Kallelse till nationerna

Förlag: Bahá’í-förlaget AB, 1985
Författare: Shoghi Effendi
Sidor: 74
ISBN: 91-7444-043-8

 

”Väl är det med honom som riktar sin blick mot Bahá’u’lláhs ordning.” Báb

”Det är mot detta mål det mål som utgörs av en ny världsordning, gudomlig till sitt ursprung, allomfattande till sin omfattning, rättvis i sina principer, utmanande i sina drag som en plågad mänsklighet måste sträva.”

Förord

Shoghi Effendi, bahá’í-trons beskyddare, uppehöll sig, när han uttolkade bahá’i-uppenbarelsen, vilket han hade till uppgift att göra, i stor utsträckning och med avsevärd betoning vid den världsordning som innefattades i denna uppenbarelse. I ett tidigt skede av sin ämbetsperiod, vilken inledde Trons danande tidsålder, anspelade han på ”de oskattbara beståndsdelarna av denna gudomliga civilisation, vars upprättande är bahá’í-trons främsta uppgift”, och under följande år avfattade han en serie brev, allmänt kända som hans världsordningsbrev, vari detta ämne utvecklades.

Det oundgängliga behovet av en världsordning är till stor del erkänt idag men sättet att uppnå en sådan gäckar även de mest hängivna förespråkarna. Under tiden fortsätter upplösningsprocessen okontrollerat och mänsklighetens förhållanden närmar sig ett stadium av förtvivlan. Vid denna kritiska tidpunkt känner sig Universella Rättvisans Hus, det internationella styrande organet för baháitron, föranlåtet att åter kungöra innebörden och syftet med bahái budskapet och dess relevans för själva vår existens på jorden. Det har därför utvalt de följande avsnitten från Shoghi Effendis världsordningsbrev och erbjuder dem som ljus och vägledning till hela mänskligheten i denna mörka period i vår historia, en period vars fjärran horisont likväl strålar med löftet om den mest härliga dagen av alla, förutsagd och besjungen genom tidsåldrarna av profeter, visionärer och poeter och som nu faktiskt gryr för de hemsökta och desperata människobarnen.

• Innehållsförteckning
• Förord
• Inledning

1. Mänsklighetens svåra prov
2. Mänsklighetens enhet
3. Ett mönster för framtidens samhälle
4. Världssamvälde
5. Mänsklighetens bestämmelse

• Referenser

 

Inledning

Anhängarna av Bahá’u’lláhs tro är fast övertygade om att den grundläggande princip, som Han kungjort, är att religiös sanning inte är absolut utan relativ, att gudomlig uppenbarelse är ett fortlöpande och framåtskridande skeende, att världens alla stora religioner är gudomliga till sitt ursprung, att deras grundprinciper är i fullständig harmoni, att deras mål och syften är ett och detsamma, att deras läror inte är annat än fasetter av en sanning, att de till funktionen kompletterar varandra, att de skiljer sig enbart i de mindre väsentliga delarna av sina lärosatser, och att deras uppgifter representerar på varandra följande skeden i det mänskliga samhällets andliga utveckling.

Målet för Bahá’u’lláh, Profeten för denna nya och stora tid som mänskligheten har påbörjat ,.. är inte att förstöra men att fullfölja tidigare uppenbarelser, att harmoniera i stället för att betona skillnaderna i de motstridiga trosuppfattningar vilka söndrar dagens samhälle.

Hans syfte, långt ifrån att förringa ställningen hos de Profeter som föregått Honom eller att beskära deras läror, är att återupprätta de grundsanningar, vilka dessa läror innesluter, på ett sätt som borde passa behoven, motsvara förmågan och vara användbart på problemen, sjukdomarna och förvirringen i den tid i vilken vi lever. Hans uppgift är att förkunna att människosläktets spädbarns- och barndomstid är förbi, att omvälvningarna förenade med dess nuvarande ungdomsstadium långsamt och smärtsamt förbereder den på att uppnå vuxenstadiet, och förkunnar ankomsten av den tidsåldrarnas tidsålder då svärd skall smidas till plogbillar, då konungariket utlovat av Jesus Kristus skall ha blivit upprättat, och freden på planeten slutgiltigt och för alltid säkrats. Inte heller gör Bahá’u’lláh anspråk på slutgiltighet för sin egen uppenbarelse, utan förutsäger i stället att ett större mått av den sanning, som Han vid ett så kritiskt ögonblick i dess utveckling har blivit ålagd av den Allsmäktige att skänka till mänskligheten, kommer att uppenbaras vid framtida stadier av mänsklighetens ständiga och ändlösa utveckling.

Baháitron hävdar Guds enhet, erkänner Hans profeters enhet och inskärper principen om hela människosläktets enhet och helhet. Den förkunnar nödvändigheten och oundvikligheten av mänsklighetens enande, försäkrar att detta gradvis närmar sig, och påstår att ingenting utom Guds omskapande ande, som arbetar genom Hans utvalda språkrör för denna tid, kan slutgiltigt lyckas med att genomföra det. Den påbjuder dessutom sina anhängare den grundläggande plikten av obundet sökande efter sanning, fördömer alla former av fördomar och vidskepelse, förklarar att syftet med religion är att befrämja kärlek och harmoni, kungör dess nödvändiga harmoni med vetenskap, och erkänner den som det främsta medlet för att åstadkomma en fredlig och välordnad utveckling av samhället. Den upprätthåller otvetydigt principen om lika rättigheter, möjligheter och förmåner för män och kvinnor, insisterar på obligatorisk undervisning, avskaffar ytterligheter av fattigdom och rikedom, avskaffar prästerskapsinstitutionen, förbjuder slaveri, askes, tiggeri och klosterväsen', föreskriver engifte, avråder från skilsmässa, betonar nödvändigheten av sträng lydnad mot ens regering, upphöjer allt arbete utfört i en tjänande anda till likvärdigt med tillbedjan, påyrkar att ett internationellt hjälpspråk antingen skapas eller utväljs, och skisserar grunddragen i de institutioner som måste upprätta och för all framtid trygga en allmän fred för mänskligheten.

Baháitron kretsar kring tre centrala gestalter,den första av dem var en ung man, uppvuxen i Shiraz, vid namn Mirza 'Ali-Muhammad, känd som Báb (Port), som i maj 1844, vid tjugofem års ålder, gjorde anspråk på att vara Förelöparen som, enligt de heliga skrifterna i tidigare religionsordningar, nödvändigtvis skulle förkunna och förbereda vägen för ankomsten av En som var större än Han själv, vars uppgift enligt samma skrifter skulle vara, att inleda en tidsålder av rättfärdighet och fred, en tid som skulle hälsas som fullbordandet av alla tidigare religionsordningar, och inleda en ny utvecklingsperiod i mänsklighetens religiösa historia. Snabb och våldsam förföljelse, igångsatt av de samordnade krafterna av kyrka och stat i Hans hemland, påskyndade i tur och ordning Hans arrestering, Hans förvisning till bergen i Adhirbáyján, Hans inspärrande i fästningarna Máh-Kú och Chiríq och Hans offentliga avrättning, i juli 1850, av en exekutionspluton på torget i Tabriz. Inte mindre än tjugotusen av Hans anhängare dödades med sådan barbarisk grymhet att det väckte varmt medlidande och oreserverad beundran hos ett antal västerländska författare, diplomater, resenärer och lärde, av vilka en del var ögonvittnen till dessa avskyvärda våldsdåd och rördes till att skriva ned dem i sina böcker och dagböcker.

Mirzá Husayn.‘Alí, kallad Bahá’u’lláh (Guds Härlighet), född i Mázindarán, vars ankomst Báb hade förutsagt, angreps av samma okunnighetens och fanatismens krafter, fängslades i Tihrán, förvisades år 1852 från sitt hemland till Baghdád, och därefter till Konstantinopel och Adrianopel, och slutligen till fängelsestaden Akká, där Han förblev inspärrad i inte mindre än tjugofyra år, och i vars grannskap Han avled år 1892. Under sin förvisning, och speciellt i Adrianopel och Akká, formulerade Han sin uppenbarelses lagar och förordningar, utvecklade i över ett hundra volymer sin tros principer, kungjorde sitt budskap till kungarna och härskarna i både Öst och Väst, både kristna och muslimska, skrev till påven, islams kalif, styresmännen i republikerna på den amerikanska kontinenten, hela det kristna prästerskapet, ledarna för shi'íh och sunni islam, och översteprästerna i den zoroastriska religionen. I dessa skrifter kungjorde Han sin uppenbarelse, uppfordrade dem Han skrev till att beakta Hans anspråk och ansluta sig till Hans tro, varnade dem för följderna av deras vägran, och fördömde i vissa fall deras högmod och tyranni.

Hans äldste son, 'Abbás Effendi, kallad ‘Abdu’l-Bahá (Bahás Tjänare), utsedd av Honom till Hans rättmätiga efterträdare och bemyndigad uttolkare av Hans lära, som sedan sin tidiga barndom hade varit nära förbunden med sin fader och delat Hans förvisning och vedermödor, förblev i fångenskap till år 1908, då han släpptes fri som ett resultat av ungturkarnas revolution. Kort efter det att han bosatt sig i Haifa, begav han sig på en treårig resa till Egypten, Europa och Nordamerika, under vilken han inför stora åhörarskaror utvecklade sin Faders läror och förutsade ankomsten av den katastrof som snart skulle drabba mänskligheten. Han återvände till sitt hem strax före första världskriget, under vilket han svävade i ständig fara, ända till Palestinas befrielse av styrkor under befäl av general Allenby, som visade den största aktning för honom och den lilla gruppen som var i landsflykt tillsammans med honom i Akká och Haifa. Han gick bort 1921 och begravdes i ett valv i det mausoleum som, på Bahá’u’lláhs uttryckliga instruktion uppförts på Karmelberget för Bábs stoft, som tidigare blivit fört från Tabriz till det Heliga landet efter att ha bevarats och dolts i inte mindre än sextio år.

‘Abdu’l Bahás bortgång markerade slutet av bahái-trons första och heroiska tid och utmärkte början av den danande tidsåldern förutbestämd att bevittna den gradvisa utvecklingen av dess administrativa system, vars upprättande hade förutsagts av Báb, vars lagar uppenbarats av Bahá’u’lláh, vars grunddrag skisserats av ‘Abdu’l Bahá i hans testamente, och vars grunder nu läggs av de nationella och lokala råd, vilka väljes av dem som bekänner sig till tron....

Detta administrativa system, till skillnad från de system som utvecklats efter andra Religionsgrundares död, är gudomligt till sitt ursprung, vilar säkert på de lagar, bud, förordningar och institutioner vilka trons Grundläggare själv uttryckligen upprättade och otvetydigt fastställde, och fungerar i strikt överensstämmelse med de tolkningar, som gjorts av de bemyndigade uttolkarna av dess heliga skrifter. Trots att det blivit våldsamt angripet, ända sedan sin begynnelse, har det, i kraft av sin karaktär, unik i annalerna i världens religiösa historia, lyckats med att bibehålla enigheten hos den mångskiftande och vitt spridda skaran av anhängare, och gjort dem i stånd att på ett enat och systematiskt sätt igångsätta djärva företag på bägge halvkloten, bestämda att utvidga dess gränser och befästa dess administrativa institutioner.

Tron som denna ordning tjänar, skyddar och främjar är, vilket bör nämnas i detta sammanhang, i grunden övernaturlig, övernationell, helt opolitisk, icke partipolitisk, och diametralt motsatt varje politik eller åskådning som söker upphöja någon speciell ras, klass eller nation. Den är fri från varje form av prästvälde, har varken prästerskap eller ritualer, och stöds finansiellt enbart genom frivilliga bidrag från dess erkända anhängare. Fastän lojala mot sina respektive regeringar, fastän uppfylld av kärlek till sitt eget land och angelägna att vid varje tillfälle stödja dess bästa intressen, kommer inte bahá’í-trons anhängare, som betraktar mänskligheten som en enhet och är djupt fästade vid dess vitala intressen, att tveka att underordna varje särintresse, vare sig det är personligt, regionalt eller nationellt, de övergripande intressena hos mänskligheten som helhet, fullt medvetna om att i en värld av ömsesidigt beroende folk och nationer, tillvaratas delens bästa främst genom helhetens bästa, och att inga bestående resultat kan uppnås av någon av de ingående delarna om själva helhetens allmänna intressen åsidosätts....

Till toppen av sidan

I mänsklighetens svåra prov

En storm, exempellös i sin våldsamhet, oförutsebar i sin framfart, katastrofal till sina omedelbara effekter, oföreställbart underbar till sina slutliga resultat, sveper för närvarande fram över jordens yta. Dess drivande kraft vinner obönhörligt i omfattning och styrka. Dess renande makt, hur mycket den än må vara oupptäckt, tilltar för varje dag som går. Mänskligheten, fångad i greppet av dess ödeläggande kraft, är slagen av bevisen på dess oemotståndliga våldsamhet. Den kan varken skönja dess ursprung eller tyda dess innebörd, ej heller urskilja dess resultat. Förvirrad, pinad och hjälplös ser den denna Guds stora och mäktiga vind tränga in i jordens avlägsnaste och vackraste områden, skaka dess grundvalar, rubba dess jämvikt, splittra dess nationer, sönderslita dess folks hem, ödelägga dess städer, driva i landsförvisning dess konungar, riva ned dess bålverk, lösrycka dess institutioner, fördunkla dess ljus och uppröra dess invånares själar....

Denna jättelika omvälvnings mäktiga skeende är inte fattbart för några andra än dem som har erkänt både Bahá’u’lláhs och Bábs anspråk. Deras anhängare vet mycket väl varifrån den kommer och till vad den slutligen kommer att leda. Fastän okunniga om hur långt den kommer att nå, inser de tydligt dess ursprung, är medvetna om dess riktning, erkänner dess nödvändighet, iakttager förtröstansfullt dess mystiska förlopp, ber ivrigt för mildring av dess hårdhet, arbetar intelligent för att dämpa dess intensitet, och emotser, med ofördunklad syn, fullbordandet av de farhågor och de hopp som den nödvändigtvis måste alstra.

Denna Guds dom, såsom den ses av dem som har erkänt Bahá’u’lláh som Hans språkrör och Hans största Budbärare på jorden, är både en vedergällande katastrof och en handling av helig och suverän tuktan. Den är på en gång en hemsökelse från Gud och en renande process för hela mänskligheten. Dess eldar straffar människosläktets förvändhet och svetsar samman dess beståndsdelar till ett enda organiskt, odelbart, världsomfattande samhälle....

”Skynda er, o folk”, är, å ena sidan, den olycksbådande varningen förkunnad av Bahá’u’lláh själv, ”i förväntan på den gudomliga rättvisans dagar, ty den utlovade timmen är nu kommen.” ”Överge det som ni äger och grip det som Gud, som böjer människors nackar, har frambringat. Vet i sanning att om ni icke vänder er bort från det som ni har begått kommer straff att drabba er från alla håll och ni skall skåda ting mera ohyggliga än vad ni fordom skådat.” Och åter: ”Vi har bestämt en tidpunkt för er, o folk. Om ni underlåter att vid den utsatta timmen vända er till Gud, kommer Han i sanning att gripa er med våld och kommer att orsaka att svåra olyckor angriper er från alla håll.”...

”Hela jorden”, försäkrar uttryckligen Bahá'u'llah, å andra sidan, förutsägande en ljus framtid i beredskap för en värld nu insvept i mörker, ”är nu i ett tillstånd av havandeskap. Den dag närmar sig då den kommer att ha frambringat sina ädlaste frukter, då från den kommer att ha spirat upp de ståtligaste träd, de mest förtjusande blommor, de mest himmelska välsignelser.” ”Den tiden är i annalkande då varje skapat ting kommer att ha kastat av sig sin börda. Lovprisad vare Gud som har förunnat denna ynnest som omfattar alla ting, såväl synliga som osynliga.” ”Detta väldiga förtryck”, har Han därutöver skrivit, förebådande mänsklighetens gyllene tidsålder, ”förbereder den för ankomsten av den allra största rättvisan.” Denna allra största rättvisa är i sanning den rättvisa på vilken allenast den allra största fredens byggnad kan och slutligen måste vila, medan den allra största freden i sin tur kommer att bebåda denna allra största, denna världscivilisation som för alltid skall förbliva förknippad med Honom som bär det Största namnet....

I det närmaste ett hundra är har förflutit sedan världen såg Bahá’u’lláhs uppenbarelse gry en uppenbarelse vars väsen, såsom bekräftat av Honom själv, ”ingen bland forna dagars Manifestationer, annat än i föreskriven grad, någonsin fullständigt har förutsett.” I ett helt århundrade har Gud givit mänskligheten en frist så att den måtte erkänna grundaren av en sådan uppenbarelse, ansluta sig till Hans sak, förkunna Hans storhet och upprätta Hans system. I ett hundra volymer, förvaringsrum för oskattbara bud, mäktiga lagar, enastående principer, passionerade maningar, återupprepade varningar, häpnandsväckande profetior, upphöjda åkallanden och auktoritativa kommentarer, har Bäraren av ett sådant budskap förkunnat, såsom ingen Profet före Honom, det uppdrag vilket Gud anförtrott Honom. Till kejsare, kungar, prinsar och potentater, till styresmän, regeringar, prästerskap och folk, såväl i Öst som i Väst, såväl kristna, judiska, muslimska som zoroastriska, riktade Han i nära femtio år, och under de mest tragiska levnadsvillkor, dessa oskattbara pärlor av kunskap och visdom, vilka ligger gömda i Hans oförlikneliga uttalandes hav. I det att Han försakade berömmelse och förmögenhet, accepterade fängslande och landsförvisning, obekymrad om fördrivande och förtal och underkastade sig fysiska kränkningar och grymma berövanden, lät Han, Guds Ställföreträdare på jorden, sig bliva förvisad från plats till plats och ” från land till land.... ”Vi har i sanning”, har Han själv betygat, ”inte brustit i fullgörandet av Vår plikt att förmana människorna och att framföra det vartill Jag var befalld av Gud, den Allsmäktige, den Allprisade. Hade de lyssnat till Mig skulle världen ha blivit en annan värld.” Och åter: ”Återstår någon ursäkt för någon enda i denna uppenbarelse? Nej vid Gud, den mäktiga tronens Herre. Mina tecken har omfattat jorden och Min makt inneslutit hela mänskligheten, och likväl är människorna försjunkna i en sällsam sömn!"

Hur kan vi fråga oss har världen, föremålet för sådan gudomlig omsorg, återgäldat Honom som offrade sitt allt för dess sak? Vilket sorts välkomnande gav den Honom och vilket gensvar väckte Hans maning? Ett anskri, enastående i shi'íh islams historia, hälsade i dess ursprungsland Trons första ljus.... En förföljelse, som upptände ett mod som, vilket intygats av ingen mindre framstående auktoritet än den framlidne Lord Curzon av Kedleston, var oöverträffat av det som Smithfields eldar frammanade, nedmejade med tragisk snabbhet ej färre än tjugo tusen av dess hjältemodiga anhängare, vilka vägrade att utbyta sin nyfödda tro emot ett dödligt livs flyktiga ära och trygghet....

Oförmildrad likgiltighet från framstående och förnäma män; obevekligt hat visat av de höga kyrkliga ämbetsmännen inom den tro från vilken den härrörde; det föraktfulla begabbandet från det folk bland vilket den fötts; den fullständiga ringaktning, vilken de flesta av de kungar och härskare, som hade blivit tillskrivna av dess Upphovsman, visade gentemot den; de fördömanden som uttalades, de hot som utslungades och de förvisningar som påbjudits av dem under vars styre den uppstod och först utbredde sig; den förvanskning för vilken dess principer och lagar utsattes av de avundsjuka och de illvilliga i länder och bland folk långt bortom dess upphovsland allt detta är blott tecken på den behandling som utmättes av en generation försänkt i självbelåtenhet, likgiltig för sin Gud och glömsk för de förebud, profetior, varningar och förmaningar som uppenbarats av Hans Budbärare....

Vad skulle vi kunna begrunda har då, inför i ett så fullständigt och skymfligt förkastande, hänt och fortsätter att hända under loppet av och särskilt under de avslutande åren av detta det första bahái-seklet, ett sekel åtföljt av sådana häftiga lidanden för och våldsamma kränkningar av Bahá’u’lláhs förföljda tro? Världsriken fallna i stoftet, konungariken underminerade, dynastier utplånade, kunglighet besudlad, konungar lönnmördade, förgiftade, drivna i landsflykt, underkuvade inom sina egna riken, medan de få återstående tronerna skälver av återverkningarna av deras likars fall.... Säkerligen kan ingen människa som lidelsefritt begrundar yttringarna av detta obevekliga revolutionerande förlopp under en så jämförelsevis kort tid undgå slutsatsen att de senaste hundra åren bör kunna betraktas, såvitt vad som fallit på kungamaktens lott angår, som en av de mest omvälvande perioderna i mänsklighetens annaler....

Försämringen av levnadsomständigheterna för de bekrönta utövarna av världslig makt har löpt parallellt med en inte mindre överraskande försvagning av det inflytande som världens andliga ledare utövar. De väldiga händelser som har förebådat upplösningen av så många konungariken och imperier har nästan helt sammanfallit med söndervittrandet av till synes okränkbara fästen för religiös ortodoxi. Samma process som snabbt och tragiskt beseglat konungars och kejsares öde och utplånat deras dynastier har verkat när det gäller de kyrkliga ledarna inom både kristendomen och islam, och därigenom skadat deras anseende och i vissa fall störtat deras högsta institutioner. ”Makten har tagits" sannerligen, från både ”konungar och kyrkoledare". De förras glans har förmörkats, de senares makt oåterkalleligen förlorats....

Att sammanhållningen inom vissa av dessa institutioner oåterkalleligen har gått förlorad är alltför uppenbart för att en vaken iakttagare skall kunna ta miste på eller förneka det. Klyftan mellan fundamentalister och liberaler bland deras anhängare vidgas fortlöpande. Deras trossatser och dogmer har urvattnats och i vissa fall ignorerats och förkastats. Deras grepp över mänskligt beteende försvagas och personalen inom deras ämbeten minskar i antal och inflytande. Försagdheten och den bristande uppriktigheten hos deras förkunnare avslöjas i många fall. Deras tillgångar har försvunnit i några länder och kraften i deras religiösa undervisning har avtagit. Deras tempel har delvis blivit övergivna och förstörda, och Gud, Hans läror och Hans syfte har fallit i glömska, vilket försvagat dem och åstadkommit många förödmjukelser....

Tecknen på moraliskt sammanbrott, till skillnad från bevisen på förfall inom religiösa institutioner, förefaller inte vara mindre tydliga och betydelsefulla.... I vilken riktning vi än vänder vår blick, oavsett hur flyktigt vårt stadium av den nuvarande generationens handlingar och uttalanden än må vara, kan vi inte undgå att slås av tecknen på moralisk dekadens, vilken män och kvinnor runt omkring oss uppvisar i sina privata liv, inte mindre än i samhällslivet.

Det kan inte råda något tvivel om att religionens försvagning som social kraft, på vilken nedgången för religiösa institutioner är blott ett yttre tecken, bär huvudansvaret för detta synnerligen allvarliga och iögonenfallande onda.”Religion”, skriver Bahá’u’lláh, ”är det främsta av alla medel för upprättandet av ordning i världen och för den fredliga förnöjsamheten för alla som dväljes däri. Försvagandet av religionens stöttepelare har styrkt de okunnigas händer och gjort dem djärva och högmodiga. Sannerligen säger Jag, vad helst som har sänkt religionens höga ställning har ökat de orättfärdigas egensinnighet och resultatet kan inte bliva annat än anarki.” ”Religion”, förklarar Han i en annan skrift, ”är ett strålande ljus och ett ointagligt fäste för världens folks beskydd och välfärd, ty Gudsfruktan förmår människan att hålla fast vid det som är gott och sky allt ont. Skulle religionens lampa fördunklas kommer kaos och förvirring att följa och ärlighetens, rättvisans, lugnets och fredens ljus att upphöra att lysa.”...

Sådant, måste vi tillstå, är det stadium vilket såväl enskilda som institutioner närmar sig.”Två människor står icke att finna”, har Bahá’u’lláh skrivit, beklagande en vilsegången mänsklighets belägenhet,"som kan sägas vara förenade till det yttre och det inre. Tecknen på söndring och illvilja är överallt uppenbara, ehuru allt var skapat för harmoni och endräkt.” ”Hur länge”, utropar Han i samma skrift, ”kommer mänskligheten att fortsätta i sin egensinnighet? Hur länge kommer orättvisa att fortsätta? Hur länge skall kaos och förvirring råda bland människorna? Hur länge kommer söndring att skapa oro i samhället? Men ack, förtvivlans vindar blåser från alla håll och de stridigheter som söndrar och plågar människosläktet ökar dagligen.”

Återuppblossandet av religiös intolerans, av rashat och av nationellt högmod; de ökande tecknen på själviskhet, på misstänksamhet, på fruktan och på bedrägeri; spridningen av terrorism, av laglöshet, av dryckenskap och av brott; den osläckbara törsten och de febrila strävandena efter världslig fåfänglighet, rikedomar och nöjen; försvagningen av familjesammanhållningen; slappheten i föräldrakontroll; nedsjunkandet i överdådiga njutningar; den oansvariga attityden gentemot äktenskap och den åtföljande stigande flodvågen av skilsmässor; konstens och musikens förfall, litteraturens fördärv och pressens korruption; vidgningen av inflytande och aktivitet hos de ”förfallets profeter" vilka förfäktar kamratäktenskap, vilka predikar nudismens filosofi, vilka kallar anständighet för en intellektuell fiktion, vilka vägrar att betrakta alstrandet av barn som äktenskapets heliga och viktigaste syfte, vilka fördömer religion som ett opium för folket, vilka OM de finge fria tyglar skulle leda människosläktet tillbaka till barbari, kaos och slutlig utplåning dessa framstår som de tydliga egenskaperna hos ett dekadent samhälle, ett samhälle som antingen måste återfödas eller förgås....

Låt emellertid ingen taga miste beträffande mitt syfte, eller förvränga denna huvudsanning som tillhör kärnan i Bahá’u’lláhs tro. Alla Guds Frofeters gudomliga ursprung ... upprätthålls oreserverat och orubbligt av alla och envar av baháireligionens anhängare. Dessa Gudsbudbärares grundläggande enighet bekräftas, den gudagivna auktoriteten och den samstämmiga karaktären hos deras böcker tillstås, entydigheten i deras mål och syften förkunnas, det unika i deras inflytande understryks, den slutliga försoningen av deras läror och anhängare förkunnas och förutses. ”De vistas alla”, enligt Bahá’u’lláhs vittnesbörd, ”i samma tabernakel, svävar i samma himmel, sitter på samma tron, talar på samma sätt, och förkunnar samma tro.”

Den tro som är förknippad med Bahá’u’lláhs namn frånsäger sig varje avsikt att förringa någon av de Profeter som gått före Honom, att beskära någon av deras läror, att på minsta sätt fördunkla strålglansen av deras uppenbarelser, att fördriva dem från deras anhängares hjärtan, att upphäva grunderna för deras doktriner, att förkasta någon av deras uppenbarade böcker, eller att undertrycka deras anhängares rättmätiga strävanden. Samtidigt som Han tillbakavisade varje religions anspråk på att vara Guds slutliga uppenbarelse till människan, och avstår från anspråk på slutgiltighet för sin egen uppenbarelse, inpräntar Bahá’u’lláh den grundläggande principen om religiösa sanningars relativitet, gudomlig uppenbarelses kontinuitet, och den religiösa erfarenhetens progressivitet. Hans syfte är att vidga basen för alla uppenbarade religioner och att klargöra deras skrifters mysterier. Han betonar det oreserverade erkännandet av överensstämmelsen i deras syften, återupprepar de eviga sanningar de inkapslar, samordnar deras funktioner, särskiljer det väsentliga och autentiska från det icke väsentliga och oäkta i deras läror, avskiljer de gudagivna sanningarna från de av prästerskapet framkallade vidskepelserna och på denna grundval förkunnar möjligheten, och även profeterar oundvikligheten, av deras förenande och uppfyllandet av deras högsta förhoppningar,...

Inte heller skall man ett ögonblick tro att Bahá’u’lláhs anhängare vare sig söker förnedra eller ens förringa ställningen hos världens religiösa ledare, vare sig de är kristna, muslimer eller tillhör någon annan trosbekännelse, om deras uppförande överensstämmer med deras förkunnelse och de är värdiga den ställning de intar. ”De präster”, har Bahá’u’lláh bekräftat, ”... som är beprydda med den sanna kunskapens smycke och som har en god karaktär är, i sanning, som ett huvud på världens kropp och som ögon för nationerna. Människornas vägledning har i alla tider varit och är beroende av dessa välsignade själar.”...

Bahá’u’lláh uppenbarar med syftning på den omvandling som varje uppenbarelse åstadkommer i människornas tankar, seder och bruk, dessa ord: ”Är det inte varje uppenbarelses syfte att åstadkomma en omvandling av hela mänsklighetens karaktär, en omvandling som skall visa sig både till det yttre och det inre, som skall påverka både dess inre liv och yttre förhållanden? Ty om mänsklighetens karaktär inte förändrades, skulle Guds universella Manifestation uppenbarligen vara gagnlös.”

Yttrade inte Kristus själv, i det att Han vände sig till sina lärjungar, dessa ord: ”Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen...” (Joh. 16:12-13)

Från Kristi ... ord, som bevittnats i Nya Testamentet, kan varje fördomsfri iakttagare uppfatta storheten i den tro som Bahá’u’lláh har uppenbarat och urskilja den väldiga tyngden i det anspråk som Han anfört....

Bahá’u’lláhs tro bör i sanning, om vi vill vara trofasta mot den oerhörda innebörden av dess budskap, betraktas som höjdpunkten i en tidscykel, det slutliga stadiet i en serie av successiva, av förberedande och framåtskridande uppenbarelser. Dessa, som börjar med Adam och slutar med Báb, har förberett vägen och förutsett med en ständigt ökande betoning ankomsten av den dagarnas dag på vilken Han, som är alla tiders Utlovade, skulle bliva uppenbarad....

Väldigheten av de möjligheter som förlänats denna tro, som inte har någon jämlike eller motsvarighet i världens andliga historia och som markerar höjdpunkten av en universell profetisk cykel, trotsar vår föreställningsförmåga. Lystern i den tusenåriga strålglans som den måste avge i tidens fullbordan förblindar våra ögon. Väldigheten av den skugga som dess Grundare alltfort kommer att kasta på efterföljande Profeter vilka är förutbestämda att uppkomma efter Honom undandrar sig vår bedömning.

Redan under loppet av mindre än ett sekel (skrivet år 1944) har den inverkan som de mystiska skeenden som åstadkommits av dess skapande anda orsakat ett sådant tumult i det mänskliga samhället att det övergår allt förstånd. Efter att själv ha undergått en mognadsperiod under sitt ursprungsskede, har den, genom framträdandet av ett system som långsamt utkristalliserat sig, åstadkommit en jäsning i hela mänsklighetens liv avsedd att skaka själva grundvalarna av ett samhälle som befinner sig i upplösningstillstånd, att rena dess livsblod, att omorientera och återuppbygga dess institutioner och gestalta dess slutliga bestämmelse.

Till vad annat kan ett iakttagande öga eller ett fördomsfritt sinne, förtroget med de tecken och förebud som förkunnade födelsen och åtföljt uppstigandet av Bahá’u’lláhs tro, tillskriva denna förfärliga, denna världsomfattande omvälvning med dess beledsagande förstörelse, misär och fruktan, om inte till framträdandet av Hans begynnande världsordning vilken, som Han själv otvetydigt förkunnat, har ”rubbat världens jämvikt och revolutionerat mänsklighetens organiserade liv"? Till vilken kraft, om inte till den oemotståndliga spridningen av den världsrubbande, världsstimulerande, världsförlösande anda, som Báb har bekräftat ”vibrerar i alla skapade tings innersta verklighet”, kan ursprunget för denna vidunderliga kris, obegripbar för människan och obestridligen utan föregångare i människosläktets annaler, tillskrivas? I omvälvningarna av det nuvarande samhället, i det vilda, världsvida sjudandet i människornas tankar, i de våldsamma motsättningar som inflammerar raser, trosläror och samhällsklasser, i nationers förlisning, i konungars fall, i sönderslitandet av imperier, i utplånandet av dynastier, i sammanbrottet av kyrkliga hierarkier, i nedgången av ärevördiga institutioner, i upplösningen av band, världsliga såväl som religiösa, som så länge hållit samman människosläktets medlemmar allt visande sig med ständigt tilltagande allvar sedan utbrottet av det första världskriget vilket omedelbart föregick de inledande åren av Bahá’u’lláhs tros danande tidsålder i detta kan vi lätt igenkänna tecknen på lidandet i en tidsålder som har utsatts för Hans uppenbarelses inverkan, som har förbigått Hans anmaningar, och som nu mödosamt arbetar för att befrias från sin börda som en direkt följd av den påverkan som förmedlas till den av det skapande, det renande, det omvandlande inflytandet av Hans ande....

Mystiskt, långsamt och oemotståndligt förverkligar Gud sin avsikt, fastän den syn som denna dag möter våra ögon är avspeglingen av en värld hopplöst insnärjd i sina egna snaror, fullständigt likgiltig för den röst som under ett århundrade har kallat den till Gud, och ömkligt underdånig de sirenröster som försöker locka den till den väldiga avgrunden.

Guds syfte är inget annat än att införa, på sätt som endast Han kan åstadkomma, och den fulla innebörden av vilket endast Han kan utgrunda, den stora, den gyllene tidsåldern för en länge splittrad, en länge lidande mänsklighet. Dess nuvarande tillstånd, ja även dess omedelbara framtid är mörk, beklämmande mörk. Dess avlägsna framtid är emellertid strålande, härligt strålande så strålande att inget öga kan föreställa sig den.

Till toppen av sidan

II Mänsklighetens enhet

Mänskligheten har, oavsett om den betraktas i ljuset av människans enskilda uppträdande eller av de rådande relationerna mellan organiserade samhällen och nationer, tyvärr förirrat sig för långt och drabbats av en för stor nedgång för att kunna förlösas genom de isolerade ansträngningarna av de bästa bland dess erkända styres och statsmän oavsett hur oegennyttiga deras motiv, oavsett hur samfällt deras handlande, oavsett hur sträng deras nit och hängivenhet för dess sak än må vara. Ingen handlingsplan som kan komma att utformas med hjälp av det högsta statsmannaskap; ingen doktrin som de mest framstående företrädarna för ekonomisk teori kan hoppas att framföra; ingen princip som de mest glödande moralister kan komma att söka inpränta, kan slutgiltigt tillhandahålla tillräckliga grundvalar på vilka en förvirrad världs fraMtid kan byggas.

Ingen vädjan om ömsesidig tolerans som de världsvisa måtte framföra, hur övertygande och enträgen den än må vara, kan lugna dess lidelser eller hjälpa till att återupprätta dess vitalitet. Inte heller skulle någon allmän plan enbart för organiserad internationell samverkan, oavsett inom vilket område av mänsklig verksamhet, oavsett hur skickligt den åstadkommits eller hur vittomfattande den är, lyckas att avlägsna den grundläggande orsaken till det onda som så brutalt rubbat jämvikten i vår tids samhälle. Inte ens, vågar jag fastslå, skulle åtgärden att utforma det maskineri som krävs för världens politiska och ekonomiska enande, en princip som i ökad utsträckning förespråkats under den senaste tiden i sig självt skapa motgiftet mot det gift som stadigt underminerar vitaliteten hos organiserade folk och nationer.

Vad annat, skulle vi inte tryggt kunna fastslå, än det reservationslösa antagandet av det gudomliga program som utformats, med sådan klarhet och kraft så långt tillbaka som för sextio år sedan (skrivet år 1931), av Bahá’u’lláh, vilket i sina huvudpunkter förkroppsligar Guds gudomligt fastlagda plan för mänsklighetens enande i denna tidsålder, tillsammans med en orubblig övertygelse om verkningskraften hos alla och envar av dess förordningar, är slutgiltigt i stånd att motstå det inre sönderfallets krafter som, om ej hejdade, med nödvändighet måste fortsätta att fräta sönder ett förtvivlat samhälles livsviktiga delar. Det är mot detta mål det mål som utgörs av en ny världsordning, gudomlig till sitt ursprung, allomfattande till sin omfattning, rättvis i sina principer, utmanande i sina drag som en plågad mänsklighet måste sträva.

Att göra anspråk på att ha fattat hela innebörden av Bahá’u’lláhs oerhörda plan för världsvid mänsklig solidaritet, eller att ha utgrundat dess betydelse, vore förmätet även av de uttalade anhängarna till Hans tro. Att försöka föreställa sig den i alla dess möjligheter, att uppskatta dess framtida nytta, att göra sig en bild av dess härlighet, vore förhastat även i detta framskridna stadium av mänsklighetens utveckling.

Allt vi rimligen kan försöka göra är att sträva att se en glimt av den utlovade gryning som randas och som i tidens fullbordan måste jaga på flykten den dysterhet som har omvälvt mänskligheten. Allt vi kan göra är att ange i breda drag vad som förefaller oss vara de vägledande principer som ligger till grund för Bahá’u’lláhs världsordning....

Att den oro och det lidande som drabbar mänsklighetens stora massa till en inte ringa del är de direkta följderna av världskriget (skrivet år 1931 och syftar på första världskriget) och kan tillskrivas bristande visdom och kortsiktighet hos utformarna av fredsavtalen kan endast ett partiskt sinne vägra att erkänna..., Det vore emellertid fåfängt att hävda att kriget, med alla de förluster det innebar, de lidelser det uppväckte och de missnöjesanledningar det efterlämnade, har ensamt varit ansvarigt för den exempellösa förvirring i vilken nästan varje del av den civiliserade världen för närvarande har störtat ned. Är det inte ett faktum och detta är den centrala tanke som jag önskar betona att den grundläggande orsaken till denna världsoro kan hänföras, inte så mycket till konsekvenserna av vad som förr eller senare kommer att betraktas som en tillfällig förskjutning i en ständigt föränderlig världs angelägenheter, utan snarare till att de som haft folks och nationers omedelbara öden lagda i sina händer misslyckats med att anpassa sina system av ekonomiska och politiska institutioner till de oundgängliga behoven hos en tidsålder i snabb utveckling? Är inte dessa återkommande kriser som skakar nutidens samhälle förorsakade främst av den beklagliga oförmågan hos världens erkända ledare att rätt läsa tidens tecken, att en gång för alla göra sig av med sina förutfattade idéer och sin fjättrade tro, att omskapa sina respektive regeringars maskinerier i enlighet med de normer som är inbegripna i Bahá’u’lláhs enastående deklaration om mänsklighetens enhet det främsta och utmärkande draget hos den tro Han förkunnade? Ty principen om mänsklighetens enhet, hörnstenen i Bahá’u’lláhs världsomfattande herravälde, innefattar varken mer eller mindre än genomförandet av Hans plan för världens enande - en plan till vilken vi redan har hänvisat. ”I varje religionsordning”, skriver ‘Abdu’l Bahá, ”har den gudomliga ledningens ljus koncentrerats på ett centralt tema.... I denna underbara uppenbarelse, detta strålande århundrade, är grunden för Guds tro och det utmärkande draget för Hans lag medvetenheten om mänsklighetens enhet.”

Hur ytterst patetiska är inte ansträngningarna hos de ledare av mänskliga institutioner som, helt utan att beakta tidsandan, strävar efter att anpassa nationella förfaranden, lämpliga för gångna dagars självtillräckliga nationer, till en tidsålder som antingen måste uppnå världens enande som den skisserats av Bahá’u’lláh eller förintas. Vid en så kritisk stund i civilisationens historia tillkommer det ledarna för alla världens nationer, stora och små, såväl i öst som i väst, såväl segrare som besegrade, att ge akt på Bahá’u’lláhs stridssignal och, fullständigt genomsyrade av en känsla av världssolidaritet, ett sine qua non för lojalitet gentemot Hans sak, beslutsamt stå upp för att i sin helhet genomföra den helande kur som Han, den gudomlige Läkaren, föreskrivit en plågad mänsklighet. Låt dem överge, en gång för alla, varje förutfattad idé, varje nationell fördom, i och uppmärksamma det ädla rådet från ‘Abdu’l-Bahá, den auktoriserade uttolkaren av Hans läror. ”Du kan bäst tjäna ditt land”, genmälde ‘Abdu’l Bahá till en hög ämbetsman i tjänst hos Amerikas Förenta Staters federala regering, som hade frågat honom om det bästa sätt på vilket han kunde främja sin regerings och sitt folks intressen, ”om du i din egenskap av världsmedborgare strävar efter att bidra till att den federala princip som ligger till grund för ditt eget lands regering slutligen kommer att tillämpas på de förhållanden som nu råder mellan världens folk och nationer.”

I ”The Secret of Divine Civilization”, ‘Abdu’l-Bahás viktigaste bidrag till världens framtida omorganisation, läser vi följande:

”Sann civilisation kommer att utveckla sin fana mitt i världens hjärta så snart ett visst antal av dess framstående och ädla härskare de strålande exemplen på hängivenhet och beslutsamhet för hela mänsklighetens väl och lycka, kommer att träda fram med fast beslutsamhet och klar blick för att upprätta den universella fredens sak. De måste göra fredens sak till föremål för allmän rådplägning och med alla tillgängliga medel söka upprätta en union världens nationer. De måste sluta ett bindande avtal och etablera ett förbund vars stadganden skall vara sunda, okränkbara och slutgiltiga. De måste kungöra det för hela världen och ernå hela människosläktets godkännande härför. Detta enastående och ädla företag den verkliga källan till fred och välfärd för hela världen bör betraktas som heligt av alla som bor på jorden. Alla mänsklighetens krafter måste uppbådas för att säkerställa fastheten och varaktigheten hos detta största förbund. I detta allomfattande fördrag bör gränserna för envar nation klart fastställas, de principer som ligger till grund för förhållandena mellan regeringar slutgiltigt anges och alla internationella avtal och förpliktelser bekräftas. På liknande sätt bör storleken av varje regerings rustningar strikt begränsas, ty om någon nations krigsförberedelser och militära styrkor skulle tillåtas öka skulle de väcka misstänksamhet hos andra. Den grundläggande principen för detta högtidliga fördrag bör vara så fastställd att om någon regering senare kränker något av dess stadganden bör alla jordens regeringar resa sig för att bringa den till fullständig underkastelse, ja hela människosläktet bör besluta att med varje till förfogande stående makt tillintetgöra den regeringen. Skulle detta det främsta av alla botemedel användas på världens sjuka kropp kommer den med visshet att tillfriskna från sina sjukdomar och för evigt förbliva säker och trygg.”

”Ett fåtal”, tillägger han dessutom, ”omedvetna om den förborgade kraften i mänskliga bemödanden, betraktar denna sak som ytterligt ogenomförbar, ja till och med som bortom gränsen för människans yttersta ansträngningar. Så är emellertid inte fallet. Tvärtom, tack vare Guds osvikliga nåd, godheten hos dem som står Honom nära, är de ojämförliga bemödandena av kloka och dugliga själar, och tankarna och idéerna hos de oförlikneliga ledarna i denna tidsålder, kan ingenting, vad det än må vara, anses ouppnåeligt. Strävan, oupphörlig strävan, erfordras. Ingenting mindre än en okuvlig beslutsamhet kan någonsin åstadkomma det. Mången sak som svunna tidsåldrar har betraktat som blott och bart visionär har i denna dag blivit ytterst enkel och praktiskt genomförbar. Varför skulle denna största och upphöjda sak morgonstjärnan på den sanna civilisationens himlavalv och orsaken till ära, utveckling, välfärd och framgång för hela mänskligheten betraktas som omöjlig att uppnå? Den dag kommer med visshet då dess sköna ljus skall sprida upplysning åt den församlade mänskligheten.”

I en av sina skrifter uppenbarar ‘Abdu’l Bahá, och klarlägger därigenom ytterligare sitt ädla tema, följande:

”Under svunna epoker hade, trots att harmoni upprättades, mänsklighetens enande ej kunnat uppnås på grund av avsaknad av medel därtill. Kontinenter förblev vitt skilda, ja, även bland folken på en och samma kontinent var umgänge och tankeutbyte nära nog omöjligt. Följaktligen var förbindelse, förståelse och enighet bland alla folk och släkten på jorden ouppnåelig. Idag har dock samfärdsmedlen mångfaldigats och jordens fem kontinenter praktiskt taget smält samman till en.... Likaledes har alla medlemmar av mänsklighetens familj, antingen det gäller folkslag eller regeringar, städer eller byar sinsemellan blivit alltmer beroende av varandra. För ingen är självhushållning längre möjlig, eftersom politiska band förenar alla folk och nationer, och förbindelserna inom handel och industri, inom jordbruk och utbildning stärkes varje dag. Härav kommer det sig att mänsklighetens enande idag kan uppnås. Detta är i sanning ingenting annat än ett av underverken i denna underbara tid, detta strålande århundrade. Detta har gångna tidsåldrar varit berövade, ty detta århundrade ljusets århundrade har blivit förlänat unik och makalös härlighet, kraft och upplysning. Härav kommer det sig att vi får se det mirakulösa utvecklandet av ett nytt underverk varje dag. Omsider kommer man att se hur klart dess ljus kommer att brinna för det samlade människosläktet.

Se, hur dess ljus nu gryr över världens förmörkade horisont. Det första ljuset är enighet på det politiska planet, vars tidiga glimtar nu kan urskiljas. Det andra ljuset är tankens enighet beträffande världsomfattande aktiviteter, vars fullbordande inom kort kommer att bevittnas. Det tredje ljuset är enighet i frihet, vilket förvisso kommer att inträffa. Det fjärde ljuset är enighet mellan religionerna, vilket är hörnstenen i själva fundamentet, och som, med Guds kraft, kommer att uppenbaras i all sin härlighet. Det femte ljuset är nationernas enighet - en enighet som i detta århundrade kommer att säkert upprättas, och göra att alla världens folk betraktar sig som medborgare i ett gemensamt fosterland. Det sjätte ljuset är rasernas enighet vilket gör att av alla som dväljes på jorden bildas ett enda folk och släkte. Det sjunde ljuset är enighet i språk, det vill säga, utväljandet av ett universellt språk,vilket alla människor kommer att undervisas i och samtala på. Var och en av dessa ting kommer oundvikligen att inträffa eftersom Guds rike kommer att hjälpa till och bistå vid dess förverkligade.”

För över sextio år sedan (nu över ett århundrade sedan; skriften till drottning Victoria författades omkring år 1870), i sin skrift till drottning Victoria, uppenbarar Bahá’u’lláh, i det att Han riktade sig till ”skaran av jordens härskare”, följande:

”Rådslå tillsammans och låt er omsorg endast gälla det som gagnar människosläktet och förbättrar dess villkor.... Betrakta världen som en människokropp vilken, ehuru skapad hel och fulländad, av skilda orsaker har hemsökts av svåra störningar och sjukdomar. Ej en enda dag fann den vila, ja dess sjukdom blev allt allvarligare eftersom den kom under behandling av oskickliga läkare som givit fria tyglar åt sina världsliga önskningar och tagit gruvligt miste. Och om vid något tillfälle en av kroppens lemmar läktes under vården av en kunnig läkare, förblev de återstående hemsökta som tidigare.”...

I ett senare avsnitt tillägger Bahá’u’lláh dessa ord:

”Vi ser er varje år öka era utgifter och lägga bördan därav på de folk som ni härskar över; detta är i sanning intet annat än djup orättvisa. Frukta denne Förorättades suckar och tårar och lägg inte bördor på era folk utöver vad de kan uthärda.... Försonas inbördes så att ni icke erfordrar rustningar längre utom i så måtto att ni må skydda era områden och välden. Var förenade, 0 all världens härskare, ty därigenom kommer tvedräktens stormar att stillas er emellan och era folk att finna ro. Skulle någon bland er gripa till vapen mot en annan, res er alla upp mot honom, ty detta är intet annat än uppenbar rättvisa.”

Vad annat kunde vara meningen med dessa tungt vägande ord än att utpeka den oundvikliga inskränkningen av obegränsad nationell suveränitet som en oundgänglig inledning till bildandet av ett framtida samvälde av alla världens nationer? Någon form av global stat behöver utvecklas, till vars förmån alla världens nationer frivilligt skall ha avstått varje anspråk på att föra krig, vissa rättigheter att ålägga skatt och alla rättigheter att vidmakthålla en krigsmakt utom i syfte att upprätthålla inre ordning inom sina respektive riken. En sådan stat måste komma att inom sitt system inbegripa ett internationellt verkställade organ i stånd att upprätthålla en högsta och obestridbar auktoritet över varje motspänstig medlem av samväldet; ett världsparlament vars medlemmar skall väljas av befolkningen i respektive länder och vars val skall bekräftas av respektive regeringar; och en högsta domstol vars domslut kommer att ha bindande verkan även i sådana fall där de berörda parterna inte frivilligt samtycker till att låta sitt fall tas upp till behandling av denna. Ett världssamvälde i vilket alla ekonomiska barriärer kommer att ha varaktigt raserats och det ömsesidiga i beroendet mellan kapital och arbete definitivt erkänts; i vilket den religiösa fanatismens larm och stridigheter kommer att för alltid ha stillats; i vilket rasfientlighetens flamma kommer att slutgiltigt ha utplånats; i vilket en enda internationell lagsamling resultatet av en välövervägd bedömning av församlade representanter från hela världen skall ha som sanktion ett omedelbart tvångsingripande av de federerade enheternas gemensamma styrkor; och slutligen ett världssamhälle i vilket en nyckfull och militant nationalisms raseri kommer att ha förvandlats till en bestående medvetenhet om världsmedborgarskap sådan framstår, i bredaste drag, den ordning som förutsågs av Bahá’u’lláh, en ordning som skall komma att betraktas som den mest utsökta frukten av en långsamt mognande tidsålder.

”Enighetens tabernakel”, förkunnar Bahá’u’lláh i sitt budskap till hela mänskligheten, ”har upprests; betrakta inte varandra som främlingar.... Ni är alla frukterna från ett träd och löven på en gren.... Världen är blott ett land och mänskligheten dess medborgare.... Låt inte en människa sätta sin ära i att hon älskar sitt land; låt henne snarare sätta sin ära i detta, att hon älskar mänskligheten.”

Låt det inte bli något missförstånd beträffande det besjälande syfte som Bahá’u’lláhs världsomfattande lag har. Långt ifrån att syfta till en nedbrytning av samhällets rådande grundvalar, söker den bredda dess bas, att omvandla dess institutioner på ett sätt som står i överensstämmelse med behoven hos en ständigt föränderlig värld. Den kan inte komma i konflikt med några rättmätiga trohetsband, inte heller kan den underminera väsentliga lojaliteter. Dess syfte är varken att kväva en sund och intelligent patriotisms låga i människornas hjärtan, eller att avskaffa det system av nationellt självstyre, som är så väsentligt om det skadliga i överdriven centralisering skall kunna undvikas. Den bortser inte från, och inte heller försöker den undertrycka, mångfalden i etniskt ursprung, i klimat, i historia, i språk och tradition, i tänkande och vanor, som särskiljer världens folk och nationer. Den uppmanar till en vidare lojalitet, till en mera omfattande strävan än vad som någonsin har besjälat människosläktet. Den yrkar på en underordning av nationella impulser och intressen till förmån för vad som med nödvändighet erfordras för en enad värld. Den tillbakavisar en överdriven centralisering, å ena sidan, och förkastar alla försök till likformighet å den andra. Dess nyckelord är enighet i mångfald såsom ‘Abdu’l-Bahá själv har förklarat det:

”Tänk på blommorna i en trädgård. Fastän olika till sort, färg, form och utseende, likväl, eftersom de uppfriskas av vattnet från en källa, upplivas av fläkten från en vind, stärks av strålarna från en sol, ökar denna mångfald deras fägring och gör att deras skönhet tilltar. Hur föga tilltalande för ögat vore det inte om blommorna och plantorna, löven och knopparna, frukterna, grenarna och träden i den trädgården alla vore lika till form och färg! Mångfald i färg, form och utseende berikar och smyckar trädgården och förstärker dess effekt. På liknande sätt, då olika nyanser av tankar, temperament och karaktär förs samman under kraften och inflytandet av en central makt, kommer skönheten och härligheten i mänsklig fullkomlighet att visa sig och bliva uppenbar. Intet utom den himmelska kraften i Guds ord, vilken styr och höjer sig över alla tings verklighet, är i stånd att harmonisera de skiljaktiga tankarna, känslorna, idéerna och övertygelserna hos människobarnen.”

Bahá’u’lláhs kallelse riktar sig främst mot alla former av provinsialism, all trångsynthet och alla fördomar. Om länge omhuldade ideal och högaktade institutioner, om vissa sociala förutsättningar och religiösa formler har upphört att befrämja välfärden hos mänskligheten i dess helhet, om de inte längre sörjer för behoven hos en mänsklighet i utveckling, låt dem svepas bort och förvisas till de föråldrade och glömda doktrinernas skräpkammare. Varför skulle dessa, i en värld underkastad förändringens och sönderfallets orubbliga lag, vara undantagna från den nedgång som med nödvändighet måste drabba varje mänsklig institution? Ty legala normer, politiska och ekonomiska teorier är enbart utformade för att ” skydda hela mänsklighetens intressen, och mänskligheten får inte offras för bibehållandet av någon särskild lags eller doktrins integritet.

Låt inget misstag uppstå. Principen om mänsklighetens enhet den medelpunkt kring vilken alla Bahá’u’lláhs läror kretsar är inte blott ett utflöde i av okunnig känslosamhet eller ett uttryck för vaga och fromma förhoppningar. Dess uppfordran skall inte bara sammankopplas med ett återuppväckande av andan av brödraskap och god vilja bland människorna, inte heller syftar den enbart till att befrämja harmonisk samverkan mellan enskilda folk och nationer. Dess innebörd är djupare, dess anspråk större än något som gamla tiders Profeter tilläts framföra. Dess budskap är inte endast tillämpbart på den enskilde utan befattar sig främst med egenskaperna hos de grundläggande samband som måste binda samman alla stater som medlemmar i en mänsklig familj. Den utgör inte blott formuleringen av ett ideal utan är oskiljaktigt förknippad med en institution förmögen att förkroppsliga dess sanning, visa dess giltighet och föreviga dess inflytande. Den inbegriper en organisk förändring av strukturen i dagens samhälle, en förändring vars like världen ej ännu har erfarit. Den utgör en utmaning, på en gång djärv och universell, mot den utslitna, förlegade visdomen i nationella trosuppfattningar trosuppfattningar som har sett sina bästa dagar och som, enligt händelsers normala förlopp såsom utformade och kontrollerade av Försynen, måste ge vika för ett nytt evangelium, fundamentalt skilt från och oändligt överlägset vad världen hittills föreställt sig. Den fordrar inget mindre än en förvandling och demilitarisering av hela den civiliserade världen en värld organiskt förenad i dess livs alla väsentliga aspekter, dess politiska system, dess andliga strävan, dess handel och finanser, dess skrift och språk, och likväl oändlig i mångfalden av nationella särdrag hos de federerade enheterna.

Den representerar den mänskliga utvecklingens fullbordan en utveckling som haft sin tidigaste begynnelse i uppkomsten av familjeliv, sin fortsatta utveckling i uppnåendet av stamsolidaritet, vilket i sin tur ledde till bildandet av stadsstaten, vilket senare utvidgades till bildande av oberoende och suveräna nationer.

Principen om mänsklighetens enhet, så som den kungjorts av Bahá’u’lláh, för med sig varken mer eller mindre än en högtidlig försäkran om att uppnåendet av detta slutliga skede i denna oerhörda utveckling inte endast är nödvändigt men också oundvikligt, att dess förverkligande snabbt närmar sig och att ingenting mindre än en från Gud kommande kraft kan lyckas upprätta den....

Vem vet om inte ett lidande mera intensivt än något mänskligheten hittills har upplevt måste åsamkas den för att en så upphöjd idé skall kunna förverkligas? Kunde någonting mindre än lågorna av ett inbördeskrig med allt det våld och de omvälvningar som därtill hör ett krig som nästan sönderslet den stora amerikanska republiken ha svetsat samman staterna, inte endast till en union av oberoende enheter utan till en nation, trots alla de etniska olikheter som kännetecknade dess beståndsdelar? Att en så fundamental revolution, vilken innebar sådana långtgående förändringar i samhällets struktur, kan uppnås genom en normal utvecklingsgång av diplomati och utbildning förefaller högst osannolikt. Vi behöver endast vända vår blick mot mänsklighetens blodbesudlade historia för att inse att ingenting, mindre än en intensiv mental såväl som fysisk vånda varit i stånd att åstadkomma de epokgörande förändringar som utgör de viktigaste milstolparna i den mänskliga civilisationens historia.

Fastän dessa förändringar i det förflutna har varit stora och långtgående kan de, om de betraktas i sitt rätta perspektiv, inte framstå på annat sätt än som underordnade anpassningar som utgör ett förspel till den ojämförligt majestätiska och omfattande omvandling som mänskligheten i denna tidsålder måste undergå. Att endast krafterna hos en världskatastrof kan föranleda ett sådant nytt skede av mänskligt tänkande blir, tyvärr, allt mer uppenbart. Att ingenting mindre än en svår prövnings eld, ojämförlig i sin intensitet, kan foga ihop och svetsa samman de oförenliga enheter som utgör beståndsdelarna i nutidens civilisation till de integrerade delarna i framtidens världssamvälde, är en sanning som framtida händelser alltmer kommer att visa.

Bahá’u’lláhs profetiska röst, som i de avslutande avsnitten av ”Förborgade Ord" varnar världens folk att en oförutsedd olycka följer dem och att smärtsam vedergällning väntar dem, kastar i sanning ett hemskt ljus över en bedrövad mänsklighets nära framtid. Ingenting utom en skärseld, från vilken mänskligheten kommer att framträda luttrad och beredd, kan lyckas inprägla den ansvarskänsla som ledarna i en nyfödd tidsålder måste resa sig för att axla.

Jag riktar igen er uppmärksamhet på dessa Bahá’u’lláhs olycksbådande ord, vilka jag redan har citerat: ”Och då den utsatta timmen är kommen skall det plötsligt uppträda, som skall få mänsklighetens lemmar att skälva.”...

Ytterligare ett ord till avslutning. Förkunnandet av mänsklighetens enhet den viktigaste hörnstenen i Bahá’u’lláhs allomfattande herravälde kan under inga omständigheter jämföras med de uttryck för fromma förhoppningar som har yttrats i det förflutna. Hans är inte blott ett manande rop som Han upphöjt ensam och utan hjälp, i trots av det oförtröttliga gemensamma motståndet från två av Hans tids mäktigaste orientaliska härskare, medan Han själv var landsförvisad och en fånge i deras händer. Den innefattar samtidigt både en varning och ett löfte en varning att i den ligger det enda medlet för frälsningen av en svårt lidande värld, ett löfte att dess förverkligande är nära förestående.

Uttalad i en tid då dess möjlighet ännu inte allvarligt insetts i någon del av världen, har den till sist, tack vare den gudomliga kraft som Bahá’u’lláhs ande har inblåst i den, av ett ökat antal tänkande människor kommit att betraktas inte endast som en möjlighet som närmar sig, utan som det nödvändiga resultatet av de krafter som nu verkar i världen.

Förvisso är världen, krympt och omvandlad till en enda ytterst komplex organism genom de vidunderliga framsteg som uppnåtts inom naturvetenskapens sfär, genom den världsvida expansionen av handel och industri, och kämpande under trycket av globala ekonomiska krafter bland en materialistisk civilisations fallgropar, i skriande behov av en ny formulering av den sanning som ligger till grund för alla tidigare uppenbarelser på ett språk anpassat till dess grundläggande behov. Och vilken röst annan än Bahá’u’lláhs Guds Språkrör för denna tidsålder är i stånd att åstadkomma en omvandling av samhället lika radikal som den som Han redan har uppnått i hjärtat hos de män och kvinnor, så olika och till synes oförenliga, vilka utgör massan av Hans erkända anhängare över hela världen?

Att en sådan mäktig idé snabbt spirar i människornas sinnen, att röster höjs till dess stöd, att dess viktigaste drag snabbt måste utkristalliseras i medvetandet hos dem som befinner sig i maktställning, kan ytterst få betvivla, att dess blygsamma början redan har utformats i den världsvida administration med vilken anhängarna av Bahá’u’lláhs tro är förknippade kan endast de vars hjärtan är befläckade med fördomar vara ur stånd att uppfatta....

Till toppen av sidan

III Ett mönster för framtidens samhälle

Få kan undgå att inse att den anda som ingjutits i världen av Bahá’u’lláh, och vilken är märkbar med olika grad av intensitet genom de ansträngningar som medvetet visas av Hans erkända anhängare, och indirekt genom vissa humanitära organisationer, aldrig kan genomsyra och utöva ett bestående inflytande på mänskligheten såvida den inte förkroppsligar sig i ett påtagligt system som bär Hans namn, identifierar sig helt med Hans principer och fungerar i enlighet med Hans lagar. Att Bahá’u’lláh i sin bok ”Aqdas" och senare ‘Abdu’l Bahá i sitt testamente ett dokument som bekräftar, supplementerar och sammanför stadgandena i ”Aqdas" i sin helhet har angivit dessa grundläggande element för bildandet av baháivärldssamväldet, kan ingen som har läst dem förneka. I enlighet med dessa gudomligt förordnade administrativa principer måste Bahá’u’lláhs religionsordning den mänskliga räddningens ark med nödvändighet utformas. Från dem måste alla framtida välsignelser flyta, och på dem måste dess okränkbara auktoritet ytterst vila.

Ty Bahá’u’lláh har, borde vi beredvilligt erkänna, inte endast genomsyrat mänskligheten med en ny och pånyttfödd ande. Han har inte endast utformat dessa universella principer, eller förkunnat en viss filosofi, oavsett hur kraftfulla, sunda och universella dessa än måtte vara. Förutom dessa har Han, liksom ‘Abdu’l Bahá efter Honom, till skillnad från religionsordningarna i gångna tider, tydligt och klart uppställt en lagsamling, upprättat specifika institutioner och föranstaltat om grunderna för en gudomlig ekonomisk ordning. Dessa är förutbestämda att bli mönstret för framtidens samhälle, det främsta mediet för upprättandet av den största freden, och det enda medlet för enandet av världen och förkunnandet av rättfärdighetens och rättvisans styre på jorden....

Religionsledare, företrädare för politiska teorier, styresmän för mänskliga institutioner, som nu med rådlöshet och bestörtning bevittnar sina ideals bankrutt och sitt verks sönderfall, skulle göra klokt i att rikta sin blick mot Bahá’u’lláhs uppenbarelse och meditera över den världsordning som, nedlagd i Hans läror, sakta och omärkligt reser sig mitt i den nuvarande civilisationens förvirring och kaos. De behöver i inte känna tvivel eller oro beträffande naturen, ursprunget eller giltigheten hos de institutioner som, trons anhängare bygger upp över hela världen. Ty dessa ligger nedlagda i själva lärorna, oförfalskade och ofördunklade av oförsvarliga ingrepp eller ickeauktoriserade tolkningar av Hans ord....

De framvällande krafter, så mirakulöst frigjorda och förmedlade av två oberoende och på varandra snabbt följande gudsuppenbarare, håller nu helt inför våra ögon på att stegvis behärskas och kontrolleras genom omsorgerna hos en vittomfattande tros utvalda funktionärer. Sakta utkristalliseras de till institutioner som kommer att betraktas som kännetecknet för och glansen hos den tidsålder som vi är kallade att upprätta och odödliggöra genom våra handlingar....

Det vore ytterst missledande att söka att göra en jämförelse mellan denna unika, denna gudomligt avlade ordning och något av de olika system som mänskliga sinnen, under olika historiska perioder, har uttänkt för styrandet av mänskliga institutioner. Att söka göra detta skulle avslöja en mindre än fullständig förståelse för fullkomligheten av dess store Skapares verk. Hur skulle det kunna vara annorlunda om vi erinrar oss att detta system utgör själva mönstret hos den gudomliga civilisation som Bahá’u’lláhs allsmäktiga lag är avsedd att upprätta på jorden? De mångfaldiga och ständigt skiftande systemen hos mänskliga styrelseformer, såväl förr som nu och oavsett om de har sitt ursprung i öst eller väst, erbjuder inget tillfredsställande kriterium med vilket kraften hos dess dolda förtjänster eller fastheten hos dess grundvalar kan förstås och uppskattas.

Framtidens baháisamvälde, för vilket detta väldiga administrativa system är den enda stommen, är, såväl i teorin som i praktiken, inte endast unikt i de politiska institutionernas historia, men saknar också parallell i annalerna av någon av världens erkända religiösa system. Ingen form av demokratiskt styrelseskick; ingen form av autokroati eller diktatur, vare sig monarkisk eller republikansk; ingen mellanform av rent aristokratisk typ; inte ens någon av de kända typerna av teokrati, vare sig det hebreiska samväldet eller de olika kristna kyrkliga organisationerna, eller imamatet eller kalifatet i islam ingen av dessa kan sammanknippas eller sägas överensstämma med det administrativa system som dess fulländade Arkitekts mästerhand har utformat.

Detta nyfödda administrativa system inlemmar i sin struktur vissa element som står att finna i var och en av de tre erkända formerna av världsliga styrelsesystem, utan att i något avseende vara blott en kopia av något av dem och utan att införa i sitt maskineri något av de tvivelaktiga drag som utgör en naturlig del av dessa. Det sammansmälter och harmonierar, på sätt som inget styrelseskick skapat av dödliga händer ännu har åstadkommit, de välgörande sanningar som vart och ett av dessa system otvivelaktigt innehåller utan att upphäva integriteten hos de gudagivna sanningar på vilka det ytterst är grundat.

Bahá’u’lláhs tros administrativa system kan på intet sätt anses vara helt demokratiskt till sin natur, eftersom den grundläggande förutsättning enligt vilken alla demokratier ytterst måste vara beroende av att erhålla mandat från folket, helt och hållet saknas i denna religionsordning. I handhavandet av trons administrativa angelägenheter, vid genomförandet av den lagstiftning som erfordras för att supplementera lagarna i ”Kitáb i Aqdas" är, vilket måste ihågkommas och, vilket är den tydliga innebörden i Bahá’u’lláhs uttalanden, medlemmarna i Universella Rättvisans Hus inte ansvariga gentemot dem vilka de representerar, och inte heller tillåts de att låta sig styras av känslorna, den allmänna uppfattningen eller ens övertygelserna hos massan av de troende eller hos dem som direkt väljer dem. De har att följa, i en andaktsfull anda, vad deras samvete bjuder och manar dem att göra. De kan, ja de måste bekanta Sig med de förhållanden som råder i samfundet, måste lidelsefritt överväga i sina sinnen föroch nackdelarna hos varje ärende som framförs för deras övervägande, men måste förbehålla rätten till ett obundet beslut. ”Gud kommer i sanning att inspirera dem med vadhelst Han vill”, är Bahá’u’lláhs ovederläggliga försäkran. De och inte den grupp av dem som antingen direkt eller indirekt väljer dem har sålunda gjorts till mottagare av den gudomliga vägledning vilken både är livsblodet och det slutliga skyddet för denna uppenbarelse....

Inte heller kan bahá’í-trons administrativa system avfärdas som ett hårt och stelt system av rent envälde eller som en gagnlös imitation av någon form av absolutistiskt eklesiastiskt styre, vare sig det gäller påvedömet, imamatet eller någon annan liknande institution, av det uppenbara skälet att de internationellt valda representanterna för Bahá’u’lláhs anhängare har förlänats den exklusiva rätten att lagstifta om angelägenheter som inte uttryckligen uppenbarats i baháiskrifterna. Varken trons beskyddare eller någon annan institution vid sidan av detta internationella rättvisans hus kan någonsin tillskansa sig denna vitala och grundväsentliga makt eller inkräkta på denna heliga rätt. Avskaffandet av yrkesmässigt prästerskap med de åtföljande sakramenten dop, nattvard och syndabekännelse, de lagar som föreskriver val genom allmän rösträtt till alla lokala, nationella och internationella rättvisans hus, den fullständiga frånvaron av biskopsmakt med dess åtföljande privilegier, korruption och byråkratiska tendenser är ytterligare belägg för den icke autokratiska naturen hos bahá’í-trons administrativa system och för dess benägenhet till demokratiska metoder i förvaltningen av sina angelägenheter.

Inte heller kan detta system som är förknippat med Bahá’u’lláhs namn förväxlas med något rent aristokratiskt system med hänsyn till det förhållandet att det, å ena sidan, upprätthåller arvsprincipen och betror trons beskyddare med skyldigheten att tolka dess läror och, å andra sidan, föreskriver fritt och direkt val från massan av de troende av den institution som utgör dess högsta lagstiftande organ.

Ehuru detta administrativa system inte kan sägas ha formats efter något av dessa erkända styrelseskick, omfattar, sammanjämkar och införlivar det icke desto mindre inom sin ram de sunda beståndsdelar som står att finna i vart och ett av dem. Den ärftliga auktoritet som beskyddaren ålagts att utöva, de livsviktiga och oundgängliga funktioner som Universella Rättvisans Hus ansvarar för, de särskilda stadganden som fastlägger att det utses genom demokratiska val av de troendes representanter detta tillsammantaget visar sanningen i att detta gudomligt uppenbarade system, som aldrig kan förknippas med något av de standardtyper av styrelsesätt som Aristoteles hänvisat till i sina verk, förkroppsligar och sammansmälter, tillsammans med de andliga i sanningar på vilket det är baserat, de välgörande i beståndsdelar som står att finna i vart och ett av dem. Med de erkänt fördärvliga element som ingår i vart och ett av dessa system strikt och slutgiltigt uteslutna, kan detta unika system aldrig någonsin, oavsett hur länge det måtte bestå och oavsett hur omfattande dess förgreningar än måtte bliva, förfalla till någon form av despoti, oligarki eller demagogi vilka förr eller senare måste fördärva maskineriet hos alla av människor skapade och väsentligen defekta politiska institutioner....

Fastän ursprunget till denna mäktiga administrativa struktur är betydelsefullt, och hur unika dess drag än må vara, förefaller de händelser som kan i sägas ha förebådat dess födelse och utmärkt det inledande stadiet av dess utveckling inte vara mindre märkliga. Hur slående, hur uppbygglig är inte kontrasten mellan den långsamma och stadiga konsolideringsprocess som kännetecknar tillväxten av dess begynnande styrka och det ödeläggande anloppet hos de upplösningens krafter som angriper det nutida samhällets uttjänta institutioner, såväl religiösa som världsliga!

Den vitalitet som detta stora, detta ständigt utbredande systems organiska institutioner så starkt framvisar; de hinder vilka det stora modet, den oförfärade beslutsamheten hos dess förvaltare redan har övervunnit; den osläckbara entusiasmens eld som glöder med oförminskad intensitet i dess resande undervisares hjärtan; de självuppoffringens höjder som dess kämpande uppbyggare nu uppnår; den stora vision, den trygga förhoppning, den sprakande glädje, den inre frid, den kompromisslösa integritet, den exempellösa disciplin, den orubbliga enighet och solidaritet som dess ståndaktiga försvarare uppenbarar; den grad till vilken dess dynamiska ande har visat sig i stånd att införliva de mångfaldiga beståndsdelarna inom sin sfär, att rena dem från alla slags fördomar och att sammansmälta dem med sin egen struktur dessa är tecken på en kraft som ett desillusionerat och beklagansvärt skakat samhälle knappast har råd att ignorera.

Jämför dessa lysande uttryck för den ande som besjälar Bahá’u’lláhs tros vibrerande samfund med ropen och våndan, dårskapen och fåfängan, bitterheten och fördomarna, gemenheten och splittringen hos plågad och kaotisk värld. Skåda den fruktan som plågar dess ledare och paralyserar dess blinda och förvirrade statsmäns handlande. Hur våldsamt är inte hatet, hur falska är inte ambitionerna, hur obetydliga är inte strävandena, hur djupt rotad är inte misstänksamheten hos dess folk! Hur oroande är inte laglösheten, korruptionen, otron som fräter på en vacklande civilisations livsnerv!

Skulle inte denna stadiga nedgångsprocess som smygande intränger i så många aspekter av mänsklig aktivitet och tänkande kunna ses som ett nödvändigt skeende parallellt med höjandet av Bahá’u’lláhs allsmäktiga arm? Skulle vi inte kunna betrakta de epokgörande händelser, vilka ... så djupt har upprört alla världens kontinenter, som förebådande tecken som samtidigt förkunnar våndan hos en civilisation stadd i upplösning och födslovåndan hos den världsordning den mänskliga räddningens ark som med nödvändighet måste uppresas på dess ruiner?

Till toppen av sidan

IV Världssamvälde

Kontrasten mellan de ökande tecknen på den ständiga konsolideringen som åtföljer framväxten av Guds tros administrativa system och de upplösningens krafter, vilka hamrar mot ett lidande samhälles struktur, är både tydlig och gripande. Både inom och utom baháivärlden växer och mångfaldigas dag för dag de tecken och kännemärken som på ett outrannsakligt sätt förebådar födelsen av den världsordning vars upprättande måste utmärka Guds saks gyllene tidsålder. Ingen rättsinnig iakttagare kan längre undgå att urskilja dem. Man får inte missledas av den plågsamma långsamhet som kännetecknar utvecklandet av den civilisation som Bahá’u’lláhs anhängare arbetar på att upprätta. Inte heller får man förledas av de kortlivade yttringarna av återkommande välstånd vilka från tid till annan förefaller vara i stånd att hejda den söndrande effekten av de kroniska sjukdomar som drabbar institutionerna hos en tidsålder i förfall. Tidens tecken är för mångfaldiga och övertygande för att göra det möjligt att taga miste på deras natur eller förringa deras betydelse. Man kan, om man är uppriktig i sin bedömning, igenkänna i den händelsekedja som förkunnar, å ena sidan, den oemotståndliga frammarschen hos de institutioner som direkt förknippas med Bahá’u’lláhs uppenbarelse, och förebådar, å andra sidan, nedgången hos de makter och furstendömen som antingen har förbigått eller motsatt sig den man kan igenkänna i dem alla tecknen på Guds allgenomträngande vilja i verksamhet, utformandet av Hans perfekt upplagda och i världsomfattande plan.

”Snart”, förkunnar Bahá’u’lláhs egna ord, ”kommer den nuvarande ordningen att vecklas samman och en ny att vecklas ut i dess ställe. Sannerligen, din Herre talar sanning och Han är den som känner osynliga ting.” ”Sannerligen säger Jag”, försäkrar Han högtidligt, ”den dag närmar sig då Vi kommer att ha vecklat samman världen och allt som finns däri, och vecklat ut en ny ordning i dess ställe. Han, i sanning, har makt över allting.” ”Världens jämvikt”, förklarar Han, ”har rubbats genom det vibrerande inflytandet från denna största, denna nya världsordning. Mänsklighetens livsordning har omstörtats genom kraften i detta enastående, detta underbara system, vars like dödliga ögon aldrig har skådat.” ”Tecknen på annalkande omvälvningar och kaos”, varnar Han världens folk, ”kan nu skönjas emedan den rådande ordningen förefaller beklagligt ofullkomlig.”...

Inget system, som inte motsvarar den norm som inskärpts av baháiuppenbarelsen och som avviker från det upphöjda mönster som föreskrivits i Hans läror, vilket mänsklighetens gemensamma ansträngningar ännu måtte utforma, kan någonsin hoppas åstadkomma något utöver eller bortom den ”mindre fred" på vilken vår tros Grundare själv hänsyftat i sina skrifter. ”När ni nu har tillbakavisat den största freden”, har Han skrivit som förmaning till jordens konungar och härskare, ”håll då fast vid denna den mindre freden, så att ni måhända i någon mån förbättrar era egna villkor och era undersåtars.” I en vidareutveckling av ämnet rörande denna mindre fred, vänder Han sig i samma skrift till jordens härskare sålunda: ”Försonas inbördes så att ni inte längre behöver några rustningar utom i den mån de behövs för att skydda era områden och välden.... Var förenade, o jordens konungar, ty därigenom kommer tvedräktens stormar mellan er att stillas och era folk att finna ro, om ni är bland dem som förstår. Skulle någon bland er gripa till vapen mot en annan, uppres er alla mot honom ty detta är intet annat än uppenbar rättvisa.”

Den största freden, såsom den uttänkts av Bahá’u’lláh, å andra sidan en fred som oundgängligen måste följa som ett praktiskt resultat av världens förandligande och sammansmältandet av alla dess raser, trossystem, klasser och nationer kan inte vila på någon annan grund, och kan inte bevaras genom något annat medel, än de gudomligt uppställda föreskrifter som är inbegripna i den världsordning som är förknippad med Hans heliga namn. I en skrift, som Han uppenbarat för nästan sjuttio år sedan (nu mer än ett hundra) för drottning Victoria, har Bahá’u’lláh, med hänsyftning på denna den största freden förklarat: ”Det som Herren har förordnat som det ofelbara botemedlet och mäktigaste instrumentet för helandet av hela världen är föreningen av alla dess folk i en universell sak, en gemensam tro. Detta kan på intet sätt åstadkommas annat än genom kraften hos en skicklig, en allsmäktig och inspirerad Läkare. Detta är sannerligen sanningen och allt annat intet annat än misstag" ... ”Det anstår alla människor i denna dag”, försäkrar Han i en annan skrift, ”att klamra sig hårt fast vid det Största namnet och upprätta hela mänsklighetens enighet. Det finns ingen plats att fly till, inget skydd som någon kan söka, utom Honom.”

Bahá’u’lláhs uppenbarelse, vars högsta uppgift är ingen annan än uppnåendet av denna organiska och andliga förening av samtliga nationer, bör, om vi är uppriktiga beträffande dess innebörd, betraktas som genom sin ankomst markerande uppnåendet av myndighetsåldern för hela människosläktet. Den bör inte betraktas endast som ännu en andlig förnyelse i mänsklighetens ständigt växlande livsvillkor, inte endast som ett ytterligare steg i kedjan av fortskridande uppenbarelser, inte ens som höjdpunkten i en rad av återkommande profetiska cykler, utan snarare som markerande det sista och högsta stadiet i den oerhörda utvecklingen av människans kollektiva liv på denna planet. Utvecklingen av ett världssamhälle, medvetenheten om världsmedborgarskap, grundläggandet av en världscivilisation och världskultur vilket allt måste sammanfalla med de inledande stadierna av utvecklandet av baháierans gyllene tidsålder måste på grund av sin inneboende natur betraktas, vad gäller livet på denna planet, som den yttersta gränsen för det mänskliga samhällets organisation, fastän människan som individ förvisso kommer att, ja måste, som ett resultat av uppnåendet av denna gräns, fortsätta att utvecklas och göra framsteg utan begränsning.

Den mystiska, allomfattande och likväl obestämbara förändring, som vi förknippar med det mogenhetsstadium som är oundvikligt i den enskildes liv och i utvecklingen av en frukt måste, om vi rätt uppfattar Bahá’u’lláhs uttalanden, ha sin motsvarighet i utvecklingen av det mänskliga samhällets organisation. Ett liknande stadium måste förr eller senare uppnås i mänsklighetens gemensamma liv, och därigenom åstadkomma ett ännu märkligare fenomen inom världsrelationerna, och förläna hela människosläktet sådana möjligheter till välbefinnande att de under efterföljande tidsåldrar kommer att utgöra det viktigaste incitamentet för det slutliga fullbordandet av dess höga bestämmelse....

Endast de som är villiga att förknippa den uppenbarelse som förkunnats av Bahá’u’lláh med fullbordandet av en så oerhörd utveckling i hela människosläktets gemensamma liv kan fatta innebörden av de ord som Han, med hänsyftning på denna utlovade dags härlighet och baháierans varaktighet, har ansett passande att yttra. ”Dessa är dagarnas konung”, utropar Han, ”den dag som har sett den Mest älskades ankomst, Han som i all evighet har hyllats som Världens åstundade.” ”Gångna religionsordningars skrifter”, försäkrar Han vidare, ”hyllar detta stora jubileum som med nödvändighet måste välkomna denna Guds största dag. Lycklig är den som har fått uppleva denna dag och har erkänt dess ställning.”...

Fastän Bahá’u’lláhs uppenbarelse har blivit framförd är den världsordning, som denna uppenbarelse med nödvändighet måste frambringa, ännu ej född. Fastän Hans tros heroiska tidsålder har passerat har den skapande energi som denna tidsålder frigjort ännu inte kristalliserat sig i det världssamhälle som, i tidens fullbordan, skall återspegla klarheten av Hans glans. Fastän stommen i Hans administrativa system har upprättats och den danande perioden i baháieran har börjat, förblir likväl det utlovade konungariket till vilket Hans institutioners frö måste mogna ännu ej installerat. Fastän Hans röst har höjts och Hans tros banér rests upp i inte mindre än fyrtio länder (skrivet år 1936, varefter antalet har ökat till 335, omfattande 152 oberoende stater och 183 territorier) i både öst och väst, är likväl människosläktets helhet fortfarande ej erkänd och dess enighet ej förkunnad och dess allra Största freds standar ohissat....

För uppenbarandet av en sådan stor ynnest förefaller en period av intensiv oro och vittutbrett lidande vara oundgänglig. Fastän den tidsålder varit strålande som bevittnat inledningen av det uppdrag med vilket Bahá’u’lláh har betrotts, blir det likväl alltmer uppenbart att den mellantid, som måste förflyta innan denna tidsålder frambringar sina yppersta frukter, kommer att vara överskyggad av ett sådant moraliskt och socialt mörker som allena kan förbereda en obotfärdig mänsklighet för den skatt som är förutbestämd att bli dess arvedel.

In i en sådan period rör vi oss nu stadigt och oemotståndligt. Bland de skuggor som i ökad utsträckning samlas runt oss kan vi vagt urskilja hur glimtarna av Bahá’u’lláhs överjordiska överhöghet i ryckvis framträder vid historiens horisont. Till oss, ”dunklets generation”, som lever i en tid som kan betecknas som inkubationsperioden för det världssamvälde som Bahá’u’lláh föreställde sig, har tilldelats en uppgift vars stora privilegium vi aldrig kan nog uppskatta och vars besvärlighet vi ännu blott dunkelt kan inse. Vi har alla skäl att tro, vi som har kallats att uppleva de mörka krafters verkan som är förutbestämda att lössläppa en flod av kvalfulla hemsökelser, att den mörkaste stund som måste föregå gryningen för vår tros gyllene tidsålder ännu inte har inträffat. Hur djupa de skuggor än är som redan omgiver världen, är de plågsamma eldprov som världen har att genomlida ännu under förberedande, ej heller kan man ännu föreställa sig deras mörker. Vi står på tröskeln till en tidsålder vars omvälvningar förkunnar såväl dödskvalen hos den gamla ordningen som födslovåndan hos den nya. Genom det skapande inflytandet från den tro som kungjordes av Bahá’u’lláh kan denna nya världsordning sägas ha blivit befruktad. Vi kan för närvarande erfara dess rörelser i livmodern hos en tidsålder i födslovånda en tidsålder som väntar på den utsatta timmen vid vilken den kan lösgöra sig från sin börda och avgiva sin skönaste frukt.

”Hela jorden”, skriver Bahá’u’lláh, ”är nu i ett tillstånd av havandeskap. Den dag närmar sig då den kommer att ha utgivit sina ädlaste frukter, då från den kommer att ha framsprungit de ståtligaste träd, de mest förtrollande blomster, de mest gudomliga välsignelser.”...

”Guds kallelse”, har ‘Abdu’l Bahá skrivit, ”blåste, då den utropades, ett nytt liv i mänsklighetens kropp, och ingöt en ny ande i hela skapelsen. Det är av denna anledning som världen har rörts i sitt innersta och människornas hjärtan och samveten har uppväckts. Inom kort kommer tecknen på denna pånyttfödelse att uppenbaras och de som sover djupt att uppväckas.”...

Enandet av hela mänskligheten är hallstämpeln för det stadium vilket det mänskliga samhället nu närmar sig. Familjens, stammens, stadsstatens och nationens enande har stegvis vunnits och fullt upprättats. Världens enande är målet mot vilket en plågad mänsklighet strävar. Nationsbyggandet har nått sitt slut. Anarkin inbyggd i statlig suveränitet rör sig mot en höjdpunkt. En värld som växer till mognad måste överge denna fetisch, erkänna enheten och helheten i mänskliga samband och en gång för alla upprätta det maskineri som bäst kan förkroppsliga denna dess livs fundamentala princip.

”Ett nytt liv”, förkunnar Bahá’u’lláh, ”rör sig i denna tidsålder inom jordens alla folk; och likväl har ingen upptäckt dess orsak eller insett dess anledning.” ”O, ni människobarn”, tilltalar Han sålunda sin generation, ”det grundläggande syfte som besjälar Guds tro och Hans religion är att trygga intressena och befrämja enigheten hos människosläktet.... Detta är den raka vägen, den fasta och orubbliga grunden. Styrkan hos vadhelst som reses upp på denna grund kan aldrig försvagas av världens förändringar och händelser, ej heller kommer otaliga århundradens förlopp att underminera dess struktur.” ”Mänsklighetens välbefinnande”, förklarar Han, ”dess fred och säkerhet är ouppnåeliga såvida icke dess enighet är fast grundad.” ”Så mäktigt är enighetens ljus”, är vidare Hans vittnesbörd, ”att det kan upplysa hela världen. Den ende sanne Guden, Han som känner alla ting, intygar själv sanningen i dessa ord.... Detta mål överträffar varje annat mål, och denna strävan är alla strävandens konung.” ”Han som är er Herre, den Allbarmhärtige”, har Han därutöver skrivit, ”omhuldar i sitt hjärta en önskan att skåda hela människosläktet som en själ och en kropp. Skynda er att uppnå er andel av Guds stora nåd och barmhärtighet i denna dag som överglänser alla andra skapade dagar.”

Människosläktets enighet, såsom Bahá’u’lláh förutsåg det, inbegriper upprättandet av ett världssamvälde, i vilket alla nationer, raser, trosuppfattningar och klasser är nära och beständigt förenade, och i vilket medlemsstaternas självstyrelse och den personliga friheten och inititativet hos de individer som utgör dem fullständigt och slutgiltigt har tryggats. Detta samvälde måste, så långt vi kan föreställa oss det, bestå av en hela världen omfattande lagstiftande församling, vars medlemmar, såsom hela mänsklighetens förtroendemän, i sista hand kontrollerar alla de ingående nationernas samlade resurser och kommer att stifta sådana lagar som blir nödvändiga för att reglera alla rasers och folks levnadsvillkor, samt tillfredsställa deras behov och ordna deras inbördes förhållanden. En verkställande myndighet, stödd av en internationell styrka, kommer att genomföra de beslut som fattats och tillämpa de lagar som stiftats av denna världslegislatur, och kommer att säkerställa den organiska enigheten hos hela samväldet. En världsdomstol kommer att sitta till doms och lämna sitt tvingande och slutgiltiga utslag i alla konflikter som kan uppstå mellan de olika delar som utgör detta universella system. Ett system för internationell samfärdsel kommer att utformas, omslutande hela planeten, befriat från nationella hinder och begränsningar, samt fungerande med utomordentlig snabbhet och fullständig regelbundenhet. En världshuvudstad kommer att fungera som världscivilisationens nervcentrum, den brännpunkt mot vilken livets förenande krafter kommer att löpa samman och från vilken dess energigivande inflytande kommer att utstråla. Ett världsspråk kommer antingen att tillskapas eller utväljas bland något av de existerande språken samt utläras i alla de förenade nationernas skolor som hjälpspråk vid sidan av modersmålet. Ett världsalfabet, en världslitteratur, ett enhetligt och allomfattande system för valuta, vikt och mått, kommer att förenkla och underlätta umgänge och förståelse mellan mänsklighetens nationer och raser. I ett sådant världssamhälle kommer vetenskap och religion, de två mäktigaste krafterna i mänskligt liv, att förlikas och samverka samt utvecklas i samstämmighet. I ett sådant system kommer pressen, samtidigt som den i vidaste omfattning ger uttryck för mänsklighetens olika synpunkter och övertygelser, att upphöra att vara föremål för skadlig manipulation av etablerade intressegrupper, vare sig enskilda eller offentliga, och kommer att befrias från inflytandet från tvistande regeringar och folk. Världens ekonomiska tillgångar kommer att organiseras, dess råmaterialkällor kommer att tillvaratas och till fullo utnyttjas, dess marknader kommer att samordnas och utvecklas, och fördelningen av dess produkter kommer att regleras rättvist.

Nationella rivaliteter, hat och intriger kommer att upphöra, och rasfientlighet och fördomar kommer att ersättas av vänskap, förståelse och samverkan mellan raserna. Orsakerna till religiösa stridigheter kommer att bli undanröjda för alltid, ekonomiska skrankor och begränsningar kommer att fullständigt avskaffas och den överdrivna skillnaden mellan klasser kommer att utplånas. Nöd, å ena sidan, och den krassa anhopningen av egendom, å den andra, kommer att försvinna. Den oerhörda energi, som förslösas och förspills på krig, såväl politiska som ekonomiska, kommer att ägnas åt främjandet av mänskliga upptäckter, uppfinningar och teknisk utveckling, åt en ökning av mänsklighetens produktivitet, åt utrotning av sjukdom, åt utvidgning av vetenskaplig forskning, åt höjning av den fysiska hälsonivån, åt skärpning och förfining av det mänskliga intellektet, åt utnyttjandet av planetens oanvända och oanade tillgångar, åt förlängning av människolivet, samt åt befordring av varje slags verksamhet som kan befrämja människosläktets intellektuella, moraliska och andliga liv.

Ett världsfederativt system, som styr hela jorden och utövar obestridlig myndighet över dess ofattbart stora tillgångar, som sammansmälter och förkroppsligar såväl Österlandets som Västerlandets ideal, befriat från krigets förbannelse och dess elände och inriktat på utnyttjandet av jordens alla tillgängliga energikällor, ett system i vilket makten är rättvisans tjänare, vars liv bygger på ett allmänt erkännande av en Gud och på en lojalitet mot en gemensam uppenbarelse sådant är målet mot vilket mänskligheten är på väg, framdriven av livets förenande krafter.

Till toppen av sidan

V Mänsklighetens bestämmelse

Då vi blickar tillbaka bortom det näraliggande förflutna och granskar, oavsett hur ytligt, de förändringar som drabbar ett alltmer plågat samhälle, och erinrar oss de påfrestningar och tryck vilka en döende ordnings samhällsbyggnad i ökad utsträckning blivit underkastad, kan vi endast förundras över den skarpa kontrast som visas, å ena sidan, av de hopande tecknen på den välordnade utvecklingen och det oavbrutna mångfaldigandet av organen hos ett administrativt system utformat att vara förelöparen till en världscivilisation, och, å andra sidan, av de olycksbådande yttringarna av skarp politisk konflikt, av social oro, av rasfientlighet, av klassfientlighet, av omoral och religionslöshet, som på ett otvetydigt sätt förkunnar den korrumperade och föråldrade karaktären hos en konkursfärdig ordnings institutioner....

”Vindar av förtvivlan”, skriver Bahá’u’lláh då Han överblickar mänsklighetens omedelbara framtid, ”blåser tyvärr från varje håll och den strid som delar och drabbar människosläktet ökar dagligen...” ”sådant skall dess tillstånd bli”, har Han i ett annat sammanhang förklarat, ”att det inte vore lämpligt och passande att avslöja det nu.” ”Dessa fruktlösa strider”, har Han, å andra sidan, uttryckligen profeterat, i det att Han begrundade mänsklighetens framtid under sitt minnesvärda samtal med den persiske orientalisten, Edward G. Browne, ”dessa ödeläggande krig kommer att försvinna och den största freden skall komma.... Dessa strider och denna blodsutgjutelse och split måste upphöra och alla människor bliva såsom ett släkte och en familj.”...

”Alla nationer och släkten”, har ‘Abdu’l Bahá likaledes skrivit, ”... kommer att bli en enda nation. Religiösa och sekteriska motsättningar, fientligheten hos raser och folk, och olikheter mellan nationerna kommer att avskaffas. Alla människor kommer att ansluta sig till en religion, kommer att ha en gemensam tro, kommer att smälta samman till en ras och bli ett enda folk. Alla kommer att vistas i ett gemensamt fädernesland vilket är planeten själv.”

Vad vi för närvarande bevittnar under ”denna den allvarligaste krisen i civilisationens historia”, vilken påminner om tider då ”religioner har försvunnit och föds”, är ungdomsstadiet i den långsamma och smärtfulla utvecklingen av mänskligheten, en förberedelse för uppnåendet av mandomsstadiet, mogenhetsstadiet, löftet om vilket finns inneslutet i Bahá’u’lláhs läror och innefattat i Hans profetior. Tumultet i denna övergångens tidsålder är kännetecknande för ungdomstidens häftiga och irrationella instinkter, dess dårskap, dess slöseri, dess stolthet, dess självsäkerhet, dess upproriskhet och förakt för disciplin.

Spädbarnsstadiet och barndomens tidsåldrar har förflutit och kommer aldrig att återkomma medan den stora tidsålder, höjdpunkten av alla tidsåldrar, som måste utmärka den tid då hela människosläktet blir myndigt, ännu inte har anlänt. Omvälvningarna 1 i denna ytterst oroliga övergångsperiod i mänsklighetens annaler är de nödvändiga förutsättningarna för, och förebådar det oundvikliga annalkandet av den tidsåldrarnas tidsålder, ”ändens tid”, i vilken den dårskap och det stridstumult som, sedan historiens gryning, har svärtat mänsklighetens annaler, kommer att slutgiltigt ha omvandlats till visdomen och lugnet hos en ostörd, en universell och bestående fred, i vilken splittringen och åtskillnaden mellan människobarnen kommer att ha givit vika för en världsvid i försoning och det slutliga enandet av de mångfaldiga element som utgör det mänskliga samhället.

Detta kommer i sanning att vara den passande höjdpunkten i en integrationsprocess som, med början i familjen, den minsta enheten på den mänskliga organisationens skala, måste, efter att stegvis ha frambragt stammen, stadsstaten och nationen, fortsätta att verka tills dess den kulminerar i enandet av hela världen, det slutliga målet och den lysande höjdpunkten för mänsklig utveckling på denna planet. Det är detta stadium som mänskligheten, med eller mot sin vilja, oemotståndligt närmar sig. Det är för detta stadium, som detta väldiga eldprov som mänskligheten upplever, på ett mystiskt sätt banar väg. Det är med detta stadium som Bahá’u’lláhs tros framgång och syfte är oskiljaktigt förenat. Det är de skapande energier som Hans uppenbarelse har lösgjort ... som har ingjutit i mänskligheten förmågan att uppnå detta slutliga stadium i sin organiska och gemensamma utveckling. Det är med Hans religionsordnings gyllene tidsålder som höjdpunkten av detta utvecklingsförlopp för alltid kommer att förknippas. Det är strukturen hos Hans nya världsordning, som nu rör sig i livmodern hos de administrativa institutioner som Han själv har skapat, som kommer att tjäna både som ett mönster och en kärna för det världssamvälde vilket är den vissa, den oundvikliga bestämmelsen för jordens folk och nationer.

På samma sätt som mänsklighetens organiska utveckling har varit långsam och gradvis, och stegvis omfattat enandet av familjen, stammen, stadsstaten och nationen, så har det ljus som bevärdigats oss genom Guds uppenbarelse, vid olika stadier i religionens utveckling och återspeglats i gångna tiders succesiva religionsordningar, varit långsamt och gradvis tilltagande. Ja, måttet av gudomlig uppenbarelse har i varje tidsålder anpassats till och varit proportionerlig med den grad av sociala framsteg som uppnåtts i den tidsåldern av en mänsklighet, stadd i ständig utveckling.

”Det har föreskrivits av Oss”, förklarar Bahá’u’lláh, ”att Guds ord, och alla dess inneboende möjligheter, skall uppenbaras för människorna i strikt överensstämmelse med sådana villkor som har förutbestämts av Honom som är den Allvetande, den Allvise.... Skulle ordet tillåtas att plötsligt lösgöra alla krafter dolda inom sig, skulle ingen människa kunna bära vikten av en så mäktig uppenbarelse.” ”Alla skapade ting," har ‘Abdu’l Bahá, för att klarlägga denna sanning, bekräftat, ”har sin grad eller sitt stadium av mognad. Mogenhetsperioden i ett träds liv är den tid då det bär frukt.... Djuret uppnår ett stadium av fullvuxenhet och fullständighet, och i människoriket når människan sin mognad då ljuset av hennes intelligens når sin största kraft och utveckling.... Likaledes finns det perioder och stadier i mänsklighetens gemensamma liv. Vid en tidpunkt genomgick det barndomens stadium, vid en annan ungdomsperioden, men nu har den inlett sin länge förutspådda mogenhetsfas och tecknen på denna är uppenbara överallt.... Det som var lämpligt för mänskliga behov under släktets tidigare historia kan varken motsvara eller tillfredsställa denna dags krav, denna nymodighetens och fullbordans period. Mänskligheten har höjt sig över sitt tidigare stadium av begränsning och förberedande träning. Människan måste nu bli genomsyrad av nya dygder och krafter, i nya moraliska normer, nya förmågor. Nya gåvor, fulländade skänker, väntar och håller redan på att nedsändas till henne. Ungdomsperiodens gåvor och välsignelser, ehuru lämpliga och tillräckliga under mänsklighetens ungdomstid, är nu oförmögna att uppfylla mognadstidens fordringar.”...

Detta är det stadium som världen nu närmar sig, världsenighetens stadium, vilket, så försäkrar oss ‘Abdu’l Bahá, i detta århundrade kommer att bli säkert upprättat. ”Storhetens tunga”, bekräftar Bahá’u’lláh själv, ”har ... förkunnat i Hans uppenbarelses dag: 'Det är inte den som bör yvas som älskar Sitt land, utan den som älskar hela världen.” ”Genom kraften”, tillägger Han, ”lösgjord genom dessa upphöjda ord har Han givit en ny impuls och fäst människornas hjärtan vid en ny inriktning, och har utplånat varje spår av inskränkning och begränsning från Guds heliga bok.”

Ett varningens ord bör, emellertid, yttras i detta sammanhang. Kärleken till ens land, ingjuten och betonad av islams lära som ”en beståndsdel av Guds tro" har inte vare sig fördömts eller förringats genom denna deklaration, denna Bahá’u’lláhs stridssignal. Den bör inte, ja den kan inte, tolkas som ett i förkastande eller betraktas som någon form av klander riktat mot en sund och intelligent patriotism, ej heller söker den undergräva troheten och lojaliteten hos någon individ gentemot hans land, och inte heller står den i konflikt med de rättmätiga strävandena, rättigheterna och skyldigheterna hos någon enskild stat eller nation. Allt vad den innebär och förkunnar är patriotismens otillräcklighet, med hänsyn till de grundläggande förändringar som inträtt i samhällets ekonomiska liv och nationernas ömsesidiga beroende, och som en följd av världens krympning genom revolutionen i transportmedel och kommunikation förhållanden som inte förelåg och inte kunde föreligga på Jesu Kristi eller Muhammads tid. Den uppmanar till en vidare lojalitet som inte bör komma i konflikt med mera begränsade lojaliteter och som heller inte gör det. Den ingjuter en kärlek som, med hänsyn till dess omfattning, måste innefatta och inte utesluta kärleken till ens eget land. Den lägger, genom denna lojalitet till vilken den inspirerar, och denna kärlek som den bibringar, den enda grund på vilken idén om världsmedborgarskap kan frodas och strukturen för världens enande kan vila. Den betonar, emellertid, underordnandet av nationella hänsyn och särintressen i förhållande till de oavvisliga och ytterst viktiga krav som mänskligheten som helhet ställer, eftersom i en värld av ömsesidigt beroende nationer och folk det som gagnar delen bäst kan uppnås genom befrämjandet av helheten.

Världen rör sig i sanning mot sin bestämmelse. Det ömsesidiga beroendet av jordens folk och nationer, vadhelst ledarna för världens splittrande krafter än må säga eller göra, är redan ett etablerat faktum. Dess enighet inom den ekonomiska sfären är nu förstådd och erkänd. Delens välfärd innebär helhetens välfärd, och delens nöd åstadkommer nöd för helheten. Bahá’u’lláhs uppenbarelse har, med Hans egna ord, ”skapat en ny impuls och givit en ny riktning" till denna väldiga process som nu verkar i världen. De eldar som tänts av detta stora eldprov är följderna av människornas misslyckande att igenkänna den. De påskyndar dessutom dess fullbordan. Långvariga, världsomfattande, plågsamma olyckor, förbundna med kaos och allmän förstörelse måste med nödvändighet omskaka nationerna, väcka världens samvete, desillusionera massorna, åstadkomma en djupgående förändring i själva samhällsbegreppet och slutligen sammansmälta mänsklighetens sönderdelade, blödande lemmar till en enda kropp, organiskt förenad och odelbar.

Den allmänna naturen, innebörden och dragen hos detta världssamvälde, förutbestämt att förr eller senare framkomma ur blodbadet, våndan och ödeläggelsen hos denna stora världsomvälvning, har jag redan hänvisat till i mina tidigare skrivelser. Det är tillfyllest att säga att denna höjdpunkt, genom sin egen natur, kommer att bli en gradvis process och måste, som Bahá’u’lláh själv har förutsett, till en början leda till upprättandet av den mindre fred, som jordens nationer, ännu omedvetna om Hans uppenbarelse och likväl sig själva ovetande i färd med att genomföra de allmänna principer som Han har formulerat, själva komma att upprätta. Detta epokgörande och historiska steg, som innebär mänsklighetens omvandling, som resultatet av ett allmänt erkännande av dess enhet och helhet, kommer att föra med sig förandligande av massorna, som en följd av att de inser Bahá’u’lláhs tros karaktär och erkänner dess anspråk den avgörande förutsättningen för det slutliga sammansmältandet av alla raser, trosläror, klasser och nationer, vilket måste utmärka framträdandet av Hans nya världsordning.

Då kommer hela människosläktets mogenhetsålder att förkunnas och lovsjungas av alla jordens folk och nationer. Då kommer den största fredens banér att hissas. Då kommer den världsvida överhögheten hos Bahá’u’lláh upprättaren av Faderns konungarike såsom förutsagts av Sonen, och förutsett av Guds Profeter före Honom och efter Honom att bli erkänd, hyllad och fast upprättad. Då kommer en världscivilisation att födas, blomstra och föreviga sig, en civilisation med ett sådant rikt liv att världen aldrig har skådat dess like och ej heller kunnat föreställa sig den. Då kommer det heliga förbundet att fullständigt fullbordas. Då kommer löftet nedlagt i alla Guds böcker att uppfyllas och alla profetior uttalade av gamla tiders Profeter att inträffa, och visionen hos fjärrskådare och poeter att förverkligas. Då kommer planeten, upplivad av dess invånares universella tro på en Gud och deras trohet mot en gemensam uppenbarelse, att återspegla, inom de begränsningar som den pålagts, den strålande prakten hos Bahá’u’lláhs överhöghet, skinande i fullheten av sin glans från Hans tron i höjden, och hyllas som det jordiska himmelriket, i stånd att uppfylla den outsägliga bestämmelse som fastställts för den sedan urminnes tider genom kärleken och visdomen hos dess Skapare.

Det ankommer inte på oss, vi ynkliga dödliga, att vid detta kritiska stadium i mänsklighetens långa och skiftande historia, uppnå en exakt och tillfredsställande förståelse av de steg som gradvis måste leda en blödande mänsklighet, ömkligt glömsk av sin Gud, och likgiltig för Bahá’u’lláh, från dess Golgata till dess slutliga återuppståndelse. Det ankommer inte på oss, de åsyna vittnena till Hans tros alltunderkuvande kraft att ifrågasätta, ens för ett ögonblick, och hur dystert det elände som omger världen än må vara, Bahá’u’lláhs förmåga att med sin viljas hammare och genom vedermödans eld smida på lidandets städ, och i den särskilda form som Hans sinne har föreställt sig, dessa skingrade och varandra förstörande spillror i vilka en förstockad värld har fallit, till en enda enhet, fast och odelbar, i stånd att verkställa Hans plan för människobarnen.

Vår plikt är snarare, hur förvirrad skådeplatsen och hur dystra de nuvarande utsikterna än må vara, och oavsett hur begränsade de resurser som vi förfogar över är, att arbeta fridfullt, förtröstansfullt och oavlåtligt för att bistå med vår andel, på det sätt omständigheterna måtte göra det möjligt för oss, till de verksamma krafter vilka, ordnade och styrda av Bahá’u’lláh, leder mänskligheten ut ur eländets och skammens dal till maktens och härlighetens sublimaste höjder.

Till toppen av sidan

Referenser

Shoghi Effendis på engelska utgivna arbeten, från vilka utdragen i denna bok har valts är följande:

The World Order of Bahá’u’lláh, 1938 (WOB) The Promised Day is Come, 1941 (PDC) God Passes By, 1944 (GPB)

Messages to the Bahái World 1950 1957, 1958 (MBW)

Inget av dessa verk har hittills publicerats på svenska. Sidhänvisningarna nedan gäller utgåvorna från Bahá’í Publishing Trust, U.S.A.

Sid

9 Inledningen består av utdrag från ett uttalande utarbetat av Shoghi Effendi för Förenta Nationernas särskilda utskott för Palestina, juli 1947.

15 ”En storm, exempellös i ... som uppenbarats av Hans Budbärare. ...” (PDC, 1 6)

19 ”Vad skulle vi kunna begrunda ... i mänsklighetens annaler. ...” (PDC, 49 50)

20 ”Försämringen av ... makt oåterkalleligen förlorats. ...” (PDC, F6)

20 ”Att sammanhållningen inom ... åstadkommit många förödmjukelser. ...” (WOB, 183 184)

21 ”Tecknen på moraliskt sammanbrott ... återfödas eller förgås. ...” (WOB, 186 188)

23 ”Låt emellertid ingen ... deras högsta förhoppningar. ...” (PDC, 111 112)

24 ”Inte heller skall man ... dessa välsignade själar, ”...,” (PDC, 114 115)

24 ”Bahá’u’lláh uppenbarar med ... anspråk som Han anfört. ...” (WOB, 25)

25 ”Bahá’u’lláhs tro bör i ,.. ,skulle bliva uppenbarad.,..” (WOB, 103)

25 ”väldigheten av de möjligheter ... inflytandet av Hans ande. ...” (GPB, xi xii)

27 ”Mystiskt, långsamt och oemotståndligt ... kan föreställa sig den.” (PDC, 120)

28 ”Mänskligheten har, ... .,,, ur stånd att uppfatta.” (WOB, 33 48)

44 ”Få kan undgå att inse ... rättvisans styre på jorden. ...” (WOB, 19)

45 ”Religionsledare, företrädare ... tolkningar i av Hans ord. ...” (WOB, 24)

45 ”De framvällande krafter ... genom våra handlingar. ...” (WOB, 98)

46 ”Det vore ytterst missledande ... skyddet för denna uppenbarelse. ...” (WOB, 152 153)

48 ”Inte heller kan bahá’í-trons ... uppresas på dess ruiner?" (WOB, 153 155)

52 ”Kontrasten mellan de ökande ... förefaller beklagligt ofullkomlig.”...” (WOB, 161-162)

53 ”Inget system, som inte ... dess höga bestämmelse. ...” (WOB, 162 164)

56 ”Endast de som är villiga ... har erkänt dess ställning.” WOB, 166 167)

56 ”Fastän Bahá’u’lláhs uppenbarelse ...största freds standar ohissat. ...” (WOB, 168)

57 ”För uppenbarandet av en ... mest gudomliga välsignelser.”...” (WOB, 168 169)

58 ”Guds kallelse”, har ... som sover djupt att uppväckas. ...” (WOB 169)

58 ”Enandet av hela mänskligheten ... av livets förenande krafter.” (WOB, 202 204)

63 ”Då vi blickar tillbaka ... konkursfärdig ordnings institutioner. ...” (MBW, 102 103)

63 ”Vindar av förtvivlan”, ... uppfylla mognadstidens fordringar.”...” (PDC, 121 123)

67 ”Detta är det stadium som ... härlighetens sublimaste höjder.” (PDC, 126 129)

Skriv ut PDF