Vem skriver framtiden

Förlag: Bahá'í-förlaget AB, 1992
Författare: Internationella bahá’í-samfundet
Sidor: -
Omslag: häfte, storlek A5
ISBN: -

---

Reflektioner Kring det Tjugonde Århundradet

Den 28 maj 1992 höll det brasilianska parlamentets deputeradekammare en särskild session i åminnelse av Bahá’u’lláhs bortgång, vars inflytande i allt större utsträckning kommit att känneteckna världens sociala och intellektuella landskap. Hans budskap om enhet har uppenbarligen anslagit en djup sträng hos de brasilianska lagstiftarna. Under förhandlingarnas gång skänkte talare som representerade alla partier i kammaren sin tribut till en samling skrifter som en ledamot beskrev som “det mest kolossala religiösa arbete som skrivits av en enda Mans penna,” och till en föreställning om vår planets framtid, som “överskrider materiella gränser,” och med en annan ledamots ord, “sträckte sig ut till mänskligheten i sin helhet, utan småttiga skillnader i nationalitet, ras, begränsningar, eller trosföreställningar.” ⁱ

Denna tribut var desto mer slående på grund av det faktum att Bahá’u’lláhs arbeten, i hans fädernesland, alltjämt bittert fördöms av det muslimska prästerskap som styr Iran. Deras föregångare hade varit ansvariga för hans landsförvisning och fängslande i mitten av 1800-talet, och för den massaker av tusenden av dem som delade hans ideal för omvandlingen av människans och samhällets liv. Till och med under det att sessionen i parlamentet pågick, ledde vägran att förneka idéer som prisats högt i det mesta av den övriga världen, till att de 300.000 bahá’íer som bor i Iran blev förföljda, utblottade och, i blott alltför många fall, fängslade och dödade.

Liknande opposition var kännetecknande för attityden hos olika totalitära regimer under det gångna århundradet.

Hur är det tankegods beskaffat som framkallat så skarpt skiljaktiga reaktioner?

I

Grundtanken i Bahá’u’lláhs budskap är en beskrivning av verkligheten, och av de lagar som styr hur denna verklighet fungerar, som fundamentalt andlig till sin natur. Den inte bara ser individen som en andlig varelse, en “förnuftssjäl,” men insisterar också på att hela det företag som vi kallar civilisation självt är en andlig process, i vilken det mänskliga förnuftet och hjärtat skapat gradvis allt mer komplexa och effektiva medel att uttrycka sina inneboende moraliska och intellektuella förmögenheter.

Istället för de förhärskande materialistiska dogmerna, som Bahá’u’lláh förkastar, hävdar han en motsatt tolkning av den historiska processen. Mänskligheten, pilspetsen i medvetandets evolution, passerar genom stadier analoga med perioderna som spädbarn, barn och ungdom i de enskilda medlemmarnas liv. Denna färd har tagit oss fram till tröskeln av vårt länge emotsedda mognande som ett enat människosläkte. De krig, den exploatering, och de fördomar, som har utmärkt de omogna stadierna i processen, borde inte vara orsak till misströstan, men stimulera till att axla den kollektiva mognadens ansvar.

I sina skrifter riktade till hans egen tids politiska och religiösa ledare sade Bahá’u’lláh att nya förmågor av obeskrivlig styrka - bortom vad den dåvarande generationen kunde föreställa sig - höll på att vakna till liv bland jordens folk, förmågor som snart skulle omvandla det materiella livet på planeten. Det är väsentligt, sade han, att göra dessa kommande materiella framsteg till medel för moralisk och social utveckling. Om nationella och sekteristiska konflikter hindrade detta från att ske, då skulle materiella framsteg skapa inte bara fördelar, men obeskrivlig ondska. Vissa av Bahá’u’lláhs varningar uppväcker obehagliga ekon i vår egen tid: “Egendomliga och förvånande ting existerar i jorden”, varnade han. “Dessa ting har förmåga att ändra hela atmosfören på jorden, och deras förorenande effekt skulle vara dödlig.” ⁱⁱ

II

Den centrala andliga fråga som alla människor oavsett deras nation, religion eller etniska ursrung står inför är, säger Bahá’u’lláh, grundläggandet av ett globalt samhälle som kan återspegla den mänskliga naturens enhet. Förenandet av jordens innevånare är varken en avlägsen utopisk vision eller, i sista hand, en fråga om val. Det utgör det nästa, ofrånkomliga stadiet i den sociala evolutionsprocessen, ett stadium mot vilket all tidgiare och nuvarande erfarenhet tvingar oss fram. Innan denna fråga erkänns och behandlas kommer ingen av de olyckor som drabbar vår planet att kunna lösas, eftersom alla de väsentliga utmaningarna i den tidsålder vi inträtt i är globala och universella, inte partikulära eller regionala.

De många avsnitt i Bahá’u’lláhs skrifter som handlar om mänsklighetens mognadsprocess genomsyras av hans användning av ljus som metafor för att fånga enandets omvandlande kraft: “Så starkt är ljuset av enhet, vidhåller han, att det kan upplysa hela jorden.” ⁱⁱⁱ Detta påstående sätter samtidshistorien i ett prespektiv som skiljer sig markant från det som är gängse vid slutet av det tjugonde århundradet. Det manar oss att finna — i vår tids lidande och sammanbrott — verkan av krafter som håller på att frigöra det mänskliga medvetandet för ett nytt stadium i dess utveckling. Det kallar oss att ånyo undersöka vad som skett under de gångna hundra åren, och den effekt dessa utvecklingsförlopp haft på den heterogena samling folk, raser, nationer och samhällen som har upplevt dem.

Om, som Bahá’u’lláh hävdar, “Mänsklighetens välfärd, dess fred och säkerhet, är ouppnåeliga såvida icke dess enhet är fast grundad,” ^iv är det förståeligt varför bahá’íer betraktar det tjugonde århundrandet — med alla sådana katastrofer — som “ljusets århundrande.”^v Ty dessa hundra år bevittnade en omvandling i både det sätt på vilket jordens innevånare har börjat planera sin kollektiva framtid och i det sätt på vilket de har kommit att betrakta varandra. Kännetecknande för båda har varit en enhetsskapande process. Omvälvningar bortom befintliga institutioners kontroll tvingade världens ledare att börja införa nya system för global organisation som skulle ha varit otänkbara i början av århundradet. Samtidigt som detta skedde eroderade snabbt vanor och attityder, som hade delat folk och nationer under oräkneliga sekel av konflikter, och som det verkade troligt skulle fortleva under kommande tidsåldrar. Vid seklets mittpunkt åstadkom dessa två utvecklingsförlopp ett genombrott vars historiska betydelse endast framtida generationer rätt kommer att inse. I de överväldigande efterdyningarna av andra världskriget fann till sist förutseende ledare det möjligt att, genom Förenta Nationernas organisation, börja konsolidera grunderna till ordning i världen. Som progressiva tänkare länge drömt om, förlänades det nya systemet av internationella konventioner, och tillhörande organ, avgörande maktmedel vilka tragiskt undanhållits det ofullgångna Nationernas Förbund. Efter hand som århundradet framskred kom systemets primitiva muskler för internationella fredsbevarande operationer i ökande utsträckning att användas på ett sätt som övertygande visade vad som kunde åstadkommas. Tillsammans med detta kom den stadiga expansionen över hela världen av demokratiska styrande institutioner. Om de praktiska resultaten ännu är en besvikelse, minskar detta på intet sätt den historiska och oåterkalleliga förändring av inriktningen som har ägt rum i organiserandet av människans angelägenheter.

När det gäller rättigheterna för världens folk är det på samma sätt som med frågan om världsordning. Avslöjandet av det förskräckliga lidande som hemsökte offren för mänsklig perversitet under kriget framkallade en världsomfattande känsla av chock — och vad som endast kan beskrivas som en djupa känsla av skam. Ur detta trauma framträdde ett nytt slags moraliskt engagemang som institutionaliserades i form av förenta Nationernas kommission för mänskliga rättigheter och dess associerade organ, en utveckling som var otänkbar för de artonhundratalshärskare som Bahá’u’lláh riktade sig till i detta ämne. Förlänade befogenheter på detta sätt har en växande samling icke-statliga organisationer föresatt sig att försäkra att den Allmänna Förklaringen om de Mänskliga Rättigheterna etableras som grundval för normerande internationella standards och genomdrivs i enlighet därmed.

En parallel process ägde rum på det ekonomiska livets område. Som en konsekvens av den ödeläggelse som förorsakats av det stora depressionen, satte många regeringar igång lagstiftning som skapade sociala välfärdsprogram och system av finansiell kontroll, reservfonder, och reglering av handeln för att söka skydda sina samhällen från upprepning av sådan förstörelse. Perioden efter andra världskriget ledde till etablerandet av institutioner vars verkningsfält var globalt: Internationella valutafonden, Världsbanken, GATT (The General Agreement on Tariffs and Trade) och ett nätverk av utvecklingsorgan inriktade på rationalisering och utveckling av vår planets materiella rikedomar. Vid seklets slut har det för mänsklighetens massor — vad än intentionerna och hur trubbiga än den nuvarande generationen av verktyg varit — demonstrerat att användningen av planetens rikedomar kan omorganiseras i grunden som svar på helt nya uppfattningar om behov.

Effekten av denna utveckling förstärktes oerhört av den accelererande utsträckning i vilken massorna fick utbildning. Vid sidan om nationella och lokala regeringars villighet att tilldela detta område avsevärt ökade resurser, och samhällets förmåga att mobilisera och utbilda arméer av professionellt kvalificerade lärare, var två framsteg på den internationella nivån under nittonhundratalet särskilt betydelsefulla. Det första var den serie utvecklingsplaner inriktade på behov av utbildning och som massivt finansierades av sådana organ som Världsbanken, regeringsinstitutioner, större stiftelser och flera grenar av FN-systemet. Det andra var explosionen av informationsteknologi som har gjort jordens innevånare potentiella förmånstagare av hela människosläktets lärdom.

Denna process av strukturell omorganisation i planetär skala animerades och förstärktes av en djupgående förändring av medvetandet. Hela folkgrupper fann sig plötsligt tvingade att inse kostnaderna av ingrott vanetänkande som föder konflikter — och att göra detta under full insyn av en världsomfattande kritik av vad som en gång ansågs vara acceptabla beteendemönster och attityder. Effekten av detta var stimulerandet av en revolutionär förändring i folks sätt att betrakta varandra.

Under historiens gång tycktes, till exempel, erfarenheten visa — och religiösa läror bekräfta — att kvinnor till sitt väsen är underlägsna män. Så över en natt, med historiens måttstock, var plötsligt denna rådande uppfattning överallt på tillbakagång. Hur lång och smärtsam processen att ge full effekt åt Bahá’u’lláhs påstående, att kvinnor och män i alla avseenden är lika, än mån vara, håller intellektuellt och moraliskt stöd för varje motsatt ståndpunkt på att desintegrera.

Ännu en annan fast punkt i mänsklighetens syn på sig själv under gångna årtusenden var förhärligandet av etniska skillnader, vilka under de senaste århundradena, hårdnat i olika rasistiska fantasier. Med en snabbhet som är andlös i ett historiskt perspektiv, såg det tjugonde århundrandet människosläktets enhet etablera sig själv som en vägledande princip för internationell ordning. Idag ses de etniska konflikter som fortsätter att skapa ödeläggelse i många delar av världen inte som naturliga egenskaper hos relationer mellan olika folk, utan som uppsåtliga avvikelser som måste bringas under effektiv internationell kontroll.

Under mänsklighetens långa barndom antogs det också — åter med fullt instämmande från den organiserade religionen — att fattigdom var ett varaktigt och ofrånkomligt drag hos samhällsordningen. Nu har emellertid denna inställning, ett antagande som bestämt prioriteringarna inom alla ekonomiska system som världen någonsin känt till, blivit allmänt förkastad. I teorin åtminstone, har regeringen överallt kommit att väsentligen betraktas som en förtroendeman ansvarig för att tillförsäkra alla samhällsmedlemmars välfärd.

Särskilt betydelsefullt — på grund av sitt intima samband med den mänskliga motivationens källor — var att religiösa fördomar höll på att förlora sitt grepp. En föraning av detta gavs i “Religionernas parlament”, en sammankomst som tilldrog sig intensivt intresse när århundradet gick mot sitt slut , genom den process av dialog och samverkan mellan olika trossystem som förstärkte den effekt som sekulariseringen hade på undergrävandet av de en gång ogenomträngliga murarna av klerikal auktoritet. Med hänsyn till den omvandling av religiösa tänkesätt som de gångna hundra åren bevittnat kommer kanske, när man ser tillbaka, till och med nuvarande utbrott av fundamentalistisk reaktion att inte ses som mycket mer än desperata aktioner från den bakre försvarslinjen mot en oundviklig upplösning av sekteristisk kontroll. Med Bahá’u’lláhs ord, “Det kan inte finnas något som helst tvivel om att världens folk, vilken ras eller religion de än tillhör, hämtar sin inspiration ur en enda himmelsk Källa och är undersåtar till en Gud.” ^vi

Under dessa kritiska decennier erfor det mänskliga medvetandet också grundläggande förändringar i det sätt på vilket det förstod det fysiska universum. Första hälften av århundradet såg de nya teorierna om relativitet och kvantmekanik — båda av dem intimt relaterade till ljusets natur och verkningssätt — revolutionera fysikens område och ändra hela den vetenskapliga utvecklingen. Det blev uppenbart att den klassiska fysiken endast kunde förklara fenomen inom ett begränsat område. En ny dörr hade plötsligt öppnats till studiet av både de minsta beståndsdelarna i universum och dess vidsträckta kosmologiska system, en förändring vars effekter gick långt bortom fysiken och skakade själva grundvalarna för den världsbild som dominerat det vetenskapliga tänkandet under århundraden. Borta för alltid var föreställningarna om ett mekaniskt universum som gick som ett urverk och antagandet om en separation mellan observatör och observerad, mellan medvetande och materia. Mot bakgrund av de långtgående studier som på så vis blev möjliga börjar nu den teoretiska vetenskapen att ta ställning till möjligheten att avsikt och intelligens faktiskt är inneboende i universums natur och sätt att fungera.

I kölvattnet till dessa förändringar av tänkandet inträdde mänskligheten i en era i vilken interaktionen mellan de fysiska vetenskaperna — fysik, kemi och biologi, tillsammans med den spirande vetenskapen ekologi — öppnade upp andlösa möjligheter till en rikare utveckling av livet. De gynnsamma resultaten på sådana livsviktiga områden som jordbruk och medicin framträdde dramatiskt, liksom de som erhölls genom det framgångsrika utnyttjandet av nya energikällor. Samtidigt började forskningen om nya material ta fram en rikedom av specialiserade resurser som var okända i början av seklet — plaster, optiska fibrer, karbonfibrer.

Effekterna av sådana framsteg i vetenskap och teknologi var ömsesidiga. Sandkorn, — det mest obetydliga och synbarligen värdelösa av alla material, förvandlades genom en metamorfos till silikonskivor och optiskt rent glas, som möjliggjorde skapandet av världsomfattande kommunikationsnätverk. Tillsammans med att man tagit i bruk allt mer sofistikerade satellitsystem har detta börjat ge människor överallt, utan åtskillnad, tillgång till hela människosläktets samlade kunskap. Det ter sig nu som om vi under de närmaste decennierna kommer att få se telefon-, television- och datorteknologier integreras till ett enda enhetligt system av kommunikation och information, vars apparater kommer att bli tillgängliga till låg kostnad i massomfattning. Det vore svårt att överdriva den psykologiska och sociala effekten av att, som det kan förväntas, ersätta det myller av befintliga valutasystem — för många det yttersta värnet för nationell stolthet — med en enda världsvaluta som i huvudsak fungerar via elektroniska impulser.

Sannerligen den enhetsskapande effekten av det tjugonde århundradets revolution framträder ingenstans så tydligt som i implikationerna av de förändringar som ägde rum inom vetenskap och teknologi. På den mest uppenbara nivån har mänskligheten nu förlänats de medel som behövs för att förverkliga de visionära mål som frammanats av ett stadigt mognande medvetande. Djupare sett är detta bemyndigande potentiellt tillgängligt för alla jordens innevånare, utan hänsyn till ras, kultur, eller nation. “Ett nytt liv,” såg Bahá’u’lláh med profetisk blick, “har i denna tidsålder väckts inom alla jordens folk; och likväl har ingen upptäckt dess orsak eller uppfattat dess inre anledning.”^vii Idag, mer än ett århundrade efter det att dessa ord skrevs, börjar implikationerna av vad som ägt rum sedan dess bli uppenbara för tänkande människor över allt.

III

Att uppskatta den omvandling som frambringats av den historiska period som nu går mot sitt slut innebär inte att man förnekar det åtföljande mörker mot vilket framstegen skarpt avtecknar sig: det avsiktliga utrotandet av miljoner hjälplösa varelser, uppfinningen och användandet av nya förstörelsevapen med förmåga att utplåna hela befolkningar, uppkomsten av ideologier som förkvävde det andliga och intellektuella livet hos hela nationer, skador på planetens fysiska miljö som kan ta århundranden att läka, och den ofantligt mycket större skada som åsamkats generationer av barn som lärts att tro att våld, oanständighet, och själviskhet är triumfer för den personliga friheten. Detta är bara det mest uppenbara i en katalog av ondska, utan motstycke i historien, vars läxor vår era efterlämnar till de luttrade generationer som följer efter oss att dra lärdom av.

Mörker är emellertid inte ett fenomen som äger någon form av existens, än mindre autonomi. Det varken utplånar ljus eller förminskar det, men markerar de områden dit ljuset inte nått eller upplyst tillräckligt. Så kommer det tjugonde århundradets civilisation otvivelaktigt att bedömas av en mer mogen och sansad tidsålders historiker. Den djuriska naturens grymhet, som rusade ur kontroll under dessa kritiska år och tidvis tycktes hota själva samhällets existens, förhindrade i själva verket inte den stadiga utvecklingen av den kreativa potential som det mänskliga medvetandet innehar. Tvärtom. Efter hand som seklet fortskred vaknade ett ökande antal människor till insikt om hur tomma deras lojaliteter var och hur obetydliga de farhågor som hållit dem fångna bara några få år tidigare.

“Ojämförlig är denna Dag,” vidhåller Bahá’u’lláh, “ty den är som ögat i förhållande till gångna tidsåldrar och århundraden, och som ett ljus för tidens mörker.”^viii I detta perspektiv gäller inte frågan det mörker som bromsade och fördunklade de framsteg som uppnåtts under de oerhört märkliga hundra år som nu går mot sitt slut. Snarare gäller frågan hur mycket mer lidande och ödeläggelse som vårt släkte måste uppleva innan vi helhjärtat accepterar den andliga natur som gör oss till ett enda folk, och samlar mod att planera vår framtid i ljuset av vad vi så smärtsamt lärt oss.

IV

Den uppfattning om civilisationens framtida kurs som presenteras i Bahá’u’lláhs skrifter utmanar mycket av det som idag tränger sig på vår värld som normgivande och oföränderligt. De genombrott som gjorts under ljusets århundrade har öppnat dörren till ett nytt slags värld. Om social och intellektuell utveckling i själva verket är gensvar på en moralisk intelligens som är inneboende i tillvaron, så är en stor del av den teori som bestämmer samtida metoder för beslutsfattande i grunden fel. Om det mänskliga medvetandet till sitt väsen är av andlig natur — som den stora majoriteten av vanligt folk alltid varit intuitivt medveten om, — kan dess utveckling inte förstås eller betjänas av en verklighetstolkning som dogmatiskt håller fast vid något annat.

Ingen aspekt av samtida civilisation utmanas mer direkt av Bahá’u’lláhs uppfattning om framtiden än den förhärskande kultur av individualism, som spridits till de flesta delar av världen. Närd av sådana kulturella krafter som politisk ideologi, akademisk elitism, och en konsumtionsinriktad ekonomi, har “strävan efter lycka” givit upphov till en aggressiv och nästan obegränsad känsla av personliga rättigheter. De moraliska konsekvenserna har blivit förtärande såväl för individen som för samhället — och ödeläggande i termer av sjukdom, drogberoende och andra blott alltför välkända fördärvligheter vid seklets slut. Uppgiften att befria mänskligheten från ett misstag så fundamentalt och allmänt förhärskande kommer att ifrågasätta några av det tjugonde århundradets djupast befästa antaganden om rätt och fel.

Vilka är några av dessa ogranskade antaganden? Det mest uppenbara är övertygelsen om att enhet är ett avlägset, nästan ouppnåeligt ideal som kan komma ifråga endast efter ett stort antal politiska konflikter på något sätt blivit lösta, materiella behov på något sätt tillfredsställda och orättvisor på något sätt korrigerade. Bahá’u’lláh hävdar att det förhåller sig på precis motsatt sätt. Den primära sjukdom som angriper samhället och generar det onda som förlamar det är, säger han, oenigheten hos ett människosläkte som utmärks av sin förmåga till samarbete, och vars framsteg fram till nu har berott på den utsträckning i vilken ett enat handlande, under olika tider och i olika samhällen, åstadkommits. Att hålla fast vid tanken att konflikt är en inneboende egenskap hos den mänskliga naturen, snarare än ett komplex av inlärda vanor och attityder, vore att tvinga på ett nytt århundrade ett misstag som, mer än någon annan enskild faktor, tragiskt handikappat mänskligheten i det förflutna. “Betrakta världen,” rådde Bahá’u’lláh dess valda ledare, “som en människokropp som, trots att den vid sin tillkomst var hel och fulländad, av skilda skäl har blivit hemsökt av svåra störningar och sjukdomar.” ^ix

Mycket nära relaterad till frågan om enhet, är den andra moraliska utmaning som alltmer enträget riktats av det gångna århundradet. För Gud är rättvisa, vidhållet Bahá’u’lláh, “det mest älskade av allt.”^x Den gör det möjligt för individen att se verkligheten genom hans eller hennes egna ögon, snarare än genom andras, och förlänar kollektivt beslutsfattande den auktoritet som ensam kan tillförsäkra enhet i tanke och handling. Hur tillfredsställande det system för internationell ordning som framträtt ur det tjugonde århundradets uppslitande erfarenheter än må vara, kommer dess varaktiga inflytande att bero på accepterandet av den moraliska princip som finns implicit i det. Om mänskligheten i sin totalitet verkligen är en och odelbar, har den auktoritet som utövas av dess styrande institutioner väsentligen karaktären av ett förtroendeuppdrag. Varje enskild person kommer till världen som något som helheten har ansvar för och det är denna aspekt av människans existens som utgör den verkliga grundvalen för de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter som uttrycks i Förenta Nationernas stadgar och dess relaterade dokument. Rättvisa och enhet är ömsesidiga i sina effekter. “Ändamålet med rättvisa är,” skrev Bahá’u’lláh, “att enhet ska framträda bland människorna. Den gudomliga visdomens ocean svallar inom detta upphöjda ord, medan världens böcker är oförmögna att inrymma dess inre mening.” ^xi

Efter hand som samhället anammar dessa och därmed relaterade moralprinciper — hur tvekande och räddhågat det än må ske — kommer tjänandet att vara den mest meningsfulla roll som samhället kan erbjuda individen. En av människolivets paradoxer är att utvecklandet av jaget primärt sker genom engagemang i vidare arbetsuppgifter i vilka jaget — om än temporärt — glöms. I en tidsålder som ger människor i alla slags omständigheter möjlighet, att effektivt delta i formandet av själva samhällsordningen, antar tjänandets ideal en helt ny betydelse. Att upphöja sådana mål som förvärv och självhävdelse till livets mening är att huvudsakligen främja den djuriska sidan av den mänskliga naturen. Ej heller kan längre förenklade budskap om personlig frälsning besvara den längtan som finns hos de generationer som kommit att förstå, med djup visshet, att äkta förverkligande lika mycket gäller denna världen som den nästa. “Tag ivrigt befattning med behoven i den tid ni lever i,” är Bahá’u’lláhs råd, “och koncentrera era överläggningar till dess krav och behov.” ^xii

Sådana perspektiv har genomgripande implikationer för skötseln av mänskliga angelägenheter. Det är, till exempel, uppenbart att ju längre nationalstaten, vilka förtjänster den förr än må ha haft, finns kvar, som det dominerande inflytandet över vad som bestämmer av mänsklighetens öde, desto längre kommer uppnåendet av världsfred att fördröjas, och desto större kommer det lidande att bli som jordens befolkning åsamkas. I mänsklighetens ekonomiska liv, hur stora globaliseringens välsignelser än må vara, har det visat sig att denna process också skapat koncentrationer av autokratisk makt utan motstycke som måste ställas under internationell demokratisk kontroll, om den inte ska framkalla fattigdom och hopplöshet hos oräkneliga miljoner. På liknande sätt kan det historiska genombrottet i informations- och kommunikationsteknologi, vilket representerar ett så kraftfullt medel att främja social utveckling och fördjupa folks upplevelse av sin gemensamma mänsklighet, med samma kraft förleda och förråa impulser som är livsviktiga för tjänandet av just denna process.

V

Vad som Bahá’u’lláh talar om, är en ny relation mellan Gud och mänskligheten, som är i harmoni med den gryende mognaden hos människosläktet. Den yttersta Realitet som har skapat och vidmakthåller världsalltet kommer för alltid att förbli bortom räckhåll för människans förnuft. Mänsklighetens medvetna relation till den, i den mån som den har etablerats, har varit resultatet av inflytandet från Grundarna av de stora religionerna, Moses, Zoroaster, Budda, Jesus, Muhammed och tidigare gestalter vars namn, för det mest, gått förlorade för minnet. Genom att svara på dessa impulser från det Gudomliga, har jordens folk stegvis utvecklat de andliga, intellektuella och moraliska förmågor som tillsammans civiliserat människans karaktär. Denna årtusendelånga kumulativa process har nu nått det stadium som är karakteristiskt för alla de avgörande vändpunkterna i evolutionsprocessen, då tidigare orealiserade möjligheter plötsligt framträder: “Detta är den dag,” framhåller Bahá’u’lláh, “på vilken Guds härligaste ynnest har flödat ut över människorna, den dag på vilken Hans allra största nåd har ingjutits i alla skapade ting.”^xiii

Sedd genom Bahá’u’lláhs ögon, har stammarnas, folkens och nationernas historia väsentligen nått sitt slut. Vad vi bevittnar är början på mänsklighetens historia, historien om ett människosläkte medvetet om sin egen enhet. Till denna vändpunkt i civilisationens utveckling ger hans skrifter en omdefinition av civilisationens natur och processer och en omkastning av dess prioriteter. Syftet är att mana oss tillbaks till andligt medvetande och ansvar.

Det finns ingenting i Bahá’u’lláhs skrifter som uppmuntrar illusionen att de förändringar som förutses kommer att ske lätt. Långt därifrån. Som händelserna under det tjugonde århundradet redan har visat överges inte vane- och attitydmönster som rotat sig under tusentals år vare sig spontant eller som en enkel effekt av utbildning eller lagstiftning. Vare sig det gäller individens eller samhällets liv inträffar grundläggande förändringar företrädesvis som effekt av intensivt lidande och av outhärdliga svårigheter som inte kan övervinnas på något annat sätt. Just en sådan prövande erfarenhet, varnar Bahá’u’lláh, behövs för att svetsa samman jordens olika folkgrupper till ett enda folk.

Andliga och materialistiska uppfattningar om verkligehetens natur är oförenliga med varandra och leder i motsatta riktningar. När nu ett nytt århundrade tar sin början, har den kurs som satts av den anda av dessa två motstridiga synsätt redan fört en hjälplös mänsklighet långt bortom dess yttersta punkt där en illusion av rationalitet, långt mindre av mänsklig välfärd, en gång kunde upprätthållas. För varje dag som går ökar tecknen på att överallt människor i skaror håller på att vakna till insikt om detta.

Trots en vitt spridd uppfattning om motsatsen, är människosläktet inte en tom skrivtavla, på vilken priviligierade domare av mänskliga angelägenheter fritt kan inskriva sina egna önskningar. Andens källflöden springer fram var de vill, som de vill. De kommer inte för alltid att underkuvas av det samtida samhällets sönderfallsprodukter. Det fordras inte längre profetisk insikt för att inse att de första åren av det nya århundradet kommer att få se frigörandet av energier och aspirationer oändligt mycket kraftfullare än de ackumulerade rutinerna, falskheterna, och beroendena som för så länge blockerat deras uttryckande.

Hur stort kaos som än kommer att uppstå, så kommer den period som mänskligheten nu rör sig in i att för varje individ, varje institution, varje samfällighet på jorden öppna tidigare ej skådade möjligheter till deltagande i skrivandet av vår planets framtid. “Snart skall den nuvarande ordningen,” är Bahá’u’lláhs bestämda löfte, “vecklas samman, och en ny vecklas ut i dess ställe.” ^xiv

NOTER

Skriv ut PDF