Till världens religiösa ledare

Författare: Universella rättvisans hus, april 2002
Bahá’í Världscentrum
Sidor: -
Omslag: Häfte, storlek A4
ISBN: -

---

TILL VÄRLDENS RELIGIÖSA LEDARE

Det bestående arv som det tjugonde århundradet lämnat efter sig är att det tvingade världens folk att börja se sig själva som medlemmar av ett enda människosläkte, och jorden som detta släktes gemensamma hemland. Trots de konflikter och våld som fortsätter att förmörka horisonten, håller fördomar, som en gång tycktes vara inneboende i människans natur, överallt på att ge vika. Tillsammans med dem rämnar barriärer som länge delat upp den mänskliga familjen i ett Babel av osammanhängande identiteter utifrån kulturellt, etniskt eller nationellt ursprung. Att en så fundamental förändring kunde inträffa under en så kort period - i det närmaste över en natt - sett i ett historiskt perspektiv ger en antydan om storleksordningen av möjligheterna inför framtiden.

Tragiskt nog uppträder den organiserade religionen, vars syfte för själva sin existens är tjänande av broderskapets och fredens sak, alltför ofta som ett av de mest överväldigande hindren på denna väg för att åberopa ett särskilt smärtsamt faktum har den under lång tid lånat sin trovärdighet åt fanatismen. Som det styrande rådet för en av världsreligionerna, känner vi ett ansvar att enträget mana till ett allvarligt övervägande av den utmaning som detta utgör för religiöst ledarskap. Både sakfrågan och de omständigheter, som den ger upphov till, fordrar att vi talar rent ut. Vi förtröstar på att det gemensamma tjänandet av det Gudomliga skall tillförsäkra att det vi säger kommer att emottas i samma anda av god vilja som det framläggs i.

Frågan hamnar skarpt i fokus när man beaktar vad som uppnåtts i andra sammanhang. Förr betraktades kvinnor, frånsett isolerade undantag, som ett lägre stående släkte, vars natur var omgärdad av vidskepelse, som förnekades möjligheten att ge uttryck för den mänskliga andens potentialer och förvisade till rollen att tjäna männens behov. Uppenbarligen finns det många samhällen där sådana förhållanden lever kvar och till och med fanatiskt försvaras. På den globala diskursens nivå har emellertid principen om jämställdhet mellan könen nu i praktiken antagit kraften av universellt accepterad princip. Den åtnjuter liknande auktoritet inom de flesta delar av det akademiska samfundet och inom media. Så grundläggande har förändringen varit att företrädare för manlig överhöghet måste söka stöd för sin ståndpunkt på marginalen av den ansvarstagande opinionen.

2

Nationalismens belägrade stridskrafter ställs inför ett liknande öde. För varje kris som världen genomgår blir det lättare för medborgaren att skilja mellan kärlek till sitt land som berikar ens liv och underkastelse under hetsande retorik, som utformats för att framkalla hat mot och fruktan för andra. Även när det är tillrådligt att delta i välbekanta nationalistiska seder, kännetecknas sådana offentliga uttryck lika ofta av känslor av obehag som av gångna tiders starka övertygelser och beredvilliga entusiasm. Effekten har förstärkts av den omstrukturering av den internationella ordningen som oavbrutet sker. Vilka tillkortakommanden som Förenta Nationerna än har i sin nuvarande form, och hur handikappad dess förmåga än är att vidta kollektiva militära åtgärder mot aggression, kan ingen missta sig på det faktum att den absoluta nationella suveränitetens fetisch är på väg att
utplånas.

Rasfördomar och etniska fördomar har av historiska processer, som inte har mycket tålamod till övers för sådana pretentioner, underkastats en lika summarisk behandling. Här har förkastandet av det förgångna varit särskilt avgörande. Rasismen är nu till den grad befläckad genom sin anknytning till det tjugonde århundradets fasor att den antagit något av karaktären av en andlig sjukdom. Fastän den överlever som social attityd i många delar av världen - och haft ett fördärvligt inflytande på livet hos ett betydande segment av mänskligheten - har rasfördomar i princip blivit så allmänt fördömda att ingen grupp människor längre tryggt kan låta sig identifieras därigenom.

Det är inte så att ett mörkt förflutet raderats ut och en ny värld av ljus plötsligt sprungit fram. Ett oerhört stort antal människor får fortfarande utstå effekterna av ingrodda fördomar beträffande etnicitet, kön, nation, kast och klass. Alla tecken tyder på att sådana orättvisor kommer att bestå länge än, då de institutioner och normer som mänskligheten finner ut endast långsamt kommer att få makt att utforma en ny ordning av relationer och ge lindring åt de förtryckta. Kärnpunkten är snarare den att en tröskel överträtts till vilken det inte finns någon realistisk möjlighet att vända tillbaka. Grundläggande principer har identifierats, artikulerats och givits bred publicitet och håller gradvis på att förverkligas i institutioner med kapacitet att påtvinga dem det offentligt beteendet. Det råder inget tvivel om att, hur utdragen och plågsam kampen än blir, kommer resultatet att på gräsrotsnivå revolutionera relationerna mellan alla folk.

*

Vid begynnelsen av det tjugonde århundradet var det religiösa fördomar, som mer sannolikt än något annat tycktes komma att underkastas förändringens krafter. I Väst hade vetenskapliga framsteg redan utsatt några av den sekteristiska exklusivitetens centrala grundpelare för hård  behandling. Mot bakgrund av mänsklighetens förändrade självuppfattning som håller på att äga rum är rörelsen för religionsdialog den mest lovande nya religiösa utvecklingen. År 1893 förvånade Världsutställningen i Chicago även sina ambitiösa organisatörer genom att ge upphov till det berömda ”Religionernas parlament”, en vision av andligt och moraliskt samförstånd som på alla kontyinenter fångade allmänhetens fantasi och lyckades överglänsa till och med de vetenskapliga, teknologiska och kommersiella underverk som firades på utställningen.

3

Kort sagt, det tycktes som om gamla murar fallit. För inflytelserika tänkare på religionens område framstod sammankomsten som unik, ”utan föregångare i världshistorien”. Parlamentet hade, enligt sin framstående huvudorganisatör, ”befriat världen från bigotteri”. Ett idérikt ledarskap förutsade man skulle säkert ta tillfället i akt och i jordens sedan länge söndrade religiösa samfund uppväcka en anda av broderskap som kunde förse den nya världens välstånd och framsteg med det moraliska stöd som behövdes. Uppmuntrade på detta sätt, började allehanda rörelser för religionsdialog att slå rot och blomstra. En omfattande litteratur, tillgänglig på många språk, introducerade en allt vidare publik, såväl av troende som icke-troende, till alla de mer betydande trosriktningarnas läror, ett intresse som efter hand togs upp av radio, television, film och slutligen av Internet. Institutioner för högre utbildning startade examensgivande kurser i komparativ religionskunskap. När århundradet led mot sitt slut började gudstjänster där flera olika religioner hade andakt tillsammans bli vanliga, något som varit otänkbart bara några decennier tidigare.

Tyvärr, som tydligt framgår, saknar dessa initiativ både sammanhang i intellektuellt avseende och andligt engagemang. I kontrast till de enhetsskapande processer som omformar mänsklighetens sociala relationer i övrigt, motarbetar fastlåsta mönster av sekteristiskt tänkande envist tanken,  att alla världens stora religioner är lika giltiga till sitt väsen och ursprung. Framstegen när det gäller rasintegration är en utveckling som inte bara är ett uttryck för sentimentalitet eller taktik, utan härrör från erkännandet av att jordens folk utgör en enda art vars många variationer inte i sig själva skänker någon fördel eller innebär något handikapp för dess enskilda medlemmar. Kvinnornas frigörelse har likaledes medfört ett erkännande från både samhällets institutioner och den folkliga opinionen att det inte finns några acceptabla grunder - biologiska, sociala eller moraliska - som rättfärdigar att kvinnor förvägras full jämställdhet med män, och flickor lika möjligheter till utbildning som pojkar. Inte heller ger uppskattning av de insatser som vissa nationer gör beträffande formandet av en framväxande global civilisation stöd för den nedärvda illusionen att andra nationer har lite eller inget att bidra med i detta kraftprov.

Religiöst ledarskap tycks för det mesta oförmögen att åstadkomma en så grundläggande omorientering. Andra segment av samhället tar till sig slutsatserna av mänsklighetens enhet, inte bara som det oundvikliga nästa steget i civilisationens framåtskridande, men som förverkligandet av mindre identiteter av alla slag som vårt släkte för med sig till detta kritiska ögonblick i vår kollektiva historia. Ändå står större delen av den organiserade religionen förlamad vid tröskeln till framtiden, fasthållen i just de dogmer och anspråk på privilegierad tillgång till sanningen som varit ansvariga för skapandet av några av de bittraste konflikter som splittrat jordens innevånare från varandra. Konsekvenserna, i termer av mänsklig välfärd, har varit förödande. Det är för visso onödigt att i detalj omnämna de ohyggligheter som idag hemsöker hjälplösa befolkningar genom utbrott av fanatism som drar skam över religionens namn. Inte heller är detta en ny företeelse. För att bara ta ett av många exempel, Europas religionskrig under 1600-talet kostade denna kontinent i människoliv omkring trettio procent av hela dess befolkning. Man måste fråga sig vad skörden på lång sikt blivit av de frön som såtts i det folkliga medvetandet av den sekteristiska dogmatismens blinda krafter och som inspirerat till sådana konflikter.

4

Till denna räkenskap måste tillfogas ett förräderi mot tankelivet som mer än någon annan faktor, berövat religionen dess inneboende förmåga att spela en avgörande roll i världens stora frågor. Låsta i upptagenhet med frågor som förslösar och fördärvar mänsklig energi har religiösa institutioner alltför ofta varit de mest drivande krafterna när det gäller att motarbeta utforskandet av verkligheten och utövandet av de intellektuella förmögenheter som är utmärkande för mänskligheten. Fördömanden av materialism eller terrorism innebär inte någon verklig hjälp att hantera samtidens moraliska kris, om de inte tar sin utgångspunkt i att uppriktigt ta ställning till den försummelse i ansvarstagande som lämnat de troende massorna exponerade och sårbara för dessa inflytanden.

Sådana reflektioner, hur smärtsamma de än kan vara, är i mindre utsträckning ett fördömande av den organiserade religionen, än en påminnelse om den unika makt den besitter. Religion når, som vi alla är medvetna om, fram till motivationens rötter. När den varit trogen andan och exemplet hos de transcendenta Gestalter som gav världen dess stora trossystem, har den i hela befolkningar uppväckt förmågan att älska, att förlåta, att skapa, att våga mycket, att övervinna fördomar, att uppoffra för det gemensamma bästa, och att disciplinera de djuriska instinkternas impulser. Otvivelaktigt har den avgörande kraften i civiliserandet av den mänskliga naturen varit inflytandet från den följd av dessa Gudomliga Manifestationer som sträcker sig tillbaka till gryningen av den kända historien. Samma kraft, som verkade med sådan effektivitet i gångna tider, förblir ett
oförstörbart kännetecken hos det mänskliga medvetandet. Mot alla odds, och utan särskilt mycket av meningsfull uppmuntran, fortsätter den för oräkneliga millioner att ge sitt stöd i kampen för tillvaron, och i alla länder fostra hjältar och helgon, vars liv utgör de mest övertygande bevisen på riktigheten hos de principer som deras respektive troslärors skrifter innehåller. Som civilisationens utveckling visar, har religionen också förmåga att på ett djupgående sätt påverka strukturen i sociala relationer. Faktiskt skulle det vara svårt att tänka sig något grundläggande civilisatoriskt framsteg som inte erhöll sin drivande moraliska kraft från denna eviga källa. Är det då möjligt att föreställa sig att övergången till det högsta stadiet av den millenielånga processen av vår planets organisation kan fullbordas i ett andligt vakuum? Om de förvrängda ideologier som släpptes lösa i vår värld under det gångna århundradet inte bidrog till något annat, så visade de slutgiltigt att detta behov inte kan fyllas av alternativ som ligger inom den mänskliga uppfinningsförmågan.

*

Implikationerna för idag sammanfattades av Bahá’u’lláh i ord som skrevs för över ett århundrade sedan och som under de decennier som infallit därefter fått en vid spridning: Det kan inte finnas något som helst tvivel om att världens folk, vilken ras eller religion de än tillhör, hämtar sin inspiration ur en enda himmelsk Källa och är undersåtar till en Gud. Skillnaden mellan föreskrifterna under vilka de lyder måste hänföras till de skilda förutsättningar och behov i den tidsålder då de uppenbarades. De anbefalldes alla av Gud, utom ett fåtal som är en följd av mänsklig förvändhet, och är en återspegling av Hans vilja och syfte. Stå upp, och

5

beväpnade med trons kraft förstör er egen fåfänga inbillnings gudar, de som utsår tvedräkt bland er. Håll fast vid det som för er samman och förenar er. En sådan appell fordrar inte att tron på de fundamentala sanningarna i någon av världens stora trossystem överges. Långt därifrån. Tron har sitt eget imperativ och är sitt eget berättigande. Vad andra tror - eller inte tror - kan inte vara auktoriteten för någons enskilda samvete värt namnet. Vad orden ovan otvetydigt manar till är ett uppgivande av alla de anspråk på exklusivitet och slutgiltighet som, genom att linda sina rötter runt det andliga livet, varit den största enskilda faktorn i kvävandet av enhetsskapande impulser och i befrämjandet av våld och hat.

Det är denna historiska utmaning som vi menar att religionsledare måste svara upp mot om religiöst ledarskap ska ha någon mening i det globala samhälle som växer fram ur det tjugonde århundradets omskapande erfarenheter. Det är uppenbart att ett växande antal människor håller på att komma till insikt om att den sanning som utgör grunden i alla religioner till sitt innersta väsen är en. Denna insikt är inte resultatet av teologiska dispyter, utan en intuitiv medvetenhet sprungen ur andras allt vidare erfarenhet och från ett gryende accepterande av att den mänskliga familjen själv är en enhet. Ur virrvarret av religiösa doktriner, ritualer och lagar, som ärvts från svunna världar, håller det på att växa fram en uppfattning om att andligt liv, liksom den enhet som manifesteras i olika nationaliteter, raser och kulturer, konstituerar en enda obegränsad verklighet som är lika tillgänglig för alla. För att denna diffusa och fortfarande trevande insikt ska befästas och effektivt bidra till byggandet av en fredlig värld, måste den helhjärtat bekräftas av dem som, till och med i denna sena timma, massorna av jordens befolkning vänder sig till för vägledning.

Det finns för visso vida skillnader bland världens stora religiösa traditioner avseende sociala föreskrifter och former för andaktsutövning. Givet är att under de tusentals år under vilka successiva uppenbarelser av det Gudomliga har inriktat sig på de skiftande behoven hos en ständigt framväxande civilisation kunde det knappast vara annorlunda. I själva verket tycks det som om en aspekt, som naturligt, i en eller annan form, ingår i de flesta av de stora troslärornas skrifter är uttalandet av principen om religionens framåtskridande natur. Vad som inte moraliskt kan rättfärdigas är manipuleringen av kulturella arv syftande till berikande av andlig erfarenhet, som medel att framkalla fördomar och alienation. Själens primära uppgift kommer alltid att vara att undersöka verkligheten, att leva i överensstämmelse med de sanningar som den blir övertygad om, och att tillfullo respektera andras ansträngningar att göra detsamma.

Det må invändas att, om alla de stora religionerna skulle erkännas som lika gudomliga till sitt ursprung, skulle det få till effekt att uppmuntra, eller åtminstone underlätta, omvändelse av ett flertal människor från en religion till en annan. Oavsett om det förhåller sig eller ej, är denna invändning sannerligen av perifer betydelse när den ställs mot den möjlighet som historien till sist har öppnat för dem som är medvetna om en värld vilken överskrider den jordiska - och det ansvar som denna medvetenhet påtvingar. Var och en av de stora trosriktningarna kan anföra imponerande och  trovärdiga vittnesbörd om sin förmåga avseende moralisk karaktärsfostran. Likaså skulle ingen på ett övertygande sätt kunna argumentera för att doktriner förknippade med det ena eller andra trossystemet har varit vare sig mer eller mindre fruktsamma när det gäller att frambringa trångsynthet och vidskepelse. I en alltmer

6

integrerad värld är det naturligt att respons- och tillhörighetsmönster kommer att genomgå en fortlöpande förändringsprocess och att, helt visst, institutionernas roll, av vilket slag de vara må, är att överväga hur dessa processer kan hanteras på ett enhetsbefrämjande sätt. Garantin för att resultatet till sist kommer att bli gott - andligt, moraliskt och socialt - ligger i de icke tillfrågade massornas av jordens innevånare fasta tro att universum inte styrs av mänskliga nycker, utan av en kärleksfull och ofelbar Försyn. Tillsammans med nedbrytningen av de barriärer som skiljer folk från varandra, bevittnar vår tid upplösningen av den en gång oöverstigliga mur som gångna tider antog skulle för alltid separera livet i Himlen från livet på Jorden. Alla religioners skrifter har alltid lärt den troende att i tjänandet av andra inte bara se en moralisk plikt, utan en väg för själens eget närmande till Gud. Den stegvisa omgestaltningen av samhället ger idag denna välbekanta lärosats nya dimensioner av mening. Allteftersom det uråldriga löftet om en värld besjälad av rättviseprinciper sakta antar karaktären av ett realistiskt mål, kommer uppfyllandet av själens och samhällets behov i ökande grad att ses som samverkande aspekter av ett moget andligt liv.

Om religiöst ledarskap ska kunna svara upp mot den utmaning som den sistnämnda insikten representerar, måste ett sådant gensvar börja med erkännandet av att religion och vetenskap är de två oundgängliga kunskapssystem genom vilka medvetandets inneboende möjligheter utvecklas. Långt ifrån att vara i konflikt, är dessa fundamentala former av medvetandets utforskande av verkligheten ömsesidigt beroende av varandra, och har varit som mest produktiva, under de sällsynta men lyckliga perioder i historien, då deras komplementära karaktär erkänts och de kunnat arbeta tillsammans. De insikter och färdigheter som utvecklas genom vetenskapliga framsteg kommer alltid att vara tvungna att söka vägledning i andliga och moraliskta ställningstaganden för att tillförsäkra att de tillämpas på ett tillbörligt sätt; religiösa övertygelser, hur omhuldade de än må vara, måste villigt och tacksamt underkasta sig opartisk granskning genom vetenskapliga metoder.

Slutligen kommer vi till en fråga som vi närmar oss med viss tvekan, eftersom den mer direkt rör vid samvetet. Bland de många frestelser som världen erbjuder hör, inte överraskande, religiösa ledares upptagenhet av den prövning som ligger i maktutövning avseende trosfrågor. Ingen som har ägnat åratal åt allvarlig meditation och studium av den ena eller andra av de stora religionernas skrifter behöver någon ytterligare påminnelse om det ofta upprepade axiomet att makt tenderar att korrumpera och att göra det i ökande grad med ett växande maktinnehav. De inre segrar som, utan att basunerats ut, vunnits i detta avseende av oräkneliga präster under alla tider, har utan tvekan varit en av de huvudsakliga källorna till den organiserade religionens skapande kraft och måste räknas som en av dess mest berömvärda egenskaper. I samma utsträckning har, vad gäller andra religiösa ledare, kapitulation inför lockelsen av förmåner och världslig makt, bland alla dem som observerar den utvecklat en bördig grogrund för cynism, korruption och hopplöshet. Implikationerna för det religiösa ledarskapets förmåga, vid denna tidpunkt i historien, att uppfylla sitt sociala ansvar behöver ingen närmare utläggning.

*

7

Eftersom den intresserar sig för förädlandet av karaktären och harmonieringen av relationer, har religionen genom hela historien utgjort den yttersta auktoriteten när det gäller att skänka livet mening. I varje tidsålder har den utvecklat det goda, fördömt det orätta, och hållit upp för alla deras blickar som velat se, en vision av slumrande möjligheter som ännu inte förverkligats. Genom dess råd har själen uppmuntrats att förverkliga sig själv och övervinna de begränsningar som världen påtvingat den. Samtidigt har religionen, som dess namn implicerar, varit den viktigaste kraften som bundit olika folk samman i allt större och mer komplexa samhällen genom vilka de individuella förmågor som därigenom frigjorts kunnat komma till uttryck. Den stora förmånen i vår tid är det perspektiv som gör det möjligt för hela det mänskliga släktet att se denna civilisationsprocess som ett enda fenomen, som det ständigt återkommande mötet mellan vår värld och Guds.

Inspirerat av detta perspektiv har Bahá’í-samfundet, från deras början,varit en energisk tillskyndare i befrämjandet av aktiviteter som berör religionsdialog. Bortsett från varmt uppskattade sammanslutningar som dessa aktiviteter skapar, ser bahá’íer i olika religioners strävan att närma sig varandra ett gensvar på den Gudomliga viljan för ett människosläkte som håller på att inträda i sitt kollektiva mognadsstadium. Vårt samfunds medlemmar kommer att fortsätta att hjälpa till på alla sätt vi kan. Vi är emellertid skyldiga våra partner i denna gemensamma ansträngning att klart uttala vår övertygelse om att religionsdialog, om den meningsfullt ska bidra till att hela det onda som plågar en desperat mänsklighet, nu ärligt, och utan ytterligare undanflykter, måste ta itu med innebörden av den övergripande sanning som satte igång religionsdialogrörelsen: att Gud är en och att, bortom all variation i kulturella uttryck och mänskliga tolkningar, religionen likaså är en. För varje dag som går växer faran att de religiösa fördomarnas tilltagande eldar ska antända en världsomfattande storbrand vars konsekvenser ej går att föreställa sig. En sådan fara kan inte regeringar övervinna utan hjälp. Inte heller ska vi bedra oss själva med att tro att enbart appeller om ömsesidig tolerans kan hoppas utsläcka de fientligheter som gör anspråk på att ha gudomlig sanktion. Krisen manar religiöst ledarskap att bryta med det förgångna på ett lika beslutsamtsätt som de gjorde som öppnade vägen för samhället att ta itu med lika frätande fördomar beträffande ras, kön och nation. Vilka berättiganden som än må finns för utövande av inflytande i samvetsfrågor, ligger de i tjänandet av mänsklighetens väl. Vid denna den största vändpunkten i civilisationens historia kunde efterfrågan på ett sådant tjänande inte vara klarare: ”Mänsklighetens välfärd, dess fred och säkerhet är ouppnåeliga”, manar Bahá’u’lláh, ”såvida icke och förrän dess enhet är fast grundad.”

- UNIVERSELLA RÄTTVISANS HUS

Skriv ut PDF