UNIVERSELLA RÄTTVISANS HUS
Riḍván 2000
Till världens bahá’íer
Högt älskade vänner,
Vi böjer våra huvuden i tacksamhet till Härskarornas Herre, våra hjärtan överflödande av glädje när vi bevittnar den förunderliga skillnad fyra år har gjort sedan den globala planen påbörjades och som nu är slutförd vid denna härlighets högtid. Framstegen som uppnåddes under denna tid var så betydande att vårt världssamfund nådde höjdpunkter från vilken nya lysande horisonter för dess framtida bedrifter klart kan urskiljas.
Den kvantitativa skillnaden härstammade huvudsakligen från en mer avgörande kvalitativ skillnad, bahá’í-samfundets kultur upplevde en förändring. Denna förändring är märkbar i den ökade förmågan, det metodiska verksamhetsmönstret och följdriktiga mått av förtroende hos de tre integrerade deltagarna i planen - individen, institutionerna och det lokala samfundet. Det beror på att vännerna befattade sig mer genomgående med att fördjupa sina kunskaper om de gudomliga lärorna och lärde sig mycket - och ännu mer systematiskt än tidigare - om hur de tillämpas för att sprida tron, att leda sina individuella och kollektiva aktiviteter och att arbeta med sina grannar. Kort sagt, de trädde in i ett lärande tänkesätt, från vilken en meningsfull handling fullföljdes. Den viktigaste drivkraften till denna förändring var systemet av träningsinstitut, som med stor snabbhet etablerades över världen, en prestation som inom utvecklings- och konsolideringsområdet meriteras som det odelat största arvet från fyraårsplanen.
I den ökade individuella kapaciteten att undervisa tron, som visats genom framstöten av enskilda initiativ, i den tilltagande förmågan hos andliga råd, rådsförsamlingar och kommittéer att leda vännernas strävanden, i införandet av nya tanke- och handlingsmönster som påverkade det kollektiva uppförandet i det lokala samfundet, inom alla sådana avseenden demonstrerade träningsinstitutens system sin oumbärlighet som motor i processen anslutning i skaror. Genom att utvidga sin verksamhet genom lokala studiecirklar, utökade många institut sin förmåga att täcka vida regioner med sina program. Mongoliet till exempel startade 106 studiecirklar och som resultat registrerades en markant ökning av nya troende. Samtidigt med dessa former av framsteg uppmärksammade medlemmarna av vårt världsomspännande samfund i högre grad möjligheten att stödja sig på bönens kraft, att meditera på det heliga ordet och att erhålla de andliga förmånerna genom att delta i bönesammankomster. Det är genom arbetet av dessa element av en intensifierad individuell och kollektiv förvandling som samfundets storlek tilltar. Fastän antalet nya troende hittills bara obetydligt överskridit de senaste årens antal är det oerhört glädjande att se att denna ökning nu är geografisktutsträckt, omfattar allt större segment i samhället och är framgångsrik i att integrera nya troende inom trons liv.
Ett sådant välgörande, lovande tillstånd av tron beror också omätbart mycket på den rådgivande samverkan, samarbetande roll och praktiska arbete av Rådgivar-institutionen som förstärktes i hänseendet av bildandet och drivandet av institut - en förstärkning som återspeglade den lägliga stimulansen överförd av ett pulserande och alltid närvarande Internationellt Undervisningscentra.
Fyraårsplanens centraltema - det att främja processen anslutning i skaror - framkallade en hög grad av samverkan vad gäller tanke och handling. Den fokuserade uppmärksamheten på ett avgörande skede av bahá’í-samfundets utveckling, som måste uppnås under den Formativa tiden; inte förrän anslutning i skaror upprätthålls i allt större utsträckning, kommer förhållandena att vara mogna för massomvändelse, det genombrott som Shoghi Effendi lovade i sina skrifter. Planens tematiska fokus gav konsekvenser för alla kategorier av bahá’í-verksamheten; den krävde klarhet i förståelsen som gjorde möjligt ett systematiskt och strategiskt planerande som förutsättning för individuell och kollektiv handling. Medlemmarna i samfundet kom gradvis att uppskatta hur systematiseringen skulle underlätta processen av tillväxt och utveckling. Denna medvetandehöjning var ett enormt steg som ledde till en uppgradering av undervisningsverksamheten och till en förändring i samfundets kultur.
Temats förenande aspekter var tydliga i strävandena vid planerandet, upprätthållandet av institutionella befogenheter och vid utvecklingen av mänskliga resurser. Trådarna som förenade alla dessa kan spåras från planens början till dess slut. 1995 års decemberkonferens för de Kontinentala rådgivarna i det Heliga landet markerar början. Där blev rådgivarna orienterade om planens särdrag. Detta följdes av deras konsultation med Nationella andliga råd i nationella planeringsmöten som följaktligen flyttades till regional nivå och inbegrep hjälprådsmedlemmar, Lokala andliga råd och kommittéer. På så vis blev delar av bahá’í-administrationen på alla plan involverad i planerings-processen och nådde bortom detta stadium till förverkligandets plan, varmed den institutionella förmågan att ta hand om anslutning i skaror måste skapas. Två betydande steg togs i detta avseende: det första var etablerandet av träningsinstitut; det andra var det formella grundandet och omfattande presentationen av regionala bahá’í-råd som ett led i administrationen mellan den lokala och nationella nivån för att förstärka den administrativa kapaciteten i vissa samfund där de växande komplicerande spörsmålen som Nationella andliga råd ställs inför krävde denna utveckling. Av samma relevans att samla de väsentliga beståndsdelarna i processen var strategierna angivna för arbetet med social och ekonomisk utveckling, som är en vital del av konsolideringen och i externa frågor, som är en betydande faktor för att möjliggöra för tron att klara konsekvenserna av att träda fram ur obemärkthet. Den kombinerade effekten åstadkom rungande resultat vars uppräkning långt skulle överskrida omfattningen av dessa sidor. Vi är emellertid föranledda att citera vissa höjdpunkter som visar omfattningen av planens landvinningar.
I det Heliga landet pressades anläggandet av terrasserna och byggandet på Bågen fram med vissheten att möta den aviserade tidsgränsen för dess slutförande i slutet av detta gregorianska år. Även byggnaden i Haifa som vi hänvisade till i vårt senaste riḍván-budskap i samband med de utökade storlekarna på pilgrimsgrupperna är klar att användas denna riḍván. Samtidigt med detta blev de arkitektoniska planerna godkända för att vid Bahjí bygga den högst nödvändiga enheten att inkvartera pilgrimer och andra besökare, bahá’íer och icke-bahá’íer. Översättningar av texter av den utlovade boken med Bahá’u’lláhs skrifter har färdigställts och förberedelserna för dess utgivning är på gång.
Steg för utvidgning och konsolidering var uppenbar på andra sätt än de redan nämnda: genom pionjering, proklamation, utgivning av litteratur, användandet av konstarter, bildandet av lokala råd, och framsteg i bahá’í-studiesammanslutningar. Omkring 3 300 troende bosatte sig som internationella lång- och korttidspionjärer. Att många länder, vanligtvis de som mottog pionjärer, hade skickat iväg pionjärer till andra länder, var ytterligare en indikation på mognad av nationella samfund. Trogna mandatet tillägnat dess medlemmar, överträffade det kanadensiska och Förenta Staternas samfund i antalet pionjärer som lämnade dess kuster och i ett ännu större antal resande undervisare, däribland ett betydande antal ungdomar. Speciellt anmärkningsvärt var också det värmande gensvar från troende av afrikansk härkomst boende i USA till uppropet att bahá’í-undervisare reser till Afrika.
Proklamationen av tron innehöll en mångfald verksamheter som innefattade sponsring av ett brett fält av tillfällen - högtidsdagar, åminnelser, diskussions-grupper, utställningar och liknande - som gjorde det möjligt för ett stort antal personer att bekanta sig med trons lärosatser. Tillbedjans Hus var tilldragande samlingspunkter för besökare som inträdde dess portar i allt större mängder, speciellt i Indien, där ungefär fem miljoner besökare mottogs under förra året. Till dessa aktiviteter tillkom åtskilliga bruk av media för att få fram bahá’í-budskapet. I Förenta Staterna svarade ca 60 000 personer på en mediekampanj utformad av Nationella undervisningskommittén. Över hela världen spreds kunskap om tron genom framträdandet, fler gånger än tidigare, av spontana, välvilliga artiklar i pressen. En liknande utvidgning av exponeringen genom radio- och TV-stationers beredvillighet att i sina program ta in regelbundna bahá’í-program; så var fallet i länder som Demokratiska republiken Kongo och Liberia. Sådana gynnsamma framsteg kröntes av det oavhängiga valet av internationella medieföretag att använda Bábs gravhelgedom och terrasserna som plats för utsändning av det heliga landets inslag i det världsvida medieprogrammet som firade ankomsten av år 2000.
Tillämpningen av konstarter blev ett viktigt inslag i proklamationen, undervisningen, fördjupningen och i andaktsutövandet. Konstformerna attraherade unga människor som använde dem i sin undervisnings- och fördjupningsverksamhet, framför allt genom de många drama- och dansarbetsgrupper som är aktiva i många delar av världen. Men konstformernas dynamik sträckte sig långt bortom sång och dans till att involvera en rad uppfinningsrika verksamheter som förankrade människor i tron. Där folkkonst användes, speciellt i Afrika, förhöjdes undervisningsarbetet väsentligt. Ghana och Liberia, till exempel, iscensatte ett ‘Ljus och enhet-projekt’ för att främja konsten i undervisningen. I Indien hade ‘Gemensamma harmoni-gruppen’ ett liknande syfte.
Främst genom rådgivarnas anmodan och med stöd av kontinentala fonden gavs hjälp till översättning och utgivning av bahá’í-litteratur speciellt i Afrika och Asien. Kitáb-i-Aqdas framställdes i en komplett arabisk upplaga och på andra språk.
Medan restriktionerna i formandet av Lokala andliga råd till den första dagen av Riḍván, som effektuerades 1997, åstadkom den väntade minskningen av dessa institutioner, var inte fallet dramatiskt. Antalet har sedan dess stått fast och en hållbar konsolideringsprocess är på plats. Åtta nya pelare till Universella rättvisans hus restes upp till totalt 181 Nationella andliga råd.
Speciellt tillfredsställande har den samlande kraften under dessa fyra år av bahá’í-verksamhet inom vetenskap varit, som arbetade sig fram med den betydelsefulla uppgiften att förstärka de intellektuella grunderna av trons arbete. Två oskattbara resultat har varit det imponerande berikandet av bahá’í-litteratur och produktionen av en samling avhandlingar som undersöker olika samtida problem i skenet av bahá’í-principerna. Nätverket för sammanslutningar för bahá’í-studier, som detta år firar sitt tjugofem-årsjubileum, välkomnade fem nya anslutningar under planen. Återspeglande den mångfald och kreativitet som detta område av tjänande attraherar var hållandet av den första bahá’í-studie-konferensen på Papua Nya Guinea och den japanska sammanslutningens banbrytande fokus på det andliga ursprunget i traditionell japansk vetenskap.
Framsteg inom de sociala och ekonomiska utvecklingsfälten var bestämt kvalitativa även om siffrorna som visade en ökning av antalet projekt också imponerade. Årligen rapporterade aktiviteter växte från 1 350 i början av planen till mer än 1 800 i slutet. Förskjutningen mot ett mer systematiskt närmande kvarstod som ett dominerande inslag i arbetet under denna period. För att främja konsultation och handling på principerna om social och ekonomisk utveckling sponsrade Kontoret för social och ekonomisk utveckling vid Bahá’í-världscentret 13 regionala seminarier i vilka uppskattningsvis 700 representanter från 60 länder deltog. Denna avdelning deltog också i planerandet av pilotprojekt och material lämpligt för iscensättandet av organiserade kampanjer för att gynna ungdomars utveckling och alfabetisering, utbildning i allmän sjukvård, främjande av kvinnans utveckling och moralundervisning. Ett exempel var programmet i Guyana som formade mer än 1 500 läs- och skrivkunniga handledare, ett annat var färdigställandet i Malaysia av åtta moduler för att främja kvinnor, vilket blev basen för träningssammankomster i Afrika, Asien och Latinamerika. En plan att integrera bahá’í-radiostationerna med tränings-institutens arbete initierades i Guaymiregionen i Panama. Eftersom institut har möjligheten att förse utbildning för social och ekonomisk utveckling, medförde en rörelse i den riktningen en inblandning av ett dussin institut som för närvarande gör försök med sådana satsningar på områden som innefattar läs- och skrivkunnighet, allmän sjukvårdsutbildning och yrkesutbildning. Ett antal bahá’í-sponsrade och bahá’í-inspirerade organ har hängett sina krafter åt projekt liknande det som innefattade samarbete med Världshälsoorganisationen för att bekämpa flodblindhet i Kamerun, fler än 30 000 personer har erhållit nödvändig medicin genom detta bahá’í-projekt. Ett annat exempel är det privata universitetet i Etiopien, Unity College, vars studentantal har utökats till 8 000. Ett annat är Landegg-akademin i Schweiz som, under tiden som den utvidgade och konsoliderade sitt akademiska program, utsträckte högt uppskattat stöd i det pågående sökandet efter botemedel på de fruktansvärda följderna av de sociala motsättningarna på Balkan. Ännu ett exempel är Núruniversitetet i Bolivia som i ett samarbetsprojekt med Ecuador erbjöd utbildning till fler än 1 000 lärare i sitt program för moraliskt ledarskap. På detta område av social och ekonomisk utveckling var sådana bevis på kapacitetsutveckling av stor nytta för planens mål.
Vägledda av de externa verksamheternas strategi förmedlade till Nationella andliga råd 1994 utvidgades likaledes samfundets kapacitet på områden som diplomatisk och allmän information med en förvånande hastighet, som placerade bahá’í-samfundet i ett dynamiskt förhållande med Förenta Nationerna, regeringar, icke-statliga organisationer (NGO:s) och media.
Strategin fokuserade verksamheterna på de internationella och nationella nivåerna på två huvudmål: att påverka processen mot världsfred och att försvara Tron. Genom de åtgärder antagna till försvar av våra högt älskade medtroende i Iran vann Internationella Bahá’í-samfundet ett nytt mått av respekt och stöd som skapade tillfällen för andra syften i strategin att fullföljas. För att möta utmaningen av den svårbemästrade utmaningen av situationen i Iran tänkte våra institutioner och kontor för externa frågor ut nya tillvägagångssätt för att aktivera tillgängliga verktyg som regeringar och Förenta Nationerna kunde tillhandahålla. Fallet med förföljelserna i Iran upptog uppmärksamheten hos de högsta auktoriteterna på planeten. Nyheten om att en iransk domstol hade bekräftat dödsdomen för två av vännerna och fastslagit en liknande dom över en tredje framkallade ett skarpt uttalande från Förenta Staternas president, som utfärdade en tydlig förmaning till Iran. Som ett resultat av världsledarnas och Förenta Nationernas ingripande, upphörde praktiskt taget avrättningarna av iranska bahá’íer och antalet personer dömda till långa fängelsestraff blev drastiskt reducerat.
Medan vi har välkomnat dessa ingripanden, hyllar vi den självuppoffrande andan, tålamodet och okuvliga tron hos våra bröder och systrar i Iran som har lagt ner sådan kraft i dessa ansträngningar. Dessa tydliga själsegenskaper förbryllar deras landsmän som undrar över med vilken styrka de kan motstå attackerna som så våldsamt och så obevekligt släppts lös mot dem. Hur kan man annars förklara att så få har kunnat stå upp mot så många under så lång tid? Hur annars kunde de ha uppväckt världens aktiva deltagande när t.o.m. en enda en av dem står inför dödshot? Irans tragedi är att angriparna fram till nu har misslyckats att se att de gudomliga principerna för vilka dessa förföljda har offrat sina ägodelar och även sina liv innehåller just den lösning som skulle tillfredsställa längtan hos en befolkning i deras stund av missnöje. Det råder inget som helst tvivel om att det systematiska tyranneriet som våra iranska vänner så grymt har blivit utsatta för till slut kommer att böja sig för Den allsmäktiges kraft som leder de mystiska förehavanden mot sitt vissa öde i all sin utlovade glans.
Vad gäller det andra målet i strategin för externa frågor styrdes handlingslinjerna av fyra teman - mänskliga rättigheter, kvinnors ställning, global välfärd och moralisk utveckling. Våra dokument visar på stora framsteg i arbetet med mänskliga rättigheter och kvinnors ställning. Vad gäller det första genomförde Förenta Nationerna ett konstruktivt program om utbildning i mänskliga rättigheter som hittills har tjänstgjort som ett medel för att bygga upp kapaciteten för inte mindre än 99 Nationella andliga råd för diplomatiskt arbete. Vad gäller kvinnors ställning visar existensen av 52 nationella kontor för kvinnors utveckling, bidrag från åtskilliga bahá’í-kvinnor och män till konferenser och arbetsgrupper på alla nivåer, valet av bahá’í-representanter till avgörande positioner vid nyckel NGO-kommittéer, inklusive den som tjänar Förenta Nationernas utveckling fond för kvinnor, hur Bahá’u’lláhs anhängare ihärdigt stödjer Hans princip om jämlikhet mellan kvinnor och män.
Samtidigt sprider ett uppbåd av initiativ information om bahá’í-tron till olika offentligheter. Dessa innefattar sådana nyskapade åtaganden som lanseringen av ”The Bahá’í World” webbplats som redan har i genomsnitt 25 000 besök per månad, utfärdandet av ett uttalande med rubriken ”Vem skriver framtiden?” Som hjälper vännerna överallt att samtala om nutidsfrågor, sändningen på World Wide Web sedan förra november av ”Payam-e-doost”, den persiska radioprogramutsändningen en timma per vecka i Washinghton D.C metropols område - ett program som är tillgängligt alla tider på Internet över hela världen, televisionsprogram som förknippar moraliska principer till vardagliga problem, vilket har vunnit det varma stödet av regeringar i Albanien, Bosnia-Herzegovina, Bulgarien, Kroatien, Ungern, Rumänien, Slovenien, och förra jugoslaviska republiken av Makedonien.
Ett fenomen som har ökat i styrka allt eftersom århundradet går mot sitt slut är att världens folk har stått upp för att uttrycka sina förhoppningar genom vad som kommit att bli känt som ”Organisationer i det civila samhället”. Det måste vara av stor tillfredställelse för bahá’íer överallt att det Internationella Bahá’í-samfundet som icke statligt organ representerar ett tvärsnitt av mänskligheten, har vunnit sådant förtroende som enhetsskapande enhet i större diskussioner om mänsklighetens framtid. Vår huvudrepresentant vid Förenta Nationerna blev utnämnd till ett samordförandeskap för kommittén för icke-statliga organisationer, som grundades av det Ekonomiska och Sociala rådet - en position som ger det Internationella Bahá’í-samfundet en ledande roll i organisationen för Millennium forumet. Denna samling, påkallad av FN:s generalsekreterare Kofi Annan som är aviserad att hållas i maj, kommer att ge organisationer i civila samhället ett tillfälle att formulera åsikter och rekommendationer över globala spörsmål som kommer att tas upp vid det påföljande Millenniumtoppmötet i september detta år som statsöverhuvuden och regeringar kommer att närvara vid.
Mänsklighetens uppvaknade till de andliga dimensionerna på förändringarna som tilldrar sig i världen är av speciell betydelse för bahá’íer. Den interreligiösa dialogen har intensifierats. Under fyraårsplanen innefattade den tron i allt större utsträckning som en erkänd deltagare. Parlamentet för världens religioner som hölls i Cape Town förra december, samlade ungefär 6 000 deltagare. Bahá’íer tjänstgjorde i såväl den sydafrikanska som den internationella styrelsen som planerade händelsen. Intresse för händelsen uppstod för bahá’íerna i huvudsak från det faktum att det första omnämnandet av Bahá’u’lláhs namn vid en offentlig samling i väst tilldrog sig vid mötet som hölls i Chicago år 1893. Två interreligiösa tilldragelser hållna i Jordanien förra november innefattande bahá’í som inbjudna deltagare i en konferens om konflikter och religion i Mellanöstern, och det årligt återkommande mötet av Världskonferensen om religion och fred. Bahá’í-represetanter deltog vid begivenheter vid Vatikanen och i New Delhi understödda av Romersk-katolska kyrkan; vid det senare tillfället i närvaro av påven John Paul II, rådgivare Zena Sorabjee var en av religions representanter som adresserade de församlade. I Storbritannien placerades tron på offentlighetens arena när bahá’í-representanter tillsammans med deltagare att ”de nio största religionerna i Storbritannien” förenades i en interreligiös fest för det nya millenniet vid Royal Gallery i Westminster Palace, där i närvaro av kungligheter, premiärministern, Ärkebiskopen av Canterbury och andra framstående personer, hänvisningar gjordes till de församlade från ”de nio största religionerna i Storbritannien”. I Tyskland var för första gången bahá’íer innefattade i en inter-religiös dialog. Detta vände upp och ner på en långvarig attityd hos kristna samfund som hade undvikit kontakt med tron på grund av en bok skriven av en förbundsbrytare och utgiven av ett lutherskt förlag 1981. Botemedlet levererades i en 600-sidor lång vetenskaplig vederläggning skriven av tre bahá’íer och utgiven 1995 av ett ledande icke-bahá’í- företag, vilket betecknar en framstående seger för det tyska bahà’í-samfundet. En engelsk översättning utgavs under sista året av planen. Interreligiös dialog fick en ovanlig form när på Lambeth Palace år 1998 representanter från Världsbanken och nio större religioner höll ett möte som ledde till grundandet av ”World Faiths Development Dialogue”. Dialogens utannonserade syfte är att försöka brygga över gapet mellan trossamfunden och Världsbanken för att få dem att arbeta tillsammans mer effektivt för att besegra fattigdomen i världen. Den täta förekomsten och de vida omfattande inter-religiösa mötena representerar ett nytt fenomen i relationen mellan religionerna. Det är tydligt att de olika religiösa samfunden strävar att uppnå en anda av vänskap och kamratskap mellan varandra vilket Bahá’u’lláh uppmanade sina anhängare att visa troende av andra religioner.
De samlade strävandena av bahá’í-samfundet under dessa fyra år tilldrog sig vid en tid när det övriga samhället brottades med en ström av motstridande intressen. Under denna korta men intensivt dynamiska period, fortsatte de krafter i bahá’í-samfundet och över hela världen att verka med obeveklig tilltagande hastighet. I deras kölvatten uppenbarades på ett mer iögonfallande sätt än tidigare det sociala fenomen som Shoghi Effendi anspelade på. Mer än sex årtionden tidigare hade han fäst uppmärksamheten på de ”samtida processerna av uppgång och fall, av integration och sönderfall, av ordning och kaos, med oavbrutna och växelverkande bakslag påverkande varandra”. Dessa tvillingprocesser fortsatte inte isolerade från dem som var utmärkande för bahá’í-samfundet men fortskred på ett sådant sätt som inbjöd, vilket redan har visats, det direkta engagemanget av tron. De verkade rusa åt motsatta håll i samma korridor i tiden. På ena sidan krig, underblåsta av religiösa, politiska, ras eller stam konflikter rasade på över 40 platser; plötsligt totalt sönderfall av civil ordning paralyserade ett antal länder; terrorism som politiskt vapen blev epidemisk, en uppsjö av internationella kriminella nätverk slog larmsignaler. På den motsatta sidan gjordes likväl allvarliga försök för att genomföra och fullända metoderna för kollektiv säkerhet; vilket påminner om en av Bahá’u’lláhs föreskrifter för att uppehålla fred; ett rop höjdes för att en internationell domstol skulle upprättas, en annan handling som är i samklang med bahá’í-förväntningarna; att skärpa uppmärksamheten på det absolut nödvändiga behovet för ett avpassat system att handha globala spörsmål, kommer de världsliga ledarna planenligt att träffas i ett Millenniumtoppmöte; nya kommunikationsmetoder har öppnat vägar för alla att kommunicera med vem som helst på jorden. Den ekonomiska upplösningen i Asien hotade att instabilisera världsekonomin men den framkallade insatser både för att bota den akuta situationen och att hitta vägar att frambringa en känsla av rättvisa i internationell handel och ekonomi. Dessa är bara ett fåtal exempel på de två motsatta men ömsesidigt verkande tendenser som opererar vid denna tid och som bekräftar Shoghi Effendis inspirerande summering av de krafter som verkar i Guds större plan ”vars yttersta mål är den mänskliga rasens enhet och fred för mänskligheten”.
Vid slutet av dessa fyra händelserika år har vi anlänt till en betydelsefull sammanstrålning av begynnelser och slut mätt i gregoriansk tid och bahá’í-tideräkning. På ett sätt medför denna konvergens ett inlindande av det nittonde århundradet och med det andra öppnas ett nytt skede i utvecklandet av den Danande tidsåldern. Utsikterna från dessa två tidsramar bringar oss att reflektera över en vision om världsskapande trender som har sammanfallit och att göra detta i det insikts-sammanhang som Shoghi Effendi så grafiskt planlade från första början när han föreställde sig Bågen. Under planens gång antog denna vision en strålande klarhet allt eftersom byggnationerna fortskred på Karmelberget, allt eftersom ledarna i världen tog djärva steg för att forma strukturerna för en global politisk fred och allt eftersom lokala och nationella bahá’í-institutioner fördes till nya plan i sin utveckling. Vi bär med oss ett heligt och bestående minne över nittonde århundradet som sätter våra krafter i rörelse samtidigt som den visar riktningen: Det är från detta fruktbärande ögonblick i mänsklighetens historia, när Bahá’u’lláhs förbunds mittpunkt under en exempellöst, enastående ministär, formade uppbyggnaden av en ny världs-ordning, och följaktligen några av de mest förödande åren, offrade Beskyddaren av tron alla sina krafter att resa upp strukturerna för ett administrativt system som vid århundradets slut framstår inför världens åsyn i sin fullt grundläggande form. Vi befinner oss härmed på en bro mellan tidsepoker. Kompetenserna som utvecklats genom ett århundrade av strid och uppoffringar av en handfull av Bahá’u’lláhs glädjeberusade älskare måste nu anbringas på de oundvikliga uppgifterna som återstår fram till den Danande Tidsåldern, vars många epoker av oförtrutet arbete kommer att leda fram till vår tros Gyllene tidsåldern, när Den allra största freden kommer att omsluta världen.
Vi börjar vid denna riḍván med en tolvmånadersplan. Fastän den är kort, måste den och kommer den att räcka till för att fullgöra vissa viktiga uppgifter och lägga grunden för kommande tjugo års framstöt i Mästarens Gudomliga plan. Det som så försiktigt, inleddes för fyra år sedan - det systematiska förvärvandet av kunskap, egenskaper och färdigheter i tjänandet - måste utökas. Varhelst de existerar måste nationella och regionala institut aktivera till fullo programmen och systemen som de anammat, nya institut måste bildas där sådana behov har blivit identifierade. Större steg måste tags för att systematisera undervisnings-arbetet genomfört av enskilda initiativ och institutionellt understöd. Det är dels för detta ändamål som Rådgivarna och de Nationella Råden i många områden på varje kontinent har upprättat ”Områdestillväxt-program”. Resultaten kommer att bidra med en mängd erfarenheter till förmån för framtida planer. Individen, institutionerna och de lokala samfunden är manade att fokusera sin uppmärksamhet på dessa grundläggande uppgifter för att vara fullt förberedda på femårsplanen som börjar vid riḍván 2001 - ett förehavande som kommer att föra bahá’í-världen till nästa steg på utvecklingen av processen anslutning i skaror.
Men bortom detta att uppmärksamma dessa uppgifter, finns en pressande utmaning att möta: Våra barn behöver fostras andligt och integreras i sakens liv. De får inte bli lämnade att driva omkring i en värld full med moraliska faror. I det nuvarande samhället möter barnen ett grymt öde. Miljontals barn i land efter land är socialt förskjutna. Barnen finner sig fjärmade från föräldrar och andra och de antingen lever i välstånd eller fattigdom, främlingskapet har sina rötter i en själviskhet som är född av en materialism som är kärnan av den gudlöshet som griper tag i människornas hjärtan överallt. Den sociala förskjutningen av barn i vår tid är ett tydligt tecken på ett samhälle i förfall, detta förhållande är emellertid inte förbehållet en ras, klass, nation eller ekonomiska förhållanden - det skär tvärs över alla gränser. Våra hjärtan sörjer över att i så många delar av världen används barn som soldater, är utnyttjade som arbetare, sålda till faktiskt slaveri, tvingade till prostitution, används inom pornografin, är övergivna av föräldrar som är fokuserade på sina egna begär, och underkastade olika former av trakasserier alltför talrika för att ens kunna omnämnas. Många sådana förskräckligheter har föräldrarna själva tillfogat sina egna barn. Den andliga och psykologiska skadan trotsar all beräkning. Vårt världsvida samfund undgår inte konsekvenserna av dessa förhållanden. Denna insikt borde sporra oss alla till brådskande och oavbruten ansträngning för barnens och framtidens intresse.
Även om barnens verksamheter har varit en del av föregående planer, har dessa kommit till korta. Andlig fostran av barn och yngre ungdomar är av största betydelse för samfundets fortsatta utveckling. Det är därför av yttersta vikt att denna brist blir åtgärdad. Instituten måste vara säkra på att innefatta i sina program utbildning av barnklasslärare, som kan erbjuda sina tjänster till lokala samfund. Även om det är viktigt att förse barnen med andlig och akademisk bildning, representerar detta bara en del av vad som måste ingå i det som utvecklar deras karaktär och formar deras personligheter. Nödvändigheter existerar också för individer och institutioner på alla plan, det vill säga samfundet i helhet, att visa en passande hållning mot barnen och att allmänt intressera sig för deras välfärd. En sådan hållning torde vara långt ifrån den, av en snabbt dalande samhällsordning.
Barnen är den dyrbaraste skatten ett samfund äger, för hos dem finns ett löfte och en garanti för framtiden. De bär frön på karaktären till det framtida samhället som huvudsakligen formas av vad de vuxna i samhället gör eller misslyckas att göra i förhållande till barnen. De är en skatt som inget samhälle ostraffat kan försumma. En allomfattande kärlek för barnen, sättet att behandla dem på, kvalitén på den uppmärksamhet vi visar dem, andan av vuxet uppförande mot dem, dessa är bland de viktigaste aspekterna av hållning som krävs. Kärlek kräver disciplin, modet att vänja barnen vid svårigheter, inte att ge efter för deras nycker eller att lämna dem helt till sina egna påhitt. En atmosfär behöver upprätthållas där barnen känner att de tillhör samfundet och delar dess syfte. De måste ledas kärleksfullt men ihärdigt till att leva upp till bahá’í-måttet, att studera och undervisa tron på ett sätt som är anpassat till deras omständigheter.
Bland de unga i samfundet finns de som kallas juniorer, som är mellan 12 och 15 år. De tillhör en speciell grupp med speciella behov efter som de är mellan barndom och ungdom när många förändringar inträffar inom dem. Meningsfylld uppmärksamhet måste ägnas till att inbegripa dem i aktivitetsprogram som kommer att fånga deras intresse, forma deras förmågor för undervisning och tjänande och att involvera dem i socialt umgänge med äldre ungdomar. Användningen av konstarter i olika former kan vara av stort värde i sådan verksamhet.
Och nu skulle vi vilja rikta några ord till föräldrarna som bär det främsta ansvaret för att uppfostra sina barn. Vi vädjar till dem att ständigt beakta sina barns andliga fostran. En del av föräldrarna verkar tycka att detta uteslutande är samfundets ansvar, andra tror att för att barnen ska kunna behålla sin oberoende undersökning av tron, borde inte tron undervisas till dem. Andra känner sig otillräkneliga för en sådan uppgift. Inget av detta är riktig. Den älskade Mästaren har sagt att det anstår fadern och modern som en plikt att sträva med all kraft att utbilda dottern och sonen och tillägger att ”Skulle de försumma denna uppgift, kommer de att hållas ansvariga och förtjänar en tillrättavisning i Herrens stränga närvaro.” Oberoende av deras grad av utbildning befinner sig föräldrar i en kritisk position för att forma den andliga utvecklingen av sina barn. De ska aldrig underskatta sin förmåga att forma sina barns karaktärer. För de utövar oumbärligt inflytande genom hemmiljön som de medvetet skapar genom sin kärlek till Gud, sina strävanden att hålla fast vid Hans lagar, sin anda av tjänande till Hans Sak, sin brist på fanatism och sin befrielse från de frätande effekterna av baktal. Varje förälder som tror på Den välsignade skönheten har ansvaret att uppföra sig på ett sådant sätt för att väcka en spontan lydnad till sina föräldrar till vilket läran sätter ett så högt värde på. Föräldrarna bör naturligtvis förutom de strävanden som görs hemma, stödja bahá’í-barnklasserna som samfundet bistår med. Man måste komma ihåg också att barn lever i en värld som informerar dem om en hård verklighet genom direkt erfarenhet med de hemskheter som redan beskrivits eller genom det oundvikliga utflödet från massmedia. Många av dem är därigenom tvingande att växa upp för tidigt och bland dessa finns de som söker måttstockar och en ordning som kan styra deras liv. Mot denna dystra bakgrund av ett dekadent samhälle borde bahá’í-barn stråla som symboler för en bättre framtid.
Våra förhoppningar hålls levande med tanken på att kontinentala rådgivarna kommer att samlas i det Heliga landet i januari år 2001 vid ett tillfälle som kommer att fira Internationella undervisningscentrets inflyttning till sitt permanenta säte på Guds berg. Hjälprådsmedlemmar från hela världen kommer att delta tillsammans med dem, i vad som onekligen kommer att visa sig bli en av de historiska händelserna i den Danande tidsåldern. Församlandet av en sådan gruppering av bahá’í-ledamöter måste av sin blotta natur framkalla otaliga förtjänster för ett samfund som igen kommer att vara nära att slutföra en plan och sätta igång en annan. Medan vi begrundar undermeningen vänder vi våra hjärtan i tacksamhet till de kära Händerna för Guds sak ‘Alí Akbar Furútan och ‘Alí-Muhammad Varqá med som sin vistelse i det Heliga landet håller tjänandets fackla högt vilken den älskade Beskyddaren tände i deras hjärtan.
Med denna Tolvmånaders plan går vi över en bro till vilken vi aldrig återvänder. Vi för fram denna plan i Amatu’l-Bahá Rúhíyyih Khánums jordiska frånvaro. Hon förblev hos oss till det egentliga slutet av nittonde århundradet liksom en stråle av jus som hade lyst under denna ojämförliga period i den mänskliga rasens historia. Mästaren beklagade sig i ”Skriften av gudomliga planen” sin oförmåga att resa över världen för att höja det Gudomliga ropet och i kraften av sin besvikelse skrev han hoppfullt: Snälla Gud! Måtte ni kunna utföra det! Amatu’l-Bahá svarade med ändlös kraft, berörande de öde avlägsna platser på jorden i de 185 länderna som hade fördelen att mottaga hennes oförlikneliga gåvor. Hennes exempel som för alltid kommer att behålla sin glans upplyser tusentals hjärtan över världen. Ställd mot vilken annan otillräcklig gest som helst, borde vi inte viga våra ödmjuka strävanden under denna plan till minne av den för vilken det primära syftet och perfekta glädjen i livet var att undervisa?
Universella Rättvisans Hus