Bahá’í-förlaget AB, 2025
Författare: Universella rättvisans hus
Ursprunglig titel: ”The Promise of World Peace”
Sidor: -
Omslag:  häfte, storlek A5
Andra reviderade upplagan
ISBN: 978-91-7444-259-5

LÖFTET OM VÄRLDSFRED

Oktober 1985

Till världens folk

Den stora fred mot vilken människor av god vilja under århundradenas lopp riktat sina förhoppningar, om vilken siare och skalder under oräkneliga generationer haft visioner och som mänsklighetens heliga skrifter i alla tider utlovat, är nu äntligen inom räckhåll för nationerna. För första gången i historien är det möjligt för alla att betrakta hela planeten, med alla dess otaliga och mångskiftande folk, som en enhet. Världsfred är inte bara möjlig utan oundviklig. Den är nästa stadium i vår planets utveckling – ”mänsklighetens planetarisering”, som en stor tänkare uttrycker det.

Huruvida fred skall komma att uppnås först efter ofattbara fasor förorsakade av mänsklighetens envisa fasthållande vid gamla beteendemönster eller nu skall alstras genom rådslag är det val som alla som bebor jorden står inför. Vid denna kritiska tidpunkt, då de svårbemästrade problem som nationerna står inför smält samman till en enda gemensam angelägenhet för hela världen, vore det omåttligt oansvarigt att underlåta att stävja den stigande vågen av konflikt och oordning.

Bland de gynnsamma tecknen finns bland annat den stadigt växande styrkan i de mått och steg mot en ordnad värld som ursprungligen vidtogs i begynnelsen av detta århundrade genom bildandet av Nationernas förbund, senare ersatt av Förenta nationerna, byggd på en bredare grund; den självständighet som efter andra världskriget uppnåtts av majoriteten av jordens nationer, vilket markerar nationsbildningsprocessens fullbordan, och dessa nya nationers samarbete med äldre nationer i angelägenheter av gemensamt intresse; den till följd därav omfattande ökningen av samarbetet mellan hitintills isolerade och fientligt sinnade folk och grupper i internationella projekt inom vetenskap, undervisning, lagstiftning, ekonomi och kultur; uppkomsten av en enastående mängd internationella hjälporganisationer under de senaste årtiondena; utbredningen av kvinno- och ungdomsrörelser som kräver ett slut på krig och den spontana uppkomsten av växande kontaktnät av vanliga människor som söker förståelse genom utbyte av personliga erfarenheter.

De vetenskapliga och teknologiska landvinningarna under detta i ovanligt hög grad välsignade århundrade förebådar en stor våg av framsteg i vår planets sociala utveckling, och visar på de medel med hjälp av vilka mänsklighetens praktiska problem kan lösas. Sant är att de tillhandahåller just de medel som krävs för att förvalta en enad och mångfacetterad värld. Ändå fortsätter skiljemurar att finnas. Tvivel, missuppfattningar, fördomar, misstänksamhet och inskränkt egenintresse ansätter nationer och folk i deras relationer till varandra.

Det är av djup andlig och moralisk pliktkänsla vi vid detta lägliga tillfälle känner oss föranlåtna att be er fästa uppmärksamheten på de genomträngande insikter som för mer än ett sekel sedan förmedlades till mänsklighetens härskare av Bahá’u’lláh, grundare av bahá’í-tron, vars förtroendemän vi är.

”Ack! Förtvivlans vindar”, skrev Bahá’u’lláh, ”blåser från alla håll och dagligen växer den missämja som splittrar och hemsöker mänskligheten. Tecknen på överhängande omvälvningar och kaos kan nu skönjas, då den rådande ordningen ter sig beklagansvärt bristfällig.” Denna profetiska dom har rikligen bekräftats av mänsklighetens gemensamma erfarenhet. Det är iögonfallande hur brister i den rådande ordningen gör självständiga stater, organiserade som Förenta nationerna, oförmögna att fördriva krigsspöket, den internationella ekonomiska ordningens hotande kollaps, spridningen av anarki och terrorism och det svåra lidande som dessa och andra hemsökelser förorsakar miljoner och åter miljoner människor. Aggression och konflikt har till den grad kommit att prägla våra sociala, ekonomiska och religiösa system att många hemfallit åt uppfattningen att detta beteende är en del av den mänskliga naturen och därför omöjligt att utplåna.

Efterhand som denna uppfattning befästs har en förlamande motsägelse slagit rot bland människor. Å ena sidan förkunnar människor från alla nationer inte enbart att de är redo för, utan även sin längtan efter, fred och samförstånd och ett slut på den svåra oro som plågar dem i vardagen. Å andra sidan accepterar man okritiskt påståendet att människan är ohjälpligt självisk och aggressiv och sålunda oförmögen att upprätta ett samhällssystem som samtidigt är både progressivt och fredligt, dynamiskt och harmoniskt, ett system som ger fritt spelrum åt den enskildes skaparkraft och handlingskraft men är byggt på samarbete och ömsesidighet.

Efterhand som behovet av fred blir alltmer trängande kräver denna grundläggande motsättning, vilken hindrar att den förverkligas, en omvärdering av de antaganden som ligger till grund för denna allmänna uppfattning om mänsklighetens historiska belägenhet. En saklig bedömning av fakta ger vid handen att detta beteende på intet sätt är ett uttryck för människans sanna natur utan utgör en förvrängning av människoanden. Godtagandet av detta kommer att göra det möjligt för alla människor att sätta i gång uppbyggande sociala krafter, vilka, eftersom de är i linje med den mänskliga naturen, kommer att uppmuntra till samförstånd och samarbete i stället för till krig och konflikt.

Att välja denna väg innebär inte att förneka mänsklighetens förflutna, utan att förstå det. Bahá’í-tron betraktar den nuvarande förvirringen i världen och de grava förhållanden som mänskligheten befinner sig i som en naturlig fas i en organisk process som slutligen och oundvikligen kommer att leda till att människosläktet förenas i en enda samhällsordning, vars gränser är vår planets. Människosläktet, som en distinkt, organisk enhet, har genomgått utvecklingsstadier analoga med spädbarns- och barndomsstadierna i sina enskilda medlemmars liv och befinner sig nu i slutskedet av sin oroliga ungdomsperiod och närmar sig sin länge emotsedda mognad.

Ett uppriktigt erkännande av att fördomar, krig och exploatering har varit uttryck för omogna stadier i en omfattande historisk process och att människosläktet i dag erfar det oundvikliga tumult som utmärker att det kollektivt uppnår mognad är inte en anledning till förtvivlan, utan utgör en förutsättning för att kunna ta sig an det väldiga företaget att bygga en fredlig värld. Att ett sådant företag är möjligt, att de nödvändiga uppbyggande krafterna faktiskt finns, att enande sociala strukturer kan upprättas, utgör det tema som vi uppmanar er att utforska.

Oavsett vilket lidande och tumult de närmaste åren för med sig, hur dystra de nuvarande omständigheterna än må vara, är det bahá’í-samfundets övertygelse att mänskligheten kan möta denna oerhörda prövning, förvissade om det slutliga utfallet. Den omvälvande omstöpning som mänskligheten allt hastigare drivs fram emot signalerar på intet vis civilisationens undergång, utan frigör i stället de ”krafter som finnes inneboende i människans ställning” och uppenbarar ”det fulla måttet av hennes bestämmelse på jorden, hennes verklighets medfödda storhet”.

I

De egenskaper som särskiljer människosläktet från alla andra former av liv kan sammanfattas i vad som brukar kallas människoanden, vilken tar sig uttryck i medvetandet. Dessa egenskaper har gjort det möjligt för mänskligheten att bygga civilisationer och uppnå materiellt välstånd. Men sådana prestationer allena har aldrig tillfredsställt människoanden, vars gåtfulla natur strävar mot transcendens, mot ett osynligt rike, mot den yttersta verkligheten, detta mest outgrundliga av alla väsen kallat Gud. De religioner som en följd andliga ljusgestalter bringat mänskligheten har utgjort den främsta förbindelsen mellan mänskligheten och denna yttersta verklighet, och har sporrat och förfinat mänsklighetens förmåga att uppnå andlig framgång och sociala framsteg.

Inget allvarligt menat försök att ställa mänsklighetens situation till rätta, att uppnå världsfred, kan bortse från religion. Människans förståelse av och utövande av den utgör största delen av det historiska stoffet. En framstående historiker beskrev religion som en ”förmåga hos den mänskliga naturen”. Att förvrängningen av denna förmåga har bidragit till mycket av den förvirring som råder i samhället och de konflikter som finns inom och mellan individer kan knappast förnekas. Ej heller kan en rättvis betraktare bortse från det förhärskande inflytande som religionen utövat över hur civilisationen tagit sig uttryck. Därutöver har det gång på gång åskådliggjorts hur den är oumbärlig för en fungerande samhällsordning genom dess direkta inflytande på lagar och moral.

Beträffande religionen som social kraft, skrev Bahá’u’lláh: ”Religionen är det främsta verktyget för upprättande av ordning i världen och frid och förnöjsamhet hos alla som dväljes däri.” Angående religionens tillbakagång eller förvanskning skrev han: ”Skulle religionens lykta fördunklas, kommer kaos och förvirring att följa och rättvisans och rättrådighetens, lugnets och fredens ljus upphöra att lysa.” I en uppräkning av sådana konsekvenser betonar bahá’í-skrifterna att förvrängningen ”av den mänskliga naturen, dekadensen i människors beteende, fördärvandet och upplösandet av mänskliga institutioner, visar sig, under sådana omständigheter, från sina värsta och mest motbjudande sidor. Den mänskliga karaktären urholkas, tilliten rubbas, självbehärskningen minskar, det mänskliga samvetets röst tystas, förnimmelsen av anständighet och skam grumlas, föreställningar om plikt, solidaritet, ömsesidighet och lojalitet förvanskas, och själva känslan av frid, av glädje och av hopp utsläcks gradvis.”

Om mänskligheten således nått ett tillstånd av förlamande konflikter måste den syna sig själv, sin egen försumlighet, de sirenröster till vilka den lyssnat, för att finna källan till de missförstånd och den förvirring som uppstått i religionens namn. De som blint och själviskt hållit fast vid sin specifika renlärighet, som påtvingat sina anhängare felaktiga och motstridiga tolkningar av Guds profeters uttalanden, bär ett tungt ansvar för denna förvirring, en förvirring förvärrad av de konstgjorda murar som upprättats mellan tro och förnuft, mellan vetenskap och religion. Ty, utifrån en rättvis bedömning av de faktiska yttrandena av de stora religionernas grundare och de sociala miljöer i vilka de var satta att utföra sina uppdrag finns det inget som stödjer de stridigheter och fördomar som skakar mänsklighetens religiösa samfund och därmed alla mänskliga förhållanden.

Lärosatsen att vi skall behandla andra såsom vi själva skulle vilja bli behandlade, en etisk regel som med variationer återkommer i alla de stora religionerna, understryker denna sistnämnda iakttagelse i två specifika avseenden: Den sammanfattar den moraliska hållning, den fredsskapande aspekt, som återfinns i alla dessa religioner, oavsett när och var de uppstod; den ger även uttryck för en slags enhet, vilken är deras huvudsakliga kännetecken, ett kännetecken som mänskligheten med sin fragmentariska uppfattning av historien ej förmått inse.

Hade mänskligheten sett sin kollektiva barndoms lärare i deras rätta ljus, som företrädare för en och samma civiliseringsprocess, skulle den tveklöst ha dragit omätligt mycket större nytta av de samlade effekterna av deras på varandra följande uppdrag. Detta har den dessvärre inte förmått göra.

Den fanatiska religiösa iver som åter framträtt i många länder kan inte betraktas som annat än en dödsryckning. Själva karaktären hos de våldsamma och uppslitande fenomen som åtföljer dem vittnar om det andliga förfall den representerar. Ett av de egendomligaste och sorgligaste dragen i det nuvarande utbrottet av religiös fanatism är den utsträckning i vilken den, i vart och ett av fallen, undergräver inte enbart de andliga värderingar som främjar mänsklighetens enhet, utan även de enastående moraliska segrar som vunnits av just den religion som den ger sig ut för att tjäna.

Hur avgörande religionens inverkan än har varit i mänsklighetens historia, och hur dramatisk den förnyade vågen av militant religiös fanatism än är, har religion och religiösa institutioner av ett ökande antal människor i många decennier betraktats som irrelevanta när det kommer till de stora frågorna i vår moderna värld. I dess ställe har de antingen vänt sig till den hedonistiska jakten efter materiell tillfredsställelse eller valt att följa ideologier utformade av människor, vilka syftar till att befria samhället från de uppenbara missförhållanden under vilka det vacklar. Alltför många av dessa ideologier har, tyvärr, i stället för att omfatta principen om mänsklighetens enhet och främja ett ökat samförstånd mellan olika folk, tenderat att förgudliga staten, underordna resten av mänskligheten under en nation, ras eller klass, försöka förhindra all diskussion och allt utbyte av idéer, eller att känslokallt överge svältande miljoner till ett marknadssystems verkningar vilket bara alltför uppenbart förvärrar situationen för majoriteten av mänskligheten, samtidigt som det gör det möjligt för små grupper att leva i ett överflöd som våra förfäder knappast kunnat drömma om.

Hur tragisk är inte förteckningen över de religionssubstitut som vår tidsålders världsligt vise skapat. I den massiva besvikelsen hos hela befolkningar, som blivit lärda att dyrka dem vid deras altare, kan man utläsa historiens oåterkalleliga dom över deras värde. De frukter som dessa doktriner frambringat, efter decennier av alltmer ohämmad maktutövning av dem som har dessa doktriner att tacka för sitt herravälde över mänskligheten, utgörs av de grava sociala och ekonomiska missförhållanden som fördärvar varje del av vår värld under de sista åren av det tjugonde århundradet. Grunden för alla dessa yttre hemsökelser är den andliga skada som återspeglas i den apati som har gripit den stora massan i alla nationer och det utsläckta hoppet i hjärtat hos utblottade och lidande miljoner.

Den tid har kommit då de som predikar materialismens dogmer, vare sig i öst eller väst, vare sig kapitalism eller socialism, måste lämna räkenskap över det moraliska ledarskap de har dristat sig att utöva. Var finns den ”nya värld” som dessa ideologier utlovat? Var finns den internationella fred vars ideal de påstår sig vara hängivna? Var finns genombrotten för de nya kulturella bedrifter som åstadkommits genom upphöjandet av en viss ras, nation eller klass? Varför sjunker den stora majoriteten av världens folk allt djupare ned i hunger och elände, när rikedom i en omfattning som varken faraoner, kejsare eller ens artonhundratalets imperialistiska makter kunnat drömma om står till förfogande för dem som nu styr över mänskligheten?

I synnerhet är det i förhärligandet av jakten på materiella ting, vilket är både ursprunget till och det gemensamma draget hos alla sådana ideologier, som vi finner de rötter som ger näring åt den falska föreställningen att människan är ohjälpligt självisk och aggressiv. Det är här som marken måste röjas för att möjliggöra byggandet av en ny värld värdig våra efterkommande.

Erfarenheten visar att materialistiska ideal inte har kunnat fylla mänsklighetens behov, vilket kräver ett öppet erkännande av att en ny ansträngning nu måste göras för att finna lösningarna på vår planets plågsamma problem. De outhärdliga förhållanden som genomsyrar samhället vittnar om ett gemensamt misslyckande, något som tenderar att befästa inrotade positioner på alla håll snarare än att föra folk samman. Det är uppenbart att en gemensam ansträngning är angelägen. Det är främst en fråga om inställning. Kommer mänskligheten att fortsätta i sin egensinnighet och hålla fast vid föråldrade idéer och ohållbara antaganden? Eller kommer dess ledare, oberoende av ideologi, att träda fram och beslutsamt rådslå tillsammans i ett gemensamt sökande efter ändamålsenliga lösningar?

De som månar om mänsklighetens framtid gör klokt i att begrunda detta råd. ”Om länge omhuldade ideal och hävdvunna institutioner, om vissa sociala antaganden och religiösa formler har upphört att främja välfärden för lejonparten av mänskligheten, om de inte längre sörjer för behoven hos en mänsklighet som ständigt utvecklas, låt dem svepas bort och förvisas till de föråldrade och glömda doktrinernas ingenmansland. Varför skulle dessa, i en värld underkastad förändringens och sönderfallets orubbliga lag, vara undantagna från det förfall som med nödvändighet måste drabba varje mänsklig institution? Ty juridiska normer, politiska och ekonomiska teorier är enbart utformade för att tillvarata intressena hos mänskligheten i sin helhet. Det är inte mänskligheten som skall offras för bibehållandet av någon särskild lag eller doktrin.”

II

Att förbjuda kärnvapen, giftgas och biologisk krigföring kommer inte att undanröja de grundläggande orsakerna till krig. Oavsett hur viktiga sådana praktiska åtgärder är som led i fredsprocessen, är de i sig själva alltför ytliga för att utöva ett varaktigt inflytande. Folken är tillräckligt uppslagsrika för att uppfinna andra former av krigföring, och för att använda mat, råvaror, finanser, industriell makt, ideologi och terrorism för att undergräva varandra i en ändlös strävan efter makt och herravälde. Ej heller kan den nuvarande omfattande oredan i mänsklighetens förhållanden redas ut genom att en lösning nås i specifika konflikter eller tvister mellan nationer. Ett genuint universellt system måste införas.

Bland nationella ledare råder det förvisso inte någon brist på insikt om problemets världsomfattande karaktär, något som är uppenbart utifrån de växande problem de dagligen står inför. Därtill finns det allt fler studier och förslag till lösningar från många engagerade och framsynta grupper, såväl som från organ inom Förenta nationerna, vilket undanröjer varje möjlighet att förbli okunnig om de utmanande förutsättningar som måste uppfyllas. Det råder emellertid en viljeförlamning och det är denna som noggrant behöver granskas och beslutsamt hanteras. Denna förlamning har sitt upphov i en djupt rotad övertygelse om mänsklighetens ofrånkomligt stridslystna natur, vilket har lett till en ovilja att överväga möjligheten att inordna det nationella egenintresset under det som krävs för ordning i världen och en ovilja att med mod möta de långtgående följderna av att upprätta en enad världsmyndighet. Den kan även härledas till oförmågan hos de till stor del okunniga och kuvade massorna att sätta ord på sin längtan efter en ny ordning under vilken de kan leva i fred, harmoni och välstånd med hela mänskligheten.

De trevande stegen mot en ordnad värld, i synnerhet de som tagits sedan andra världskriget, ingjuter hopp. Den ökande benägenheten hos grupper av nationer att skapa formella relationer som möjliggör för dem att samarbeta i frågor av ömsesidigt intresse, antyder att alla nationer till slut kan övervinna denna förlamning. De sydostasiatiska nationernas förbund, Karibiska gemenskapen, Centralamerikanska gemensamma marknaden, Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd, Europeiska gemenskapen, Arabförbundet, Organisationen för afrikansk enhet, Organisationen för de amerikanska staterna, Södra Stilla havets forum – alla de gemensamma ansträngningar som sådana organisationer representerar bereder vägen mot ordning i världen.

Den ökande uppmärksamhet som riktas mot några av de mest djuprotade problemen på vår planet utgör ytterligare ett hoppfullt tecken. Trots Förenta nationernas uppenbara tillkortakommanden har det fyrtiotal deklarationer och konventioner som denna organisation antagit, även då regeringar inte varit entusiastiska i sina åtaganden, givit vanliga människor nytt hopp. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord och liknande åtgärder som berör avskaffandet av alla former av diskriminering på grundval av ras, kön eller religiös uppfattning; värnandet av barnets rättigheter; skyddandet av alla personer från att underkastas tortyr; utraderandet av hunger och undernäring; användandet av vetenskapliga och teknologiska framsteg i fredens och mänsklighetens intresse – alla sådana åtgärder kommer att, om de med mod genomdrivs och utökas, föra oss närmare den dag då krigsspöket kommer att ha förlorat sin förmåga att dominera internationella relationer. Det finns inget behov av att betona vikten av de frågor som behandlas i dessa deklarationer och konventioner. Några av dessa frågor förtjänar emellertid, på grund av hur omedelbart relevanta de är för uppnåendet av världsfred, ytterligare kommentarer.

Rasism, en av de mest fördärvliga och ihållande av ondskor, utgör ett stort hinder för fred. Utövandet av den utgör en alltför grov kränkning av människors värdighet för att kunna tolereras under någon som helst förevändning. Rasism hämmar offret från att nå sin gränslösa potential, fördärvar dess utövare moraliskt och är till stor skada för mänsklig utveckling. Erkännandet av mänsklighetens enhet, verkställt genom lämpliga juridiska åtgärder, måste vidmakthållas globalt om detta problem skall kunna övervinnas.

Den omåttliga skillnaden mellan rik och fattig, en källa till svårt lidande, håller världen i ett instabilt tillstånd, praktiskt taget på randen till krig. Få samhällen har på ett verkningsfullt sätt hanterat denna situation. Lösningen kräver en kombination av andliga, moraliska och praktiska angreppssätt. Problemet behöver betraktas på ett nytt sätt, inbegripet samråd med experter från ett brett spektrum av fackområden, utan ekonomisk och ideologisk polemik, och medverkan av de direkt berörda i de beslut som skyndsamt måste fattas. Det är en fråga som inte endast är nära förbunden med nödvändigheten av att eliminera ytterligheter i fråga om rikedom och fattigdom, utan även med de andliga sanningar som, om de förstås, kan frambringa en ny världsomfattande hållning. Att främja en sådan hållning är i sig en viktig del av lösningen.

Otyglad nationalism behöver, till skillnad från en sund och befogad patriotism, lämna plats för en vidare lojalitet, kärlek till hela mänskligheten. Bahá’u’lláh sade: ”Jorden är blott ett land och mänskligheten dess medborgare”. Begreppet världsmedborgarskap är ett direkt resultat av att världen, genom vetenskapliga framsteg och det ömsesidiga beroendet mellan nationerna som obestridligen råder, krympt till ett enda grannskap. Kärlek till alla världens folk utesluter inte kärlek till det egna landet. I ett världssamhälle kan delens intressen bäst tillgodoses genom främjandet av helhetens intressen. Det aktuella internationella arbetet på olika områden, vilket fostrar ömsesidig tillgivenhet och en känsla av solidaritet mellan folken, behöver öka stort i omfattning.

Religiösa stridigheter har under historiens lopp varit orsak till oräkneliga krig och konflikter, har haft ett förödande inflytande på utvecklingen och är alltmer motbjudande för alla, med eller utan tro. Alla religioners följare måste vara villiga att ta itu med de grundläggande frågor dessa stridigheter ger upphov till och komma fram till tydliga svar. Hur skall meningsskiljaktigheterna dem emellan lösas, både i teori och i praktik? Den utmaning som mänsklighetens religiösa ledare står inför är att, med hjärtan överflödande av barmhärtighet och en längtan efter sanning, reflektera över mänsklighetens belägenhet och att fråga sig huruvida de inte, i ödmjukhet inför sin allsmäktige skapare, skulle kunna låta sina teologiska meningsskiljaktigheter försvinna i en ädel anda av ömsesidig fördragsamhet, vilket skulle göra det möjligt för dem att arbeta tillsammans för att främja mänskligt samförstånd och fred.

Kvinnors frigörelse, uppnåendet av fullständig jämställdhet mellan könen, är en av de viktigaste, ehuru mindre erkända förutsättningarna för fred. Att förvägra sådan jämställdhet är att begå en oförrätt mot hälften av världens befolkning och frammanar i män skadliga hållningar och vanor som överförs från familjen till arbetsplatsen, till det politiska livet och i slutändan till internationella relationer. Det finns inga skäl, vare sig moraliska, praktiska eller biologiska, som kan rättfärdiga en sådan förvägran. Först när kvinnor välkomnas som fullständigt jämställda medarbetare inom all mänsklig verksamhet kommer det moraliska och psykologiska klimat vari internationell fred kan åstadkommas att framträda.

Den allmänna undervisningens sak, som redan har tagit en armé av hängivna människor från alla trosriktningar och alla nationer i sin tjänst, förtjänar det yttersta stöd som världens regeringar kan uppbåda, emedan okunnighet tveklöst är den huvudsakliga orsaken till nedgång och fall bland folken och till att fördomar bevaras. Ingen nation kan nå framgång såvida inte alla dess medborgare bereds tillgång till skolundervisning. Brist på resurser begränsar möjligheten för många nationer att uppfylla detta nödvändiga behov, vilket gör en viss prioritering nödvändig. De berörda beslutsfattande organen vore betjänta av att överväga att i första hand prioritera undervisningen av kvinnor och flickor, eftersom det är genom utbildade mödrar som kunskapens frukter mest verkningsfullt och snabbt kan spridas i hela samhället. I överensstämmelse med de krav som vår tid ställer, bör man även överväga undervisning i världsmedborgarskap som en del av den gängse skolundervisningen för varje barn.

En grundläggande brist på kommunikation mellan folken undergräver på ett avgörande sätt ansträngningar som syftar till världsfred. Antagandet av ett internationellt hjälpspråk skulle föra långt i lösandet av detta problem och fordrar att beaktas ytterst skyndsamt.

Två punkter behöver betonas i alla dessa frågor. Den ena är att ett slut på krig inte endast är en fråga om att underteckna fördrag och protokoll; det är en komplex uppgift som fordrar ett större engagemang för att lösa problem som inte vanligen förknippas med fredsarbete. Grundad enbart på politiska överenskommelser, är idén om kollektiv säkerhet en chimär. Den andra punkten är att den främsta utmaningen när det kommer till fredsfrågor är att föra upp dem till principnivå, och inte se rent pragmatiskt på dem. Ty i grund och botten härrör fred ur ett inre tillstånd som bärs upp av en andlig eller moralisk inställning, och det är huvudsakligen genom att frammana denna inställning som varaktiga lösningar står att finna.

Det finns andliga principer, eller vad somliga kallar mänskliga värderingar, genom vilka lösningar på alla sociala problem står att finna. Varje välmenande grupp kan på ett plan utarbeta praktiska lösningar på sina problem, men goda föresatser och praktisk kunskap är vanligtvis inte tillräckligt. Den bärande förtjänsten hos andliga principer är att de inte enbart erbjuder ett perspektiv som står i harmoni med det som finns inneboende i den mänskliga naturen, utan de ger även upphov till en inställning, en dynamik, en vilja, en strävan, som främjar upptäckandet och genomförandet av praktiska åtgärder. Regeringschefer och alla i ledande ställning vore väl betjänta av att, i sina ansträngningar att lösa problem, först söka identifiera de berörda principerna och sedan låta sig vägledas av dem.

III

Den grundläggande fråga som måste lösas är hur dagens värld, med sitt inrotade konfliktmönster, kan omvandlas till en värld där harmoni och samarbete råder.

Ordning i världen kan endast byggas på en orubblig medvetenhet om mänsklighetens enhet, en andlig sanning som alla mänsklighetens vetenskaper bekräftar. Antropologin, fysiologin och psykologin erkänner endast en människoart, låt vara oändligt varierad i livets sekundära aspekter. Erkännandet av denna sanning kräver att man överger fördomar – fördomar av varje slag, ras, klass, hudfärg, tro, nation, kön, grad av materiell civilisation – allt som möjliggör för människor att anse sig själva förmer än andra.

Accepterandet av mänsklighetens enhet är den första grundläggande förutsättningen för att kunna omorganisera och administrera världen såsom ett land, människosläktets hem. Ett allomfattande erkännande av denna andliga princip är oundgängligt för varje framgångsrikt försök att stifta världsfred. Den måste därför allmänt kungöras, undervisas i skolorna och ständigt hävdas i varje nation såsom förberedelse för den organiska förändring av samhällsstrukturen den medför.

Enligt bahá’í-trons uppfattning fordrar erkännandet av mänsklighetens enhet ”ingenting mindre än en återuppbyggnad och en demilitarisering av hela den civiliserade världen – en värld som är organiskt förenad i alla väsentliga aspekter, sitt politiska maskineri, sin andliga strävan, sin handel och sina finanser, sina skriftsystem och språk, men likväl gränslös i mångfalden av nationella särdrag hos sina federerade enheter.”

Shoghi Effendi, bahá’í-trons beskyddare, beskrev 1931 följderna av denna princip: ”Den syftar inte till att omstörta samhällets rådande grundvalar, utan söker tvärt om att vidga dem och att omforma dess institutioner på ett sätt som står i överensstämmelse med behoven i en ständigt föränderlig värld. Den kan inte komma i konflikt med några rättmätiga trohetsband, inte heller kan den undergräva grundläggande lojaliteter. Dess syfte är varken att kväva en sund och intelligent patriotisms låga i människornas hjärtan, eller att avskaffa det system av nationellt självstyre som är helt nödvändigt om de skador som följer av överdriven centralisering skall kunna undvikas. Den bortser inte från, och försöker inte heller undertrycka, mångfalden i etniskt ursprung, i klimat, i historia, i språk och tradition, i tänkande och vanor, som särskiljer världens folk och nationer. Den fordrar en bredare lojalitet, en mer omfattande strävan än vad människosläktet någonsin uppammat. Den insisterar på att nationella impulser och intressen underordnas en enad världs oavvisliga anspråk. Den tillbakavisar överdriven centralisering å ena sidan, och förkastar alla försök till likformighet å den andra. Dess ledord är enhet i mångfald”.

För att uppnå detta krävs en anpassning i flera steg av nationella politiska attityder, vilka nu gränsar till anarki i frånvaron av tydligt definierade lagar eller allmänt accepterade och verkställbara principer som reglerar relationerna mellan nationer. Nationernas förbund, Förenta nationerna och de många organisationer och överenskommelser de frambragt, har tveklöst bidragit till att dämpa vissa av de negativa följderna av internationella konflikter, men de har visat sig vara oförmögna att förhindra krig. Det har, sannerligen, utkämpats mängder av krig sedan andra världskrigets slut, och många rasar fortfarande.

De mest betydande aspekterna av detta problem hade redan framträtt under artonhundratalet, då Bahá’u’lláh först framförde sina förslag om hur världsfred kan skapas. Principen om kollektiv säkerhet lades fram av honom i uttalanden riktade till världens härskare. Shoghi Effendi förklarar: ”Vad annat kan dessa tungt vägande ord betyda”, skrev han, ”än betonandet av den oundvikliga inskränkningen av obegränsad nationell suveränitet som en oundgänglig inledning till bildandet av ett framtida samvälde av alla världens nationer? Någon form av global överstat behöver utvecklas, till vars förmån alla världens nationer frivilligt kommer att ha avstått varje anspråk på att föra krig, vissa rättigheter att pålägga skatt och alla rättigheter att vidmakthålla väpnade styrkor, utom i syfte att upprätthålla inre ordning inom sina respektive riken. Som del av denna stat måste finnas ett internationellt verkställande organ, i stånd att vidmakthålla en högsta och obestridlig myndighet över varje motspänstig medlem av samväldet; ett världsparlament, vars medlemmar skall väljas av befolkningen i respektive länder och vars val skall fastställas av respektive regeringar och en högsta domstol, vars domslut kommer att ha bindande verkan även i sådana fall där de berörda parterna inte frivilligt samtyckt till att låta sitt fall tas upp till behandling av denna.

Ett världssamfund där alla ekonomiska barriärer varaktigt kommer att ha raserats och det ömsesidiga beroendet mellan kapital och arbete slutgiltigt erkänts; i vilket den religiösa fanatismens larm och stridigheter för alltid kommer att ha stillats; i vilket rasfientlighetens flamma slutgiltigt kommer att ha utplånats; i vilket en enda internationell lagsamling – resultatet av en övervägd bedömning av världens samlade representanter – skall vidmakthållas genom ett omedelbart och tvingande ingripande av de federerade enheternas förenade styrkor och slutligen ett världssamhälle i vilket en nyckfull och våldsbenägen nationalisms raseri kommer att ha omvandlats till en bestående medvetenhet om världsmedborgarskap – sådan framstår, i grova drag, den ordning som förutsågs av Bahá’u’lláh, en ordning som skall komma att betraktas som den mest utsökta frukten av en långsamt mognande tidsålder.”

Genomförandet av dessa långtgående åtgärder angavs av Bahá’u’lláh: ”Den tid skall komma då den tvingande nödvändigheten av att hålla en bred, allomfattande sammankomst av människor allmänt kommer att inses. Världens härskare och konungar måste bevista den och måste, då de deltager i dess överläggningar, överväga sådana mått och steg som kommer att lägga grunden för världens stora fred bland människorna.”

Modet, beslutsamheten, det rena motivet, den osjälviska kärleken mellan olika folk – alla de andliga och moraliska egenskaper som krävs för att ta detta betydelsefulla steg mot fred är inriktade på viljan att handla. Och det är för att uppväcka den erforderliga viljekraften som man uppriktigt måste beakta människans verklighet, det vill säga hennes tänkande. Att förstå betydelsen av denna kraftfulla verklighet innebär även att inse den sociala nödvändigheten av att förverkliga dess unika värde genom uppriktigt, lidelsefritt och hjärtligt rådslag och att handla utifrån resultaten av denna process. Bahá’u’lláh betonade enträget värdet och oundgängligheten av rådslag för att hantera mänsklighetens angelägenheter. Han sade: ”Rådslag består större medvetenhet och förvandlar förmodan till visshet. Det är ett lysande ljus som, i en mörk värld, ledsagar och visar vägen. För allting finns det, och kommer att fortfara att finnas, ett tillstånd av fullkomning och mognad. Mognaden hos förståelsens gåva framträder genom rådslag.” Själva försöket att uppnå fred genom den rådslagsprocess han föreslog kan frigöra en sådan välgörande anda bland jordens folk att ingen makt skulle kunna motstå det slutliga, triumfatoriska utfallet.

Beträffande hur detta världsmöte skall genomföras erbjöd ʻAbdu’l-Bahá, Bahá’u’lláhs son och bemyndigad uttolkare av hans läror, dessa insikter: ”De måste göra fredens sak till föremål för allmän rådplägning och med alla till buds stående medel söka upprätta en union av världens nationer. De måste sluta ett bindande fördrag och instifta ett förbund, vars stadganden skall vara förnuftiga, okränkbara och otvetydiga. De måste kungöra det för hela världen och erhålla hela människosläktets godkännande för det. Detta enastående och ädla företag – den sanna källan till fred och välstånd för hela världen – bör betraktas som heligt av alla som bor på jorden. Mänsklighetens alla krafter måste uppbådas för att säkerställa stabiliteten och beständigheten i detta största förbund. I denna allomfattande pakt måste gränserna för varje nation klart fastställas, de principer som ligger till grund för relationerna mellan regeringar slutgiltigt fastslås och alla internationella avtal och förpliktelser stadfästas. Likaledes måste storleken på varje regerings krigsmakt strikt begränsas, ty om någon nations krigsförberedelser och militära styrkor skulle tillåtas öka kommer detta att väcka misstänksamhet hos andra. Den bärande princip som ligger till grund för denna högtidliga pakt måste vara så fast att om någon regering senare skulle överträda någon av dess stadgar, måste samtliga regeringar på jorden resa sig för att bringa den till fullständig underkastelse, ja, hela människosläktet måste besluta att med alla till buds stående medel tillintetgöra denna regering. Skulle detta det främsta av alla botemedel anbringas på världens sjuka kropp, skall den med visshet tillfriskna från sina sjukdomar och för evigt förbliva säker och trygg.”

Tiden är sedan länge inne för hållandet av denna mäktiga sammankomst.

Av hela våra hjärtan vädjar vi till alla nationers ledare att gripa detta lägliga tillfälle och ta oåterkalleliga steg för att sammankalla detta världsmöte. Alla historiens krafter driver människosläktet i riktning mot detta möte, som för all framtid kommer att markera gryningen för dess sedan länge emotsedda mognad.

Skall inte Förenta nationerna, med sina medlemmars fulla stöd, ta sig an denna mäktiga uppgift?

Må män och kvinnor, ungdomar och barn överallt inse de eviga förtjänster denna kritiska uppgift för med sig till alla folk och höja sina stämmor i beredvilligt bifall. Ja, må det bli denna generation som inleder denna strålande epok av samhällsutvecklingen på vår planet.

IV

Källan till den optimism vi känner är en vision som går utöver ett slut på alla krig och skapandet av organ för internationellt samarbete. Varaktig fred mellan nationerna är ett viktigt stadium men inte, framhåller Bahá’u’lláh, det yttersta målet för mänsklighetens sociala utveckling. Bortom ett inledande vapenstillestånd påtvingat världen av fruktan för kärnvapenkrig, bortom en politisk fred som motvilligt ingåtts av misstänksamma och rivaliserande nationer, bortom pragmatiska lösningar för säkerhet och samexistens, till och med bortom de många samverkansexperiment som dessa mått och steg kommer att möjliggöra ligger det yttersta målet: Förenandet av alla världens folk i en allomfattande familj.

Oenighet är en fara som jordens nationer och folk inte längre kan uthärda; konsekvenserna är alltför fruktansvärda att överväga, alltför uppenbara för att behöva påvisas. ”Mänsklighetens välfärd,” skrev Bahá’u’lláh för mer än ett århundrade sedan, ”dess fred och säkerhet, är ouppnåeliga så länge dess enhet icke är fast grundad.” Shoghi Effendi konstaterade att ”mänskligheten jämrar sig, längtar efter att ledas till enhet och efter att avsluta sitt uråldriga martyrskap.” Han kommenterade vidare: ”Enandet av hela mänskligheten är hallstämpeln för det stadium som mänskligheten nu närmar sig. Enhet inom familjen, stammen, stadsstaten och nationen har stegvis prövats och fullt ut upprättats. Enhet i hela världen är det mål mot vilket en plågad mänsklighet strävar. Nationsbyggandet har nått sitt slut. Den anarki som är inneboende i staternas oavhängighet rör sig mot sin kulmen. En värld som är på väg att uppnå mognad måste överge denna fetisch, måste inse de mänskliga relationernas enhet och fullödighet och måste, en gång för alla, upprätta den mekanism som bäst kan förkroppsliga denna dess grundläggande princip.”

Alla krafter som nu verkar för förändring bekräftar denna uppfattning. Bevisen kan urskiljas i de många redan anförda exemplen på lovande tecken i riktning mot världsfred i aktuella internationella rörelser och processer. Den armé av män och kvinnor, som hämtats från praktiskt taget varje kultur, ras och nation på jorden, som tjänstgör inom Förenta nationernas mångahanda organ, representerar en global ”statsförvaltning” vars imponerande prestationer ger en antydan om den grad av samverkan som kan uppnås även under ogynnsamma förhållanden. En längtan efter enhet försöker, likt en andlig vårtid, att ge sig tillkänna genom oräkneliga internationella kongresser, vilka sammanför folk från en stor mångfald av ämnesområden. Den är drivkraften till appeller för internationella projekt för barn och ungdomar. Den är den verkliga orsaken till den anmärkningsvärda rörelsen i riktning mot ekumenik, varigenom medlemmar av historiskt antagonistiska religioner och sekter oemotståndligt tycks dras till varandra. Tillsammans med den motsatta tendensen till krig och självförhärligande, mot vilken den oavbrutet kämpar, är den kraftfulla strömningen i riktning mot en enad värld ett av de dominerande, genomträngande drag som utmärker livet på vår planet under de sista åren av det tjugonde århundradet.

Bahá’í-samfundets erfarenhet kan ses som ett exempel på denna växande enhet. Det är ett samfund som består av mellan tre och fyra miljoner människor från många nationer, kulturer, klasser och trosriktningar, engagerade i en stor mängd olika aktiviteter som tillgodoser folkens andliga, sociala och ekonomiska behov i många länder. Det är en enda social organism som avspeglar människosläktets mångfald, som sköter sin förvaltning genom ett system av allmänt accepterade principer för rådslag och som i lika mån hyser aktning för alla de stora utgjutelserna av gudomlig vägledning i mänsklighetens historia. Dess existens är ytterligare ett övertygande bevis på den praktiska genomförbarheten av dess grundares vision om en enad värld, ytterligare ett vittnesbörd om att mänskligheten kan leva som ett globalt samhälle, i stånd att möta vilka utmaningar som dess uppnående av mognad än må föra med sig. Om bahá’í-samfundets erfarenhet, i vilken grad det vara må, kan bidra till att stärka hoppet om en enad mänsklighet, erbjuder vi det gärna som en modell att studera.

Då vi begrundar den enastående vikten av den uppgift som världen nu står inför, bugar vi oss ödmjukt inför den gudomlige Skaparens vördnadsbjudande majestät, Han som i sin oändliga kärlek skapat hela mänskligheten ur samma stam; upphöjt människans ädla verklighet; förärat henne förstånd och vishet, ädelhet och odödlighet och förlänat henne den ”unika utmärkelsen och förmågan att lära känna Honom och att älska Honom”, en förmåga som ”måste betraktas som den skapande impulsen och det främsta syftet med hela skapelsen.”

Vi hyser den fasta övertygelsen att alla människor skapats ”för att föra vidare en ständigt framåtskridande civilisation”; att ”handla som djuren på marken är ovärdigt människan”; att de dygder som anstår mänsklig värdighet är tillförlitlighet, fördragsamhet, barmhärtighet, medkänsla och huldhet mot alla folk. Vi intygar ånyo vår övertygelse att de ”krafter som finnes inneboende i människans ställning, det fulla måttet av hennes bestämmelse på jorden, hennes verklighets medfödda storhet, måste alla visa sig på denna Guds utlovade dag.” Detta ligger till grund för vår orubbliga tro att enhet och fred är det uppnåeliga mål mot vilket mänskligheten strävar.

I skrivande stund kan bahá’íernas förväntansfulla röster höras, trots den förföljelse de fortfarande utstår i det land där deras tro föddes. Genom det orubbliga hopp de uppvisar, vittnar de om förvissningen att det nära förestående förverkligandet av denna urgamla dröm om fred nu, genom de omdanande verkningarna av Bahá’u’lláhs uppenbarelse, förlänats den gudomliga auktoritetens kraft. Sålunda förmedlar vi till er inte bara en vision i ord, vi frammanar kraften hos gärningar födda av tro och uppoffring, vi framför en enträgen vädjan om fred och enhet från våra trosfränder överallt. Vi gör gemensam sak med alla som utsätts för angrepp, alla som längtar efter ett slut på konflikt och stridighet, alla vars hängivenhet till principerna om fred och ordning i världen främjar de ädla syften för vilka mänskligheten bragtes i vardande av en allt älskande Skapare.

I en uppriktig önskan att till er förmedla vårt innerliga hopp och vår fasta förtröstan, citerar vi Bahá’u’lláhs eftertryckliga löfte: ”Dessa gagnlösa strider, dessa förödande krig skall försvinna, och den ’Största freden’ skall komma.”

Universella Rättvisans Hus

Skriv ut PDF