Bahá’í-förlaget AB, 2025
Författare: Universella rättvisans hus
Ursprunglig titel: ”The Promise of World Peace”
Sidor: -
Omslag:  häfte, storlek A5
Andra upplagan
ISBN: 91-7444-259-5

LÖFTET OM VÄRLDSFRED

Oktober 1985

Till världens folk:

Den stora fred mot vilken människor av god vilja under århundradenas lopp riktat sina förhoppnigar, om vilken skalder och profeter under oräkneliga generationer haft visioner och som mänsklighetens heliga skrifter i alla tider utlovat, är nu äntligen inom räckhåll för nationerna. För första gången i historien är det möjligt för alla att betrakta hela planeten, med alla dess otaliga och mångskiftande folk, som en enhet. Världsfred är inte enbart möjlig utan oundviklig. Den är nästa stadium i vår planets utveckling – ”mänsklighetens planetarisering”, som en stor tänkare uttrycker det.

Huruvida fred skall komma att uppnås först efter ofattbara fasor förorsakade av mänsklighetens envisa fasthållande vid gamla beteendemönster, eller nu genom handling präglad av en vilja till rådslag, är det val som alla som bebor jorden står inför. Vid denna kritiska tidpunkt, då de svårbemästrade problem som nationerna står inför smält samman till en enda gemensam angelägenhet för hela världen, vore det omåttligt oansvarigt att underlåta att stävja den stigande vågen av konflikt och oordning.

Bland de gynnsamma tecknen finns bland annat den stadigt växande styrkan i de mått och steg mot en ordnad värld som ursprungligen vidtogs i begynnelsen av detta århundrade genom bildandet av Nationernas förbund, senare ersatt av Förenta nationerna byggd på en bredare grund; den självständighet som efter andra världskriget uppnåtts av majoriteten av jordens nationer, vilket markerar nationsbildningsprocessens fullbordan, och dessa nya nationers samarbete med äldre nationer i angelägenheter av gemensamt intresse; den till följd därav omfattande ökningen av samarbetet mellan hitintills isolerade och fientligt sinnade folk och grupper i internationella projekt inom vetenskap, undervisning, lagstiftning, ekonomi och kultur; uppkomsten av en enastående mängd internationella hjälporganisationer under de senaste årtiondena; utbredningen av kvinno- och ungdomsrörelser som kräver ett slut på krigen och den spontana uppkomsten av växande kontaktnät av vanliga människor som söker förståelse genom personligt erfarenhetsutbyte.

De vetenskapliga och teknologiska landvinningarna under detta i ovanligt hög grad välsignade århundrade förebådar en stor våg av framsteg i vår planets sociala utveckling, och visar på de medel med hjälp av vilka mänsklighetens praktiska problem kan lösas. De tillhandahåller, förvisso, just de meden som krävs för att förvalta en enad och mångfacetterade värld. Ändå fortsätter skiljemurar att finnas. Tvivel, missuppfattningar, fördomar, misstänksamhet och inskränkt egenintresse ansätter nationer och folk i deras relationer till varandra.

Det är av djup andlig och moralisk pliktkänsla vi vid detta lägliga tillfälle känner oss föranlåtna att be er fästa uppmärksamheten på de genomträngande insikter som för mer än ett sekel sedan förmedlades till mänsklighetens härskare av Bahá’u’lláh, grundare av bahá’í-tron, vars förtroendemän vi är.

”Ack! Förtvivlans vindar”, skrev Bahá’u’lláh, ”blåser från alla håll och dagligen växer den missämja som splittrar och hemsöker mänskligheten. Tecknen på överhängande omvälvningar och kaos kan nu skönjas, då den rådande ordningen ter sig beklagansvärt bristfällig.” Denna profetiska dom har rikligen bekräftats av mänsklighetens gemensamma erfarenhet. Det är iögonfallande hur brister i den rådande ordningen gör självständiga stater, organiserade som Förenta nationerna, oförmögna att fördriva krigsspöket, den internationella ekonomiska ordningens hotande kollaps, spridningen av anarki och terrorism och det svåra lidande som dessa och andra hemsökelser förorsakar miljoner och åter miljoner människor. Aggression och konflikt har till den grad kommit att prägla våra sociala, ekonomiska och religiösa system, att många hemfallit åt uppfattningen att detta beteende är en del av den mänskliga naturen och därför omöjligt att utplåna.

Efterhand som denna uppfattning befästs har en förlamande motsägelse slagit rot bland människor. Å ena sidan förkunnar människor från alla nationer inte enbart att de är redo för, utan även sin längtan efter, fred och samförstånd och ett slut på den svåra oro som plågar dem i vardagen. Å andra sidan accepterar man okritiskt påståendet att människan är ohjälpligt självisk och aggressiv och sålunda oförmögen att upprätta ett samhällssystem som samtidigt är både progressivt och fredligt, dynamiskt och harmoniskt, ett system som ger fritt spelrum åt den enskildes skaparkraft och handlingskraft men byggt på samarbete och ömsesidighet.

Efterhand som behovet av fred blir alltmer påträngande kräver denna grundläggande motsättning, vilken hindrar att den förverkligas, en omvärdering av de antaganden som ligger till grund för denna allmänna uppfattning om mänsklighetens historiska belägenhet. En saklig bedömning av fakta ger vid handen att detta beteende inte är ett uttryck för människans sanna natur, utan utgör en förvrängning av människoanden. Godtagandet av detta kommer att göra det möjligt för alla människor att sätta igång uppbyggande sociala krafter, vilka, eftersom de är i linje med den mänskliga naturen, kommer att bidra till samförstånd och samarbete i stället för krig och konflikt.

Att välja denna väg innebär inte att man förnekar mänsklighetens förflutna, utan att man förstår det. Bahá’í-tron betraktar den nuvarande förvirringen i världen och de grava förhållanden som mänskligheten befinner sig i, som en naturlig fas i en organisk process som slutligen och oundvikligen kommer att leda till att människosläktet förenas i en enda samhällsordning, vars gränser är vår planets. Människosläktet, som en distinkt, organisk enhet, har genomgått utvecklingsstadier analoga med spädbarns- och barndomsstadierna i sina enskilda medlemmars liv och befinner sig nu i slutskedet av sin oroliga ungdomsperiod och närmar sig sin länge emotsedda mognad.

Ett frimodigt erkännande av att fördomar, krig och exploatering har varit uttryck för omogna stadier i en omfattande historisk process och att människosläktet idag erfar det oundvikliga tumult som utmärker att det kollektivt uppnår mognad är inte en anledning till förtvivlan, utan en förutsättning för att kunna ta sig an det väldiga företaget att bygga en fredlig värld. Att ett sådant företag är möjligt, att de nödvändiga uppbyggande krafterna faktiskt finns, att enande sociala strukturer kan upprättas, är det tema som vi uppmanar er att utforska.

Oavsett vilket lidande och tumult de närmaste åren för med sig, hur mörka de nuvarande omständigheterna än må vara, är det bahá’í-samfundets övertygelse att mänskligheten kan möta denna oerhörda prövning, förvissade om det slutliga utfallet. Den omvälvande omstöpning som mänskligheten allt hastigare drivs fram emot signalerar på intet vis civilisationens undergång, utan frigör i stället de ”krafter som finnes inneboende i människans ställning” och uppenbarar ”det fulla måttet av hennes bestämmelse på jorden, hennes verklighets medfödda storhet.”

I

De egenskaper som särskiljer människosläktet från alla andra former av liv kan sammanfattas i vad som brukar kallas människoanden, vilken tar sig uttryck i medvetandet. Dessa egenskaper har gjort det möjligt för mänskligheten att bygga civilisationer och uppnå materiellt välstånd. Men enbart sådana prestationer har aldrig tillfredsställt människoanden, vars gåtfulla natur törstar efter transcendens, en strävan mot ett osynligt rike, mot den yttersta verkligheten, detta mest outgrundliga av alla väsen kallat Gud. De religioner som en följd andliga ljusgestalter bringat mänskligheten har utgjort den främsta förbindelsen mellan mänskligheten och denna yttersta verklighet, och har förfinat och blåst nytt liv i mänsklighetens förmåga att uppnå andlig framgång och sociala framsteg.

Inget allvarligt menat försök att ställa mänsklighetens situation till rätta, för att uppnå världsfred, kan bortse från religion. Människans historia består huvudsakligen av hennes uppfattning om och utövande av den. En framstående historiker beskrev religion som en "del av den mänskliga naturen”. Att förvrängningen av denna del har bidragit till mycket av den oreda som råder i samhället och de konflikter som finns inom och mellan individer kan inte förnekas. Ej heller kan en rättvis betraktare bortse från det utbredda inflytande som religionen utövat över hur civilisationen tagit sig uttryck. Därutöver har det gång på gång förevisats hur den är oumbärlig för en fungerande samhällsordning genom dess direkta inflytande på lagar och moral.

Beträffande religionen som social kraft skrev Bahá’u’lláh: ”Religionen är det främsta verktyget för upprättande av ordning i världen och frid och förnöjsamhet hos alla som dväljes däri.” Angående religionens tillbakagång eller förvanskande, skrev han: ”Skulle religionens lykta fördunklas, kommer kaos och förvirring att följa, och rättvisans och rättrådighetens, lugnets och fredens ljus att upphöra att lysa”. I en uppräkning av sådana konsekvenser betonar bahá’í-skrifterna att förvrängningen ”av den mänskliga naturen, dekadensen i människors beteende, fördärvandet och upplösandet av mänskliga institutioner, visar sig, under sådana omständigheter, från sina värsta och mest motbjudande sidor. Den mänskliga karaktären förnedras, tilliten skakas, självbehärskningen minskar, det mänskliga samvetets röst tystas, förnimmelsen av anständighet och skam grumlas, föreställningar om plikt, solidaritet, ömsesidighet och lojalitet förvanskas, och själva känslan av frid, av glädje och av hopp utsläcks gradvis”.

Om mänskligheten därför nu upplever förlamande konflikter måste den syna sig själv, sin försumlighet, de sirenröster till vilka den lyssnat, för att finna ursprunget till de missförstånd och den förvirring som begåtts i religionens namn. De som blint och själviskt hållit fast vid sin specifika renlärighet, som påtvingat sina anhängare felaktiga och motstridiga tolkningar av Guds profeters uttalanden, bär ett tungt ansvar för denna förvirring, en förvirring förvärrad av de konstgjorda murar som upprättats mellan tro och förnuft, mellan vetenskap och religion. Ty en rättvis bedömning av de faktiska yttrandena av de stora religionernas grundare, och de sociala miljöer i vilka de utförde sina uppdrag, ger inget stöd för de åsikter och fördomar som skapar oreda i mänsklighetens religiösa samfund och därmed i människors alla angelägenheter.

Lärosatsen att vi skall behandla andra såsom vi själva skulle vilja bli behandlade, en etisk regel som med variationer återkommer i alla de stora religionerna, understryker denna sistnämnda iakttagelse i två specifika avseenden: Den sammanfattar den moraliska hållning, den fredsskapande aspekt, som återfinns i alla dessa religioner oavsett när och var de uppstod; den ger även uttryck för en slags enighet, vilken är deras huvudsakliga kännetecken, ett kännetecken som mänskligheten med sin fragmentariska uppfattning av historien ej förmått inse.

Hade mänskligheten sett sin kollektiva barndoms lärare i deras rätta ljus, som företrädare för en och samma civiliseringsprocess, skulle den tveklöst ha dragit oöverskådligt mycket större nytta av de samlade effekterna av deras på varandra följande uppdrag. Detta har den dessvärre inte förmått göra.

Den fanatiska religiösa iver som åter framträtt i många länder kan inte betraktas som annat än dödsryckningar. Själva karaktären hos de våldsamma och uppslitande fenomen som åtföljer dem vittnar om det andliga förfall den representerar. Ett av de egendomligaste och sorgligaste dragen i det nuvarande utbrottet av religiös fanatism är den utsträckning i vilken det, i vart och ett av fallen, undergräver inte enbart de andliga värderingar som främjar mänsklighetens enighet, utan även de enastående moraliska segrar som vunnits av just den religion som de föreger sig att tjäna.

Hur avgörande religionens inverkan än har varit i mänsklighetens historia, och hur dramatisk den förnyade vågen av militant religiös fanatism än är, har religion och religiösa institutioner av ett ökande antal människor i många decennier betraktats som irrelevanta när det kommer till de stora frågorna i vår moderna värld. I dess ställe har de antingen vänt sig till den hedonistiska jakten efter materiell tillfredsställelse eller valt att följa ideologier utformade av människor, vilka syftar till att befria samhället från de uppenbara missförhållanden under vilka det vacklar. Alltför många av dessa ideologier har, tyvärr, i stället för att omfatta principen om mänsklighetens enhet och främja ett ökat samförstånd mellan olika folk, tenderat att upphöja staten till en gudom, önska att underordna resten av mänskligheten under en nation, ras eller klass, vilja förhindra all diskussion och allt utbyte av idéer, eller att känslokallt överge svältande miljoner till ett marknadssystems verkningar vilket bara alltför uppenbart förvärrar situationen för majoriteten av mänskligheten, samtidigt som det gör det möjligt för små grupper att leva i ett överflöd som våra förfäder knappast kunnat drömma om.

Hur tragisk är inte uppteckningen av de religionssubstitut som skapats av vår tidsålders världsligt vise. I den massiva besvikelsen hos hela befolkningar, vilka blivit lärda att dyrka dem vid deras altare, kan man utläsa historiens oåterkalleliga dom över deras värde. De frukter som dessa doktriner frambringat, efter decennier av alltmer ohämmad maktutövning av dem som har dessa doktriner att tacka för sin makt över mänskligheten, utgörs av de grava sociala och ekonomiska missförhållanden som fördärvar varje del av vår värld under de sista åren av det tjugonde århundradet. Den underliggande faktorn i alla dessa utvändiga hemsökelser är den andliga skada som återspeglas i den apati som har gripit den stora massan i alla nationer och i det utsläckta hoppet i hjärtat hos utblottade och lidande miljoner.

Den tid har kommit då de som predikar materialismens dogmer, vare sig i öst eller väst, vare sig kapitalism eller socialism, måste lämna räkenskap över det moraliska ledarskap de har dristat sig att utöva. Var finns den ”nya värld” dessa ideologier utlovat? Var finns den internationella fred de påstår sig vara hängivna? Var finns upptäckten av de nya kulturella bedrifter som åstadkommits genom upphöjandet av en viss ras, en nation eller klass? Varför sjunker den stora majoriteten av världens folk allt djupare ner i hunger och elände, när rikedom i en omfattning som varken faraoner, kejsare, eller ens artonhundratalets imperialistiska makter kunnat drömma om står till förfogande för dem som nu härskar över mänskligheten.

I synnerhet är det i förhärligandet av jakten på materiella ting, vilket både är ursprunget till och det gemensamma draget hos alla sådana ideologier, som vi finner de rötter som ger näring åt den falska föreställningen att människan är ohjälpligt självisk och aggressiv. Det är här som marken måste röjas för att möjliggöra byggandet av en ny värld värdig våra efterkommande.

Erfarenheten visar att materialistiska ideal inte har kunnat fylla mänsklighetens behov, vilket kräver ett öppet erkännande av att en ny ansträngning nu måste göras för att finna lösningarna på vår planets plågsamma problem. De outhärdliga förhållanden som genomsyrar samhället vittnar om ett gemensamt misslyckande, något som tenderar att befästa låsta positioner på alla håll snarare än att föra folk närmare varandra. Det är uppenbart att en gemensam ansträngning att råda bot på problemen är angelägen. Det är främst en fråga om inställning. Kommer mänskligheten att fortsätta i sin egensinnighet och hålla fast vid föråldrade idéer och ohållbara antaganden? Eller kommer dess ledare, oberoende av ideologi, att träda fram och beslutsamt rådslå tillsammans i ett gemensamt sökande efter ändamålsenliga lösningar?

De som intresserar sig för mänsklighetens framtid gör klokt i att begrunda detta råd. ”Om länge omhuldade ideal och hävdvunna institutioner, om vissa sociala antaganden och religiösa formler har upphört att befrämja välfärden för lejonparten av mänskligheten, om de inte längre sörjer för behoven hos en mänsklighet som ständigt utvecklas, låt dem svepas bort och förvisas till de föråldrade och glömda doktrinernas ingenmansland. Varför skulle dessa, i en värld underkastad förändringens och sönderfallets orubbliga lag, vara undantagna från det förfall som med nödvändighet måste drabba varje mänsklig institution? Ty juridiska normer, politiska och ekonomiska teorier är enbart utformade för att tillvarata intressena hos mänskligheten i sin helhet. Det är inte mänskligheten som skall offras för bibehållandet av någon särskild lag eller doktrin.”

II

Att förbjuda kärnvapen, giftgas eller biologisk krigföring undanröjer inte de grundläggande orsakerna till krig. Även om sådana praktiska åtgärder är viktiga som ett led i fredsprocessen, är de i sig själva alltför ytliga för att utöva ett varaktigt inflytande. Folken är tillräckligt uppslagsrika för att uppfinna andra former av krigföring, och för att använda mat, råvaror, finanser, industriell makt, ideologi och terrorism för att undergräva varandra i en ändlös strävan efter makt och herravälde. Ej heller kan den nuvarande omfattande oredan i mänsklighetens förhållanden redas ut genom att en lösning nås i vissa bestämda konflikter eller tvister mellan nationer. Ett sant universellt system måste införas.

Bland nationella ledare råder det förvisso inte någon brist på insikt om problemets världsomfattande karaktär, något som är uppenbart med tanke på de växande problem de dagligen står inför. Och det finns ett ökande antal studier och förslag till lösningar från många engagerade och framsynta grupper, såväl som från organ inom Förenta nationerna, vilket undanröjer varje möjlighet att förbli okunnig om de utmanande förutsättningar som måste uppfyllas. Det föreligger emellertid en viljeförlamning och det är denna som noggrant behöver granskas och beslutsamt hanteras. Denna förlamning kommer, vilket vi anfört, av en djup övertygelse om mänsklighetens stridslystna natur, vilket har lett till en motvillighet mot att överväga möjligheten att inordna det nationella egenintresset under de krav som en världsordning ställer och en ovilja att med mod möta de långtgående följderna av att upprätta en enad världsmyndighet. Den kan också spåras till oförmågan hos de till stor del okunniga och kuvade massorna att sätta ord på sin längtan efter en ny ordning under vilken de kan leva i fred, harmoni och välstånd med hela mänskligheten.

De trevande stegen mot en ordnad värld, i synnerhet de som tagits sedan andra världskriget, ingjuter hopp. Den ökande benägenheten hos grupper av nationer att skapa formella relationer som möjliggör för dem att samarbeta i frågor av ömsesidigt intresse, antyder att alla nationer så småningom kan övervinna denna förlamning. De sydostasiatiska nationernas förbund, Karibiska gemenskapen, Centralamerikanska gemensamma marknaden, Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd, Europeiska gemenskapen, Arabförbundet, Organisationen för afrikansk enhet, Organisationen för de amerikanska staterna, Södra Stilla havets forum - alla de gemensamma ansträngningar som sådana organisationer representerar bereder vägen mot ordning i världen.

Den ökande uppmärksamhet som riktas mot några av de mest djuprotade problemen på vår planet utgör ännu ett hoppfullt tecken. Trots Förenta nationernas uppenbara tillkortakommanden har det fyrtiotal deklarationer och konventioner som denna organisation antagit, även då regeringar inte varit entusiastiska i sina åtaganden, givit vanliga människor nytt hopp. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord och liknande åtgärder som berör avskaffandet av alla former av diskriminering på grundval av ras, kön eller religiös uppfattning; värnandet av barnets rättigheter; skyddandet av alla personer från att underkastas tortyr; utraderandet av hunger och undernäring; användandet av vetenskapliga och teknologiska framsteg i fredens och mänsklighetens intresse - alla sådana åtgärder kommer att, om de med mod genomdrivs och utökas, föra oss närmare den dag då krigsspöket kommer att ha förlorat sin förmåga att dominera internationella relationer. Det finns inget behov att betona vikten av de frågor som behandlas i dessa deklarationer och konventioner. Några av dessa frågor förtjänar emellertid, på grund av hur omedelbart relevanta de är för uppnåendet av världsfred, ytterligare kommentarer.

Rasism, en av de mest fördärvliga och ihållande av ondskor, utgör ett stort hinder för fred. Dess utövande utgör en alltför grov kränkning av människors värdighet för att kunna tolereras under någon som helst förevändning. Rasism hämmar offret från att nå sin gränslösa potential, fördärvar dess utövare moraliskt och är till stor skada för mänsklig utveckling. Erkännandet av mänsklighetens enhet, verkställt genom lämpliga juridiska åtgärder, måste vidmakthållas globalt om detta problem skall kunna övervinnas.

Den omåttliga skillnaden mellan rik och fattig, en källa till svårt lidande, håller världen i ett instabilt tillstånd, praktiskt taget på randen till krig. Få samhällen har effektivt hanterat denna situation. Lösningen kräver en kombination av andliga, moraliska och praktiska angreppssätt. Problemet behöver betraktas på ett nytt sätt, inbegripet samråd med experter från ett brett spektrum av fackområden, utan ekonomisk och ideologisk polemik, och medverkan av de direkt berörda i de beslut som skyndsamt måste fattas. Det är en fråga som är nära förbunden med inte endast nödvändigheten av att eliminera ytterligheter i fråga om rikedom och fattigdom, utan även med de andliga sanningar som, om de förstås, kan frambringa en ny världsomfattande hållning. Att främja en sådan hållning är i sig en viktig del av lösningen.

Ohämmad nationalism, till skillnad från en sund och befogad patriotism, behöver ersättas av en vidare lojalitet, kärlek till hela mänskligheten. Bahá’u’lláh sade: ”Jorden är blott ett land och mänskligheten dess medborgare”. Begreppet världsmedborgarskap är ett direkt resultat av att världen, genom vetenskapliga framsteg och det ömsesidiga beroende mellan nationerna som obestridligen råder, krymper till ett enda grannskap. Kärlek till alla världens folk utesluter inte kärlek till det egna landet. I ett världssamhälle kan delens intressen bäst tillgodoses genom att man befrämjar helhetens intressen. Det aktuella internationella arbetet på olika områden, vilket fostrar ömsesidig tillgivenhet och en känsla av solidaritet mellan folken, behöver öka stort i omfattning.

Religiösa stridigheter har under historiens lopp varit orsak till oräkneliga krig och konflikter, har haft ett förödande inflytande på utveckling och är alltmer motbjudande för alla, med eller utan tro. Alla religioners följare måste vara beredda att ta itu med de grundläggande frågor som dessa stridigheter ger upphov till och komma fram till tydliga svar. Hur skall meningsskiljaktigheterna dem emellan lösas, både i teori och i praktik? Den utmaning som mänsklighetens religiösa ledare står inför är att, med hjärtan överflödande av barmhärtighet och en längtan efter sanning, reflektera över mänsklighetens belägenhet och att fråga sig huruvida de i ödmjukhet inför sin allsmäktige skapare skulle kunna underordna sina teologiska meningsskiljaktigheter under en ädel anda av ömsesidig fördragsamhet, vilket skulle göra det möjligt för dem att arbeta tillsammans för att främja mänskligt samförstånd och fred.

Kvinnors frigörelse, uppnåendet av fullständig jämställdhet mellan könen, är en av de viktigaste, ehuru mindre erkända förutsättningarna för fred. Att förvägra sådan jämställdhet är att begå en oförrätt mot hälften av världens befolkning och frammanar i män skadliga hållningar och vanor som överförs från familjen till arbetsplatsen, till det politiska livet och i slutändan till internationella relationer. Det finns inga skäl, vare sig moraliska, praktiska eller biologiska, som kan rättfärdiga en sådan förvägran. Först när kvinnor välkomnas som fullständigt jämställda medarbetare inom all mänsklig verksamhet kommer det moraliska och psykologiska klimat i vilket internationell fred kan åstadkommas att framträda.

Allmän undervisning som redan har tagit en armé av hängivna människor från alla trosriktningar och alla nationer i sin tjänst förtjänar det yttersta stöd som världens regeringar kan uppbåda, emedan okunnighet är den tveklöst viktigaste orsaken till nedgång och fall bland folken och till att fördomar kvarstår. Ingen nation kan nå framgång såvida inte alla dess medborgare åtnjuter skolundervisning. Brist på resurser begränsar möjligheten för många nationer att uppfylla detta nödvändiga behov, vilket gör en viss prioritering nödvändig. De organ som har att besluta i dessa frågor skulle vara betjänta av att överväga att i första hand inrikta undervisningen på kvinnor och flickor, eftersom det är genom utbildade mödrar som kunskapens frukter effektivast och snabbast kan spridas i hela samhället. I enlighet med de krav som vår tid ställer, bör man även överväga undervisning i världsmedborgarskap som en del av den gängse skolundervisningen för varje barn.

En grundläggande brist på kommunikation mellan folken undergräver på ett avgörande sätt ansträngningar som syftar till världsfred. Antagandet av ett internationellt hjälpspråk skulle vara till stor hjälp i lösandet av detta problem och fordrar skyndsam beaktan.

I allt detta behöver två saker betonas. Den ena är att ett slut på krig inte endast är en fråga om att underteckna fördrag och protokoll; det är en komplex uppgift som fordrar ett större engagemang när det kommer till att lösa problem som inte vanligen förknippas med fredsarbete. Grundad enbart på politiska överenskommelser, är idén om kollektiv säkerhet en chimär. Den andra saken är att den främsta utmaningen när det kommer till fredsfrågor är att föra upp dem till principnivå, och inte se rent pragmatiskt på dem. I grund och botten härrör fred ur ett inre tillstånd som bärs upp av en andlig eller moralisk inställning, och det är huvudsakligen genom att frammana denna inställning som varaktiga lösningar uppstår.

Det finns andliga principer, eller vad somliga kallar humanistiska värderingar, genom vilka lösningar på alla sociala problem står att finna. Varje välmenande grupp kan på ett plan utarbeta praktiska lösningar på sina problem, men goda föresatser och praktisk kunskap räcker vanligtvis inte. Den bärande förtjänsten hos andliga principer är att de inte enbart erbjuder ett perspektiv som står i harmoni med det som finns inneboende i den mänskliga naturen, utan de ger även upphov till en inställning, en dynamik, en vilja, en strävan, som främjar upptäckandet och genomförandet av praktiska åtgärder. Regeringschefer och alla i ledande ställning vore väl betjänta, i sina ansträngningar att lösa problem, av att först söka identifiera de principer som är förknippade därmed och sedan låta sig vägledas av dem.

III

Den grundläggande fråga som måste lösas är hur dagens värld, med sitt inrotade konfliktmönster, kan omvandlas till en värld där harmoni och samverkan råder.

Ordning i världen kan endast byggas på en orubblig medvetenhet om mänsklighetens enhet, en andlig sanning som alla mänsklighetens vetenskaper bekräftar. Antropologin, fysiologin och psykologin erkänner endast en människoart, ehuru oändligt varierad när det kommer till livets sekundära aspekter. Erkännandet av denna sanning kräver att vi ger upp fördomar - fördomar av varje slag - ras, klass, hudfärg, tro, nation, kön, grad av materiell civilisation, allt som möjliggör för människor att anse sig själva överlägsna andra.

Accepterandet av mänsklighetens enhet är den första grundläggande förutsättningen för att kunna omorganisera och administrera världen såsom ett land, människosläktets hem. Ett allomfattande erkännande av denna andliga princip är nödvändigt för varje framgångsrikt försök att stifta världsfred. Den behöver därför allmänt kungöras, undervisas i skolorna och ständigt hävdas i varje nation såsom förberedelse för den organiska förändring av samhällsstrukturen den innebär.

Erkännande av mänsklighetens enhet fordrar, enligt bahá’í-trons uppfattning, ”inget mindre än en ombyggnad och en demilitarisering av hela den civiliserade världen - en värld som är organiskt förenad i alla väsentliga aspekter, sitt politiska maskineri, sin andliga strävan, sin handel och sina finanser, sina skriftsystem och språk, men likväl gränslös i mångfalden av nationella särdrag hos sina federerade enheter”.

Shoghi Effendi, bahá’í-trons beskyddare, förklarade följderna av denna princip 1931: ”Den syftar inte till att bryta ned samhällets rådande grundvalar, utan söker tvärt om att vidga den grund de vilar på och att omforma dess institutioner på ett sätt som står i överensstämmelse med behoven i en ständigt föränderlig värld. Den kan inte komma i konflikt med några rättmätiga trohetsband, inte heller kan den undergräva oumbärliga lojaliteter. Dess syfte är varken att kväva en sund och intelligent patriotisms låga i människornas hjärtan, eller att avskaffa det system av nationellt självstyre som är helt nödvändigt om de skador som följer av överdriven centralisering skall kunna undvikas. Den bortser inte från, och försöker inte heller undertrycka, mångfalden i etniskt ursprung, i klimat, i historia, i språk och tradition, i tänkande och vanor, som särskiljer världens folk och nationer. Den fordrar en bredare lojalitet, en mer omfattande strävan än vad människosläktet någonsin upplevt. Den fordrar att nationella impulser och intressen underordnas det som med nödvändighet erfordras för en enad värld. Den tillbakavisar en överdriven centralisering, å ena sidan, och förkastar alla försök till likformighet å den andra. Dess ledord är enhet i mångfald”.

För att uppnå detta krävs en anpassning i flera steg av nationella politiska attityder, vilka nu gränsar till anarki i frånvaron av tydligt definierade lagar eller allmänt accepterade och verkställbara principer som styr relationerna mellan nationer. Nationernas förbund, Förenta nationerna och de många organisationer och överenskommelser de frambragt, har tveklöst bidragit till att mildra vissa av de negativa följderna av internationella konflikter, men de har visat sig vara oförmögna att förhindra krig. Det har, sannerligen, utkämpats mängder av krig sedan andra världskrigets slut, och många rasar fortfarande.

De mest betydande aspekterna av detta problem hade redan framträtt på artonhundratalet då Bahá’u’lláh först framförde sina förslag om hur världsfred kan skapas. Principen om kollektiv säkerhet framlades av honom i uttalanden riktade till världens härskare. Shoghi Effendi förklarar: ”Vad annat kan dessa tungt vägande ord betyda”, skrev han, ”än betonandet av den oundvikliga inskränkningen av obegränsad nationell suveränitet som en oundgänglig inledning till bildandet av ett framtida samvälde av alla världens nationer? Någon form av global stat behöver utvecklas, till vars förmån alla världens nationer frivilligt kommer att ha avstått varje anspråk på att föra krig, vissa rättigheter att pålägga skatt och alla rättigheter att vidmakthålla väpnade styrkor, utom i syfte att upprätthålla inre ordning inom sina respektive riken. En sådan stat måste komma att i sitt system inbegripa ett internationellt verkställande organ i stånd att upprätthålla en högsta och obestridlig myndighet över varje motspänstig medlem av samväldet; ett världsparlament vars medlemmar skall väljas av befolkningen i respektive länder och vars val skall fastställas av respektive regeringar och en högsta domstol vars domslut kommer att ha bindande verkan även i sådana fall där de berörda parterna inte har samtyckt till att låta sitt fall tas upp till behandling av denna.

Ett världssamfund där alla ekonomiska barriärer varaktigt kommer att ha raserats och det ömsesidiga i beroendet mellan kapital och arbete slutgiltigt erkänts; i vilket den religiösa fanatismens larm och stridigheter kommer att ha stillats för alltid; i vilket rasfientlighetens flamma kommer att slutgiltigt ha utplånats; i vilket en enda internationell lagsamling – resultatet av en övervägd bedömning av världens samlade representanter – skall upprätthållas genom ett omedelbart och tvingande ingripande av de federerade enheternas förenade styrkor och slutligen ett världssamhälle i vilket en nyckfull och våldsbenägen nationalisms raseri kommer att ha omvandlats till en bestående medvetenhet om världsmedborgarskap – sådan framstår, i grova drag, den ordning som förutsågs av Bahá’u’lláh, en ordning som skall komma att betraktas som den mest utsökta frukten av en långsamt mognande tidsålder.”

Genomförandet av dessa långtgående åtgärder angavs av Bahá’u’lláh: ”Den tid skall komma då den tvingande nödvändigheten av att hålla en bred, allomfattande sammankomst av människor allmänt kommer att inses. Världens härskare och konungar måste bevista den och måste då de deltager i dess överläggningar överväga åtgärder och medel som kan lägga grunden till världens stora fred bland människorna.”

Modet, beslutsamheten, det rena motivet, den osjälviska kärleken mellan olika folk - alla de andliga och moraliska egenskaper som krävs för att ta detta betydelsefulla steg mot fred är inriktade på viljan att handla. Och det är för att uppväcka den erforderliga viljekraften som man uppriktigt måste beakta människans inre verklighet, hennes tänkande. Att förstå betydelsen av denna kraftfulla verklighet innebär även att man inser den sociala nödvändigheten av att förverkliga dess unika värde genom uppriktigt, lidelsefritt och hjärtligt rådslag och att handla utifrån resultaten av denna process. Bahá’u’lláh betonade upprepat värdet och oundgängligheten av rådslag för att hantera mänsklighetens angelägenheter. Han sade: ”Rådslag förlänar större medvetenhet och förvandlar förmodan till visshet. Det är ett lysande ljus som, i en mörk värld, ledsagar och visar vägen. För allting finns det, och kommer att fortfara att finnas, ett tillstånd av fullkomning och mognad. Mognaden hos förståelsens gåva framträder genom rådslag.” Själva försöket att uppnå fred genom den rådslagsprocess han föreslog kan frigöra en sådan välgörande anda bland jordens folk att ingen makt skulle kunna motstå det slutliga, triumfatoriska utfallet.

Angående hur detta världsmöte skall gå till väga, erbjöd ʻAbdu’l-Bahá, Bahá’u’lláhs son och bemyndigad uttolkare av hans läror, dessa insikter: ”De måste göra fredens sak till föremål för allmän rådplägning och med alla medel i sin makt upprätta ett förbund av världens nationer. De måste sluta ett bindande fördrag och instifta ett förbund, vars stadgar skall vara välgrundade, okränkbara och otvetydiga. De måste kungöra det för hela världen och erhålla hela mänsklighetens godkännande därav. Denna upphöjda och ädla uppgift - den verkliga källan till fred och välgång för hela världen - bör betraktas som heligt av alla som bor på jorden. Mänsklighetens alla krafter måste mobiliseras för att säkerställa stabiliteten och beständigheten i detta största förbund. I denna allomfattande pakt måste gränserna för varje nation klart fastslås, de principer på vilka relationerna mellan regeringar baseras slutgiltigt föreskrivas och alla internationella överenskommelser och förpliktelser fastställas. Likaledes måste storleken på varje regerings krigsmakt strikt begränsas, ty om någon nations krigsförberedelser och militära styrkor skulle tillåtas öka, kommer detta att väcka misstänksamhet hos andra. Den bärande princip som utgör grunden till denna betydelsefulla pakt måste fastställas så tydligt att om någon regering senare skulle överträda någon av dess stadgar, måste samtliga regeringar på jorden resa sig för att tvinga den till fullständig underkastelse, ja, hela människosläktet måste besluta att med alla till buds stående medel förgöra denna regering. Skulle detta mäktigaste av alla botemedel tillföras världens sjuka kropp, skall den med säkerhet återhämta sig från sina sjukdomar och kommer för alltid att förbliva trygg och säker.”

Tiden är sedan länge inne för hållandet av denna mäktiga sammankomst.

Av hela våra hjärtan vädjar vi till alla nationers ledare att gripa detta lägliga tillfälle och taga oåterkalleliga steg mot att sammankalla detta världsmöte. Alla historiens krafter driver människosläktet i riktning mot detta möte, vilket för all framtid kommer att utmärka gryningen för dess sedan länge emotsedda mognad.

Skall inte Förenta nationerna, med sina medlemmars fulla stöd, ta sig an denna mäktiga uppgift?

Må män och kvinnor, ungdomar och barn överallt inse de eviga förtjänsterna med denna handling för alla folk och höja sina stämmor i beredvilligt bifall. Och må det bli denna generation som inleder denna strålande epok av samhällsutvecklingen på vår planet.

IV

Källan till den optimism vi känner är en vision som går utöver ett slut på alla krig och skapandet av organ för internationellt samarbete. Varaktig fred mellan nationerna är ett viktigt stadium, men inte, framhåller Bahá’u’lláh, det yttersta målet för mänsklighetens sociala utveckling. Bortom ett inledande vapenstillestånd påtvingat världen av fruktan för kärnvapenkrig, bortom en politisk fred motvilligt accepterad av misstänksamma och rivaliserande nationer, bortom pragmatiska lösningar för säkerhet och samexistens och till och med bortom de många samverkansexperiment som dessa mått och steg kommer att möjliggöra ligger det yttersta målet: Förenandet av alla världens folk i en allomfattande familj.

Oenighet är en fara som jordens nationer och folk inte längre kan uthärda; konsekvenserna är alltför fruktansvärda att överväga, alltför uppenbara för att behöva påvisas. ”Mänsklighetens välfärd”, skrev Bahá’u’lláh för mer än ett århundrade sedan, ”dess fred och säkerhet, är ouppnåeliga så länge som dess enhet icke är fast grundad.” Shoghi Effendi konstaterade att ”mänskligheten jämrar sig, längtar efter att ledas till enighet och efter att avsluta sitt uråldriga martyrskap.” Han kommenterade vidare: ”Enandet av hela mänskligheten är hallstämpeln för det stadium som mänskligheten nu närmar sig. Enighet inom familjen, stammen, stadsstaten och nationen har stegvis prövats och fullt ut upprättats. Enighet i hela världen är det mål mot vilket en plågad mänsklighet strävar. Nationsbyggandet har nått sitt slut. Den anarki som är inneboende i staternas oavhängighet rör sig mot sin kulmen. En värld som är på väg att uppnå mognad måste överge denna fetisch, måste inse de mänskliga relationernas enhet och fullödighet och måste, en gång för alla, upprätta den mekanism som bäst kan förkroppsliga denna dess grundläggande princip.”

Alla krafter som nu verkar för förändring delar denna uppfattning. Bevisen kan iakttagas i de många redan anförda exemplen på lovande tecken i riktning mot världsfred i aktuella internationella rörelser och processer. Den armé av män och kvinnor som hämtas från praktiskt taget varje kultur, ras och nation på jorden, som tjänstgör inom Förenta nationernas mångahanda organ, representerar en global ”statsförvaltning” vars imponerande prestationer ger en antydan om den grad av samverkan som kan uppnås även under ogynnsamma förhållanden. En längtan efter enighet försöker, likt en andlig vårtid, att ge sig tillkänna genom oräkneliga internationella kongresser, vilka sammanför folk från en stor mångfald av ämnesområden. Den motiverar till appeller för internationella projekt för barn och ungdomar. Den är den verkliga orsaken till den anmärkningsvärda rörelsen i riktning mot ekumenik, varigenom medlemmar av historiskt antagonistiska religioner och sekter oemotståndligt tycks dras till varandra. Tillsammans med den motsatta rörelsen mot krig och självförhävelse mot vilken den oavbrutet kämpar, är den kraftfulla strömningen i riktning mot en enig värld ett av de dominerande, genomträngande drag som utmärker livet på vår planet under de sista åren av det tjugonde århundradet.

Bahá’í-samfundets erfarenhet kan ses som ett exempel på denna vidgande enighet. Det är ett samfund som består av mellan tre och fyra miljoner människor, från många nationer, kulturer, klasser och trosriktningar, och utför en stor mängd olika aktiviteter som tillgodoser folkens andliga, sociala och ekonomiska behov i många länder. Det är en enda social organism som avspeglar människosläktets mångfald, som sköter sin förvaltning genom ett system av allmänt accepterade principer för rådslag och som i lika mån hyser aktning för alla de stora utgjutelserna av gudomlig vägledning i mänsklighetens historia. Dess existens är ytterligare ett övertygande bevis på den praktiska genomförbarheten av dess grundares vision om en enad värld, ytterligare ett vittnesbörd om att mänskligheten kan leva som ett globalt samhälle, i stånd att möta vilka utmaningar som dess uppnående av mognad än må föra med sig. Om bahá’í-samfundets erfarenhet, i vilken grad det vara må, kan bidra till att stärka hoppet om en enad mänsklighet, erbjuder vi det gärna som en modell att studera.

Då vi begrundar den enastående vikten av den uppgift som världen nu står inför, bugar vi oss ödmjukt inför den gudomlige Skaparens vördnadsbjudande majestät, Han som i sin oändliga kärlek skapat hela mänskligheten av samma stam; upphöjt människans ädla verklighet; förärat den förstånd och vishet, ädelhet och odödlighet; och förlänat människan den ”unika utmärkelsen och förmågan att lära känna Honom och att älska Honom”, en förmåga som ”måste betraktas som den skapande impulsen och det främsta syftet med hela skapelsen.”

Vi hyser den fasta övertygelsen att alla människor skapats ”att föra vidare en ständigt framåtskridande civilisation”; att ”handla som djuren på marken är ovärdigt människan”; att de dygder som anstår mänsklig värdighet är tillförlitlighet, fördragsamhet, barmhärtighet, medkänsla och huldhet mot alla folk. Vi intygar ånyo vår övertygelse att de ”krafter som finnes inneboende i människans ställning, det fulla måttet av hennes bestämmelse på jorden, hennes verklighets medfödda storhet, måste alla visa sig på denna Guds utlovade dag.” Detta är källan till vår orubbliga tro att enighet och fred är de uppnåeliga mål mot vilka mänskligheten strävar.

Då detta skrivs kan bahá’íernas förväntansfulla röster höras, trots den förföljelse de fortfarande utstår i det land där deras tro föddes. Genom det orubbliga hopp de uppvisar, vittnar de om förvissningen att det nära förestående förverkligandet av denna urgamla dröm om fred, genom de omdanande verkningarna av Bahá’u’lláhs uppenbarelse, nu förlänats den gudomliga auktoritetens kraft. Sålunda förmedlar vi till er en vision inte bara i ord, vi frammanar kraften hos gärningar födda av tro och uppoffring, vi framför en enträgen vädjan om fred och enighet från våra trosfränder överallt. Vi gör gemensam sak med alla som utsätts för angrepp, alla som längtar efter ett slut på konflikt och stridighet, alla vars hängivenhet till principerna om fred och ordning i världen främjar de ädla syften för vilka mänskligheten bragtes i vardande av en allt älskande Skapare.

I en uppriktig önskan att förmedla vårt innerliga hopp och vår fasta förtröstan till er, citerar vi Bahá’u’lláhs eftertryckliga löfte: ”Dessa gagnlösa strider, dessa förödande krig skall försvinna, och den ’Största freden’ skall komma.”

Universella Rättvisans Hus

Skriv ut PDF