Bahá’í-förlaget AB, 1985
Författare: Universella rättvisans hus
Ursprunglig titel: ”The Promise of World Peace”
Sidor: -
Omslag:  häfte, storlek A5
ISBN: 91-7444-033-0

LÖFTET OM VÄRLDSFRED

Oktober 1985

Till världens folk:

Den Stora fred mot vilken människor av god vilja under århundradenas lopp riktat sina förhoppningar, för vilken skalder och siare under oräkneliga generationer givit uttryck i sina visioner, och vilken mänsklighetens heliga skrifter i tidsålder efter tidsålder utlovat, är nu långt om länge inom räckhåll för nationerna. För första gången i historien är det möjligt för var och en att betrakta planeten i sin helhet, med alla dess otaliga mångskiftande folk, i ett enda perspektiv. Världsfred är inte bara möjlig utan också oundviklig. Den är nästa steg i vår planets utveckling – ”mänsklighetens planetarisering”, för att tala med en stor tänkare.

Huruvida fred skall komma att uppnås först efter ofattbara fasor förorsakade av mänsklighetens envisa fasthållande vid gamla beteendemönster, eller nu genom av samförståndsvilja präglad handling, är det val som alla som bebor jorden står inför. Vid denna kritiska tidpunkt, då de svårbemästrade problem som nationerna står inför smält samman till en enda gemensam angelägenhet för hela världen, vore det samvetslöst oansvarigt att underlåta att stävja den stigande vågen av konflikt och oordning.

Bland gynnsamma tecken märks den stadigt väx ande styrkan i de steg mot en världsordning som först togs strax efter inledningen av detta århundrade genom bildandet av Nationernas Förbund, efter följd av det mera brett baserade Förenta Nationerna; den självständighet som efter andra världskriget uppnåtts av majoriteten av jordens nationer, vilket markerar nationsbildningsprocessens fullbordan, och dessa gryende nationers samröre med äldre nationer i angelägenheter av gemensamt intresse; den till följd därav väldiga ökningen av samarbetet mellan hitintills isolerade och f ientligt sinnade folk och grupper inom vetenskapens, undervisningens, lagstiftningens, ekonomins och kulturens områden; uppkomsten under de senaste årtiondena av ett aldrig tidigare skådat antal av internationella humanitära organisationer; utbredningen av kvinno- och ungdomsrörelser som manar till ett slut på krigen; och den spontana framkomsten av allt mer vidgade kontaktnät av vanliga människor som söker förståelse genom personligt erfarenhetsutbyte.

De vetenskapliga och teknologiska landvinningarna under detta i ovanligt hog grad välsignade århundra de förebådar en stor våg av framsteg i vår planets sociala utveckling, och visar på de medel med hjälp av vilka mänsklighetens praktiska problem kan lösas. De tillhandahåller i själva verket just medlen för förvaltningen av en enad världs mångfacetterade liv. Ändå fortfar skiljemurar att finnas. Tvivel, missuppfattningar, fördomar, misstänksamhet och inskränkt egenintresse ansätter nationer och folk i deras förhållanden till varandra.

Drivna av en djup andlig och moralisk pliktkänsla känner vi oss föranlåtna att använda detta lägliga tillfälle till att be er fästa uppmärksamheten på de genomträngande insikter som först förmedlades till mänsklighetens härskare för mer än ett sekel sedan av Bahá’u’lláh, grundare av bahá’í-tron, vars styresmän vi är.

”Ack, förtvivlans vindar”, skrev Bahá’u’lláh, ”blåser från alla håll, och de stridigheter som splittrar och plågar människosläktet ökar dagligen. Tecknen på förestående omvälvningar och kaos kan nu urskiljas eftersom den rådande ordningen synes beklagansvärt ofullkomlig.” Denna profetiska dom har mer än nog bekräftats av mänsklighetens gemensamma erfarenhet. Bristerna i den rådande ordningen är iögonfallande i det att suveräna stater, organiserade som Förenta Nationerna, varit oförmögna att fördriva krigsspöket, den internationella ekonomiska ordning ens hotande kollaps, anarkins och terrorismens utbredande, och de svåra lidanden som dessa och andra hemsökelser förorsakar miljoner och åter miljoner människor. Aggression och konflikt har faktiskt i så hög utsträckning kommit att karakterisera våra sociala, ekonomiska och religiösa system, att många hemfallit åt den uppfattningen att sådant beteende är en del av den mänskliga naturen och därför outrotligt.

Genom att denna uppfattning befästs har en förlamande motsättning utvecklats i mänskliga angelägenheter. Å ena sidan ger människor från alla nationer uttryck för inte bara sin beredvillighet till, utan också sin längtan efter fred och harmoni och ett slut på de upprivande farhågor som plågar dem i deras dagliga liv. Å andra sidan ger man sitt okritiska godkännande åt påståendet att människan är ohjälpligt självisk och aggressiv, och sålunda oförmögen att upprätta ett samhällssystem som är både progressivt och fredligt, dynamiskt och harmoniskt, ett system som ger fritt spelrum åt individuell skaparkraft och initiativ men är grundat på samarbete och ömsesidighet.

Efterhand som behovet av fred blir alltmer påträngande, kräver denna grundläggande motsättning, vilken hindrar dess uppnående, en förnyad prövning av de antaganden som ligger till grund för den gängse uppfattningen om mänsklighetens historiska predikament. En lidelsefri undersökning av fakta ger vid handen att sådant beteende, långt ifrån att vara ett uttryck för människans sanna jag, utgör en förvrängning av den mänskliga naturen. Övertygelse på denna punkt kommer att göra det möjligt for alla människor att sätta igång konstruktiva sociala krafter vilka, emedan de överensstämmer med den mänskliga naturen, kommer att bidra till harmoni och samarbete i stället för krig och konflikt.

Att väl ja ett sådant handlingssätt innebär inte att man förnekar mänsklighetens fÖrflutna, utan att man förstår det. Bahá’í-tron betraktar den nuvarande förvirringen i världen och den katastrofala situationen i mänsklighetens förhållanden som en naturlig fas i en organisk process som slutligen och oemotståndligen kommer att leda till förenandet av människosläktet i en enda samhällsordning vars gränser är vår planets. Människosläktet, som en urskillningsbar organisk enhet, har genomgått utvecklingsstadier analoga med spädbarns- och barndomsstadierna i dess individuella medlemmars liv och befinner sig nu i slutskedet av sin oroliga ungdomsperiod och närmar sig sin länge emotsedda mogenhetstid.

Ett öppet erkännande av att fördomar, krig och exploatering har varit uttryck för omogna stadier i en väldig historisk process, och att människosläktet idag erfar det oundvikliga tumult som utmärker dess kollektiva uppnående av mognad, är inte ett skäl till förtvivlan, utan en förutsättning for att kunna gripa sig an med det oerhörda företaget att bygga en fredlig värld. Att ett sådant företag är möjligt, att de nödvändiga konstruktiva krafterna faktiskt finns, att enhetsskapande sociala strukturer kan upprättas, är det tema som vi uppmanar er att undersöka.

Vad de allra närmaste åren än måtte föra med sig av lidande och tumult, hur mörka de omedelbara omständigheterna än måtte vara, är det bahá’í-samfundets övertygelse att mänskligheten kan möta denna oerhörda prövning med tillförsikt beträffande det slutliga resultatet. Långt ifrån att utgöra civilisationens slut, kommer den omvälvande omdaning som mänskligheten allt hastigare drivs fram emot att kunna frigöra de ”slumrande möjligheter som finns inneboende i människans ställning” och uppenbara ”det fulla måttet av hennes jordiska bestämmelse hennes väsens naturliga storhet.”

I

De egenskaper vilka utmärker människosläktet i förhållande till alla andra former av liv kan sam manfattas i vad som brukar kallas människoanden och vars väsentliga uttryck är medvetandet. Dessa egenskaper har gjort det möjligt for mänskligheten att bygga civilisationer och göra materiella fram-steg. Men enbart sådana resultat har aldrig tillfredsställt människoanden, vars gåtfulla natur gör den benägen till transcendens, en strävan att nå ett osynligt rike, att nå den yttersta verkligheten, det mest outgrundliga av alla väsen som kallas Gud. De religioner som genom en följd av andliga ljusgestalter bibringats mänskligheten har utgjort den primära förbindelsen mellan mänskligheten och denna yttersta verklighet, och har uppväckt och förädlat mänsklighetens förmåga att uppnå andlig framgång tillsammans med sociala framsteg.

Inget allvarligt menat försök att ställa mänskliga angelägenheter till rätta, för att uppnå världsfred, kan bortse från religionen. Människans uppfattning och praktiserande av den är till stor del vad hennes historia består av. En framstående historiker beskrev religion som en "egenskap som ingår i den mänskliga naturen”. Att förvrängningen av denna förmåga här bidragit till mycket av oordningen i samhället och konflikterna inom och mellan individerna kan knappast förnekas. Men ej heller kan en rättvis bedömare bortse från det förhärskande inflytande som religionen utövat över civilisationens yttringar. Vad mera är, dess oumbärlighet för ett ordnat samhällsliv har gång på gång demonstrerats genom dess direkta inflytande på lagar och moral.

Beträffande religionen som social kraft skrev Bahá’u’lláh: ”Religionen är det mäktigaste av alla medel för upprättande av ordning i världen och frid och förnöjsamhet hos alla som dväljs däri. Med syftning på religionens fördunkling eller fördärvande, skrev han: ”Skulle religionens lykta fördunklas, kommer kaos och förvirring att följa, och ärlighetens, rättvisans, lugnets och fredens ljus att upphöra att lysa”. I en uppräkning av sådana konsekvenser betonar bahá’í-skrifterna att ”förvrängningen av den mänskliga naturen, urartningen av människans beteende, fördärvandet och upplösningen av mänskliga institutioner, uppvisar under sådana omständigheter sina värsta och mest motbjudande sidor. Den mänskliga karaktären förnedras, tilliten skakas, självbehärskningens styrka försvagas, det mänskliga samvetets röst tystas, känslan av anständighet och skam fördunklas, föreställningar om plikt, solidaritet, ömsesidighet och lojalitet förvrängs, och själva känslan av frid, av glädje och hopp, blir efter hand utplånade”.

Om mänskligheten således kommit till en punkt där den förlamas av konflikt, måste den syna sig själv, sina försummelser, de sirenröster till vilka den lyssnat, för att finna ursprunget till de missförstånd och det kaos som kommit till i religionens namn.

De som blint och själviskt hållit fast vid sina speciella ortodoxier, som påtvingat sina anhängare felaktiga och motstridiga tolkningar av Guds profeters uttalanden, bär ett tungt ansvar för detta kaos, ett kaos förvärrat av de konstgjorda murar som upprättats mellan tro och förnuft, mellan vetenskap och religion. Ty en rättvis undersökning av de faktiska yttrandena av de stora religionernas grundare, och de sociala miljöer i vilka de hade att utföra sina uppdrag, ger inget stöd för de åsikter och fördomar som skapar oordning i mänsklighetens religiösa samfund och därmed i alla mänskliga angelägenheter.

Lärosatsen att vi bor behandla andra så som vi själva skulle vilja bli behandlade, en etisk regel som med variationer återkommer i alla de stora religionerna, förstärker denna sistnämnda iakttagelse i två speciella avseenden: Den sammanfattar den moraliska attityd, den fredsbefrämjande aspekt, som återfinns i alla dessa religioner oavsett tiden och platsen for deras ursprung; den uttrycker också en enande aspekt vilken är deras väsentliga värde, ett värde som mänskligheten med sin osammanhängande uppfattning av historien ej förmått inse.

Om mänskligheten hade sett sin kollektiva barndoms Lärare i deras rätta ljus, som verktyg för en och samma civilisationsprocess, skulle den utan tvivel ha dragit ojämförligt mycket större nytta av de uppdrag vilka de, följande på varandra, var kallade att utföra. Detta har den tyvärr misslyckats med att göra.

Den våg av fanatisk religiös glöd som åter gör sig gällande i många länder kan inte betraktas som annat än dödsryckningar. Själva karaktären av de våldsamma och uppslitande fenomen som åtföljer dem vittnar om den andliga bankrutt som den representerar. Ett av de egendomligaste och sorgligaste dragen som utmärker det nuvarande utbrottet av religiös fanatism, är i själva verket den utsträckning i vilken det, i varje fall, underminerar inte bara de andliga värden som befrämjar en enad mänsklighet, utan också de enastående moraliska segrar som vunnits av just den religion som de föreger sig att tjäna.

Hur livgivande religionens kraft än har varit i mänsklighetens historia, och hur dramatisk den förnyade vågen av religiös fanatism än är, har religion och religiösa institutioner i många decennier av ett ökande antal människor betraktas som irrelevanta för de stora frågorna i vår moderna värld. I dess ställe har de inriktat sig antingen på den hedonistiska jakten efter materiell tillfredsställelse eller på att följa av människor utformade ideologier som syftar till att befria samhället från de uppenbara missförhållanden under vilka det dignar. Alltför många av dessa ideologier har, tyvärr, i stället för att omfatta principen om mänsklighetens enhet och främja ett ökat samförstånd mellan olika folk, tenderat att forgudliga staten, att i förhållande till en nation, ras eller klass underordna resten av mänskligheten, att försöka undertrycka all diskussion och utbyte av idéer, eller att hårdhjärtat överge svältande miljoner till ett marknadssystems verkningar vilket bara alltför uppenbart förvärrar situationen för majoriteten av mänskligheten, medan det gör det möjligt för små delar av den att leva i ett överflöd som våra förfäder knappast kunnat drömma om.

Hur tragisk är inte listan över de resultat som åstadkommits av de religionssubstitut som skapats av vår tidsålders världsligt vise. I den massiva besvikelsen hos hela befolkningar, vilka blivit lärda att dyrka dem vid deras altare, kan man utläsa historiens oåterkalleliga dom över deras värde. De frukter som dessa doktriner frambringat, efter decennier av alltmer ohämmad maktutövning av dem som har dessa doktriner att tacka för sin dominans i mänskliga angelägenheter, utgörs av de grava sociala och ekonomiska missförhållanden som fördärvar varje del av vår värld under de sista åren av det tjugonde århundradet. Den underliggande faktorn i alla dessa utvändiga plågor är den andliga skada som reflekteras i den apati som har gripit folkets massor i alla nationer och av det utsläckta hoppet i utblottade och pinade miljoners hjärtan.

Den tiden har kommit då de som predikar materialismens dogmer, vare sig härrörande från öst eller väst, vare sig det gäller kapitalism eller socialism, måste lämna räkenskap över det moraliska ledarskap de har dristat sig att utöva. Var är den ”nya värld”, utlovad av dessa ideologier? Var är de genombrott mot nya områden av kulturella bedrifter som åstadkommits genom förhärligandet av en viss ras, en viss nation eller klass? Varför håller den stora majoriteten av världens folk på att sjunka allt djupare ner i hunger och elände, när rikedom i en omfattning som varken faraoner, kejsare, eller ens artonhundratalets imperialistiska makter kunnat drömma om, står till förfogande for dem som nu härskar över mänskliga angelägenheter.

Alldeles särskilt är det i förhärligandet av materiella strävanden, vilket både är ursprunget till och det gemensamma draget hos alla sådana ideologier, som vi kan finna de rötter som ger näring åt den falska föreställningen att människan är ohjälpligt självisk och aggressiv. Det är här som marken måste röjas för att möjliggöra byggandet av en ny värld värdig våra efterkommande.

Materialistiska ideal har, enligt vad erfarenheten utvisar, misslyckats med att tillfredsställa mänsklighetens behov, vilket kräver ett ärligt erkännande av att en ny ansträngning att finna lösningarna på vår planets plågsamma problem måste göras. De odrägliga förhållanden som är genomgående i samhället vittnar om ett allas gemensamma misslyckande, ett förhållande vilket tenderar att befästa låsta positioner på alla håll snarare än att lindra dem. En gemensam ansträngning att råda bot på problemen är uppenbarligen nödvändig med det snaraste. Det är främst en fråga om attityd. Kommer mänskligheten att fortsätta i sin oresonlighet, att hålla fast vid utslitna idéer och ohållbara antaganden? Eller kommer dess ledare, oberoende av ideologi, att träda fram och med beslutsamhet rådslå tillsammans i ett gemensamt sökande efter ändamålsenliga lösningar?

De som bryr sig om mänsklighetens framtid gör klokt i att begrunda detta råd. ”Om sedan länge omhuldade ideal och gamla ärevördiga institutioner, om vissa sociala uppfattningar och religiösa formler har upphört att främja välfärden för mänsklighetens stora flertal, om de ej längre sörjer för behoven hos en mänsklighet stadd i ständig utveckling, låt dem svepas bort och förvisas till de föråldrade och bortglömda dogmernas skräpkammare. Varför skulle dessa, i en värld underkastad förandringens och sönderfallets orubbliga lag, vara undantagna från den nedgång som med nödvändighet måste drabba varje mänsklig institution? Ty rättsliga normer och politiska och ekonomiska teorier är utformade enbart för att skydda hela mänsklighetens intressen, och inte för att låta mänskligheten offras för att bevara någon viss lags eller lärosats okränkbarhet.”

II

Bannlysning av kärnvapen, förbjudande av giftgas eller kriminalisering av biologisk krigföring kommer inte att undanskaffa de grundläggande orsakerna till krig. Hur uppenbart viktiga sådana praktiska åtgarder än är som led i fredsprocessen, är de i sig själva alltför ytliga för att kunna utöva ett varaktigt inflytande. Folken är tillräckligt uppslagsrika för att uppfinna ännu fler former av krigföring, och för att använda mat, råvaror, finansiering, industriell makt, ideologi och terrorism för att undergräva varandra i en ändlös strävan efter överlägsenhet och herravälde. Inte heller kan den väldiga oredan som för när varande finns i mänsklighetens angelägenheter redas ut genom att en lösning nås i vissa bestämda konflikter eller tvister mellan nationer. Ett genuint universellt system måste införas.

Förvisso är det bland nationella ledare inte någon brist på erkännande av problemets världsomfattande karaktär, vilken är självklar med tanke på det växande antal frågor som de dagligen står inför. Och det finns ett ökande antal studier och förslag till lösningar från många engagerade och framsynta grupper, såväl som från organ inom Förenta Nationerna, som eliminerar varje möjlighet till okunnighet beträffande de krävande behov som måste tillgodoses. Emellertid föreligger det en viljeförlamning och det är denna som man måste undersöka och beslutsamt taga itu med. Denna förlamning har, som vi sagt, sin rot i en djupt liggande övertygelse om att mänskligheten med naturnödvändighet är benägen till stridigheter, vilket har lett till en obenägenhet att överväga möjligheten av att underordna det nationella egenintresset de krav som en världsordning ställer och i en ovilja att modigt beakta de långtgående följder som upprättandet av en enad världsstyrelse skulle få. Den kan också spåras till oförmågan hos de till stor del okunniga och underkuvade massorna att artikulera sin längtan efter en ny ordning under vilken de kunde leva i fred, harmoni och välstånd tillsammans med hela mänskligheten.

De trevande stegen mot världsordning, särskilt sedan det andra världskriget, är hoppfulla tecken. Den ökande tendensen hos grupper av nationer att formalisera sina relationer, vilket ger dem möjlighet att samarbeta i frågor av ömsesidigt intresse, antyder att alla nationer till slut kan övervinna denna förlamning. De sydostasiatiska nationernas förbund, Karibiska gemensamma marknaden, Centralamerikanska gemensamma marknaden, Rådet for ömsesidigt ekonomiskt bistånd, Europeiska gemenskapen, Arabförbundet, Organisationen för afrikansk enhet, Organisationen för de amerikanska staterna, Södra Stilla havets forum - alla de gemensamma ansträngningar som sådana organisationer representerar förbereder vägen mot världsordning.

Den ökande uppmärksamhet som nu riktas mot några av de mest djupt rotade problemen på vår planet är ännu ett hoppfullt tecken. Trots Förenta Nationernas uppenbara tillkortakommanden, har de över hundra deklarationer och konventioner som antagits av denna organisation, även då regeringar inte varit entusiastiska i sitt engagemang, givit vanliga människor en ny känsla av tro på livet. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord och liknande åtgärder som har att göra med avskaffandet av alla former av diskriminering på grund av ras, kön eller religiös uppfattning; upprätthållande av respekten för barnets rättigheter, skydd för alla personer mot att underkastas tortyr, utrotandet av hunger och undernäring; användningen av vetenskapliga och teknologiska framsteg i fredens och mänsklighetens intresse - alla sådana åtgärder, om de modigt genomdrivs och utökas, kommer att föra oss närmare den dag då krigsspöket kommer att ha förlorat sin förmåga att dominera internationella relationer. Det är knappast nödvändigt att betona betydelsen av de frågor som behandlas i dessa deklarationer och konventioner. Några av dessa frågor förtjänar emellertid, på grund av deras omedelbara relevans för uppnåendet av världsfred, att kommenteras ytterligare.

Rasism, ett ont som tillhör de mest fördärvliga och ihållande, är ett stort hinder for fred. Genom att praktisera det begås en kränkning av människors värdighet som är alltför skändlig för att kunna sanktioneras under någon förevändning. Rasism hämmar utvecklandet av de gränslösa slumrande möjligheterna hos dess offer, gör dess förövare moraliskt fördärvade och är till skada för mänsklig utveckling. Erkännandet av mänsklighetens enhet, verkställt genom lämpliga rättsliga åtgärder, måste allmänt upprätthållas om detta problem skall kunna övervinnas.

Den omåttliga skillnaden mellan rik och fattig, en orsak till akuta lidanden, håller världen i ett tillstånd av instabilitet, praktiskt taget på randen till krig. Få samhällen har handskats med denna situation på ett effektivt sätt. En lösning kräver användandet av en kombination av andliga, moraliska och praktiska angreppssätt. Det behövs en ny syn på problemet, inbegripet samråd med experter från ett brett spektrum av fackområden, utan ekonomisk och ideologisk polemik och medverkan av dem som direkt berörs i de beslut som skyndsamt måste fattas.

Det är en fråga som är förbunden inte bara med nödvändigheten av att eliminera ytterligheter i fråga om rikedom och fattigdom utan också med de andliga sanningar vars förståelse kan frambringa en ny universell attityd. Befordrandet av en sådan attityd är i sig själv en viktig del av lösningen.

Otyglad nationalism, till skillnad från en sund och rättmätig patriotism, måste ge vika för en vidare lojalitet, for kärlek till mänskligheten i sin helhet. Bahá’u’lláh yttrade: ”Jorden är blott ett land, och mänskligheten dess medborgare”. Begreppet världsmedborgarskap är ett direkt resultat av att världen, genom vetenskapliga framsteg och det ömsesidiga beroende mellan nationerna som oemotsägligen råder, dragits samman till en enda bygd. Kärlek till alla världens folk utesluter inte kärlek till ens eget Iand. I ett världssamhälle kan delens bästa tillgodo ses bäst genom att man befrämjar helheten. Internationella aktiviteter som for närvarande pågår på olika områden och fostrar ömsesidig tillgivenhet och en känsla av solidaritet mellan folken behöver i hög grad ökas.

Religiösa tvister har under historiens lopp varit orsak till oräkneliga krig och konflikter, har haft ett förödande inflytande på utvecklingen, och är alltmer motbjudande för folk från olika trosriktningar och för dem utan tro. Alla religioners anhängare måste vara beredda att ta itu med de grundläggande frågor som dessa tvister väcker och komma fram till klara svar. Hur skall meningsskiljaktigheterna dem emellan lösas, både i teorin och i praktiken?

Den utmaning som mänsklighetens religiösa ledare har att möta, är att begrunda mänsklighetens belägenhet, med hjärtan fyllda av en anda av medlidande och längtan efter sanning, och att fråga sig själva huruvida de ej i ödmjukhet infor sin Allsmäktige Skapare skulle kunna undertrycka sina teologiska meningsskiljaktigheter i en ädel anda av ömsesidig fördragsamhet, vilken skulle göra det möjligt för dem att arbeta tillsammans för främjandet av mänsklig förståelse och fred.

Kvinnornas frigörelse, uppnåendet av full jämlikhet mellan könen, är en av de viktigaste, ehuru indre erkända förutsättningarna för fred. Förvägran av sådan jämlikhet innebär att en orätt begås mot hälften av världens befolkning och frammanar skadliga attityder och vanor hos männen som överförs från familjen till arbetsplatsen, till det politiska livet, och i sista hand till internationella relationer.

Det finns inga skäl, vare sig moraliska eller biologiska, som kan rättfärdiggöra sådan förvägran. Först när kvinnor välkomnas som fullt jämlika medarbetare inom alla områden av mänsklig verksamhet, kommer det moraliska och psykologiska klimat att skapas i vilket internationell fred kan åstadkommas.

Den allmänna skolundervisningens sak, vilken redan tagit en armé av hängivna människor från alla trosriktningar och alla nationer i sin tjänst, förtjänar största möjliga stöd från världens regeringar. Ty okunnighet är oemotsägligen den viktigaste orsaken till nedgång och fall bland folken och till fortlevandet av fördomar. Ingen nation kan nå framgång såvida inte alla dess medborgare åtnjuter skolundervisning. Brist på resurser begränsar möjligheten för många nationer att uppfylla detta nödvändiga behov, vilket gör en viss prioritering nödvändig. De organ som har att besluta i dessa frågor vore väl betjänta av att överväga att prioritera undervisning av kvinnor och flickor, eftersom det är genom utbildade mödrar som kunskapens frukter effektivast och snabbast kan spridas till hela samhället. I enlighet med de krav som vår tid ställer, borde man också överväga undervisning i världsmedborgarskap som en del av den gängse skolundervisningen för varje barn.

En fundamental brist på kommunikation mellan folken undergräver på ett allvarligt sätt ansträngningar som syftar till världsfred. Antagandet av ett internationellt hjälpspråk skulle innebära ett stort steg mot lösandet av detta problem och kräver i högsta grad skyndsam uppmärksamhet.

Två saker förtjänar att understrykas i alla dessa frågor. Den ena är att avskaffandet av krig inte endast är en fråga om att underteckna fördrag och protokoll; det är en komplicerad uppgift som fordrar en ny nivå av engagemang för lösandet av problem som inte vanligen förknippas med fredssträvanden.

Om idén om kollektiv säkerhet grundas enbart på politiska överenskommelser, är den en chimär. Den andra saken är att den uppgift som utgör den främsta utmaningen, när det gäller behandlingen av fredsfrågor, är att upphöja hela sammanhanget till en principfråga, till skillnad från ren pragmatism.

Ty i grund och botten härrör fred från ett inre tillstånd styrkt av en andlig eller moralisk attityd, och det är huvudsakligen i frammanandet av denna attityd som man kan finna möjligheten till varaktiga lösningar.

Det finns andliga principer, eller vad somliga kallar mänskliga värden, genom vilka man kan finna lösningar på alla sociala problem. Varje grupp med god vilja kan, i allmänna termer, utarbeta praktiska lösningar på sina problem, men god vilja och praktisk kunskap är vanligtvis inte tillräckligt. Den väsentliga fördelen med andliga principer är att de inte bara erbjuder ett perspektiv som harmonierar med det som ingår i den mänskliga naturen, de framkallar också en attityd, en dynamik, en vilja, en strävan, som gör det lättare att upptäcka och genomföra praktiska åtgarder. Regeringschefer och alla i ledande ställning vore väl betjänta, i sina ansträngningar att lösa problem, av att först söka identifiera de principer som är förknippade därmed och sedan låta sig vägledas av dem.

III

Det grundläggande problemet som måste lösas är hur världen som den är för närvarande, med sitt inrotade konfliktmönster, skall kunna förändras till en värld i vilken harmoni och samverkan kommer att råda.

En världsordning kan endast grundas på ett orubbligt medvetande om mänsklighetens enhet, en andlig sanning som alla vetenskaper som studerar människan bekräftar. Antropologin, fysiologin, psykologin erkänner endast en människoart, fastän denna är oändligt varierad när det gäller livets sekundära aspekter. Erkännande av denna sanning kräver ett uppgivande av fördomar - fördomar av varje slag - ras, klass, hudfärg, tro, nation, kön, grad av materiell civilisation, allt det som gör det möjligt for människor att anse sig själva överlägsna andra.

Accepterandet av mänsklighetens enhet är den första fundamentala förutsättningen for världens reorganisation och administration såsom ett land, människosläktets hem. Ett allomfattande accepterande av denna andliga princip är väsentlig för varje framgångsrikt försök att stifta världsfred. Den borde därför allmänt kungöras, undervisas om i skolorna och ständigt hävdas i varje nation såsom förberedelse for den organiska förändring i samhällsstrukturen som den innebär.

Erkännande av mänsklighetens enhet, enligt bahá’ísk uppfattning, ”fordrar inget mindre än en förvandling och demilitarisering av hela den civiliserade världen - en värld organiskt förenad i sitt livs alla väsentliga aspekter, sitt politiska system, sin andliga strävan, sin handel och sina finanser, sin skrift och sitt språk, och likväl oändlig i mångfalden av nationella särdrag hos sina federerade enheter”.

Innebörden i denna fundamentala princip utvecklades närmare av Shoghi Effendi, bahá’í-trons Beskyddare, då han 1931 påpekade att: “Långt ifrån att syfta till ett nedbrytande av samhällets rådande grundvalar, söker den bredda dess bas, att omvandla dess institutioner på ett sätt som står i överensstämmelse med behoven hos en ständigt föränderlig värld. Den kan inte komma i konflikt med några rättmätiga trohetsband, inte heller kan den underminera väsentliga lojaliteter. Dess syfte är varken att kväva en sund och intelligent patriotisms låga i människornas hjärtan, eller att avskaffa det system av nationellt självstyre, som är så väsentligt om det skadliga i överdriven centralisering skall kunna undvikas. Den bortser inte från, inte heller försöker den undertrycka, mångfalden i etniskt ursprung, i klimat, i historia, i språk och tradition, i tänkande och vanor, som särskiljer världens folk och nationer. Den uppmanar till en vidare lojalitet, till en mera omfattande strävan än vad som någonsin har besjälat människosläktet. Den yrkar bestämt på en underordning av nationella impulser och intressen till förmån för vad som med nödvändighet erfordras för en enad värld. Den tillbakavisar överdriven centralisering, å ena sidan, och förkastar alla ansatser till likformighet å den andra. Dess lösen är enighet i mångfald.”

För att uppnå sådana mål krävs en anpassning i flera steg av nationella politiska attityder, vilka nu gränsar till anarki i frånvaron av klart definierade lagar eller allmänt accepterade genomdrivbara principer för reglering av relationerna mellan nationer. Nationernas Förbund, Förenta Nationerna och de många organisationer och överenskommelser de frambragt, har otvivelaktigt hjälpt till att mildra vissa av de negativa effekterna av internationella konflikter, men de har visat sig oförmögna att förhindra krig. Mängder av krig har ägt rum sedan andra världskrigets slut och många rasar fortfarande.

De viktigaste aspekterna av detta problem hade redan framträtt på artonhundratalet då Bahá’u’lláh först framförde sina förslag till säkerställande av världsfred. Principen om kollektiv säkerhet framlades av honom i uttalanden riktade till världens härskare. Shoghi Effendi kommenterade: ”Vad annat kunde vara meningen med dessa vägande ord”, skrev han, ”än att peka på den oundvikliga inskränkningen av obegränsad nationell suveränitet, som en oundgänglig inledning till bildandet av ett framtida samvälde av alla världens nationer? Någon form av global stat behöver utvecklas, till vars förmån alla världens nationer frivilligt kommer att ha avstått varje anspråk på att föra krig, vissa rättigheter att ålägga skatt och alla rättigheter att vidmakthålla en krigsmakt, utom i syfte att upprätthålla inre ordning inom sina respektive riken. En sådan stat måste komma att i sitt system inbegripa ett internationellt verkställande organ i stånd att upprätthålla en högsta obestridbar auktoritet över varje motspänstig medlem av samväldet; ett världsparlament vars medlemmar skall väljas av befolkningen i respektive länder och vars val skall bekräftas av respektive regeringar; och en högsta domstol vars domslut kommer att ha bindande verkan även i sådana fall där de berörda parterna inte frivilligt samtycker till att låta sitt fall tas upp till behandling av denna.

Ett världssamhälle i vilket alla ekonomiska barriärer kommer att ha varaktigt raserats och det ömsesidiga beroendet mellan kapital och arbete definitivt erkänts; i vilket den religiösa fanatismens larm och stridigheter kommer att för alltid ha stillats; i vilket rasfientlighetens flamma kommer att slutgiltigt ha utplånats; i vilket en enda internationell lagsamling - resultatet av en välövervägd bedömning av församlade representanter från hela världen skall ha som sanktion ett omedelbart tvångsingripande av de federerade enheternas gemensamma styrkor; och slutligen ett världssamhälle i vilket en nyckfull och militant nationalisms raseri kommer att ha förvandlats till en bestående medvetenhet om världsmedborgarskap - sådan framstår, i bredaste drag, den Ordning som förutsågs av Bahá’u’lláh, en Ordning som skall komma att betraktas som den mest utsökta frukten av en långsamt mognande tidsålder.”

Genomförandet av dessa långtgående åtgärder antyddes av Bahá’u’lláh: ”Den tid måste komma då den tvingande nödvändigheten av att hålla en väldig, en allomfattande folklig sammankomst kommer att allmänt inses. Jordens härskare och konungar måste med nödvändighet bevista den och måste, när de deltar i dess överläggningar, överväga sådana medel och metoder som kommer att lägga grunden till världens Stora Fred bland människorna.”

Modet, beslutsamheten, den rena avsikten, den osjälviska kärleken mellan olika folk - alla de andliga och moraliska kvalitéer som krävs för att ta detta betydelsefulla steg mot fred fokuseras på viljan till handling. Och det är för att uppväcka den nödvändiga viljekraften som allvarlig uppmärksamhet måste ägnas åt människans verklighet, hennes tänkande. Att förstå betydelsen av denna kraftfulla realitet innebär också att man inser den sociala nödvändigheten av att aktualisera dess unika värde genom uppriktig, lidelsefri och hjärtlig rådplägning och att handla på grundval av de resultat som framkommer genom denna process. Bahá’u’lláh drog enträget uppmärksamheten till värdet och oundgängligheten av rådplägning när det gäller att ordna mänskliga angelägenheter. Han sade: ”Rådplägning skänker större medvetenhet och förvandlar förmodan till visshet. Det är ett lysande ljus som, i en mörk värld, går före och visar vägen. För allting finns det, och kommer att fortfara att finnas, ett tillstånd av fullkomning och mognad. Mognaden hos förståndets gåva framträder genom rådplägning.” Själva försöket att uppnå fred genom att rådpläga på det sätt han föreslog kan utlösa en sådan välgörande anda bland jordens folk att ingen makt skulle kunna motstå det slutliga, segerrika resultatet.

Beträffande tillvägagångssättet för detta världsmöte, framlade ʻAbdu’l-Bahá, Bahá’u’lláhs son och bemyndigad uttolkare av hans läror, dessa insikter: ”De måste göra Fredens sak till föremål för allmän rådplägning, och med alla medel som står i deras makt söka upprätta ett förbund av världens nationer. De måste sluta ett bindande fördrag och instifta ett förbund, vars stadgar skall vara välgrundade, okränkbara och otvetydiga. De måste kungöra det för hela världen och erhålla godkännande för det från hela människosläktet. Detta upphöjda och ädla företag - den verkliga källan till fred och välgång for hela världen - bor betraktas som heligt av alla som bor på jorden. mänsklighetens alla krafter måste mobiliseras för att säkerställa stabiliteten och varaktigheten av detta Allra Största Förbund. I denna allomfattande pakt bör varje nations gränser klart fastslås, de principer på vilka relationerna mellan regeringar baseras slutgiltigt föreskrivas och alla internationella överenskommelser och skyldigheter fastställas. På liknande sätt måste för varje regering krigsmaktens storlek strikt begränsas, ty om någon nations krigsförberedelser och militära styrkor skulle tillåtas öka, kommer de att väcka misstänksamhet hos andra. Den fundamentala princip på vilken denna högtidliga pakt baseras måste vara så inpräglad att om någon regering senare skulle kränka något av dess stadganden, skulle alla regeringar på jorden resa sig och bringa den till yttersta underkastelse, ja människosläktet i sin helhet skulle besluta att med alla till buds stående krafter tillintetgöra denna regering. Skulle detta mäktigaste av alla botemedel appliceras på världens sjuka kropp, kommer den med säkerhet att återhämta sig från sina sjukdomar och förbli evinnerligen trygg och säker.”

Tiden är sedan länge inne för hållandet av denna mäktiga sammankomst.

Med all den iver våra hjärtan kan uppbåda vädjar vi till ledarna för alla nationer att gripa detta lägliga tillfälle och raga oåterkalleliga steg till att sammankalla detta världsmöte. Alla historiens krafter sporrar människosläktet i riktning mot denna handling, vilken för all framtid kornmer att utmärka gryningen för dess länge emotsedda mognad.

Skulle inte Förenta Nationerna, med sina medlemmars fulla stöd, kunna höja sig till de ädla syften som kännetecknar en sådan fullbordande tilldragelse?

Må män och kvinnor, ungdomar och barn överallt erkänna det eviga värdet hos denna för alla folk absolut nödvändiga handling och höja sina stämmor i beredvilligt bifall. Och må det bli denna generation som inleder detta strålande skede i utvecklingen av samhällslivet på vår planet.

IV

Källan till den optimism vi känner är en vision som går utöver upphörandet av krig och skapandet av organ för internationellt samarbete. Varaktig fred mellan nationerna är ett väsentligt stadium, men inte, framhåller Bahá’u’lláh, det yttersta målet för mänsklighetens sociala utveckling. Bortom ett inledande vapenstillestånd påtvingat världen av fruktan för kärnvapenkrig, bortom en politisk fred motvilligt accepterad av misstänksamma, rivaliserande nationer, bortom pragmatiska arrangemang för säkerhet och samexistens, till och med bortom de många experiment i samverkan som dessa steg kommer att möjliggöra, ligger det mål som är utvecklingens höjdpunkt: Förenandet av alla världens folk i en allomfattande familj.

Oenighet är en fara som jordens nationer och folk inte längre kan uthärda; konsekvenserna är alltför fruktansvärda att överväga, alltför uppenbara för att behöva påvisas. ”Mänsklighetens välfärd”, skrev Bahá’u’lláh för mer än ett århundrade sedan, ”dess fred och säkerhet, är omöjliga att uppnå såvida icke dess enighet är fast grundad.” I samband med anmärkningen att ”mänskligheten stönar, håller på att förgås av längtan efter att bliva ledd till enighet, och att avsluta sitt livslånga martyrskap”, påpekade Shoghi Effendi vidare följande: ”Enandet av hela mänskligheten är hallstämpeln för det stadium vilket det mänskliga samhället nu närmar sig. Familjens, stammens, stadsstatens och nationens enande har stegvis vunnits och fullt upprättats. Världens enande är målet mot vilket en plågad mänsklighet strävar. Nationsbyggandet har nått sitt slut. Anarkin inbyggd i statlig suveränitet rör sig mot ett klimax. En värld som växer till mognad måste överge denna fetisch, erkänna att mänskliga relationer utgör en enhet och helhet, och en gång för alla upprätta det maskineri som bäst kan förkroppsliga denna dess livs fundamentala princip”.

Alla samtida krafter som verkar för förändring bekräftar denna uppfattning. Bevisen kan iakttas i de många redan anförda exemplen på tecken i riktning mot världsfred i nuvarande internationella rörelser och företeelser. Den armé av män och kvinnor från praktiskt taget varje kultur, ras och nation på jorden, som tjänstgör inom Förenta Nationernas mångahanda organ, representerar en global ”civilförvaltning” vars imponerande prestationer ger en antydan om den grad av samverkan som kan uppnås även under ogynnsamma förhållanden. En trängtan efter enighet kämpar, likt en andlig vårtid, efter att komma till uttryck i oräkneliga internationella kongresser vilka sammanför folk från ett brett spektrum av ämnesområden. Den motiverar till appeller för internationella projekt för barn och ungdom. Den är den verkliga orsaken till den anmärkningsvärda rörelse i riktning mot ekumenism i vilken medlem mar av historiskt antagonistiska religioner och sekter oemotståndligt tycks dragas till varandra. Tillsammans med den motsatta tendensen till krig och självförhävelse med vilken den oavbrutet kämpar, är den kraftfulla tendensen i riktning mot en enad värld ett av de dominerande, genomträngande drag som utmärker livet på vår planet under de avslutande åren av det tjugonde århundradet.

Bahá’í-samfundets egen erfarenhet kan ses som ett exempel på denna vidgande enighet. Det är ett samfund på ungefär tre till fyra miljoner människor, som kommer från många nationer, kulturer, klasser och trosriktningar, vilket är engagerat i ett vitt fält av aktiviteter som tillgodoser de andliga, sociala och ekonomiska behoven hos folk i många länder. Det är en enda social organism som avspeglar människosläktets mångfald, som handlägger sina angelägenheter genom ett system av allmänt accepterade principer för samråd, och som i lika mån hyser tillgivenhet för alla de stora utgjutelserna av gudomlig vägledning i mänsklighetens historia. Dess existens är ytterligare ett övertygande bevis på den praktiska genomförbarheten av dess grundares vision om en enad värld, ytterligare ett vittnesbörd om att mänskligheten kan leva tillsammans som ett globalt samhälle, kapabelt att möta vilka utmaningar som dess uppnående av myndig ålder än måtte föra med sig. Om Bahä'i-samfundets erfarenhet, i vilken grad det vara må, kan bidra till att förstärka hoppet om människosläktets enhet, erbjuder vi den gärna som ett mönster att studera.

I begrundandet av den enastående betydelsen av den uppgift som nu utmanar hela världen, böjer vi våra huvuden i ödmjukhet inför den gudomlige Skaparens vördnadsbjudande majestät, Han som i sin oändliga kärlek skapat hela mänskligheten av samma stam; upphöjer den med förstånd och visdom, ädelhet och odödlighet; och förlänat människan den ”unika utmärkelsen och förmågan att lära känna Honom och att älska Honom”, en förmåga som ”med nödvändighet måste betraktas som den ursprungliga impulsen och det främsta syftet som ligger bakom hela skapelsen.”

Vi hyser den fasta övertygelsen att alla människor skapats ”att föra vidare en ständigt framåtskridande civilisation”; att ”bete sig som vildmarkens djur är ovärdigt människan”; att de dygder som anstår mänsklig värdighet är trovärdighet, fördragsamhet, barmhärtighet, medlidande och kärleksfull välvilja mot alla folk. Vi bekräftar ånyo vår övertygelse att de ”slumrande möjligheter inneboende i människans ställning, det fulla måttet av hennes bestämmelse på jorden, hennes väsens medfödda höghet, alla måste uppenbaras i denna utlovade Guds Dag.” Dessa är motiveringarna for vår orubbliga tro att enighet och fred är de uppnåeliga mål mot vilka mänskligheten strävar.

Då detta skrivs, kan bahá’íernas förväntansfulla röster höras trots den förföljelse de fortfarande utstår i det land där deras Tro föddes. Genom det exempel deras orubbliga hopp utgör, bär de vittnesbörd om övertygelsen att det nära förestående förverkligandet av denna urgamla dröm om fred, genom de omdanande verkningarna av Bahá’u’lláhs uppenbarelse, nu förlänats den gudomliga auktoritetens kraft. Sålunda framför vi till er en vision inte bara i ord; vi frammanar kraften hos gärningar av tro och uppoffring; vi framför från våra trosfränder överallt en ivrig vädjan om fred och enighet. Vi förenar oss med alla som är offer för aggression, alla som längtar efter ett slut på konflikter och stridigheter, alla vars hängivenhet för principerna om fred och världsordning främjar de förädlande syften för vilka mänskligheten bragtes i vardande av en allt älskande Skapare.

I en uppriktig önskan att förmedla till er den brinnande ivern i vårt hopp och djupet av vår fortröstan, citerar vi Bahá’u’lláhs uttryckliga löfte: ”Dessa gagnlösa stridigheter, dessa förödande krig skall försvinna, och den ’Allra Största Freden’ skall komma.”

Universella Rättvisans Hus

Skriv ut PDF