Bahá’í-skrifter
Universella Rättvisans Hus budskap
En gemensam tro
Sidor: 56
Omslag: häfte, storlek A5
ISBN: 91-7444-136-1
FÖRORD
VID RIḌVÁN 2002 skrev vi ett öppet brev till världens religiösa ledare. Detta brev uppkom ur en medvetenhet om att det sekteristiska hatets sjuka, om den inte hejdas, kommer att få fruktansvärda konsekvenser, som kommer att lämna få delar av världen orörda. Brevet visade uppskattning för det den interreligiösa rörelsen uppnått. En rörelse till vilken bahá’íer har bidragit redan från strax efter dess tillkomst. Vi kände ändå att vi måste vara uppriktiga och säga att om den religiösa krisen ska kunna bemötas på samma allvarliga sätt som sker med andra fördomar som plågar människosläktet, så måste den organiserade religionen inom sig finna ett jämförbart mod att resa sig över inrotade uppfattningar, ärvda av det förflutna.
Framförallt uttryckte vi vår övertygelse om att tiden har kommit för de religiösa ledarna att, ärligt och utan undanflykter, möta implikationerna av sanningen att Gud är en och att, bortom mångfalden av kulturella uttryck och mänskliga tolkningar, religionen likaledes är en. Det var fläktar i av denna sanning, som ursprungligen gav upphov till den interreligiösa rörelsen och som har sett till att den överlevt de senaste hundra årens förändringar. Principen ifrågasätter inte någon av de stora, uppenbarade religionernas giltighet, snarare har den förmågan att säkerställa deras fortsatta relevans. För att kunna utöva sitt inflytande måste dock ett igenkännande av denna sanning ligga i hjärtat av den religiösa diskursen och det var med detta i åtanke som vi kände att vårt brev måste vara explicit i uttryckandet av denna sanning.
Gensvaret har varit uppmuntrande. Bahá’í-institutioner världen över såg till att tusentals kopior av dokumentet lämnades till inflytelserika personer i de stora religionssamfunden. Även om det kanske inte är förvånande att budskapet det innehöll i vissa cirklar omedelbart förkastades så berättar bahá’íerna att de för det mesta välkomnades varmt. Särskilt rörande har varit många mottagares tydliga oro över de religiösa institutionernas misslyckande att stödja mänskligheten i att hantera utmaningar, som till sin natur är andliga och moraliska. Samtalen har ofta kommit att handla om behovet av en grundläggande förändring av det sätt på vilket de troende människomassorna relaterar till varandra och i många fall har de som mottagit brevet reproducerat det och delat ut det till andra präster i sina respektive trosrörelser. Vi hoppas att vårt initiativ kan tjäna som en katalysator i öppnandet av nya vägar för förståendet av religionens syfte.
Hur snabbt eller långsamt denna förändring än sker så måste bahá’íerna se till sitt eget ansvar i frågan. Uppgiften att se till att Hans budskap fängslar folk överallt har Bahá’u’lláh främst lagt på dem, som har igenkänt Honom. Detta har självklart varit det arbete bahá’í-samfundet ägnat sig åt genom hela trons historia men den accelererade nedbrytningen av den sociala ordningen kräver desperat att den religiösa anden befrias från de bojor som, än så länge, hindrat den från att fullt ut sprida den helande kraft som finns inneboende i den.
Om de ska kunna möta behovet måste bahá’íerna ha en djup förståelse av processen, genom vilken mänsklighetens andliga liv utvecklas. Bahá’u’lláhs skrifter ger insikter som kan hjälpa till att höja nivån på diskussioner om religiösa frågor från det sekteristiska och det övergående. Ansvaret att tillägna sig ur denna andliga resurs är oskiljbart från själva gåvan att tro. “Religiös fanatism och religiöst hat“, varnar Bahá’u’lláh, “är en världsuppslukande eld, vars våldsamhet ingen kan släcka. Endast den gudomliga kraftens hand kan frälsa mänskligheten från detta ödeläggande lidande…“ Långt ifrån att känna att de inte har något stöd i sina ansträngningar att möta behovet, kommer bahá’íer, i allt större utsträckning, inse att tron de tjänar utgör spjutspetsen på ett uppvaknande som sker bland människor överallt, oavsett religiös bakgrund och faktiskt även bland många utan religiöst intresse.
Reflektion över utmaningen har föranlett beredningen av följande redogörelse. En gemensam tro, sammanställd under vårt överinseende, går igenom relevanta stycken ur både Bahá’u’lláhs och andra religioners skrifter mot bakgrund av den nuvarande krisen. Vi anbefaller vännerna att studera den med eftertanke.
UNIVERSELLA RÄTTVISANS HUS
Naw-Ruz 2005
EN GEMENSAM TRO
DET FINNS ALL ANLEDNING att hysa tillförsikt om att den period av historien som nu inleds kommer att vara vida mer mottaglig för ansträngningarna att sprida Bahá’u’lláhs budskap än vad som var fallet under det sekel som just tagit slut. Alla tecken indikerar att en grundläggande omvandling av det mänskliga medvetandet är i vardande.
En materialistisk tolkning av verkligheten förankrade sig så fullständigt under det tidiga nittonhundratalet att den blivit den dominerande världsåskådningen gällande samhällets styrning. Samtidigt har civiliserandet av den mänskliga naturen våldsamt stötts ur den omloppsbana som den följt under årtusenden. För många i västvärlden tycktes den gudomliga auktoritet som, hur man än valt att tolka dess natur, fungerat som medelpunkt för vägledning helt ha lösts upp och försvunnit. Individen lämnades i stort sett fri att försanthålla vilken relation hon än trodde kopplade samman hennes liv med en värld som transcenderar den materiella tillvaron, men samhället i sig fortskred att med ökande självförtroende kapa sitt beroende av en uppfattning om universum som bedömdes som i bästa fall fiktiv och i värsta fall ett opium men som hur som helst hämmar framsteg. Mänskligheten hade tagit sitt öde i sina egna händer. Den hade genom rationella experiment och diskurs – det var åtminstone det intryck folk gavs – lyckats lösa alla fundamentala frågor rörande ledning och utveckling av mänskligheten.
Denna hållning förstärktes av antagandet att de värderingar, ideal och den disciplin som odlats fram under århundraden nu säkert fastställts och blivit bestående drag i den mänskliga naturen. De behövde blott förädlas genom utbildning och förstärkas genom lagstiftning. Det förgångnas moraliska arv var just det: mänsklighetens omistliga arv, som inte krävde ytterligare religiöst ingripande. Man medgav visserligen att odisciplinerade individer, grupper eller till och med nationer skulle fortsätta att hota den sociala ordningens stabilitet och behöva straffas. Den universella civilisation mot vilken alla historiska krafter burit mänskligheten växte emellertid oemotståndligen fram inspirerade av sekulära uppfattningar av verkligheten. Människors lycka skulle bli en naturlig följd av bättre hälsa, bättre föda, bättre utbildning, bättre boendeförhållanden – och uppnåendet av dessa tveklöst åtråvärda mål tycktes nu inom räckhåll för ett samhälle som över allt annat fokuserat på jakten på dem.
I den del av världen som hyser den stora majoriteten av jordens befolkning hade lättvindiga uttalanden att “Gud är död“ i huvudsak gått obemärkta förbi. Afrikaners, asiaters, latinamerikaners och stillahavsbors erfarenheter hade sedan länge styrkt dem i uppfattningen att människans natur inte enbart djupt influeras av andliga krafter utan att dess väsen i själva verket är andligt. Följaktligen fortsatte religionen att, såsom alltid varit fallet, vara den yttersta auktoriteten i livet. Dessa övertygelser blev visserligen inte direkt konfronterade av den ideologiska revolution som ägde rum i västvärlden men de blev dock effektivt marginaliserade av denna vad gällde samröret mellan olika folk och nationer. Efter att ha spridit sig till och erövrat alla betydande makt- och informationscentra på global nivå, försäkrade den dogmatiska materialismen att inga rivaliserande röster skulle kunna bibehålla förmågan att ifrågasätta projekt som syftade till världsomspännande ekonomisk exploatering. Till den kulturella skada som två sekels kolonialstyre redan åsamkat, lades ett kvalfullt skiljande av de drabbade massornas inre och yttre erfarenheter, ett tillstånd som tränger in i nästan alla livets aspekter. Oförmögna att utöva något reellt inflytande i utformandet av den egna framtiden eller att ens bevara sina barns moraliska välbefinnande kastades dessa folk in i en kris olik, men på många sätt mer förödande än, den som tar fart i Europa och Nordamerika. Även om tron bevarade sin centrala roll i medvetandet tycktes den oförmögen att påverka händelseförloppet.
När nittonhundratalet närmade sig sitt slut tycktes således inget mer osannolikt än att religion plötsligt åter skulle framträda som ett område av yttersta globala vikt. Ändå är det just detta som nu inträffat i form av en underström av oro och missbelåtenhet, till stor del blott vagt medveten om den känsla av andlig tomhet som är dess upphov. Uråldriga sekteristiska konflikter, till synes oemottagliga för diplomatins tålmodiga konst, har blossat upp med en hätskhet större än någonsin. Ämnen ur de heliga skrifterna, mirakulösa fenomen och teologiska dogmer, som fram till helt nyligen förkastats som varande reliker från en okunnighetens tid utforskas nu allvarligt, om än urskillningslöst, i inflytelserik media. På många platser får religiösa meriter en ny och mycket stor signifikans för kandidaturen hos dem, som aspirerar på politiska befattningar. En värld som hade antagit att Berlinmurens fall innebar gryningen av en era av internationell fred, blir nu varse att den är fångad i ett krig mellan civilisationer vilkas utmärkande drag är oförsonliga religiösa antipatier. Bokhandlar, tidskriftsställ, webbsidor och bibliotek kämpar för att tillfredsställa allmänhetens till synes omättliga törst efter information om religiösa och andliga frågor. Kanske är den mest ihållande faktorn bakom denna förändring det motvilliga erkännandet att det inte finns något trovärdigt substitut för religiös tro, som kraft förmögen att generera självdisciplin och återställa hängivenhet till moraliskt beteende.
Utöver den uppmärksamhet som religionen, så som den formellt uppfattas, börjat åtnjuta finns ett utbrett återupplivande av andligt sökande. Vanligen uttryckt i form av en iver att upptäcka en personlig identitet som transcenderar det blott materiella, uppmuntrar denna utveckling en mångfald av företag av både positiv och negativ beskaffenhet. Å ena sidan tenderar sökandet efter rättvisa och främjandet av internationell fred att också ge upphov till nya uppfattningar om individens roll i samhället. På liknande sätt gäller att rörelser, såsom miljörörelsen och feminismen, fastän de är fokuserade på att mobilisera stöd för förändringar i det samhälleliga beslutsfattandet kan föranleda folk att omvärdera sin självuppfattning och uppfattning om livets syfte. En omorientering som äger rum i alla de större religiösa samfunden är den accelererade utflyttningen av troende från traditionella riktningar inom moderreligionerna till sekter, som lägger huvudsaklig vikt vid medlemmarnas andliga sökande och personliga erfarenheter. På motsatta sidan av skalan har iakttagelser av utomjordingar, kurer för “självkännedom“, vildmarksretreater, karismatisk hänryckning,
diverse New Age-idéer och den medvetandehöjande verkan som tillskrivs narkotiska preparat och hallucinogener attraherat vida större och mer skiftande anhängarskaror än vad spiritualism och teosofi någonsin lyckades locka vid en likartad historisk vändpunkt för hundra år sedan. För en bahá’í fungerar detta mångfaldigande av även sådana kulter och bruk som kan väcka avsmak hos många i första hand som en påminnelse om den insikt som givits uttryck i den gamla berättelsen om Majnún, som silade sanden i sitt sökande efter den älskade Laylí trots att han var medveten om att hon var ren ande: “Jag söker henne överallt. Måhända finner jag henne någonstans.“1
*
Det är tydligt att det återuppväckta intresset för religion har långt kvar till sin kulmen. Detta gäller såväl dess uttryckligt religiösa som dess mer svårgripbara andliga manifestationer. Tvärtom är fenomenet ett resultat av historiska krafter som oavbrutet ökar i styrka. Deras samlade verkan är urholkandet av den visshet nittonhundratalet lämnat efter sig till världen att den materiella tillvaron representerar den yttersta verkligheten.
Den mest uppenbara orsaken till dessa omvärderingar har varit det materialistiska företagets konkurs. I över hundra år har idén om framsteg likställts med ekonomisk utveckling och med dess förmåga att motivera och forma social förbättring. De meningsskiljaktigheter som förekom utmanade inte denna världsbild utan endast uppfattningar om hur dess mål bäst kan uppnås. Dess mest extrema form, den
1 Bahá’u’lláh syftar på den gamla persiska och arabiska berättelsen om Majnún och Laylí. Sju Dalar (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1999), sid. 21
“vetenskapliga materialismens“ benhårda dogm, försökte omtolka varje aspekt av historien och det mänskliga beteendet i sina egna snäva termer. Vilka humanitära ideal som än må ha inspirerat dess tidiga förespråkare var dess universella konsekvens uppkomsten av totalitära regimer beredda att använda varje form av tvång i reglerandet av livet hos de olycksaliga folk som underkastats dem. Det mål som påstods berättiga sådana övergrepp var skapandet av ett nytt slags samhälle, som skulle trygga inte enbart utplånandet av armod utan även förverkligandet av den mänskliga själen. Till slut, efter åtta decenniers växande dårskap och brutalitet, kollapsade rörelsen och förlorade sin trovärdighet såsom rättesnöre för världens framtid.
Andra system för sociala experiment, som visserligen förkastade tillgripandet av inhumana metoder, härledde, även de, sin moraliska och sin intellektuella kraft från samma begränsade uppfattning om verkligheten. Den idé som slog rot var att eftersom människor väsentligen är egennyttiga aktörer när det gäller det egna ekonomiska välbefinnandet, så kan upprättandet av ett rättvist och blomstrande samhälle säkras genom en eller annan plan för vad som kom att kallas modernisering. Nittonhundratalets avslutande decennier kom dock att bågna under vikten av en anhopning av bevis på det omvända: familjelivets sönderfall, skyhög kriminalitet, dysfunktionella utbildningssystem och en mängd andra sociala patologier som för tankarna till de dystra orden i Bahá’u’lláhs varning om det mänskliga samhällets förestående tillstånd: “Sådant skall dess tillstånd bliva, att det inte vore lämpligt och passande att avslöja det nu.“2
2 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 61, sid. 99
Ödet hos det som världen lärt sig beteckna social och ekonomisk utveckling har inte lämnat några tvivel om att inte ens de mest idealistiska av motiv kan korrigera materialismens grundläggande brister. Fött i efterdyningarna av andra världskrigets kaos kom “utveckling“ att bli det överlägset största och mest ambitiösa kollektiva företag som mänskligheten någonsin tagit sig an. Dess humanitära drivkraft var i paritet med dess enorma materiella och teknologiska satsningar. Femtio år senare måste, samtidigt som de imponerande framsteg som utvecklingen givit upphov till erkänns, företaget enligt sin egen bedömningsmall anses vara ett nedslående misslyckande. Långt ifrån att ha minskat klyftan mellan välmågan hos det lilla segment av den mänskliga familjen som åtnjuter modernitetens förmåner och villkoren som råder för de enorma befolkningsgrupper som fastnat i hopplöst armod, har den kollektiva ansträngningen som började med sådana höga förhoppningar, fått bevittna hur klyftan vidgats till en avgrund.
Konsumismen, dagens naturliga arvtagare till materialismens evangelium om mänsklig förbättring, är helt obesvärad av flyktigheten hos de mål som inspirerar den. För den lilla minoritet som har råd med dem, är de förmåner den erbjuder omedelbara och motiveringen ourskuldande. Styrkt av den traditionella moralens sönderfall är frammarschen av den nya läran i grunden inget annat än de djuriska impulsernas triumf, lika instinktiv och blind som begäret, slutligen frigjord från de övernaturliga rättesnörenas tyglar. Dess tydligaste offer har varit språket. Tendenser som en gång universellt fördömts som moraliska tillkortakommanden har muterat till nödvändiga villkor för socialt framåtskridande. Själviskhet blir en hyllad kommersiell tillgång, falskhet återuppfinner sig i form av offentlig information, perversioner av olika slag gör ogenerat anspråk på status som medborgerlig rättighet. Under lämpliga förskönande omskrivningar har girighet, begär, lättja, högmod – och till och med våld – inte bara uppnått omfattande acceptans utan även erhållit samhälleligt och ekonomiskt värde. I takt med att ord tömts på mening har, ironiskt nog, detsamma drabbat just de materiella bekvämligheter för anskaffandet av vilka sanningen så lättvindigt offrats.
Helt klart är att materialismens misstag inte legat i de berömvärda försöken att förbättra livsvillkoren, utan i den mentala trångsynthet och det oberättigade självförtroende som definierat dess värv. Vikten av såväl materiellt välstånd som av de vetenskapliga och teknologiska framsteg som krävs för dess uppnående utgör ett tema som är ett genomgående tema i bahá’í-trons skrifter. Men, och detta var uppenbart från början, de godtyckliga försöken att frikoppla sådan fysisk och materiell välmåga från mänsklighetens andliga och moraliska utveckling har slutat med att man förlorat lojaliteten från just de befolkningar vars intressen en materialistisk kultur utger sig för att tjäna. “Se hur världen hemsökes av en ny olycka varje dag“ varnar Bahá’u’lláh. “Dess onda närmar sig den yttersta hopplöshetens stadium, eftersom den sanna Läkaren är avstängd från att utdela läkemedlet, medan okunniga praktiker betraktas med gillande och medges full handlingsfrihet.“3
*
Vid sidan av de förlorade illusionerna om materialismens utfästelser, är den globala integrationen en förändringskraft, som undergräver de missuppfattningar om verkligheten,
3 ibid., nr. 16, sid. 44
som mänskligheten burit med sig in i tjugohundratalet. I sin enklaste form tar denna integration sig uttryck i kommunikationsteknologiska framsteg, som öppnar breda interaktionskanaler mellan planetens olika befolkningsgrupper. Förutom att underlätta utbyten mellan personer och samhällen, gör den allmänna informationstillgången att historiens samlade kunnande, som hittills varit förbehållen den privilegierade eliten, omvandlas till hela den mänskliga familjens arvedel, utan hänsyn till åtskillnad i nation, ras eller kultur. Trots alla de enorma orättvisor som den globala integrationen upprätthåller – och rentav intensifierar – kan ingen välinformerad betraktare undgå att erkänna den impuls till reflektion om verkligheten som sådana förändringar givit upphov till. Reflektionen har fört med sig ett ifrågasättande av allsköns etablerad auktoritet, inte längre bara religionens och moralens, utan också regeringars, akademins, kommersens, mediernas och, i allt större grad, vetenskapliga uppfattningars.
Vid sidan av teknologiska faktorer har enandet av planeten än mer direkta effekter på tänkandet. Det vore till exempel omöjligt att överdriva den transformerande inverkan på det globala medvetandet som det storskaliga internationella resandet gett upphov till. Än större har konsekvenserna varit av de enorma folkvandringar som världen bevittnat under de drygt hundrafemtio år som förflutit sedan Báb tillkännagav sin mission. Miljontals flyktingar på flykt från förföljelser har svept fram och tillbaka likt tidvatten i synnerhet över de europeiska, afrikanska och asiatiska kontinenterna. Mitt ibland det lidande som sådant tumult orsakar kan man skönja den progressiva integrationen av världens folkslag och kulturer till medborgare av ett enda globalt hemland. Till följd av detta har folk från alla olika bakgrunder utsatts för andra människors kulturer och normer om vilka deras förfäder haft ingen eller knapp kännedom, vilket har framkallat ett sökande efter mening som inte går att undkomma.
Det är omöjligt att föreställa sig hur annorlunda de gångna hundrafemtio årens historia skulle ha sett ut om någon av världens främsta härskare, som Bahá’u’lláh riktat budskap till, hade tagit sig tid att reflektera över en uppfattning om verkligheten, som stöds av dess Upphovsmans moraliska renommé. En moral av det slag de uppgav sig högakta. Vad som inte går att ta miste på som bahá’í är att, denna underlåtenhet till trots, de omdaningar som förkunnats i Bahá’u’lláhs budskap nu är i färd med att oemotståndligen förverkliga sig själva. Genom gemensamma upptäckter och gemensamma lidanden har folk från skilda kulturer kommit att stå ansikte mot ansikte med den gemensamma mänsklighet som ligger precis under ytan av inbillade skillnader i identitet. Oavsett om den möter på envist motstånd, som i vissa samhällen, eller, som är fallet på andra ställen, den välkomnas som en befrielse från meningslösa och kvävande begränsningar, så växer känslan att jordens invånare verkligen är som “löven på ett träd“4 sakta fram som den standard mot vilken mänsklighetens kollektiva ansträngningar nu bedöms.
Förlusten av tilltron till materialismens absoluta sanningar och den progressiva globaliseringen av den mänskliga erfarenheten förstärker varandra i den längtan efter förståelse av tillvarons mening som de ger upphov till. Grundläggande värderingar utmanas, provinsiella band överges och tidigare otänkbara krav accepteras. Det är denna
4 Tablets of Bahá’u’lláh revealed after the Kitáb-i-Aqdas (Wilmette, Bahá’í Publishing Trust, 1988), sid. 27
universella omvälvning, förklarar Bahá’u’lláh, för vilken tidigare religioners skrifter använde “återuppståndelsedagens“ bildspråk: “Ropet har höjts och folket har kommit ut ur sina gravar och uppståndna tittar de sig omkring“5. Bakom all förvirring och allt lidande ligger en väsentligen andlig process: “Den nåderikes bris har fläktat och själarna har uppväckts i sina kroppsliga gravar“6.
*
Genom historien har de huvudsakliga drivkrafterna bakom andlig utveckling varit de stora religionerna. För majoriteten av jordens folk har vart och ett av dessa systems skrifter tjänat som, i Bahá’u’lláhs ord, “Guds stad“7 , källan till en kunskap som helt omsluter medvetandet och som är så mäktig att den förlänar de uppriktiga med “ett nytt öga, ett nytt öra, ett nytt hjärta och ett nytt sinne“8. En omfattande litteratur, till vilken alla religiösa kulturer bidragit, beskriver de erfarenheter av transcendens som rapporterats av generationer av sökare. Genom årtusenden har livet hos de som hörsammat det Gudomligas tillkännagivanden utgjort inspiration för häpnadsväckande bedrifter inom musik, arkitektur, och de andra konsterna, oupphörligen återskapande själens erfarenheter för miljoner av deras medtroende. Ingen annan existerande kraft har förmått att hos folk framkalla jämförbar heroism, självuppoffring och självdisciplin. På det sociala planet har de resulterande moraliska principerna om och om igen översatts till universella
5 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 17, sid. 45
6 Epistle to the Son of the Wolf (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1988), sid. 133
7 Kitáb-i-Iqán (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 2002), stycke 216, sid. 157
8 ibid., sid. 158
lagar, som reglerar och upphöjer mänskliga relationer. Satt i perspektiv framträder de stora religionerna som de huvudsakliga drivkrafterna i civiliseringsprocessen. Att hävda något annat vore utan tvekan att ignorera historiens vittnesbörd.
Varför har då inte detta oerhört rika arv spelat huvudrollen i dagens återuppvaknande av det andliga sökandet? I periferin görs allvarliga försök att omformulera de läror som gav upphov till respektive tro, med förhoppning om att ingjuta ny dragningskraft i dem men större delen av sökandet efter mening är till sin karaktär diffust, individualistiskt och osammanhängande. Skrifterna har inte förändrats och de moraliska principer de innehåller har inte förlorat sin giltighet. Ingen som uppriktigt ställer en fråga till Himlen kan, om han är ihärdig, undgå att uppfatta en svarande stämma i Psaltaren eller Upanishaderna. Vemhelst som har minsta aning om den verklighet som transcenderar denna materiella verklighet, kommer att röras ända in i själen av de ordlag i vilka Jesus eller Buddha så innerligt talar om den. Koranens apokalyptiska visioner fortsätter att övertygande försäkra dess läsare om att förverkligandet av rättvisa är centralt för den gudomliga avsikten. Inte heller verkar hjältarnas och helgonens liv, med avseende på de väsentliga dragen, mindre meningsfulla än de var när dessa liv levdes för hundratals år sedan. För många religiösa människor är således den mest plågsamma aspekten av den nuvarande civilisationskrisen det att sökandet efter sanning inte slagit in med fullt förtroende på religionens välbekanta vägar.
Problemet är naturligtvis dubbelt. Den rationella själen ingår inte bara i den privata sfären utan är också en aktiv deltagare i en social ordning. Även om de stora religionernas nedärvda sanningar bibehåller sin giltighet så är den vardagliga erfarenheten, som en individ som lever under tjugohundratalet har, ofattbart skild från den som han eller hon skulle ha haft under någon av de tidsperioder då denna vägledning uppenbarades. Demokratiskt beslutsfattande har förändrat individens förhållande till auktoriteter på ett grundläggande sätt. Med växande självförtroende och med växande framgång insisterar kvinnor, med all rätt, på sin rätt att vara fullt jämställda med män. Vetenskapliga och teknologiska revolutioner förändrar inte bara samhällets sätt att fungera utan även uppfattningen om samhället, och rent av uppfattningen om tillvaron som sådan. Allmän utbildning och en explosion av nya kreativa fält öppnar vägen för nya insikter, som stimulerar social rörlighet och integration och skapar möjligheter vilka rättssamhället uppmuntrar individen att utnyttja till fullo. Stamcellsforskning, kärnkraft, sexuell identitet, ekologisk stress och användningen av rikedom ger åtminstone upphov till sociala frågor som saknar motstycke i historien. Dessa och ett otal andra förändringar som påverkar varje aspekt av det mänskliga livet har givit upphov till en ny värld, fylld av dagliga valmöjligheter för såväl samhället som för dess medlemmar. Det som inte förändrats är det oundvikliga kravet att göra sådana val oavsett hur de faller ut. Det är här som den andliga naturen hos dagens kris kommer i skarpast fokus eftersom de flesta beslut som vi ställs inför inte enbart är praktiska utan även moraliska. Till stor del har därför förlusten av tron på traditionell religion varit en oundviklig följd av misslyckandet att i den upptäcka den vägledning som krävs för att leva med modernitet med framgång och tillförsikt.
Ett andra hinder för återuppståndelse av nedärvda trossystem så som svaret på mänsklighetens andliga längtan är de redan nämnda effekterna av global integration. Över hela planeten finner människor, som uppfostrats inom ett visst religiöst ramverk, att de abrupt kastats in i ett nära samröre med andra, vars övertygelser och seder vid första anblicken ter sig oförsonligt skilda från deras egna. Skillnaderna kan leda till defensivitet, sjudande agg och öppen konflikt och gör det också ofta. I många fall är dock effekten snarare ett frammanande av en omvärdering av nedärvda doktriner och ett uppmuntrande av ansträngningar att upptäcka gemensamma värden. Det stöd som diverse interreligiösa aktiviteter åtnjuter beror tveklöst till stor del på sådan respons från allmänheten. Oundvikligen åtföljs sådana ansatser av ett ifrågasättande av religiösa doktriner som hämmar samröre och förståelse. Om människor vars övertygelser förefaller vara fundamentalt olika ens egna ändå lever moraliska liv som är beundransvärda, vad är det då hos den egna tron som gör den överlägsen deras? Eller, om alla de stora religionerna har vissa grundläggande värden gemensamt, riskerar då inte sekteristiska band att blott förstärka oönskade barriärer mellan en individ och hennes nästa?
Idag är det därför få av dem, som har någon grad av objektiv bekantskap med ämnet, som kan tänkas leva i illusionen att något av gångna tiders etablerade religiösa system kan anta rollen som definitiv vägledare för mänsklighetens nutida liv, ens i det osannolika fall att deras skilda sekter skulle komma samman för denna uppgift. Var och en av dem, som av världen betraktas som oberoende religioner, är gjutna i den form som skapats av deras auktoritativa skrifter och deras historia. I och med att de inte kan ombilda sitt trossystem så att det legitimeras av dess grundares auktoritativa ord, kan de inte heller ge adekvata svar på den mångfald frågor som den sociala och intellektuella utvecklingen ställer. Hur betryckande detta än kan uppfattas av många, så är det inget annat än ett inneboende drag i utvecklingsprocessen. Försök att tvinga fram en återgång av något slag kan endast leda till än större besvikelse över religionen själv och förvärra sekteristiska konflikter.
*
Detta dilemma är såväl artificiellt som självåsamkat. Den världsordning, om den nu kan beskrivas i sådana termer, inom vilken bahá’íer idag tar sig an uppgiften att dela med sig av Bahá’u’lláhs budskap är en vars missuppfattningar om såväl den mänskliga naturen som den samhälleliga utvecklingen är så fundamentala att de allvarligt hämmar även de mest intelligenta och välmenade ansträngningarna att förbättra människan. I synnerhet gäller detta den förvirring som omger så gott som varje aspekt av ämnet religion. För att kunna ge adekvat respons på sina medmänniskors andliga behov, kommer bahá’íer att behöva skaffa sig en djupgående förståelse av de relevanta frågorna. Den tankeansträngning som denna utmaning kräver antyds av den kanske mest frekventa och enträget upprepade förmaningen i deras tros skrifter: att “meditera“, att “begrunda“, att “reflektera“.
Det är brukligt i den allmänna diskursen att med “religion“ avse den mångfald av sekter som existerar för närvarande. Föga förvånande väcker en sådan antydan protester från andra läger om att med religion snarare menas något av de stora, oberoende historiska trossystem, som format och inspirerat hela civilisationer. Denna synpunkt möts dock i sin tur av den ofrånkomliga frågan om var i samtiden man kan finna dessa historiska religioner. Var, exakt, finns “Judendomen“, “Buddhismen“, “Kristendomen“, “Islam“ och de andra, då de ju uppenbart inte kan identifieras med någon av de oförsonligt motsatta organisationer som utger sig för att uttala sig auktoritativt i deras namn? Detta är inte heller slutet på problemet. Ett annat svar på frågan kommer alldeles säkert att vara att med religion avses endast en inställning till livet, en känsla av samband med en verklighet som transcenderar materiell tillvaro. Sålunda uppfattad är religionen en egenskap hos individen, en impuls som inte är mottaglig för organisation, en universellt tillgänglig erfarenhet. Återigen kommer dock majoriteten av religiöst sinnade människor att uppfatta att en sådan inriktning saknar den självdisciplinerande auktoritet, och den enande effekt, som ger religionen mening. Vissa av dem som skulle invända, skulle till och med hävda att religion, tvärtom, betecknar livsstilen hos personer, som likt dem själva, anammat strikta levnadsregler omfattande dagliga ritualer och självförsakelse vilket helt skiljer ut dem från resten av samhället. Vad alla dessa skilda uppfattningar har gemensamt är den utsträckning i vilken ett fenomen som tillstås helt transcendera mänsklig räckvidd ändå bit för bit fängslats inom begreppsliga gränser – antingen organisatoriska, teologiska, erfarenhetsmässiga eller ritualistiska – som människan uppfunnit.
Bahá’u’lláhs lära skär rakt igenom denna röra av motsägelsefulla uppfattningar och omformulerar därigenom många sanningar som, antingen explicit eller implicit, funnits i hjärtat av varje gudomlig uppenbarelse. Även om det inte utgör en fullständig tolkning av Hans avsikt klargör Bahá’u’lláh att försök att fånga eller antyda Guds verklighet i katekes eller sakrament är att utöva självbedrägeri: “För varje upplyst hjärta med urskillning är det uppenbart att Gud, det ovetbara Väsendet, det gudomliga Varat, är oändligt upphöjd bortom varje mänsklig egenskap, såsom kroppslig existens, uppstigande och nedstigande, utträde och återgång. Fjärran vare det Hans härlighet, att mänsklig tunga på ett passande sätt skulle lovprisa Honom eller mänskligt hjärta begripa Hans omätliga mysterium.“9 De instrument med vilka alla tings skapare interagerar med den i ständig utveckling stadda skapelse Han bragt i vardande är framträdandet av profetiska gestalter vilka manifesterar en oåtkomlig gudoms egenskaper: “Eftersom dörren till kunskapen om dagarnas Uråldrige sålunda är stängd framför ögonen på alla varelser, har den oändliga nådens källa … förmått dessa lysande helighetens Ädelstenar att träda fram ur andens rike i det mänskliga templets ädla form och bli manifesterade för alla människor, så att de må skänka världen det oföränderliga Varats mysterier och kungöra subtiliteterna i Hans oförgängliga Väsen.“10
Att våga sig på att jämföra Guds budbärare, förhöja en över en annan, vore att ge efter för vanföreställningen att den Evige och Allomfattande är underställd de mänskliga preferensernas nycker. “Det är klart och tydligt för dig“, är Bahá’u’lláhs ord “att alla Profeter är Guds saks Tempel, vilka har framträtt klädda i olika dräkter. Om du betraktar dem med urskiljande ögon ska du se dem alla vistas i samma tabernakel, sväva i samma himmel, sitta på samma tron, uttala samma ord och förkunna samma Tro.“11 Att tro, vidare, att dessa unika gestalters natur kan, eller är i behov av att, innefattas i teorier som lånats från den fysiska erfarenhetsvärlden är lika förmätet. Med “kunskap om Gud“ menas, förklarar Bahá’u’lláh, kunskap om de manifestationer, som uppenbarar Hans vilja och egenskaper och det är här som själen kommer i intim förbindelse med en
9 ibid., stycke 104, sid. 80
10 ibid., stycke 106, sid. 81
11 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 22, sid. 52
skapare som annars är bortom såväl språk som fattningsförmåga. “Jag bär vittnesbörd“, hävdar Bahá’u’lláh, om Guds Manifestationers ställning “…att genom Din skönhet den Tillbeddes skönhet har avslöjats och genom Ditt anlete den Åstundades anlete har lyst fram…“12
Religion, i denna bemärkelse, uppväcker annars otänkbara potentialiteter i själen. I den utsträckning till vilken en individ lär sig dra nytta av influenserna från Guds uppenbarelse för hennes tidsålder, kommer hennes natur att bli alltmer förlänad den Gudomliga världens egenskaper: “Genom lärorna från denna sanningens Morgonstjärna“, förklarar Bahá’u’lláh “kommer varje människa att göra framsteg och utvecklas tills hon … kan uppenbara alla de slumrande krafter, varmed hennes innersta, verkliga jag har begåvats“13. Med tanke på att mänsklighetens uppgift innefattar frambärandet av en “ständigt framåtskridande civilisation“14 är inte den minsta av religionens extraordinära krafter dess förmåga att befria dem som tror, från tidsliga begränsningar, framkallande från dem uppoffringar till gagn för generationer som kommer hundratals år fram i tiden. Eftersom själen är odödlig, bemyndigar dess uppvaknande, till sin sanna natur, den, sannerligen, inte bara i denna värld utan än tydligare i de världar som ligger bortom denna, att tjäna utvecklingsprocessen: “Ljuset som dessa själar utstrålar“, försäkrar Bahá’u’lláh, “är ansvarigt för världens framåtskridande och dess folks framsteg… Allting måste ha en orsak, en drivande kraft, en besjälande princip. Dessa själar och frigörelsens symboler har tillhandahållit och skall
12 Bahá’í böner (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1997), sid. 135
13 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 27, sid. 63
14 ibid., nr. 109, sid. 167
fortsätta att tillhandahålla den högsta drivkraften i tillvarons värld.“15
Tro är således en nödvändig och outsläcklig längtan hos den art som av en inflytelserik modern tänkare beskrivits som “evolutionen som blivit medveten om sig själv“16. Om, och för detta ger nittonhundratalets händelser sorgliga men tvingande bevis, trons naturliga uttryck blockeras på konstgjord väg, kommer den att uppfinna föremål för tillbedjan, oavsett hur ovärdiga eller rentav förnedrande, för att på något sätt stilla längtan efter visshet. Detta är en impuls som inte kan avvisas.
I korthet kan sägas att genom den fortskridande uppenbarelseprocessen bevisar Den som är källan till det kunskapssystem vi kallar religion, detta systems integritet och frihet från de motsägelser som sekteristiska ambitioner påtvingar. Varje gudsmanifestations gärning har en autonomi och auktoritet som transcenderar bedömning. Den är även ett stadium i det obegränsade avtäckandet av en enda verklighet. Då syftet med dessa Guds successiva uppenbarelser är att uppväcka mänskligheten till dess förmågor och ansvar såsom skapelsens förvaltare, är processen inte repetitiv, utan progressiv och kan bara förstås helt och fullt om den betraktas i detta sammanhang.
Bahá’íer kan på intet sätt göra anspråk på att, i detta tidiga stadium, ha förstått mer än en ytterst liten del av de sanningar som är inneboende i den uppenbarelse på vilken
15 ibid., nr. 81, sid. 126
16 Julian Huxley, citerad av Pierre Teilhard de Chardin, The Phenomenon of Man (London: William Collins Sons & Co. Ltd., 1959), sid. 243. Se också Julian Huxley, Knowledge, Morality, and Destiny (New York: Harper & Brothers, 1957), sid. 13
deras religion är grundad. Exempelvis har Beskyddaren med hänvisning till trons utveckling sagt “Allt vi rimligen kan våga oss på att försöka är att sträva efter att fånga en glimt av de första strålarna av den utlovade gryning som, när tiden är mogen, kommer att jaga bort den mörka skugga som omsvept mänskligheten.“17 Förutom att uppmuntra till ödmjukhet, borde detta faktum också tjäna som en ständig påminnelse om att Bahá’u’lláh inte bragt i vardande en ny religion för att den skall stå sida vid sida med dagens mångfald av sekteristiska organisationer. Han har snarare omformat själva förståelsen av religion såsom den huvudsakliga kraft som driver medvetandets utveckling. På samma sätt som mänskligheten med all sin mångfald utgör en enda art, utgör ingripandet genom vilket Gud odlar de förståndets och hjärtats egenskaper, som finns latenta inom denna art, också det en enda process. Dess hjältar och helgon är hjältarna och helgonen från alla stadier i denna kamp; dess framgångar, framgångarna i alla stadier. Detta är den standard som uppvisats i Mästarens liv och gärning och som idag exemplifieras i ett bahá’í-samfund som kommit att bli arvtagare till mänsklighetens fulla andliga arv, ett arv på lika villkor tillgängligt för alla världens folk.
Det återkommande beviset för Guds existens är därför det att Han sedan urminnes tider upprepade gånger manifesterat Sig. I vidare bemärkelse, förklarar Bahá’u’lláh, representerar mänsklighetens religiösa historias stora epos fullgörandet av “Förbundet“, det varaktiga löfte genom vilket alla tings Skapare försäkrar människosläktet den osvikliga vägledning som är väsentlig för dess andliga och moraliska utveckling och manar det att internalisera och ge uttryck för
17 The World Order of Bahá’u’lláh: Selected Letters (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1991), sid. 35
dessa värden. Det står var och en fritt att, om man så önskar, genom historiska tolkningar bestrida den ena eller andra av Guds budbärare men sådana spekulationer är inte till någon hjälp i förklarandet av de utvecklingar, som transformerat tanken och givit upphov till förändringar i mänskliga relationer, vilka varit avgörande för samhällelig utveckling. Med intervall så långa att de kända tillfällena kan räknas på fingrarna, har Guds manifestationer framträtt och har var och en varit uttryckliga med avseende på Sina lärors auktoritet och har var och en utövat ett inflytande på civilisationens framsteg som är ojämförbart med varje annat fenomen i historien. “Betänk tidpunkten vid vilken Guds upphöjda Manifestation uppenbarar sig för människorna“, säger Bahá’u’lláh. “Före den tiden är det uråldriga Väsendet, som fortfarande är okänt för människorna och hittills inte har givit uttryck för Guds ord, själv den Allvetande i en värld utan någon människa som har lärt känna Honom. Han är i sanning en Skapare utan skapelse.“18
*
Den vanligaste invändningen mot ovannämnda sätt att se på religion är påståendet att skillnaderna mellan de uppenbarade religionerna är så fundamentala att framställandet av dem som varande stadier i eller aspekter av ett enhetligt sanningssystem vore att göra våld på fakta. Givet den förvirring som råder om religionens natur är denna reaktion förståelig. En sådan invändning utgör dock, framförallt, en inbjudan till bahá’íer att på ett mer explicit sätt framlägga de principer som här granskats, inom det evolutionära ramverk som erbjuds i Bahá’u’lláhs skrifter.
18 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 78, sid. 122
De skillnader som hänvisas till faller inom någon av kategorierna seder eller doktriner, som båda framställs som varande de relevanta skrifternas uppsåt. Vad gäller religiösa sedvänjor som rör det personliga livet hjälper det att betrakta ämnet mot bakgrund av jämförbara drag i det materiella livet. Det är högst osannolikt att skillnader i hygien, klädsel, medicin, kost, transport, stridsmetoder, byggnadskonst eller ekonomisk aktivitet, hur slående de än må vara, längre på allvar skulle framföras till stöd för teorin att mänskligheten faktiskt inte utgör ett enda och unikt folk. Fram till nittonhundratalets början hörde sådana simplistiska argument till vanligheterna men historisk och antropologisk forskning erbjuder nu ett sömlöst panorama över den kulturella evolutionsprocess genom vilken dessa och ett otal andra uttryck för mänsklig kreativitet kom i dagen, förmedlades genom på varandra följande generationer, genomgick gradvisa omvandlingar och, i många fall, spreds och kom att berika livet för folk i fjärran länder. Att dagens samhällen representerar ett brett spektrum av sådana fenomen definierar därför inte på något sätt en bestämd och orubblig identitet hos de berörda folken, utan särskiljer endast det stadium genom vilket gruppen ifråga passerar, eller åtminstone nyligen har passerat. Likväl är alla sådana kulturella uttryck nu försatta i ett tillstånd av fluiditet till följd av den press som kommer av att planeten integreras.
En liknande evolutionär process, påpekar Bahá’u’lláh, har karaktäriserat mänsklighetens religiösa liv. Den utmärkande skillnaden ligger i det faktum att istället för att bara återspegla tillfälligheterna i de vägar historien tagit, har dessa normer i varje enskilt fall påbjudits uttryckligen såsom integrerade delar i en eller annan uppenbarelse av det gudomliga, förkroppsligat i skrift, och deras integritet har upprätthållits samvetsgrant under flera århundraden. Även om vissa av dragen i varje samling beteenderegler så småningom kommit att uppfylla sitt syfte och med tiden överskuggats av andra slags angelägenheter, vilka den sociala utvecklingsprocessen frambragt, har inte regelsamlingen i sig kommit att förlora något av sin auktoritet under den utdragna period i den mänskliga utvecklingen under vilken den spelat en avgörande roll i danandet av beteenden och attityder. “Dessa principer och lagar, dessa fast grundade och mäktiga system“, försäkrar Bahá’u’lláh, “har utgått från endast en Källa och är strålarna från ett enda Ljus. Att de skiljer sig från varandra får tillskrivas de skiftande behoven i tidsåldrar i vilka de förkunnades.“19
Att hävda att skillnader i regler, skick och andra sedvänjor utgör en allvarlig invändning mot tanken om den uppenbarade religionens väsentliga enhet vore därför att missa det syfte som dessa föreskrifter tjänar. Än viktigare missar det den grundläggande distinktionen mellan de eviga och de övergående dragen i religionens uppgift. Religionens grundläggande budskap är orubbligt. Det är, i Bahá’u’lláhs ord, “Guds oföränderliga tro, evig i det förgångna, evig i framtiden.“20 Dess roll i att öppna väg för själen att ingå i en allt mognare relation till sin Skapare, och i att förläna den en allt större grad av moralisk autonomi i disciplinerandet av den mänskliga naturens djuriska impulser, är på intet sätt oförenligt med det att den erbjuder hjälpande vägledning, som förstärker civilisationsbyggandets process.
Begreppet progressiv uppenbarelse lägger den yttersta tonvikten vid igenkännandet av Guds uppenbarelse då den
19 ibid., nr. 132, sid. 217
20 Kitáb-i-Aqdas: The Most Holy Book (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1993), stycke 182
framträder. Att större delen av mänskligheten misslyckats i detta avseende har, gång efter annan, dömt hela befolkningar till ritualistiska upprepningar av föreskrifter och seder långt efter det att dessa fullgjort sitt syfte och nu endast hämmar moralisk utveckling. Idag har, sorgligt nog, sådana misslyckanden fått den besläktade konsekvensen att religionen trivialiseras. Precis vid den tidpunkt i sin kollektiva utveckling, då mänskligheten började tampas med modernitetens utmaningar, kom den andliga resurs den huvudsakligen förlitat sig på för moraliskt mod och upplysning, snabbt att bli föremål för förlöjligande, till en början på de nivåer där beslut om samhällets inriktning togs och så småningom i allt vidare cirklar bland allmänheten. Det är därför föga förvånande att detta mest förödande av de många svek människans förtroende utsatts för med tiden skulle komma att underminera själva grunden för tro. Således manar Bahá’u’lláh upprepade gånger sina läsare att noga betänka den läxa som sådana upprepade misslyckanden lär: “Begrunda ett ögonblick och reflektera över vad som varit orsaken till en sådan förnekelse…“21 . “Vad kunde ha varit anledningen till en sådan förnekelse och ett sådant avståndstagande…?“22 “Vad kunde ha orsakat sådan strid…?“23 “Begrunda, vad kunde ha varit motivet…?“24
Än skadligare för religiös förståelse har den teologiska förmätenheten varit. Ett ihållande drag i religionens sekteristiska förflutna har varit den dominerande roll som prästerskapet spelat. I brist på urkunder, som etablerar oomtvistlig institutionell auktoritet, lyckades klerikala eliter tillskansa sig exklusiv kontroll över tolkningen av de gudomliga
21 Kitáb-i-Iqán (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 2002), stycke 4, sid. 8
22 ibid., stycke 8, sid. 11
23 ibid., stycke 13, sid. 15
24 ibid., stycke 14, sid. 15
avsikterna. Oavsett hur varierande motiven varit har den tragiska effekten blivit att strömmen av inspiration hämmats, oberoende intellektuell aktivitet motarbetats, fokus lagts på detaljerna i ritualer och det alltför ofta uppstått hat och fördomar gentemot dem, som följt en sekteristisk stig skild från den som påbjudits av självutnämnda andliga ledare. Även om inget kunde hindra den kreativa kraften i Guds ingripande från att fortsätta sitt arbete med att gradvis öka medvetenheten, blev omfattningen av vad som kunde uppnås, i varje enskild tidsålder, alltmer begränsat av dessa artificiellt uppsatta hinder.
Med tiden har teologin, i hjärtat av var och en av de stora religionerna, lyckats konstruera en auktoritet vid sidan av, eller till och med i konflikt med andemeningen i de uppenbarade läror på vilka traditionen bygger. Jesus bekanta liknelse om markägaren som sådde sitt fält behandlar frågan och dess nutida implikationer: “Medan alla låg och sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg.“25 När hans tjänare föreslog att man skulle rycka upp dem svarade markägaren “Nej… då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.“26 Genomgående är de starkaste fördömandena i Koranen riktade mot den andliga skada denna konkurrerande hegemoni orsakar: “Säg: Min Herre blott förbjudit skändlighet, både uppenbar och hemlig, synder och otillbörlig förhävelse, så ock att vid Guds sida sätta sådant, varom han ej nedsänt något
25 Matteus 13:25
26 Matteus 13:29-30
bemyndigande, och att påbörda Gud vad I icke veten.“27 För det moderna sinnet är det den största av ironier att generationer av teologer, vilkas ingrepp på religionen förkroppsligar just det svek som så kraftigt förkastas i dessa texter, själva söker använda just denna varning, som ett vapen i kväsandet av invändningar mot hur de tillskansat sig gudomlig auktoritet.
Varje nytt stadium i den progressiva uppenbarelsen av andlig sanning stelnade i tiden och i ett virrvarr av bokstavliga bilder och tolkningar varav många lånats från kulturer som själva varit moraliskt uttömda. Oavsett vilket värde de haft i tidigare stadier av medvetandets utveckling, reser idag uppfattningar om fysisk återuppståndelse, ett köttsliga lustars paradis, reinkarnation, panteistiska järtecken och liknande separationens och konfliktens murar i en tid då världen bokstavligt talat blivit ett hemland och människor måste lära sig att betrakta sig själva som dess medborgare. I detta sammanhang förstår man skälen till ivern i Bahá’u’lláhs varningar för de barriärer som dogmatisk teologi skapar för dem som söker förstå Guds vilja: “O religiösa ledare, väg inte Guds bok mot de mått och vetenskaper som förekommer bland er, ty boken är i sig själv den ofelbara måttstock som fastlagts hos människan.“28 I Sin skrift till påve Pius IX, påtalar Han för påven att Gud i denna dag har “lagrat… i rättvisans kärl“ vadhelst som är bestående i religionen och “kastat i elden det som hör dit.“29
27 Koranen, sura 7, vers 31 (KV Zettersténs översättning; Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979)
28 Kitáb-i-Aqdas: The Most Holy Book (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1993), stycke 99
29 The Summons of the Lord of Hosts: Tablets of Bahá’u’lláh (Haifa: Bahá’í World Centre, 2002), stycke 126
*
Befriade från de snår med vilka teologin omgärdat religiös förståelse är sinnet förmöget att utforska bekanta skriftställen genom Bahá’u’lláhs ögon. “Denna dag saknar jämlike“, säger Han, “ty den är som ett titthål mot gångna tider och sekel och som ett ljus i tidens mörker.“30 Den mest slående iakttagelsen som kommer av att använda detta perspektiv, är enhetligheten i syfte och princip som löper genom, i synnerhet, de hebreiska skrifterna, evangelierna och Koranen även om ekon lätt kan skönjas i de andra världsreligionernas skrifter. Om och om igen framträder samma strukturerande teman ur matrisen av rättesnöre, uppmaning, berättelse, symbolism och tolkning i vilken de är stadda. Av dessa grundläggande sanningar är den klart mest framträdande det progressiva artikulerandet och emfatiska hävdandet av Guds enhet, skaparen av hela tillvaron, såväl den fenomenella världen som de riken som transcenderar den. “Jag är Herren“, förkunnar Bibeln, “och för övrigt ingen, utom mig finns ingen Gud“31, och samma uppfattning ligger till grund för Jesu och Muhammeds senare läror.
Mänskligheten, brännpunkt i, arvtagare till och förmyndare av världen, finns till för att lära känna sin Skapare och tjäna Hans syfte. Den inneboende mänskliga impulsen att svara tar sig, i sitt högsta uttryck, formen av tillbedjan, ett tillstånd som medför helhjärtad underkastelse inför en makt som erkänns vara förtjänt av sådan vördnad. “Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är
30 Bahá’u’lláh, citerad av Shoghi Effendi i The Advent of Divine Justice (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1990), sid. 79
31 Jesaja 45:5
äran och härligheten i evigheters evighet.“32 Oskiljaktig från själva vördnadens anda är dess uttryck i tjänandet av det gudomliga syftet för mänskligheten. “Säg: All ynnest är i Guds hand, han giver den åt vem han vill; ja, Gud är allrådande och allvetande.“33 I ljuset av denna förståelse är mänsklighetens ansvar tydligt: “Fromheten består ej däri, att I vänden edra ansikten mot östan eller västan“ säger Koranen, “utan fromheten finnes hos dem som tro på Gud… och bortgiva sin egendom, av kärlek till Honom, åt sina anförvanter, åt faderlösa, fattiga, vägfarande och tiggare“34. “Ni är jordens salt“35 , inpräglar Jesus på dem som svarar på Hans kallelse. “Ni är världens ljus.“36 Sammanfattande ett tema som återkommer gång efter annan i de hebreiska skrifterna, och som senare åter kommer att dyka upp i evangelierna och Koranen, frågar profeten Mika, “…ty vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör vad rätt är och bemödar dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?“37
Dessa texter är likaledes överens om att själens förmåga att nå insikt om sin Skapares syfte inte bara är resultatet av dess egna ansträngningar utan också av de gudomliga ingripanden som bereder vägen. Detta sade Jesus med minnesvärd tydlighet: “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.“38 Om man i denna utsaga inte blott ser en dogmatisk utmaning av andra stadier i denna fortgående process av gudomlig vägledning, är det tydligt att den är ett uttryck för den uppenbarade
32 Timotheosbrevet 1:17
33 Koranen, sura 3, vers 66 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979)
34 Koranen, sura 2, vers 172 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979)
35 Matteus 5:13
36 Matteus 5:14
37 Mika 6:8
38 Johannes 14:6
religionens centrala sanning: att tillgång till den ovetbara verkligheten, som skapar och upprätthåller tillvaron, endast är möjlig genom uppvaknandet till det ljus som sprids från det riket. En av Koranens mest omhuldade suror använder metaforen: “Gud är himlarnas och jordens ljus. … Ljus på ljus. Gud leder vem Han vill till sitt ljus.“39 Vad gäller de hebreiska profeterna så antog den gudomliga mellanhanden, som senare kom att framträda i kristendomen i människosonens person och i islam som Guds bok, formen av ett bindande förbund som Skaparen etablerat med Abraham, patriark och profet. “Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så att jag ska vara din Gud och din säds efter dig.“40
Successionen av gudomliga uppenbarelser framträder också som ett outtalat, och vanligtvis uttalat, drag i alla de stora religionerna. Ett av de tidigaste och tydligaste uttrycken förekommer i Bhagavad-Gita: “Jag kommer och går och kommer. När rättfärdigheten dalar, o Bharata! När ondskan är stark stiger jag upp från tid till tid och tar synlig form och går som en människa bland människor, undsätter de goda och tränger tillbaka de onda och återupprättar dygden på hennes tron.“41 Detta fortgående drama utgör grundstrukturen i Bibeln, vars följd av böcker inte enbart återger de missioner Abraham och Mose, “med vilken Herren umgåtts ansikte mot ansikte“42, hade, utan även de mindre profeternas, de som utvecklade och befäste det arbete som dessa huvudgrundare av processen hade inlett. På samma sätt kunde inte några stridslystna och fantastiska
39 Koranen, sura 24, vers 35 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979)
40 Första Moseboken 17:7
41 Bhagavad-Gita, kapitel 4
42 Femte Moseboken 34:10
spekulationer om Jesu exakta natur lyckas särskilja Hans mission från det transformerande inflytande på civilisationens utveckling som Abrahams och Mose arbete utövat. Han varnar själv att det inte är Han som kommer att fördöma dem som förkastar Hans budskap, utan Mose “han som ni har satt ert hopp till. Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev. Men om ni inte tror på vad han har skrivit, hur skall ni då kunna tro på vad jag har sagt?“43 Med uppenbarandet av Koranen blir ämnet successionen av Guds budbärare centralt: “Vi tror på Gud, på vad som nedsänts till oss och vad som nedsänts till Abraham, Ismael, Isak och Jakob… på vad Mose och Jesus fått och vad profeterna fått ifrån sin Herre…“44
Det som framkommer, för en vänligt inställd och objektiv läsare, i dessa verser är ett erkännande av religionernas grundläggande enhet. Sålunda är termen “islam“ (bokstavligt “underkastelse“ under Gud) inte enbart kännetecknande för den försynens skickelse som Muhammed instiftade utan, vilket framkommer tydligt i Koranen, för hela begreppet religion. Även om det är riktigt att tala om religionernas enighet är en förståelse av konceptet avgörande. På det djupaste av plan, såsom Bahá’u’lláh betonar, finns det endast en religion. Religion är religion såsom vetenskap är vetenskap. Den ena skönjer och ger uttryck åt de värden som progressivt kommer fram genom gudomlig uppenbarelse, den andra är det verktyg med vilket det mänskliga sinnet kan utforska och alltmer utöva sitt inflytande på den fenomenella världen. Den ena definierar mål som tjänar evolutionsprocessen, den andra hjälper dessa mål att uppnås. Tillsammans utgör de ett dubbelt kunskapssystem som
43 Johannes 5:45-47
44 Koranen, sura 2, vers 136 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979)
driver civilisationens utveckling. Envar hyllas av Mästaren som “strålglansen från sanningens sol“.45
Det är därför ett otillräckligt erkännande av den unika ställning Mose, Buddha, Zoroaster, Jesus och Muhammed, eller den räcka avatarer som inspirerade de hinduiska skrifterna, innehade att framställa deras arbete som grundandet av separata religioner. Snarare visas de uppskattning om de erkänns som historiens andliga utbildare, som den livgivande kraften i civilisationers framväxt genom vilken medvetandet har blomstrat: “Han var i världen“, förkunnar evangelierna, “och världen hade blivit till genom honom…“46. Att deras personer har vördats oändligt högre än några andra historiska personer, avspeglar försöket att artikulera känslor som annars inte går att sätta ord på, i hjärtat på otal miljoner människor, till följd av de välsignelser deras arbete givit. Genom att älska dem har mänskligheten i allt högre grad lärt vad det innebär att älska Gud. Det finns, realistiskt sett, inget annat sätt att göra detta. De äras inte genom klumpiga försök att fånga deras naturs inneboende mysterium i dogmer uppfunna av mänsklig fantasi. Det som ärar dem är själens villkorslösa underkastelse av sin vilja under det transformerande inflytande de utövar.
*
Förvirring om religionens roll i att odla moralisk medvetenhet är lika tydligt i den gemena förståelsen av dess bidrag till att forma samhället. Kanske är det tydligaste exemplet
45 The Promulgation of Universal Peace: Talks Delivered by ‘Abdu’l-Bahá during His Visit to the United States and Canada in 1912 (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1995), sid. 326
46 Johannes 1:10
den underlägsna sociala ställning de flesta heliga skrifter ger kvinnan. Även om de resulterande fördelarna män åtnjöt tveklöst var en stor faktor i befästandet av en sådan inställning, så kom det moraliska rättfärdigandet utan tvekan av folks förståelse av syftet med själva skrifterna. Med få undantag vänder sig dessa skrifter till män och ger kvinnor en stödjande och underordnad roll i både samhällslivet och det religiösa livet. Tyvärr gjorde en sådan förståelse det beklagansvärt lätt att ge kvinnor den huvudsakliga skulden för misslyckanden att tygla sexuella impulser, ett nyckelområde i den moraliska utvecklingen. Med moderna referensramar inses lätt att en sådan attityd är fördomsfull och orättvis. I de sociala utvecklingsstadier då alla de stora religionerna kom i vardande, ämnade skriftvägledningen huvudsakligen civilisera, i den mån det var möjligt, relationer som uppstått genom oregerliga historiska omständigheter. Det krävs inte särskilt mycket insikt för att inse att fasthållandet vid primitiva normer i denna tid skulle motverka religionens syfte att gradvis förädla det moraliska förnuftet.
Liknande hänsyn gäller relationerna mellan samhällen. Det långa och idoga förberedandet av hebréerna inför den uppgift som låg framför dem illustrerar de berörda moraliska utmaningarnas komplexa och envisa karaktär. För att de andliga förmågor, som profeterna appellerat till, skulle kunna framträda och blomstra, krävdes det att de lockelser som omgivande, avgudadyrkande, samhällen erbjöd till varje pris motstods. Skrifternas redogörelser om de adekvata straff som drabbade såväl härskare som undersåtar, som överträdde principen, illustrerade den vikt denna givits av det gudomliga syftet. En någotsånär jämförbar situation uppstod i Muhammeds nyfödda samfunds kamp att överleva hedniska arabstammars försök att utplåna det och i den barbariska grymhet och obevekliga anda av vendetta som sporrade anfallarna. Ingen som är bekant med de historiska detaljerna kommer att ha svårt att förstå den stränghet med vilken Koranen behandlar ämnet. Judarnas och de kristnas monoteistiska tro skulle respekteras men ingen kompromiss tilläts med avgudadyrkan. På relativt kort tid lyckades denna drakoniska lag ena stammarna på den arabiska halvön och sjösätta det nyligen bildade samfundet på en långt över femhundra år lång resa av moralisk, intellektuell, kulturell och ekonomisk framgång utan like varken förr eller senare vad gäller dess utvecklings hastighet och omfång. Historien tenderar att vara en hård domare. Slutligen, i dess kompromisslösa perspektiv, kommer konsekvenserna för dem som blint skulle ha kvävt sådana företag i deras lindor alltid att jämföras med de fördelar som tillkommit världen i dess helhet genom den triumf som vunnits av Bibelns vision om mänskliga möjligheter och de framgångar som möjliggjorts av den islamiska civilisationens storhet.
Bland de mest omtvistade av sådana frågor i förståelsen av samhällets utveckling mot andlig mognad, har varit frågan om brott och straff. Även om de skilde sig i detaljer och grad så tenderade straffen för brott mot gemenskapen eller andra individers rättigheter i de flesta heliga skrifter vara hårda. Vidare tillät de ofta att de drabbade eller medlemmar av deras familjer hämnades på missdådaren. I ett historiskt perspektiv kan man dock fråga sig vilka realistiska alternativ som fanns. I frånvaro av inte bara dagens program för beteendemodifikation, utan även tillgången till sådana tvingande alternativ som fängelser och polismyndigheter, var det religionens uppgift att på det allmänna medvetandet oförglömligt inpränta det moraliskt oacceptabla med, och de praktiska kostnaderna för, beteenden som annars skulle demoralisera försök till social utveckling. Hela civilisationen har sedan dess dragit nytta av detta och det skulle vara oärligt att inte erkänna detta faktum.
Så har det varit i alla de religionsordningar vars ursprung överlevt i skrift. Tiggeri, slaveri, despotism, erövringskrig, etniska fördomar och andra oönskade aspekter av socialt umgänge har fått stå oemotsagda, eller till och med uttryckligen givits fritt utlopp, då religionen försökte ändra beteenden som ansågs mer nödvändiga i givna stadier i civilisationsutvecklingen. Att fördöma religion på grund av att ingen av de på varandra följande uppenbarelserna behandlade alla sociala orättvisor skulle innebära att man bortser från allt vi lärt om mänsklig utveckling. Oundvikligen kommer anakronistiska tankar av detta slag ge upphov till stora mentala handikapp, då det kommer till att värdera och möta den egna tidens krav.
Det handlar inte om det förgångna utan om implikationerna för denna tid. Problem uppstår när anhängare av en av världsreligionerna visar sig oförmögna att skilja på dess eviga och dess övergående inslag och försöker ålägga samhället beteenderegler som för länge sedan uppfyllt sitt syfte. Principen är grundläggande för förståelsen av religionens sociala roll: “Det läkemedel världen behöver i sin nuvarande hemsökelse kan aldrig vara detsamma som det en senare tidsålder kan behöva“, påpekar Bahá’u’lláh. “Tag ivrigt befattning med behoven i den tid ni lever i och koncentrera era överläggningar till dess krav och behov.“47
*
47 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 106, sid. 165
De mått som behoven hos den mänskliga erfarenhetens nya tidsålder kräver och, som Bahá’u’lláh manade artonhundratalets politiska och religiösa ledare att ta, har nu till stor del accepterats, åtminstone som ideal, av deras efterträdare och av framstegsvänliga sinnen världen över. Vid nittonhundratalets slut hade principer, som bara ett fåtal decennier tidigare förlöjligats som visionära och hopplöst orealistiska, blivit centrala i den globala diskursen. Styrkta av vetenskapliga resultat och av inflytelserika, ofta överdådigt finansierade, kommissioners slutsatser vägleder de mäktiga organisationers arbete på internationell, nationell och lokal nivå. Omfångsrik forskningslitteratur på många språk är ägnad utrönandet av hur de praktiskt kan implementeras och dessa projekt kan räkna med uppmärksamhet från media på fem kontinenter.
De flesta av dessa principer nonchaleras, tyvärr, ofta, inte bara av den sociala fridens kända fiender utan även i kretsar som är uttalat hängivna dem. Det som saknas är inte övertygande vittnesmål om deras relevans, utan den moraliska övertygelses kraft som kan implementera dem, en kraft vars enda bevisligt pålitliga källa genom historien varit den religiösa tron. Så sent som vid början av Bahá’u’lláhs egen mission utövade den religiösa auktoriteten fortfarande ett ansenligt socialt inflytande. När den kristna världen bröt med årtusenden av blind övertygelse och äntligen tog itu med slaveriets gissel så var det bibliska ideal de tidiga brittiska reformisterna sökte åberopa. Senare, i det avgörande tal han gav rörande ämnets centrala roll i Amerikas stora konflikt, utfärdade Förenta Staternas president varningen att om “varje droppe blod som spillts av piskan ska betalas med en droppe spilld av svärdet, såsom sades för 3000 år sedan, måste det ändå sägas att ‘Herrens domar äro fullständigt sanna och rättfärdiga’“48. Den eran gick dock snabbt mot sitt slut. I den omstörtning som följde andra världskriget lyckades inte ens en så inflytelserik person som Mohandas Gandhi mobilisera hinduismens andliga krafter som stöd i sin kamp mot sekteristiskt våld på den indiska subkontinenten. Ledare inom det islamiska samfundet lyckades heller inte bättre i detta avseende. Som förebådats i Koranens metaforiska vision av “dagen då vi rullar samman himmelen likt en skriftrulle“49 har de traditionella religionernas en gång obestridbara auktoritet slutat styra mänsklighetens sociala samröre.
Det är i detta sammanhang man börjar förstå Bahá’u’lláhs val av bildspråk för att beskriva Guds vilja för en ny tid: “Tro ej att vi för er uppenbarat blott en lagsamling. Nej, snarare har vi korkat upp det utsökta vinet med maktens och styrkans fingrar.“50 Genom Hans uppenbarelse har de principer som krävs för människosläktets kollektiva mognad ingjutits med den enda kraft som är kapabel att tränga in till den mänskliga motivationens rot och att förändra beteenden. För de som har igenkänt Honom är jämställdhet mellan man och kvinna inte ett sociologiskt påstående utan en uppenbarad sanning om den mänskliga naturen med följder för varje aspekt av mänskligt samröre. Samma gäller för Hans lära om principen om mänsklighetens enhet. Allmän utbildning, åsiktsfrihet, skyddandet av mänskliga rättigheter, igenkännandet att jordens omfattande naturresurser tillhör hela mänskligheten att förvalta, samhällets ansvar för sina medborgares välfärd, främjandet av vetenskaplig forskning
48 Abraham Lincoln, citerad i Inaugural Addresses of the Presidents of the United States
(Washington, D.C.: U.S. Government Printing Office, 1989)
49 Koranen, sura 21, vers 104 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979)
50 Kitáb-i-Aqdas: The Most Holy Book (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1993), stycke 5
och till och med en så praktisk princip som ett internationellt hjälpspråk som kommer att främja integrationen av jordens folk; för alla dem, som hörsammat Bahá’u’lláhs uppenbarelse har dessa och liknande föreskrifter samma tvingande auktoritet som skrifternas förbud mot avgudadyrkan, stöld och falsk vittnesbörd. Även om antydan om vissa av dessa kan skönjas i tidigare heliga skrifter, så var det nödvändigt att definierandet och påbjudandet av dem anstod tills dess planetens heterogena befolkning tillsammans, som en enda mänsklighet, kunde upptäcka deras natur. Genom det andliga bemyndigande som Bahá’u’lláhs uppenbarelse bringat, kan den gudomliga standarden förstås inte som enskilda principer och lagar, utan som facetter av en enda allomfattande vision om mänsklighetens framtid, revolutionerande i syfte, berusande i de möjligheter den öppnar.
Väsentligt i dessa läror är de principer som rör administrerandet av mänsklighetens gemensamma angelägenheter. Ett ofta citerat stycke i Bahá’u’lláhs skrift till drottning Victoria uttrycker emfatiskt stöd för principen om demokratiskt och konstitutionellt styre men även en uppmaning om det sammanhang av globalt ansvarstagande i vilket principen måste verka för att fylla sitt syfte i denna tid: “O, ni valda representanter för folk i alla länder! Rådslå tillsammans och låt er enda angelägenhet vara det som gagnar mänskligheten och förbättrar dess villkor, om ni är av dem som har uppmärksam blick. Betrakta världen som människokroppen som vid sin tillkomst var hel och perfekt men som av olika orsaker drabbats av svåra skador och sjukdomar. Inte en dag fick den lisa, nej dess sjukdom blev allt svårare då den kom i behandling av okunniga läkare som gav fritt utlopp åt sina egna lustar och som har felat å det grövsta. Och om, vid någon tid, genom en kunnig läkares vård, någon del av kroppen helades så förblev resten drabbad som förut.“51 I andra avsnitt påvisar Bahá’u’lláh några av de praktiska konsekvenserna. Världens regeringar uppmanas att sammankalla ett internationellt rådgivande organ som ska utgöra grunden, i Beskyddarens ord, för “ett världsomfattande federalt system“52 bemyndigat att säkra sina medlemmars autonomi och territorier, lösa nationella och regionala dispyter och koordinera program för global utveckling till gagn för hela mänskligheten. Av vikt är att Bahá’u’lláh tillskriver detta system, när det väl etablerats, rätten att, med våld, kväsa en stats aggression mot en annan. Riktat till Sin tids makthavare bekräftar Han den tydliga moraliska auktoriteten bakom en sådan handling: “Skulle någon bland er ta till vapen mot en annan, uppres er då alla emot honom, ty detta är intet annat än uppenbar rättvisa.“53
*
Den kraft genom vilken dessa mål gradvis kommer att förverkligas är enighetens kraft. Även om det för bahá’íer är den mest uppenbara av sanningar, så tycks dess implikationer för den föreliggande civilisationskrisen förbises i större delen av den samtida diskursen. Få skulle motsäga att den universella sjukdom som suger hälsan ur mänsklighetens kropp är oenighet. Dess yttringar lamslår den politiska viljan, försvagar förändringsivern och förgiftar nationella och religiösa relationer överallt. Hur underligt är det inte då att enighet betraktas som ett mål att uppnå, om alls,
51 The Summons of the Lord of Hosts: Tablets of Bahá’u’lláh (Haifa: Bahá’í World Centre, 2002), stycke 174
52 The World Order of Bahá’u’lláh: Selected Letters (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1991), sid. 204
53 Bahá’u’lláh, citerad av Shoghi Effendi i The World Order of Bahá’u’lláh: Selected Letters (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1991), sid. 192
i en avlägsen framtid efter det att en mängd svårigheter i det sociala, politiska, ekonomiska och moraliska livet tagits itu med och på ett eller annat sätt funnit sin lösning. De senare är dock väsentligen symptom på och bieffekter av problemet, inte dess rot. Varför har en så fundamental omkastning av verkligheten blivit så vida accepterad? Svaret är antagligen att åstadkommandet av genuin enighet i sinne och hjärta, mellan folk vars erfarenheter går isär så på djupet, anses ligga fullständigt bortom förmågan hos samhällets nuvarande institutioner. Även om detta underförstådda medgivande är ett välkommet framsteg, jämfört med den förståelse av den sociala utvecklingens processer som härskade för några decennier sedan, är det av begränsad praktisk hjälp för att finna svar på utmaningen.
Enighet är ett tillstånd som hör den mänskliga själen till. Utbildning kan stödja och förstärka det och så även lagstiftning, men de kan bara göra så när det väl framträtt och etablerat sig som en stark kraft i det sociala livet. En global intelligentia, vars föreskrifter i stor utsträckning formats av materialistiska missuppfattningar om verkligheten, klamrar sig ihärdigt fast vid hoppet om att fantasifull social ingenjörskonst understödd av politisk kompromiss i det oändliga kan skjuta upp den potentiella katastrof, som få förnekar tornar upp över mänsklighetens framtid. “Vi märker mycket väl hur hela det mänskliga släktet från alla håll utsättes för svåra och oräkneliga lidanden“, säger Bahá’u’lláh. “De som är druckna av egenkärlek har ställt sig mellan det och den gudomlige och ofelbare Läkaren. Bevittna hur de har trasslat in alla människor, inberäknat sig själva, i en härva av påhitt. De kan varken upptäcka orsaken till sjukdomen eller har någon kunskap om botemedlet.“ 54 Då enighet är botemedlet för världens sjukor ligger dess enda säkra källa i återupprättandet av religionens inflytande på mänsklighetens angelägenheter. Lagarna och principerna uppenbarade av Gud i denna dag, förkunnar Bahá’u’lláh, “är de starkaste verktygen och de säkraste av alla medel för spridandet av enighetens ljus bland människor.“55 “Vadhelst som är rest på denna grund kan aldrig försvagas av världens förändringar och nycker, ej heller kan loppet av ett otal århundraden underminera dess byggnad.“56
Centralt i Bahá’u’lláhs mission har därför varit skapandet av ett globalt samfund som återspeglar mänsklighetens enhet. Det yttersta beviset som bahá’í-samfundet kan åberopa i rättfärdigandet av Hans mission är det exempel på enighet Hans läror givit upphov till. Då det träder in i tjugohundratalet är bahá’í-tron ett fenomen olikt allt annat världen skådat. Efter decennier av ansträngning där vågor av tillväxt alternerat med långa perioder av konsolidering, ofta överskuggade av motgångar, består bahá’í-samfundet idag av flera miljoner människor, representerande så gott som varje etnisk, kulturell, social och religiös bakgrund på jorden, som administrerar sina gemensamma angelägenheter utan inblandning av ett prästerskap, genom demokratiskt valda institutioner. De tusentals platser där det har slagit rot står att finna i varje land, territorium och större ögrupp, från Arktis till Tierra del Fuego, från Afrika till Stilla havet. Påståendet att detta samfund redan kan utgöra det mest
54 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 106, sid. 165
55 Tablets of Bahá’u’lláh revealed after the Kitáb-i-Aqdas (Wilmette, Bahá’í Publishing Trust, 1988), sid. 129
56 Bahá’u’lláh, citerad av Shoghi Effendi i The World Order of Bahá’u’lláh: Selected Letters (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1991), sid. 202-203
mångskiftande och geografiskt spridda av alla likartat organiserade folkrörelser på planeten kommer föga sannolikt ifrågasättas av någon som känner till bevisen.
Bedriften manar till förståelse. Ingen av de traditionella förklaringarna, tillgång till pengar, beskydd från mäktiga politiska intressen, åkallande av det ockulta, aggressiva omvändelseprogram som ingjuter skräck för Guds vrede, har spelat någon roll i skeendet. Trons anhängare har uppnått en känsla av identitet såsom medlemmar av ett enda människosläkte, en identitet som formar syftet med deras liv och som, tveklöst, inte är uttrycket för någon inneboende moralisk överlägsenhet hos dem: “O, Bahás folk! Att ingen kan mäta sig med er är ett tecken på nåd“57 . En rättvis bedömare är tvungen att åtminstone överväga möjligheten att fenomenet kan representera inverkan från faktorer väsensskilda från de bekanta, faktorer som endast korrekt kan beskrivas som andliga, förmögna att uppbåda extraordinära bedrifter i fråga om uppoffring och förståelse från vanliga människor från alla möjliga bakgrunder.
Särskilt slående är det faktum att bahá’í-tron lyckats bibehålla den sålunda uppnådda enigheten, obruten och oförsvagad, under sin tillvaros mest sårbara, tidiga stadier. Man får förgäves söka efter någon annan, politisk, religiös eller social, grupp människor i historien som med framgång överlevt schismernas och delningarnas eviga gissel. Bahá’í-samfundet är, i all sin mångfald, en sammanhållen grupp människor, enad i sin förståelse av avsikten bakom den Gudsuppenbarelse som födde den, enad i sin hängivenhet till den administrativa ordning som dess upphovsman
57 Bahá’u’lláh, citerad av Shoghi Effendi i The Advent of Divine Justice (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1990), sid. 84
skapade för styrandet av dess gemensamma angelägenheter, enad i sitt engagemang för uppgiften att sprida Hans budskap över hela planeten. Under dess uppgångs decennier gjorde flera individer, i flera fall högt uppsatta och i samtliga fall drivna av ambitionens sporrar, sitt yttersta för att skapa separata anhängarskaror, lojala gentemot dem själva eller de personliga tolkningar de påtvingat Bahá’u’lláhs skrifter. I tidigare stadier i religionens utveckling hade liknande försök visat sig vara framgångsrika i att splittra de nyfödda religionerna i rivaliserande sekter. I bahá’í-trons fall har dock sådana intriger, utan undantag, misslyckats med att ge upphov till annat än övergående utbrott av kontroverser, vilkas sammantagna effekt varit att fördjupa samfundets förståelse av dess grundares avsikt och dess hängivenhet till denna. “Så starkt är enhetens ljus“, försäkrar Bahá’u’lláh dem som har igenkänt Honom, “att det kan upplysa hela jorden.“58 Givet att den mänskliga naturen är som den är, kan man lätt förstå Beskyddarens förväntan att denna renande process länge än kommer att fortsätta, paradoxalt nog men nödvändigtvis, vara ett väsentligt drag i bahá’í-samfundets mognad.
*
Ett korollarium till övergivandet av tron på Gud har varit en förlamning av förmågan att effektivt ta itu med, eller i många fall, att ens kunna erkänna, ondskans problem. Även om bahá’íer inte tillskriver fenomenet den objektiva existens som tidigare stadier i den religiösa historien antog att den hade, är effekterna av den negering av godhet som ondska representerar, precis som i fallet med mörker,
58 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 132, sid. 217
okunnighet eller sjukdom, mycket invalidiserande. Få förlagsår går förbi utan att erbjuda den bildade läsaren en lång rad nya och fantasifulla personlighetsanalyser av någon av de monstruösa gestalter som under nittonhundratalet systematiskt torterade, förnedrade och utrotade många miljoner av sina medmänniskor. Vetenskapliga auktoriteter inbjuder en att betänka den vikt som, omväxlande, ska läggas vid faderliga missdåd, social utstötning, besvikelser i yrkeslivet, fattigdom, orättvisa, krigserfarenheter, möjliga genetiska handikapp, nihilistisk litteratur, eller olika kombinationer av dessa, i ett försök att förstå de fixa idéer som underblåst ett till synes bottenlöst hat gentemot mänskligheten. En iögonfallande lucka i de nutida spekulationerna är det som erfarna kommentatorer, även så sent som för ett sekel sedan, oavsett vilka andra drag den än må ha, skulle ha igenkänt som en andlig sjukdom.
Om enighet verkligen är ett lackmustest för mänsklig framgång, kommer varken historien eller himlen att, utan vidare, förlåta dem som avsiktligt valt att bära hand på den. Genom att ha tilltro sänker människor garden och öppnar sig gentemot andra. Det finns inget sätt, förutom detta, varigenom de helhjärtat kan hänge sig åt gemensamma mål. Inget är mer förödande än att plötsligt upptäcka att, vad den andre parten anbelangar, åtaganden som gjorts i god tro inte representerat annat än en vunnen fördel, ett medel för att uppnå dolda mål skilda från, eller rent av motsatta, det företag man skenbart påbörjat tillsammans. Detta förräderi löper som en röd tråd genom den mänskliga historien och har fått ett av sina tidigast nedtecknade uttryck i den uråldriga berättelsen om Kains avundsjuka gentemot den broder vars tro Gud valt att bekräfta. Om det motbjudande lidande som jordens folk fått utstå under nittonhundratalet har efterlämnat någon lärdom, så ligger denna i det faktum att den oenighet som ligger i systemet, som ärvts från ett mörkt förgånget och som förgiftat relationer i livets alla sfärer, har förmått att i denna tidsålder öppna dörren för demoniska beteenden mer bestialiska än något sinnet kunnat föreställa sig.
Om ondskan har ett namn så är det säkerligen den avsiktliga förbrytelsen mot de svårligen vunna förbund av fred och försoning, genom vilka välmenande människor sökt undfly det förflutna och bygga en framtid tillsammans. Enighet kräver, på grund av själva sin natur, självuppoffring. “…egenkärleken“, säger Mästaren, “har knådats in i själva den lera av vilken människan består“59. Egot, som av honom kallats det “enträgna jaget“60, gör instinktivt motstånd mot påtvingade begränsningar i vad den uppfattar som sin frihet. För att villigt ge upp de tillfredsställelser som lättsinnet erbjuder, måste individen komma att tro att förverkligande står att finna annorstädes. Ytterst ligger det, såsom det alltid har gjort, i själens underkastelse under Gud.
Misslyckandet att möta denna underkastelses utmaning har genom århundradena manifesterat sig, med synnerligen förödande konsekvenser, i svek mot Guds budbärare och de ideal de lärt. Det hör inte till föreliggande diskussion att ge en översikt av naturen och stadgarna hos det särskilda förbund genom vilket Bahá’u’lláh framgångsrikt bevarat enigheten bland dem som igenkänt Honom och tjänar Hans syfte. Det räcker att notera styrkan i de ordalag Han reserverat för den avsiktliga överträdelsen mot det av dem som
59 The Secret of Divine Civilization (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1990), sid.
96
60 Selections from the Writings of ‘Abdu’l-Bahá (Haifa: Bahá’í World Centre, 1997), sid. 256
samtidigt låtsas vara trogna det: “De, som vänt sig bort därifrån räknas i din Herres, den allsmäktiges, den ohämmades ögon till invånarna i den nedersta elden“61. Skälet till hårdheten i detta fördömande är uppenbart. Få människor har svårt att igenkänna vare sig den fara för det sociala välbefinnandet som välbekanta brott såsom mord, våldtäkt och bedrägeri innebär, eller samhällets behov av att vidta kraftiga försvarsåtgärder. Men vad skall bahá’íer anse om en perversion som, om den lämnas fria tyglar, skulle förstöra de nödvändiga medlen för att skapa enighet; som i Mästarens kompromisslösa ord skulle “bli såsom en yxa som hugger mot själva roten på det välsignade trädet“62? Det är inte fråga om intellektuella meningsskiljaktigheter eller ens moralisk svaghet. Många människor är motvilliga att acceptera auktoritet av något slag och avlägsnar sig så småningom från omständigheter som kräver auktoriteter. Personer som attraherats av bahá’í-tron men som, oavsett skäl, beslutar sig att lämna den är helt fria att göra det.
Förbundsbryteri är ett fenomen av helt annat slag. Den impuls det väcker i dem som befinner sig under dess inflytande, är inte bara den att fritt följa vilken väg de än tror leda till personligt förverkligande eller bidrag till samhället. Snarare drivs sådana personer av en till synes oregerlig beslutsamhet att, med hjälp av alla till buds stående medel, påtvinga sin personliga vilja på samfundet utan hänsyn till den skada som åsamkas och utan respekt för de högtidliga åtaganden de förbundit sig till i och med att de accepterades som medlemmar i samfundet. Ytterst blir jaget den allt överskuggande auktoriteten, inte bara i individens egna liv utan också i alla andra liv som den mäktar inverka på. Lång
61 Bahá’u’lláh, från en tidigare oöversatt skrift
62 Will and Testament of ‘Abdu’l-Bahá (Wilmette: Bahá’í Publishing Trust, 1944), sid. 25
och tragisk erfarenhet bär, utan minsta tvivel, vittnesbörd om att gåvor som fin härkomst, intellekt, utbildning, fromhet och socialt ledarskap kan nyttjas, likväl, för att tjäna mänskligheten som för att tjäna den egna ambitionen. I gångna tider, då andliga prioriteringar av annat slag låg i fokus för de gudomliga avsikterna, fördärvade inte följderna av sådana uppror det centrala budskapet i någon av de på varandra följande uppenbarelserna från Gud. Idag, med de oerhörda möjligheter och fruktansvärda faror som planetens fysiska enande fört med sig, blir hängivenhet till enighetens förutsättningar prövostenen för alla bedyranden om hängivenhet till Guds vilja och för den delen också till mänsklighetens välbefinnande.
*
Allt i dess historia har förberett bahá’í-tron att möta de utmaningar den står inför. Redan i detta relativt tidiga skede av dess utveckling, och med de relativt begränsade resurser det för närvarande har till sitt förfogande, förtjänar bahá’í-rörelsen all den respekt den börjar åtnjuta. En åskådare behöver inte acceptera dess anspråk på gudomligt ursprung för att uppskatta det som uppnås. Även sett som ett rent världsligt fenomen rättfärdigar bahá’í-samfundets natur och dess prestationer uppmärksamheten från folk, som är allvarligt oroade över civilisationskrisen, då det är ett bevis på att världens folk, i all sin mångfald, kan lära sig att leva och arbeta tillsammans och fullbordas, som en enda mänsklighet, i ett enda globalt hemland.
Detta faktum understryker, om större emfas skulle krävas, angelägenheten i Universella Rättvisans Hus planer för spridandet och konsoliderandet av tron. Resten av mänskligheten har all rätt att, av en grupp människor som är genuint hängivna den vision om enighet som finns i Bahá’u’lláhs skrifter, förvänta sig att de allt mer vitalt bidrar till sociala förbättringsprogram, som för sin framgång är beroende av just enighetens kraft. Att möta förväntningarna innebär att bahá’í-samfundet måste växa i en allt snabbare takt, kraftigt ökande de personella och materiella resurserna som investerats i dess arbete och utvidga omfånget av de färdigheter, som rustar det till att vara en nyttig samarbetspart för likasinnade organisationer. Ansträngningens sociala mål måste gå hand i hand med en förståelse av den längtan som finns hos miljontals lika uppriktiga människor, ännu ovetande om Bahá’u’lláhs mission men inspirerade av många av dess ideal, efter en möjlighet att finna ett liv av tjänande som har bestående mening.
Den systematiska tillväxtkultur som slagit rot i bahá’í-samfundet tycks därför vara det vida effektivaste gensvar vännerna kan ge på den utmaning som diskuterats på dessa sidor. Upplevelsen av en intensiv och fortgående fördjupning i det kreativa ordet befriar en alltmer från de materialistiska antagandenas grepp, det Bahá’u’lláh kallar “anspelningarna från dem, som förkroppsligar den sataniska inbillningen“63. Antaganden som genomsyrat samhället och som lamslår förändringsimpulser. Den utvecklar ens förmåga att hjälpa den längtan efter enighet som finns hos vänner och bekanta, att finna mogna och intelligenta uttryck. Kärnaktiviteterna i denna plan, barnklasser, andliga sammankomster och studiecirklar, är av den natur att de tillåter ett växande antal personer, som ännu inte ser sig som bahá’íer, att känna friheten att delta i denna process. Resultatet har blivit att det skapats något som träffande
63 Kitáb-i-Iqán (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 2002), stycke 213, sid. 154-155
kallas en “intressegrupp“. I takt med att andra har nytta av deltagandet, och börjar identifiera sig med de mål bahá’í-samfundet strävar efter, har erfarenheten visat att även de blir benägna att helt förbinda sig till Bahá’u’lláh, som aktiva medel för Hans syfte. Frånsett de tillhörande målen så har ett helhjärtat verkställande av planen potentialen att enormt förstärka bahá’í-samfundets bidrag till den allmänna diskursen kring det som blivit den mest krävande fråga som mänskligheten står inför.
Om bahá’íerna ska kunna uppfylla Bahá’u’lláhs mandat, är det dock helt klart avgörande att de måste inse att de samtidiga ansträngningarna att stödja förbättringen av samhället och att undervisa bahá’í-tron inte är aktiviteter som tävlar om uppmärksamhet. Snarare är de växelverkande inslag i ett sammanhållet globalt program. Variationen av infallsvinklar styrs i huvudsak av skilda behov och skilda nyfikenhetsstadier vännerna påträffar. Då den fria viljan är en inneboende gåva hos själen, kommer varje individ som känner sig manad att utforska Bahá’u’lláhs skrifter, behöva finna sin egen plats i det andliga letandets eviga kontinuum. Hon kommer att, i sitt eget samvetes avskilda vrå och utan påtryckningar, behöva avgöra vilket andligt ansvar denna upptäckt för med sig. För att på ett intelligent sätt kunna utöva denna autonomi, måste hon dock få både ett perspektiv på de förändringsprocesser i vilka hon, precis som resten av jordens befolkning, befinner sig och en tydlig förståelse av implikationerna för hennes eget liv. Bahá’í-samfundets plikt är att göra allt i sin makt för att, i alla steg, understödja mänsklighetens universella rörelse mot återförening med Gud. Den gudomliga planen, efterlämnad av ‘Abdu’l-Bahá, är det medel genom vilket detta arbete utförs.
Hur central än principen om religionernas enhet tveklöst är, är uppgiften att sprida Bahá’u’lláhs budskap, därför, självklart inte ett interreligiöst projekt. Emedan sinnet söker intellektuell säkerhet är det själen längtar efter uppnåendet av visshet. En sådan inre övertygelse är det slutgiltiga målet för allt andligt sökande, hur snabb eller gradvis processen än må vara. För själen är inte konverterandet oviktigt eller av underordnad betydelse i utforskandet av religiös sanning, utan den huvudsakliga frågan som förr eller senare måste tas itu med. Det finns ingen tvetydighet kring Bahá’u’lláhs ord i ämnet och det kan inte finnas någon i sinnet på dem som vill tjäna Honom: “Sannerligen säger Jag, detta är den dag, då mänskligheten kan skåda den Utlovades ansikte och höra Hans röst. Guds kallelse har gått ut och ljuset från Hans anlete fallit på människorna. Det tillkommer varje människa att utstryka spåret av varje gagnlöst ord från sitt hjärtas tavla och att med ett öppet och fördomsfritt sinne betrakta Hans uppenbarelses tecken, bevisen för Hans uppdrag och Hans härlighets tecken.“64
*
Ett av modernitetens utmärkande drag har varit det historiska medvetandets universella uppvaknande. Ett resultat av denna omvälvande perspektivförändring, som i stor grad förstärker undervisandet av Bahá’u’lláhs budskap, är folks förmåga att, om de får möjligheten, igenkänna att alla mänsklighetens heliga skrifter förlägger själva frälsningsdramat helt till ett historiskt sammanhang. Under det symboliska språkets och metaforernas yta verkar religionen, såsom skrifterna beskriver det, inte genom godtyckliga
64 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 7, sid. 24
magiska befallningar, utan som en uppfyllandeprocess som uppenbaras i en fysisk värld, skapad av Gud, i detta syfte.
I detta hänseende talar skrifterna med gemensam stämma: religionens mål är att mänskligheten når tiden för “invallningen“65, för “en hjord och en herde“66, den stora tid som skall komma då “jorden skall stråla av sin Herres ljus“67 och Guds vilja sker “på jorden såsom i himlen“68, “den utlovade dagen“69 då den “heliga staden“70 som “kommer ner ur himlen, från… Gud“71, då “det berg där Herrens hus är skall stå där fast grundat och vara det förnämsta bland bergen och upphöjt över andra höjder, och alla hednafolk skall strömma dit“72, då Gud skall kräva att få veta “hur kan ni så krossa mitt folk och söndermala de fattiga“73, den dag då skrifter som blivit “förseglade intill ändens tid“74 skulle öppnas och förening med Gud kommer att uttryckas genom “ett nytt namn, som Herrens mun skall bestämma“75, en tid fullständigt bortom något mänskligheten kommer att ha erfarit, sinnet förnummit eller språket ännu omfattat: “såsom vi skapat de första varelserna, så skola vi åter göra dem, enligt ett löfte, som åligger oss. Så skola vi förvisso göra.“76
65 The Summons of the Lord of Hosts: Tablets of Bahá’u’lláh (Haifa: Bahá’í World Centre, 2002), stycke 126
66 Johannes 10:16
67 Koranen, sura 39, vers 69 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979)
68 Matteus 6:10
69 Koranen, sura 85, vers 2 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979)
70 Uppenbarelseboken 21:2
71 Uppenbarelseboken 3:12
72 Jesaja 2:2
73 Jesaja 3:15
74 Daniel 12:9
75 Jesaja 62:2
76 Koranen, sura 21, vers 104 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979)
Det uttalade syftet med historiens räcka av profetiska uppenbarelser har därför inte enbart varit att vägleda den enskilda sökaren på den personliga frälsningens stig, utan även att förbereda hela den mänskliga familjen på den stora eskatologiska händelse som väntar, genom vilken världens liv i sig fullständigt kommer att förändras. Bahá’u’lláhs uppenbarelse är varken förberedande eller profetisk. Den är den händelsen. Genom dess inflytande har det enorma företaget att lägga grunden för Guds rike satts i rörelse och världens folk har givits de krafter och förmågor som krävs för att fullgöra uppgiften. Detta rike är en universell civilisation, formad av principer för social rättvisa berikade av prestationer, utförda av det mänskliga sinnet och den mänskliga anden, bortom allt denna tid kan föreställa sig. “Detta är den dag“, förkunnar Bahá’u’lláh, “på vilken Guds härligaste ynnest har flödat ut över människorna, den dag på vilken Hans allra största nåd har ingjutits i alla skapade ting … Snart skall den nuvarande ordningen vecklas samman och en ny vecklas ut i dess ställe.“77
Tjänandet av målen kräver en förståelse av de grundläggande skillnaderna mellan Bahá’u’lláhs mission och människoskapade politiska och ideologiska projekt. Det moraliska vakuum som framkallade nittonhundratalets fasor visade på de yttre begränsningarna för sinnets förmåga att utan hjälp tänka ut och skapa ett idealsamhälle, oavsett hur stora materiella tillgångar som togs i anspråk. Det lidande det medförde har outplånligt inristat läxan i medvetandet hos jordens befolkning. Religionens syn på människans framtid har därför inget gemensamt med gångna tiders system och bara ett relativt litet samröre med dagens. Den tilltalar en
77 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 4, sid. 21-22
verklighet i den rationella själens genetiska kod, om man kan kalla det så. Himlens konungarike finns, undervisade Jesus för två tusen år sedan, “inom er“78. Hans organiska analogier om en “vingård“79, om “sådden i den goda jorden“80, om att “varje gott träd [bär] god frukt“81 talar om en potential hos den mänskliga arten, som har närts och fostrats av Gud sedan tidens begynnelse, som syftet med och spjutspetsen på den skapande processen. Det fortgående arbetet med att tålmodigt fostra är den uppgift Bahá’u’lláh anförtrott den skara som igenkänt Honom och tagit till sig Hans tro. Det är då föga förvånande att Han använder ett så upphöjt språk om ett så stort privilegium: “Ni är stjärnorna på förståelsens himmel, brisen som rör sig i dagbräckningen, det stilla flytande vattnet av vilket själva livet för alla människor måste bero…“82
Processen bär inom sig en försäkran om fullbordan. För dem som har ögon att se framträder den nya skapelsen idag överallt, på samma sätt som en planta i sinom tid blir ett fruktbärande träd och ett barn når vuxen ålder. På varandra följande uppenbarelser från en kärleksfull och målmedveten skapare har fört jordens invånare till tröskeln av deras gemensamma mognad som ett enda folk. Bahá’u’lláh uppmanar nu mänskligheten att tillträda sitt arv: “Det som Herren har föreskrivit som det ofelbara läkemedlet och mäktigaste instrumentet för botandet av hela världen är alla dess folks förening i en allomfattande rörelse, en gemensam Tro.“83
78 Lukas 17:21
79 Matteus 21:33
80 Matteus 13:23
81 Matteus 7:17
82 Axplock från Bahá’u’lláhs skrifter (Stockholm: Bahá’í-förlaget AB, 1978), nr. 96, sid. 153
83 ibid., nr. 120, sid. 194
Skriv ut 
PDF