Den utlovade dagen är kommen
Denna Guds dom
Hur besvarades Hans kallelse?
Grunddragen i detta gripande drama
En värld som dragit sig undan Honom
Mottagarna av budskapet
Skrifter till kungarna
Den mäktigaste lagen uppenbarad
Uppenbarat för påven
Låt tyranniet upphöra
Guds Ställföreträdare på jorden
Omedelbar och fullständig förödmjukelse
Bolsjevismens uppgång
Slutet för Heliga romerska riket
Hur gick det för Turkiet och Persien?
Osmanska imperiets undergång
Gudomlig vedergällning mot Qájár-dynastin
Kungligheternas försämrade lott
Erkännande av kungavärdigheten
Den religiösa ortodoxins sönderfall
Ord riktade till muslimska präster
Shia-islams tillbakagång
Kalifatets sammanbrott
En varning till alla nationer
Hans budskap till kristna ledare
Kristna nationer mot kristna nationer
Fortgående uppenbarelse
De tre falska gudarna
Religionens försvagade pelare
Guds syfte
Den stora kommande tidsåldern
Religion och social evolution
Den större inkluderande lojaliteten
Världssamväldet
Shoghi Effendi var den andlige ledaren för bahá’í-samfundet i världen från år 1921 till sin bortgång 1957. Det följande uttalandet om bahá’í-trons ursprung och syften har hämtats från en översikt utarbetad av honom för Förenta nationerna.
Den grundläggande princip, som förkunnats av Bahá’u’lláh, är att religiös sanning inte är absolut utan relativ, att gudomlig uppenbarelse är ett fortlöpande och framåtskridande skeende, att alla världens stora religioner har gudomligt ursprung, att deras grundläggande principer är i fullständig harmoni, att deras syften och mål är ett och desamma, att deras läror endast är facetter av en enda sanning, att deras funktioner är kompletterande, att de endast skiljer sig i sina lärors icke-grundläggande aspekter och att deras uppgifter står för successiva steg i det mänskliga samhällets andliga utveckling...
...Hans uppgift är att tillkännage att det mänskliga släktets spädbarns- och barndomsåldrar är till ända, att de omvälvningar som är förknippade med det nuvarande ungdomsstadiet, sakta och smärtsamt förbereder den att uppnå mognadsstadiet och förebådar ankomsten av den tidsåldrarnas tidsålder då svärd kommer att smidas till plogbillar, då det rike som utlovats av Jesus Kristus kommer att ha upprättats och planetens fred slutgiltigt och varaktigt säkrats. Inte heller gör Bahá’u’lláh anspråk på slutgiltighet för sin egen uppenbarelse, utan fastslår i stället att ett fullare mått av den sanning som Han fått i uppdrag av den Allsmäktige att förläna mänskligheten vid en så kritisk tidpunkt i dess historia, med nödvändighet måste uppenbaras inför framtida stadier av mänsklighetens ständiga och obegränsade utveckling.
Bahá’í-tron hävdar Guds enhet, erkänner Hans profeters enhet och inskärper principen om hela den mänskliga rasens enhet och enhetlighet. Den förkunnar nödvändigheten av och det oundvikliga i mänsklighetens enande, försäkrar att detta stegvis närmar sig och hävdar att ingenting mindre än Guds omvandlande Ande, som verkar genom Hans utvalda Talesman på denna dag, slutligen kan lyckas med att åstadkomma det. Den ålägger vidare sina efterföljare som deras främsta plikt, ett obundet sökande efter sanning, fördömer varje form av fördom och vidskepelse, uttalar att syftet med religion är att främja vänskap och endräkt, förkunnar dess grundläggande harmoni med vetenskap och erkänner den som den främsta verkande kraften för att skapa fred och välordnad utveckling i det mänskliga samhället.
Mírzá Ḥusayn-‘Alí, kallad Bahá’u’lláh (Guds Härlighet), född i Mázindarán, vars ankomst Báb (Bahá’u’lláhs Härold och förelöpare) hade förutsagt, ... fängslades i Ṭihran, förvisades år 1852 från sitt fädernesland till Bagdad och därifrån till Konstantinopel och Adrianopel och slutligen till fängelsestaden ʻAkká, där Han förblev fängslad i inte mindre än tjugofyra år och i vars närhet Han gick bort år 1892. Under sin förvisning och i synnerhet i Adrianopel och ʻAkká, utformade Han sin religionsordnings lagar och påbud, utvecklade i över etthundra volymer sin tros principer, förkunnade sitt budskap för kungar och härskare i såväl österlandet som i västerlandet, både kristna och muslimska, samt riktade sig till påven, islams kalif, de högsta ämbetsmännen i den amerikanska kontinentens republiker, hela det kristna prästeståndet, ledarna för shia- och sunni-islam och den zoroastriska religionens överstepräster. I dessa skrifter förkunnade Han sin uppenbarelse, anmodade dem som Han riktade sig till att följa Hans uppmaning och ansluta sig till Hans tro, varnade dem för följderna av deras vägran och fördömde i några fall deras högmod och tyranni...
Den tro som detta samfund tjänar, skyddar och befrämjar är ... till sitt väsen övernaturlig, övernationell, fullständigt opolitisk, opartisk och diametralt motsatt varje politik eller riktning som söker upphöja någon särskild ras, klass eller nation. Den är fri från varje form av ecklesiastik, har varken prästerskap eller ritual och stöds uteslutande genom frivilliga bidrag lämnade av dess erkända efterföljare. Fastän lojala mot sina respektive regeringar, fastän genomsyrade av kärlek till sitt eget land och angelägna att alltid främja dess högsta intressen, ser bahá’í-trons anhängare emellertid mänskligheten som en enhet och djupt hängivna dess grundläggande intressen, kommer de inte att tveka att underordna varje särintresse, antingen det är personligt, regionalt eller nationellt, hela mänsklighetens övergripande intressen, fullt medvetna om att, i en värld av ömsesidigt beroende folk och nationer, gynnas en enskild del bäst genom ett främjande av helheten och att inget bestående resultat kan åstadkommas av någon av beståndsdelarna om helhetens allmänna intressen försummas...
År 1941 utkom för första gången den engelska originalversionen av denna bok, The Promised Day is Come. I förordet till utgåvan från år 1961, skrivet av historieprofessorn Firuz Kazemzadeh vid Yale University, sägs bland annat att Shoghi Effendis stil, formell och noga utmejslad, är fullständigt originell. Vissa läsare finner den svår i början men upptäcker snart hur fulländat den överensstämmer med den uppgift som författaren ålagt sig, hur perfekt den är anpassad till ämnet. Varje substantiv, varje verb, varje adjektiv tjänar författarens syfte och bidrar till det majestätiska intryck som boken oundvikligen ger den uppmärksamme läsaren.
Återstoden av detta förord är baserad på förordet till 1961 års engelska upplaga – ett förord som är lika relevant idag, år 2018.
Att säga att vi lever i en krisernas tidsålder är ett alltför enkelt yttrande. Otaliga böcker, artiklar och föreläsningar behandlar detta tema i en mängd variationer. Förväntningarna på en allmän seger för fred och demokrati har lämnat rum för ängslan och besvikelse. Många anser att världen är sjuk, att något gick fel med den västerländska civilisationen just vid den tidpunkt då den höll på att bli en världscivilisation, att gårdagens utopier har visat sig utmynna i djup besvikelse, att människans framtid hotas av hennes egna destruktiva impulser, som är mycket starkare än hon hade antagit och vilka hon förefaller oförmögen att kontrollera. Det finns emellertid ingen enighet vare sig om krisens orsaker eller om det nödvändiga botemedlet. Den moderna människan förefaller ha gått vilse i en labyrint av motstridiga ideologier, vara förblindad av bländande teorier, som under ett kort ögonblick avleder hennes uppmärksamhet och sakna ett livsviktigt värdesystem.
Efter att ha förnekat sin andliga natur och förklarat sig vara inget annat än ett högre djur, är den moderna människan oförmögen att urskilja den enkla sanningen att hennes lycka och själva hennes överlevnad beror på upprättandet av harmoni mellan hennes vilja och universums Skapares vilja. Grundorsaken till mänsklighetens situation ligger i hennes förkastande av de principer som utgör den enda grunden för mänsklig existens, principer som är lika verkliga som fysiska lagar men som förstås genom förnuft och tro snarare än genom förnuft och sinnesförnimmelse.
Mitt under brinnande världskrig skrev Shoghi Effendi ett långt brev som blev en bok till västerlandets bahá’íer. I den förklarade han på ett tydligt och mäktigt språk bahá’í-förståelsen av vår tids kris. ”Denna gigantiska omvälvnings mäktiga skeende,” förkunnade han otvetydigt, ”är icke fattbart för några utom för dem som har erkänt både Bahá’u’lláhs och Bábs anspråk. Deras efterföljare är fullt medvetna om varifrån det kommer och till vad det slutligen kommer att leda.” Den visshet som uttalas i denna mening är härledd från en tro på Bahá’u’lláh som en gudomlig Budbärare, som inleder en ny tidsålder i mänsklighetens historia.
Medan de flesta tänkare under de senaste hundra åren har försökt tolka historien antingen i förhållande till det historiska skeendet självt, vilket är en omöjlig uppgift eller tolka all mänsklig verksamhet genom någon del därav, såsom ekonomi eller politik, vilket är lika omöjligt, ser Shoghi Effendi på historien i ljuset av dess innersta natur – förhållandet mellan timlig människa och evig Gud. Sedd på detta sätt avslöjar historien en mening och ett mönster som inte var iakttagbart dessförinnan. Människans handlingar får betydelse då det visas att det var hennes eget egensinne, hennes förkastande av Guds vilja, som ledde till de omvälvningar och det kaos i vilka hon blivit så hopplöst insnärjd. Ett sätt att uttrycka det är, att detta århundrades fasor är Guds bestraffning av människan för att hon avskurit de band som förenade henne med sin Skapare. Ett annat formuleringssätt är att människans plågor är ett resultat av hennes egen envisa ovillighet att erkänna sin andliga natur och de andliga lagar som styr denna.
Vältaligt och kraftfullt skisserar Shoghi Effendi Bahá’u’lláhs uppgift och det svar som den framkallade. I ett stort antal budskap till ”kejsare, kungar och prinsar, kanslerer och ministrar, påven, präster, munkar och filosofer, lärda personer, parlamentsledamöter och fullmäktige, jordens rika, alla religioners anhängare,” förkunnade Bahá’u’lláh sitt Budskap och utvecklade inför världens styresmäns blinda ögon den gudomliga plan som är förutbestämd att lyfta mänskligheten till en högre nivå av utveckling och skapa en ny, en andligen sundare civilisation.
Upplösningen av de traditionella grunderna för ett civiliserat samhälle, störtandet av dess gamla institutioner och värden skapade ett tomrum som oundvikligen måste fyllas. Då mänskligheten vände Bahá’u’lláh ryggen och vägrade att anamma Hans budskap öppnade den dörren till falska och fördärvliga läror som snabbt erövrade sinnen och hjärtan.
Nutiden är mörk men likväl bär den inom sig löftet om en ljus framtid. Den sönderfallande gamla världsordningen har redan givit liv åt en ny. De lidanden som mänskligheten har åsamkat sig själv skapar sakta men säkert de erforderliga förutsättningarna för mänsklighetens enande. Shoghi Effendi betonar upprepade gånger hur på ett mystiskt sätt och ”motståndslöst Gud förverkligar sitt syfte, trots att den syn som möter våra ögon denna dag är skeendet i en värld, som är hopplöst insnärjd i sina egna nät” och är likgiltig för sin egen höga bestämmelse.
Den utlovade dagen är kommen är inte en historisk beskrivning av det senaste århundradet, ej heller är den filosofisk i detta begrepps mer tekniska bemärkelse. Likväl förmedlar den på färre än etthundrafemtio sidor en sannare bild av de ofantliga omvälvningar som har inträffat i Europa och Asien sedan mitten av artonhundratalet än vad hela bibliotek av digra vetenskapliga verk rymmer. Shoghi Effendis analys tränger in till kärnan av händelser och personligheter. Hans korta karakteristik av Napoleon III, påven Pius IX, Násiri’d-Dín Sháh och Wilhelm II är strålande exempel på djärv och exakt kärnfullhet, i vilken några få meningar räcker för att avslöja de mest betydelsefulla egenskaperna hos varje person. Samma snillrikhet beträffande koncisa formuleringar visas i diskussionen om sådana invecklade händelser som monarkiers fall, kalifatets sönderfall, religiösa lärors förfall och bolsjevismens uppgång. Ofelbart utväljer han i varje fall de väsentliga egenskaperna, varigenom händelsen, institutionen eller rörelsen får liv och förmedlar sin mening till läsaren.
Denna anmärkningsvärda bok är en uppmaning till alla och envar. Snabbt och dramatiskt berättar den historien om den senaste av Guds budbärare som talade till hela mänskligheten men endast hördes av ett fåtal. Den visar de skrämmande konsekvenserna av sådant trots – den gamla världsordningens fall och den undanskymda födelsen av den nya. Den visar djupet av nutidens mörker och förutsäger en ny gryning för mänskligheten om den svarar på den gudomliga kallelsen. Men framför allt påminner den kraftfullt den moderna människan om, att hon inte är ensam i universum, att hennes liv inte är meningslöst, att hennes öde är betydelsefullt och att vägen till Gud än en gång står öppen för henne.
Vänner och medarvingar till Bahá’u’lláhs rike: En storm, exempellös i sin våldsamhet, oförutsägbar till sin riktning, katastrofal i sina omedelbara verkningar, ofattbart underbar till sina slutliga resultat, sveper för närvarande fram över jordens yta. Dess pådrivande kraft vinner obönhörligt i omfattning och styrka. Dess renande förmåga, oavsett hur obemärkt den än är, tilltager för varje dag som går. Mänskligheten, fångad i greppet av dess ödeläggande kraft, är slagen av tecknen på dess oemotståndliga våldsamhet. Den kan varken skönja dess ursprung eller tyda dess innebörd och ej heller urskilja dess följder. Förvirrad, plågad och hjälplös ser den denna stora och mäktiga Guds vind tränga in i de avlägsnaste och skönaste områdena på jorden, skaka dess grundvalar, rubba dess jämvikt, söndra dess nationer, sönderbryta dess folks hem, ödelägga dess städer, driva i exil dess kungar, nedriva dess bålverk, upprycka dess institutioner med rötterna, fördunkla dess ljus och pina dess invånares själar.
”Tiden för förstörandet av världen och dess folk,” förkunnade Bahá’u’lláhs profetiska penna, ”har kommit”. ”Timman närmar sig,” försäkrar Han uttryckligen, ”då den största omvälvningen kommer att ha visat sig.” ”Den utlovade dagen är kommen, den dag då plågsamma hemsökelser kommer att ha vällt fram över era huvuden och under era fötter och säga: ’Smaka nu vad era händer har åstadkommit!’” ”Snart skall Hans straffande vindstöt slå er och helvetets damm omsvepa er.” Och åter: ” Då den utsedda timman är kommen skall plötsligt det framträda som skall få mänsklighetens lemmar att darra.” ”Den dag närmar sig då dess (civilisationens) låga kommer att förtära städerna, då storhetens tunga kommer att förkunna: ’Riket tillhör Gud, den Allsmäktige, den Allprisade!’” ”Den dagen kommer snart,” har Han skrivit, åsyftande de dåraktiga på jorden, ”då de kommer att ropa på hjälp och ej få något svar.” ”Den dagen närmar sig,” har Han därutöver profeterat, ”då den Allsmäktiges vrede kommer att ha fångat dem. Han är sannerligen den Allsmäktige, den Alltunderkuvande, den Mäktigaste. Han skall rena jorden från deras fördärvlighets förorening och giva den i arv till sådana av Hans tjänare som står Honom nära.
”Beträffande dem som förnekar Honom som är Guds upphöjda Port,” har Báb för sin del bekräftat i Qayyúm-i-Asmá, ”för dem har Vi, såsom rättvist förordnats av Gud, berett en svår vedermöda. Och Han, Gud, är den Mäktige, den Vise.” Och vidare: ”O, jordens folk! Jag svär vid er Herre! Ni kommer att handla så som tidigare generationer har handlat. Låt er då varnas för Guds fruktansvärda och mest smärtsamma vedergällning, ty Gud är i sanning mäktig över alla ting.” Och åter: ”Vid Min härlighet! Jag kommer att med Min makts händer låta de otrogna smaka en vedergällning som är okänd för alla utom Mig och kommer att över de trofasta sprida de myskdoftande fläktar som Jag har närt i djupet av Min trons hjärta.” Kära vänner! Denna gigantiska omvälvnings mäktiga skeende är icke fattbar för någon utom dem som har erkänt både Bahá’u’lláhs och
Bábs anspråk. Deras efterföljare vet mycket väl varifrån det kommer och vad det slutligen kommer att utmynna i. Fastän okunniga om hur länge det kommer att sträcka sig inser de klart dess ursprung, är medvetna om dess riktning, erkänner dess nödvändighet, iakttager förtröstansfullt dess mystiska förlopp, ber ivrigt för mildrandet av dess hårdhet, arbetar på ett intelligent sätt för att dämpa dess intensitet och emotser med ofördunklad syn fullbordandet av de farhågor och de hopp som det nödvändigtvis måste alstra.
Denna Guds dom, som den ses av dem som har erkänt Bahá’u’lláh som Hans språkrör och Hans största Budbärare på jorden, är både en vedergällande katastrof och en handling av helig och mäktig tuktan. Den är på samma gång en hemsökelse från Gud och en renande process för hela mänskligheten. Dess eldar straffar det mänskliga släktets förvändhet och svetsar samman dess beståndsdelar till ett organiskt, odelbart, världsomfattande samhälle. Mänskligheten nödgas – under dessa ödesdigra år, som på samma gång utmärker avslutningen av det första århundradet i bahá’í-eran och förkunnar öppnandet av ett nytt, såsom påbjudits av Honom, som är såväl domaren som befriaren av människosläktet, – samtidigt stå till svars för sina handlingar i det förflutna samt luttras och förberedas för sin framtida uppgift. Den kan varken undfly det förgångnas ansvar eller undandraga sig framtidens. Gud, den Vaksamme, den Rättvise, den Kärleksfulle, den allvise Förordnaren, kan i denna enastående religionsordning inte tillåta en ännu ej pånyttfödd mänsklighets synder, oavsett om de uppkommit genom underlåtenhet eller aktiv handling, att förbliva ostraffade; ej heller kommer Han att vara villig att övergiva sina barn åt deras öde och förmena dem det kulminerande och lycksaliga stadium som på samma gång är deras oförytterliga rättighet och sanna bestämmelse, i deras långa, långsamma och smärtsamma utveckling genom tidsåldrarna.
”Bered er, o människor,” är, å ena sidan, den olycksbådande varningen, förkunnad av Bahá’u’lláh själv, ”på ankomsten av den gudomliga rättvisans dagar, ty den utlovade timman är nu kommen.” ”Övergiv det som ni äger och grip det som Gud, som nedböjer människors nackar, har bringat. Ni skall i sanning veta att, om ni icke vänder er bort från det som ni har begått, kommer ett straff att drabba er från alla håll och ni skall skåda ting än mer ohyggliga än vad ni tidigare fått skåda.” Och åter: ”Vi har bestämt en tid för er, o folk. Om ni försummar att på den utsatta tiden vända er till Gud, skall Han sannerligen fara hårt fram med er och låta svåra prövningar ansätta er från alla håll. Hur hård är inte den tuktan som Herren då kommer att låta er erfara!” Och åter: ”Gud härskar förvisso över deras liv, som begick orätt emot Oss och känner väl deras handlingar. Han kommer med största säkerhet att gripa dem för deras synder. Han är i sanning den hårdaste av hämnare.” Och slutligen: ”O, världens folk! ni skall i sanning veta att en oförutsedd olycka följer er och att smärtsam vedergällning väntar er. Tro icke att de dåd ni har begått har blivit utplånade från Min syn. Vid Min skönhet! Alla era gärningar har av Min penna inristats med tydliga bokstäver på tavlor av krysolit.”
”Hela världen,” försäkrar Bahá’u’lláh uttryckligen, å andra sidan och förutsäger en ljus framtid i beredskap som väntar en värld nu insvept i mörker, ”är nu i ett tillstånd av havandeskap. Den dag närmar sig då den kommer att ha frambringat sina ädlaste frukter, då i den kommer att ha spirat de ståtligaste träd, de älskligaste blommor, de mest himmelska välsignelser.” ”Den tiden nalkas då varje skapat ting kommer att ha kastat av sin börda. Lovprisad vare Gud som har förlänat denna ynnest som omfattar alla ting, såväl synliga som osynliga!” ”Detta väldiga förtryck,” har Han därutöver skrivit, förebådande mänsklighetens gyllene tidsålder, ”förbereder den för ankomsten av ”den Största rättvisan.” Denna största rättvisa är i sanning den rättvisa på vilken den Största fredens byggnad allenast kan och slutligen måste vila, medan den Största freden i sin tur kommer att bebåda den största, den världsomfattande civilisation som för alltid skall vara förknippad med Honom som bär det Största namnet.
Älskade vänner! Nästan etthundra år har förflutit sedan Bahá’u’lláhs uppenbarelses ljus grydde över världen – en uppenbarelse vars väsen, vilket bekräftats av Honom själv, ”ingen bland forna dagars budbärare annat än i föreskriven grad någonsin till fullo har uppfattat.” Under ett helt århundrade har Gud givit mänskligheten en frist så att den måtte erkänna Grundaren av en sådan uppenbarelse, ansluta sig till Hans sak, förkunna Hans storhet och upprätta Hans ordning. I etthundra volymer, som är förvaringsplatserna för oskattbara bud, mäktiga lagar, enastående principer, kraftfulla uppmaningar, upprepade varningar, häpnadsväckande profetior, upphöjd åkallan och betydelsefulla kommentarer, har Bäraren av ett sådant budskap förkunnat, som ingen profet före Honom, det uppdrag som Gud anförtrott Honom. Till kejsare, kungar, prinsar och potentater, till härskare, regeringar, prästerskap och olika folk, såväl i österlandet som i västerlandet, såväl kristna, judiska, muslimska som zoroastriska, riktade Han under nästan femtio år och under de mest tragiska levnadsvillkor, dessa oskattbara pärlor av kunskap och visdom, som låg gömda i Hans oförlikneliga uttalandens hav. Under försakelse av berömmelse och förmögenhet, accepterande fängslanden och landsförvisning, obekymrad om uteslutning och förtal, underkastande sig fysiska kränkningar och smärtsamma förluster lät Han, Guds Ställföreträdare på jorden, sig förvisas från plats till plats och från land till land tills Han slutligen i det Största fängelset offrade sin marterade son som lösen för hela mänsklighetens förlossning och enande. ”Vi har i sanning”, har Han själv betygat, ”icke brustit i fullgörandet av Vår plikt att förmana människorna och att framföra det vartill Jag var befalld av Gud, den Allsmäktige, den Allprisade. Hade de lyssnat till Mig skulle de ha skådat en annan värld än denna värld.” Och åter: ”Återstår det någon ursäkt för någon i denna uppenbarelse? Nej vid Gud, den mäktiga tronens Herre! Mina tecken har omfattat jorden och Min makt har inneslutit hela mänskligheten, likväl är människorna försjunkna i en sällsam sömn!”
Hur – kan vi fråga oss – har världen, föremålet för sådan gudomlig omsorg, återgäldat Honom som offrade sitt allt för dess skull? Vilket sorts välkomnande gav den Honom och vilket var svaret på Hans kallelse? Med ett anskri, som står ensamt i shia-islams historia, hälsades trons första ljus i dess ursprungsland, bland ett folk ökänt för sin krassa okunnighet, sin obändiga fanatism, sin barbariska grymhet, sina inrotade fördomar och den obegränsade makt som en fast förskansad prästerlig hierarki utövade över massorna. En förföljelse, som upptände ett mod, intygat av ingen mindre framstående auktoritet än framlidne Lord Curzon av Kedleston, som inte överträffades av det som Smithfields eldar frammanade, som med tragisk hastighet nedslog ej färre än tjugotusen av dess hjältemodiga efterföljare, vilka vägrade att byta sin nyfödda tro mot ett dödligt livs flyktiga ära och trygghet.
Till de kroppsliga plågor som tillfogades dessa lidande, lades så oförtjänta anklagelser för nihilism, ockultism, anarkism, eklekticism, omoral, sekterism, kätteri, politiska syften – var och en slutgiltigt vederlagd av trons egna grundsatser och av dess efterföljares vandel – vilket ökade antalet av dem som omedvetet eller uppsåtligt skadade dess sak.
Fullständig likgiltighet visad av framstående och förnäma män; obevekligt hat visat av de höga religiösa dignitärerna inom den tro från vilken den hade uppkommit; det föraktfulla begabbandet från det folk bland vilket den fötts; den fullständiga ringaktning vilken de flesta av de kungar och härskare som hade blivit tillskrivna av dess Upphovsman visade gentemot den; de fördömanden som uttalades, de hot som utslungades och de förvisningar som påbjudits av dem under vars styre den uppstod och först utbredde sig; den förvanskning som dess principer och lagar utsattes för av de avundsamma och de illvilliga i länder och bland folk långt bortom dess ursprungsland – allt detta är blott tecken på den behandling som utmättes av en generation försänkt i självbelåtenhet, likgiltig för sin Gud och glömsk av de förebud, profetior, varningar och förmaningar som uppenbarats av Hans budbärare.
De slag som så tungt tilldelades anhängarna av en så ovärderlig, så strålande, så stark tro, misslyckades emellertid med att dämpa den hätskhet som upptänt dess förföljare. Ej heller var de avsiktliga och illasinnade förvrängningarna av dess grundläggande lärosatser, dess syften och avsikter, dess hopp och strävanden, dess institutioner och verksamhet, tillräckliga för att avhålla förtryckaren och förtalaren, vilka med varjehanda medel till förfogande sökte utplåna dess namn och utrota dess system. Den hand som hade fällt ett så stort antal av dess oskyldiga och ödmjuka älskare och tjänare var nu höjd för att tilldela dess båda Grundare de tyngsta och grymmaste slag.
Báb - ”den Punkt”, såsom Bahá’u’lláh intygar, ”som profeternas och budbärarnas verklighet kretsar omkring” – var Den som först sveptes in i den malström som uppslukade Hans efterföljare. Plötslig arrest och fångenskap under det allra första året av Hans korta och betydelsefulla livsgärning; offentlig skymf avsiktligt tillfogad i närvaro av de religiösa dignitärerna i Shíráz; sträng och långvarig inspärrning i de dystra fästningarna i Ádhirbáyjáns berg; en föraktfull likgiltighet och feg avundsjuka ådagalagd av rikets statsöverhuvud respektive hans regerings främste minister; det noggrant iscensatta och farsartade förhöret i närvaro av tronarvingen och de framstående teologerna i Tabríz; det skamliga tillfogandet av bastonad i bönehuset i händerna på Shaykhu’l-Islám i den staden och slutligen upphängning på kaserntorget i Tabríz och avlossandet av en salva på över 700 kulor mot Hans unga bröst framför ögonen på en hårdhjärtad folkmassa på cirka tiotusen människor, vilket kulminerade i det skam liga uppvisandet av Hans sargade kvarlevor på kanten av vallgraven utanför stadsporten – dessa var de successiva stadierna i den tumultartade och tragiska ledarskapsperioden för Honom, vars era inledde alla tidsåldrars fullbordan och vars uppenbarelse har uppfyllt alla uppenbarelsers löften.
”Jag svär vid Gud!” skrev Báb själv i sin skrift till Muhammad Sháh: ”Om du kände till vad som inom loppet av dessa fyra år har drabbat Mig i händerna på ditt folk och din armé, skulle du hålla andan av fruktan för Gud ... Ack vad har icke drabbat Mig! ... Jag svär vid den högste Herren! Om det berättades för dig på vilken plats Jag bor, skulle den första person som förbarmar sig över Mig vara du själv. I hjärtat av ett berg finns det en fästning (Máh-Kú) ... vars invånare är begränsade till två vakter och fyra hundar. Föreställ dig då Min belägenhet... I detta berg har Jag varit ensam och har råkat på sådana omständigheter att ingen av dem som gått före Mig har kommit att lida vad Jag har lidit, eller någon överträdare fått utstå vad Jag har utstått!”
”Hur beslöjade är ni icke, o Mina skapelser,” uppenbarade Han, talande med Guds röst, i Bayán, ”... som, helt rättsvidrigt, sänt Honom till ett berg (Máh-Kú), där icke en invånare är värd att nämnas ... Förutom Honom, som är med Mig, finns det ingen förutom den som är en av Min Boks levande bokstäver. I Hans närhet, som är Min närvaro, finns det nattetid icke ens en tänd lampa! Och ändå lyser ett otal lampor på platser för tillbedjan som i olika grad når ut till Honom! Allt som är på jorden har skapats för Honom och alla tager med glädje del av Hans välgörenhet och ändå är de så avskärmade från Honom att de icke ens består Honom med en lampa!”
Och hur blev det för Bahá’u’lláh, när själva fröet till Hans uppenbarelse, som intygats av Báb, har en styrka som är överlägsen bábí-uppenbarelsens kombinerade krafter? Den som Báb hade lidit och dött för under så tragiska och mirakulösa omständigheter – blev Han inte under nästan ett halvsekel och under österlandets två mäktigaste potentaters tyranni, föremål för en systematisk och samordnad sammansvärjning som, till sina följder och varaktighet, knappast har någon parallell i tidigare religioners hävder?
”De grymheter som orsakats av Mina förtryckare,” ropade Han själv i sin ångest, ”har böjt Mig ned och fått Mitt hår att vitna. Skulle du infinna dig inför Min tron, skulle du ej kunna igenkänna den Uråldriga skönheten, ty Hans anletes friskhet är borta och dess ljus har dämpats på grund av de otrognas förtryck. Jag svär vid Gud! Hans hjärta, Hans själ och Hans innersta har förtärts! ” ” Skulle du höra med Mitt öra,” förklarar Han också, ”skulle du höra hur ‘Alí (Báb) begråter Mig i den underbare Ledsagarens närvaro och hur Muḥammad gråter över Mig vid den högsta Horisonten och hur Anden (Jesus) slita sitt hår i Mitt påbuds himmel med anledning av det som har drabbat denne förorättade i händerna på alla gudlösa syndare.” ”Framför Mig,” skrev Han på ett annat skriftställe, ”reser sig vredens orm, med käkarna vidgade för att uppsluka Mig och bakom Mig smyger ilskans lejon i avsikt att riva sönder Mig och ovanför Mig, o Min högt Älskade, är Ditt påbuds moln, som låter strömmar av vedermödor nedregna över Mig, medan olyckans spjut under Mig står redo att sarga Mina ben och Min kropp.” ”Om du skulle få höra,” betygar Han vidare, ”vad som har drabbat den Uråldriga skönheten skulle du fly ut i ödemarken och gråta förtvivlat. I din sorg skulle du slita ditt hår och skrika som en som blivit biten av en huggorm ... Vid Guds rättfärdighet! Varje morgon då Jag steg upp från Min säng upptäckte Jag svärmar av otaliga lidanden hopade bakom Min dörr och varje kväll när jag lade Mig ner, lyssna blott! Mitt hjärta slets sönder av ångest över vad det hade fått lida på grund av dess fienders djävulska grymhet. Varje brödbit som den Uråldriga skönheten bryter är förenad med en ny olyckas ankomst och varje droppe Han dricker är blandad med bitterheten i de bedrövligaste prövningar. Han föregås vid varje steg Han tager av en armé av oförutsedda olyckor, medan legioner av plågsamma sorger följer bakom Hans rygg.”
Var det inte Han som, i en tidig ålder av blott tjugosju, i sin egenskap av en enkel efterföljare, spontant stod upp för att kämpa för Bábs begynnande Sak? Var Han inte Den, som genom att ta den faktiska ledningen av en förbjuden och trakasserad sekt, blottat sig och sin släkt och sina ägodelar och sin rang och sitt rykte för de allvarliga farorna, de blodiga överfallen, den allmänna plundringen och det rasande förtalet från både regering och folk? Var det inte Han – Bäraren av en uppenbarelse, vars dag ”varje profet har förkunnat om”, som ”varje gudomlig budbärares själ har törstat efter” och på vilken ”Gud har prövat hjärtana hos hela församlingen av sina budbärare och profeter” – var inte Bäraren av en sådan uppenbarelse, på anstiftan av shiitiska präster och på order av sháhen själv tvingad att, under inte mindre än fyra månader, i fullständigt mörker, i sällskap av de uslaste brottslingar och nedtyngd med skavande kedjor, andas den förpestade luften i den av ohyra fyllda underjordiska fängelsehålan i Teheran – en plats som, efter vad Han själv senare förklarade, mystiskt omvandlades till själva scenen för den bebådelse om Hans profetskap som gjordes till Honom av Gud?
”I fyra månader ”, skrev Han i sin Epistel till Vargens son, ”hölls Vi inspärrade på en plats som i vidrighet saknar motstycke. Vad gäller fängelsehålan där Denne förorättade och andra lika förorättade var inspärrade, hade en mörk och trång grop varit att föredraga ... Fängelsehålan var höljd i djupt mörker och Våra medfångars antal uppgick till nästan etthundrafemtio själar: tjuvar, mördare och stråtrövare. Fastän den var överfull hade den ingen annan utgång än den korridor genom vilken Vi kom in. Ingen penna kan giva en bild av denna plats, icke heller någon tunga beskriva dess vämjeliga lukt. De flesta av dessa män hade varken kläder eller en bädd att ligga på. Gud allena vet vad som vederfors oss på detta synnerligen illaluktande och dystra ställe!” ”‘Abdu’l-Bahá,” skriver Dr J. E. Esslemont, ”berättar hur Han en dag tilläts komma in på fängelsegården för att se sin älskade Fader då Denne kom ut för den dagliga motionen. Bahá’u’lláh var fruktansvärt förändrad, så sjuk att Han knappast kunde gå. Hans hår och skägg var ovårdat, Hans hals sönderskavd och svullen av trycket från en tung halsring av järn, Hans kropp böjd av de tunga kedjorna.” ”Under tre dagar och tre nätter”, noterade Nabíl i sin krönika, ”gavs icke någon sorts mat eller dryck till Bahá’u’lláh. Både vila och sömn var omöjliga för Honom. Platsen var full av skadedjur och stanken i denna dystra boning var tillräcklig för att krossa själva anden hos dem som dömts att genomlida dess fasor.” ”Sådan var intensiteten i Hans lidande att märkena av denna grymhet förblev präglade på Hans kropp i alla Hans livs dagar.”
Och hur var det med de andra vedermödorna som drabbade Honom före och omedelbart efter denna förskräckliga episod? Hans fångenskap i en kad-khudás hem i Teheran? Den besinningslösa våldsamhet med vilken Han stenades av den uppretade befolkningen i trakten av byn Níyálá? Inspärrandet av Honom på anstiftan av de utsända från sháhens armé i Mázindarán och hur Han utsattes för bastonad genom beslut och i närvaro av de församlade siyyiderna och mujtahiderna, i vars händer Han hade överlämnats av myndigheterna i Ámul? Ylandena av hån och smädelser som en skara våldsmän därefter förföljde Honom med? De monstruösa anklagelserna mot Honom från den kejserliga familjen, hovet och folket, när ett mordförsök hade gjorts mot Náṣiri’d-din Sháh? De skändliga övergreppen, misshandeln och förlöjligandena mot Honom när Han greps av statstjänstemän och fördes från Níyávarán till Síyáh-Chál i Teheran ”i kedjor, barhuvad och barfota” och var utsatt för midsommarsolens heta strålar? Den girighet, med vilken korrupta tjänstemän plundrade Hans hus och förde bort alla Hans ägodelar och gjorde av med Hans förmögenhet? Den grymma förordning som slet Honom från den lilla skaran av Bábs förvirrade och jagade efterföljare, som var lämnade utan herde, skilde Honom från Hans fränder och vänner och mitt i vintern förvisade Honom, berövad allt och ärekränkt, till rak?
Dessa vedermödor, svåra som de var – avlöste varandra med förvirrande snabbhet som ett resultat av överlagda attacker och hovets, prästerskapets, regeringens och folkets systematiska intriger
Man behöver inte utbreda sig över de särskilda episoder som kastar ett blekt ljus över den gripande krönikan för dessa år. Man behöver inte uppehålla sig vid handeln och vandeln hos de folk, härskare och präster som deltog i och bidrog till att förhöja skärpan i scenerna under detta, det största dramat i världens andliga historia.
Att räkna upp några av de framträdande dragen i detta gripande drama räcker för att hos läsaren av dessa sidor, som redan är bekant med trons historia, framkalla minnet av de växlande öden som den har upplevt och som världen hittills åsett med sådan iskall likgiltighet. Bahá’u’lláhs påtvingade och plötsliga tillbakadragande till bergen i Sulaymáníyyih och de olyckliga konsekvenser som följde av Hans fullständiga frånvaro under två år; de ständiga intriger som företrädarna för shia-islam i Najaf och Karbilá hängav sig åt, i nära och ständig samverkan med sina förbundna i Persien, intensifieringen av de repressiva åtgärder som påbjudits av sultan ‘Abdu’l-‘Azíz som var avgörande för avhoppet av vissa framstående medlemmar av det landsförvisade samfundet, verkställandet av ännu en förvisning på order av samme sultan, denna gång till den mest avlägsna och tröstlösaste av städer, som orsakade en sådan förtvivlan att den ledde två av de landsflyktiga till självmordsförsök, den ständiga övervakning de utsattes för av fientliga tjänstemän efter sin ankomst till ʻAkká och det outhärdliga fängslandet under två år i den stadens arméförläggning, det förhör som den turkiska paschan därefter utsatte sin Fånge för i residenset; Hans fångenskap under inte mindre än åtta år i en enkel bostad omgiven av den stadens orena luft, Hans enda rekreation inskränkt till att gå av och an i det trånga utrymmet i sitt rum – dessa, liksom andra vedermödor, förkunnar å ena sidan, vilken sorts prövningar och kränkningar Han utsattes för och pekar, å den andra, anklagelsens finger mot de mäktiga på jorden som antingen hade behandlat Honom så illa eller avsiktligt undanhållit Honom sin hjälp.
Inte undra på att från Hans penna, som bar denna plåga med så sublimt tålamod, dessa ord uppenbarades: ”Han som är Herre över det synliga och det osynliga är nu uppenbar för alla människor. Hans välsignade Jag har drabbats av sådan skada att om alla hav, synliga och osynliga, skulle förvandlas till bläck och alla som bor i riket till pennor och alla som är i himlarna och alla som finns på jorden till skrivare, skulle de med säkerhet vara oförmögna att redovisa det.” Och åter: ”De flesta dagar i Mitt liv, har Jag varit som en slav, sittande under ett svärd som hänger på en tråd, utan att veta om det skulle falla tidigt eller sent på honom.” ”Allt som detta släkte” säger Han, ”kunde erbjuda Oss var såren från deras pilar och den enda kalk det erbjöd våra läppar var deras gifts kalk. På Vår hals bär Vi fortfarande ärr av kedjor och Vår kropp är märkt med bevisen på obeveklig grymhet.” ”Tjugo år har förflutit, o konungar,” skrev Han, när Han vände sig till kristenhetens kungar, på höjden av sitt uppdrag, ”under vilka Vi varje dag har fått känna en ny prövnings vånda. Ingen av dem som varit före Oss har utstått det Vi fått utstå. Kunde ni blott inse det! De som upprest sig mot Oss har dödat Oss, utgjutit Vårt blod, skövlat Vår egendom och trampat på Vår heder. Medvetna som ni varit om de flesta av våra plågor, har ni icke desto mindre underlåtit att hejda plågoandens framfart. Ty är det icke er otvetydiga plikt att hindra förtryckarens grymhet och behandla era undersåtar rättvist, så att er stora rättskänsla klart må framvisas inför hela mänskligheten?”
Vem är den härskare, kanske det inte är djärvt att fråga, i österlandet eller i västerlandet, som vid något tillfälle sedan inledningen av en sådan himmelsk uppenbarelse, har känt sig manad att höja sin röst antingen till dess lov eller mot dem som förföljde den? Vilka människor har, under en så lång fångenskap, känt sig manade att stå upp och hejda dessa vedermödors vågor? Vilken härskare, med undantag för en enda kvinna, lysande i ensam härlighet som, om än i ringa grad, har känt sig tvingad att besvara Bahá’u’lláhs skarpa kallelse? Vem bland de stora på jorden var benägen att ge sitt erkännande eller stöd till denna nyfödda gudstro? Vilken av de mängder av trosbekännelser, sekter, raser, partier och klasser eller av de mångfaldiga mänskliga åsiktsriktningarna, ansåg det nödvändigt att rikta sin blick mot trons uppstigande ljus, att begrunda dess system under utveckling, att begrunda dess dolda processer, bedöma dess tungt vägande budskap, att erkänna dess nyskapande kraft, att anamma dess välgörande sanning eller att kungöra dess eviga sanningar? Vem bland de världsligt visa och de så kallade insiktsfulla och visa människorna kan med rätta hävda, efter nästan ett århundrades förlopp, att hon förutsättningslöst har närmat sig dess tema, att hon opartiskt har övervägt dess anspråk, att hon har gjort tillräckliga ansträngningar att fördjupa sig i dess litteratur, att hon ihärdigt har strävat efter att skilja fakta från fiktion eller att hon har givit dess sak den behandling den förtjänar? Var finns de framstående företrädare för konst eller vetenskap, med undantag för några enstaka fall, som har lyft ett finger eller viskat ett lovord, antingen till försvar eller beröm av en tro som har givit världen en så ovärderlig förmån, som har lidit så länge och så djupt och som inom sitt skal döljer ett så fängslande löfte för en så bedrövligt misshandlad, så uppenbart bankrutt värld? Till den stigande våg av prövningar som dränkte Báb, de långa, utdragna katastrofer som regnade ner över Bahá’u’lláh, till de varningar som utfärdades, både av Härolden och av Upphovsmannen till bahá’í-uppenbarelsen, måste läggas de lidanden som, under inte mindre än sjuttio år, uthärdades av ‘Abdu’l-Bahá, liksom Hans vädjanden och bevekanden yttrade på Hans livs kväll, i samband med de faror som i ökad grad hotade hela mänskligheten. Född samma år som bevittnade inledningen av Bábs uppenbarelse, döpt i den första elden av förföljelse som rasade kring denna Sak i vardande, som åttaårig pojke ögonvittne till de våldsamma omvälvningar som skakade den tro Hans Fader hade anslutit sig till, som med Honom delade den skam, de faror och de svåra villkor som blev resultatet av de påföljande förvisningarna från Hans hemland till länder långt utanför dess gränser, gripen och tvingad att, i en mörk cell, utstå fängelsevistelsens kränkning snart efter Hans ankomst till ʻAkká, föremål för upprepade undersökningar och mål för ständiga angrepp och förolämpningar under sultan ‘Abdu’l-Hamíds despotiska styre och senare under den misstänksamme och skoningslöse Jamál Páschás hänsynslösa militärdiktatur – även Han, centret och navet i Bahá’u’lláhs makalösa Förbund och det fullkomliga Föredömet för Hans lära, fick ur händerna på potentater, präster, regeringar och folk, smaka av den lidandets bägare som Báb och Bahá’u’lláh, liksom så många av deras efterföljare hade tömt.
Med de varningar som både Hans penna och Hans röst har utfärdat i otaliga skrifter och anföranden, under en nästan livslång fångenskap och under Hans långa resor på både den europeiska och den amerikanska kontinenten, är de som arbetar för att sprida Hans Faders tro i västvärlden tillräckligt bekanta. Hur ofta och hur passionerat vädjade Han inte till de styrande och till allmänheten, om att lidelsefritt undersöka de föreskrifter som formulerats av Hans Fader? Med vilken precision och vilket eftertryck utvecklade Han inte denna tros system i sina utläggningar, vars grundläggande sanningar Han belyste, vars utmärkande egenskaper Han betonade och vars principers förlösande karaktär Han proklamerade! Hur enträget förebådade Han inte det nära förestående kaoset, de annalkande omvälvningarna, den universella storbrand, som under de avslutande åren av Hans liv bara hade börjat avslöja sin styrka och betydelsen av sin inverkan på det mänskliga samhället?
Han delade de sorgliga prövningar och tillfälliga besvikelser som drabbade Báb och Bahá’u’lláh; skördande under sin livstid en frukt som inte alls motsvarade de sublima, ständiga och ihärdiga ansträngningar Han hade gjort; medveten om de inledande störningarna av den världsomvälvande katastrof som låg i beredskap för en klentrogen mänsklighet; böjd av ålder och med ögonen fördunklade av den kommande storm som en trolös generations mottagande av Hans Faders sak gav upphov till och med hjärtat blödande på grund av Guds egensinniga barns närmast förestående öde – sjönk Han till slut ner under en problembörda, för vilken de som hade lagt den på Honom och på dem som föregått Honom, snart skulle kallas till en svår räkenskap.
”Påskynda, o min Gud!” ropade Han, vid en tid då motgångarna hade drabbat Honom svårt, ”dagarna för mitt uppstigande till Dig och för mitt framträdande inför Dig och för mitt inträde i Din närvaro, så att jag måtte bli befriad från mörkret av den grymhet som tillfogats mig av dem och måtte komma in i Din närhets lysande atmosfär, o min Herre, den Allhärlige och få vila i skuggan av Din största barmhärtighet.” ”Yá Bahá’u’l-Abhá (O Du härligheternas härlighet)!” skrev Han i en skrift uppenbarad under den sista veckan av sitt liv: ”Jag har försakat världen och dess folk och jag är förtvivlad och svårt drabbad på grund av de otrogna. I denna världs bur fladdrar jag som en skrämd fågel och längtar varje dag efter att flyga till Ditt rike. Yá Bahá’u’l-Abhá! Giv mig att dricka ur uppoffringens bägare och befria mig. Befria mig från dessa sorger och prövningar, från dessa plågor och bekymmer.”
Kära vänner! Ack, tusen gånger ack, att en uppenbarelse så ojämförligt stor, så oändligt dyrbar, så mäktigt resursstark, så uppenbart oskyldig, i händerna på en generation så blind och så egensinnig, skulle få en så neslig behandling! ”O Mina tjänare!” vittnar Bahá’u’lláh själv: ”Den ende sanne Guden är Mitt vittne! Denna största, denna outgrundliga och böljande ocean är nära, förvånansvärt nära er. Se, den är närmare dig än din livsådra! Snabbt inom ett ögonblick kan ni, om ni blott vill det, nå och taga del av denna oförgängliga ynnest, denna gudagivna nåd, denna oförstörbara gåva, denna den kraftfullaste och obeskrivligt härliga gåva.”
Vad är det ögat möts av efter att nästan etthundra år passerat, när man överblickar den internationella arenan och ser tillbaka på bahá’í-historiens inledning? En värld skakad av plågorna från stridande system, raser och nationer, insnärjd i ett nät av sina ansamlade osanningar, allt längre och längre undandragande sig Honom, som är den ende Danaren av dess öden och sjunkande allt djupare ned i ett självförstörande blodbad, som dess åsidosättande och förföljelse av Honom, som är dess Frälsare, har förorsakat. En tro, alltjämt förbjuden, men som likväl spränger sig ut ur sin puppa och framträder ur dunklet av ett sekelgammalt förtryck, ansikte mot ansikte med de fruktansvärda tecknen på Guds stora vrede och förutbestämd att höja sig över ruinerna av en fördärvad civilisation. En värld andligen utblottad, moraliskt bankrutt, politiskt splittrad, socialt omskakad, ekonomiskt paralyserad, pinad, blödande och i upplösning under Guds straffande stav. En tro vars kallelser förblev obesvarade, vars anspråk förkastades, vars varningar sveptes undan, vars anhängare nedmejades, vars mål och syften svärtades ner, vars maningar till jordens härskare lämnades utan avseende, vars Härold tömde martyrbägaren, över vars Grundares huvud svepte ett hav av oerhörda umbäranden och vars levande Exempel sjönk ned under tyngden av livslånga sorger och svåra olyckor. En värld som har förlorat sina bäringar, där religionens klara flamma snabbt dör ut, där en ohämmad nationalisms och rasisms krafter har tillvällt sig Guds egna rättigheter och företrädesrätt, i vilken en skändlig världslighet – den direkta avkomman av religionslöshet – har höjt sitt triumferande huvud och visar upp sina fula anletsdrag, i vilken ”konungavärdighetens majestät” har vanärats och de som bar dess emblem till största delen har störtats från sina troner, i vilken islams en gång allsmäktiga ecklesiastiska hierarkier och i mindre utsträckning kristenhetens, har bringats i vanrykte och i vilken fördomarnas och korruptionens virus äter sig in i ett redan allvarligt rubbat samhälles vitala delar. En tro vars institutioner – den kommande tidsålderns mönster och främsta stolthet – har ignorerats och i vissa fall förtrampats och ryckts upp med rötterna, vars organisation, stadd i utveckling, har förhånats och delvis förtryckts och kringskurits, vars framstigande ordning – den enda tillflykten för en civilisation på väg mot sin undergång – har avvisats och utmanats, vars modertempel har beslagtagits och förskingrats och vars ”Hus” – ”medelpunkten för en dyrkande värld” – genom ett grovt rättsövergrepp, omvittnat av världens högsta domstol, har överlämnats i händerna på och vanhelgats av dess oförsonliga fiender.
Vi lever sannerligen i en tid som, om vi rätt skulle värdera den, borde betraktas som en tid som bevittnar två samtidiga fenomen. Det första signalerar dödskvalen för en uttjänt och gudlös ordning som envist har vägrat, trots en sekelgammal uppenbarelses tecken och varsel, att anpassa sina funktioner till de föreskrifter och ideal som denna himmelssända tro erbjöd den. Det andra tillkännager födslovåndorna för en gudomlig och återlösande ordning som oundvikligen kommer att ersätta den förra och inom vars administrativa struktur en embryonal civilisation, ojämförlig och världsomspännande, obemärkt mognar fram. Den ena rullas ihop och faller samman i förtryck, blodsutgjutelse och förstörelse. Den andra öppnar utblickar mot en rättvisa, en enighet, en fred och en kultur, vars like ingen tidsålder någonsin skådat. Den förra har uttömt sin kraft, förevisat sin falskhet och ofruktbarhet, oåterkalleligt förlorat sitt tillfälle och hastar mot sin undergång. Den senare, kraftfull och oövervinnelig, befriar sig från sina bojor och rättfärdigar sina anspråk på att vara den enda fristad inom vilken en svårt prövad mänsklighet, renad från sitt slagg, kan uppnå sin bestämmelse.
”Snart,” har Bahá’u’lláh själv profeterat, ”kommer den nuvarande ordningen att vecklas samman och en ny bredas ut i dess ställe.” Och åter: ”Vid Mig själv! Den dag närmar sig då Vi kommer att ha vecklat samman världen och allt som finnes däri och brett ut en ny ordning i dess ställe.” ”Den dag närmar sig då Gud kommer att ha upprest ett folk som kommer att ihågkomma Våra dagar, som kommer att förtälja berättelsen om Våra vedermödor, som kommer att begära återställandet av Våra rättigheter från dem som, utan det ringaste belägg, har behandlat Oss med uppenbar orättvisa.”
Kära vänner! För de prövningar som drabbat Bahá’u’lláhs tro vilar ett förfärande och oundvikligt ansvar på dem i vars händer lagts den civila och andliga myndighetens tyglar. Jordens kungar liksom världens religiösa ledare måste i första hand bära huvuddelen av ett sådant ohyggligt ansvar. ”Det är välkänt för envar,” betygar Bahá’u’lláh själv ”att alla konungar har vänt sig bort från Honom och alla religioner har motsatt sig Honom.”
”Alltsedan urminnes tid,” förkunnar Han, ”har de som till det yttre förlänats med myndighet hindrat människor från att vända sina ansikten till Gud. De har ogillat att människor skulle samlas runt den Största oceanen, emedan de har betraktat och fortfarande betraktar, en sådan tillströmning som orsaken och motivet till raserandet av deras överhöghet.” ”Konungarna har ansett” har Han därutöver skrivit, ”att det icke låg i deras intresse att erkänna Mig och det har likaledes ministrarna och prästerskapet gjort, oaktat det att Mitt syfte ytterst tydligt har uppenbarats i de gudomliga böckerna och skrifterna och att den Sanne högt har förkunnat att denna den Största uppenbarelsen har framträtt för världens förbättring och nationernas upphöjelse.” ”Nådige Gud!” skriver Báb i Dalá’il-i-Sab‘ih (Sju bevis) med hänvisning till de ”sju mäktiga härskarna som styrde världen” under Hans tid, Ingen av dem har blivit underrättad om Hans (Bábs) Manifestation och om de hade underrättats, skulle ingen ha trott på Honom. Vem vet, kanske de lämnar den här världen fyllda av begär och utan att ha insett att den sak som de väntade på hade inträffat. Det är vad som hände med de monarker som höll fast vid Evangeliet. De inväntade ankomsten av Guds Profet (Muḥammad) och när Han framträdde var de oförmögna att känna igen Honom. Se hur stora de summor är som dessa härskare förbrukar utan att ens ha den minsta tanke på att utse en tjänsteman med uppgift att, inom deras egna riken, bekanta dem med Guds Uppenbarare! De skulle därmed ha uppfyllt det syfte för vilket de skapats. Alla deras önskningar har varit och handlar fortfarande endast om att lämna ett namn efter sig.
Báb klandrar dessutom i samma skrift de kristna kyrkomännens misslyckande med att erkänna sanningen i Muḥammads mission och gör detta klargörande uttalande: ”Skulden faller på deras lärde, ty hade dessa trott skulle de ha följts av den stora massan av sina landsmän. Skåda därför vad som skett! Kristenhetens lärde anses vara lärda på grund av sitt skydd av Kristi lära och betänk hur de själva ändå har blivit orsaken till människornas misslyckande med att erkänna tron och uppnå frälsning!”
Det får inte glömmas att det var jordens kungar och världens religiösa ledare som, framför alla andra grupper av människor, gjordes till de direkta mottagarna av det budskap som förkunnades av både av Báb och Bahá’u’lláh. Det var de som avsiktligt tillställdes talrika och historiska skrifter, som uppfordrades att svara på Guds kallelse och till vilka, på ett tydligt och kraftfullt språk, Hans förföljda Budbärares vädjanden, förmaningar och varningar riktades. Det var de som, då Tron föddes och senare då dess mission förkunnades, för det mesta fortfarande utövade obestridd och absolut civil och andlig makt över sina undersåtar och anhängare. Det var de som, antingen de yvdes över kungamaktens pompa och ståt hos en kungamakt som ännu knappt inskränkts av författningsmässiga begränsningar eller förskansade sig inom en till synes okränkbar kyrklig makts fästen, tog på sig det yttersta ansvaret för varje orätt vållad av dem vilkas omedelbara öden de styrde över. Det vore ingen överdrift att säga att, i de flesta länderna på de europeiska och asiatiska kontinenterna, å ena sidan envälde och å den andra sidan fullständig underkastelse under andliga hierarkier fortfarande var de mest framträdande kännetecknen för massornas politiska och religiösa liv. Dominerade och fjättrade var de berövade den nödvändiga frihet som skulle ha gjort det möjligt för dem att antingen bedöma anspråken och förtjänsterna hos det budskap som erbjöds dem eller att oreserverat anamma dess sanning.
Det är sålunda inte förvånande att bahá’í-trons Upphovsman och i mindre utsträckning, dess Härold, riktade den fulla kraften av sina budskap till världens högsta härskare och religiösa ledare och gjorde dem till mottagare av några av sina mest sublima skrifter och på ett både tydligt och uppfordrande språk inbjöd dem att uppmärksamma Deras kallelse. Det är inte förvånande att De gjorde sig besväret att inför deras ögon lägga fram sanningarna i sina respektive uppenbarelser och att De utförligt beskrev sina sorger och lidanden. Det är inte förvånande att De underströk det värdefulla i de möjligheter, vilka det stod i dessa härskares och ledares makt att gripa tag i och att dessa i olycksbådande tonfall varnades för det tunga ansvar som skulle vara förenat med förkastandet av Guds budskap och att De förutsade, efter att det avslagits och tillbakavisats, de allvarliga följder ett sådant förkastande medförde. Det är inte förvånande att Han som är konungarnas Konung och Guds egen Ställföreträdare, övergiven, fördömd och förföljd, då yttrade denna korta, uttrycksfulla och ödesdigra profetia: ”Från två stånd bland människorna har makten tagits; konungar och prästerskap.”
Vad beträffar konungarna och kejsarna, vilka inte endast personligen symboliserade det världsliga herraväldets majestät, utan vilka för det mesta faktiskt oomstritt härskade över den stora massan av sina undersåtar, så utgör deras förhållande till Bahá’u’lláhs tro ett av de mest belysande avsnitten i de heroiska och danande perioderna av denna tros historia. Den gudomliga kallelse, som till sin räckvidd innefattade ett så stort antal av Europas och Asiens krönta huvuden; budskapens grundtanke och språk som förde dem i direkt kontakt med Källan till Guds uppenbarelse; arten av deras gensvar på en så oerhörd kraft; och de konsekvenser som följde och idag fortfarande kan bevittnas, är de framträdande dragen av ett ämne som jag endast i ringa mån kan beröra och vilket till fullo och på ett passande sätt kommer att behandlas av framtida bahá’í-historiker.
Fransmännens kejsare, Napoleon III, den på sin tid mäktigaste härskaren på den europeiska kontinenten; påven Pius IX, överhuvudet för kristenhetens främsta kyrka och den som bar både den timliga och den andliga maktens spira; Alexander II, den allsmäktige tsaren av det vidsträckta ryska imperiet; den ryktbara drottning Victoria, vars välde sträckte sig över den största politiska enhet världen någonsin bevittnat; Wilhelm l, kung av Preussen, Napoleon III:s besegrare och den nyligen hyllade monarken över ett förenat Tyskland; Franz Joseph, den enväldige kejsaren och kungen av den österrikisk-ungerska monarkin, arvtagaren till det vittberömda heliga romerska kejsardömet; den tyranniske ‘Abdu’l-‘Azíz, förkroppsligandet av den samlade makt som utövades av sultanatet och kalifatet; den beryktade Náṣiri’d-din Sháh, Persiens despotiske härskare och den mäktigaste potentaten inom shia-islam – kort sagt, de flesta av de mest framträdande personifikationerna av makt och överhöghet under Hans tid blev, den ene efter den andre, föremål för Bahá’u’lláhs särskilda uppmärksamhet och utsattes i olika grad för trycket av den kraft som Hans vädjanden och varningar förmedlade.
Man bör emellertid hålla i minnet att Bahá’u’lláh inte begränsade överlämnandet av sitt budskap till ett fåtal enskilda härskare, oavsett hur mäktiga de spiror var som de var och en bar och oavsett hur vidsträckta de välden var som de styrde. Alla jordens kungar har gemensamt tillskrivits av Hans penna, uppfordrats och varnats, vid en tid då Hans uppenbarelses stjärna nådde sin höjdpunkt och medan Han var en fånge i händerna på och i närheten av sin kunglige fiendes hov. I en minnesvärd skrift, benämnd Súriy-i-Mulúk (Konungarnas sura) i vilken sultanen själv och hans ministrar, kristenhetens kungar, de franska och persiska ambassadörerna ackrediterade vid Höga porten, de muslimska andliga ledarna i Konstantinopel, dess vise män och dess invånare, Persiens folk och världens filosofer särskilt har tillskrivits och förmanats, riktar Han sålunda sina ord till hela församlingen av monarker i öst och väst:
”O jordens konungar! Lyssna till Guds röst som kallar från detta ädla, detta fruktfyllda Träd, som har framspirat på den karmosinröda höjden på den heliga slätten och låter höra dessa ord: ”Det finnes ingen annan Gud än Han, den Mäktige, den Allstarke, den Allvise.”… Frukta Gud, o konungaskara och låt er icke utestängas från denna högsta nåd. Kasta därför bort de ting ni äger och fatta ett stadigt grepp om Guds, den Upphöjdes, den Stores fäste. Vänd era hjärtan till Guds Anlete och avstå från det som era begär bjudit er att följa och sälla er icke till dem som går förlorade. Förtälj för dem, o tjänare, berättelsen om Alí (Báb), när Han kom till dem med sanningen, medbringande sin underbara och mäktiga Bok och i sina händer bar vittnesbörd och bevis från Gud och heliga och välsignade tecken från Honom. Ni, o konungar, har emellertid underlåtit att giva akt på Guds Hågkomst under Hans dagar och att låta er vägledas av de ljus som framträdde och lyste fram över en strålande himmels horisont. Ni undersökte ej Hans sak trots att det skulle ha varit bättre för er att göra detta än att äga allt som solen lyser på, kunde ni blott inse det. Ni förblev försumliga till dess Persiens präster – dessa grymma varelser – avkunnade sin dom mot Honom och orättfärdigt dödade Honom. Hans Ande steg upp till Gud och paradisets invånare och de änglar, vilka är Honom nära, grät häftigt på grund av sådan grymhet. Akta er för att framhärda i er försumlighet såsom ni gjort tidigare. Återvänd därför till Gud, er Skapare och var ej bland de tanklösa. … Mitt anlete har framträtt ur slöjorna och spridit sin strålglans över allt som är i himmelen och på jorden, ändå vände ni er icke till Honom, trots att ni skapades för Honom, o konungaskara! Efterfölj därför vad Jag säger till er, lyssna till det med era hjärtan och var icke bland dem som har vänt sig bort. Ty er ära består icke i er överhöghet, utan fastmer i er närhet till Gud och i ert fullgörande av Hans bud, vilka nedsänts i Hans heliga och skyddade skrifter. Skulle någon av er härska över hela jorden och över allt som finnes i den och på den, över dess hav, dess länder, dess berg och dess slätter och likväl ej bli ihågkommen av Gud, skulle allt detta icke gagna honom, förstod ni det blott. … Stå därför upp, gör era steg fasta och gottgör det som ni har försummat och vänd er hädanefter till Hans heliga förgård på stranden till Hans mäktiga ocean, på det att kunskapens och visdomens pärlor, vilka Gud har lagrat inom sitt strålande hjärtas mussla, måtte uppenbaras för er. … Tag er till vara, så att ni icke hindrar Guds bris från att blåsa över era hjärtan, den bris genom vilken hjärtat hos dem som har vänt sig till Honom, kan vederkvickas….”
”Lägg icke bort gudsfruktan, o jordens konungar” uppenbarade Han i samma skrift ”och akta er så att ni icke överskrider de gränser som den Allsmäktige har fastställt. Följ de befallningar som givits er i Hans bok och akta er noga för att överskrida deras gränser. Var vaksamma så att ni ej begår en orättvisa mot någon, om den så icke vore större än ett senapskorn. Vandra rättvisans stig, ty detta är i sanning den raka vägen. Bilägg era tvister och minska era rustningar, så att bördan av era utgifter må lättas och era sinnen och hjärtan kan få ro. Rätta till de meningsskiljaktigheter som splittrar er och ni kommer ej längre att ha behov av någon krigsmakt utom vad skyddet av era städer och territorier kräver. Frukta Gud och tag er i akt så att ni icke överskrider måttfullhetens gränser och tillhör de gränslösa. Vi har fått veta att ni ökar era utlägg varje år och lägger denna börda på era undersåtar. Detta är sannerligen mer än de kan bära och en djup orättvisa. Döm rättvist mellan människor och var symbolerna för rättvisa bland dem. Detta, om ni dömer redbart, är vad som tillkommer er och anstår er ställning.”
”Tag er i akt så att ni ej handlar orättvist mot någon som vädjar till er och träder in under ert beskydd. Vandra gudsfruktans väg och var bland dem som lever ett rättfärdigt liv. Förlita er icke på er makt, era härar och skatter. Sätt hela er förtröstan och lit till Gud, som har skapat er och sök Hans bistånd i alla era angelägenheter. Hjälp kommer från Honom allenast. Han bistår vemhelst Han vill med himmelens och jordens härskaror.
Ni skall veta att de fattiga ibland er har anförtrotts i ert beskydd av Gud. Var vaksamma så att ni ej sviker Hans förtroende, ej handlar orätt mot dem och ej går de svekfullas vägar. Ni kommer helt förvisst att kallas till svaromål angående ert förvaltarskap den dag då rättvisans våg skall ställas fram, den dag då var och en skall behandlas efter förtjänst, då alla människors handlingar, de rikas såväl som de fattigas, skall vägas.
Om ni icke beaktar de råd som Vi har uppenbarat i denna skrift på ett oförlikneligt och otvetydigt språk, skall Guds straff ansätta er från alla håll och Hans rättvisas dom avkunnas över er. Den dagen skall ni icke ha någon förmåga att motstå Honom och skall inse er egen maktlöshet. Hav misskund med er själva och med dem som lyder under er och döm mellan dem enligt de föreskrifter Gud har givit i sin heligaste och mest upphöjda skrift, en skrift i vilken Han har tilldelat var sak dess bestämda mått, i vilken Han har givit en tydlig förklaring till allt och som i sig själv är en förmaning för dem som tror på Honom.
Skärskåda Vår sak, undersök vad Vi har utsatts för och döm rättvist mellan Oss och Våra fiender och var bland dem som handlar rättfärdigt mot sin nästa. Om ni icke stävjar förtryckarens hand, om ni brister i att säkerställa de förtrycktas rättigheter, med vilken rätt kan ni då prisa er själva inför människorna? Vad är det ni rätteligen kan berömma er av? Är det er mat och dryck ni yves över, de rikedomar ni samlar i era skattkammare, de mångfaldiga och dyrbara smycken ni pryder er med? Om verklig ära bestod i att äga sådana förgängliga ting, då måste den jord ni trampar yvas mera än ni, ty den försörjer er och skänker er på den Allsmäktiges befallning just dessa ting. I enlighet med vad Gud har förordnat ryms i dess inre allt vad ni äger. Därifrån hämtar ni, såsom ett bevis på Hans barmhärtighet, era rikedomar. Begrunda era villkor och det ni berömmer er av! Ack, kunde ni blott inse det! Nej, vid Honom som i sitt grepp håller hela skapelsens rike! Ingenstans står er sanna och varaktiga ära att finna utom i ert bestämda fasthållande vid Guds föreskrifter, ert helhjärtade iakttagande av Hans lagar, er föresats att tillse att de ej försummas och att orubbligt följa den rätta vägen.”
Och åter i samma skrift, ”Tjugo år har förflutit, o konungar, under vilka Vi varje dag har fått erfara en nyprövnings vånda. Ingen av dem som gått före Oss fick utstå det Vi har fått utstå. Kunde ni blott inse det! De som upprest sig mot Oss har dödat Oss, utgjutit Vårt blod, skövlat Vår egendom och kränkt Vår ära. Ehuru ni varit medvetna om de flesta av Våra plågor har ni icke desto mindre underlåtit att hejda plågoandens framfart, ty är det icke er bestämda plikt att hindra förtryckarens grymhet och att behandla era undersåtar rättvist, så att er rättskänsla klart må förevisas för hela mänskligheten?
Gud har i era händer överlämnat tyglarna till folkets ledning på det att ni må härska rättvist över dem, säkerställa de förtrycktas rättigheter och straffa missdådarna. Om ni försummar den plikt Gud ålagt er i sin bok skall era namn räknas bland de orättfärdigas i Hans ögon. Sannerligen, ohyggligt kommer ert misstag att vara. Håller ni fast vid det som er inbillning har tänkt ut och kastar bort Guds bud, den mest Upphöjde, den Ouppnåelige, den Alltbetvingande, den Allsmäktige? Kasta bort det ni äger och håll er till det som Gud har bjudit er att iakttaga. Sök Hans nåd, ty den som söker den, vandrar Hans raka väg…”
”Betänk den belägenhet Vi befinner Oss i och betrakta de lidanden och olyckor som har prövat Oss. Försumma Oss icke, om så blott ett ögonblick och döm mellan Oss och Våra fiender med oväld. Detta kommer förvisso att vara till uppenbar fördel för er. Således berättar Vi Vår historia för er och återgiver vad som har drabbat Oss, så att ni kan avlägsna Våra lidanden och lätta Vår börda. Låt den som vill, befria Oss från Våra problem och vad rör den som icke vill, Min Herre är förvisso den bäste av hjälpare.
Varna folket och kungör för det, o tjänare, det som Vi har sänt ned till dig och låt icke rädsla för någon skrämma dig och var icke bland dem som vacklar. Den dag närmar sig då Gud kommer att ha upphöjt sin sak och lovprisat sitt vittnesbörd inför ögonen på alla som är i himlarna och alla som är på jorden. Sätt under alla omständigheter hela din lit till din Herre och rikta din blick mot Honom och vänd dig bort från alla dem som förkastar Hans sanning. Låt Gud, din Herre, vara din fullgode Undsättare och Hjälpare. Vi har vigt Oss för att säkra din seger på jorden och att upphöja Vår sak över alla människor, även om ingen konung funnes som skulle vända sitt ansikte till dig…”
I Kitáb-i-Aqdas (Den heligaste boken), den ovärderliga skattkammare som för all framtid innesluter de mest lysande utflödena från Bahá’u’lláhs sinne, Hans världsordnings urkund, den främsta skattkammaren för Hans lagar, budbäraren för Hans förbund, det centrala verket som innehåller några av Hans ädlaste uppmaningar, tyngst vägande uttalanden samt oerhörda profetior, vilka uppenbarades under Hans värsta lidandestid, då jordens regenter slutgiltigt hade lämnat Honom åt sitt öde – i en sådan bok läser vi följande:
...”O jordens konungar! Han, som är allas högste Herre, är kommen. Riket tillhör Gud, den allsmäktige Beskyddaren, Den i sig själv varande. Tillbed ingen utom Gud och lyft upp era ansikten med strålande hjärtan till er Herre, alla namns Herre. Detta är en uppenbarelse med vilken vad ni än må äga aldrig kan jämföras, visste ni det blott. Vi ser er glädjas åt det ni har samlat för andra och stänga er ute från de världar som intet utom Min skyddade skrift kan räkna. De skatter ni har lagt upp har fört er långt bort från ert slutliga mål. Detta passar er illa, kunde ni blott förstå det. Tvätta bort alla jordiska föroreningar från era hjärtan och skynda att inträda i er Herres rike, himmelens och jordens Skapare, som fick världen att skälva och alla dess folk att klaga, utom de som har avsagt sig allting och hållit fast vid det som den förborgade skriften har påbjudit…”
Och vidare: ”O jordens konungar! Den mäktigaste lagen har uppenbarats på denna plats, denna skådeplats av överjordisk prakt. Alla förborgade ting har förts fram i ljuset i kraft av den högste Förordnarens vilja, Han som har inlett den yttersta timman, genom vilken månen har kluvits itu och varje oåterkalleligt påbud förklarats. Ni är blott vasaller, o jordens konungar! Han som är konungarnas Konung har trätt fram, skrudad i sin mest underbara härlighet och kallar er till sig, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande. Tag er i akt så att icke högmod avhåller er från att erkänna uppenbarelsens Källa, så att icke denna världens ting utestänger er såsom med en slöja från Honom som är himmelens Skapare. Stå upp och tjäna Honom, som är alla nationers Åstundade, som har skapat er genom ett ord av sina ord och bjudit er att för alltid vara symbolerna för Hans överhöghet.
Vid Guds rättfärdighet! Det är ej Vår önskan att bemäktiga Oss era konungadömen. Vår uppgift är att sätta Oss i besittning av och äga människors hjärtan. På dem är Bahás ögon fästade. Härom vittnar namnens rike, kunde ni blott fatta det. Vemhelst som följer sin Herre avsäger sig världen och allt som finns däri; hur mycket större måste icke då frigörelsen vara hos den som innehar en så vördnadsvärd ställning! Övergiv era palats och skynda att vinna tillträde till Hans rike. Detta skall i sanning gagna er både i denna värld och i nästa. Härom vittnar Herren över riket i höjden, visste ni det blott.
Stor är den välsignelse som väntar den konung som står upp för att bistå Min sak i Mitt rike, som frigör sig från allt utom Mig! En sådan konung räknas till den karmosinröda arkens följeslagare, den ark som Gud har färdigställt för Bahás folk. Alla måste förhärliga hans namn, måste vörda hans ställning och hjälpa honom att öppna städerna med Mitt namns nycklar, den allsmäktige Beskyddaren av alla som befolkar de synliga och osynliga rikena. En sådan konung är själva ögat för mänskligheten, den lysande prydnaden på skapelsens panna, urkällan till välsignelser för hela världen. O Bahás folk, offra era ägodelar, ja livet självt, för att bistå honom!”
Och vidare, denna uppenbara anklagelse i samma bok:” Vi har icke begärt något av er. Sannerligen, för Guds skull uppmanar Vi er och kommer att vara tålmodiga likaväl som Vi varit tålmodiga med vad som vederfarits Oss från er sida, o konungaskara!”
Därutöver vänder sig Bahá’u’lláh i sin skrift till drottning Victoria på detta sätt till alla jordens kungar, manande dem att hålla fast vid den Mindre freden, till skillnad från den Största freden vilken endast de som är fullt medvetna om Hans uppenbarelses makt och öppet bekänner sig till Hans tros lärosatser kan förkunna och slutligen måste upprätta: …
”O jordens Konungar! Vi ser hur ni varje år ökar era utgifter och lägger bördan därav på era undersåtar. Detta är i sanning intet annat än djup orättvisa. Frukta Denne förorättades suckar och tårar och lägg ej omåttliga bördor på era folk. Utplundra dem icke för att uppföra palats åt er själva; nej, välj hellre för dem vad ni väljer för er själva. Sålunda uppenbarar Vi för era ögon det som gagnar er, om ni blott kunde inse detta. Era folk är era rikedomar. Tag er i akt, så att icke ert styre bryter mot Guds bud och att ni ej överlåter era skyddslingar i rövarhänder. Genom dem styr ni, av deras medel får ni ert uppehälle, genom deras bistånd gör ni erövringar. Men hur föraktfullt ser ni likväl icke på dem! Så besynnerligt, så övermåttan besynnerligt! När ni nu har tillbakavisat den Största freden, håll då fast vid denna den Mindre freden, så att ni måhända i någon mån förbättrar era egna villkor och era undersåtars.
O jordens härskare! Försonas inbördes så att ni icke längre behöver några rustningar utom i den mån de behövs för att skydda era områden och välden. Tag er i akt, så att ni icke åsidosätter den Allvetandes, den Trofastes råd.
Var förenade, o jordens konungar, ty därigenom kommer tvedräktens stormar mellan er att stillas och era folk finna ro, om ni är bland dem som förstår. Skulle någon bland er gripa till vapen mot en annan, uppres er då alla mot honom ty detta är intet annat än uppenbar rättvisa.”
Till de kristna kungarna riktar Bahá’u’lláh dessutom särskilt klander och på ett språk som inte kan missförstås avslöjar Han sin uppenbarelses sanna natur: …
”O kristenhetens konungar! Har ni icke hört vad Jesus, Guds Ande, sade: ’Jag går bort, men jag kommer åter till eder?’ Varför har ni då underlåtit, när Han återkom till er på himlens skyar, att nalkas Honom, så att ni kan se Hans ansikte och vara bland dem som uppnådde Hans närvaro? I en annan text säger Han: ’Men när Han kommer, som är sanningens Ande, då skall Han leda eder fram till hela sanningen. ’Och ändå, se hur, när Han verkligen kom med sanningen, ni vägrade att vända era ansikten till Honom och envisades med att roa er med era tidsfördriv och fantasier. Ni välkomnade Honom icke, ej heller sökte ni Hans närvaro, så att ni måtte höra Guds verser från Hans egen mun och taga del av den mångfaldiga visdomen från den Allsmäktige, den Allhärlige, den Allvise. Ni har, på grund av er försummelse, hindrat Guds andedräkt från att fläkta över er och har undanhållit era själar sötman i dess doft. Ni fortsätter att med förtjusning ströva kring i dalen av era förvridna begär. Ni och allt ni har kommer att förgås. Ni skall helt säkert återvända till Gud och kommer att stå till svars för era gärningar i närvaro av Honom som skall samla hela skapelsen…”
Under sin missions första år uppenbarade Báb dessutom i Qayyúmu’l-Asmá’, sin ryktbara kommentar till Josefs sura, av Bahá’u’lláh betecknad som ”den första, den största och den mäktigaste av alla böcker” i Bábs religionsordning, denna omtumlande kallelse till jordens kungar och prinsar: …
”O församling av konungar och konungasöner! Lägg åt sidan, alla och envar, ert herravälde som tillhör Gud ... Fåfängt är sannerligen ert välde, ty Gud har avsatt jordiska ägodelar för sådana som har förnekat Honom ... O församling av konungar! Sänd med sanning och i all hast de verser som sänts ned av Oss till folken i Turkiet och i Indien och bortom dem, med kraft och med sanning, till länder i både österlandet och västerlandet ... Vid Gud! Om ni gör väl kommer ni att göra väl till er egen fördel och om ni förnekar Gud och Hans tecken kan Vi, i sanning, då Vi har Gud, avstå från alla varelser och allt jordiskt herravälde.”
Och åter: ”Frukta Gud, o församling av konungar, så att ni icke förblir fjärran från Honom som är Hans Åminnelse (Báb), efter det att Sanningen har kommit till er med en bok och tecken från Gud, som uttalades genom Hans underbara tunga, Han som är Hans Hågkomst. Sök Guds nåd, ty Gud har förordnat för er, då ni har trott på Honom, en trädgård, vars vidsträckthet är som hela paradisets vidsträckthet.”
Det kan nu räcka med de epokgörande råd och varningar som Báb och Bahá’u’lláh kollektivt riktade till jordens härskare och mer specifikt till kristenhetens kungar. Jag skulle inte göra mitt ämne rättvisa om jag förbigick, eller om jag endast kort avfärdade, de djärva, ödesmättade, hänvändelser till enskilda monarker som, kungar såväl som kejsare, antingen med kall likgiltighet betraktade vår tros båda Grundares vedermödor eller med förakt förkastade Deras varningar. Jag kan inte citera så fullständigt som jag borde ur de fler än tvåtusen verser som har strömmat från Bahá’u’lláhs penna och i mindre utsträckning från Bábs, riktade till enskilda monarker i Europa och Asien och inte heller är det mitt syfte att utförligt beskriva de omständigheter som förorsakade, eller konsekvenserna som flödade, från dessa häpnadsväckande uttalanden. Framtidens historiker, som kan se de ödesdigra skeendena under Bahá’u’lláhs tros apostoliska och danande tidsåldrar i ett bredare och mer fullständigt perspektiv, kommer utan tvivel att vara i stånd att med exakthet utvärdera och detaljerat beskriva orsakerna, innebörden och effekterna av dessa gudomliga budskap, vilka till sin omfattning och djupa påverkan med säkerhet inte har någon motsvarighet i mänsklighetens religiösa annaler.
Till den franske kejsaren, Napoleon III, riktade Bahá’u’lláh dessa ord: ”O konung av Paris! Säg till prästen att ej längre ringa i klockorna. Vid Gud, den Sanne! Den mäktigaste klockan har uppenbarats i gestalt av Honom, som är det Största namnet och viljan hos din Herres fingrar, den mest Upphöjde, den Högste, ringer ut detta budskap i odödlighetens himmel i Hans, den Allhärliges namn. Din Herres mäktiga verser har sålunda återigen nedsänts till dig, på det att du må träda fram för att erinra dig Gud, himmelens och jordens Skapare, i dessa dagar då alla jordens släkten har brustit ut i veklagan och städernas grundvalar har skakat och gudlöshetens damm har insvept alla människor utom dem som Gud, den Allvetande, den Allvise, behagat skona.
Lyssna, o konung, till Stämman som kallar från elden som brinner i detta grönskande träd, på detta Sinai som har rests över den helgade och snövita platsen bortom den eviga staden: ”Sannerligen, det finnes ingen Gud utom Jag, den evigt Förlåtande, den Barmhärtigaste!” Vi sände i sanning Honom, som Vi bistod med den Helige Ande (Jesus Kristus), på det att Han måtte förkunna för er om detta ljus, som har framstrålat från din Herres, den mest Upphöjdes, den Allhärliges viljas horisont och vars tecken har uppenbarats i västerlandet. Vänd era ansikten till Honom (Bahá’u’lláh) på denna dag, som Gud har upphöjt över alla andra dagar och på vilken den Allbarmhärtige har utgjutit sin strålande härlighet över alla som är i himmelen och alla som är på jorden. Stå upp för att tjäna Gud och bistå Hans sak. Han kommer förvisst att hjälpa dig med skarorna i det synliga och i det osynliga och kommer att göra dig till konung över allt varpå solen skiner. Din Herre är i sanning den Allstarke, den Allsmäktige.
Pryd din tinning med Mitt namns smycke och din tunga med åminnelsen av Mig och ditt hjärta med kärlek till Mig, den Allsmäktige, den Högste. Vi har intet önskat för dig utom det som är bättre för dig än det du äger och alla jordens skatter. Din Herre är sannerligen insiktsfull, underrättad om allt. …
O konung! Vi hörde de ord du yttrade som svar till tsaren av Ryssland angående beslutet som fattades om kriget (Krimkriget). Sannerligen, din Herre är Den som vet och är underkunnig om allt. Du sade: ”Jag låg och sov på min bädd då skriken från de förtryckta, vilka dränktes i Svarta havet, väckte mig.” Detta är vad Vi hörde dig säga och din Herre är sannerligen vittne till vad Jag säger. Vi betygar att det som väckte dig icke var deras skrik, utan dina egna lidelsers ingivelser, ty Vi prövade dig och såg dina brister. Inse betydelsen av Mina ord och var bland de insiktsfulla. …
Om dina ord hade varit uppriktiga skulle du icke ha kastat Guds bok bakom dig när den sändes till dig av Honom, som är den Allsmäktige, den Allvise. Vi har prövat dig genom den och funnit att du är annorlunda än det du hävdar. Stå upp och gottgör det som du försummat att göra. Inom kort kommer världen och allt vad du äger att förgås och riket kommer att förbliva hos Gud, din Herre och dina förfäders Herre. Det anstår dig icke att sköta dina angelägenheter enligt dina begärs ingivelser. Frukta Denne förorättades suckar och skydda Honom mot pilarna från dem som handlar orättfärdigt. … På grund av det som du har gjort skall ditt rike störtas i fördärvet och ditt kejsardöme skall gå dig ur händerna såsom ett straff för vad du har förvållat. Då kommer du att bliva varse hur uppenbart du har felat. Oro skall gripa hela folket i detta land, om du icke står upp för att bistå denna Sak och följer Honom, som är Guds Ande (Jesus Kristus) på denna, den raka stigen. Har din prakt gjort dig högmodig? Vid Mitt liv! Den skall ej bestå, ja den skall snart försvinna, om du icke håller fast vid detta fasta Band. Vi ser förnedring nalkas dig med hast, men du tillhör de tanklösa.”
” Överlämna dina palats till gravarnas folk och ditt kejsardöme till vemhelst som eftertraktar det och vänd dig sedan till Konungariket. Detta är sannerligen vad Gud har utvalt för dig, vore du blott bland dem som vänder sig till Honom ... Skulle du vilja bära tyngden av ditt välde, bär det då för att hjälpa din Herres sak. Prisad vare denna ställning som, vem som än uppnår den, har uppnått allt gott som utgår från Honom som är den Allvetande, den Allvise ... ” Jublar du över de skatter du äger fast du vet att de skall gå förlorade? Gläder du dig åt att du behärskar ett stycke jord när hela världen enligt Bahás folks åsikt icke är värd mer än pupillen i en död myras öga? Överlämna den åt sådana som finner sin lust i den och vänd dig till Honom som är världens Åstundade. Varthän har de högmodiga och deras palats tagit vägen? Skåda ned i deras gravar så att du må kunna draga nytta av detta exempel, ty Vi har gjort det till en läxa för varje betraktare. Om uppenbarelsens vindar fattade tag i dig, skulle du fly världen och vända dig till Himmelriket och skulle offra allt du äger för att kunna närma dig detta sublima perspektiv.”
Till påven Pius IX uppenbarade Bahá’u’lláh följande: ”O påve! Riv sönder slöjorna. Han som är härskarnas Herre är kommen, överskyggad av moln och påbudet har blivit uppfyllt av Gud, den Allsmäktige, den Obundne. … Han har sannerligen åter kommit ned från himmelen så som Han första gången kom ned därifrån. Bevara dig för att tvista med Honom så som fariséerna tvistade med Honom (Jesus) utan ett klart tecken eller belägg. På Hans högra sida strömmar nådens levande vatten och på Hans vänstra sida rättvisans utsökta vin, alltmedan paradisets änglar tågar framför Honom, bärande Hans teckens banér. Tag dig i akt så att icke något namn utestänger dig från Gud, jordens och himmelens Skapare. Lämna världen bakom dig och vänd dig till din Herre, som har låtit hela jorden upplysas. …Vistas du i palats medan Han som är uppenbarelsens Konung lever i den tröstlösaste av boningar? Överlåt dem till sådana som åstundar dem och vänd med fröjd och välbehag ditt ansikte mot Konungariket… Stå upp bland jordens folk i din Herres namn, barmhärtighetens Gud och fatta tag i livets bägare med tillitens händer och drick först själv därur och räck den därefter till sådana som vänder sig till den bland människor från alla religioner… Återkalla i ditt minne Honom som var Anden (Jesus), som då Han framträdde i sitt eget land fördömdes av de lärdaste på Hans tid, medan han som blott var en fiskare trodde på Honom. Tag er då i akt, ni människor med förstående hjärtan! Du är i sanning en av solarna på Hans namns himmel. Var på din vakt så att ej mörkret breder ut sina slöjor över dig, lindar in dig och skyler dig från Hans ljus. … Tänk på dem som vände sig emot Sonen (Jesus) då Han kom till dem med överhöghet och makt. Hur många var icke de fariséer som väntade på att få skåda Honom och klagade över sin avskildhet från Honom! När Hans ankomsts väldoft fläktades över dem och Hans skönhet avslöjades, vände de sig likväl bort från Honom och tvistade med Honom. Ingen utom några få, som saknade all makt bland människor, vände sig till Hans ansikte. Och likväl berömmer sig idag varje människa, som är utrustad med makt och förlänad överhöghet, av Hans namn! Tag likaledes i beaktande hur talrika de munkar är som i Mitt namn i dessa dagar har dragit sig tillbaka i sina kyrkor och som, då den fastställda tiden var tilländalupen och Vi avslöjade Vår skönhet, ej igenkände Oss fastän de åkallar Mig såväl om aftonen som i gryningen. …
Det Ord som Sonen dolde har uppenbarats. Det har i denna dag nedsänts i det mänskliga templets gestalt. Välsignad vare Herren som är Fadern! Han har sannerligen kommit till folken i sitt högsta majestät. Vänd era ansikten mot Honom, o församling av rättfärdiga. … Detta är den dag på vilken Klippan (Petrus) ropar högt och jublar och lovsjunger sin Herre, den Alltbesittande, den Högste, i det Han säger: ”Se! Fadern är kommen och det som lovades er i konungariket är uppfyllt! … Min kropp längtar efter korset och Mitt huvud väntar på spjutstöten på den Allbarmhärtiges stig, så att världen måtte renas från sina överträdelser. …
O höge påve! Lyssna till det som Danaren av multnande ben råder dig, såsom det uttryckts av Honom som är Hans Största namn. Sälj alla de utsmyckade praktföremål du äger och giv ut dem på Guds väg, Han som låter natten komma tillbaka efter dagen och dagen återkomma efter natten. Överlåt ditt konungadöme till konungarna och träd fram ur din boning med ditt ansikte riktat mot Konungariket och förkunna sedan, avskild från världen, din Herres lov mellan jord och himmel. Sålunda har Han, som är namnens Besittare, bjudit dig å din Herres, den Allsmäktiges, den Allvetandes vägnar. Förmana konungarna och säg: ”Handla rättfärdigt mot människor. Var på er vakt så att ni ej överskrider de gränser som stadfästs i Boken.” Sannerligen, detta är vad som tillkommer dig. Tag dig i akt så att du icke tillägnar dig världens ting och dess rikedomar. Överlåt dem till sådana som åstundar dem och håll fast vid det som ålagts dig av Honom, som är skapelsens Herre. Skulle någon erbjuda dig alla jordens skatter, vägra då att ens kasta en blick på dem. Var såsom din Herre har varit. Sålunda har uppenbarelsens Tunga uttryckt det som Gud har gjort till utsmyckningen av skapelsens bok. … Skulle berusningen av Mina versers vin gripa dig och du beslutar dig för att inställa dig inför din Herres tron, jordens och himmelens Skapare, gör då Min kärlek till din klädnad, ditt värn hågkomsten av Mig och din försörjning förtröstan på Gud, Uppenbararen av all makt. … Sannerligen, skördetiden är kommen och alla ting har blivit skilda från varje annat ting. Han har lagt undan det som Han har utvalt i rättfärdighetens skålar och kastat på elden det som passar den. Sålunda har det påbjudits av din Herre, den Mäktige, den Älskande, på denna utlovade dag. Han förordnar i sanning vadhelst Han behagar. Det finnes ingen Gud utom Han, den Allsmäktige, den Alltbetvingande.”
I skriften till Rysslands tsar, Alexander II, läser vi: ” O, tsar av Ryssland! Vänd ditt öra till Guds röst, Konungens, den Heliges och vänd dig till paradiset, den plats där Han förbidar som bland härskaran i höjden innehar de yppersta befogenheter och som i skapelsens rike bär namnet Gud, den Strålande, den Allhärlige. Tag dig i akt så att dina begär ej hindrar dig från att vända dig till din Herres, den Medlidsammes, den mest Barmhärtiges anlete. Vi har förvisso hört det som du bönfaller din Herre om, medan du i hemlighet talar med Honom. Därför spreds Min nåds bris och Min barmhärtighets hav svallade och Vi svarade dig med sanningen. Din Herre är sannerligen den Allvetande, den Allvise. Medan Jag låg kedjad och fjättrad i fängelset, utsträckte en av dina tjänare sin hjälp till Mig. Därför har Gud förordnat en ställning åt dig som intet vetande utom Hans vetande kan omfatta. Tag dig i akt, så att du icke byter bort denna upphöjda ställning. … Tag dig i akt, så att ditt herravälde icke håller dig tillbaka ifrån Honom, som är den högste Härskaren. Han är sannerligen kommen med sitt rike och alla atomer utbrister: ”Se! Herren är kommen i Sitt höga majestät!” Han som är Fadern är kommen och Sonen (Jesus) i den heliga dalen ropar: ”Här är Jag, här är Jag, o Herre Min Gud!” medan Sinai kretsar runt Hans hus och den Brinnande busken med hög röst ropar: ”Den Allvälgörande är kommen, uppstigen på skyarna! Välsignad är den som närmar sig Honom och ve dem som är fjärran från Honom.”
Träd fram bland människorna i denna alltbetvingande saks namn och sammankalla därefter nationerna till Gud, den Upphöjde, den Store. Var icke bland dem som anropade Gud med ett av Hans namn men vilka, då Han som är det yttersta Målet för alla namn framträdde, förnekade Honom och vände sig bort från Honom och slutligen med ohöljd orättfärdighet avkunnade sin fördömelse mot Honom. Betänk och erinra dig de dagar då Guds Ande (Jesus) framträdde och Herodes fördömde Honom. Gud hjälpte Honom emellertid med det osynligas härskaror och skyddade Honom med sanningen och sände Honom ned till ett annat land i enlighet med sitt löfte. Han förordnar sannerligen vad Han behagar. Din Herre beskyddar förvisso vemhelst Han vill, vore han än i havets mitt eller i ormens buk eller under förtryckarens svärd…”
”Åter säger Jag: Lyssna till Min röst som kallar från Mitt fängelse, att den må underrätta dig om vad som vederfarits Min skönhet i händerna på dem som är företrädarna för Min härlighet och att du må inse hur stort Mitt tålamod har varit, oaktat Min makt och hur djupgående Min långmodighet har varit, oaktat Min kraft. Vid Mitt liv! Om du blott visste vad som nedsänts av Min Penna och kunde uppdaga Min saks skatter och Mina mysteriers pärlor, vilka ligger gömda i Mina namns hav och i Mina ords bägare, skulle du i din kärlek till Mitt namn och i din längtan efter Mitt härliga och upphöjda rike offra ditt liv på Min väg. Du skall veta att, om Min kropp befunne sig under Mina fienders svärd och Mina lemmar vore ansatta av oräkneliga smärtor, skulle likväl Min ande vara fylld av en glädje som alla glädjeämnen på jorden aldrig kan jämföras med.
Vänd ditt hjärta till Honom, som är tillbedjans Mittpunkt i världen och säg: O jordens folk! Har ni förnekat Den på vars stig Han, som kom med sanningen, led martyrdöden, Han som frambar budskapet från er Herre, den Upphöjde, den Store? Säg: Detta är en kungörelse över vilken Profeternas och Budbärarnas hjärtan har fröjdats. Detta är Han, som världens hjärta erinrar sig och som är utlovad i böckerna från Gud, den Mäktige, den Allvise. I sin önskan att möta Mig stod budbärarna med händerna höjda mot Gud, den Mäktige, den Förhärligade. … Några klagade i sin avskildhet från Mig, andra uthärdade stora vedermödor på Min väg och ytterligare andra offrade sina liv för Min skönhets skull, kunde ni blott förstå det. Säg: Jag har sannerligen icke eftersträvat att upphöja Mitt eget Jag utan fastmer Gud själv, om du blott kunde bedöma det rättvist. Intet kan ses hos Mig förutom Gud och Hans sak, kunde ni blott inse det. Jag är Den som Jesajas tunga har prisat, Den med vars namn både Toran och Evangeliet smyckades. … Välsignad vare den konung, vilkens överhöghet icke har hållit honom tillbaka från sin Härskare och som har vänt sitt hjärta till Gud. Han räknas sannerligen till dem som har uppnått vad Gud, den Mäktige, den Allvise har önskat. Inom kort skall en sådan konung finna sig räknad till monarkerna i Konungarikets herravälden. Din Herre har i sanning makt över allting. Han skänker vad Han vill till vemhelst Han vill och undanhåller vad Han behagar från vemhelst Han önskar. Han är sannerligen den Allstarke, den Allsmäktige.”
Till drottning Victoria skrev Bahá’u’lláh: ”O drottning i London! Lyssna till rösten från din Herre, hela mänsklighetens Herre, som kallar från det gudomliga Lotusträdet: Sannerligen, ingen Gud finnes utom Jag, den Allsmäktige, den Allvise! Kasta bort allt som finnes på jorden och pryd ditt rikes huvud med den krona som är åminnelsen av din Herre, den Allhärlige. Han har i sanning kommit till världen i sin största härlighet och allt som har omnämnts i Evangeliet har uppfyllts. Syriens mark har ärats genom sin Herres fotsteg, Herren över alla människor och nord såväl som syd är berusade av Hans närvaros vin. Välsignad är den människa som inandats den mest Barmhärtiges väldoft och vänt sig till Hans Skönhets gryningsplats i denna lysande gryning. Aqsá-moskén skälver under sin Herres, den Allhärliges vindar, medan Baṭḥá (Mecka) darrar vid Guds, den Upphöjdes, den Högstes röst, varvid alla stenar i dem lovprisar Herren genom detta stora Namn.
Lägg undan dina begär och vänd ditt hjärta till din Herre, Dagarnas uråldrige. Vi omnämner dig för Guds skull och önskar att ditt namn måtte upphöjas genom din hågkomst av Gud, Skaparen av jord och himmel. Han är sannerligen vittne till det som Jag säger. Vi har underrättats om att du har förbjudit handeln med slavar, både män och kvinnor. Detta är sannerligen vad Gud har föreskrivit i denna underbara uppenbarelse. Gud har förvisso fastställt en belöning till dig med anledning av detta. Han kommer i sanning att skänka den som gör gott en rättmätig lön, om du skulle följa vad som nedsänts till dig av Honom som är den Allvetande, den Alltunderrättade. Beträffande den som vänder sig bort och sväller av högmod sedan de klara tecknen sänts till honom från tecknens Uppenbarare, skall Gud omintetgöra hans verk. Han har sannerligen makt över allting. Människans gärningar är godtagbara när hon väl har erkänt (Manifestationen). Den som vänder sig bort från den Sanne är verkligen den mest avskärmade bland Hans varelser. Sålunda har det förordnats av Honom som är den Allsmäktige, den Starkaste.
Vi har även hört, att du har lagt rådslagets tyglar i händerna på representanter för folket. Du har i sanning handlat väl, ty därigenom kommer grunden för din verksamhet att stärkas och hjärtana hos alla dem som står under Ditt beskydd, såväl hög som låg, att få åtnjuta lugn. Det tillkommer dem emellertid att vara tillförlitliga bland Hans tjänare och att betrakta sig själva som företrädare för alla dem som dväljs på jorden. Detta är vad Han, som är Härskaren, den Allvise råder dem i denna skrift … Välsignad är den som träder in i rådskammaren för Guds skull och dömer mellan människor med fullkomlig rättvisa. Han tillhör i sanning de lycksaliga...
Vänd dig till Gud och säg: O min högste Herre! Jag är blott en av Dina vasaller och Du är i sanning konungarnas Konung. Jag har lyft mina bedjande händer till Din nåds och Dina gåvors himmel. Sänd därför ned över mig från Din frikostighets skyar vad som kommer att befria mig från allt utom Dig och får mig att nalkas Dig. Jag bönfaller Dig, o min Herre, vid Ditt namn som Du har gjort till namnens konung och uppenbarelsen av Ditt Jag för alla som är i himmelen och på jorden, att riva sönder de slöjor som har kommit mellan mig och mitt erkännande av Dina teckens Gryningsplats och Din uppenbarelses Dagbräckning. Du är sannerligen den Allsmäktige, den Allstarke, den Allgivande. Beröva mig icke, o min Herre, väldoften från Din barmhärtighets klädnad i Dina dagar och nedskriv för mig vad Du har nedskrivit för Dina tjänarinnor, som har trott på Dig och på Dina tecken, har erkänt Dig och vänt sina hjärtan mot Din saks horisont. Du är sannerligen världarnas Herre och av dem som visar barmhärtighet är Du den barmhärtigaste. Hjälp mig då, o min Gud, att ihågkomma Dig bland Dina tjänarinnor och att bistå Din sak i Dina länder. Hav då överseende med mig för vad jag försummade då Ditt anletes ljus lyste fram. Du har sannerligen makt över alla ting. Ära vare Dig, o Du i vars hand himlarnas och jordens riken vilar.”
I Kitáb-Aqdas, Bahá’u’lláhs heligaste bok, vänder Han sig till den tyske kejsaren, Wilhelm I, på följande sätt: ”O konung i Berlin! Lyssna till rösten som kallar från detta uppenbara tempel: ”Sannerligen, det finnes ingen annan Gud än Jag, den evigt Bestående, den Ojämförlige, Dagarnas uråldrige.” Tag dig i akt, så att icke stolthet hindrar dig från att erkänna den gudomliga uppenbarelsens Källa, att icke jordiska begär utestänger dig såsom av en slöja från Herren över tronen därovan och jorden därunder. Så råder dig den Högstes Penna. Han är i sanning den mest Nådefulle, den Givmildaste. Kommer du ihåg honom (Napoleon III), vars makt överglänste din makt och vars ställning överträffade din? Var finnes han? Vart har det han var i besittning av tagit vägen? Låt dig varnas och var icke bland dem som sover djupt. Det var han som vände ryggen åt Guds skrift när Vi meddelade honom vad tyranniets härskaror låtit Oss utstå. Därför drabbades han av vanära på alla sätt, av stora förluster och blev sedan till stoft. O konung, tänk allvarligt på hans fall och på dem som i likhet med dig har erövrat städer och härskat över människor. Den Allbarmhärtige förde ned dem från deras palats till deras gravar. Låt detta bli en varning för dig och var en av dem som besinnar sig.”
Vidare läser vi denna anmärkningsvärda profetia i samma bok: ”O Rhens stränder! Vi har sett er täckta av levrat blod, eftersom vedergällningens svärd dragits mot er; och det skall hända ännu en gång. Och vi hör Berlins klagorop, även om hon i dag är höljd i uppenbar härlighet.”
I Kitáb-i-Aqdas åter är dessa ord riktade till kejsar Franz Joseph nedtecknade: ”O kejsare av Österrike! Han som är Dagbräckningen för Guds ljus vistades i ʻAkkás fängelse vid den tid då du begav dig till Aqsá-moskén (Jerusalem). Du passerade förbi Honom och frågade icke efter Honom, som upphöjt vart hus och låst upp alla höga portar. Vi har sannerligen gjort den (Jerusalem) till en plats som världen skulle vända sig till, att de måtte minnas Mig och ändå har du tillbakavisat Honom som är Målet för denna hågkomst, då Han framträdde med Guds, din Herres och världarnas Herres, konungarike. Vi har alltid varit med dig och funnit att du höll fast vid Grenen men var omedveten om Roten. Din Herre är sannerligen vittne till vad Jag säger. Vi sörjde över att se dig kretsa runt Vårt namn alltmedan du var omedveten om Oss, fastän Vi stod framför ditt ansikte. Öppna dina ögon att du måtte undfå klarsyn och erkänna Honom som du tillbeder både dag och natt och skåda ljuset som lyser ovan denna strålande horisont.”
I Súriy-i-Mulúk tilltalas sultan ‘Abdu’l-‘Aziz i följande ordalag: ”Lyssna, o konung, till Hans tal som yppar sanningen, Han som ej beder dig att gottgöra Honom med de ting Gud har valt att skänka dig, Han som ofelbart vandrar den raka vägen. Det är Han som kallar dig till Gud, din Herre, som visar dig den rätta vägen, den väg som leder till sann lycka, så att du måhända kan få vara bland dem som det kommer att gå väl. ...
Gud skall förvisso vara med den som överlämnar sig helt åt Honom och den som helt förlitar sig på Gud skall Gud sannerligen beskydda från vadhelst som kan vara till skada och värna mot varje ondskefull ränksmidares skändlighet.
Om du lyssnade till Mitt ord och följde Mitt råd skulle Gud upphöja dig till en så hög ställning att ingen människa i hela världen någonsin kunde angripa eller skada dig med sina planer. O konung, efterlev Guds bud i ditt hjärtas innersta och med hela din varelse och vandra icke på förtryckarens stigar. Fatta tyglarna till ditt folks angelägenheter och håll dem fast med all din makt och undersök själv allt vad som gäller dem. Låt ingenting undgå dig ty däri ligger det högsta goda.
Hembär tack till Gud för att Han har utvalt dig i hela världen och gjort dig till konung över dem som bekänner sig till din tro. Det anstår dig att värdesätta de underbara förmåner med vilka Gud har gynnat dig och att ständigt prisa Hans namn. Du kan bäst lovprisa Honom om du älskar Hans älskade och säkrar och skyddar Hans tjänare mot de svekfullas onda anslag, så att ingen längre kan förtrycka dem. Du bör dessutom stå upp för att göra Guds lag gällande bland dem på det att du må vara en av dem som är fast rotade i Hans lag.
Skulle du förmå rättvisans floder att sprida sina vattenflöden bland dina undersåtar, skulle Gud helt visst hjälpa dig med de osynligas och de synligas skaror och skulle stärka dig i dina göromål. Det finnes ingen Gud utom Han. Hela skapelsen och dess herravälde är Hans. Till Honom återvänder de rättrognas gärningar.
Förlita dig ej på dina skatter. Sätt hela din förtröstan till Guds, din Herres nåd. Låt Honom vara din förtrogne i vad du än gör och sälla dig till dem som har underkastat sig Hans vilja. Låt Honom vara din hjälpare och smycka dig med Hans skatter, ty hos Honom finnes himlarnas och jordens skatter. Han skänker dem till vemhelst Han vill och från vem Han än vill undanhåller Han dem. Det finnes ingen Gud utom Han, den Allbesittande, den Allprisade. Alla är blott fattighjon vid Hans barmhärtighets dörr, alla är hjälplösa inför Hans överhöghets uppenbarelse och bönfaller om Hans gunst.
Överskrid ej måttfullhetens gränser och behandla dem rättvist som tjänar dig. Sörj för dem enligt deras behov och icke i sådan omfattning att det kan möjliggöra för dem att samla rikedomar åt sig själva, att smycka sitt yttre, att pryda sina hem, att skaffa sig saker som icke är till någon nytta för dem och bli räknade som överdådiga. Behandla dem med orubblig rättvisa så att ingen bland dem vare sig må lida nöd eller bli övermätta på lyx. Detta är inget annat än ren rättvisa. ….
Tillåt icke uslingen att härska över dem som är ädla och förtjänar aktning och låt ej de storsinnade vara i de föraktligas och karaktärslösas våld, ty dylika förhållanden är vad Vi lade märke till vid Vår ankomst till staden (Konstantinopel) och om detta bär Vi vittnesbörd.
Håll Guds ofelbara vågskål för ögonen som om du stod i Hans närvaro och väg dina handlingar på denna våg varje dag, varje stund av ditt liv. Ställ dig själv till svars innan du kallas till räkenskap på den dag då ingen människa skall ha kraft att stå upprätt av fruktan för Gud, den dag då de tanklösas hjärtan skall fås att skälva. ...
Du är Guds skugga på jorden. Bemöda dig därför om att handla på ett sådant sätt som anstår en så hög, så aktningsvärd ställning. Om du avstår från att följa det som Vi har låtit nedkomma till dig och lärt dig förringar du förvisso denna stora och oskattbara ära. Återvänd därför till Gud och håll fast vid Honom, rena ditt hjärta från världen och alla dess fåfängligheter och låt ej kärleken till någon främling komma in och dväljas däri. Ej förrän du renar ditt hjärta från alla spår av sådan kärlek kan glansen från Guds ljus sprida sin strålglans över det, ty Gud har ej givit mer än ett hjärta till någon. Detta har i sanning förordnats och nedskrivits i Hans urgamla bok. Och liksom det mänskliga hjärtat, så som Gud skapat det, är ett och odelat tillkommer det dig att tillse att dess tillgivenhet också är en och odelad. Var därför med hela ditt hjärtas tillgivenhet trogen din kärlek till Honom och avhåll det från kärlek till någon annan än Han, så att Han kan hjälpa dig att nedsänkas i Hans enhets ocean och möjliggöra för dig att bli en sann försvarare av Hans enhet.
”Låt ditt öra vara uppmärksamt, o konung, på de ord Vi har riktat till dig. Låt förtryckaren upphöra med sitt tyranni och avskär orättfärdighetens förövare från dem som bekänner sig till din tro. Vid Guds rättfärdighet! De vedermödor Vi har uthärdat är sådana att varje penna som återberättar dem ej kan bli annat än överväldigad av smärta. Ingen av dem som verkligen tror på och hävdar Guds enhet kan stå ut med att höra dem omtalas Så stora har Våra lidanden varit att även Våra fienders ögon har fällt tårar över Oss och förutom dem varje omdömesgill person. Och alla dessa prövningar har Vi varit underkastade trots att Vi valt att vända Oss till dig och befallt folket att träda in under din skugga så att du kunde vara ett fäste för dem som tror på och försvarar Guds enhet.
Har Jag någonsin varit ohörsam mot dig, o konung? Har Jag överträtt någon av dina lagar vid något tillfälle? Kan någon av dina ministrar som företrädde dig i Irak framlägga något bevis som kan fastställa att Jag skulle varit trolös mot dig? Nej, vid Honom som är alla världars Herre! Icke ett ögonblick vände Vi oss emot dig eller emot någon av dina tjänare. Vi kommer aldrig, om Gud så vill, att göra uppror mot dig även om Vi skulle utsättas för svårare prövningar än vad Vi genomled i det förflutna.
Dag och natt, afton och morgon beder Vi till Gud för din skull, att Han nådigt måtte hjälpa dig att hörsamma Honom och följa Hans bud så att Han kan värna dig mot de ondas härskaror. Gör därför som det behagar dig och behandla Oss som det passar din ställning och anstår din överhöghet. Var ej försumlig mot Guds lag vad du än önskar uppnå, nu eller i kommande dagar. Säg: Lovad vare Gud, alla världars Herre!
I Kitáb-i-Aqdas finns dessutom detta skarpa uttalande riktat till Konstantinopel: ”O plats som är belägen vid stränderna av de två haven! Tyranniets tron har sannerligen ställts upp på dig och hatets låga tänts i ditt bröst på sådant vis att härskaran i höjden och de som kretsar runt den Upphöjda tronen har gråtit och klagat. Vi ser i dig de dåraktiga som härskande emot de kloka och mörker som stoltserar emot ljuset. Du är verkligen fylld med uppenbart övermod. Har din yttre glans gjort dig högfärdig? Vid Honom som är mänsklighetens Herre! Den skall snart förgå och dina döttrar och dina änkor och alla de släkter som bor i dig skall klaga. Härom underrättar dig den Allvetande, den Allvise. ”
Vad beträffar Náṣiri’d-Dín Sháh förkunnar Lawḥ-i-Sultán, Bahá’u’lláhs längsta epistel till en enskild härskare och sänd till honom från ‘Akká: ”O konung! Jag var blott en människa liksom andra, sovande på Min bädd, då den Allhärliges fläktar strömmade över Mig och gav Mig kunskap om allt som varit. Denna sak är icke från Mig utan från En som är Allsmäktig och Allvetande. Och Han befallde Mig att häva upp Min röst mellan jord och himmel och för detta vederfors Mig det som har kommit varje insiktsfull människas tårar att flöda. Den lärdom som är gängse bland människor studerade Jag icke, deras skolor besökte Jag icke. Förhör dig i staden där Jag bodde, på det att du må bli fullt förvissad om att Jag icke är en av dem vilka för osant tal. Detta är blott ett löv som vindarna från din Herres, den Allsmäktiges, den Allprisades vilja har satt i rörelse. Kan det vara stilla när stormvindarna blåser? Nej, vid Honom, som är alla namns och egenskapers Herre! De rör det såsom det dem lyster. Det förgängliga är såsom intet inför Honom, som är den evigt Bestående. Hans alltbetvingande kallelse har nått Mig och förmått Mig att prisa Honom bland alla folk. Jag var förvisso såsom en död då Hans befallning uttalades. Jag omvandlades av Din Herres viljas hand, den Medlidsamme, den Barmhärtige. Kan någon självmant uttala det som kommer att få alla människor, både höga och låga, att motsätta sig honom? Nej, vid Honom som lärde Pennan de eviga mysterierna, med undantag av Honom som den Allsmäktiges, den Allstarkes nåd har styrkt. Den Högstes penna vänder sig till Mig och säger: Frukta icke. Förtälj för Hans Majestät, Sháhen, vad som vederfarits Dig. Hans hjärta befinner sig i sanning mellan fingrarna på Din Herre, barmhärtighetens Gud, på det att rättvisans och frikostighetens Sol måhända kan lysa fram över hans hjärtas horisont. Sålunda har påbudet oåterkalleligen fastställts av Honom som är den Allvise.
O konung! Se på denne Yngling med rättvisans ögon. Döm därefter sanningsenligt beträffande det som vederfarits Honom. Gud har sannerligen gjort dig till sin skugga bland människor och till tecknet på Hans makt för alla som bor på jorden. Döm mellan Oss och dem som har gjort orätt mot Oss utan något bevis och utan en upplyst bok. De som kretsar runt dig älskar dig för sin egen skull, medan denne Yngling däremot älskar dig för din egen skull och har icke närt någon annan önskan än att draga dig nära nådens tron och att förmå dig att vända dig till rättfärdighetens högra hand. Din Herre bär vittnesbörd om det som Jag förkunnar.
O konung! Om du lyssnade till det gälla ljudet från härlighetens Penna och till kuttrandet från Evighetens duva som på grenarna i Lotusträdet, bortom vilket det icke finnes någon passage, lovsjunger Gud, alla namns Danare och Skaparen av jord och himmel, skulle du uppnå en ställning varifrån du i tillvarons värld icke skulle skönja något utom Den tillbeddes strålglans och skulle anse ditt herradöme vara det mest föraktliga av dina innehav och vilket du skulle avstå till vemhelst som skulle önska det och vända ditt ansikte till den horisont som lyser med Hans anletes ljus. Ej heller skulle du någonsin vilja bära maktens börda utom i avsikt att hjälpa din Herre, den Upphöjde, den Högste. Då skulle Härskarorna i höjden välsigna dig. O, hur ypperlig är icke denna högsta ställning, om du blott kunde uppstiga dit genom kraften från ett herradöme erkänt som framsprunget ur Guds namn! …
O tidens konung! Dessa flyktingars ögon är vända mot och fästa vid den mest Barmhärtiges barmhärtighet. Det råder inget som helst tvivel om att dessa vedermödor kommer att följas av utgjutelsen av den största barmhärtighet och dessa svåra motgångar följas av en överväldigande välgång. Vi skulle emellertid gärna vilja se att Hans Majestät Sháhen själv undersökte dessa förhållanden och skänkte hopp åt deras hjärtan. Det som Vi har framlagt för Ers Majestät är i sanning för ditt allra bästa. Och Gud är sannerligen ett tillräckligt vittne för Mig. …
Ack, om du kunde tillåta Mig, o sháh, att sända dig det som skulle glädja ögonen och lugna själarna och övertyga varje rättänkande människa om att hos Honom finnes Bokens kunskap … Om det icke vore för de dåraktigas förnekande och prästernas uraktlåtenhet skulle jag ha hållit ett tal som skulle ha gripit och hänfört hjärtan till ett rike från vars vindars sus detta kan höras: ”Ingen Gud finnes utom Han!” …
Jag har, o sháh, på Guds väg sett vad intet öga har sett och intet öra hört… Hur talrika är icke de vedermödor som har regnat och snart skall komma att regna ned över Mig! Jag går vidare med Mitt ansikte vänt mot Honom, som är den Allsmäktige, den Allvälgörande, medan ormen glider fram bakom Mig. Mina ögon har gjutit tårar tills Min bädd blivit genomdränkt. Jag sörjer likväl icke över Mig själv. Vid Gud! Mitt huvud längtar efter spjutet av kärlek till sin Herre. Jag har aldrig gått förbi ett träd utan att Mitt hjärta tilltalat det: ’Ack, om Du blott bleve nedhugget i Mitt namn och Min kropp korsfästes på dig, på Min Herres stig!”… Vid Gud! Fastän trötthet utmattar Mig och hunger förtär Mig och den kala klippan är Mitt läger och markens djur är Mina följeslagare, skall Jag ej klaga utan tåligt härda ut liksom de som utrustats med ståndaktighet och fasthet tåligt har härdat ut genom kraften från Gud, den evige Konungen och nationernas Skapare och skall frambära tack till Gud under alla förhållanden. Vi beder att Han i sin frikostighet – prisad vare Han – genom denna fångenskap måtte befria människornas halsar från kedjor och bojor och förmå dem att med uppriktiga ansikten vända sig mot Hans Anlete som är den Mäktige, den Givmilde. Redo är Han att svara vem helst som åkallar Honom och nära är Han till sådana människor som samtalar med Honom.
I Qayyúmu’l-Asmá vänder sig Báb för sin del till Muhammad Sháh på följande sätt: ”O konung av islam! Bistå med sanningen, efter att ha bistått Boken, Honom som är vår största Hågkomst, ty Gud har i sanning, på Domens dag, för dig och för sådana som kretsar runt dig, bestämt en ansvarsfull position på Hans väg. Jag svär vid Gud, o sháh! Om du visar fiendskap mot Honom som är Hans Hågkomst kommer Gud på uppståndelsens dag, inför konungarna att döma dig till helvetets eld och du kommer sannerligen icke att på den dagen hitta någon hjälpare utom Gud, den Upphöjde. Rensa, o sháh, det heliga landet (Teheran) från sådana som har förkastat Boken, innan dagen då Guds Hågkomst kommer, fruktansvärt och helt plötsligt, med sin kraftfulla Sak, med tillåtelse av Gud, den Högste. Gud har sannerligen föreskrivit för dig att underkasta dig Honom, som är Hans Hågkomst och Hans Sak och att underkuva länderna med sanningen och med Hans tillåtelse, för i denna värld har du av barmhärtighet förlänats överhöghet och kommer i den nästa att uppehålla dig nära Helighetens säte hos invånarna i Hans välbehags paradis. Låt ej din överhöghet bedraga dig o sháh, ty ”Varje människa skall smaka döden” och detta, i sanning, har skrivits ned som ett påbud från Gud.”
I sin skrift till Muḥammad Sháh har Báb också uppenbarat: ”Jag är den Första punkten, varifrån alla skapade ting har kommit. Jag är Guds Anlete, vars prakt aldrig kan döljas, Guds ljus, vars strålglans aldrig kan blekna ... Alla himmelrikets nycklar har Gud valt att placera på Min högra sida och alla helvetets nycklar på Min vänstra ... Jag är en av de stödjande pelarna för Guds första Ord. Vemhelst som har erkänt Mig har lärt sig allt som är sant och rätt och har uppnått allt som är gott och tillbörligt ... Det ämne, varmed Gud har skapat Mig är ej den lera av vilken andra har formats. Han har tilldelat Mig det som de världsligt kloka aldrig kan förstå eller de troende upptäcka ...”
”Vid Mitt liv! Vore det icke för skyldigheten att erkänna Hans Sak som är Guds Vittnesbörd ... skulle Jag icke ha kungjort detta för dig ... Samma år (år 60) skickade Jag en budbärare och en bok till dig, så att du måtte handla gentemot Hans Sak som är Guds Vittnesbörd så som det anstår din överhöghets ställning...”
”Jag svär vid Guds sanning! Skulle den som har varit villig att behandla Mig på ett sådant sätt få veta vem det är som han har behandlat, så skulle han sannerligen aldrig i sitt liv vara lycklig. Ja – Jag gör dig sannerligen bekant med sanningen – det är som om han har fängslat alla profeterna och alla män av sanning och alla de utvalda ... Ve honom från vars händer strömmar ondska och välsignad vare den man från vars händer strömmar godhet ...
”Jag svär vid Gud! Jag söker inga jordiska ting från dig, om det så vore så litet som ett senapskorn ... Jag svär vid Guds sanning! Om du visste det Jag vet skulle du avstå från överhögheten i denna värld och i nästa för att nå Min ynnest, genom din lydnad mot den Sanne ... Om du vägrade skulle världens Herre resa upp en som kommer att upphöja Hans sak och Guds befallning kommer sannerligen att genomföras.”
Kära vänner! Hur vidsträckt är ej det panorama som dessa juvelliknande, dessa själsrannsakande, gudomligt uttalade yttranden breder ut inför våra ögon! Vilka minnen väcker de inte! Hur ädla är inte de principer de inskärper! Vilka förhoppningar framkallar de inte! Vilken oro skapar de inte! Och likväl, hur fragmentariska måste inte de ovan citerade orden, passande som de är för det omedelbara ändamålet med mitt ämne, förefalla i jämförelse med det ymniga majestät som endast läsningen av den fullständiga texten kan avslöja! När Han, som var Guds Ställföreträdare på jorden, vid den mest avgörande tidpunkten då Hans uppenbarelse närmade sig sin höjdpunkt vände sig, till dem som i sina personer koncentrerade den jordiska maktens prakt, överhöghet och styrka, kunde Han förvisso icke ens med ett jota eller ett grand ha minskat den tyngd och kraft som krävdes för framläggandet av ett så historiskt budskap. Varken de faror som snabbt närmade sig Honom eller den väldiga styrka som den absoluta maktens doktrin på den tiden förlänade västerlandets kejsare och orientens potentater kunde hindra Adrianopels Landsförvisade och Fånge från att förmedla den fulla sprängkraften av sitt budskap till sina två kejserliga förtryckare, liksom till de övriga av deras samtida likar.
Ämnets omfattning och mångfald, resonemangets övertygande styrka samt språkets storslagenhet och djärvhet fångar vår uppmärksamhet och förbluffar sinnet. Kejsare, kungar och prinsar, kanslerer och ministrar, påven själv, präster, munkar och filosofer, lärde, parlamentariker och deputerade, jordens rika, alla religioners anhängare och Bahás folk – alla förs in i sfären runt dessa budskaps Författare och mottager, var och en enligt sina förtjänster, de råd och förmaningar som de förtjänar. Inte mindre häpnadsväckande är mångfalden av de ämnen som berörs i dessa skrifter. Det översinnliga majestätet och enheten hos en ouppnåelig Gud, som inte kan omfattas av mänskligt förstånd, lovprisas och Hans budbärares enhet förkunnas och understryks. Bahá’í-trons unika ställning, universalitet och potential betonas och bábí-uppenbarelsens syfte och kännetecken utvecklas. Betydelsen av Bahá’u’lláhs lidande och förvisningar uppdagas och de vedermödor som haglade över Hans Härold och över Hans Namne omnämns och beklagas. Hans egen trängtan efter martyrskapets krona, som de båda så mystiskt vann, uttalas och den outsägliga härligheten och de under som står i beredskap för Hans egen religionsordning förebådas. På samma gång rörande och förunderliga händelser under olika skeden av Hans gärning förtäljs och flyktigheten hos världslig pompa, ryktbarhet, rikedom och överhöghet betonas kategoriskt och upprepade gånger. Vädjanden om tillämpning av de högsta principer i mänskliga och internationella relationer uttalas kraftfullt och upprepat och övergivandet av vanhedrande bruk och uppfattningar till förfång för människosläktets lycka, tillväxt, välstånd och enhet anbefalls. Kungar klandras, kyrkliga dignitärer anklagas, ministrar och ambassadörer fördöms och identifieringen av Hans ankomst med ankomsten av Fadern själv tillstås otvetydigt och förkunnas upprepade gånger. Det våldsamma fallet för några av dessa kungar och kejsare förutspås, två av dem utmanas med bestämdhet, de flesta varnas och alla blir föremål för vädjanden och uppmaningar.
I Lawḥ-i-Sultán (Skriften till sháhen av Persien) uttalar Bahá’u’lláh: ”Måtte Hans Majestäts världsförskönande önskan bestämma att denne Tjänare skulle föras ansikte mot ansikte med denna tids präster och lägga fram bevis och vittnesmål i närvaro av Hans Majestät Sháhen! Denne Tjänare är redo och fäster sitt hopp vid Gud om att en sådan samling måtte sammankallas så att sanningen kan göras klar och uppenbar inför Hans Majestät Sháhen. Det kommer därför an på dig att befalla därom och Jag står redo inför ditt herraväldes tron. Bestäm sedan, för Mig eller mot Mig.”
l Lawḥ-i-Ra’ís, ihågkommande sitt samtal med den turkiske officer som fått till uppgift att genomföra Hans förvisning till fästningsstaden ʻAkká, skrev Bahá’u’lláh dessutom: ”Det finns ett ärende som, om du finner det möjligt, Jag beder dig att framföra till Hans Majestät Sultanen, att denne Yngling skulle få möjlighet att träffa honom i tio minuter, så att han kan begära vadhelst han bedömer vara ett tillräckligt vittnesbörd och betraktar som bevis för sannfärdigheten hos Honom som är Sanningen. Skulle Gud göra det möjligt för Honom att lägga fram det, låt honom då släppa dessa kränkta personer och lämna dem åt sig själva.” ”Han lovade”, tillägger Bahá’u’lláh i denna skrift ”att framföra detta budskap och att giva Oss sitt svar. Vi mottog dock inga nyheter från honom. Även om det icke passar sig för Honom som är Sanningen att presentera sig inför någon person, eftersom alla har skapats för att lyda Honom, har Vi dock – med tanke på villkoren för dessa små barn och det stora antalet kvinnor så långt bort från sina vänner och länder – givit efter i detta ärende. Trots detta har ingenting hänt. Umar själv är i livet och tillgänglig. Fråga honom så att sanningen må yppas för Dig”.
Med hänvisning till dessa skrifter, riktade till jordens härskare och vilka ‘Abdu’l-Bahá har hyllat som ett ”mirakel”, har Bahá’u’lláh skrivit: ”Var och en av dem har utmärkts med ett speciellt namn. Den första har fått namnet ’Mullret’, den andra ’Slaget’, den tredje ’Det oundvikliga’, den fjärde ’Fältet’, den femte ’Katastrofen’ och de andra ’Den bedövande trumpetstöten’, ’Den förestående händelsen’, ’Den stora terrorn’, ’Trumpeten’, ’Signalhornet’ och liknande, så att alla jordens folk kan få veta med säkerhet och kan vittna med yttre och inre ögon att Han som är namnens Herre har segrat och kommer att fortsätta att under alla förhållanden råda över alla människor. ...
Aldrig sedan världens begynnelse har budskapet så öppet proklamerats Prisad vare denna Makt, som har lyst fram och omfattat världarna! Denna handling av tingens Orsakare har då den uppenbarats givit två resultat. Den har på samma gång skarpslipat de otrognas svärd och lossat tungorna hos dem som vänt sig till Honom för Hans åminnelse och pris. Detta är inflytandet av de livgivande vindar som tidigare omnämnts i Lawḥ-i-Haykal. Hela jorden är nu havande. Den dag närmar sig då den kommer att ha frambringat sina ädlaste frukter, då från den kommer att ha framsprungit de högsta träd, de mest förtjusande blommor, de mest himmelska välsignelser. Omätligt upphöjd är den bris som fläktar från din Herres, den Förhärligades klädnad! Ty se, den har andats dess doft och gjort allting nytt! Väl skall det gå dem som förstår. Det är otvivelaktigt klart och tydligt att i dessa ting har Han som är Uppenbarelsens Herre ej sökt något åt sig själv. Fastän medveten om att de skulle leda till vedermödor och vara orsaken till bekymmer och plågsamma prövningar har Han, blott som ett tecken på sin milda kärlek och ynnest och i syfte att väcka de döda och att manifestera den sak som är Herrens, Herren över alla namn och egenskaper och att återlösa alla som är på jorden, slutit ögonen för sitt eget välbefinnande och burit det som ingen annan person har burit eller kommer att bära.”
De viktigaste av skrifterna som Bahá’u’lláh riktade till enskilda härskare lät Han skriva såsom ett pentagram, symboliserande människans tempel, i vilket Han som en avslutning inkluderade följande ord som avslöjar den betydelse som Han fäste vid dessa budskap och anger deras direkta samband med Gamla testamentets profetior: ”Således har Vi byggt templet med kraftens och maktens händer, kunde ni blott förstå det. Detta är det tempel som utlovats er i Boken. Drag er närmare detta. Det är vad som gagnar er, kunde ni blott fatta det. Var rättvisa, o jordens folk! Vilket är att föredraga, detta eller ett tempel som är byggt av lera? Vänd era ansikten mot det. Så har ni blivit befallda av Gud, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande. Följ Hans befallning och lova Gud, er Herre, för det Han har givit er. Han är sannerligen Sanningen. Det finnes ingen Gud utom Han. Han uppenbarar vad Han behagar genom sina ord ”Varde! – och det är.”
Med hänvisning till samma ämne vänder Han sig i en av sina skrifter till Jesu Kristi efterföljare: ”O församling av Sonens efterföljare! Sannerligen, templet har byggts med er Herres viljas händer, den Allsmäktige, den Allgivande. Bär då vittnesbörd, o människor, om det som Jag säger: Vilket är att föredraga, det som är byggt av lera eller det som är byggt av er Herres händer, Uppenbararen av verser? Detta är det tempel som lovats er i skrifterna. Det ropar högt: ’O religionsanhängare! Skynda er att nå Honom, som är Källan till alla ting och följ icke varje otrogen och tvivlare.’”
Man får inte glömma att Bahá’u’lláh, vid sidan av dessa särskilda skrifter i vilka jordens kungar enskilt och gemensamt tillskrevs, har uppenbarat andra skrifter – av vilka Lawḥ-i-Ra’ís är ett framstående exempel – och interfolierat massan av sina omfattande skrifter med otaliga avsnitt som såväl direkt som genom sin syftning riktas till ministrar, regeringar och deras befullmäktigade ombud. Jag rör mig emellertid inte med sådana budskap och syftningar vilka, fastän de är väsentliga, inte kan betraktas som försedda med den säregna pregnans som direkta och särskilda budskap, uttalade av Gudsmanifestationen och riktade till världens främsta ledare på Hans tid, måste besitta.
Kära vänner! Tillräckligt har sagts för att skildra de vedermödor vilka, under så lång tid överväldigade Grundarna av denna framstående uppenbarelse som världen så olycksaligt har ignorerat. Tillräcklig uppmärksamhet har också ägnats de budskap riktade till de enväldiga härskare vilka, i utövandet av sin absoluta myndighet, antingen avsiktligt hade förorsakat dessa lidanden eller med sin fulla makt kunde ha stått upp för att mildra deras effekter eller avleda deras tragiska förlopp. Låt oss nu betrakta de konsekvenser som har följt. Reaktionen från dessa monarker var, som redan anförts, mångskiftande och omisskännlig och allteftersom händelsernas förlopp gradvis utvecklats, katastrofal till sina följder. En av mest framträdande av dessa härskare behandlade den gudomliga kallelsen med största respektlöshet och avfärdade den med ett bryskt och oförskämt svar skrivet av en av hans ministrar. En annan brukade våld mot budskapets överbringare, torterade, brännmärke och dödade honom brutalt. Alla försummade fullständigt sin plikt att träda fram och erbjuda sin hjälp. Två av dem i synnerhet, impulsivt drivna av både fruktan och ilska, stärkte sitt grepp om den Sak de gemensamt hade beslutat sig för att utrota. Den ene dömde sin gudomlige Fånge till ytterligare en förvisning, till ”den till anblicken anskrämligaste av städer, med det mest avskyvärda klimatet och det mest förorenade vattnet”, medan den andre, oförmögen att bära hand på Upphovsmannen till en hatad tro, underkastade dess anhängare under sin spira nesliga och barbariska grymheter. Den redogörelse för Bahá’u’lláhs lidanden som innefattades i dessa Budskap väckte inget medlidande i deras hjärtan. Hans kallelser, vars like inte finns nedtecknade i vare sig kristendomens annaler eller ens i islams, förkastades föraktfullt. De dystra varningar Han uttalade hånades högfärdigt. De djärva utmaningar Han riktade till dem ignorerades. De straff Han förutsade svepte de hånfullt åt sidan.
Vad har då hänt – kan vi undra – och vad händer fortfarande efter ett så fullständigt och skymfligt avvisande av Bahá’u’lláhs förföljda tro, särskilt under loppet av detta första bahá’í-sekel, ett sekel så fyllt av häftiga lidanden och våldsamma illgärningar? Kejsardömen fallna i stoftet, kungariken underminerade, dynastier utplånade, kungligheter besudlade, kungar mördade, förgiftade, drivna i landsflykt, underkuvade i sina egna riken, alltmedan de få återstående tronerna skälver i efterdyningarna av deras likars fall.
Denna process, så enorm, så katastrofal, kan sägas ha haft sin början den minnesvärda natt då, i ett obemärkt hörn av Shíráz, Báb i närvaro av den första Bokstav som trodde på Honom uppenbarade det första kapitlet av sin berömda kommentar till Josefs súrih (Qayyúmu’l-Asmá’), i vilken Han basunerade ut sin kallelse till jordens monarker och furstar. Den gick från inkubation till synlig religionsordning när Bahá’u’lláhs profetior uppfylldes, inneslutna för all framtid i Súriy-i-Haykal och uttalade före Napoleon III:s dramatiska fall och påven Pius IX:s självpåtagna fängslande i Vatikanen. Den fick större kraft på ‘Abdu’l-Bahás tid då det stora kriget utplånade dynastierna Romanov, Hohenzollern och Habsburg och förvandlade mäktiga och ärevördiga monarkier till republiker. Den accelererade ytterligare, kort efter ‘Abdu’l-Bahás bortgång, genom den försvagade Qájár-dynastins avsättning och både sultanatets och kalifatets kolossala sammanbrott. Den pågår fortfarande i vår åsyn, medan vi skådar det öde som under denna enorma och förödande strids förlopp undan för undan drabbar den europeiska kontinentens krönta huvuden. Det är knappast möjligt för någon, som opartiskt begrundar uttrycken för denna obevekliga revolutionerande process inom en så jämförelsevis kort period, att kunna undvika slutsatsen att de senaste hundra åren, vad beträffar kungamaktens lott, mycket väl kan komma att betraktas som en av de mest omvälvande perioderna i mänsklighetens annaler.
Av alla jordens monarker, vid den tid då Bahá’u’lláh i Adrianopel uppenbarade Súriy-i-Mulúk med proklamationen av sitt budskap till dem, var de mest upphöjda och inflytelserika den franske kejsaren och påven. Inom de politiska och de religiösa sfärerna hade de den främsta rangen och den förödmjukelse de båda drabbades av var i båda fallen lika omedelbar och fullständig.
Napoleon III, son till Louis Bonaparte (bror till Napoleon I), var, vilket få historiker kan bestrida, sin tids mest framstående monark i västerlandet. ”Kejsaren”, sades det om honom, ”var staten”. Den franska huvudstaden var den mest attraktiva huvudstaden i Europa, det franska hovet ”det mest lysande och praktfulla under artonhundratalet”. Besatt av en fast och outrotlig ambition strävade han efter att följa sin kejserlige farbrors exempel och avsluta hans avbrutna arbete. Drömmare, konspiratör, nyckfull till naturen, hycklande och hänsynslös hade han, som arvinge till den napoleonska tronen dragit fördel av den politik som sökte befrämja det uppvaknande intresset för hans stora förebilds levnadsbana, försökt störta monarkin. Efter att ha misslyckats med sitt försök förvisades han till Amerika, tillfångatogs senare under ett försök att invadera Frankrike, dömdes till livstids fångenskap och flydde till London tills dess, år 1848, revolutionen ledde till hans återkomst och gjorde det möjligt för honom att störta författningen överända, varpå han utropades till kejsare. Ehuru i stånd att initiera långtgående förändringar ägde han varken den klokhet eller det mod som krävdes for att kontrollera dem.
Till denne man, fransmännens siste kejsare, som genom utländska erövringar hade strävat att göra sin dynasti omtyckt av folket, som till och med omhuldade idén att göra Frankrike till centrum för ett återuppväckt romerskt rike – till en sådan man hade den Landsförvisade från de kasernmurar inom vilka Han hölls fängslad i ‘Akká och redan tre gånger förvisad av Sultan ‘Abdu’l-‘Azíz, sänt en epistel som bar denna otvetydigt klara anklagelse och olycksbådande profetia: ”Vi betygar att det som väckte dig icke var inte deras skrik [turkar drunknade i Svarta havet] utan dina egna lidelsers ingivelser, ty Vi prövade dig och såg dina brister….Om dina ord hade varit uppriktiga skulle du icke ha kastat bort Guds bok (den tidigare skriften) bakom dig när den sändes till dig…. På grund av det som du har gjort skall ditt rike störtas i fördärvet och ditt kejsardöme skall gå dig ur händerna såsom ett straff för vad du har vållat”.
Bahá’u’lláhs tidigare budskap, vidarebefordrat till kejsaren genom en av de franska ministrarna, hade välkomnats på ett sätt som man kan ana sig till av orden skrivna i ”Episteln till vargens son”: ”På denna (den första skriften) svarade han emellertid ej. Efter Vår ankomst till det Största fängelset nådde Oss ett brev från hans minister, vars första del var på persiska och den andra var skriven med hans egen handstil. I detta var han hjärtlig och skrev följande: ’Jag har, som Ni begärde, överlämnat Ert brev och har hittills icke erhållit något svar. Vi har emellertid utfärdat de erforderliga rekommendationerna till vårt sändebud i Konstantinopel och våra konsuler i dessa områden. Om det är något som Ni önskar få gjort, meddela oss och vi kommer att utföra det.’ Av hans ord att döma var det uppenbart att han hade uppfattat att denne Tjänares syfte hade varit att begära materiell hjälp”.
I sin första skrift hade Bahá’u’lláh, som önskade pröva uppriktigheten i kejsarens motiv och avsiktligt anslog en ödmjuk och icke utmanande ton, efter att utförligt ha redogjort för de lidanden Han uthärdat, riktat sig till honom med följande ord: ”Två uttalanden nådigt yttrade av tidsålderns konung har nått dessa förfördelades öron. Dessa uttalanden är i sanning alla uttalandens konung, vars like icke hörts från någon härskare. Det första var det svar som gavs den ryska regeringen då den förhörde sig om varför kriget (Krimkriget) fördes mot den. Du svarade: ’Ropet från de förtryckta som, utan skuld eller klander, dränktes i Svarta havet väckte mig i gryningen. Därför grep jag till vapen mot er’. Dessa förtryckta har emellertid lidit en större oförrätt och är i svårare trångmål. Medan de prövningar som drabbade de människorna varade endast en dag har de plågor som burits av dessa tjänare varat i tjugofem år, av vilka varje ögonblick har medfört ett svårt lidande för oss. Det andra tungt vägande uttalandet, vilket i sanning var ett underbart uttalande, uppvisat för världen, var detta: ’Vårt är ansvaret att hämnas de förtryckta och bistå de hjälplösa’. Ryktbarheten hos kejsarens rättvisa och oväld har givit hopp till ett stort antal själar. Det anstår tidsålderns konung att undersöka förhållandena för dem som har förorättats och det anstår honom att utsträcka sin omsorg till de svaga. Det har i sanning icke funnits och ej heller finnes det nu, på jorden någon som är så förtryckt som Vi är, eller så hjälplösa som dessa vandrare.” Det har rapporterats att, vid mottagandet av detta första budskap, kastade denne ytlige, bedräglige och av högmod berusade monark ifrån sig skriften med orden: ”Om denne man är Gud så är jag två gudar!” Befordraren av den andra skriften hade, enligt vad som trovärdigt uppgivits, gömt den i sin hatt för att undvika vakternas strikta övervakning och var i stånd att överlämna den till det franska ombudet som bodde i ‘Akká och som, vilket intygats av Nabíl i sin berättelse, översatte den till franska och skickade den till kejsaren, senare själv blev en troende då han hade bevittnat uppfyllelsen av en så anmärkningsvärd profetia.
Innebörden av de dystra och innehållsmättade ord som Bahá’u’lláh uttalade i sin andra skrift uppenbarades snart. Den som drevs till att provocera fram Krimkriget på grund av sina själviska begär, som drevs av ett personligt agg mot den ryske kejsaren, som otåligt ville riva upp Parisfördraget från 1815 för att hämnas katastrofen vid Moskva och som sökte sprida militär glans över sin tron, uppslukades snart av en katastrof som slungade honom till marken och fick Frankrike att sjunka från sin framstående ställning bland nationerna till att bli en fjärde makt i Europa.
Slaget vid Sedan 1870 beseglade den franske kejsarens öde. Hela hans armé upplöstes och kapitulerade, vilket var den största kapitulation som dittills dokumenterats i modern historia. Ett förkrossande skadestånd utkrävdes. Han själv togs till fånga. Hans ende son, kejsarprinsen, dödades några år senare i Zulukriget. Kejsardömet kollapsade med sitt program ouppfyllt. Republiken utropades. Därefter belägrades Paris och kapitulerade. Sedan följde ”Det fruktansvärda året” märkt av inbördeskrig som i häftighet överträffade det fransk-tyska kriget. Wilhelm I, den preussiske kungen, utropades till tysk kejsare i just det slott som stod som ett ”mäktigt monument och symbol för Ludvig XIV:s makt och stolthet, en makt som i viss utsträckning hade säkrats genom Tysklands förödmjukelse.” Avsatt genom en katastrof som var ”så hemsk att den genljöd över hela världen”, drabbades denne falske och skrytsamme monark till sist och till sin död, av samma landsförvisning som den han i Bahá’u’lláhs fall så hjärtlöst hade lämnat utan avseende.
En mindre uppseendeväckande men likväl historiskt mer betydelsefull förödmjukelse väntade påven Pius lX. Det var till honom, som betraktade sig som Kristi ställföreträdare Bahá’u’lláh skrev att ”det Ord som Sonen (Jesus) dolde har uppenbarats”, att ”det har nedsänts i form av det mänskliga templet”, att det Ordet var Han själv och Han själv Fadern. Det var till honom som kallade sig ”Guds tjänares tjänare” som alla tidsåldrars Utlovade till fullo avslöjande sin ställning, förkunnade att ”Han som är härskarnas Herre är kommen, överskyggad av moln.” Det var han som, med sina anspråk på att vara Petri efterträdare, påmindes av Bahá’u’lláh om att ”detta är den dag då Klippan (Petrus) ropar högt och jublar: ’Se! Fadern är kommen och allt det som ni utlovades i riket är uppfyllt!” Det var han, bäraren av den tredubbla kronan, som senare blev Vatikanens förste fånge, som uppmanats av den gudomlige Fången i ‘Akká att överlåta sina palats ”till sådana som åstundar dem”, att sälja ”alla de utsmyckade praktföremål” han hade och att ”ge ut dem på Guds stig” och att ”överlämna sitt konungadöme till kungarna” och träda fram ur sin boning med sitt ”ansikte riktat mot Konungariket.”
Greve Mastai-Ferretti, biskop av Imola, den 254:e påven sedan inledningen av Petri primat, som hade upphöjts till den apostoliska tronen två år efter Bábs tillkännagivande och vars ämbetstids längd överträffade alla hans företrädares, kommer att för alltid ihågkommas som författaren av den bulla som förkunnade den obefläckade avelsen av den heliga jungfrun (1854), omnämnd i Kitáb-i-Íqán som en kyrkans trossats och som utfärdaren av den nya dogmen om påvens ofelbarhet (1870). Auktoritär till sin natur, en svag statsman, obenägen till förlikning, besluten att bibehålla all sina maktbefogenheter och fastän han, genom att anta en högpåvlig attityd, lyckades ytterligare precisera sin ställning och stärka sin andliga auktoritet misslyckades han till sist med att upprätthålla det världsliga styre som under så många sekler hade utövats av den katolska kyrkans överhuvud.
Denna världsliga makt hade genom århundradena krympt till oansenliga proportioner. Under de decennier som föregick dess utplånande genomgick den de mest skiftande öden. Alltmedan Bahá’u’lláhs uppenbarelses sol steg till full middagshöjd fördjupades i motsvarande mån de skuggor som ansatte Petrus krympande arvegods. Bahá’u’lláhs skrift, riktad till Pius lX, påskyndade dess utplåning. En hastig blick på dess avtagande lycka under de decennierna kan räcka. Napoleon I hade fördrivit påven från hans länder. Wienkongressen hade återinsatt honom som deras överhuvud och lagt deras förvaltning i prästernas händer. Korruption, oreda, oförmåga att garantera inre ordning, återupprättandet av inkvisitionen, hade föranlett en historiker att hävda att ”inget land i Italien, kanske i Europa, utom Turkiet, styrs som denna kyrkostat.” Rom var ”en stad i ruiner, både materiellt och moraliskt”. Uppror ledde till Österrikes ingripande. Fem stormakter krävde genomförandet av långtgående reformer, vilket påven lovade men underlät att genomföra. Österrike gjorde förnyade framstötar och motarbetades av Frankrike. Båda bevakade varandra i de påvliga länderna fram till 1838, då enväldet återupprättades vid deras tillbakadragande. Påvens världsliga makt fördömdes nu av några av hans egna undersåtar, förebådande dess utplånande år 1870. Inre förvecklingar tvingade honom att mitt i natten, förklädd till en enkel präst, fly från Rom som utropades till republik. Den tidigare ordningen återställdes senare av Frankrike. Skapandet av kungariket Italien, Napoleon III:s föränderliga politik, katastrofen vid Sedan, den påvliga regeringens illgärningar, vilka fördömdes av Clarendon vid Pariskongressen, som avslutade Krimkriget, som en ”skam för Europa”, beseglade ödet för detta vacklande välde.
År 1870, efter det att Bahá’u’lláh hade uppenbarat sin Epistel till Pius IX, började kung Victor Emanuel II ett krig mot kyrkostaten och hans trupper gick in i och bemäktigade sig Rom. Dagen före dess erövring drog sig påven tillbaka till Lateranen och trots sin ålder och med tårar strömmande över ansiktet, gick han på sina bara knän uppför Scala Santa. Följande morgon när kanonaden började, gav han order om att den vita flaggan skulle hissas över Sankt Peterskyrkans kupol. Fastän besegrad vägrade han att erkänna denna ”revolutionens verk” bannlyste sina länders angripare, fördömde Victor Emmanuel som ”rövarkungen” och som ”glömsk av varje religiös princip, föraktande varje rättighet, förtrampande alla lagar.” Rom, ”den eviga staden på vilken tjugofem sekler av ära vilar” och över vilken påvarna hade regerat med obestridlig rätt under tio sekler, blev slutligen säte för det nya kungariket och skådeplatsen för den förödmjukelse som Bahá’u’lláh hade förutsett och vilken Vatikanens fånge hade lagt på sig själv.
”Den gamle påvens sista år,” skriver en kommentator om hans liv, ”var fyllda av vånda. Till hans kroppsliga krämpor lades sorgen över att alltför ofta få se tron skymfad i själva hjärtat av Rom, de religiösa ordnarna utplundrade och förföljda, biskopar och präster förhindrade att fullgöra sina uppgifter.”
Alla ansträngningar att få tillbaka något av det som förlorats 1870 visade sig fruktlösa. Ärkebiskopen av Posen reste till Versailles för att hemställa om ett ingripande från Bismarck till förmån för påvedömet men mottogs kyligt. Senare organiserades ett katolskt parti i Tyskland för att utöva politiskt tryck på den tyske kanslern. Allt var emellertid förgäves. Den mäktiga process som redan beskrivits måste obevekligt ha sin gång. Till och med nu, efter att över ett halvt sekel förflutit, har det så kallade återupprättandet av världslig makt endast tjänat att ge än skarpare konturer åt denne tidigare mäktige furstes hjälplöshet, inför vars namn kungar darrat och vars dubbla överhöghet de villigt underkastat sig. Denna världsliga makt, i praktiken begränsad till den minimala Vatikanstaden, har uppnåtts till priset av ett förbehållslöst erkännande, så länge förvägrat, av kungariket Italien. Lateranfördraget, som gör anspråk på att en gång för alla ha löst den romerska frågan, har i verkligheten tillförsäkrat en världslig makt en handlingsfrihet vad gäller den omslutna staden som är laddad med osäkerhet och fara. ”Den eviga stadens två själar”, har en katolsk skribent observerat, ”har skilts från varandra endast för att kollidera hårdare än någonsin tidigare.”
Med fog skulle det påvliga statsöverhuvudet kunna erinra sig styret under den mäktigaste av hans föregångare, Innocentius III, som under sin artonåriga regeringstid utnämnde och avsatte kungar och kejsare, vars interdikt förvägrade nationer utövandet av den kristna gudstjänsten, vid vars sändebuds fötter kungen av England överlämnade sin krona och på vars bud både det fjärde och det femte korståget företogs.
Skulle inte den process, till vilken redan tidigare hänvisats, under sitt förlopp och under de stormiga år som är i beredskap för mänskligheten och inom samma område, kunna uppenbara ett än mer förödande tumult än det som den redan åstadkommit?
Det dramatiska sammanbrottet för både det tredje kejsardömet och den napoleonska dynastin och det nästan fullständiga utplånandet av påvens världsliga makt under Bahá’u’lláhs livstid, var endast förelöpare för ännu större katastrofer som skulle kunna sägas ha kännetecknat ‘Abdu’l-Bahás ämbetsperiod. De krafter som släpptes loss av en konflikt, vars fulla innebörd fortfarande är oförstådd och som kan betraktas som en upptakt till detta, det mest förödande av alla krig, kan mycket väl betraktas som orsaken till dessa fruktansvärda katastrofer. Utvecklingen av kriget 1914 – 1918 detroniserade ätten Romanov, medan dess avslutning ledde till både de Habsburgska och Hohenzollernska dynastiernas fall.
Bolsjevismens uppgång, född mitt bland bränderna av denna oavslutade kamp, skakade tsarernas tron och störtade den. Alexander II, som Bahá’u’lláh i sin skrift hade befallt att ”stå upp ... och kalla nationerna till Gud”, som hade varnats tre gånger: ”Tag dig i akt så att dina begär ej måtte hindra dig från att vända dig till din Herres anlete.” ”Tag dig i akt, så att du icke byter bort denna upphöjda ställning.” ”Tag dig i akt, så att ditt herravälde icke måtte hålla dig tillbaka ifrån Honom, som är den högste Härskaren”, var inte den siste av tsarerna att styra sitt land, utan snarare inledaren till en bakåtsträvande politik som i slutänden visade sig ödesdiger för både honom själv och hans dynasti.
Under senare delen av sin regeringstid inledde han en reaktionär politik som då den orsakade omfattande besvikelse gav upphov till nihilism som när den spred sig inledde en period av terrorism med exempellöst våld, vilket i sin tur ledde till flera mordförsök och kulminerade i mordet på honom själv. Hårt förtryck styrde hans efterträdare Alexander III:s politik, vilken ”intog en attityd av utmanande fientlighet mot innovatörer och liberaler.” Traditionen av oinskränkt absolutism, av extrem religiös ortodoxi upprätthölls av den ännu mer obeveklige Nikolai II, den siste av tsarerna, som styrd av råd från en man som var ”själva inkarnationen av trångsynt, hårdnackad despotism”, med hjälp av en korrupt byråkrati och förödmjukad av de katastrofala följderna av ett utländskt krig, ökade massornas allmänna missnöje, både bland intellektuella och bönder. För en tid nedtvingat i underjordiska kanaler och intensifierat av militära bakslag, exploderade det till slut mitt under det Stora kriget i form av en revolution som, i de principer den utmanade, de institutioner den underminerade och den förödelse den bringade, knappast har någon parallell i modern historia.
En stor skälvning grep och skakade det landets grundvalar. Religionens ljus dämpades. Religiösa institutioner oavsett samfund sopades bort. Statsreligionen blev fråntagen sina privilegier, förföljd och avskaffad. Ett vidsträckt imperium blev lemlästat. Ett militant, triumferande proletariat skickade de intellektuella i exil och plundrade och massakrerade adeln. Inbördeskrig och sjukdomar decimerade en befolkning som redan kämpade med ångest och förtvivlan. Och slutligen blev statsöverhuvudet för ett mäktigt rike, tillsammans med sin gemål och sin familj och sin dynasti, infångad i denna stora konvulsions virvel och gick under.
Denna prövning som överöste tsarernas rike med sådana ödesdigra olyckor, förorsakade också i sitt slutskede, störtandet av den allsmäktige tyske kejsaren liksom arvtagaren till det en gång ryktbara Heliga romerska riket. Den bröt sönder det tyska kejsardömets hela samhällsstruktur, som hade uppstått ur den katastrof som uppslukade den napoleonska dynastin och gav dödsstöten åt dubbelmonarkin.
Nästan ett halvt halvsekel dessförinnan hade Bahá’u’lláh, som i klara och eftertryckliga ordalag hade förutsagt det skymfliga störtandet av den store Napoleons efterträdare, i Kitáb-i-Aqdas till kejsar Wilhelm I, den nyligen hyllade segraren, riktat en inte mindre betydelsefull varning och i sin hänvisning till Rhens stränder med lika otvetydiga ord profeterat om den sorg som skulle komma att drabba huvudstaden i det nyligen skapade federativa kejsardömet.
”Kommer du ihåg”, frågade Bahá’u’lláh” honom (Napoleon III), vars makt överglänste din makt och vars ställning överträffade din? O konung, tänk djupt på honom och dem, som i likhet med dig har erövrat städer och härskat över människor.” Och åter: ”O Rhens stränder! Vi har sett er täckta av blod, eftersom vedergällningens svärd dragits mot er; och det skall hända ännu en gång. Och vi hör Berlins klagorop, även om hon i dag är höljd i iögonfallande ära.”
På honom, som under sin ålderdom drabbades av två mordförsök från förkämparna för socialismens stigande flodvåg; på hans son Fredrik III, vars tre månaders regeringstid överskuggades av en dödlig sjukdom; och slutligen på hans sonson Wilhelm II, denne självsvåldige och övermodige monark och förstörare av sitt eget kejsardöme – på dessa föll, i varierande grad, hela tyngden av ansvaret som en konsekvens av dessa ödesdigra uttalanden.
Wilhelm I, den förste tyske kejsaren och sjunde kungen av Preussen, vars hela levnad fram till hans tronbestigning hade tillbringats i armén, var en militaristisk, enväldig härskare, uppfylld av föråldrade idéer, som med hjälp av en statsman som med rätta betraktades som ”ett av sitt århundrades genier”, påbörjade en politik som skulle kunna sägas ha inlett en ny epok inte endast för Preussen utan för hela världen. Denna politik fullföljdes med karaktäristisk noggrannhet och finslipades genom undertryckande åtgärder som vidtogs för att säkra och upprätthålla den, genom de krig som fördes för dess förverkligande och de politiska konstellationer som därefter bildades för att stärka och konsolidera den, konstellationer som åtföljdes av så olycksdigra konsekvenser för den europeiska kontinenten.
Wilhelm II, temperamentsfullt diktatorisk till sin natur, politiskt oerfaren, militärt aggressiv och religiöst hycklande, poserade som en apostel för den europeiska freden, fastän han faktiskt upprepat talade om ”den pansrade näven” och ”den glänsande rustningen.” Oansvarig, taktlös och omåttligt ambitiös var hans första åtgärd att avskeda denne skarpsinnige statsman, den verklige grundaren av hans kejsardöme, till vars klokhet Bahá’u’lláh hade givit sitt erkännande och vars kejserlige och otacksamme herres oklokhet ‘Abdu’l-Bahá hade vitsordat. Krig blev en verklig religion i hans land och genom att vidga omfattningen av sina mångahanda aktiviteter fortsatte han med att bereda vägen för den slutliga katastrof som skulle komma att detronisera honom och hans dynasti. Och när kriget bröt ut och hans mäktiga arméer verkade ha överväldigat hans motståndare och nyheten om hans segrar basunerades ut, genljudande ända till Persien, höjdes röster som förlöjligade de avsnitt i Kitáb-i-Aqdas som så tydligt förebådade de olyckor som skulle komma att drabba hans huvudstad. Plötsligt överväldigades han emellertid på ett ödesdigert sätt av plötsliga och oförutsedda motgångar. Revolution bröt ut. Wilhelm II, övergivande sina arméer, flydde på ett vanhedrande sätt till Holland följd av kronprinsen. De tyska staternas furstar abdikerade. En period av kaos följde. Den kommunistiska flaggan hissades i huvudstaden som blev en kittel av förvirring och inre oroligheter. Kejsaren undertecknade sin abdikation. Weimarförfattningen etablerade republiken, vilket ledde till att den väldiga struktur som så omständligt hade utvecklats genom en politik av blod och järn, störtade till marken. Alla ansträngningar i detta syfte, som genom inhemsk lagstiftning och externa krig ända sedan Wilhelm I:s trontillträde i Preussen oförtrutet hade gjorts, blev till intet. ”Berlins veklagan” uppstämdes under plågan från ett fredsfördrag som var ohyggligt i sin stränghet, kontrasterande mot de uppsluppna segerrop som ett halvsekel dessförinnan ljudit i spegelsalen i Versailles.
Den habsburgske monarken, arvtagare till århundraden av ärorik historia, störtades samtidigt från sin tron. Det var Franz Joseph, som Bahá’u’lláh klandrade i Kitáb-i-Aqdas för att ha svikit sin plikt att undersöka Hans sak och än mer att söka Hans närvaro då denna var så lättillgänglig under hans besök i det Heliga landet. ”Du passerade förbi Honom”, förebrår Han den kejserlige pilgrimen” och frågade icke efter Honom ... Vi har varit med dig hela tiden och fann att du höll fast vid Grenen men var omedveten om Roten. Öppna dina ögon så att du må se denna strålande syn och erkänna Honom som du tillbeder både dag och natt och se det Ljus som lyser ovan denna strålande horisont.”
Den Habsburgska ätten, inom vilken kejsartiteln hade varit praktiskt taget ärftlig i nästan fem sekler, hotades alltmer alltsedan dessa ord yttrats av en inre upplösnings krafter och sådde fröna till en extern konflikt och under dessa båda dukade den slutligen under. Franz Joseph, Österrikes kejsare och kung av Ungern, var en reaktionär härskare som återupprättade gamla missförhållanden, ignorerade nationaliteternas rättigheter och återinförde den byråkratiska centralisering som till sist visade sig vara så skadlig för hans rike. Upprepade tragedier förmörkade hans styre. Hans bror Maximilian sköts i Mexiko. Kronprinsen Rudolf dog i en vanärande affär. Kejsarinnan mördades i Genève. Ärkehertig Franz Ferdinand och hans hustru mördades i Sarajevo, vilket ledde till ett krig under vilket kejsaren själv dog, avslutande en regeringstid som är oöverträffad av någon annan regeringstid vad beträffar de katastrofer som den förorsakade nationen.
Senkomna ansträngningar hade gjorts för att stabilisera hans vacklande tron. Det ”fallfärdiga imperiet”, en brokig blandning av stater, raser och språk, var emellertid i obeveklig och hastig upplösning. Den politiska och ekonomiska situationen var desperat. Österrikes och Ungerns nederlag i det kriget gav signalen till dess själaringning och förorsakade dess sönderdelning. Ungern bröt banden. Det hopgyttrade riket styckades och allt som återstod av det en gång så väldiga Heliga romerska riket var en ihopkrympt republik som förde en ömklig tillvaro tills dess att den nyligen till skillnad från sin brodernation fullständigt utplånades och suddades bort från Europas politiska karta.
Detta blev ödet för de Napoleonska, Romanovska, Hohenzollernska och Habsburgska kejsardömena, vars regenter tillsammans med den suveräne innehavaren av påvetronen var och en blev tillskriven av den Högstes penna och var för sig blev straffade, förvarnade, fördömda, tillrättavisade och förmanade. Vilket öde drabbade då de härskare som hade direkt politisk domvärjo över tron, dess Grundare och anhängare och inom vars besittningar tron föddes och först spreds och hade varit oförhindrade att korsfästa dess Härold, landsförvisa dess Grundare och meja ned dess anhängare?
Redan under Bahá’u’lláhs livstid och senare under ‘Abdu’l-Bahás ämbetstid föll de första hårda slagen av en långsam men ändå ihållande och obeveklig vedergällning, i lika mån mot huvudmännen för det turkiska huset Uthmán och Qájár-dynastin i Persien – Guds späda tros ärkefiender. Sultan ‘Abdu’l-‘Azíz förlorade makten och mördades en kort tid efter Bahá’u’lláhs förvisning från Adrianopel medan Násiri’d-Dín Sháh dukade under för en mördares pistol under ‘Abdu’l-Bahás fångenskap i fästningsstaden ‘Akká. Det var emellertid förbehållet Guds tros danande period – tidsperioden för dess administrativa systems födelse och framväxt – vilken som nämnts i en tidigare skrivelse genom sin utveckling åstadkommer ett sådant tumult i världen, att bevittna inte enbart utplåningen av dessa två dynastier utan också avskaffandet av tvilllinginstitutionerna sultanatet och kalifatet.
Av dessa två tyranner var ‘Abdu’l-‘Azíz den mäktigare, den med högre rang, den med den främsta skulden och den som befattade sig mest med vår tros Grundares lidanden och omständigheter. Det var han som genom sina firmaner tre gånger hade förvisat Bahá’u’lláh och inom vilkens välde Guds Manifestation tillbringade nästan alla sina fyrtio år av fångenskap. Det var under hans och hans brorsons och efterträdares ‘Abdu’l-Hamíd II:s regeringstid som Guds förbunds Centrum, under inte mindre än fyrtio år i fästningsstaden ‘Akká, var tvungen att uthärda en fångenskap fylld av så många faror, förolämpningar och umbäranden.
”Lyssna, o konung!” är kallelsen från Bahá’u’lláh till sultan ‘Abdu’l-‘Azíz, ”till Hans tal som yppar sanningen, Han som ej beder dig att gottgöra Honom med de ting Gud har valt att skänka dig, Han som ofelbart vandrar den raka vägen…. Efterlev Guds bud, o konung, i ditt hjärtas innersta och med hela din varelse och vandra icke på förtryckarens stigar…. Förlita dig icke på dina skatter. Sätt hela din förtröstan till Guds, din Herres nåd…. Överskrid ej måttfullhetens gränser och behandla dem rättvist som tjänar dig…. Håll Guds ofelbara vågskål framför ögonen som om du stod i Hans närvaro och väg dina handlingar på denna våg varje dag, varje stund av ditt liv. Ställ dig själv till svars, innan du kallas till räkenskap på den dag då ingen människa skall ha kraft att stå upprätt av fruktan för Gud, den dag då de tanklösas hjärtan skall fås att skälva.”
”Den dag närmar sig”, har Bahá’u’lláh sålunda profeterat i Lawḥ-i-Ra’ís,”när Mysteriets land (Adrianopel) och det som är runt det skall förändras och skall gå konungen ur händerna och oroligheter skall uppkomma och klagandets röst skall höjas och bevis för illgärningar skall uppenbaras på alla sidor och förvirring skall sprida sig på grund av vad som har drabbat dessa fångar i händerna på förtryckets skaror. Tingens ordning skall ändras och villkoren skall bli så sorgliga att själva sanden på de ödsliga kullarna kommer att stöna och träden på berget kommer att gråta och blod kommer att rinna ut ur allting. Då kommer du att se folket i allvarlig nöd.”
”Snart,” har Han därutöver skrivit, ”kommer Han att gripa er i sin väldiga vrede och upproriskhet kommer att uppeggas mitt ibland er och era besittningar kommer att falla samman. Då kommer ni att sörja och klaga och kommer icke att hitta någon att hjälpa eller bistå er…. Flera gånger har katastrofer drabbat er och ändå misslyckades ni fullständigt med att taga till er varningarna. En av dem var den brand som slukade det mesta av staden (Konstantinopel) med rättvisans eld och om vilken många dikter skrevs om att ingen sådan brand någonsin setts. Och ändå blev ni än mer tanklösa Pest bröt likaså ut och ni lät er fortfarande icke varnas! Var dockberedda, för Guds vrede är redo att nå er. Inom kort kommer ni att skåda det som har sänts ned från Min befallnings penna.”
I en annan skrift klandrar Han – förutseende sultanatets och kalifatets fall, sunní- och shia-islams samlade styrkor: ”Genom era handlingar har folkets upphöjda ställning blivit förnedrad, islams fana upphävts och dess mäktiga tron fallit.”
Och slutligen i Kitáb-i-Aqdas, uppenbarad en kort tid efter Bahá’u’lláhs förvisning till ‘Akká, vänder Han sig sålunda till den turkiska kejserliga maktens säte: ”O plats som är belägen vid stränderna av de två haven! Tyranniets tron har sannerligen ställts upp på dig och hatets låga har tänts i ditt bröst.… Du är verkligen fylld med uppenbart övermod. Har din yttre glans gjort dig högfärdig? Vid Honom som är mänsklighetens Herre! Den skall snart förgå och dina döttrar och dina änkor och alla släkter som bor i dig skall klaga. Härom underrättar dig den Allvetande, den Allvise.”
Därutöver, i ett ytterst anmärkningsvärt stycke i Lawḥ-i-Fu’ád, i vilket den turkiske utrikesministern Fu’ád Páshás död omnämns, förutsägs faktiskt otvetydigt sultanens eget fall: ”Snart kommer Vi att entlediga den som var lik honom och gripa deras ledare som regerar landet och Jag är i sanning den Allsmäktige, den Alltbetvingande”
Sultanens reaktion på dessa ord syftande på honom själv, hans rike, hans tron, hans huvudstad och hans ministrar, kan förstås av redogörelsen för de lidanden som han utsatte Bahá’u’lláh för och som det redan hänvisats till i början av dessa sidor. Utsläckandet av den ”yttre glans” som omgav detta stolta säte för kejserlig makt är det ämne jag nu övergår till att behandla.
Ett omvälvande händelseförlopp, ett av de mest anmärkningsvärda i modern historia, sattes i gång från det att Bahá’u’lláh, medan Han var en fånge i Konstantinopel, till en turkisk befattningshavare överlämnade sin skrift riktad till sultan ‘Abdu’l-‘Azíz och hans ministrar för att vidarebefordras till storvisiren ‘Alí Páshá. Det var denna skrift, vilket intygades av denne befattningshavare och bekräftades av Nabíl i hans krönika, som så djupt påverkade visiren att han bleknade då han läste den. Detta händelseförlopp fick ny fart efter det att Lawh-i-Ra’ís uppenbarades dagen efter dess Upphovsmans slutliga förvisning från Adrianopel till ‘Akká. Obevekligt, förödande och med ständigt ökande styrka, utvecklades det på ett olycksbådande sätt, skadade imperiets anseende, sönderdelade dess territorium, detroniserade dess sultaner, svepte bort dess dynasti, förödmjukade och avsatte dess kalif, avskaffade dess statsreligion och utsläckte dess glans. Europas ”sjuke man”, vars tillstånd ofelbart hade diagnostiserats av den gudomlige Läkaren och vars undergång förklarats oundviklig, föll offer för en rad omvälvningar, vilka under en regeringsperiod som omfattade fem på varandra följande sultaners regeringar, alla degenererade och alla avsatta, till sist visade sig leda till hans död. Det kejserliga Turkiet, som under ‘Abdu’l-Majíd hade intagits i den ”Europeiska konserten” och hade utgått som segrare i Krimkriget, påbörjade under hans efterträdare, ‘Abdu’l-‘Azíz, en period av snabb nedgång som, snart efter ‘Abdu’l- Bahás bortgång, kulminerade i den undergång som Gud hade uttalat mot det.
Uppror på Kreta och i Balkan markerade regeringstiden för denne sin dynastis 32:e sultan, en despot vars sinne var enfaldigt, vars lättsinnighet var extrem och vars omåttlighet inte kände några gränser. Den ”östliga frågan” kom in i ett akut skede. Hans grova vanstyre gav upphov till rörelser som skulle komma att utöva ett långtgående inflytande på hans rike, medan hans ständigt återkommande och väldiga lån, som ledde till ett konkursmässigt tillstånd, lade grunden för utländsk kontroll av hans rikes finanser. En komplott som ledde till en palatsrevolution avsatte honom slutligen. En fatwa från muftin fördömde hans oförmåga och slöseri. Fyra dagar senare mördades han och efterträddes av sin brorson Murád V, vars förstånd hade reducerats till obetydlighet av dryckenskap och lång avskildhet i haremet. Förklarad imbecill avsattes han efter tre månaders styre och efterträddes av den förslagne, fyndige, misstänksamme, tyranniske ‘Abdu’l-Ḥamíd II som ”visade sig vara den mest lågsinte, sluge, opålitlige och grymme intrigmakaren i den långvariga Uthmán-dynastin.” ”Ingen visste från ena dagen till den andra,” skrevs det om honom, ”vem det var på vars råd sultanen avvisade sina skenbara ministrars beslut, huruvida det var en favorit i hans harem eller en eunuck eller någon fanatisk dervisch eller en astrolog eller
en spion.” De bulgariska grymheterna inledde denne ”store mördares” svarta välde, som fick Europa att rysa av avsky och som av Gladstone betecknades som ”det uslaste och svartaste övervåld som bevittnats under det (nittonde) århundradet.” Kriget 1877-78 påskyndade förloppet av rikets sönderstyckning. Inte mindre än elva miljoner människor befriades från det turkiska oket. De ryska trupperna ockuperade Adrianopel. Serbien, Montenegro och Rumänien förklarade sig självständigt. Bulgarien blev en självstyrande stat under sultanen. Cypern och Egypten ockuperades. Fransmännen gjorde Tunis till ett protektorat. Östrumelien avträddes till Bulgarien. Den omfattande massakern på armenier, som direkt och indirekt berörde ett etthundra tusen själar, var endast en försmak av de ännu mer omfattande blodbad som skulle komma under ett senare styre. Bosnien och Herzegovina förlorades till Österrike. Bulgarien uppnådde självständighet. Allmänt utbrett förakt och hat mot en illa beryktad härskare, lika omfattat av både hans kristna och muslimska undersåtar, kulminerade slutligen i en snabb och svepande revolution. Ungturkarnas kommitté uppnådde ett fördömande av sultanen från Shaykhu’l-Islám. Övergiven och utan vänner, avskydd av sina undersåtar och ringaktad av sina härskarkollegor tvingades han abdikera och gjordes till statsfånge, sålunda avslutande en regeringsperiod som var ”mer olycksbringande vad beträffade den direkta förlusten av landområden och vissheten om att andra skulle följa och mer iögonenfallande vad gällde försämringen av hans undersåtars villkor än någon av hans tjugotre degenererade föregångares sedan Soliman den stores död.”
Slutet på denna skamliga regeringstid utgjorde endast inledningen till en ny epok som, fastän till en början gynnsamt emottagen, var bestämd att bevittna den fallfärdiga och maskätna Osmanska statens sammanbrott. Muhammed V, en bror till ‘Abdu’l-Ḥamíd II, en fullständigt obetydlig person, misslyckades med att förbättra sina undersåtars tillstånd. Hans regeringstids dårskaper beseglade slutligen rikets undergång. Kriget 1914-18 tillhandahöll tillfället.
Militära motgångar drev de krafter som underminerade dess grundvalar till ett avgörande. Medan kriget ännu utkämpades förebådade avhoppet av sherifen av Mecka och revolten i de arabiska provinserna de konvulsioner som skulle komma att drabba den turkiska tronen. Den brådstörtade flykten och det fullständiga tillintetgörandet av den armé som leddes av Jamál Páshá, överbefälhavare i Syrien – han som hade svurit att, efter sin segerrika återkomst från Egypten, jämna Bahá’u’lláhs gravvård med marken och att offentligt korsfästa Hans förbunds Centrum på ett torg i Konstantinopel – blev signalen till den gudomliga vedergällning som skulle komma att drabba ett nödställt rike. Nio tiondelar av de stora turkiska arméerna hade förskingrats. En fjärdedel av hela befolkningen hade omkommit genom krig, sjukdom, svält och massakrer.
En ny härskare, Muhammed VI, den siste av tjugofem på varandra följande degenererade sultaner, hade under tiden efterträtt sin jämmerlige broder. Imperiets byggnad skakade och vacklade nu inför sitt fall. Mustafá Kamál gav det dödsstöten. Turkiet som redan hade krympt till en liten asiatisk stat blev en republik. Sultanen avsattes, det osmanska sultanatet avskaffades, ett styre som hade förblivit obrutet under sex och ett halvt sekel utplånades. Ett imperium som hade sträckt sig från centrala Ungern till Persiska viken och Sudan och från Kaspiska havet till Oran i Afrika hade nu reducerats till en liten asiatisk republik. Själva Konstantinopel som, efter Bysantiums fall hade hedrats som det Romerska rikets strålande metropol och hade gjorts till den osmanska regeringens huvudstad, övergavs av sina erövrare och berövades sin pompa och ståt – en tyst påminnelse om det usla förtryck som så länge hade besudlat dess tron.
Sådana var i grova drag de hemska tecknen på den vedergällande rättvisa som så tragiskt drabbade ‘Abdu’l-‘Azíz, hans efterträdare, hans tron och hans dynasti. Hur gick det då med Násiri’d-Dín Sháh, den andre deltagaren i den kejserliga sammansvärjning som sökte rycka upp Guds knoppande tro med rötterna? Hans reaktion på det gudomliga budskapet som bars till honom av den orädde Badí, ”martyrernas stolthet” som spontant hade vigt sig åt detta ändamål, var kännetecknande för det oförsonliga hat som under hela hans regeringstid så häftigt brann i hans bröst.
Den franske kejsaren, rapporterades det, hade kastat bort Bahá’u’lláhs skrift och som Bahá’u’lláh själv försäkrar, anvisat sin minister att rikta ett vanvördigt svar till Författaren. ‘Abdu’l-‘Azíz storvisir bleknade, har det trovärdigt sagts, medan han läste meddelandet som var riktat till hans kejserliga herre och hans ministrar och gjorde följande kommentar: ”Det är som om konungarnas Konung utfärdar sin befallning till sin mest oansenlige lydkonung och reglerar hans uppförande!” Drottning Victoria anmärkte, sägs det, efter att hon läst den skrift som uppenbarats för henne: ”Om detta är från Gud kommer det att bestå; om icke, kan det ej göra någon skada.” Det var emellertid förbehållet Násiri’d-Dín Sháh att på prästernas anstiftan hämnas Den som han inte längre personligen kunde straffa, genom att gripa Hans budbärare en yngling på ungefär sjutton år, genom att slå honom i kedjor, genom att tortera honom på sträckbänken och slutligen dräpa honom.
Till denne despotiske härskare skrev Bahá’u’lláh, som fördömde honom som ”förtryckarnas furste” och som en som snart skulle göras till ”en åskådningslektion för världen: ” Se på denne Yngling, o konung, med rättvisans ögon; döm därefter sanningsenligt beträffande det som vederfarits Honom. Gud har sannerligen gjort dig till sin skugga bland människor och till tecknet på Hans makt för alla som bor på jorden.” Och åter: ”O konung! Om du lyssnade till det skarpa ljudet från Härlighetens penna och till kuttrandet från Evighetens duva… skulle du uppnå en ställning varifrån du i tillvarons värld icke skulle skönja något utom den Tillbeddes strålglans och skulle anse ditt herradöme vara det mest föraktliga av dina innehav och skulle avstå det till vemhelst som skulle önska det och vända ditt ansikte till den Horisont som glöder av Hans anletes ljus.” Och åter: ”Vi skulle emellertid gärna se att Ers Majestät sháhen själv kommer att undersöka dessa förhållanden och skänka hopp åt hjärtana. Det som Vi har framlagt för Ers Majestät är i sanning för Ert allra bästa.”
Detta hopp kom emellertid att förbli ouppfyllt. Det blev i själva verket krossat under en styrelsetid, som hade inletts med avrättningen av Báb och fängslandet av Bahá’u’lláh i Teherans Síyáh-Chál av en härskare som upprepade gånger anstiftat Bahá’u’lláhs förvisningar och av en dynasti som hade besudlats av blodbadet på inte färre än tjugotusen av Hans efterföljare. Det dramatiska mordet på sháhen, det vanhedrande styret under de sista härskarna av huset Qájár och utplånandet av den dynastin var övertygande belägg för den gudomliga vedergällning som dessa vidriga illdåd hade framkallat.
Qájárerna, medlemmar av den främmande turkmeniska stammen, hade helt orättmätigt övertagit den persiska tronen. Áqá Muhammad Khán, eunuck-shahen och dynastins grundare, var en så skändlig, girig och blodtörstig tyrann att ingen perser har ett så avskytt och allmänt vedervärdigt eftermäle som han. Redogörelsen för hans och hans närmaste efterträdares styre är en berättelse om vandalism, om inre stridigheter, om motsträviga och upproriska hövdingar, stråtröveri och medeltida förtryck, medan annalerna från de senare qájárernas styre utmärkes av nationens stagnation, befolkningens analfabetism, styrets korruption och inkompetens, hovets skandalösa intriger, prinsarnas dekadens, regentens ansvarslöshet och utsvävningar och hans förnedrande undergivenhet inför ett djupt sjunket prästerskap.
Áqá Muhammad Kháns efterträdare, den undergivne, svage, extremt barnalstrande Fatḥ-‘Alí Sháh, den så kallade ”vår tids Darius,” var en fåfäng, arrogant och samvetslös girigbuk, ökänd för sitt enorma antal fruar och konkubiner, vilka uppgick till fler än ettusen, sin oräkneliga avkomma och de katastrofer som hans styre störtade landet i. Det var han som befallde att hans visir, till vilken han stod i tacksamhetsskuld för att ha fått sin tron, skulle kastas i en kittel med kokande olja. Vad beträffar hans efterträdare, den bigotte Muhammad Sháh, så var en av hans första handlingar, uttryckligen fördömd av Bahá’u’lláhs penna, att beordra att hans förste minister, den vittberömde Qá’im-Maqám, odödliggjord av samma penna som ”Fursten av statsmannaskapets och det högtstående författarskapets stad,” skulle strypas och ersättas med den ohyfsade, fullfjädrade skurken Ḥájí Mírzá Áqásí, som ledde landet till bankruttens och revolutionens rand. Det var denne sháh som vägrade att sammanträffa med Báb och fängslade Honom i Ádhirbáyján och som vid fyrtio års ålder drabbades av svåra sjukdomar för vilka han dukade under, påskyndande den straffdom som förutsagts med dessa ord i Qayyúmu’l-i-Asmá: ”Jag svär vid Gud, o sháh! Om du visar fiendskap mot Honom som är Hans Hågkomst, kommer Gud på uppståndelsens dag att inför kungarna döma dig till helvetets eldar och du kommer i sanning på den dagen icke att finna någon annan hjälpare än Gud, den Högste.”
Násiri’d-Dín Sháh, en självisk, nyckfull, diktatorisk monark, ärvde tronen och var under ett halvt sekel bestämd att ensam avgöra sitt olyckliga lands öden. En katastrofal kunskapsfientlighet, kaotisk förvaltning i provinserna, oordning i rikets finanser, intrigerna, oförsonligheten och slösaktigheten hos de bortklemade och giriga hovmännen som surrade och svärmade runt hans tron, hans egen despotism som, om det inte vore för en återhållande fruktan för den allmänna opinionen i Europa och en önskan att vara väl sedd i västerlandets huvudstäder, skulle ha varit än mer grym och barbarisk, var de utmärkande dragen i det blodiga styret under en man som titulerade sig som ”stigen till himlen” och ”universums fristad.” Ett tredubbelt mörker av kaos, konkursmässighet och förtryck omslöt landet. Mordet på honom var det första förebudet för den revolution som skulle komma att begränsa hans sons och efterträdares privilegier, avsätta de sista två monarkerna av ätten Qájár och utplåna deras dynasti. Dagen före hans regeringsjubileum, som skulle inleda en ny epok och vars firande noggrant hade förberetts, föll han i Sháh ‘Abdu’l-Azíms mausoleum offer för en mördares pistol och hans döda kropp kördes tillbaka till hans palats, uppstöttad i det kungliga ekipaget framför hans storvisir i syfte att fördröja nyheten om mordet.
”Det viskades,” skriver ett ögonvittne till både ceremonin och mordet, ”att dagen för sháhens firande skulle komma att bli den största i Persiens historia... Fångar skulle komma att friges ovillkorligt och en allmän amnesti skulle proklameras: bönderna skulle lovas skattefrihet under minst två år ... de fattiga skulle ges mat i månader. Ministrar och tjänstemän intrigerade redan för utmärkelser och pensioner från sháhen. Helgedomar och heliga platser skulle komma att öppna sina portar för alla vägfarande och pilgrimer och siyyiderna och mullorna tog hostmedicin för att klara struparna för att sjunga och mässa sháhens lov från alla predikstolar. Moskéerna sopades och iordningställdes för offentliga möten och allmän bön för härskaren... Heliga fontäner utvidgades för att kunna innehålla mer heligt vatten och de rättmätiga myndigheterna hade förutsett att många underverk skulle kunna äga rum på jubileumsdagen med hjälp av dessa fontäner... Sháhen hade förklarat ... att han skulle avsäga sig sina privilegier som despot och utropa sig som ’Den majestätiske fadern för alla perser.’ Stadens myndigheter skulle komma att lätta på sin strikta övervakning. Ingen registrering skulle komma att göras av de främlingar som flockades vid karavanserajerna och befolkningen skulle få vara fri att vandra längs gatorna hela natten.” Till och med de stora mujtahiderna hade, enligt vad som rapporterades till samma ögonvittne, ”beslutat att för tillfället upphöra med förföljelserna av bábíerna och andra otrogna”.
Så föll han vars regeringstid för alltid kommer att förknippas med det mest avskyvärda brottet i historien - marterandet av Honom, som Guds högsta Manifestation förkunnade vara den ”Punkt som alla profeternas och budbärarnas verkligheter kretsar kring”. I en skrift i vilken Bahá’u’lláhs penna fördömer honom läser vi:
”Bland dem jordens kungar är Persiens konung, som hängde upp Honom som är Sakens tempel (Báb) i luften och dödade honom med sådan grymhet att alla skapade ting och paradisets invånare och skaran i höjden grät över Honom. Han dödade dessutom några av Våra släktingar och plundrade Vår egendom och gjorde Vår familj till fångar i förtryckarnas händer. Om och om igen fängslade han Mig. Vid Gud, den Sanne! Ingen kan uppräkna de ting som drabbade Mig i fängelset, utom Gud, Räkenskaparen, den Allvetande, den Allsmäktige. Därefter förvisade han Mig och Min familj från Mitt land, varefter Vi anlände till Irak i djupt känd sorg. Vi dröjde där till den tidpunkt då konungen av Rúm (sultanen) av Turkiet uppreste sig mot Oss och kallade Oss till sin överhöghets säte. När vi nådde det flödade sådana ting över Oss som fick Persiens kung att jubla. Senare inträdde Vi i detta fängelse, vari Våra älskades händer slets från Vår mantelfåll. På detta vis har han behandlat Oss.”
Qájár-dynastins dagar var nu räknade. Den nationella medvetenhetens dvala hade släppt. Násiri’d-Dín Sháhs efterträdare, Muzaffari’d-Din Sháh, en svag och timid varelse, överdådig och frikostig mot sina hovmän, förde landet längs ruinens breda väg. Rörelsen för en författning som skulle begränsa härskarens privilegier ökade i styrka och kulminerade i att den döende sháhen skrev under författningen och dog några dagar senare. Muhammad-‘Alí Sháh, en tyrann av den värsta sorten, principlös och girig, ärvde tronen. Fientlig mot författningen, framkallade han genom sitt summariska handlande, vilket inkluderade bombardemanget av Baháristán där rådsförsamlingen sammanträdde, en revolution som ledde till att nationalisterna avsatte honom. Efter mycket förhandlande accepterade han en stor pension och drog sig vanhedrad tillbaka till Ryssland. Gossekungen Ahmad Sháh, som efterträdde honom, var en ren odugling och likgiltig för sina plikter. Hans lands skriande behov fortsatte att ignoreras. Tilltagande anarki, centralregeringens oförmåga, statsfinansernas tillstånd, landets fortskridande generella förfall, praktiskt taget övergivet som det var av en härskare som föredrog munterheten och lättsinnigheten i de europeiska huvudstädernas sällskapsliv framför utövandet av det stränga och brådskande ansvar som hans nations svåra belägenhet krävde, kom att ringa in slutet för en dynasti som enligt allmänna opinionen hade förspillt sin rätt till kronan. Medan han var utomlands på ett av sina återkommande besök avsatte parlamentet honom och utropade avskaffandet av hans dynasti, som hade innehaft Persiens tron under etthundratrettio år, vars härskare stolt gjorde anspråk på att härstamma från ingen mindre än Jafet, Noas son och vars olika monarker med endast ett undantag antingen hade mördats, avsatts eller ryckts bort av dödliga sjukdomar.
Deras oräkneliga avkomma, en formlig ”bikupa av småprinsar,” en ”stam av kungliga drönare,” var både en skam för och ett hot mot deras landsmän. Dessa olyckliga ättlingar av ett fallet hus, berövade all makt och några av dem till och med bringade till tiggeri, visar emellertid nu i sin nöd konsekvenserna av den styggelse som deras föregångare har gjort sig skyldiga till. Utökande skarorna av de olycksförföljda ättlingarna av huset ʻUthmán och av härskarna från de Romanovska, Hohenzollernska, Habsburgska och Napoleonska dynastierna driver de jorden runt, knappt medvetna om beskaffenheten av de krafter som har åstadkommit så tragiska omvälvningar i deras liv och så kraftfullt bidragit till deras nuvarande svåra belägenhet.
Redan har sonsöner till både Násiri’d-Dín Sháh och sultan ‘Abdu’l-‘Azíz i sin maktlöshet och nöd vänt sig till Bahá’u’lláhs tros världscentrum och sökt politisk hjälp respektive penningstöd. Rörande det förra ärendet avslogs begäran snabbt och kategoriskt medan den i det senare erbjöds utan tvekan.
Och medan vi på andra områden överblickar nedgången i de kungligas lott, antingen det gäller åren omedelbart före det Stora kriget eller efter och överväger det öde som har drabbat det kinesiska kejsardömet, de portugisiska och spanska monarkierna och mera nyligen de växlande öden som har drabbat och fortfarande drabbar, de norska, danska och holländska monarkerna och iakttar deras kungliga kollegors maktlöshet och noterar den fruktan och skälvning som drabbat deras troner, kunde vi då inte förknippa deras tillstånd med de inledande avsnitten i Súriy-i-Mulúk, som jag med hänsyn till deras ödesdigra innebörd känner mig föranlåten att citera en andra gång: ”Frukta Gud, o konungaskara och låt er icke utestängas från denna högsta nåd ... Vänd era hjärtan till Guds Anlete och avstå från det som era begär har bjudit er att följa och var icke bland dem som går förlorade ... Ni undersökte ej Hans sak trots att det skulle ha varit bättre för er att göra detta än att äga allt det på vilket solen skiner, kunde ni blott inse det…. Tag er i akt på det att ni icke fortsätter att vara försumliga såsom ni har varit tidigare…. Mitt anlete har framträtt ur slöjorna och spridit sin strålglans över allt som är i himmelen och på jorden och ändå vände ni er icke till Honom Stå därför upp, gör era steg fasta och gottgör det som ni har försummat Om ni icke beaktar de råd som Vi har uppenbarat i denna skrift på ett oförlikneligt och otvetydigt språk, skall Guds straff ansätta er från alla håll och Hans rättvisas dom avkunnas över er…. Tjugo år har förflutit, o konungar, under vilka Vi varje dag har fått erfara en nyprövnings vånda. Ehuru ni varit medvetna om de flesta av Våra plågor har ni icke desto mindre underlåtit att hejda plågoandens framfart. Ty är det icke er bestämda plikt att hindra förtryckarens grymhet och att behandla era undersåtar rättvist, så att er stora rättskänsla klart må förevisas för hela mänskligheten?”
Det är inte att förundras över att Bahá’u’lláh, med tanke på den behandling som Han utsatts för av jordens kungar, har skrivit dessa redan citerade ord: ”Från två stånd bland människorna har makten tagits; konungar och prästerskap.” Han går faktiskt längre och uttalar i sin skrift riktad till Shaykh Salmán: ”Ett av tecknen på världens mognad är att ingen kommer att acceptera att bära kungavärdighetens tyngd. Kungadöme kommer bestå utan att någon är villig att ensam bära dess tyngd. Den dagen kommer att vara den dag då visdom kommer att ådagaläggas hos mänskligheten. Endast för att förkunna Guds sak och vida sprida Hans tro kommer någon att vara villig att bära denna väldiga vikt. Väl är det med den som av kärlek till Gud och Hans sak och för Guds skull och för att förkunna Hans tro kommer att utsätta sig för denna stora fara och taga på sig denna möda och detta besvär.”
Ingen bör emellertid missuppfatta eller oavsiktligt förvränga Bahá’u’lláhs syfte. Trots sina stränga fördömanden uttalade mot de härskare som förföljde Honom och oavsett hur skarp den omilda kritik var som Han uttryckte mot dem gemensamt som på ett iögonfallande sätt försummade sin uppenbara plikt att undersöka sanningen i Hans tro och hejda missdådarens hand, omfattar Hans lära ingen princip som på något sätt kan tolkas som ett förkastande eller ens som en nedvärdering, oavsett hur förtäckt, av kungadömet som institution. Det katastrofala fallet för och utplånandet av de monarkers dynastier och riken, vilkas olyckliga slut Han särskilt profeterade om och den försämrade lotten för de härskare i Hans egen generation vilka Han klandrade generellt – båda utgörande en övergående fas i trons utveckling – bör på intet sätt förväxlas med den framtida ställningen för denna institution. Om vi utforskar skrifterna av bahá’í-trons Upphovsman kan vi, i själva verket inte undgå att upptäcka otaliga avsnitt i ordalag som ingen kan förvränga, i vilka kungadömets princip lovprisas, rättvisa och ärliga kungars ställning och vandel berömmes, framträdandet av monarker som regerar rättvist och till och med bekänner sig till Hans tro förutses och den allvarliga plikten att stå upp och tillförsäkra bahá’í-monarker framgång inskärpes. Att på grundval av de ovan citerade orden som av Bahá’u’lláh riktade till jordens monarker, att från den redogörelse för de bedrövliga olyckor som överväldigade så många av dem dra slutsatsen att Hans efterföljare antingen förordar eller förutser det slutliga utplånandet av kungadömet som institution, skulle i själva verket vara liktydigt med en förvanskning av Hans lära.
Det bästa jag kan göra är att citera några av Bahá’u’lláhs egna vittnesbörd och överlåta åt läsaren att själv göra sin bedömning beträffande falskheten i en sådan slutledning. I sin ”Epistel till vargens son” anger Han tydligt kungadömets verkliga källa: ”Aktning för konungarnas ställning är gudomligt förordnad och intygas tydligt av Guds profeters och Hans utvaldas ord. Han som är Anden (Jesus) – frid vare med Honom – tillfrågades: ’O, Guds Ande! Är det lovligt att giva kejsaren skatt eller är det icke lovligt?’ Och Han svarade och sade: ’Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör och till Gud vad Gud tillhör’. Han förbjöd det inte. Dessa två uttalanden är ett och detsamma, enligt uppfattningen bland de insiktsfulla, ty om det som tillhörde Caesar ej hade kommit från Gud skulle Han ha förbjudit det. Likaledes står det i den heliga versen: ’Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts’ Med ’dem åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts’ avses främst och i synnerhet imamerna – Guds välsignelse vile över dem. De är i sanning yttringarna av Hans makt, källorna för Hans myndighet och förvaringskärlen för Hans kunskap och dagbräckningarna för Hans bud. I andra hand syftar dessa ord på konungarna och härskarna – de genom vars rättvisas klarhet världens horisonter är praktfulla och lysande.”
Och åter: ”I Romarbrevet har Paulus skrivit: ’Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty ingen makt finnes som icke är av Gud; all överhet som finnes är förordnad av Gud. Den som därför sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat.’ Och ytterligare: ’Ty överheten ... är en Guds tjänare, en hämnare till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är.’ Han säger att framträdandet av konungar och deras majestät och makt kommer från Gud.”
Och åter: ”En rättvis kung åtnjuter en större närhet till Gud än någon annan. Detta intygar Han som talar i detta sitt största fängelse.”
På samma sätt försäkrar Bahá’u’lláh i Bishárát (Glada tidender) att ”konungavärdighetens majestät är ett av Guds tecken.” ”Vi önskar ej,” tillägger Han, ”att världens länder skall berövas det.”
I Kitáb-i-Aqdas framlägger Han sitt syfte och prisar den kung som bekänner sig till Hans tro: ”Vid Guds rättfärdighet! Det är ej Vår önskan att bemäktiga Oss era konungadömen. Vår uppgift är att sätta Oss i besittning av och äga människors hjärtan. På dem är Bahás ögon fästade. Härom vittnar namnens rike, kunde ni blott fatta det. Vemhelst som följer sin Herre avsäger sig världen och allt som finns däri; hur mycket större måste icke då frigörelsen vara hos Han som innehar en så vördnadsvärd ställning!
Stor är välsignelsen som väntar den konung som står upp för att bistå Min sak i Mitt rike, som frigör sig från allt utom Mig! En sådan konung räknas till den karmosinröda arkens följeslagare, den ark som Gud har färdigställt för Bahás folk. Alla måste förhärliga hans namn, måste vörda hans ställning och hjälpa honom att öppna städerna med Mitt namns nycklar, den allsmäktige Beskyddaren av alla som befolkar de synliga och osynliga rikena. En sådan konung är själva ögat för mänskligheten, den lysande prydnaden på skapelsens panna, urkällan till välsignelser för hela världen. O Bahás folk, offra era ägodelar ja själva livet, för att bistå honom!”
I Lawḥ-i-Sultán uppenbarar Bahá’u’lláh mer om kungadömets betydelse: ”En rättvis konung är Guds skugga på jorden. Alla bör söka skydd under hans rättvisas skugga och vila i hans ynnests skydd. Detta är icke en sak som är vare sig så specifik eller inskränkt i sin omfattning att den kan begränsas till någon annan person, eftersom skuggan berättar om Den som kastat den. Gud, förhärligad vare Hans åminnelse har kallat sig världarnas Herre, ty Han har närt och när fortfarande var och en. Förhärligad vare då Hans ynnest som har föregått alla skapade ting och hans barmhärtighet som har överstigit världarna.”
I en av sina skrifter har Bahá’u’lláh också skrivit: ”Den ende sanne Guden, upphöjd vare Hans härlighet, har anförtrott jordens styre åt konungarna. Ingen har rätt att handla på något sätt som skulle strida mot de styrandes väl övervägda uppfattning. Det som Han har förbehållit sig själv är de städer som är människornas hjärtan och såsom nycklar till dem är de på denna dag som älskas av Honom som är den högsta Sanningen.”
I följande stycke uttrycker Han denna önskan: ” Vår förhoppning är att en av jordens konungar för Guds skull kommer att framträda för detta förorättade, detta förtryckta folks seger. En sådan konung kommer för evigt att prisas och förhärligas. Gud har ålagt detta folk plikten att hjälpa envar som kommer att hjälpa dem att arbeta för hans bästa och att visa honom sin varaktiga trohet.”
I Lawḥ-i-Ra’ís profeterar Han direkt och kategoriskt om uppstigandet av en sådan kung: ”Inom kort kommer Gud att bland konungarna resa upp en som kommer att hjälpa Hans älskade. Sannerligen, Han omsluter allt. Han kommer att i hjärtana ingjuta sina älskades kärlek. Detta är sannerligen oåterkalleligen bestämt av Honom som är den Allsmäktige, den Välgörande.” I Riḍvánu’l-‘Adl, vari rättvisans dygd upphöjes, gör Han en liknande förutsägelse: ”Inom kort kommer Gud att på jorden låta konungar framträda som kommer att vila på rättvisans läger och regera bland människor just som de styr sig själva. De är sannerligen bland de ädlaste av Mina varelser i hela skapelsen.”
I Kitáb-i-Aqdas förutser Han med dessa ord upphöjelsen till tronen i Hans hemstad, ”världens moder” och ”ljusets dagbräckning,” av en kung som kommer att smyckas med de dubbla prydnaderna av rättvisa och hängivenhet till Hans tro: ”Låt ingenting göra dig sorgsen, o Tás land, ty Gud har utvalt dig till att vara källan till hela mänsklighetens glädje. Han skall, om det är Hans vilja, välsigna din tron med en som skall härska med rättvisa, som kommer att samla Guds hjord som vargarna har skingrat. En sådan härskare kommer med glädje och fröjd, att vända sitt ansikte mot och giva sin ynnest till Bahás folk. Han räknas sannerligen i Guds ögon som en ädelsten bland människor. Över honom vile för evigt Guds ära och all deras härlighet som vistas i Hans uppenbarelses rike.”
Kära vänner! Den försämrade lotten för de krönta utövarna av världslig makt har löpt parallellt med en inte mindre slående försvagning av det inflytande som världens andliga ledare utövar. De väldiga händelser som har förebådat upplösningen av så många kungariken och kejsardömen har nästan helt sammanfallit med söndervittrandet av de till synes okränkbara fästena för religiös ortodoxi. Samma process som snabbt och tragiskt beseglat kungars och kejsares öden och utplånat deras dynastier har verkat när det gäller de kyrkliga ledarna inom både kristendomen och islam, har skadat deras anseende och i vissa fall störtat deras högsta institutioner. Sannerligen, ”Makten har tagits” från både ”konungar och prästerskap”. De förras glans har förmörkats, de senares makt oåterkalleligen förlorats.
De ledare som utövade ledning och kontroll över de ecklesiastiska hierarkierna inom sina respektive religioner har likaledes blivit föremål för vädjanden, varningar och klander av Bahá’u’lláh i lika tydliga ordalag som de som riktades till de härskare som rådde över sina undersåtars öde. Också dessa och i synnerhet ledarna för de muslimska ecklesiastiska ordnarna hade i förening med despoter och potentater, riktat sina attacker och utslungat sina fördömanden mot Guds tros Grundare, dess anhängare, dess principer och dess institutioner. Var inte Persiens prelater de första som reste upprorets banér, som hetsade upp de okunniga och undergivna massorna mot den och som eggade myndigheterna, genom sina ramaskrin, sina hotelser, sina lögner, sina smädelser och sina fördömanden, att anta de lagar, att sätta i gång de straffkampanjer och att genomföra de avrättningar och massakrer av vilka dess historia är full? Så avskyvärt och barbariskt var det blodbad, anstiftat av dessa präster, som begicks under en enda dag och så typiskt för ”den råes känslolöshet och djävulens sinnrikhet” att Renan i sin ”Les Apôtres,”, betecknade den dagen som ”kanske utan motstycke i världshistorien.”
Det var dessa präster som, just genom dessa handlingar, sådde fröna till sina egna institutioners sönderfall, institutioner som var så mäktiga, så berömda och föreföll så osårbara då Tron föddes. Det var de som, genom att lättvindigt och dåraktigt taga på sig ett så ohyggligt ansvar, i första hand var ansvariga för frigörandet av dessa våldsamma och omstörtande influenser som utlöste olyckor lika katastrofala som de som överväldigade kungar, dynastier och riken och som utgör de mest anmärkningsvärda historiska milstolparna under bahá’íerans första århundrade.
Denna sönderfallsprocess, hur överraskande den än var i sina inledande yttringar, pågår fortfarande med oförminskad styrka och kommer att ytterligare öka i hastighet och uppvisa ännu mer anmärkningsvärda tecken på sin förödande kraft, allteftersom motståndet mot Guds tro från olika håll och i avlägsna områden ökar i styrka. Jag kan inte, med hänsyn till den omfattning som detta meddelande redan antagit, så fullständigt som jag skulle önska, utveckla de aspekter av detta betydelsefulla ämne som, tillsammans med svaret på Bahá’u’lláhs budskap från jordens härskare, är ett av de mest fascinerande och uppbyggliga avsnitten i Hans tros dramatiska historia. Jag kommer endast att beakta återverkningarna av de våldsamma attacker som gjordes av islams ecklesiastiska ledare och i mindre grad av vissa representanter för kristen ortodoxi, för deras respektive institutioner. Jag kommer att inleda dessa iakttagelser med några stycken utvalda från den stora mängden av Bahá’u’lláhs skrifter, som både direkt och indirekt innehåller hänvisningar till muslimska och kristna präster och vilka kastar ett sådant starkt ljus över de hemska olyckor som har drabbat och fortfarande drabbar de ecklesiastiska hierarkierna inom de två religioner med vilka tron har haft direkt befattning.
Man får emellertid inte dra slutsatsen att Bahá’u’lláh riktade sina historiska budskap enbart till islams och kristendomens ledare eller att en allomfattande tros inverkan på den religiösa ortodoxins fästen är begränsad till dessa två religiösa systems institutioner. ”Den tid som förutbestämts för jordens folk och släkten,” bekräftar Bahá’u’lláh, ”är nu kommen. Guds löften, såsom de nedtecknats i de heliga skrifterna, har alla blivit uppfyllda…. Detta är den dag som den Högstes penna har förhärligat i alla de heliga skrifterna. Det finnes ingen vers i dem som ej förkunnar Hans heliga Namns härlighet och ingen bok som ej betygar upphöjdheten i detta mest upphöjda tema.” ”Skulle Vi ”, tillägger Han, ”nämna allt som har uppenbarats i de himmelska böckerna och i de heliga skrifterna om denna uppenbarelse, skulle denna skrift anta ett orimligt omfång.” Eftersom löftet om Bahá’u’lláhs tro finns bevarat i alla tidigare religioners skrifter vänder sig dess Författare till deras anhängare och särskilt till deras ansvariga ledare som har gått emellan Honom och deras respektive församlingar. ”Vid ett tillfälle”, skriver Bahá’u’lláh, ”vänder Vi oss till Torans folk och kallar dem till Honom som är Uppenbararen av verser, som har kommit från Honom som böjer människors nackar
... Vid ett annat vänder Vi oss till Evangeliets folk och säger: ’Den Allhärlige har kommit i detta Namn genom vilket Guds bris har fläktats över alla nejder’ ... Vid ännu ett annat vänder Vi oss till Koranens folk och säger: ”Frukta den Allbarmhärtige och klandra icke Honom som grundade alla religioner.’... Var dessutom förvissad om att Vi till magierna har riktat Våra skrifter och prytt dem med Vår lag.
... Vi har uppenbarat i dem essensen av alla antydningar och allusioner i deras böcker. Herren är sannerligen den Allsmäktige, den Allvetande.”
Riktat till det judiska folket har Bahá’u’lláh skrivit: ”Den mäktigaste lagen har kommit och den Uråldriga skönheten härskar på Davids tron. Sålunda har Min penna yttrat det som gångna tidsåldrars krönikor har berättat. I denna tid ropar emellertid David högt och säger: ”O min älskande Herre! Räkna mig till dem som har stått orubbliga i Din sak, o Du som har fått ansiktena att upplysas och gjort stegen lätta.” Och åter:” Andetaget har fläktats och brisen har blåst och från Sion har uppenbarats det som varit fördolt och från Jerusalem hörs Guds röst, den Ende, den Oförliknelige, den Allvetande.” I sin Epistel till vargens son har Bahá’u’lláh dessutom uppenbarat: ”Lyssna till Davids sång. Han säger: ’Vem skall föra mig till den fasta staden?’ Den befästa staden är ʻAkká, som har kallats det största fängelset och som har en fästning med stora förskansningar.
... Undersök noggrant vad Jesaja har sagt i sin bok. Han säger: ’Stig upp på ett högt berg Sion, du glädjens budbärarinna; häv upp din röst med kraft, Jerusalem, du glädjens budbärarinna: häv upp den utan fruktan, säg till Juda städer: ’Se, där är eder Gud! Ja, Herren, HERREN... kommer med väldighet och hans arm visar sin makt.’ Denna dag har alla tecken framträtt. En mäktig stad har kommit ned från himmelen och Sion bävar och jublar av fröjd över Guds Uppenbarelse, ty hon har hört Guds röst från alla håll.”
Till den prästerliga kast, som utövade andlig överhöghet över anhängarna till Zoroasters tro har samma röst, identifierande sig som den utlovade Sháh-Bahráms röst, uttalat: ”O överstepräster! Öron har givits er att de måtte kunna lyssna till Hans mysterier som är den Självbestående och ögon har givits er att de måtte se Honom. Varför flyr ni? Den ojämförlige Vännen har framträtt. Han yppar det vari frälsningen ligger. Skulle ni, o överstepräster, upptäcka parfymen från förståelsens rosengård skulle ni icke söka någon annan än Honom och ni skulle känna igen den Allvise och Oförliknelige i Hans nya skrud och vända era ögon från världen och alla som söker den och ni skulle stå upp för att hjälpa Honom.”
”Vadhelst som har kungjorts i böckerna”, har Bahá’u’lláh skrivit som svar till en zoroastrier som hade frågat Honom om den utlovade Sháh-Bahrám, ”har blivit uppenbarat och förklarats. Från alla håll har tecknen uppenbarats. Den Allsmäktige kallar och förkunnar på denna dag den högsta himmelens framträdande.” Detta är icke den dag,” förklarar Han i en annan skrift, ” varpå översteprästerna kan befalla och utöva sin myndighet. I er bokbokstår det att översteprästerna på denna Dag kommer att leda människor på villovägar och hindra dem från att komma nära Honom. Han är sannerligen en överstepräst som har sett ljuset och skyndat till den väg som leder till den Älskade.” ”O överstepräster! säger Han åter till dem,” Den Allsmäktiges Hand är framsträckt ur skyarna, skåda den med nya ögon. Tecknen på Hans majestät och storhet har avtäckts, betrakta dem med rena ögon…. Säg, O överstepräster!” Ni vördas tack vare Mitt namn och ändå flyr ni från Mig! Ni är templets överstepräster. Skulle ni ha varit den Allsmäktiges överstepräster, hade ni varit förenade med Honom och känt igen Honom…. Säg, O överstepräster!
Ingen människas handlingar skall denna dag accepteras om han icke giver upp mänskligheten och allt vad människor besitter och vänder sitt ansikte mot den Allsmäktige.”
Det är emellertid inte någon av dessa två trosläror som vi i första hand ägnar vår uppmärksamhet. Det är islam och i mindre utsträckning kristendomen som mitt ämne har direkt samband med. Islam, från vilken Bahá’u’lláhs tro har framsprungit på samma sätt som kristendomen från judendomen, är den religion inom vars område denna tro först framträdde och utvecklade sig, från vars led det stora flertalet av bahá’í-anhängarna har värvats och av vars ledare de har blivit och faktiskt fortsätter att vara förföljda. Kristendomen, å andra sidan, är den religion vilken det stora flertalet av bahá’íer av icke-islamskt ursprung tillhör, inom vars andliga sfär Guds tros administrativa ordning snabbt går framåt och av vars kyrkliga företrädare den ordningen alltmer angripes. Till skillnad från hinduismen, buddhismen, judendomen och även zoroastrianismen som huvudsakligen fortfarande är omedvetna om Guds saks slumrande möjligheter och vars gensvar på dess budskap hittills varit obetydligt, kan de muhammedanska och kristna religionerna betraktas som de två religiösa system som ådrar sig, under detta danande skede i dess utveckling, denna oerhörda uppenbarelses fulla genomslagskraft.
Låt oss då betrakta vad bahá’í-trons båda Grundare har riktat till eller skrivit om de allmänt erkända ledarna för islam och kristendomen. Vi har redan beaktat de stycken som hänvisar till islams kungar, antingen som kalifer regerande i Konstantinopel eller som persiska sháher, vilka styrde kungariket som tillfälliga förvaltare för den väntade imámen. Vi har också uppmärksammat den skrift som Bahá’u’lláh särskilt uppenbarade för påven i Rom och det mer generella budskapet i Súriy-i-Mulúk riktat till kristenhetens kungar. Inte mindre utmanande och olycksbådande är den Röst som har varnat och kallat till räkenskap de muhammedanska religiösa ledarna och det kristna prästerskapet.
”Religionsledare har”, är Bahá’u’lláhs tydliga och universella kritik uttalad i Kitáb-i-Íqán, ” i alla tider hindrat sitt folk från att nå den eviga frälsningens stränder, i det de hållit auktoritetens tyglar i sitt mäktiga grepp. Några av lust till ledarskap, andra av brist på kunskap och förståelse, har varit orsaken till folkets andliga utarmning. Genom deras sanktion och myndighet har varje Guds profet druckit ur offrets kalk och stigit upp till härlighetens höjder. Vilka obeskrivliga grymheter har icke de som suttit på myndighetens och lärdomens säten tillfogat världens sanna monarker, dessa ädelstenar av gudomlig dygd! Nöjda med ett förgängligt herravälde, har de berövat sig en evig suveränitet”. Och återigen, i samma bok: ”Bland dessa ’härlighetens slöjor’ befinner sig de präster och teologer som lever i Gudsmanifestationens dagar och som, på grund av sin brist på urskiljning och sin kärlek och sitt begär till ledarskap, ej har förmått underkasta sig Guds sak, ja, även vägrat att lyssna till den gudomliga melodin. ’...varje gång Jag kallar dem ... , sätter de fingrarna i öronen... ’Och även folket, som ignorerar Gud fullständigt och ser dem som sina herrar, har ställt sig oreserverat under dessa pompösa och hycklande ledares ledning, ty de har ingen egen syn, ingen egen hörsel, inget eget hjärta, för att skilja sanning från lögn. Trots de gudomligt inspirerade förmaningarna från alla profeter, helgon och Guds utvalda, som ålägger folket att se med egna ögon och höra med egna öron, har de föraktfullt förkastat deras råd och blint följt och kommer att fortsätta följa ledarna för sin tro. Skulle en fattig och obemärkt person, utan lärda mäns klädnad, tala till dem och säga: ’O människor, följ Guds budbärare,’ skulle de, mycket förvånade över ett sådant uttalande, svara: ’Vad! Menar du att alla dessa präster, alla dessa lärdomens representanter, med all sin myndighet, sin pompa och ståt, har felat och misslyckats med att skilja sanning från lögn? Gör du och människor som du själv, anspråk på att ha förstått vad de icke har förstått?’ Om antal och magnifik klädsel skulle betraktas som kriterierna på lärdom och sanning, skulle folken i en svunnen tid, som de i dag aldrig har överträffat i antal, storslagenhet och makt, absolut räknas som ett överlägset och värdigare folk.” Och likaledes, ”Det har icke funnits en Guds profet, som manifesterat sig, vilken icke fallit offer för det obevekliga hatet, fördömelserna, förnekandena och förbannelserna från sin tids präster! Ve dem för de missgärningar deras händer tidigare har åstadkommit! Ve dem för det som de nu gör! Vilka härlighetens slöjor är svårare än dessa felandets förkroppsliganden! Vid Guds rättfärdighet! Att genomtränga sådana slöjor är den kraftfullaste av alla handlingar och att slita sönder dem den mest förtjänstfulla av alla gärningar”. ”På deras tunga” har Han dessutom skrivit, ”har omnämnandet av Gud blivit ett tomt namn, mitt ibland dem har Hans heliga ord blivit en död bokstav. Sådant är deras begärs välde att samvetets och förnuftets lampa har släckts i deras hjärtan…. Det finns inte två personer som kan enas om en och samma lag, ty de söker ingen Gud utom sitt eget begär och går ingen annan väg än felandets väg. I ledarskap har de funnit det yttersta föremålet för sin strävan och skattar stolthet och högmod som det högsta uppfyllandet av sina hjärtans önskan. De har satt sina smutsiga intriger över det gudomliga påbudet, har avsagt sig underkastelsen under Guds vilja, sysselsatt sig med självisk beräkning och gått hycklarens väg. Med all sin makt och styrka strävar de efter att säkra sig i sina ynkliga strävanden, rädda för att det minsta rykte skulle undergräva deras myndighet eller fläcka uppvisningen av deras storslagenhet.”
”Tyranniets källa och ursprung,” har Bahá’u’lláh i en annan skrift bekräftat, ”har varit prästerskapet. Genom de meningar som uttalats av dessa högmodiga och vilsegångna själar har jordens härskare åstadkommit det som ni har hört…. Tyglarna till de tanklösa massorna har varit och är i händerna på företrädarna för gagnlösa fantasier och fåfänga inbillningar. Dessa påbjuder vad de vill. Gud är sannerligen borta från dem och Vi är också borta från dem, liksom de som har vittnat om det som den Högstes penna talat i denna härliga ställning.”
”Människornas ledare,” har Han också hävdat, ”har, sedan urminnes tider, hindrat människorna från att vända sig till den Största oceanen. Guds vän (Abraham) kastades i elden genom den dom som uttalades av den tidens präster och lögner och förtal yttrades om Honom som talade med Gud (Moses). Reflektera över den som var Guds ande (Jesus). Trots att Han visade fram den yttersta medkänsla och mildhet, uppreste de sig mot denne tillvarons Essens och Herre över det synliga och det osynliga på ett sådant sätt, att Han icke kunde finna någon fristad för att vila. Varje dag vandrade Han till en ny plats och ett nytt härbärge. Tänk på Profeternas sigill (Muḥammad) – må allas själar förutom Hans utgöra Hans offer! Hur smärtsamma var icke de ting som drabbade denne, all tillvaros Herre, i händerna på prästerna inom avguderiet och de judiska teologerna, efter att Han yttrat de välsignade ord som förkunnade Guds enhet! Vid Mitt liv! Min penna suckar och allt skapat ropar högt på grund av de saker som drabbat Honom i händerna på sådana som brutit förbundet med Gud och Hans Testamente och förnekat Hans vittnesmål och motsagt Hans tecken.”
”Det dåraktiga prästerskapet,” förklarar en annan skrift, ”har lagt undan Guds bok och är upptagna med det som de själva har tänkt ut. Kunskapens ocean är uppenbarad och det skarpa ljudet av den Högstes penna har höjts och ändå, liksom daggmaskar, hemsöks de av sina fantasiers och inbillningars lera. De är upphöjda på grund av sitt förhållande till den ende sanne Guden och ändå har de avvikit från Honom! Tack vare Honom har de blivit berömda och ändå är de avstängda som av en slöja från Honom!”
”De hedniska prästerna” står det skrivet i ännu en skrift, ”och de judiska och kristna prästerna har begått just det som präster i denna tid, vid denna Gudsmanifestation, har begått och fortfarande begår. Nej, de senare har visat en mer smärtsam grymhet och en häftigare illvilja. Varje atom bär vittnesbörd om det som Jag säger.”
Till dessa ledare som ”uppfattar sig själva som de bästa av alla skapelser och har betraktats som de mest avskyvärda av Honom som är Sanningen”, som ”upptager kunskapens och lärdomens säten och som har kallat okunnighet kunskap och kallat förtryck rättvisa” och som ”icke dyrkar någon Gud utom sitt eget begär, som är lojala mot intet utom guld, som är insvepta i lärdomens tätaste slöjor och som, insnärjda av dess oklarheter, går vilse i felandets ödemarker” – till dessa har Bahá’u’lláh valt att rikta dessa ord: ”O prästförsamling! Ni skall hädanefter icke se er vara i besittning av någon makt, enär Vi har fråntagit er den och överlämnat den till sådana som trott på Gud, den Ende, den Allstarke, den Allsmäktige, den Obundne.”
I Kitáb-i-Aqdas läser vi följande: ”O religionsledare! Väg icke Guds bok efter de måttstockar och de vetenskaper som är gängse bland er, ty den boken är själv den ofelbara våg som uppställts bland människor. På denna fullkomliga våg måste vadhelst jordens folk och släkten äger vägas medan måttet för dess vikt bör prövas efter dess egen måttstock, visste ni det blott.”
Min godhets öga gråter bittert över er, eftersom ni har misslyckats med att känna igen Honom som ni har åkallat om dagen och nattetid, om aftonen och om morgonen. O religionsledare! Vem bland er kan tävla med Mig i fråga om klarsyn eller insikt? Var står den att finna som vågar göra anspråk på att vara Min jämlike i tal och visdom? Nej, vid Min Herre, den Allbarmhärtige! Allt på jorden skall försvinna och detta är er Herres ansikte, den Allsmäktige, den högt Älskade.”
”Säg: Detta är sannerligen den himmel vari Moderboken är bevarad, kunde ni blott förstå det. Han är den, som har fått Klippan att kalla och den Brinnande busken att häva upp sin röst på Berget som reser sig över det Heliga landet och förkunna: ’Konungariket tillhör Gud, alltings oinskränkte Herre, den Allstarke, den Kärleksfulle.’”
”Vi har icke gått i någon skola, ej heller läst någon av era avhandlingar. Lyssna till Denne oskolades ord, med vilka Han kallar er till Gud, den evigt Förblivande. Bättre är detta för er än alla jordens skatter, om ni blott kunde fatta det.”
”O religionsledare!” har Han därutöver skrivit ”Då Mina verser nedsändes och Mina tydliga vittnesbörd uppenbarades fann Vi er dolda bakom slöjorna. Detta är sannerligen en egendomlig företeelse... Vi har rivit sönder slöjorna. Tag er i akt så att ni icke stänger människorna ute genom ännu en slöja. Ryck bort de tomma inbillningarnas kedjor i Hans namn, som är alla människors Herre och var icke bland de svekfulla. Skulle ni vända er till Gud och erkänna Hans sak, sprid då icke förvirring inom den och mät icke Guds bok med era själviska begär. Detta är i sanning Guds råd fordom och hädanefter…. Hade ni trott på Gud då Han uppenbarade sig hade människorna icke vänt sig bort från Honom, ej heller hade de ting ni idag bevittnar drabbat Oss. Frukta Gud och var ej bland de tanklösa…. Detta är den sak som har förmått all er vidskepelse och era avgudar att skälva…. O präster! Tag er i akt så att ni ej blir orsaken till strid i landet, på samma sätt som ni blev orsaken till förnekelse av tron i dess tidiga dagar. Samla folket kring detta ord som har kommit stenarna att utropa: ’Konungariket tillhör Gud, alla teckens Gryningsplats!’…. Riv sönder slöjorna på sådant sätt att rikets invånare kan höra dem rivas. Detta är Guds befallning i forna dagar och i de kommande. Välsignad vare den människa som iakttager det som befalldes henne och ve den försumlige.”
Och åter: ”Hur länge skall ni, religionsledare, rikta hatets spjut mot Bahás ansikte? Tygla era pennor. Se den mest Upphöjda pennan talar emellan jord och himmel. Frukta Gud och följ icke era begär, som har ändrat skapelsens ansikte. Rena era öron så att de måtte uppfatta Guds röst. Vid Gud! Den är alldeles som en eld som förtär slöjorna och såsom vatten, som rentvår själarna hos alla som är i universum.”
”O religionsledare” säger Han dessutom till dem, ”Kan någon av er mäta sig med den Gudomlige ynglingen på visdomens och talets arena eller tillsammans med Honom svinga sig till den inre betydelsens och förklaringens himmel? Nej, vid min Herre, barmhärtighetens Gud! Alla har på denna dag fallit i vanmakt av din Herres ord.
De är alldeles såsom döda och livlösa utom den, som din Herre, den Allsmäktige, den Obundne, har velat förskona. En sådan person är förvisso bland dem som förlänats kunskap i Hans, den Allvetandes ögon. Paradisets invånare och de som dväljs vid de heliga mantelfållarna välsignar honom om aftonen och i gryningen. Kan den som har ben av trä motstå den vars fötter Gud har gjort av stål? Nej, vid Honom som upplyser hela skapelsen!”
”Vid närmare undersökning,” är Hans betydelsefulla kommentar, ”uppdagade Vi att våra fiender till största delen bestod av religionsledare... Bland folket finnes det de som sade: Han har förnekat prästerna. Säg: Ja, vid min Herre! Jag var i sanning Den som avskaffade avgudarna! Vi har sannerligen blåst i den basun som är Vår mest Upphöjda penna och se, prästerna och de lärde, doktorerna och härskarna, föll i vanmakt utom de som Gud bevarade, såsom ett tecken på sin nåd och Han är sannerligen den Allvälgörande, Dagarnas uråldrige.”
”O församling av religionsledare! Kasta bort gagnlösa påfund och inbillningar och vänd er sedan mot Visshetens horisont. Jag svär vid Gud! Intet av det ni äger kommer att gagna er, vare sig jordens alla skatter eller det ledarskap som ni har tillvällt er. Frukta Gud och var ej bland de förtappade…. Säg: O religionsledare! Lägg bort alla era slöjor och mantlar. Lyssna till det som den mest Upphöjda pennan kallar er till på denna underbara dag…. Världen är fylld av stoft på grund av era fåfänga inbillningar och hjärtana hos sådana som är nära Gud är nedtyngda på grund av er grymhet. Frukta Gud och var bland dem som dömer oväldigt.”
”O kunskapens gryningsplatser!” uppmanar Han dem sålunda, ”Tag er i akt så att ni icke byter sinnelag, ty alltefter hur ni förändras kommer de flesta människor också att förändras. Detta är sannerligen en orättvisa mot er själva och mot andra…. Ni är alldeles såsom en källa. Om den förändras kommer de strömmar som grenar ut sig därifrån att förändras. Frukta Gud och låt er bli räknade till de fromma. Om på liknande sätt människans hjärta fördärvas kommer hennes lemmar också att fördärvas. Och likaledes, om en trädrot fördärvas kommer dess grenar, dess sidoskott, dess blad och dess frukter att fördärvas.”
”O religionsledare!” vädjar Han sålunda till dem, ”Var tadelfria, besvär Jag er vid Gud och förgör icke sanningen med de ting ni äger. Studera sannfärdigt det som Vi nedsänt. Det kommer förvisso att hjälpa er och draga er närmare Gud, den Mäktige, den Store. Betänk och erinra er hur folket när Muḥammad, Guds apostel, framträdde förnekade Honom. De tillvitade Honom sådant som fick Anden (Jesus) att klaga i sin mest upphöjda ställning och den trofaste anden att ropa högt. Betänk jämväl vad som drabbade Guds apostlar och budbärare före Honom på grund av vad de orättfärdigas händer har gjort. Vi omnämner er för Guds skull och påminner er om Hans tecken och underrättar er om det som har förordnats för dem som står Honom nära i det mest upphöjda paradiset och den högsta himmelen och Jag är sannerligen Förkunnaren, den Allvetande. Han har kommit för er frälsnings skull och har uthärdat vedermödor så att ni på yttrandets stege må höja er till insiktens högsta höjd…. Läs med uppriktighet och rättfärdighet igenom det som har nedsänts. Det kommer sannerligen att hänföra er genom sanningen och låta er skåda det som ni har blivit tillbakahållna ifrån och göra er i stånd att dricka Hans pärlande vin.”
Låt oss nu noggrannare överväga de speciella hänvisningar och de ord som riktades direkt till muslimska präster av Báb och av Bahá’u’lláh. Báb har, vilket intygats i Kitáb-i-Íqán, ”uppenbarat en särskild epistel för prästerna i varje stad, i vilken Han till fullo skildrar egenarten i förnekandet och förkastandet hos envar av dem.” Medan Han var i Isfáhán, detta hävdvunna fäste för muslimsk andlighet, inbjöd Han skriftligen, med dess guvernör Manúchir Khán som förmedlare, den stadens präster att tävla med Honom för att, som Han uttryckte det, ”fastställa sanningen och skingra det osanna.” Inte en enda i mängden av präster, av vilket detta lärdomssäte vimlade hade modet att antaga den utmaningen. Bahá’u’lláh, å sin sida uttryckte, medan Han var i Adrianopel, sin önskan – omvittnat i Hans egen skrift till sháhen av Persien, – att ”föras ansikte mot ansikte med sin tids präster och framlägga bevis och vittnesbörd i närvaro av Hans Majestät Sháhen.” Detta erbjudande fördömdes som ”en stor förmätenhet och en häpnadsväckande djärvhet” av prästerna i Teheran, vilka i sin rädsla rådde sin härskare att omedelbart straffa skriftens överlämnare. Tidigare, medan Bahá’u’lláh var i Bagdad, uttryckte Han sin beredvillighet att tveklöst frambringa detta mirakel, förutsatt att prästerna i Najaf och Karbilá – de två heligaste städerna efter Mecka och Medina i shiiternas ögon – samlades och kom överens om vilket som helst mirakel som de önskade få utfört och undertecknade och förseglade ett uttalande med försäkran om att de efter dess utförande skulle erkänna sanningen i Hans mission. Till denna utmaning kunde de, som nedtecknats av ‘Abdu’l-Bahá i Hans ”Några besvarade frågor”, inte erbjuda något bättre svar än detta: ”Denne man är en trollkarl; kanske kommer han att utföra en trollkonst och sedan finns det inget mer vi kan säga.” ”I tolv år”, intygar Bahá’u’lláh själv, ”dröjde Vi kvar i Bagdad. Hur mycket Vi än önskade att ett stort möte av präster och rättsinniga män skulle sammankallas, så att sanning måtte skiljas från osanning och till fullo ådagaläggas, vidtogs ingen åtgärd.” Och åter: ”Och under vistelsen i ‘Iráq önskade Vi likaledes att sammanträffa med Persiens prästerskap. Så snart de hörde om detta flydde de och sade: ’Han är i sanning en uppenbar trollkarl!’ Detta är det ord som fordom kom ur sådana personers munnar som var lika dem. Dessa (präster) vände sig mot vad de sade och likväl upprepar de själva i denna dag vad som sades före dem och förstår det icke. Så sant Jag lever! De är såsom aska i din Herres åsyn. Om Han vill kommer våldsamma stormar att blåsa över dem och göra dem till stoft. Din Herre gör i sanning vad Han behagar.”
Dessa falska, dessa grymma och fega shia-präster, vilkas intervention förutan, som Bahá’u’lláh förklarade, Persien skulle ha underkastats Guds makt på knappt mer än två år, har sålunda tilltalats i Qayyúmu’l-Asmá: ”O, prästskara! Frukta Gud alltifrån denna dag och framledes när ni framför era uppfattningar, ty Han som är Vår Hågkomst mitt ibland er och som kommer från Oss, är i sanning Domaren och Vittnet. Vänd er bort från det som ni håller fast vid och som Guds bok, den Sannes, bok icke godkänt, ty på återuppståndelsens dag skall ni på bron sannerligen ställas till svars för den ställning ni intog.”
I samma bok riktar sig Báb sålunda till shi’iterna, liksom till hela skaran av Profetens anhängare: ”O, gemenskap av shí‘iter! Frukta Gud och Vår sak som gäller Honom som är Guds största Hågkomst. Ty stor är dess eld, såsom förordnats i moderboken.” ”O, Koranens folk! Ni är som ett intet om ni icke underkastar er Guds Hågkomst och denna bok. Om ni följer Guds sak kommer Vi att förlåta era synder och om ni vänder er bort från Vår befallning, kommer Vi sannerligen, att i Vår bok döma era själar till den största elden. Vi behandlar, i sanning, icke människor orättvist, ej ens så mycket som till omfånget av pricken på en dadelkärna.”
Och slutligen, i samma kommentar, är denna häpnadsväckande profetia nedtecknad: ”Inom kort kommer Vi sannerligen att pina dem som förde krig mot Ḥusayn (imam Ḥusayn) i Eufrats land med den mest plågsamma pina och det mest avskräckande straff.” ”Inom kort,” har Han också, med hänvisning till samma folk, skrivit i samma bok, ”kommer Gud, vid tidpunkten för Vår återkomst, att hemsöka dem med sin vedergällning och Han har, i sanning, förberett en svår pina för dem i den kommande världen.”
Vad beträffar Bahá’u’lláh, utgör de stycken jag citerar på dessa sidor endast en mindre del av de hänvisningar till de muslimska prästerna som Hans skrifter överflödar av. ”Lotusträdet bortom vilket ingen kan gå”, utropar Han, ”ropar högt, på grund av prästernas grymhet. Det skriker högt och gråter över sig självt.” ”Hur stort har ej antalet präster varit som framträtt,” skrev Han i sin Epistel till vargens son, ”från denna sekts (shia) början fram till idag, av vilka ingen blev medveten om denna uppenbarelses karaktär. Vad kan ha varit orsaken till denna egensinnighet? Om vi skulle nämna det, skulle deras lemmar sönderklyvas. Det är nödvändigt för dem att meditera, ja att meditera i tusen och åter tusen år, så att de måhända kan uppnå ett stänk från kunskapens ocean och upptäcka de saker om vilka de är omedvetna på denna dag. Jag gick omkring i Ṭás land (Ṭihran) – gryningen för din Herres tecken – när Jag hörde predikstolarnas klagan och rösten av deras bön till Gud, välsignad och förhärligad vare Han! De ropade och sade: ’O världens Gud och nationernas Herre! Du ser vårt tillstånd och det som har drabbat oss på grund av dina tjänares grymhet. Du har skapat oss och uppenbarat för oss förhärligandet och prisandet av Dig. Du hör nu vad de egensinniga förkunnar för oss i Dina dagar. Vid Din makt! Våra själar har förtärts och våra lemmar darrar. Ack, o ack! Om vi ändå aldrig hade skapats och uppenbarats av Dig!’ Hjärtana hos dem som har nära tillträde till Gud förtärs av dessa ord och från dem höjs ropen från sådana som är hängivna Honom.”
”Dessa tjocka moln,” har Han i samma Epistel sagt, ”är talesmän för tomma fantasier och fåfänga inbillningar, som icke är några andra än Persiens präster.” ”Med ’präster’ i det ovan citerade avsnittet,” förklarar Han, i samma sammanhang, ”menas de män som utåt sett klär sig med kunskapens klädnad men som invärtes är berövade denna. I detta sammanhang citerar Vi från den skrift som riktats till Hans Majestät Sháhen, vissa avsnitt från (Förborgade ord), som uppenbarades av Abhá-pennan under namnet (Fátimihs bok), må Guds välsignelser vila över henne! ’O ni dåraktiga som likväl gäller för att vara visa! Varför går ni klädda såsom fåraherdar när ni i ert inre blivit ulvar som traktar efter Min hjord? Ni är liksom stjärnan som framträder före gryningen och som, fastän den synes strålande och klar, leder de vägfarande från Min stad vilse in på fördärvets vägar.’ Och likaså säger Han: ’O ni skenbart fläckfria men likväl invärtes orena! Ni är såsom klart men bittert vatten, till synes kristallklart, men av vilket, när det prövas av den gudomlige Bedömaren, icke en droppe godkännes. Ja, solstrålen faller i lika mån på stoftet som på spegeln, ändock skiljer de sig i återsken alldeles såsom stjärnan från jorden, ja omätlig är skillnaden!’”
”Vi har bjudit in alla människor”, har Bahá’u’lláh uttalat i en annan skrift, ”att vända sig till Gud och har underrättat dem om den rätta vägen. De (prästerna) reste sig mot Oss med sådan grymhet som har underminerat islams styrka och ändå är de flesta människor tanklösa!” ”Barnen till Honom, som är Guds vän (Abraham)” har Han dessutom skrivit, ”och arvtagare till Den som samtalade med Gud (Moses), som räknades till de eländigaste bland människor, har rivit sönder slöjorna och dragit av täckelserna och gripit det förseglade vinet ur Hans givmildhets händer, som är Den i sig själv varande och druckit sig otörstiga, medan de avskyvärda shia-prästerna hittills har förblivit tvekande och förvända.” Och åter: ”prästerna i Persien begick det som inget folk bland världens folk har begått.”
”Om denna sak är av Gud,” tilltalar Han sålunda sháhens minister i Konstantinopel, ”kan ingen få makt över den och om den icke är av Gud kommer säkerligen prästerna bland er och de som följer deras korrupta begär och sådana som har gjort uppror mot Honom att räcka för att besegra den.”
”De som har lidit den största förlusten av alla folk i världen” anmärker Han i en annan skrift ”har varit och är alltjämt, Persiens folk. Jag svär vid Yttrandets sol som lyser över världen i sin middagsglans! Veklagan från predikstolarna i detta land hörs ständigt. I de tidiga dagarna hördes sådan veklagan i Ṭás land (Ṭihran), ty predikstolar en gång byggda i avsikt att ihågkomma den Sanne – upphöjd vare Hans ära – har nu i Persien blivit platser varifrån hädelser yttras mot Honom som är världarnas Åstundade.”
” På denna dag är världen fylld med vällukt av uppenbarelsens klädnad från den uråldrige Konungen ... och likväl har de (prästerna) samlats och satt sig fast på sina säten och talat saker som skulle få ett djur att blygas för att icke nämna människan själv! Skulle de bli medvetna om ett av sina dåd och förstå den skada det har medfört, skulle de med egna händer vidarebefordra sig själva till sin slutliga hemvist.” ”O församling av präster! ... Lägg åt sidan det som ni äger och tig och lyssna sedan till det som Storhetens och majestätets tunga säger. Hur många var icke de beslöjade tjänarinnorna som vände sig till Mig och trodde och hur många var icke de turbanprydda som utestängdes från Mig och följde i gångna släktleds fotspår!”
”Jag svär vid solen som lyser över talets horisont!” hävdar Han,” En avklippt kant från en av de troende tjänarinnornas naglar är på denna dag mer uppskattad i Guds åsyn, än Persiens prästerskap, som efter tretton hundra års väntan har begått vad judarna icke begick under Hans uppenbarelse som är Anden (Jesus)” ”Även om de gläds” är hans varning, ”åt de motgångar som har berört Oss, skall den dagen komma då de skall klaga och gråta.”
”O du tanklöse!” riktar Han sig sålunda i Lawḥ-i-Burhán till en ökänd persisk mujtahid, vars händer var befläckade med bahá’í-martyrers blod, ”förlita dig icke på din härlighet och din makt, du är som det sista spåret av solljus på bergstoppen. Snart kommer det att blekna bort som påbjudet av Gud, den Allbesittande, den Högste. Din ära och deras ära som är som du har tagits bort och detta är, sannerligen, vad som har förordnats av Honom som hos sig har moderskriften…. På grund av er klagade Aposteln [Muḥammad] och den kyska (Fátimih) klagade högt och länderna lades öde och mörker sänkte sig över alla nejder. O prästskara! Genom er förvållan förnedrades folket och isláms baner halades ned och dess mäktiga tron kastades överända. Varje gång en man med insikt försökte hålla fast vid det som skulle upphöja islám skrek ni högljutt och därigenom avhölls Han från att uppnå sitt syfte, alltmedan landet förblev nedsänkt i uppenbart förfall.”
”O församling av persiska präster!” profeterar Bahá’u’lláh åter ”I Mitt namn har ni bemäktigat er människornas tyglar och upptager hedersplatserna på grund av ert förhållande till Mig. När Jag uppenbarade Mig vände ni er dock bort och förövade det som har fått tårarna på dem som har erkänt Mig att flöda. Inom kort skall allt det ni äger gå förlorat och er ära förvandlas till den mest erbarmliga förnedring och ni skall se straffet för vad ni har gjort, som förordnats av Gud, Förordnaren, den Allvise.”
I Súriy-i-Mulúk med adress till hela församlingen av sunní-islams religiösa ledare i Konstantinopel, imperiets huvudstad och kalifatets säte, har Han skrivit: ”O stadens präster! Vi kom till er med sanningen men ni var likgiltiga för den. Det synes Mig att ni är såsom döda, insvepta i era egna jags mantlar. Ni sökte icke Vår närvaro när det hade varit bättre för er att göra så än alla era förehavanden.
... Ni skall veta att om era ledare - som ni är skyldiga trohet och över vilka ni stoltserar och som ni omnämner dag och natt och från vilkas spår ni söker vägledning – hade levt i dessa dagar, skulle de ha kretsat runt Mig och skulle icke ha avskilt sig ifrån Mig, varken afton eller morgon. Ni däremot vände icke ansiktet mot Mitt ansikte ens mindre än ett ögonblick och blev högmodiga och var likgiltiga inför denne Förorättade, som har blivit så plågad av människor att de behandlade Honom alldeles såsom det behagade dem. Ni underlät att spörja efter Min belägenhet, ej heller förhörde ni er om vad som vederfors Mig. Därigenom har ni undanhållit er helighetens vindar och givmildhetens fläktar som blåser från denna strålande och klart synliga Plats. Det synes Mig som om ni har hållit fast vid yttre ting och förgätit de inre tingen och säger det som ni icke gör. Ni är älskare av namn och tycks ha hängivit er åt dem. Av denna orsak nämner ni era ledares namn. Och skulle någon som de, eller som är överlägsen dem komma till er, skulle ni undfly honom. Genom deras namn har ni upphöjt er själva och befäst er ställning, lever ni och är välmående. Och om era ledare skulle återkomma skulle ni ej avstå från ert ledarskap, ej heller skulle ni vända er åt deras håll eller rikta ansiktet mot dem. Vi fann er, liksom Vi fann de flesta människor, i tillbedjan av namn, som de nämner under sina livs dagar och med detta låter de sig upptagas. Knappt hinner dock bärarna av dessa namn framträda förrän de förnekar dem och vänder om på klacken…. Ni skall veta att Gud i denna dag icke kommer att godtaga era tankar eller er åminnelse av Honom, ej heller att ni vänder er till Honom, ej heller era böner, ej heller er sömnlöshet, om ni ej blir som pånyttfödda enligt denne Tjänares bedömning, kunde ni blott inse det.”
‘Abdu’l-Bahá, Guds förbunds Centrum, har likaledes höjt stämman och förkunnat de hemska olyckor som, snart efter Hans bortgång, skulle komma att drabba både sunní- och shía-islams religiösa hierarkier. ”Denna ära,” har Han skrivit, ” skall förvandlas till den nesligaste vanära och denna pompa och makt skall omvandlas till den mest fullständiga undergång. Deras palats kommer att göras om till fängelser och deras stigande stjärnas gång sluta i avgrundens djup. Skratt och nöjen kommer att försvinna, ja därutöver kommer deras gråtande röster att ljuda.” ”Liksom snön,” har Han också skrivit, ”kommer de att smälta bort i julisolen.”
Upplösningen av kalifatets institution, den fullständiga sekulariseringen av den stat som hade omslutit islams mest vördnadsvärda institution och den sannskyldiga kollapsen för shia-hierarkin i Persien, var de synliga och omedelbara konsekvenserna av den behandling som Guds sak utsattes för av prästerskapet i de två största samfunden i den muslimska världen.
Låt oss först betrakta de hemsökelser som har markerat shia-islams tillbakagång. De missgärningar, som summerats i början av dessa sidor och för vilka shias ecklesiastiska system i Persien främst skall hållas ansvarigt; missgärningar, som med Bahá’u’lláhs ord har fått ”Aposteln” [Muḥammad] att klaga och den kyska (Fátimih) att klaga högt,” och ”alla skapade ting att jämra sig och de heligas lemmar att darra”; missgärningar som hade genomborrat Bábs bröst med kulor och nedtyngt Bahá’u’lláh, fått Hans hår att vitna och fått Honom att stöna högt i vånda, fått Muḥammad att gråta över Honom och Jesus att slå sig på huvudet och Báb att sörja över Hans villkor – sådana missgärningar kunde i sanning inte och skulle inte komma att förbli obestraffade. Gud, den bistraste av hämnare, låg i försåt och förpliktade sig att ”icke förlåta någon människas orättvisa.” Hans tuktande straff utlöstes till sist snabbt, plötsligt och fruktansvärt mot förövarna av dessa orättfärdiga dåd.
En revolution, väldig till sin omfattning, långtgående i sina återverkningar förvånande genom frånvaron av blodsutgjutelse, eller ens något våld utmärkte dess utveckling, utmanade det kyrkliga herravälde som i sekler hade varit islams essens i det landet och praktiskt taget störtade en hierarki med vilken statsapparaten och folkets liv hade varit oupplösligt sammanflätade. Denna revolution innebar inte avskaffandet av en statskyrka. Den var faktiskt liktydig med upplösningen av vad som skulle kunna kallas en kyrkostat – en stat som, ända fram till tidpunkten för sin upplösning, hoppfullt hade inväntat den dolde imamens glädjande ankomst, som inte enbart skulle taga myndighetens tyglar från sháhen, statschefen som endast var hans representant, utan som också skulle taga makten över hela jorden.
Den Ande som detta prästestånd under ett helt århundrade så ihärdigt hade strävat att krossa; den tro som det med sådan våldsam brutalitet hade försökt utplåna; rubbade nu i sin tur, genom de krafter som den hade frambringat i världen, balansen och underminerade styrkan i detta system, vars förgreningar hade utsträckts till varje sfär, göromål och livsfunktion i landet. Islams till synes ogenomträngliga mur var nu skakad i sina grundvalar och vacklade inför sitt fall framför ögonen på de förföljda anhängarna av Bahá’u’lláhs tro. Den prästerliga hierarki som så länge hade förslavat Guds tro och under en tid föreföll ha skadat den dödligt, fann sig nu vara bytet för en högre världslig myndighet, vars fastställda politik var att oavbrutet och obevekligt ringa in och binda den.
Denna hierarkis vidsträckta system med alla dess beståndsdelar och bihang – dess shaykhu’l-islám (överstepräster), dess mujtahider (rättslärde), dess mullor (präster), dess fuqáháer (jurister), dess imámer (böneledare), dess mu’adhdhíner (böneutropare), dess vu‘ázzer (predikanter), dess qádíer (domare), dess mutávallíer (förmyndare), dess madrisiher (seminarier), dess mudárrisíner (professorer), dess tulláber (elever), dess qurráer (intonerare), dess mu‘abbiríner (siare), dess muháddithíner (berättare), dess musákhkhiríner (andeutdrivare), dess dhákiríner (ihågkommare), dess ummal-i-dhakáter (allmosegivare), dess muqaddasíner (helgon), dess munzavíer (eremiter), dess sufíer, dess dervisher, med mera, med mera – blev lamslaget och ytterligt vanhedrat. Dess mujtahider, dessa uppviglare som hade haft makt över liv och död och vilka i generationer hade givits hedersbetygelser av nästan kungligt slag, minskade till ett bedrövligt litet antal. De turbanprydda prelaterna i den islamiska kyrkan som, med Bahá’u’lláhs ord, ”täckte sina huvuden med grönt och vitt och begick vad som fick den trofaste anden att jämra sig,” sveptes hänsynslöst undan, utom en handfull som för att skydda sig mot de gudlösa massornas raseri, nu tvingas underkasta sig förödmjukelsen att visa, närhelst omständigheterna kräver det, den licens de beviljats av myndigheterna för att bära denna förbleknande symbol för en förgången auktoritet. Återstoden av denna turbanbärande klass, oavsett om de var siyyider, mullor eller ḥájíer, tvingades inte endast att byta denna ärevördiga huvudbonad mot en kuláh-i-farangí (europeisk hatt), som de själva för inte så länge sedan hade bannlyst, utan också att lägga bort sina fladdrande rockar och kläda sig i tättsittande kläder i europeisk stil, vars introduktion i landet de en generation tidigare så våldsamt hade förkastat.
”De mörkblå och vita kupolerna,” – en anspelning av ‘Abdu’l-Bahá på de persiska prästernas runda och massiva huvudbonader – hade i sanning blivit ”vända upp och ned.” De vars huvuden hade burit dem, de arroganta, fanatiska, svekfulla och bakåtsträvande präst-männen ”i vars makts händer,” som intygats av Bahá’u’lláh, ”folkets tyglar hölls,” vars ”ord är världens stolthet,” och vars ”handlingar är nationernas skam,” erkände sitt bedrövliga tillstånd och tog sin tillflykt till sina hem där de genomlevde sin eländiga tillvaro. Vanmäktiga och dystra betraktar de händelseförloppet, som efter att ha kullkastat deras politik och krossat deras händers verk, oemotståndligen rör sig mot en klimax.
De islamska kyrkofurstarnas pompa och ståt har redan dött ut. Deras fanatiska anskrin, deras högljudda åkallan, deras larmande demonstrationer har stillats. Deras fatváer (domar), utdömda med en sådan skamlöshet och ibland omfattande fördömanden av kungar är en utdöd företeelse. Den spektakulära åsynen av församlingsbönen där tusentals bedjande deltog i rad efter rad har försvunnit. Predikstolarna, från vilka de avlossade sina förbannelsers muller såväl mot de mäktiga som mot de oskyldiga, är övergivna och tysta. Deras waqfer, dessa oskattbara och vittomfattande donationer — den väntade imámens landegendomar – vilka enbart i Isfáhán under en tid omfattade hela staden, har vridits ur deras händer och bringats under de världsliga myndigheternas kontroll. Deras madrisiher (prästseminarier) med sin medeltida lärdom är övergivna och förfallna. De oräkneliga volymerna av teologiska kommentarer, metakommentarer, tolkningar och noter, oläsbara, onyttiga, resultatet av missriktad sinnrikhet och möda och av en av de mest upplysta islamska tänkarna i modern tid förklarade vara arbeten som fördunklar sund kunskap, alstrar maskar och förtjänar att brännas, är nu undanstoppade, täckta med spindelväv och bortglömda. Deras dunkla avhandlingar, deras häftiga tvister, deras ändlösa diskussioner är urmodiga och övergivna. Deras masjider (moskéer) och imám-zádiher (helgongravar), vilka hade rätt att ge bast (rätt till fristad) till mången brottsling och vilka hade urartat till en monstruös skandal, vars murar skallade av ett hycklande och utsvävande prästerskaps mässande, vars utsmyckningar tävlade med kungapalatsens skatter, är antingen övergivna eller förfallna. Deras takyiher, tillhållen för de lata, de passiva och kontemplativa pietisterna, antingen säljs eller stängs. Deras ta‘ziyiher (religiösa skådespel), spelade med barbarisk glöd och framhävda av plötsliga anfall av ohämmad religiös upphetsning, är förbjudna. Till och med deras rawdih-kháníer (klagovisor) med sina mycket utdragna klagande tjut, som hördes från så många hus, har inskränkts och motarbetats. De heliga vallfärderna till Najaf och Karbilá, de heligaste gravplatserna i shia-världen, har minskat i antal och gjorts allt svårare, därmed hindrande mången girig mulla att hänge sig åt den hävdvunna vanan att ta dubbelt betalt för att göra dessa pilgrimsfärder som substitut för de religiöst sinnade. Slopandet av slöjan, som mullorna kämpade med näbbar och klor för att förhindra; könens jämlikhet som deras lag förbjöd; upprättandet av civildomstolar som ersatte deras ecklesiastiska domstolar; avskaffandet av síghih (konkubinat) som, då det kontrakteras för korta perioder, knappt kan skiljas från vad som liknar kvasi-prostitution och vilket gjorde det oregerliga och fanatiska Mashhad, det nationella centret för pilgrimsfärder, till en av de mest omoraliska städerna i Asien; och slutligen de ansträngningar som görs för att nedvärdera det arabiska språket, islams och Koranens heliga språk och att skilja det från persiskan – allt detta har stegvis bidragit till att påskynda det tvingande händelseförlopp som har lett till att de muslimska prästernas ställning och intressen, i en utsträckning som ingen mullá kunnat drömma om, underordnats de världsliga myndigheterna.
Med fog skulle denne tidigare högdraget turbanbärande, långskäggige, allvarstyngde áqá (mullá), som så förmätet befattade sig med varje aspekt av mänsklig verksamhet, medan han sitter hattlös och slätrakad i sitt hems avskildhet och kanske lyssnar på toner av västerländsk musik som smattrar i hans fäderneslands eter, kunna göra ett uppehåll och för en stund begrunda den försvunna prakten i hans avskaffade välde. Med fog skulle han kunna fundera på den ödeläggelse som den växande flodvågen av nationalism och skepticism har medfört för hans lands flinthårda traditioner. Med fog skulle han kunna erinra sig de sötebrödsdagar då, medan han satt på en åsna och paraderade i sin hemstads bázárer och maydáner, en ivrig men vilseledd folkmassa brukade rusa fram för att kyssa inte enbart hans händer utan också svansen på det djur på vilket han red. Med fog skulle han kunna komma ihåg det blinda patos med vilket de hyllade hans handlingar och de under och mirakel som de tillskrev deras utförande.
Han skulle faktiskt kunna se längre tillbaka och dra sig till minnes regeringsperioden under de fromma Safaví-monarkernas regeringstid, vilka satte en ära i att kalla sig ”hundar vid de obefläckade imámernas tröskel,” hur en av dessa kungar förmåddes att gå till fots framför mujtahiden då han red genom maydán-i-sháh, stora torget i Isfáhán, som ett tecken på kunglig undergivenhet inför den dolde imamens favoritpräst, en ministerpräst, som till skillnad från sháhens titel, betecknade sig som ”tjänaren till helgonskapets Herre (Imám ‘Alí).”
Var det inte, skulle han med fog kunna begrunda, denne sháh ‘Abbás den store som högmodigt hade tilltalats av en annan mujtahid som ”grundaren av ett lånat rike,” antydande att det kungarike som tillhörde ”konungarnas konung” (sháhansháh) i själva verket tillhörde den väntade imamen och innehades av sháhen endast i sin egenskap av tillfällig förvaltare? Var det inte samme sháh som vandrade hela den åttahundrafemtio mil långa vägen från Isfáhán till Mashhad, ”shia-världens särskilda härlighet,” för att läsa böner på det enda sätt som anstod en sháhansháh, vid Imám Riḍás gravhelgedom och som snoppade vekarna på de tusen ljus som smyckade dess salar? Hade inte Sháh Tahmásp, då han fick en epistel från en annan mujtahid, rusat upp, lagt det över ögonen och kysst det med hänfördhet och eftersom han hade tillskrivits som ”broder,” beordrat att det skulle läggas i hans liksvepning och begravas med honom?
Skulle inte denne mullá kunna begrunda de strömmar av blod som flöt på hans befallning under de många år då han åtnjöt straffrihet för sina handlingar, de bombastiska bannlysningar han uttalade och den stora skara av föräldralösa och änkor, av arvlösa, skändade, utblottade och hemlösa, som på domens dag skulle komma att samstämmigt utkräva hämnd och nedkalla Guds förbannelse över honom?
Detta ökända anhang hade verkligen förtjänat den förnedring som drabbat dem. Envist bortseende från den förkastelsedom som Bahá’u’lláhs finger hade tecknat på väggen, fortsatte det på sin ödesdigra kurs under nästan ett hundra år till dess, vid den utsatta tidpunkten, signalen för deras dödsringning gavs av de andliga, revolutionära krafter som, sammanfallande med gryningsstrålarna från Hans tros världsordning, rubbar jämvikten och störtar mänsklighetens gamla institutioner ned i en sådan förvirring.
Samma krafter som verkade i ett närliggande område, har åstadkommit en än mer anmärkningsvärd och radikal revolution, utmynnande i det muslimska kalifatets sammanbrott och fall, den mäktigaste institutionen i hela den islamska världen. Denna händelse av ödesdiger betydelse har dessutom följts av en formell och slutlig separation mellan vad som återstod av sunní-tron i Turkiet och staten och av den fullständiga sekulariseringen av den republik som har rest sig på ruinerna av det osmanska teokratiska riket. Detta katastrofala fall, som chockade den islamska världen och den öppna, oförbehållsamma och formella skilsmässan mellan den andliga och den världsliga makten, som särskilde revolutionen i Turkiet från vad som inträffade i Persien, behandlar jag nu fortsättningsvis.
Sunní-islam har, inte genom åtgärder från en främmande och invaderande makts åtgärder utan i händerna på en diktator som påstår sig bekänna Muḥammads tro, utsatts för ett än svårare slag än det som nästan samtidigt drabbade dess systersekt i Persien. Denna vedergällning, riktad mot Bahá’u’lláhs tros ärkefiende, påminner om en liknande katastrof som förorsakades av en romersk kejsares handlingar under den senare delen av den kristna tidsålderns första sekel – en katastrof som raserade Salomos tempel till grunden, förstörde det allra heligaste, ödelade Davids stad, utraderade den judiska hierarkin i Jerusalem, i tusental massakrerade det judiska folket – förföljarna av Jesu Kristi religion – spred återstoden över jordens yta och utvecklade en hednisk koloni i Sion.
Kalifen, den självutnämnde ställföreträdaren för islams Profet, utövade ett andligt herravälde och var förlänad ett heligt anseende som sháhen av Persien varken gjorde anspråk på eller besatt. Det bör heller inte glömmas att sfären för hans andliga jurisdiktion sträckte sig till länder långt bortom hans eget rikes gränser och omfattade den överväldigande majoriteten av muslimer runt om i världen. Han betraktades därutöver, i sin egenskap av Profetens representant på jorden, som beskyddaren av de heliga städerna Mecka och Medina, som islams försvarare och spridare och befälhavare över dess anhängare i alla heliga krig som de kunde komma att bli kallade att utkämpa.
Denna så mäktiga, så upphöjda och så heliga personlighet blev först, på grund av avskaffandet av sultanatet i Turkiet, berövad den världsliga myndighet som företrädarna för sunní-riktningen hade betraktat som en nödvändig beledsagare till hans höga ämbete. Svärdet, symbolen för världsligt herravälde, vreds sålunda ur handen på den befälhavare som under en kort period tilläts inneha en så abnorm och osäker ställning. Det utannonserades dock snart till den sunnitiska världen, som inte tidigare hade rådfrågats, att själva kalifatet hade utplånats och att det land som hade antagit det som ett bihang till sitt sultanat under mer än fyra hundra år nu varaktigt hade förkastat det. Turkarna, som hade varit de militanta ledarna för den muhammedanska världen sedan den arabiska tillbakagången och som hade fört islams baner ända till Wiens portar, regeringssäte i Europas främsta stormakt, hade avsagt sig sitt ledarskap. Den förre kalifen, berövad sin kungliga pompa, fråntagen symbolerna för sitt ställföreträdarskap och övergiven av både vän och fiende, tvingades fly från Konstantinopel, det stolta sätet för en dubbel överhöghet, till de otrognas land och underordna sig samma liv i landsflykt som ett antal av hans härskarkollegor hade blivit och fortfarande var dömda till.
Inte heller har sunní-världen, trots beslutsamma ansträngningar, lyckats att utse någon i hans ställe som, fastän berövad en befälhavares svärd, ändå skulle kunna fungera som förvaltare av Guds apostels mantel och fana – kalifatets två heliga symboler. Konferenser hölls, diskussioner följde, en kalifatkongress sammankallades i Egyptens huvudstad, fatimiternas stad, endast resulterande i det vida publicerade och offentliga erkännandet av dess misslyckande: ”De är överens om att vara oense!”
Egendomlig, otroligt egendomlig, måste ställningen för denna den mäktigaste grenen av den islamska tron förefalla vara, utan något yttre och synligt överhuvud som kan ge uttryck åt dess åsikter och övertygelser, med dess enighet oåterkalleligen splittrad, dess strålglans fördunklad, dess lag underminerad och dess institutioner försatta i ett tillstånd av hopplös förvirring. Denna institution som utmanat de obestridliga, gudomligt fastställda rättigheterna hos Muḥammads tros imamer, hade efter tretton seklers gång gått upp i rök, en institution som hade måttat så skoningslösa slag mot en tro, vars Härold själv var en ättling till imamerna, de lagenliga efterträdarna till Guds apostel.
På vad annat kunde denna anmärkningsvärda profetia, nedtecknad i Lawḥ-i-Burhán, anspela, om inte på undergången för denne sunní-muslimernas krönte härskare? ”O gemenskap av muslimska präster! På grund av er förnedrades folket och islams baner halades och dess mäktiga tron kullkastades.” Hur är det med den fullständigt obetvivlat klara och häpnadsväckande profetian som var nedtecknad i Quyyúmu’l-Asmá? ”Inom kort kommer Vi sannerligen att pina dem som förde krig mot Ḥusayn (imam Ḥusayn) i Eufrats land med den mest plågsamma pina och det mest avskräckande straff.” Vilken annan tolkning kan göras av denna muhammedanska tradition? ”I de yttersta dagarna skall en svår olycka drabba Mitt folk genom deras härskares händer, en olycka vars like icke överträffas av något som någon människa någonsin hört om.”
Detta var emellertid inte allt. Avlägsnandet av kalifen, det andliga överhuvudet för över tvåhundra miljoner muhammedaner, medförde i sitt kölvatten i det land som hade givit islam detta hårda slag avskaffandet av den kanoniska sharí’ah-lagen, indragning av sunní-institutionernas egendom, utfärdandet av civil lagstiftning, undertryckandet av religiösa ordnar, avskaffandet av ceremoniel och traditioner präglade av Muhammads religion. Shaykhu’l-Islam och hans satelliter, inkluderande muftíer, qádíer, hujáher, shaykher, súfíer, hájíer, mawlavíer, dervisher och andra, försvann till följd av ett slag som var mer beslutsamt, mer öppet och drastiskt än det som sháhen och hans regering utdelade mot shiiterna. Huvudstadens moskéer, den islamska världens stolthet och ära, övergavs och den fagraste och mest berömda av dem alla, den oförlikneliga Hagia Sofia, ”det andra firmamentet,” ”kerubernas vagn,” omvandlades till ett museum av de stridbara upphovsmännen till en sekulariserad regim. Det arabiska tungomålet, Guds profets språk, bannlystes i landet, dess alfabet ersattes av de latinska bokstäverna och själva Koranen översattes till turkiska för det fåtal som fortfarande brydde sig om att läsa den. Det nya Turkiets författning kungjorde inte endast formellt avskaffandet av islam som statsreligion och indragningen av dess egendom, med alla sina åtföljande och enligt någras uppfattning ateistiska förordningar, utan förebådade också olika åtgärder som syftade till dess vidare förödmjukelse och försvagning. Även staden Konstantinopel, ”islams kupol,” som Bahá’u’lláh hade riktat sig till i så fördömande ordalag, som efter Bysans fall hade hyllats av den store Konstantin som ”det nya Rom” och upphöjts till rangen av metropol för både Romarriket och kristenheten och senare vördats som kalifernas säte, degraderades till en provinsstads ställning och berövades all sin pompa och ståt, medan dess höga och smäckra minareter står vakt vid graven över så mycken försvunnen glans och makt.
”O plats som är belägen vid stranden av de två haven!” På ett sätt som påminner om de profetiska ord som Jesus Kristus riktade till Jerusalem har Bahá’u’lláh sålunda vänt sig till kejsarstaden: ”Tyranniets tron… har sannerligen rests på dig och hatets låga har tänts i ditt bröst på sådant vis att härskaran i höjden och de som kretsat runt den upphöjda tronen har gråtit och klagat. Vi ser i dig de dåraktiga härska över de kloka och mörkret stoltsera över ljuset. Du är verkligen fylld med uppenbart övermod. Har din yttre glans gjort dig högfärdig? Vid Honom som är mänsklighetens Herre! Den skall snart förgå och dina döttrar och dina änkor och alla släkter som bor i dig skall klaga. Härom underrättar dig den Allvetande, den Allvise.”
Sådant var det öde som drabbade både shia- och sunní-islam i de två länder där de hade rest sina fanor och uppfört sina mäktigaste och mest vittberömda institutioner. Sådant var deras öde i dessa två länder, varav det ena var det där Bahá’u’lláh gick bort som landsflyktig medan det andra var det land där Báb led martyrdöden. Sådant var det öde som drabbade den självutnämnde ställföreträdaren för Guds profet och den alltjämt väntade imámens främsta präster. ”Koranens folk,” intygar Bahá’u’lláh ”har rest sig mot Oss och plågat oss med en sådan plåga att den helige anden klagade och åskan dånade och molnen grät över oss…. Muḥammad, Guds apostel, gråter i det högsta paradiset över deras handlingar.” Även deras egna traditioner fördömer dem: ”En dag kommer att bevittnas av Mitt folk då av islam intet annat kommer att finnas kvar än ett namn och av Koranen intet annat än ett yttre sken. Teologerna kommer på den tiden att vara de mest ondskefulla som världen någonsin har skådat. Illdåd har utgått från dem och på dem kommer de att återkastas.” Och åter: ”De flesta av Hans fiender kommer att vara präster. Hans bud kommer de icke att lyda utan de kommer att säga emot: ’Detta strider mot det som har gått i arv till oss från trons imamer.’” Och återigen: ”Vid den timman kommer Hans förbannelse att komma över er och er fördömelse skall drabba er och er religion kommer att vara ett tomt ord på era tungor. Och när dessa tecken visar sig bland er, förvänta er den dag då en glödhet vind har svept fram över er eller den dag då ni kommer att ha vanställts, eller när stenar kommer att ha regnat över er.”
Denna hord av degenererade präster, brännmärkta av Bahá’u’lláh som ”tvivlets doktorer”, som ”mörkrets furstes usla uppenbarare”, som ”vargar”, som ”faraoner”, som ”brännpunkter för helvetisk eld”, som ”rovgiriga bestar som lever på kadavren av människors själar” och, som omvittnats i deras egna traditioner som såväl upphoven till som offren för illdåd, har anslutit sig till de olika svärmarna av sháh-zádihs, emirer och småprinsar från fallna dynastier – ett vittnesbörd och en varning till alla nationer om vad som förr eller senare måste vederfaras de utövare av världslig makt, oavsett om den är kunglig eller ecklesiastisk, som vågar att utmana eller förfölja de utsedda Kanalerna och Inkarnationerna av gudomlig myndighet och makt.
Islam, på samma gång ursprunget till och förföljare av Bahá’u’lláhs tro, har, om vi rätt läser tidens tecken, bara börjat känna av påföljderna från denna oövervinneliga och segerrika tro. Vi behöver endast erinra oss de nittonhundra år av hopplös misär och förskingring som de som, endast under den korta tidsrymden av tre år, förföljde Guds son, har haft att uthärda och fortfarande uthärdar. Vi kan mycket väl fråga oss, med blandade känslor av förfäran och bävan, hur svåra måste inte vedermödorna då bli för dem som, under inte mindre än femtio år, ”i varje stund med en ny plåga plågat ” Honom som är Fadern och som därutöver förorsakat att Hans Härold – själv en Guds uppenbarare – under sådana tragiska omständigheter tvingades tömma martyriets bägare.
Jag har på de närmast föregående sidorna citerat vissa stycken som kollektivt riktar sig till medlemmarna av det den ecklesiastiska ordningen, både den islamska och den kristna och har sedan redovisat ett antal särskilda budskap och hänvisningar till de muslimska prästerna, både shia och sunní, varefter jag har fortsatt med att beskriva de katastrofer som drabbat dessa muhammedanska hierarkier, deras ledare, deras medlemmar, deras egendomar, deras ceremoniel och institutioner. Låt oss nu betrakta de budskap som särskilt riktades till medlemmarna i det den kristna ecklesiastiska ordningen vilka till största delen har ignorerat Bahá’u’lláhs tro medan ett fåtal bland dem, allteftersom dess administrativa system fått ökad betydelse och vidgat sina förgreningar över kristna länder, har rest sig för att hejda dess framsteg, att förringa dess inflytande och fördunkla dess syfte.
En blick på skrifterna av bahá’í-uppenbarelsens Upphovsman avslöjar det viktiga och betydelsefulla förhållandet att Han som riktade ett odödligt budskap kollektivt till alla jordens kungar, som uppenbarade en skrift till vart och ett av de mest framträdande krönta huvudena i Europa och Asien, som utfärdade sin kallelse till de andliga ledarna inom islam, både sunní och shia, som inte uteslöt vare sig judarna eller zoroastrierna från sin synkrets, vid sidan av sina talrika och upprepade uppmaningar och varningar till hela den kristna världen, har riktat särskilda budskap, vissa allmänna, andra specifika och utmanande, till ledarna såväl som till gemene man i de kristna kyrkliga systemen – dess påve, dess kungar, dess patriarker, dess ärkebiskopar, dess biskopar, dess präster och dess munkar. Vi har redan, i samband med Bahá’u’lláhs budskap till världens krönta huvuden, beaktat vissa aspekter av skriften till påven i Rom, liksom de ord som skrevs till kristenhetens kungar. Låt oss nu vända vår uppmärksamhet mot de avsnitt i vilka kyrkans aristokrati och dess vigda tjänare valts ut för uppmaningar och förmaningar av Bahá’u’lláhs penna:
”O patriarker! Han som ni blev lovad i skrifterna är kommen. Frukta Gud och följ icke de vidskepligas tomma föreställningar. Lägg ifrån er det ni äger och fatta ett säkert tag i Guds skrift genom Hans oinskränkta kraft. Detta är bättre för er än alla era ägodelar. Detta betygar varje förstående hjärta och varje insiktsfull människa. Yvs ni över Mitt namn och likväl stänger er själva ute från Mig såsom med en slöja? Detta är i sanning en underlig sak.”
”O ärkebiskopar! Han som är alla människors Herre är kommen. På vägledningens slätt kallar Han mänskligheten medan ni räknas till de döda! Stor är sällheten för den som uppväcks av Guds bris och har uppstått från de döda i detta klara namn.”
”Säg: O biskopar! Bävan har gripit alla jordens släkten och Han som är den evige Fadern ropar högt mellan jord och himmel. Välsignat är det öra som har hört och det öga som har sett och det hjärta som har vänt sig till Honom, som är Tillbedjans punkt för alla som är i himlarna och alla som är på jorden.” ”O biskopar! Ni är stjärnorna på Min kunskaps himmel. Min barmhärtighet önskar ej att ni faller till jorden. Min rättvisa förkunnar emellertid: ”Detta är vad Sonen har förordnat.” Och vadhelst som utgått från Hans oförvitliga, sanningssägande och trovärdiga mun kan aldrig ändras. Klockorna ringer i sanning ut Mitt namn och jämrar sig för Min skull, men Min ande fröjdar sig i största glädje. Den Älskades kropp trängtar efter korset och Hans huvud ivrar efter spjutet på den Allbarmhärtiges stig. Förtryckarens övermakt kan på intet sätt avhålla Honom från Hans föresats.” Och åter: ”Stjärnorna på kunskapens himmel har fallit, de som åberopar de bevis de har för att påvisa Min saks sanning och som omnämner Gud i Mitt namn. När Jag kom till dem i Mitt majestät, vände de sig likväl bort från Mig. De hör i sanning till de fallna. Detta är vad Anden [Jesus] profeterade då Han kom med sanningen och de judiska lärde tadlade Honom, tills de förövade det, som kom den Helige Ande att brista ut i veklagan och ögonen på dem som åtnjuter närhet till Gud att fälla tårar.”
”Säg: O präster! Låt klockorna vara och träd fram ur era kyrkor! Det tillkommer er på denna dag att med hög röst tillkännagiva det Största namnet bland folken. Föredrar ni att tiga då varje sten och varje träd ljudligt kallar: ’Herren är kommen i sin stora härlighet!’?... Den som kallar människor i Mitt namn tillhör i sanning Mig och kommer att framvisa vad som övergår förmågan hos alla som är på jorden.… Låt Guds bris väcka er. Den har i sanning fläktat över världen. Allt gott skall vederfaras den som har förnummit dess väldoft och blivit räknad till de trosvissa.” Och åter: ”O präster! Räkenskapens dag är här, den dag då Han som var i himmelen har kommit. Han är sannerligen den som utlovades er i böckerna från Gud, den Helige, den Allsmäktige, den Allprisade. Hur länge skall ni vandra i tanklöshetens och vidskepelsens ödemark? Vänd era hjärtan i riktning mot er Herre, den Förlåtande, den Givmilde.”
”Säg: O munkar! Avskilj er ej i kyrkor och kloster. Träd fram med Min tillåtelse och befatta er med det som kommer att gagna era själar och människors själar. Sålunda bjuder er Konungen av räkenskapens dag. Avskilj er i Min kärleks fäste. Detta är i sanning en passande avskildhet, vore ni blott bland dem som inser det. Den som stänger sig inne i ett hus är verkligen såsom en död. Det tillkommer människan att framvisa det som gagnar alla skapade varelser och den som ej frambringar någon frukt är mogen för elden. Så råder er er Herre och Han är i sanning den Allsmäktige, den Allvälgörande. Ingå äktenskap på det att någon efter er måtte fylla er plats. Vi har förbjudit er trolösa gärningar och icke det som vittnar om trofasthet. Har ni klamrat er fast vid de rättesnören som era egna jag har fastlagt och kastat Guds rättesnöre ifrån er? Frukta Gud och var icke bland de dåraktiga. Om ej människan funnes, vem skulle omnämna Mig på Min jord och hur kunde Mina egenskaper och Mitt namn ha blivit uppenbarade? Betänk detta och var icke bland dem som är insvepta i slöjor och sover djupt. Han som icke gifte sig (Jesus) fann ingen plats att vistas på eller att vila sitt huvud, på grund av det som de svekfullas händer åstadkommit. Hans helighet består ej i det ni tror eller föreställer er, utan fastmer i det Vi innehar. Förhör er härom så att ni kan förstå Hans ställning som har blivit upphöjd över vad alla de som bor på jorden föreställer sig. Välsignade är de som inser detta.”
”O munkar! Om ni väljer att följa Mig skall Jag göra er till Mitt rikes arvtagare, och om ni begår överträdelser mot Mig skall Jag tålmodigt uthärda det i Min långmodighet. Sannerligen, Jag är den evigt Förlåtande, den Allbarmhärtige…. Betlehem är satt i rörelse av Guds bris. Vi hör hennes röst säga: ’O givmildaste Herre! Var är Din stora härlighet upprättad? Din närvaros väldofter har vederkvickt mig efter att jag förtärts i min skilsmässa från Dig. Lovad vare Du för att Du har lyft slöjorna och trätt fram i kraft och uppenbar härlighet.’ Från bakom majestätets och storhetens tabernakel ropade Vi till henne: ’O Betlehem! Detta Ljus har gått upp i österlandet och rört sig mot västerlandet, tills det vid sitt livs afton nådde dig. Säg Mig då: Känner sönerna igen Fadern och erkänner Honom eller förnekar de Honom, liksom folket fordom förnekade Honom [Jesus]?’ Varpå hon högt utropade: ’Du är sannerligen den Allvetande, den Välunderrättade.’” Och åter:” Betänk likaledes hur talrika de munkar är i denna tid som i Mitt namn har dragit sig undan i sina kyrkor och som, då den fastställda tiden var inne och Vi avslöjade Vår skönhet för dem, icke förmådde erkänna Mig, oaktat det att de åkallar Mig i gryningen och om aftonen.” ”Läser ni Evangeliet och vägrar likväl att erkänna den Allhärlige Herren? Detta anstår er förvisso icke, o skara av lärda män! ... Den Allbarmhärtiges väldofter har fläktats över hela skapelsen. Lycklig är den människa som har avstått från sina begär och gripit tag i vägledningen”
Dessa ”fallna stjärnor” på kristendomens himmel, dessa ”tjocka moln” som har fördunklat den sanna gudstrons strålglans, dessa kyrkofurstar som har misslyckats med att erkänna ”konungarnas Konungs” överhöghet, dessa Sonens vilseledda tjänare som har undvikit och ignorerat det utlovade rike som den ”evige Fadern” har fört ned från himmelen och nu upprättar på jorden – dessa upplever, på denna ”räkenskapens dag,” en kris som visserligen inte är lika kritisk som den som det islamska prästeståndet, trons oförsonliga fiender, har ställts inför, men en som ändå inte är mindre omfattande och betydelsefull. I sanning, ”makt har tagits” och tas alltmer från dessa kyrkomän som talar i namn av den tro som de bekänner sig till, men vars ande de ändå är så avlägsna från.
Vi behöver endast se oss omkring, medan vi granskar de kristna kyrkliga systemens öden, för att notera den stadiga tillbakagången i deras inflytande, deras minskande makt, deras skadade anseende, deras trotsade auktoritet, deras krympande församlingar, deras kyrkotukts upplösning, begränsningarna för deras press, deras ledares försagdhet, förvirringen ibland deras skaror, det ökande beslagtagandet av deras egendomar, uppgivandet av några av deras starkaste fästen och utplånandet av andra uråldriga och omhuldade institutioner. Sannerligen, ända sedan den gudomliga kallelsen utfärdades, inbjudan utställdes, varningen uttalades och domen förkunnades, har denna process – som kan sägas ha inletts med sammanbrottet för den romerske påvens världsliga överhöghet kort efter att skriften till påven hade uppenbarats – pågått med ökande styrka, hotande själva den grund på vilken hela systemet vilar. Hjälpt av de krafter som den kommunistiska rörelsen har släppt loss, förstärkt av de politiska efterverkningarna av det senaste kriget, påskyndad av den överdrivna, blinda, intoleranta och militanta nationalism som nu omvälver nationerna och sporrad av den stigande flodvågen av materialism, religionslöshet och hedendom, tenderar denna process inte endast att underminera kyrkliga institutioner utan verkar också leda till en snabb avkristning av de breda folklagren i många kristna länder.
Jag skall nöja mig med att räkna upp vissa framträdande uttryck för denna kraft som i ökad utsträckning tränger in på ett av mänsklighetens ledande religiösa systems område och angriper dess starkaste bålverk. Det faktiska utplånandet av den världsliga makt som tillhörde kristenhetens mest framstående härskare omedelbart efter skapandet av kungariket Italien; den anti-klerikala våg som svepte över Frankrike efter det napoleonska kejsardömets kollaps och som kulminerade i det fullständiga skiljandet av den katolska kyrkan från staten, i sekulariseringen av den Tredje republiken, i sekulariseringen av utbildningen och i undertryckandet och skingrandet av religiösa ordnar; den snabba och plötsliga uppgången för den ”religiösa gudlösheten,” den djärva, medvetna och organiserade attack som igångsattes mot den grekisk-ortodoxa kyrkan i Sovjetryssland, som ledde till avskaffandet av statsreligionen, som massakrerade ett väldigt stort antal av dess medlemmar vilka ursprungligen uppgick till över etthundra miljoner själar, som raserade, stängde eller omvandlade tusen och åter tusen kyrkor, kloster, synagogor och moskéer till muséer, teatrar och lagerbyggnader, som plundrade kyrkan på dess egendomar på två och en halv miljoner hektar och som genom sitt Militanta ateisters förbund och utropandet av en ”femårsplan för gudlöshet,” sökte lösgöra de breda folklagrens religiösa liv från dess grundvalar; styckningen av den österrikisk-ungerska monarkin, som i ett slag upplöste den mäktigaste enhet som var lojal mot den romerska kyrkan och stödde dess administration med sina resurser; den spanska statens skilsmässa från samma kyrka och störtandet av monarkin, den katolska kristenhetens förkämpe; den nationalistiska filosofin, upphovet till en ohämmad och föråldrad nationalism som efter att ha detroniserat islam indirekt har attackerat den kristna kyrkans frontlinje i icke-kristna länder och måttar så hårda slag mot den katolska, anglikanska och presbyterianska missionen i Persien, Turkiet och Fjärran östern; den revolutionära rörelse som medförde förföljelse av katolska kyrkan i Mexiko; och slutligen den moderna hedendomens evangelium, ohöljt, aggressivt och hänsynslöst, vilket under de år som föregick det nuvarande kaoset och i ökad utsträckning sedan dess utbrott, har svept över den europeiska kontinenten, invaderande tillflyktsorterna och sående förvirring i hjärtat hos anhängarna till de katolska, grekisk-ortodoxa och lutherska kyrkorna i Österrike, Polen, de baltiska och skandinaviska staterna och mer nyligen i Västeuropa, hem och centrum för kristenhetens mäktigaste hierarkier.
Vilken bedrövlig anblick av oförmåga och splittring företer inte detta inbördeskrig som kristna nationer för mot kristna nationer – anglikaner mot lutheraner, katoliker mot grekisk-ortodoxa, katoliker mot katoliker och protestanter mot protestanter – till stöd för en så kallad kristen civilisation, betraktad av dem som redan har sett de institutioners bankrutt som gör anspråk på och säger sig vara väktare av Jesu Kristi tro! Påvestolens maktlöshet och misströstan om att kunna stoppa denna inbördes strid, i vilken Fridsfurstens barn – prisade och stödda av välsignelser och predikningar från en hopplöst splittrad kyrkas prelater – är engagerade, kungör den grad av undergivenhet till vilken den kristna trons en gång allsmäktiga institutioner har sjunkit och är en slående påminnelse om det lika förfallna tillstånd till vilket dess systerreligions hierarkier har sjunkit.
Hur tragiskt har inte kristendomen ignorerat och hur långt bort har den inte förirrat sig från den höga kallelse som Han, som är den sanne Fridsfursten har uppmanat hela kristenheten att fullgöra i dessa avslutningsord av sitt brev till påven Pius lX – textställen som för alltid klargör skillnaden mellan Bahá’u’lláhs mission i denna tidsålder och den som Jesus Kristus hade: ”O kristna skara! Vi har vid ett tidigare tillfälle uppenbarat Oss för er och ni igenkände Mig icke. Ännu ett tillfälle har nu förunnats er. Detta är Guds dag, vänd er till Honom.… Den Älskade älskar icke att ni måtte förtäras av era begärs eld. Om ni blev utestängda från Honom såsom av en slöja, skulle detta icke orsakas av annat än er egen egensinnighet och okunnighet. Ni omnämner Mig och känner Mig icke. Ni åkallar Mig och ger ej akt på Min uppenbarelse.… O Evangeliets folk! De som icke fanns i konungariket har nu inträtt däri, medan Vi på denna dag ser er stå och dröja vid porten. Riv sönder slöjorna med kraften från er Herre, den Allsmäktige, den Allvälgörande och träd sedan i Mitt namn in i Mitt rike. Så bjuder er Han som önskar er evigt liv.… Vi ser, o konungarikets barn att ni dväljs i mörker. Detta anstår er sannerligen icke. Räds ni ljuset, på grund av era gärningar? Vänd er till Honom…. Sannerligen, sade Han (Jesus): ’Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare.’ På denna dag säger Vi emellertid: ’Följ Mig så att Vi kan låta er bliva mänsklighetens vederkvickare.’” ”Säg,” har Han vidare skrivit, ”Vi har i sanning kommit för er skull och har burit världens olyckor för er frälsnings skull. Undflyr ni Honom som har offrat sitt liv för att ni skall pånyttfödas? Frukta Gud, o Andens bekännare och gå ej i spåren efter varje vilsegången skriftlärd… Öppna era hjärtans dörrar. Han som är Anden står i sanning inför dem. Varför drager ni er undan från Honom, som har ämnat leda er till en strålande plats? Säg: Vi har i sanning öppnat konungarikets portar för er. Skall ni regla dörrarna till era boningar inför Mitt anlete? Detta är förvisso ingenting annat än en gruvlig villfarelse.”
Så långt har det alltså gått för det kristna prästerskapet – ett prästerskap som har ställt sig mellan sin församling och Kristus återkommen i Faderns härlighet. Allteftersom den Utlovades tro tränger allt djupare in i kristenhetens hjärta, allteftersom dess rekryter från de garnisoner som dess ande ansätter, mångfaldigas och framkallar ett samlat och beslutsamt agerande till försvar för den kristna ortodoxins fästen och allteftersom nationalismens, hedendomens, sekulariseringens och rasismens krafter gemensamt rör sig mot en kulmen, skulle vi inte kunna förvänta oss att dessa kyrkoledares fallande makt, auktoritet och prestige kommer att framhävas och ytterligare påvisa sanningen och mer fullständigt avslöja innebörden, i Bahá’u’lláhs uttalande som förutsäger en tillbakagång för Jesu Kristi kyrkas förgrundsgestalter.
Den förödelse som drabbat den shiitiska hierarkin i Persien har i sanning varit ödeläggande och ömklig är den lott som förbehållits dess återstod, vilken nu stönar under en världslig myndighets ok som den under sekler har föraktat och dominerat. Sammanbrottet för den mest framstående institutionen inom sunní-islam har sannerligen varit omstörtande och oåterkalleligt är dess hierarkis fall i det land som hade kämpat för den självutnämnde ställföreträdaren för Guds profet. Stadig och obeveklig är den process som har medfört en sådan förstörelse, skam, splittring och svaghet hos försvararna av de kristna kyrkliga fästena och de moln som förmörkar deras himmel är sannerligen svarta. Genom handlingarna som utfördes av muslimska och kristna präster – dessa ”avgudar,” vilka Bahá’u’lláh har stämplat som utgörande majoriteten av Hans fiender - vilka underlät att, som Han påbjöd, lägga bort sina pennor och kasta bort sina inbillningar och vilka, såsom Han själv har intygat, om de hade trott på Honom, skulle ha åstadkommit massornas omvändelse – har islam och kristendomen, skulle det utan överdrift kunna sägas, trätt in i det mest kritiska skedet av sin historia.
Låt emellertid ingen ta miste på mitt syfte eller förvränga denna huvudsanning som tillhör kärnan i Bahá’u’lláhs tro. Alla Guds profeters gudomliga ursprung – inkluderande Jesus Kristus och Guds apostel, de två största manifestationerna som föregått Bábs uppenbarelse – upprätthålls oreserverat och orubbligt av var och en av bahá’í-religionens anhängare. Dessa Guds budbärares grundläggande enighet erkänns klart, kontinuiteten i deras uppenbarelser bekräftas, den gudagivna auktoriteten och den samstämmiga karaktären av deras böcker tillstås, entydigheten i deras mål och syften förkunnas, det unika i deras inflytande understryks, den slutliga försoningen av deras läror och anhängare förkunnas och förutses. ” De vistas alla”, enligt Bahá’u’lláhs vittnesbörd, ”i samma tabernakel, svävar i samma himmel, sitter på samma tron, talar på samma sätt och förkunnar samma tro.”
Den tro som är förknippad med Bahá’u’lláhs namn frånsäger sig varje avsikt att förringa någon av de profeter som gått före Honom, att beskära någon av deras läror, att på minsta sätt fördunkla strålglansen av deras uppenbarelser, att driva dem bort från deras anhängares hjärtan, att upphäva grunderna för deras doktriner, att förkasta någon av deras uppenbarade böcker eller att undertrycka Deras anhängares rättmätiga strävanden. Samtidigt som Han tillbakavisar varje religions anspråk på att vara Guds slutliga uppenbarelse till människan och avstår från anspråk på slutgiltighet för sin egen uppenbarelse, inpräntar Bahá’u’lláh den grundläggande principen om religiösa sanningars relativitet, den gudomliga uppenbarelsens kontinuitet och den religiösa erfarenhetens fortgående utveckling. Hans syfte är att vidga basen för alla uppenbarade religioner och att klargöra deras skrifters mysterier. Han betonar det oreserverade erkännandet av överensstämmelsen i deras syften, återupprepar de eviga sanningar de inkapslar, samordnar deras funktioner, särskiljer det väsentliga och autentiska från det icke väsentliga och oäkta i deras läror, avskiljer de gudagivna sanningarna från de av prästerskapet framskapade vidskepelserna och på denna grundval förkunnar Han möjligheten och profeterar till och med om oundvikligheten av deras förenande och uppfyllandet av deras högsta förhoppningar.
Vad beträffar Muḥammad, Guds apostel, skall ingen bland Hans anhängare som läser dessa sidor, för ett ögonblick tro att vare sig islam, dess Profet, Hans bok, Hans utnämnda efterträdare eller någon av Hans autentiska läror har blivit eller på något sätt kommer att bli ringaktade, oavsett i hur liten grad. Bábs härstamning, som en ättling till Imám Ḥusayn; de mångahanda och slående bevisen i Nabíls berättelse på den inställning som vår tros Härold hade till islams Grundare, imámer och bok; den glödande hyllning som Bahá’u’lláh gav Muḥammad och Hans lagliga efterträdare, i synnerhet den ”oförliknelige och enastående” Imám Ḥusayn i Kitáb-i-Íqán; de argument som ‘Abdu’l-Bahá anförde, kraftfullt, oförfärat och offentligt i kyrkor och synagogor för att påvisa giltigheten i den arabiske Profetens budskap; och sist men inte minst det skriftliga vitsordet från drottningen av Rumänien som, född i den anglikanska tron och trots det nära förbundet mellan hennes regering och den grekisk-ortodoxa kyrkan, statsreligionen i hennes nya hemland, huvudsakligen som ett resultat av att ha studerat dessa ‘Abdu’l-Bahás offentliga anföranden, föranleddes att förkunna sitt erkännande av Muḥammads profetiska roll – alla förkunnar i otvetydiga ordalag bahá’í-trons sanna inställning till sin moderreligion.
”Gud är,” enligt hennes kungliga hyllning, ”Allt, allting. Han är kraften bakom alla begynnelser... Hans är rösten inom oss som visar oss gott och ont. Men för det mesta bortser vi från den rösten eller missförstår den. Därför valde Han sina utkorade för att komma ned bland oss på jorden för att klargöra Hans ord, Hans verkliga mening. Därför profeterna; därför Kristus, Muḥammad, Bahá’u’lláh, för människan behöver från tid till annan en röst på jorden för att föra Gud till henne, för att skärpa insikten om den sanne Gudens existens. Dessa röster sända till oss måste bli kött så att vi med våra jordiska öron skall kunna vara i stånd att höra och förstå.”
Vilket större bevis kan påvisas, skulle man träffande kunna fråga sig, kan Persiens eller Turkiets präster begära, enligt vilket Bahá’u’lláhs efterföljare erkänner den upphöjda ställning som profeten Muḥammad intar bland alla Guds budbärare? Vilken större tjänst väntar sig dessa präster att vi skall göra islams sak? Vilket större belägg kan de begära för vår förmåga än att vi på platser så långt bortom deras räckvidd tänder gnistan av en brinnande och äkta omvändelse till den sanning som uttalades av Guds apostel och från en kunglig penna erhåller denna offentliga och sant historiska bekännelse av Hans gudagivna mission?
Vad gäller kristendomens ställning, låt det utan tvekan eller tvetydighet sägas att dess gudomliga ursprung ovillkorligen erkänns, att Jesu Kristi sonskap och gudomlighet oförskräckt hävdas, att evangeliets gudomliga inspiration till fullo erkänns, att sanningen i mysteriet rörande den obefläckade jungfru Maria erkänns och att företrädet för Petrus, apostlarnas furste, upprätthålls och försvaras. Den kristna trons Grundare benämns av Bahá’u’lláh som ”Guds ande,” kungörs som Den som ”framträtt ur den helige andes andedräkt,” och prisas till och med som ”Andens innersta väsende.” Hans moder beskrivs som ”det beslöjade och odödliga, det fagraste anletet,” och hennes Sons ställning lovprisas som en ”ställning som har upphöjts över föreställningarna hos alla som lever på jorden,” medan det om Petrus sägs att Gud har fått ”visdomens och yttrandets mysterier att flöda ur hans mun.” ”Du skall veta,” har Bahá’u’lláh därutöver omvittnat, ”att hela skapelsen fällde bittra tårar när Människosonen gav upp andan till Gud. Genom att Han offrade sig själv, ingöts emellertid en ny förmåga i alla skapade ting. Tecknen därpå, vilka alla jordens folk bär vittnesbörd om, är nu uppenbara för dig. Den djupaste visdom som de visa har yttrat, den mest djupsinniga lärdom som något sinne har utvecklat, den konst som de skickligaste händer har framställt, det inflytande som utövats av de mäktigaste härskare, är blott manifestationer av den livgivande kraft som frigjorts genom Hans överjordiska, Hans alltgenomträngande och lysande ande. Vi vittnar om att när Han kom till världen, spred Han sin härlighets prakt över alla skapade ting. Genom Honom har den spetälske återhämtat sig från förvändhetens och okunnighetens spetälska. Genom Honom helades de okyska och egensinniga. Genom Hans kraft, född av Gud allsmäktig, öppnades de blindas ögon och helgades syndarens själ ... Det är Han som renade världen. Salig är den människa som med ett ansikte strålande av ljus har vänt sig till Honom.”
Sannerligen, en väsentlig förutsättning för inträde i bahá’í-gemenskapen av judar, zoroastrier, hinduer, buddhister och anhängare till andra äldre trosläror, liksom av agnostiker och även ateister, är det helhjärtade och oförbehållsamma accepterandet av dem alla av såväl islams som kristendomens gudomliga ursprung, av både Muḥammads och Jesu Kristi profetiska kall, av legitimiteten i imamatets institution och av företrädet hos Petrus, apostlarnas furste. Dessa är de centrala, fasta och obestridliga principer som utgör grundvalen för bahá’í-tron, de som Bahá’u’lláhs tro stolt erkänner, som dess lärare förkunnar, som dess apologeter försvarar, som dess litteratur sprider, som dess sommarskolor utvecklar och som de breda skarorna av dess anhängare omvittnar i både ord och handling. Inte heller skall man ett ögonblick tro att Bahá’u’lláhs efterföljare vare sig försöker förnedra eller ens förringa ställningen hos världens religiösa ledare, vare sig de är kristna, muslimer eller tillhör någon annan trosbekännelse, om deras uppförande skulle överensstämma med deras förkunnelse och vara värdigt den ställning de intar. ” De präster”, har Bahá’u’lláh bekräftat, ”som i sanning är smyckade med kunskapens prydnad och har en from karaktär, är sannerligen såsom huvudet för världens kropp och såsom ögon för nationerna. Människors ledning har i alla tider varit och är beroende av dessa välsignade själar!”. Och åter: ”Den präst vars vandel är otadlig och den vise som är rättvis är såsom anden för världens kropp. Väl skall det gå den präst vars huvud är prytt med rättfärdighetens krona och vars tinning är smyckad med oväld. Och återigen: Den präst som har fattat bägaren med det heligaste vinet och druckit djupt därav i den oinskränkte Förordnarens namn är såsom ett öga för världen. Väl skall det gå den som lyder honom och ihågkommer honom.”
”Stor är den prästs välsignelse”, har Han i ett annat sammanhang skrivit, ”som ej har tillåtit lärdom att bli till en slöja mellan sig och Honom som är Ändamålet med all kunskap och som med ett strålande ansikte har vänt sig till den Självbestående då Denne framträdde. Han räknas i sanning till de lärde. Paradisets invånare söker Hans andedräkts välsignelse och hans lampa sprider sin strålglans över alla som är i himmelen och på jorden. Han räknas sannerligen till profeternas arvtagare. Den som ser honom har sannerligen sett den Sanne och den som vänder sig till honom har sannerligen vänt sig till Gud, den Allsmäktige, den Allvise.”
”Respektera prästerna bland er”, är hans uppmaning, ”De vars handlingar stämmer med den kunskap de besitter, som iakttar Guds bud och påbjuder vad Gud har påbjudit i boken. Var förvissade om att de är vägledningens lampor mellan jord och himmel. De som ej har någon respekt för prästernas ställning och förtjänster har, sannerligen, förändrat de Guds gåvor som förunnats dem.”
Kära vänner! Jag har på de föregående sidorna försökt skildra det världsomslutande eldprov som har tagit mänskligheten i sitt grepp, som i första hand en Guds dom uttalad mot jordens folk, som under ett sekel har vägrat att erkänna Honom vars ankomst har, utlovats i alla religioner och i vars tro enbart, alla nationer kan och till sist måste söka sin sanna frälsning. Jag har citerat vissa stycken ur Bahá’u’lláhs och Bábs skrifter som avslöjar karaktären av och förebådar inträffandet av denna gudomligt vållade hemsökelse. Jag har räknat upp de förfärliga prövningar som drabbat tron, dess Härold, dess Grundare och dess Förebild och avslöjat den tragiska underlåtenheten hos mänskligheten i allmänhet och dess ledare att protestera mot dessa vedermödor och att erkänna de anspråk som De framförde som utstod dem. Jag har därutöver angivit att ett direkt, ett fruktansvärt, ett ofrånkomligt ansvar åvilade de jordens härskare och världens religiösa ledare som, på Bábs och Bahá’u’lláhs tid, höll den absoluta politiska och religiösa maktens tyglar i sitt grepp. Jag har också sökt visa hur, som ett resultat av den direkta och aktiva fiendskapen mot tron från några av dem och andras underlåtenhet att undersöka dess sanning och dess anspråk, att hävda dess oskuld och att ge vedergällning för dess skador, både kungar och andliga ledare har utsatts och fortfarande utsätts för de svåra straff som deras medvetna synder och underlåtenhetssynder har framkallat. Jag har, på grund av det huvudansvar som de åsamkade sig som ett resultat av det obestridda herravälde som de hade över sina undersåtar och anhängare, utförligt citerat de budskap, de uppmaningar och varningar som riktats till dem av vår tros Grundare och framlagt de konsekvenser som härrör från dessa betydelsefulla och epokgörande yttranden.
Denna stora vedergällande katastrof, för vilken världens högsta ledare, både världsliga och religiösa, enligt vad Bahá’u’lláh betygar, skall betraktas som främst ansvariga, bör inte, om vi korrekt skall bedöma den, betraktas som enbart ett straff utmätt av Gud till en värld som i hundra år har framhärdat i sin vägran att omfatta sanningen i det återlösande budskap som erbjudits den av Guds högste Budbärare på denna dag. Den bör också ses, om än i mindre grad, i ljuset av ett gudomligt straff för människosläktets allmänna förvändhet, genom att det låtit sig driva iväg från de grundläggande principer som vid varje tidpunkt måste styra och som allenast kan trygga mänsklighetens liv och utveckling. Mänskligheten har tyvärr med tilltagande envishet föredragit att tillbedja de falska gudar, osanningar och halvsanningar vilka fördunklar dess religioner, fördärvar dess andliga liv, omvälver dess politiska institutioner, fräter på dess sociala struktur och bryter sönder dess ekonomiska struktur, i stället för att erkänna och tillbedja Guds ande som förkroppsligas i Hans religion i denna dag.
Jordens folk har inte endast bortsett från och vissa av dem har även angripit en tro som på samma gång är essensen, löftet, förlikaren och förenaren av alla religioner, utan de har glidit bort från sina egna religioner och på sina omkullkastade altare placerat andra gudar som är helt främmande inte blott för andan utan också för de traditionella formerna i deras gamla religioner.
”Världens anlete,” beklagar sig Bahá’u’lláh, ”har förvandlats. Vägen till Gud och Guds religion har upphört att ha något värde i människors ögon.” ”Livskraften i människornas tro på Gud,” har Han också skrivit, ”dör ut i varje land…. Ogudaktighetens röta äter sig in i det mänskliga samhällets livsviktiga delar.” ”Religion,” bekräftar Han, ”är sannerligen det främsta verktyget för upprättande av ordning i världen och av lugn bland dess folk…. Ju större religionens nedgång är, desto värre blir de ogudaktigas egensinnighet.
Detta kan slutligen ej annat än leda till kaos och förvirring.” Och åter: ”Religionen är ett strålande ljus och ett ointagligt fäste till skydd och välfärd för världens folk.” ”Liksom människans kropp,” har Han i ett annat sammanhang skrivit ”behöver en dräkt att klädas i, behöver mänsklighetens kropp prydas av rättvisans och visdomens mantel. Dess dräkt är den uppenbarelse som förunnats den av Gud.”
Denna livsviktiga kraft håller på att dö ut, denna mäktiga verkande kraft har hånats, detta strålande ljus skymts, denna ointagliga fästning övergivits, denna vackra klädnad kasserats. Gud själv har verkligen blivit avsatt från människornas hjärtan och en avgudadyrkande värld hyllar och tillbeder passionerat och högljutt de falska gudar som dess egna fåfänga inbillningar i sin enfald har skapat och dess missriktade händer så ogudaktigt upphöjt. De främsta avgudarna i mänsklighetens vanhelgade tempel är inga andra än de tre gudarna nationalism, rasism och kommunism, på vars altare regeringar och folk, såväl demokratiska som totalitära, i fred eller i krig, i öst och väst, kristna och islamiska, i olika former och i olika grad nu dyrkar. Deras överstepräster är politikerna och de världsligt visa, tidens så kallade vise män, deras offer är de slaktade massornas kött och blod, deras besvärjelser är utnötta slagord och försåtliga och respektlösa formler, deras rökelse är ångestens rök som stiger från de utplundrades, de lemlästades och de hemlösas sargade hjärtan. De teorier och den politik, så osunda, så skadliga, som förgudar staten och upphöjer nationen över mänskligheten, som syftar till att underordna världens systerraser en enda ras, som diskriminerar mellan de svarta och de vita och som tolererar dominansen av en privilegierad klass över alla andra – dessa är de mörka, de falska och förvrängda doktriner för vilka varje människa eller folk som tror på dem eller agerar efter dem förr eller senare måste drabbas av Guds vrede och straff.
”Rörelser”, är ‘Abdu’l-Bahás varning, ”nyfödda och världsomspännande i sin räckvidd, kommer att göra sitt yttersta för att främja sina ambitioner. Vänsterrörelsen kommer att få stor betydelse. Dess inflytande kommer att spridas.”
I kontrast och oförsonlig motsättning till dessa krigsskapande, världsomskakande doktriner är de helande, räddande, innehållsdigra sanningar som kungjorts av Bahá’u’lláh, den gudomlige Organisatören och Frälsaren av hela människosläktet – sanningar som bör betraktas som den livgivande kraften och kännetecknet för Hans uppenbarelse: ”Världen är blott ett land och mänskligheten dess medborgare” ”Må icke en människa yvas över att hon älskar sitt land, må hon snarare yvas över att hon älskar sitt släkte.” Och återigen: ”Ni är frukterna på ett enda träd och bladen på en gren.” ”Inrikta sinnen och viljor på utbildningen av jordens folk och släkten, så att måhända ... hela mänskligheten kan bli försvarare av en ordning och invånare i en stad ... Ni bor i en värld och har skapats genom en vilja.” ”Akta er, så att icke köttets och en missriktad böjelses begär orsakar splittring bland er. Var som fingrarna på en hand, lemmarna på en kropp.” Och ännu en gång: ”Alla skott i världen kommer från ett träd, alla droppar från en ocean och alla väsen har ett väsen att tacka för sin existens.” Och vidare: ”Den är verkligen en människa som idag viger sig åt tjänandet av hela människosläktet.”
Inte enbart religionslösheten och dess avskyvärda avkomma, den trefaldiga förbannelse som förtrycker mänsklighetens själ i denna dag, måste hållas ansvariga för de olyckor som så tragiskt ansätter den, utan även andra gissel och laster som till största delen är de direkta följderna av ”försvagandet av religionens pelare,” måste betraktas som bidragande faktorer till den mångfaldiga skuld för vilken enskilda människor och nationer straffas. Tecknen på moraliskt förfall, som en följd av detroniseringen av religionen och upphöjandet på tronen av dessa inkräktande avgudar, är alltför talrika och tydliga för att även en ytlig betraktare av dagens samhälle skall undgå att lägga märke till dem. Spridningen av laglöshet, av dryckenskap, av hasardspel och av brottslighet; den omåttliga kärleken till nöjen, rikedom och andra världsliga fåfängligheter; den moraliska slappheten, som visar sig i den oansvariga inställningen till äktenskapet, i den försvagade föräldrakontrollen, i den stigande vågen av skilsmässor, i den sjunkande nivån inom litteraturen och pressen och i befrämjandet av teorier som utgör själva motsatsen till renhet, moralitet och kyskhet – dessa tecken på moralisk dekadens som invaderar både öst och väst, genomtränger varje samhällsskikt och ingjuter sitt gift i dess medlemmar av båda könen, såväl unga som gamla, nedsvärtar ytterligare den skriftrulle på vilken en obotfärdig mänsklighets försyndelser är nedskrivna.
Inte undra på att Bahá’u’lláh, den gudomlige Läkaren, har förklarat: ”l denna dag har människornas tycke och smakförändrats och deras varseblivningsförmåga har förvandlats. Världens motvindar och dess färger har orsakat en förkylning och berövat människornas näsborrar uppenbarelsens väldoft.”
Sannerligen, bräddfull och bitter är kalken för en mänsklighet, vilken har misslyckats med att besvara Guds kallelse som uttalats av Hans oförliknelige Budbärare, vilken har fördunklat den lampa som är tron på Skaparen, vilken i så stor utsträckning har överfört den trohet den är skyldig Honom till sina egna påfunds gudar och orenat sig med den ondska och de laster som en sådan överföring med nödvändighet måste alstra.
Kära vänner! Det är i detta ljus som vi, Bahá’u’lláhs efterföljare, bör betrakta denna Guds hemsökelse som under de avslutande åren av bahá’í-erans första århundrade drabbar största delen av mänskligheten och har försatt dess angelägenheter i en sådan förvirrande oordning. Det är på grund av denna dubbla skuld, de saker den har gjort och de saker som den har lämnat ogjorda, dess missdåd såväl som dess sorgliga och fullständiga underlåtenhet att fullgöra sin tydliga och omisskännliga plikt mot Gud, Hans Budbärare och Hans tro, som denna svåra gudsdom, vilka dess omedelbara politiska och ekonomiska orsaker än må vara, har fängslat den i sitt stenhårda grepp.
Gud straffar emellertid inte, vilket påpekats i början av dessa sidor, endast sina barns missgärningar. Han tuktar därför att Han är rättvis och Han luttrar därför att Han älskar. Efter att ha luttrat dem kan Han inte i sin stora nåd lämna dem åt sitt öde. Just genom själva luttringen förbereder Han dem för den kallelse för vilken Han skapat dem. ”Min olycka är min försyn”, har Han genom Bahá’u’lláhs mun försäkrat dem, ”utåt är den eld och vedergällning men invärtes är den ljus och barmhärtighet.”
De flammor som Hans gudomliga rättvisa har tänt renar en obotfärdig mänsklighet och sammansmälter dess oeniga, dess stridande beståndsdelar så som ingen annan makt kan rena eller sammansmälta dem. Det är inte endast en vedergällande och förstörande eld utan en disciplinär och skapande process vars syfte är räddningen av hela planeten genom dess enande. Mystiskt, långsamt och oemotståndligt förverkligar Gud sin avsikt, fastän den syn som denna dag möter våra ögon är anblicken av en värld hopplöst insnärjd i sina egna snaror fullständigt obekymrad om den Röst som, under ett århundrade har kallat den till Gud och ömkligt underdånig de sirenröster som försöker locka ner den i den väldiga avgrunden.
Guds syfte är ingenting annat än att inleda, på sätt Han allena kan åstadkomma och vars fulla betydelse Han allena kan begripa, den stora, den gyllene tidsåldern för en sedan länge splittrad, sedan länge plågad mänsklighet. Dess nuvarande tillstånd och faktiskt även dess omedelbara framtid är mörk, beklämmande mörk. Dess avlägsna framtid är dock strålande, härligt strålande – så strålande att inget öga kan föreställa sig den.
”Förtvivlans vindar”, skriver Bahá’u’lláh då han överblickar mänsklighetens omedelbara framtid, ”blåser tyvärr från alla håll och de stridigheter som delar och drabbar människosläktet ökar dagligen. Tecknen på förestående konvulsioner och kaos kan nu skönjas, eftersom den nuvarande ordningen visar sig beklagansvärt ofullkomlig.” ”Sådant skall dess tillstånd bli”, har Han i ett annat sammanhang förklarat, ”att det icke vore lämpligt och passande att avslöja det nu.” ”Dessa fruktlösa strider”, har Han, å andra sidan, uttryckligen profeterat, i det att Han begrundade mänsklighetens framtid under sitt minnesvärda samtal med den persiske orientalisten, Edward G. Browne, ”dessa ödeläggande krig kommer att försvinna och den största freden skall komma ... Dessa strider och denna blodsutgjutelse och osämja måste upphöra och alla människor bli såsom ett släkte och en familj.” ”Snart” förutspår Han, ”kommer den nuvarande ordningen att rullas ihop och en ny bredas ut i dess ställe.” ”Efter en tid”, har Han också skrivit, ”kommer alla regeringar på jorden att förändras. Förtryck kommer att omsluta världen. Och efter en universell konvulsion kommer rättvisans sol att stiga från det osynliga rikets horisont.” ”Hela jorden”, har Han dessutom sagt, ”är nu i ett tillstånd av havandeskap. Den dag närmar sig då den kommer att ha frambringat sina ädlaste frukter, då från den kommer att ha vuxit fram de högsta träd, de mest förtrollande blommor, de mest himmelska välsignelser.” ”Alla nationer och släkten” har ’Abdu’l-Bahá likaledes skrivit, ”...kommer att bli en enda nation. Religiösa och sekteriska motsättningar, rasers och folks fiendskap och tvister mellan nationerna kommer att avskaffas. Alla människor kommer att ansluta sig till en religion, kommer att ha en gemensam tro, kommer att smälta samman till en ras och bli ett enda folk. Alla kommer att bo i ett gemensamt fädernesland som är planeten själv.”
Vad vi för närvarande bevittnar under ”denna den allvarligaste krisen i civilisationens historia”, som påminner om tider då ”religioner har försvunnit och föds”, är ungdomsstadiet i mänsklighetens långsamma och smärtsamma utveckling, en förberedelse för uppnåendet av mogenhetsstadiet, vilket som ett löfte finns inneslutet i Bahá’u’lláhs lära och är innefattat i Hans profetior. Denna övergångsålders tumult är kännetecknande för ungdomstidens häftighet och irrationella instinkter, dess dårskap, dess slöseri, dess stolthet, dess självsäkerhet, dess upproriskhet och förakt för disciplin.
Spädbarnsstadiet och barndomens tid har nått sitt slut, för att aldrig återkomma, medan den stora tidsåldern, alla tidsåldrars höjdpunkt, vilken måste utmärka hela människosläktets uppnående av myndighetsåldern, ännu inte har anlänt. Omvälvningarna i denna ytterst oroliga övergångsperiod i mänsklighetens annaler är de nödvändiga förutsättningarna för och förebådar det oundvikliga annalkandet av den tidsåldrarnas tidsålder, ”ändens tid”, i vilken stridens dårskap och tumult som sedan historiens gryning har svärtat mänsklighetens annaler slutgiltigt kommer att ha omvandlats till visdomen och lugnet hos en ostörd en universell och bestående fred, i vilken splittringen och åtskillnaden mellan människobarnen kommer att ha givit vika för en världsvid försoning och det slutliga enandet av de mångahanda beståndsdelar som utgör det mänskliga samhället.
Detta kommer i sanning att vara den passande höjdpunkten i den integrationsprocess som, med början i familjen, den minsta enheten på den mänskliga organisationens skala, efter att stegvis ha frambragt stammen, stadsstaten och nationen, måste fortsätta att verka tills dess den kulminerar i enandet av hela världen, det slutliga målet och den avslutande höjdpunkten för mänsklig utveckling på denna planet. Det är detta stadium som mänskligheten, med eller mot sin vilja oemotståndligt närmar sig. Det är för detta stadium, som detta väldiga eldprov som mänskligheten upplever på ett mystiskt sätt banar väg. Det är med detta stadium som Bahá’u’lláhs tros öden och syfte är oskiljaktigt förenat. Det är de skapande energier som Hans uppenbarelse ”år sextio” har lösgjort, sedan stärkta av de successiva utflödena av himmelsk kraft beviljade hela människosläktet ”år nio” och ”år åttio”, som har ingjutit i mänskligheten förmågan att uppnå detta slutliga stadium i sin organiska och gemensamma utveckling. Det är med Hans religionsordnings gyllene tidsålder som fullföljandet av detta utvecklingsförlopp för alltid kommer att förknippas. Det är strukturen hos Hans nya världsordning, som nu rör sig i skötet hos de administrativa institutioner Han själv har skapat, som kommer att tjäna både som ett mönster och en kärna för det världssamvälde vilket är den vissa, den oundvikliga bestämmelsen för jordens folk och nationer.
På samma sätt som mänsklighetens organiska utveckling har varit långsam och gradvis och stegvis omfattat enandet av familjen, stammen, stadsstaten och nationen, så har det ljus som förunnats genom Guds uppenbarelse, vid olika stadier i religionens utveckling, återspeglat i gångna tiders successiva religionsordningar, tilltagit långsamt och gradvis. Ja, måttet av gudomlig uppenbarelse har i varje tidsepok anpassats till och varit proportionerlig med den grad av sociala framsteg som uppnåtts i den tidsåldern av en mänsklighet stadd i ständig utveckling.
”Det har föreskrivits av Oss”, förklarar Bahá’u’lláh, ”att Guds ord och alla dess inneboende möjligheter, skall uppenbaras för människorna i strikt överensstämmelse med sådana villkor som har förutbestämts av Honom som är den Allvetande, den Allvise ... Skulle ordet tillåtas att plötsligt lösgöra alla krafter dolda inom det, skulle ingen människa kunna bära vikten av en så mäktig uppenbarelse.” ”Alla skapade ting”, har ‘Abdu’l-Bahá, för att klargöra denna sanning, bekräftat, ”har sin grad eller sitt stadium av mognad. Mogenhetsperioden i ett träds liv är den tid då det bär frukt ... Djuret uppnår ett stadium av full växt och fullkomning och i människoriket når människan sin mognad då ljuset av hennes intelligens når sin största kraft och utveckling ... Likaledes finns det perioder och stadier i mänsklighetens gemensamma liv. Vid en tidpunkt genomgick den sitt barndomsstadium, vid en annan sin ungdomsperiod, men nu har den inlett sin länge förutsagda mogenhetsfas och tecknen på denna är uppenbara överallt…. Det som var tillämpligt för mänskliga behov under släktets tidigare historia kan varken motsvara eller tillfredsställa denna dags krav, denna nyhetens och fullbordandets period. Mänskligheten har stigit fram ur sitt tidigare stadium av begränsning och förberedande träning. Människan måste nu bli genomsyrad av nya dygder och krafter, nya moraliska normer, nya förmågor. Nya gåvor, fulländade skänker väntar och håller redan på att nedsändas till henne. Ungdomsperiodens gåvor och välsignelser, ehuru lämpliga och tillräckliga under mänsklighetens ungdomstid, är nu oförmögna att uppfylla mogenhetstidens fordringar.” ”I varje religionsordning”, har Han dessutom skrivit, ”har den gudomliga vägledningens ljus varit fokuserat på ett centralt tema. ... I denna underbara uppenbarelse, i detta härliga sekel, är grunden för Guds tro och det utmärkande draget för Hans lag, medvetenheten om mänsklighetens enhet.”
Den uppenbarelse som förknippas med Jesu Kristi tro riktade uppmärksamheten främst mot den enskilda individens frälsning och formandet av hennes uppförande och betonade som dess centrala tema nödvändigheten av att inprägla i människan, som den grundläggande enheten i det mänskliga samhället, en hög nivå av moral och disciplin. Ingenstans i evangelierna finner vi någon hänvisning till nationernas enhet eller förenandet av hela mänskligheten. Då Jesus talade till dem som omgav Honom vände Han sig främst till dem som enskilda individer snarare än som beståndsdelar av en universell odelbar enhet. Jordytan i sin helhet var ännu outforskad och man kunde inte föreställa sig organiserandet av alla dess folk och nationer som en enhet, än mindre förkunna och etablera det. Vilken annan tolkning kan ges dessa ord, riktade av Bahá’u’lláh särskilt till Evangeliets anhängare, i vilka den grundläggande skillnaden mellan Jesu Kristi mission, som gällde i första hand den enskilda människan och Hans eget budskap, inriktat särskilt på mänskligheten som helhet, slutgiltigt har fastställts: ”Sannerligen, sade Han (Jesus): ’Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare.’ På denna dag säger Vi emellertid: ”Följ Mig så att Vi kan göra er till mänsklighetens vederkvickare.”
Den islamska tron, den efterföljande länken i den gudomliga uppenbarelsens kedja, införde, som Bahá’u’lláh själv intygar, föreställningen om nationen som en enhet och ett nödvändigt steg i organiserandet av det mänskliga samhället och innefattade den i sin lära. Detta är i sanning vad som menas med detta korta men högst betydelsefulla och belysande uttalande av Bahá’u’lláh: ”Fordom (islamska religionsordningen) har det uppenbarats: ’Att älska sitt land är en viktig beståndsdel av Guds tro’”. Denna princip upprättades och betonades av Guds apostel eftersom det mänskliga samhällets utveckling krävde det på den tiden. Något steg över och bortom det kunde heller inte ha förutsetts eftersom världsomfattande förhållanden som förberedde det för etablerandet av en högre form av världsorganisation ännu var ouppnåeliga. Föreställningen om nationalitet, uppnåendet av nationens ställning, kan därför sägas vara den utmärkande egenskapen i den muhammedanska religionsordningen, under vars period världens nationer och folk, särskilt i Europa och Amerika, enades och uppnådde politiskt oberoende.
’Abdu’l-Bahá själv belyser denna sanning i en av sina skrifter: ”Även om harmoni etablerades i gångna cykler, hade ändå inte, på grund av avsaknaden av medel, hela mänsklighetens enighet kunnat uppnås. Kontinenter förblev vitt skilda åt, ja även bland folken på en och samma kontinent var möten och tankeutbyte nära nog omöjliga. Följaktligen var umgänge, förståelse och enighet bland alla folk och släkten på jorden ouppnåeliga. I denna dag har dock kommunikationsmedlen mångdubblats och de fem kontinenterna på jorden har praktiskt taget slagits samman till en ... På samma sätt har alla medlemmar av den mänskliga familjen, antingen de är folk eller regeringar, städer eller byar, blivit alltmer ömsesidigt beroende. Självförsörjning är ej längre möjlig för någon eftersom politiska band förenar alla folk och nationer och banden av handel och industri, jordbruk och utbildning varje dag stärks. Därmed kan på denna dag hela mänsklighetens enhet uppnås. Detta är sannerligen inget annan än ett av underverken i denna underbara tid, detta härliga århundrade. Forna tidsåldrar har varit berövade detta, men detta århundrade – ljusets århundrade – har begåvats med unik och aldrig tidigare skådad ära, kraft och upplysning. Därför utvecklas mirakulöst ett nytt underverk varje dag. Så småningom kommer det att synas hur klart dess ljus kommer att brinna i människans gemensamhet.”
”Se”, förklarar han vidare, ”hur dess ljus nu gryr över världens mörknade horisont. Det första ljuset är enighet i den politiska sfären, vars tidiga glimtar nu kan skönjas. Det andra ljuset är tankens enighet i världens angelägenheter, vars fullbordande inom kort kommer att bevittnas. Det tredje ljuset är enighet i frihet som säkerligen kommer att inträffa. Det fjärde ljuset är religionens enighet som är grundens själva hörnsten och som genom Guds kraft kommer att uppenbaras i all sin prakt. Det femte ljuset är nationernas enighet – en enighet som i detta århundrade säkert kommer att etableras, vilket får alla världens folk att betrakta sig som medborgare i ett gemensamt fosterland. Det sjätte ljuset är rasernas enighet, som gör alla som bor på jorden till folk och släkten till en enda ras. Det sjunde ljuset är enighet i språk, dvs valet av ett universellt tungomål som alla folk kommer att lära sig och samtala på. Vart och ett av dessa kommer oundvikligen att inträffa eftersom kraften i Guds rike kommer att hjälpa och bistå för deras förverkligande.”
”En av de stora händelser,” har ‘Abdu’l-Bahá bekräftat, i boken Några besvarade frågor, ”som kommer att inträffa på den dag den oförlikneliga Grenen (Bahá'u'lláh) manifesteras är höjandet av Guds standar bland alla nationer. Med detta menas att alla nationer och släkten kommer att samlas i skuggan av detta gudomliga baner, som icke är något annat än själva Herrens gren och kommer att bli en enda nation. Religiösa och sekteristiska motsättningar, rasers och folks fientlighet och motsättningar mellan nationer kommer att elimineras. Alla människor kommer att följa en enda religion, kommer att ha en gemensam tro, kommer att smälta samman till en ras och bli ett enda folk. Alla kommer att bo i ett gemensamt fosterland som är planeten själv.
”Detta är det stadium som världen nu närmar sig, världsenighetens stadium, vilket, som ‘Abdu’l-Bahá försäkrar oss, i detta århundrade kommer att bli säkert upprättat. ”Storhetens tunga”, bekräftar Bahá’u’lláh själv, ”har ...på Hans uppenbarelses dag förkunnat: ’Det är icke den som älskar sitt land som bör yvas, utan den som älskar hela världen.’” ”Genom den kraft”, tillägger Han, ”som lösgjorts genom dessa upphöjda ord har Han givit en ny impuls och angivit en ny inriktning för människohjärtanas fåglar och har utplånat varje spår av inskränkning och begränsning från Guds heliga bok.
Ett varningens ord bör emellertid uttalas i detta sammanhang. Kärleken till ens land, ingjuten och betonad av isláms lära som ”en beståndsdel av Guds tro” har inte vare sig fördömts eller förringats genom denna deklaration, denna Bahá’u’lláhs kraftfulla utsaga. Den bör inte, ja den kan inte, tolkas som ett förkastande eller betraktas som någon form av klander riktat mot en sund och intelligent patriotism, ej heller söker den undergräva troheten och lojaliteten hos någon individ gentemot hans land och inte heller står den i konflikt med de rättmätiga strävandena, rättigheterna och skyldigheterna hos någon enskild stat eller nation. Allt vad den innebär och förkunnar är patriotismens otillräcklighet, med hänsyn till de grundläggande förändringar som inträtt i samhällets ekonomiska liv och nationernas ömsesidiga beroende och som en följd av världens sammandragning genom transportmedlens och kommunikationernas omvälvningar – förhållanden som inte förelåg och inte kunde föreligga vare sig på Jesu Kristi eller Muḥammads tid. Den uppmanar till en bredare lojalitet, som inte bör komma i konflikt med mera begränsade lojaliteter och som sannerligen inte heller gör det. Den ingjuter en kärlek som, med hänsyn till dess omfattning, måste innefatta och inte utesluta kärleken till ens eget land. Den lägger, genom denna lojalitet som den inspirerar och denna kärlek som den bibringar, den enda grund på vilken idén om världsmedborgarskap kan frodas och strukturen för världens enande kan vila. Den betonar emellertid underordnandet av nationella hänsyn och särintressen under de oavvisliga och ytterst viktiga anspråken från mänskligheten som helhet eftersom, i en värld av ömsesidigt beroende nationer och folk, det som gagnar delen bäst kan uppnås genom befrämjandet av helheten.
Världen rör sig i sanning mot sin bestämmelse. Jordens folks och nationers ömsesidiga beroende, vadhelst ledarna för världens splittrande krafter än må säga eller göra, är redan ett etablerat faktum. Dess enhet inom den ekonomiska sfären är nu förstådd och erkänd. Delens välfärd innebär helhetens välfärd och delens nöd åstadkommer nöd för helheten. Bahá’u’lláhs uppenbarelse har, med Hans egna ord, ”skapat en ny impuls och givit en ny riktning” till denna väldiga process som nu verkar i världen. De eldar som tänts av detta stora eldprov är följderna av människornas underlåtenhet att erkänna den. De påskyndar dessutom dess fullbordan. Långvariga, världsomfattande, plågsamma olyckor, förbundna med kaos och allmän förstörelse, måste med nödvändighet omskaka nationerna, väcka världens samvete, desillusionera massorna, påskynda en djupgående förändring i själva samhällsbegreppet och slutligen sammansmälta mänsklighetens splittrade, blödande lemmar till en enda kropp, organiskt förenad och odelbar.
I mina tidigare budskap har jag redan hänvisat till den allmänna beskaffenheten, innebörden och egenskaperna avseende detta världssamvälde, förutbestämt att förr eller senare framstiga ur denna stora världsomvälvnings blodbad, vånda och ödeläggelse. Det är tillfyllest att säga att denna fullbordan enligt sin natur kommer att vara en fortlöpande process en gradvist löpande process och måste, som Bahá’u’lláh själv har förutsett, till en början leda till upprättandet av den mindre fred som jordens nationer, ännu omedvetna om Hans uppenbarelse, själva kommer att upprätta och ovetande om de allmänna principer som Han har formulerat, likväl är i färd med att genomföra. Detta ödesdigra och historiska steg, vilket innebär mänsklighetens nydaning som resultat av det universella erkännandet av dess enhet och helhet, kommer att föra med sig förandligandet av massorna som en följd av att de inser Bahá’u’lláhs tros karaktär och erkänner dess anspråk – den avgörande förutsättningen för det slutliga sammansmältandet av alla raser, trosläror, klasser och nationer, vilket måste utmärka framträdandet av Hans nya världsordning.
Då kommer hela människosläktets myndighetstid att förkunnas och firas av alla jordens folk och nationer. Då kommer den största fredens baner att hissas. Då kommer den världsomfattande överhögheten hos Bahá’u’lláh – Upprättaren av Faderns rike, förutsagt av Sonen och förutsett av Guds profeter före Honom och efter Honom – att erkännas, hyllas och fast upprättas. Då kommer en världscivilisation att födas, blomstra och stadfästas för all framtid, en civilisation med ett så fullödigt liv att världen aldrig har skådat eller ännu kan föreställa sig dess like. Då kommer det eviga förbundet att fullbordas i sin helhet. Då kommer det löfte som är inneslutet i alla Guds böcker att infrias och alla profetior uttalade av äldre tiders profeter att uppfyllas och visionen hos fjärrskådare och poeter att förverkligas. Då kommer planeten, stärkt av dess invånares universella tro på en enda Gud och deras trohet mot en gemensam uppenbarelse, att inom de begränsningar som den pålagts återspegla den strålande prakten av Bahá’u’lláhs överhöghet, lysande i sin fullhets glans i Abhá-paradiset och göras till fotpallen för Hans tron i höjden och hyllas som det jordiska himmelriket i stånd att uppfylla den outsägliga bestämmelse som fastställts för den, sedan urminnes tider av dess Skapares kärlek och visdom.
Det ankommer inte på oss, vi ömkliga dödliga, att vid detta kritiska stadium i mänsklighetens långa och skiftande historia uppnå en exakt och tillfredsställande förståelse av de steg som gradvis måste leda en blödande mänsklighet, olyckligt glömsk av sin Gud och obekymrad om Bahá’u’lláh, från dess Golgata till dess slutliga återuppståndelse. Det kommer inte an på oss, de åsyna vittnena till Hans tros alltunderkuvande kraft, att ens för ett ögonblick, hur dystert det elände som omger världen än må vara, ifrågasätta Bahá’u’lláhs förmåga att, med sin viljas hammare och genom vedermödans eld, på denna födslovåndornas tidsålders städ och i den särskilda form som Hans sinne har föreställt sig, kunna smida samman dessa skingrade och ömsesidigt förstörande spillror i vilka en pervers värld har fallit, till en enda enhet, fast och odelbar och i stånd att genomföra sin plan för människobarnen.
Vår plikt är snarare, hur förvirrad skådeplatsen än må vara, hur dystra de nuvarande utsikterna än må vara, oavsett hur begränsade våra resurser än må vara, att arbeta lugnt, förtröstansfullt och oavlåtligt för att bidraga med vår andel av hjälpen, på det sätt omständigheterna måtte göra det möjligt för oss, till de krafters verksamhet som, ordnade och styrda av Bahá’u’lláh, leder mänskligheten ut ur eländets och skammens dal till maktens och härlighetens högsta höjder.
Shoghi
Till Guds älskade och den Barmhärtiges tjänarinnor i hela västerlandet.
Haifa, Palestina 28 mars 1941