Från de tidigaste åren i sin ämbetsperiod som den gudomligt utnämnde Beskyddaren av Guds sak förlänande Shoghi Effendi de nordamerikanska bahá'íerna den särskilda förmånen få emotta ett antal inspirerande och utmanande budskap som noggrant beskrev de uppgifter som de var kallade att utföra och vilka betonade relationen mellan dessa mål och förverkligandet av deras bestämmelse som de valda redskapen för genomförandet av 'Abdu'l-Bahás gudomliga plan.
Av alla dessa budskap var Den gudomliga rättvisans ankomst, skrivet år 1938, kanske det som mest direkt berörde den enskilde bahá'íens liv. I detta beskrev Beskyddaren de andliga villkoren för framgång i varje aktivitet för Trons utveckling. Han betonade särskilt inte bara de ouppskattbara andliga faktorer som sammanhänger med människans inre liv, utan också de mänskliga och sociala relationer som måste förfinas och göras till en integrerad del av varje bahá'ís dagliga liv.
Beskyddaren beskriver också med förvånansvärd exakthet de grundläggande sjukdomar som drabbat det amerikanska samhället och indikerar den sannolika utvecklingen av världshändelserna, vilka skulle komma att skapa nya utmaningar och möjligheter för den amerikanska nationen. I detta ödesmättade budskap beskriver han ingående och tydligt den roll som de amerikansk bahá'íerna skulle komma att bli kallade att spela under de kommande åren.
I denna tid då så många av de profetiska yttrandena avseende Amerika av både 'Abdu'l-Bahá och Shoghi Effendi har en djupare mening och betydelse än någonsin tidigare när det gäller deras inverkan på de amerikanska bahá'íernas aktiviteter, är det särskilt passande att en ny utgåva av Den gudomliga rättvisans ankomst görs tillgänglig för att ge varje bahá'í en möjlighet att genom ett noggrant studium av dess innehåll nå en klarare förståelse av vår tros sanna syfte, av Amerikas andliga bestämmelse och av det sätt på vilket den enskilda troende är kallad att bidra till uppnåendet av den bestämmelsen genom att tjäna, såväl hemma som i andra länder.
Paul Haney, Bahá'í världscentrum, Haifa, Israel, November 1968
Återkommande kriser
Den främsta kvarvarande borgen
Ett korståg av ännu större omfattning
Framtidens möjligheter
Hans ofelbara ljus
Hans uppenbarelses ojämförliga uppgift
Ett överväldigande stort ansvar
Andliga förutsättningar
Den mest utmanande frågan
Deras tvåfaldiga korståg
Undervisningsbehoven
Uppväckandet av Latinamerikas länder
Den nödvändiga grunden
En appell om pionjärer
En förhärskande del
Till bahá'í-ungdomarna
Panamas särskilda ställning
En outgrundlig visdom, en alltbevingande vilja
Konungarikets ankomst
Amerikas bestämmelse
Till Guds älskade och den Nådefulles tjänarinnor i hela USA och Kanada.
Högt älskade bröder och systrar i kärleken till Bahá’u’lláh:
Det skulle sannerligen vara svårt att tillräckligt väl uttrycka de känslor av oemotståndlig glädje och jubel som översvämmar mitt hjärta varje gång jag stannar upp för att begrunda de oupphörliga bevisen på den starka kraft som i Bahá’u’lláhs världsordning besjälar ståndaktiga pionjärer som genomför den plan som anförtrotts dem. Den överenskommelse som era valda nationella representanter undertecknat, som markerar inledningen av den sista fasen i det största företag som någonsin igångsatts av efterföljarna till Bahá’u’lláhs tro i västvärlden, vittnar, inte minst och utan skuggan av ett tvivel, om de ytterst uppmuntrande framsteg som visats i den nationella undervisningskommitténs successiva redogörelser, om den trohet, den kraft och den noggrannhet med vilka ni sköter de många verksamheter som nödvändigtvis ingår i sjuårsplanens utveckling. I både dess aspekter och alla detaljer, genomförs den med föredömlig regelbundenhet och precision, med oförminskad effektivitet och berömvärt utförande.
Den kompetens som de nationella representanterna för de amerikanska troende under de senaste månaderna så slående har visat, synliggjord genom successiva åtgärder de vidtagit, har haft sin motsvarighet i det lojala, förbehållslösa och rikliga stöd som de fått av alla dem som de representerar vid varje kritiskt skede och vid varje nytt framsteg i utförandet av sina heliga plikter. Sådan nära samverkan, sådan fullständig sammanhållning, sådan beständig endräkt och gemenskap mellan de olika organ som bidrar till det organiska livet inom, och utgör ramverket för varje välfungerande bahá’í-samfund, är en företeelse som erbjuder en slående kontrast till de söndrande tendenser som de oförenliga delarna i dagens samhälle så tragiskt visar. Medan varje synbar prövning, som den Allsmäktiges outgrundliga visdom anser nödvändig att låta sitt utvalda samfund drabbas av, enbart tjänar till att ånyo visa dess grundläggande solidaritet och befästa dess inre styrka, blottställer varje ny kris för en tidsålder i förfall tydligare än den föregående, de nedbrytande influenser som snabbt undergräver livskraften och urholkar grundvalarna för dess fallande institutioner.
För sådana ingripanden från en ständigt vakande försyn måste de som identifierar sig med det Största namnets samfund känna sig evigt tacksamma. Av varje nytt tecken på Hans aldrig sinande välsignelser å ena sidan och av Hans närvaro å den andra, kan de inte undgå att inspireras med det största hopp och mod. Beredda att gripa varje tillfälle som snurrandet av ödets hjul inom deras tro erbjuder dem och oförfärade av utsikterna till ryckvisa omvälvningar som förr eller senare ödesdigert påverkar dem som har vägrat omfamna dess ljus, måste de, och de som kommer att arbeta efter dem, kämpa vidare till dess de processer, som nu har satts i rörelse, var och en har förbrukat sin kraft och bidragit med sin del i födelsen av den ordning som nu växer i skötet hos en tidsålder i födslovåndor.
Dessa återkommande kriser som, med olycksbådande frekvens och oemotståndlig kraft, hemsöker en allt större del av människosläktet måste med nödvändighet fortsätta att, om än tillfälligt och i viss omfattning, på ett världssamfund utöva sitt fördärvliga inflytande som har spridit ut sina förgreningar till de yttersta ändarna av jorden. Hur kan inledningen till en världsomvälvning, som frigör krafter som så allvarligt rubbar den sociala, religiösa, politiska och ekonomiska jämvikten i det ordnade samhället, som mot kaos och förvirring störtar politiska system, rasdoktriner, sociala föreställningar, kulturella normer, religiösa band och handelsrelationer – hur kan sådan oro, i en sådan omfattning, så helt utan motstycke, undvika att ha återverkningar på en så ung tros institutioner, en tro vars grundsatser har en direkt och livgivande inverkan på var och en av dessa sfärer för mänskligt liv och vandel?
Föga förvånande är det därför om de, som håller fanan högt för en så allt genomsyrande tro, för en så utmanande sak, upplever att de påverkas av dessa världsomskakande krafters inverkan. Föga förvånande är, att de mitt i denna virvel av motstridiga begär, erfar att deras frihet har inskränkts, deras lärosatser föraktats, deras institutioner angripits, deras motiv svärtats ned, deras myndighet äventyrats, deras anspråk förkastats.
I hjärtat av den europeiska kontinenten har ett samfund, som, enligt ‘Abdu’l-Bahás förutsägelse, är ämnat, i kraft av sin andliga potential och sitt geografiska läge, att utstråla glansen av trons ljus över de länder som omger det, tillfälligt hamnat i skuggan genom de inskränkningar som en regim, som gravt missförstått dess syfte och dess funktion, har valt att lägga på det. Dess röst är nu tyvärr tystad, dess institutioner upplösta, dess litteratur förbjuden, dess arkiv konfiskerade och dess möten uppskjutna.
I Centralasien, i den stad som fick den unika utmärkelsen av ‘Abdu’l-Bahá att utses till att vara hem för det första Mashriqu’l-Adhkár i bahá’í-världen, finner sig Bahá’u’lláhs hårt ansatta tro, såväl i städerna som i byarna i den provins den tillhör, som ett resultat av den ovanliga och unika livskraft som den, under flera årtionden ständigt utstrålat, i händerna på krafter som, skrämda av dess ökande inflytande, nu har för avsikt att förminska den till total maktlöshet. Dess tempel har konfiskerats, även om det fortfarande används för bahá’í-andakt, medan dess råd och kommittéer är upplösta, dess undervisningsaktiviteter lamslagna, dess främsta förespråkare förvisade och inte få av dess mest entusiastiska anhängare, kvinnor som män, är fängslade.
I dess födelseland, där den stora majoriteten av dess efterföljare bor – ett land vars huvudstad Bahá’u’lláh hyllat som ”världens moder” och ”källan till mänsklighetens lycka” – strävar en civil myndighet, ännu ej officiellt skild från ett föråldrat, fanatiskt och skandalöst korrupt prästerskaps paralyserande inflytande, obevekligt vidare med sin förtryckande kampanj mot efterföljarna till en tro, som den under nästan ett århundrade utan framgång försökt kväva. Likgiltig inför den sanning att medlemmarna av detta oskyldiga och fredlösa samfund med rätta kan göra anspråk på att vara bland de mest oegennyttiga, de mest kompetenta, de mest hängivna älskare av sitt hemland, föraktfull inför deras djupa upplevelse av världsmedborgarskap, något som förespråkarna för en överdriven och trångsynt nationalism aldrig kan hoppas uppskatta, vägrar en sådan myndighet ge en tro, som utsträcker sin andliga domvärjo över nästan sexhundra lokala samfund och som numerärt överträffar anhängarna av både de kristna, judiska och zoroastriska samfunden i landet, den nödvändiga juridiska rätten att upprätthålla sina lagar, sköta sina angelägenheter, driva sina skolor, fira sina högtider, sprida sin litteratur, högtidlighålla sina helgdagar, uppföra sina byggnader och säkra sina tillgångar.
Och nyligen har nu i det Heliga landet självt, hjärtat och nervcentret för en världsomfattande tro, rasfientlighetens, den brodermördande missämjans och den ogenerade terrorismens lågor tänt en storbrand som, å ena sidan, allvarligt stör det flöde av pilgrimer som utgör centrets livsblod och, å andra sidan, skjuter upp de olika projekt som har satts igång i samband med bevarandet och utökningen av de områden som omger de heliga platser det innefattar. Säkerheten för det lilla samfundet av bofasta troende som står inför en våg av ökad laglöshet är hotad, dess ställning som ett neutralt och separat samfund indirekt utmanad och dess frihet att iaktta vissa av sin religions bruk inskränkt. En rad mordiska angrepp, omväxlande med utbrott av hätsk fanatism, både rasistisk och religiös, som omfattar både ledare och efterföljare till de tre ledande troslärorna i detta förvirrade land, har ibland hotat att bryta all normal kommunikation, både inom landet och med omvärlden. Trots att situationen har varit så vådlig, har bahá’í-trons heliga platser, föremålet för tillbedjan för en världsomfattande tro, oaktat deras antal och utsatta läge, och trots att de till det yttre tycks sakna alla former av skydd, förlänats ett beskydd som inte kan ses som annat än mirakulöst.
En värld sargad av motstridiga begär, och som farofyllt bryts ner inifrån, finner sig stå ansikte mot ansikte vid ett avgörande skede i sin historia, med en späd Tros allt mäktigare öde, en tro som tidvis tycks indragen i dess tvister, intrasslad i dess konflikter, förmörkad av dess annalkande skuggor och överväldigad av den stigande floden av dess begär. I själva dess hjärta, i dess vagga, vid sätet för dess första och aktningsvärda tempel, i ett av dess hittills blomstrande och potentiellt mäktiga centra, tycks Bahá’u’lláhs ännu ofria tro förvisso ha dragit sig tillbaka inför det framstormande våldets och oordningens krafter för vilka mänskligheten stadigt faller offer. Denna tros fästen verkar utifrån sett, ett efter ett och dag för dag, isoleras, angripas och erövras. Medan frihetens ljus flämtar och slocknar, medan missämjans larm blir alltmer högljutt för varje dag, medan fanatismens flammor brinner allt häftigare i människors bröst, medan religionslöshetens kyla obevekligt kryper fram över mänsklighetens själ, tycks de lemmar och organ som utgör kroppen för Bahá’u’lláhs tro, i olika grad, ha drabbats av de förlamande inflytanden som nu håller hela den civiliserade världen i sitt grepp.
Hur tydligt och slående illustreras inte denna tid av ‘Abdu’l-Bahás ord : ”Det villfarelsens mörker som har insvept öst och väst kämpar, i detta allra mäktigaste tidevarv, mot den gudomliga vägledningens ljus. Dess svärd och dess spjut är mycket vassa och spetsiga, dess armé rasande blodtörstig.” På denna dag,” har Han på ett annat ställe skrivit, ”är alla religiösa ledares krafter inriktade på skingrandet av den Allbarmhärtiges församling och ödeläggandet av det gudomliga byggnadsverket. Världens skaror, materiella, kulturella såväl som politiska, anfaller från alla håll, ty Tron är stor, mycket stor. Dess storhet är på denna dag, klar och uppenbar inför människornas ögon.”
Den främsta kvarvarande borgen, den mäktiga arm som fortfarande håller en oövervinnelig tros fana högt, är ingenting annat än det Största namnets välsignade samfund på den nordamerikanska kontinenten. Genom sina gärningar och genom det aldrig svikande beskydd som förlänats det av en allsmäktig försyn, kan denna framstående del av den helhet som utgörs av de ständigt interagerande bahá’í-samfunden i öst och väst med rätta universellt anses vara vaggan såväl som fästet för den framtida nya världsordning som på samma gång är både löftet och härligheten i religionsordningen som är förbunden med Bahá’u’lláhs namn.
Låt vemhelst som vill antingen förringa den unika ställning som givits detta samfund, eller ifrågasätta den roll det kommer att uppmanas spela i framtiden, begrunda innebörden av följande bärande och mycket upplysande ord som uttalats av ‘Abdu’l-Bahá, och som riktades till det vid en tidpunkt då världens öde, dignande under bördan av ett förödande krig, hade nått sitt bottenläge. ”Den amerikanska kontinenten,” skrev Han så talande, ”är, i den ende sanne Gudens ögon, det land där prakten i Hans ljus skall uppenbaras, där Hans tros mysterier skall avtäckas, där de rättfärdiga kommer att ha sin boning och de fria samlas.”
Redan har de troendes samfund på den nordamerikanska kontinenten – på samma gång drivkraften och mönstret för de framtida samfund som Bahá’u’lláhs tro är ämnad att upprätta över hela det västra halvklotet – trots den rådande förstämningen, visat sin förmåga att erkännas som bäraren av detta ljus, som bevararen av dessa mysterier, representanten för denna rättfärdighet och fristaden för den friheten. På vilket annat ljus kan dessa ovan citerade ord anspela, om inte på ljuset från härligheten i Bahá’u’llahs tros gyllene tidsålder? Vilka mysterier kunde ‘Abdu’l-Bahá ha avsett om inte mysterierna i fröet till den världsordning som nu utvecklas inom Hans administration? Vilken rättfärdighet, om inte den rättfärdighet vars välde den tidsåldern och den ordningen allena kan upprätta? Vilken frihet, om inte den frihet som kungörandet av Hans överhöghet i tidens fullbordan måste ge?
Det samfund som utgörs av de organiserade främjarna av Bahá’u’lláhs tro på den amerikanska kontinenten – de andliga ättlingarna till spjutspetsarna i en heroisk tidsålder, som genom sin död kungjorde trons födelse – måste, å sin sida, inleda, inte genom sin död utan genom levande offer, den utlovade världsordningen, det skal som utsetts att omsluta den ovärderliga pärla, den världsomfattade civilisationen, som endast kan frambringas av tron. Samtidigt som dess systersamfund böjs ned av de våldsamma vindar som angriper dem från alla håll, är detta samfund, som bevarats genom den allsmäktige Förordnarens oföränderliga påbud och får ständig näring från det mandat det givits i skrifterna i Den gudomliga planen, nu idogt sysselsatt med att lägga grunden för och främja tillväxten av de institutioner som skall förebåda ankomsten av den tidsålder som är ämnad att bevittna födelsen och framväxten av Bahá’u’lláhs världsordning.
Ett samfund, relativt försumbart i numerär styrka; skilt av långa avstånd från både sin tros världscentrum och från det land där den övervägande delen av deras trosfränder bor; som till stor del står utan materiella resurser, är oerfaret och obemärkt; ovetande om trosuppfattningarna, föreställningarna och vanorna hos de folkslag bland vilka dess andliga Grundare framträdde; helt obekant med de språk på vilka dess heliga böcker ursprungligen uppenbarades; tvingat att sätta hela sin lit till en bristfällig översättning av enbart en bråkdel av den litteratur som innehåller dess lagar, dess lärosatser och dess historia; utsatt, från sina tidiga år, för extremt svåra prövningar, som stundom innefattade några av dess främsta medlemmars avfall; tvingat att alltsedan sitt grundande och i allt större omfattning, strida mot korruptionens, den moraliska slapphetens och de inrotade fördomarnas krafter – ett sådant samfund har, på mindre än ett halvt århundrade och utan hjälp av sina systersamfund, vare sig i öst eller i väst, med hjälp av den himmelska kraft som en alltälskande Mästare i överflöd har försett det med, skänkt en drivkraft till den Saks frammarsch som det anslutit sig till, och som deras västliga trosfränders samlade gärningar inte har kunnat tävla med.
Vilket annat samfund, kan man tillitsfullt fråga sig, har varit verksamt i att fastställa mönstret, och överföra den ursprungliga drivkraften, till de administrativa institutioner som utgör förtrupperna i Bahá’u’lláhs världsordning? Vilket annat samfund har så konsekvent kunnat visa kompetens, disciplin, den bergfasta beslutsamhet, iver och uthållighet, hängivenhet och trohet, så oundgängligt för uppförandet och det fortsatta utvidgandet av den stomme inom vilken dessa nyskapade institutioner allena kan mångfaldigas och mogna? Vilket annat samfund har visat sig brinna av en så ädel vision, eller vara villigt att resa sig till sådana höjder av självuppoffring, eller redo att uppnå en så hög nivå av solidaritet, att det kan uppföra, på så kort tid och under så kritiska år, en byggnad som väl kan förtjäna att betraktas som det främsta bidrag västvärlden någonsin givit till Bahá’u’lláhs tro ? Vilket annat samfund kan med rätta göra anspråk på att ha lyckats, genom en av sina ödmjuka medlemmars ansträngningar på egen hand, med att säkra spontant kungligt stöd för dess sak och att ha fått sådana underbara och skriftliga vittnesbörd om dess sanning? Vilket annat samfund har haft förutseendet, den organisatoriska förmågan, den entusiastiska ivern, varit ansvarigt för grundandet och mångfaldigandet över hela sitt territorium, av de första skolor som, å ena sidan, kommer att utvecklas till kraftfulla centra för bahá’í-bildning i sinom tid och, å andra sidan, vara en fruktbar grund för berikandet och förstärkandet av dess kår av undervisare? Vilket annat samfund har fått fram pionjärer, som så väl kombinerar de nödvändiga egenskaperna djärvhet, hängivenhet, orubblighet, självförsakelse och oreserverad tillgivenhet, som har fått dem att överge sina hem, att avstå från allt och att sprida sig över jordens yta och resa Bahá’u’lláhs segerrika banér i dess mest avlägsna hörn? Vilka andra än medlemmarna i detta samfund har förvärvat den eviga utmärkelsen att vara de första som höjer ropet Yá Bahá’u’l-Abhá! i så viktiga och vitt spridda centra och territorier som hjärtat av både det brittiska och det franska imperiet, i Tyskland, Fjärran Östern, på Balkan, i Skandinavien, i Latinamerika, på öarna i Stilla Havet, i Sydafrika, Australien och Nya Zeeland och nu nyligen de baltiska staterna? Vilka andra än just dessa pionjärer har visat sig redo att åta sig det arbete, ha det tålamod och tillhandahålla de medel som krävs för översättandet och publicerandet, på inte mindre än fyrtio språk av den heliga litteraturen, vars spridning är en grundläggande förutsättning för en effektivt organiserad undervisningskampanj? Vilket annat samfund kan göra anspråk på att ha en avgörande roll i de världsomspännande ansträngningar som har gjorts för bevarandet och utvidgandet av de närmsta omgivningarna runt dess helgedomar, såväl som för det inledande förvärvet av de framtida tomterna för dess internationella institutioner vid dess världscentrum? Vilket annat samfund kan till sin eviga heder göra anspråk på att ha varit det första att utforma sina nationella och lokala stadgar, och därigenom lägga grunderna för de båda urkunder som är avsedda att bestämma dess institutioners aktiviteter, definiera deras uppgifter och trygga deras rättigheter? Vilket annat samfund kan skryta med att samtidigt ha förvärvat och juridiskt säkrat grunden för sina nationella fonder och på så sätt öppnat möjligheterna för liknande agerande i sina lokala samfund? Vilket annat samfund har utmärkt sig genom att, långt innan något av dess systersamfund föreställt sig detta, utverka dokument från både federala och delstatliga myndigheter, som tillförsäkrar dess andliga råd och nationella fonder civilrättsligt erkännande? Och slutligen, vilket annat samfund har haft privilegiet, och förlänats medlen till, att bistå de behövande, att försvara de förtrycktas sak och att ingripa så energiskt för att skydda bahá’í-byggnader och -institutioner i länder som Persien, Egypten, Irak, Ryssland och Tyskland där, vid olika tidpunkter, dess trosfränder har fått utstå plågorna av både religiöst och rasistiskt förtryck?
En så makalös och lysande meritlista av tjänande, under bara en period av ca: tjugo år, och så nära sammanvävd med en stor del av det världsomfattande bahá’í-samfundets intressen och öden, förtjänar att inordnas som ett minnesvärt kapitel i historien vad gäller Bahá’u’lláhs tros danande tidsålder. Förstärkt och berikad som den är av minnet av de amerikanska troendes tidigare bragder, är en sådan meritlista i sig ett övertygande vittnesmål om deras förmåga att på lämpligt vis axla det ansvar som, vilken uppgift det än må vara, kan komma att läggas på dem i framtiden. Att överskatta betydelsen av dessa många tjänster vore nära nog omöjligt. Att korrekt uppskatta deras värde och analysera deras förtjänster och omedelbara följder, är en uppgift som endast en framtida bahá’í-historiker lämpligen kan utföra. Jag kan i nuläget bara till protokollet föra min djupa övertygelse att ett samfund som klarar att utföra sådana dåd, att visa en sådan anda, att stiga till sådana höjder, måste besitta en sådan potential att det kommer att bli möjligt för det att, när tiden är mogen, hävda sin rätt att hyllas som den främste skaparen av och förkämpen för Bahá’u’lláhs världsordning.
Trots storslagenheten i denna meritlista, som i vissa delar erinrar om de bedrifter, med vilka spjutspetsarna i den heroiska tidsåldern kungjorde själva trons födelse, är den uppgift som hör samman med detta privilegierade samfunds namn, ännu inte ens på väg mot sin kulmen, utan bara i början av sin utveckling. Vad de amerikanska troende har uträttat under dessa nästan femtio år är oändligt litet jämfört med storslagenheten i de uppgifter som ligger framför dem. Mullret från det katastrofala kaos som på samma gång kommer att kungöra den gamla ordningens dödskval och den nya ordningens födelsekval markerar både dessa uppgifters stadiga annalkande och deras vördnadsbjudande natur.
Den faktiska etableringen av den administrativa ordningen för deras tro, uppbyggnaden av dess stomme, utformningen av dess verktyg och befästandet av dess underordnade institutioner, var den första uppgift de fick ansvar för i sin egenskap av organiserat samfund, vilket kallats till liv genom ‘Abdu’l-Bahás testamente och leddes av Hans instruktioner. Denna inledande uppgift har de utfört med skyndsamhet, trofasthet och kraft. Så snart de hade skapat och inbördes ordnat de olika och nödvändiga organen för att effektivt genomföra varje program de därefter kunde tänkas inleda, tog de, med samma iver och hängivenhet, itu med den följande, än mer krävande, uppgiften att uppföra överbyggnaden till den byggnad, vars hörnsten ‘Abdu’l-Bahá själv hade lagt. Och när den bragden var utförd föresatte sig samfundet, medvetet om de ihärdiga vädjandena, uppmaningarna och löftena i skrifterna i Den gudomliga planen, att ta sig an ännu en uppgift, som i omfattning och andlig potential med säkerhet kommer att överglänsa allt som det tidigare utfört. Genom att med osläcklig entusiasm och oförfärat mod, sätta igång sjuårsplanen, som det första och praktiska steget mot att fullfölja det uppdrag som föreskrivits dem i dessa epokgörande skrifter, tog de i en anda av förnyad hängivenhet itu med sin dubbla uppgift, vars fullgörande förhoppningsvis kommer att sammanfalla med högtidlighållandet av hundraårsdagen av Bahá’u’lláhs tros födelse. Väl medvetna om att varje framsteg i den yttre utsmyckningen av deras majestätiska byggnad direkt skulle påverka utvecklingen av den undervisningskampanj de inlett i både Nord- och Sydamerika, och medvetna om att varje seger på undervisningens fält i sin tur skulle underlätta arbetet med och påskynda färdigställandet av deras tempel, strävar de nu framåt, med mod och tro, i sina ansträngningar att inom båda sina verksamhetsfält, utföra sina plikter inom ramen för den plan som de har föresatt sig att utföra.
De skall emellertid inte tro att genomförandet av sjuårsplanen, som sammanfaller med slutet av bahá’í-erans första århundrade, vare sig innebär slutet på eller ett avbrott i det arbete som den Allsmäktiges osvikliga hand anvisar dem att utföra. Inledningen av bahá’í-erans andra århundrade måste öppna vidare utsikter, inleda fler faser och bevittna inledandet av planer än mer omfattande än några som hittills skådats. Den plan som hela samfundet av amerikanska troende nu riktar sin uppmärksamhet, sina förhoppningar och sina resurser mot, bör ses som blott en begynnelse, som ett styrkeprov, ett första trappsteg mot ett korståg av än större omfattning, om de plikter och det ansvar som Den gudomliga planens Upphovsman förlänat dem skall uppfyllas hedervärt och fullständigt.
Ty fullbordandet av den nuvarande planen kan inte leda till mer än skapandet av högst ett centrum i var och en av republikerna i den västra hemisfären, medan de plikter som föreskrivits i dessa skrifter påkallar en större spridning, och för med sig utsändandet av en långt större och mer representativ grupp av troende från det nordamerikanska bahá’í-samfundet över hela den nya världen. Det är därför de amerikanska troendes otvivelaktiga uppdrag att, in i det andra århundradet fortsätta det ärofulla arbete som inletts under de sista åren av det första. Inte förrän de spelat sin roll i vägledningen av dessa isolerade och nyligen flygfärdiga centras aktiviteter och i fostrandet av deras förmåga att själva skapa institutioner, lokala och nationella och utformade av dem själva, kan de vara nöjda med att på ett tillfredsställande sätt ha utfört sina omedelbara plikter enligt ‘Abdu’l-Bahás gudomligt uppenbarade plan.
Man skall heller inte ett ögonblick anta, att fullgörandet av en uppgift som syftar till mångfaldigandet av bahá’í-centra och ombesörjandet av det stöd och den vägledning som krävs för etablerandet av bahá’í-trons administrativa ordning i de latinamerikanska länderna fullständigt förverkligar den plan som ‘Abdu’l-Bahá åskådliggjort för dem. En läsning, hur summarisk den än må vara, av de skrifter som förkroppsligar Hans plan kommer omedelbart att avslöja en omfattning av dess verksamhet som sträcker sig långt bortom det västra halvklotets gränser. Med sina interamerikanska uppgifter och skyldigheter i princip fullgjorda, går deras interkontinentala uppdrag in i sin mest strålande och avgörande fas. ”Vid den tidpunkt detta gudomliga budskap” har ‘Abdu’l-Bahá själv skrivit, ”bärs fram av de amerikanska troende från Amerikas stränder och sprids över de europeiska, asiatiska, afrikanska och australasiatiska kontinenterna, och så långt som till öarna i Stilla havet, kommer detta samfund att sitta säkert på ett evigt herraväldes tron.”
Och vem vet om inte de, när denna kolossala uppgift har utförts, kommer att bli ålagda ett större, ett än mer storslaget uppdrag, oförlikneligt i sin strålglans och förutbestämt för dem av Bahá’u’lláh? Strålglansen i ett sådant uppdrag är av så bländande prakt, de omständigheter som omger det så avlägsna och de nutida händelser, med vars kulmen det är så sammanflätat, i ett sådant tillstånd av ständig förändring, att det nu vore förhastat att närmare försöka beskriva dess drag. Det räcker att säga att ur kaoset och trångmålen under dessa ”senare år” kommer oanade möjligheter att uppstå och oförutsägbara omständigheter att skapas, som kommer att möjliggöra för, eller snarare förmå de segerrika genomdrivarna av ‘Abdu’l-Bahás plan att, genom den roll de kommer att spela i utvecklandet av den nya världsordningen, lägga nya lagrar till sitt tjänandes krona vid Bahá’u’lláhs tröskel.
Inte heller bör de många möjligheter, av en helt annan storleksordning, som trons utveckling, antingen det gäller vid dess världscentrum, på den nordamerikanska kontinenten eller till och med i de mest avlägsna områdena på jorden, måste ge upphov till, tillåtas passera obemärkta förbi. Dessa kallar återigen de amerikanska troende att spela en roll, inte mindre framträdande än den de tidigare spelat i sina kollektiva bidrag till spridandet av Bahá’u’lláhs sak. Jag kan för närvarande bara slumpmässigt nämna vissa av dessa möjligheter som särskilt är att märka vid varje försök att överblicka de möjligheter som framtiden bär med sig: valet av Universellla Rättvisans Hus och dess upprättande i det Heliga landet, bahá’í-världens andliga och administrativa centrum, med skapandet av dess stödjande funktioner och underlydande institutioner; det gradvisa uppförandet av de olika kompletterande byggnaderna för västvärldens första Mashriqu’l-Adhkár och de komplexa frågor som rör etableringen och utökandet av den strukturella grunden för samfundslivet inom bahá’í-tron; kodifieringen och kungörandet av föreskrifterna i Den heligaste boken, vilket i vissa länder i östern, nödvändiggör korrekt upprättade och officiellt erkända bahá’í-domstolar; byggandet av bahá’í-världens tredje Mashriqu’l-Adhkár i utkanten av Teheran, följt av uppförandet av ett liknande Tillbedjans hus i själva det Heliga landet; befrielsen av bahá’í-samfund från den religiösa ortodoxins bojor i sådana islamiska länder som Persien, Irak och Egypten och myndigheternas påföljande erkännande, i dessa länder av bahá’í-trons nationella och lokala råds självständiga ställning och religiösa karaktär; de förebyggande och defensiva åtgärder som måste utarbetas, samordnas och utföras, för att motverka den fulla kraften av de oundvikliga attacker, som de organiserade ansträngningarna från kyrkliga samfund av olika inriktningar i ökande grad kommer att sätta igång och obevekligt driva; och sist men inte minst, den mångfald frågor som måste lösas, de hinder som måste övervinnas och de åtaganden som måste genomföras för att möjliggöra för en hårt prövad tro att ta sig igenom de successiva stadierna av total obemärkthet, aktivt förtryck och fullständig emancipation, vilket i sin tur kommer att leda till att den erkänns som en oberoende tro, så att den åtnjuter en ställning som är fullständigt likvärdig med dess systerreligioners, vilket följs av dess etablering och erkännande som statsreligion, vilket i sin tur måste leda till dess antagande av de rättigheter och privilegier som är förknippade med bahá’í-staten, då den fungerar med full kraft, ett stadium som slutligen måste kulminera i framträdandet av det världsomspännande bahá’í-samväldet, fullständigt besjälat av anden och verkande helt och fullt i enlighet med Bahá’u’lláhs lagar och principer.
Den utmaning som dessa möjligheter innebär kommer de amerikanska troende enligt min övertygelse utan tvekan att anta på samma sätt som de svarade på kallelsen till undervisning, uttryckt av ‘Abdu’l-Bahá i Hans skrifter, och de kommer med sin sedvanliga oförskräckthet, orubblighet och effektivitet, att så svara på den att de återigen, inför hela världen, bekräftar sin plats som de främsta byggarna av de mäktigaste institutionerna i Bahá’u’lláhs tro.
Högt älskade vänner! Uppgiften må vara långdragen och mödosam, men den belöning som den allgivande Förlänaren har valt att utse åt er är så dyrbar, att varken tunga eller penna räcker till för att värdera den. Även om det mål ni nu så nitiskt strävar mot är avlägset och ännu inte uppdagat inför människornas ögon, ligger löftet därom fast inbäddat i Bahá’u’lláhs bestämda och oföränderliga uttalanden. Även om den bana Han utstakat för er ibland tycks förlorad i de hotande skuggor som en hårt ansatt mänsklighet nu är insvept i, så skiner det osvikliga ljus Han har fått att lysa beständigt över er så klart, att ingen jordisk skymning någonsin kan fördunkla dess strålglans. Även om ni är fåtaliga och ännu begränsade vad beträffar erfarenheter, förmågor och resurser, är den kraft som ger liv åt ert värv obegränsad i omfattning och oändlig i sin makt. Även om fienderna, som varje hastighetsökning i ert uppdrags framsteg kommer att ge upphov till, är bistra, talrika och hänsynslösa, kommer den osynliga härskaran som, om ni härdar ut, måste storma fram för att såsom utlovat hjälpa er att till slut möjliggöra för er att grusa deras förhoppningar och utplåna deras trupper. Även om de slutliga välsignelserna som kommer att kröna ert uppdrags fullbordande är obestridliga och de gudomliga löften ni givits är fasta och oåterkalleliga, måste nivån på den stora belöning som var och en av er kommer att skörda bero av i vilken grad era dagliga ansträngningar kommer att ha bidragit till utökandet av detta uppdrag och påskyndandet av dess seger.
Högt älskade vänner! Hur stor min kärlek och beundran än är för er, övertygad som jag är om den överlägsna andel som ni otvivelaktigt kan, och kommer att, ha både i den kontinentala och i den internationella sfären av framtida bahá’í-aktiviteter och tjänande, känner jag ändå att det åligger mig att, vid denna tidpunkt, komma med ett varningens ord. De glödande hyllningar, som så upprepat och välförtjänt givits av förmågan, andan, uppträdandet och den höga ställningen hos de amerikanska troende, både som individer och som ett organiskt samfund, får under inga omständigheter förväxlas med kännetecknen och karaktären hos det folk ur vilket Gud har upprest dem. En tydlig åtskillnad måste göras mellan det samfundet och det folket, och den måste upprätthållas bestämt och oförskräckt, om vi önskar ge ett tillbörligt erkännande av den omvandlande kraften i Bahá’u’lláhs tro när det gäller dess påverkan på livet och normerna hos dem, som har valt att ta värvning under Hans banér. Annars kommer den viktigaste och särskilda uppgiften i Hans uppenbarelse, som inget mindre än att resa upp ett nytt släkte av människor, att inte alls erkännas utan fullständigt skymmas.
Hur ofta har inte Guds profeter, och Bahá’u’lláh utgör därvidlag inget undantag, valt att framträda och framföra sitt budskap i länder och bland folk och raser vid en tidpunkt då de antingen var i kraftig nedgång eller redan hade nått de djupaste avgrunderna av moraliskt och andligt förfall. Den förfärliga misär och det elände till vilka israeliterna hade sjunkit under faraonernas förnedrande och tyranniska styre under tiden före deras uttåg ur Egypten under Moses ledarskap; det förfall som hade inletts i det judiska folkets religiösa, andliga, kulturella och moraliska liv vid tidpunkten för Jesu Kristi framträdande; den barbariska grymhet, den flagranta avgudadyrkan och sedeslöshet som så länge hade varit de mest beklämmande egenskaperna hos Arabiens stammar och dragit sådan vanära över dem när Muhammad framträdde för att kungöra sitt budskap mitt ibland dem; det obeskrivliga förfallet, med medföljande korruption, förvirring, intolerans och förtryck, i både det civila och det religiösa livet i Persien, vilket så målande beskrivits av ett ansenligt antal forskare, diplomater och resenärer, vid tidpunkten för Bahá’u’lláhs uppenbarelse – alla visar de detta grundläggande och ofrånkomliga faktum. Att hävda att de medfödda förtjänsterna, den höga moraliska nivån, den politiska begåvningen och de sociala framstegen hos något folkslag eller nation är orsaken till att en av dessa gudomliga ljuskällor framträtt mitt ibland dem, skulle vara en fullständig förvanskning av historiska fakta och skulle innebära ett fullständigt förkastande av den obestridliga tolkning av dem som så tydligt och med eftertryck gjorts av både Bahá’u’lláh och ‘Abdu’l-Bahá.
Hur stor är då inte utmaningen för dem, som tillhör sådana folkslag och nationer och som har svarat på den kallelse som profeterna utfärdat, att förbehållslöst erkänna och tappert vittna om denna otvivelaktiga sanning, att det inte är på grund av någon rasrelaterad överlägsenhet, politisk förmåga eller andlig förtjänst som ett folk eller en nation kan inneha, utan snarare är en direkt följd av dess akuta behov, dess beklagliga förfall och obotliga förvändhet, som Guds profet har valt att framträda i dess mitt och med detta som en hävstång lyfta hela mänskligheten till en högre och ädlare nivå av leverne och vandel. Ty det är just under sådana omständigheter, och med sådana medel som profeterna sedan urminnes tid har valt, och haft möjlighet att visa sin frälsande kraft att uppresa sitt eget folk och nation ur förfallets och misärens avgrund, och bemyndigat dem att i sin tur, till andra folkslag och nationer, överbringa den frälsande nåden och den livgivande inverkan av deras uppenbarelse.
I ljuset av denna grundläggande princip skall man alltid ha i åminnelse, något som inte nog kan understrykas, att den främsta orsaken till att Báb och Bahá’u’lláh valde att framträda i Persien, och att göra landet till den främsta skattkammaren i sin uppenbarelse, var att, av alla den civiliserade världens folk och nationer, det folket och den nationen, som så ofta beskrivits av ‘Abdu’l-Bahá, hade nedsjunkit till så skamliga djup, och visat så omfattande förvändhet, att dess like inte stod att finna i samtiden. Ty inget mer övertygande bevis skulle kunna åberopas för den pånyttfödande ande som besjälar de uppenbarelser som kungjorts av Báb och Bahá’u’lláh, än deras förmåga att förvandla det som med rätta kan anses vara ett av de mest underutvecklade, fegaste och mest förvända av folk till ett släkte av hjältar, förmögna att i sin tur genomföra en liknande förvandling i mänsklighetens liv. Att ha framträtt från ett folkslag eller en nation, som på grund av sitt medfödda värde och berömliga gärningar, verkade förtjäna den ovärderliga förmånen att ha blivit mottagaren av en sådan uppenbarelse skulle, i en icke-troende världs ögon, kraftigt minska budskapets inflytande och försvaga dess allomfattande krafts oberoende. Den kontrast som så slående framställs i Nabíls berättelse, mellan det heroiska mod som odödliggjort gryningshjältarnas liv och bragder, och deras smädares och förföljares förfall och feghet, är i sig ett ytterst imponerande vittnesbörd om sanningen i budskapet från Den, som har ingjutit en sådan ande i sina lärjungars bröst. Om någon troende tillhörande det folkslaget skulle hävda att hans lands ypperlighet och dess folks medfödda ädelhet skulle vara de grundläggande orsakerna till att det utvalts till att vara den främsta mottagaren av Bábs och Bahá’u’lláhs uppenbarelser, skulle det vara oförsvarbart i ljuset av den överväldigande bevisning den berättelsen så övertygande erbjuder.
I mindre utsträckning måste denna princip nödvändigtvis gälla för det land som har hävdat sin rätt att ses som vaggan för Bahá’u’lláhs världsordning. En så stor uppgift, en så ädel roll, kan inte anses vara underlägsen den roll som spelades av de odödliga själar som, genom sin upphöjda självförsakelse och sina exempellösa bedrifter, har varit ansvariga för trons födelse. Må därför inte de som kommer att delta på ett så framträdande vis i födelsen av denna globala civilisation, som är den direkta ättlingen till deras tro, ett enda ögonblick föreställa sig att det är i något mystiskt syfte eller på grund av någon inneboende duglighet eller särskild förtjänst som Bahá’u’lláh har valt att förläna deras land och folk en så stor och varaktig utmärkelse. Det är just på grund av det uppenbara fördärv som, trots dess övriga erkänt stora egenskaper och gärningar vilket en omåttlig och förslavande materialism tyvärr alstrat, som trons Upphovsman och Hans Förbunds medelpunkt har utsett det till fanbärare för den nya världsordning som förutses i deras skrifter. Det är genom sådana medel som detta, som Bahá’u’lláh bäst genom sin allsmäktiga förmåga, för en tanklös generation, kan visa hur Han, ur ett folk försjunket i materialismens hav, offer för en av de mest illasinnade och långvariga formerna av rasfördomar, och ökänt för sin politiska korruption, laglöshet och slappa moral, kan uppresa män och kvinnor som, med tiden alltmer kommer att bli exempel på de grundläggande egenskaperna självförsakelse, moralisk rättrådighet, kyskhet, kamratskap utan åtskillnad, helig disciplin och andlig insikt, som kommer att bereda dem för den övervägande del de kommer att ha i skapandet av den världsordning och den världscivilisation som deras land, och hela den mänskliga rasen, är i desperat behov av. De kommer att ha plikten och privilegiet att, först i egenskap av grundare av en av de starkaste pelare som håller Universella Rättvisans Hus byggnad uppe, och därefter som de främsta byggarna av den nya världsordning, för vilken det Huset kommer att vara kärnan och förelöparen, för att inprägla, uppvisa och tillämpa de två oskiljaktiga och ytterst behövliga principerna om gudomlig rättvisa och ordning – principer till vilka den politiska korruptionen och det moraliska självsvåldet, som alltmer besudlar det samhälle de tillhör, utgör en så sorglig och slående kontrast.
Iakttagelser som dessa, hur motbjudande och dystra de än må vara, bör inte, på minsta sätt, göra oss blinda för de dygder och egenskaper – som hög intelligens, ungdomlighet, ohämmad initiativförmåga och företagsamhet – nationen som helhet så tydligt uppvisar, och som i allt större omfattning återspeglas av de troendes samfund inom den. På dessa dygder och egenskaper, och inte mindre på avskaffandet av de missförhållanden som nämnts, måste i mycket stor utsträckning detta samfunds förmåga bero för att det ska kunna lägga en fast grund för landets framtida roll i inledandet av Bahá’u’lláhs tros gyllene tidsålder.
Hur stort, hur överväldigande stort är därför inte det ansvar som måste åvila den nuvarande generationen av amerikanska troende under denna tidiga fas i deras andliga och administrativa utveckling, att rensa ut, med alla till buds stående medel, de brister, vanor och tendenser som de har ärvt från sin nation, och att tålmodigt och i en anda av bön, framodla de utmärkande egenskaper och kännetecken som är så oumbärliga för deras aktiva deltagande i deras tros stora frälsande arbete. Oförmögna som de ännu är, med tanke på deras samfunds begränsade storlek och dess idag måttliga inflytande, att ha någon uppenbar påverkan på den stora massan av sina landsmän, bör de för närvarande inrikta sin uppmärksamhet på sig själva, sina egna enskilda behov, sina egna personliga brister och svagheter, ständigt medvetna om att varje intensifiering av deras ansträngningar kommer att bättre rusta dem för den tid, då de kommer att bli kallade att, i sin tur utplåna sådana dåliga tendenser ur alla sina landsmäns liv och hjärtan. De bör heller inte förbise det faktum att den världsordning, vars grund de, som förtrupper för de framtida bahá’í-generationerna av deras landsmän, nu arbetar för att lägga, aldrig kan uppföras om inte, och innan, flertalet av det folk de tillhör redan har renats från de olika brister, sociala eller politiska, som nu så svårt hemsöker det.
Om vi blickar ut över detta samfunds mest brådskande behov och försöker bedöma de allvarligare brister som hindrar det från att utföra sitt uppdrag, och ständigt håller i minnet karaktären av det ännu större uppdrag som det kommer att bli tvunget att brottas med i framtiden, ser jag det som min plikt att särskilt betona, och fästa alla de amerikanska troendes – må de vara gamla eller unga, vita eller färgade, undervisare eller administratörer, veteraner eller nykomlingar – särskilda och omedelbara uppmärksamhet vid det som jag fullt och fast tror är de grundläggande kraven för att lyckas med de uppgifter, som nu pockar på deras odelade uppmärksamhet. Betydelsen av att utforma de yttre verktygen, och att fullända de administrativa organen, som de kan använda för utförandet av sin dubbla uppgift i sjuårsplanen må vara stor; de kampanjer som de har inlett, de planer och projekt som de utformar, och de medel de insamlar för effektiv skötsel av både undervisningen och arbetet med templet må vara nödvändiga och brådskande. Ändå är de ogripbara andliga faktorerna, som rör deras egna enskilda och inre liv, och som är knutna till deras mänskliga och sociala relationer, inte mindre trängande och angelägna och kräver ständig granskning, återkommande självrannsakan och självanalys från deras sida, så att deras värde inte förminskas eller deras tvingande nödvändighet fördunklas eller glöms bort.
Bland dessa andliga förutsättningar för framgång, som utgör den grund på vilken alla undervisningsplaners, tempelprojekts och ekonomiska planers säkerhet slutligt måste vila, kan följande skiljas ut som varande de mest utmärkande och angelägna, och vilka medlemmarna i det amerikanska bahá’í-samfundet gör väl i att begrunda. Den omfattning i vilken dessa grundläggande krav uppfylls och det sätt, på vilket de amerikanska troende uppfyller dem i sina personliga liv, i administrativa aktiviteter och sociala relationer, avgör i hur stort mått den Allvälgörande besittarens mångahanda välsignelser kan förlänas dem alla. Dessa förutsättningar är inget annat än en stark känsla för moralisk rättrådighet i deras sociala och administrativa aktiviteter, absolut kyskhet i deras personliga liv och fullständig frihet från fördomar i umgänget med folk tillhörande annan etnisk grupp, klass, tro eller färg.
Den första riktas särskilt men inte enbart till deras valda representanter, såväl lokala, regionala som nationella, vilka i egenskap av förvaltare och medlemmar av de nytillkomna institutionerna i Bahá’u’lláhs tro axlar huvudansvaret för läggandet av en orubblig grund för Universella Rättvisans Hus som, vilket namnet antyder, kommer att vara uttydare och beskyddare av den gudomliga rättvisan som ensam kan garantera säkerheten för och upprätta ett styre av lag och ordning i en märkligt orolig värld. Den andra gäller i huvudsak och direkt bahá’í-ungdomen, som kan bidra på ett så avgörande sätt till styrkan, renheten och drivkraften i bahá’í-samfundets liv och på vilken dess ödes framtida inriktning, och det fullständiga utvecklandet av den potential som Gud har förlänat det, måste bero. Den tredje bör vara den omedelbara, allomfattande och främsta angelägenheten för alla medlemmar av bahá’í-samfundet oavsett ålder, rang, erfarenhet, klass och färg, eftersom alla utan undantag måste möta dess utmanande konsekvenser och ingen människa kan hävda, hur mycket hon än har utvecklats i denna riktning, att hon helt har levt upp till det strikta ansvar det medför.
Ett rättrådigt uppträdande, en orubblig känsla för osviklig rättvisa, ogrumlad av det demoraliserande inflytandet som en korrupt politisk värld så tydligt uppvisar; ett kyskt, rent och heligt liv, obesudlat och oförmörkat av de oanständigheter, de laster, de falska måttstockar som en till sin natur bristfällig moralisk norm accepterar, vidmakthåller och främjar; ett brödraskap befriat från den cancerartade framväxten av rasfördomar som äter sig in i de vitala delarna av ett redan försvagat samhälle – det är dessa ideal som de amerikanska troende från och med nu, enskilt och gemensamt måste arbeta för att främja både i sina enskilda och offentliga liv, ideal som är de främsta drivkrafterna för att effektivt påskynda frammarschen av deras institutioner, planer och företag, som kan värna deras tros heder och integritet och betvinga alla hinder som kan möta det i framtiden.
Detta rättrådiga uppträdande, med allt vad det innebär av rättvisa, sannfärdighet, ärlighet, rättsinnighet, tillförlitlighet och pålitlighet, måste utmärka varje del av bahá’í-samfundets liv. ”Guds följeslagare,” har Bahá’u’lláh själv sagt, ”är i denna dag den surdeg som måste få världens folk att resa sig. De måste visa sådan pålitlighet, sådan sannfärdighet och uthållighet, sådana handlingar och sådan karaktär att hela mänskligheten må gynnas av deras exempel.” ”Jag svär vid Honom som är den Största oceanen!” försäkrar Han än en gång, ”I själva andedräkten från sådana själar som är rena och helgade ligger långtgående möjligheter dolda. Så stora är dessa möjligheter att de utövar sitt inflytande på alla skapade ting.” ”Den är en sann Guds tjänare,” har Han skrivit i ett annat stycke, “som på denna dag, om han skulle gå genom städer av silver och guld, icke skulle nedlåta sig till att se på dem och vars hjärta skulle förbli rent och obesudlat av vadhelst som kan ses i denna värld, vore det så dess egendomar eller dess skatter. Jag svär vid Sanningens sol! En sådan människas andedräkt har förlänats makt och hennes ord dragningskraft.” ”Vid Honom som lyser över helighetens dagbräckning!” har Han uppenbarat med ännu större eftertryck, ” Om så hela jorden skulle förvandlas till silver och guld, skulle ingen människa, om vilken sant kan sägas att hon har uppstigit till trons och visshetens himmel, nedlåta sig till att bli fäst vid den, än mindre lägga beslag på den och behålla den. […] De som vistas i Guds tabernakel och har placerats på den eviga härlighetens säten, kommer att vägra, även om de vore döende av hunger, att sträcka ut sina händer och olagligt tillmäta sig sin grannes egendom, hur dålig och värdelös denne än må vara. Den ende sanne Gudens syfte med att uppenbara sig själv är att mana hela mänskligheten till sannfärdighet och uppriktighet, till vördnad och tillförlitlighet, till undergivenhet och ödmjukhet inför Guds vilja, till överseende och vänlighet, till rättsinnighet och visdom. Hans mål är att ikläda varje människa den helgonlika personlighetens mantel och att pryda henne med de heliga och goda gärningarnas utsmyckning.” ”Vi har förmanat alla Guds älskade,” insisterar Han, ”att ta sig i akt så att ej fållen på vår heliga skrud nedsölas av olagliga handlingars smuts eller fläckas av dammet från klandervärt uppförande.” ”Håll fast vid rättfärdighet, o Bahás folk!” uppmanar Han dem, ”Detta är i sanning den befallning som denne Förfördelade har givit er och Hans fria viljas första val för var och en av er.” ”En god karaktär,” förklarar Han, ”är i sanning den bästa manteln för gudfruktiga människor. Med den pryder Han sina älskades tempel. Vid mitt liv! En god karaktärs ljus överträffar solens ljus och dess strålglans.” ”En enda rättfärdig handling,” har Han återigen skrivit, ”besitter en kraft, som kan lyfta stoftet så högt att den kan få det att föras bortom himlarnas himmel. Den kan slita sönder varje boja och har kraften att återställa den kraft som har förbrukat sig själv och blivit till intet […] Var rena, o Guds folk, var rena; var rättfärdiga, var rättfärdiga […] Säg: O Guds folk! Det som kan säkra segern för Honom, som är den eviga Sanningen och Hans härskaror och medhjälpare på jorden, har sänts ned i de heliga böckerna och skrifterna och är lika klart och uppenbart som solen. Dessa härskaror är rättfärdiga handlingar och sådant uppträdande och sådan karaktärsfasthet att de är godtagbara i Hans åsyn. Vemhelst som i denna dag står upp för att bistå Vår sak och kallar till sin hjälp härskarorna av en prisvärd personlighet och rättrådigt uppträdande, kommer helt säkert genom en sådan handling att utgjuta ett inflytande som sprids över hela världen.” ”Världens förbättring,” är ytterligare ett uttalande, ”kan åstadkommas genom rena och goda gärningar, genom berömvärt och passande uppträdande.” ”Var rättvisa mot er själva och mot andra,” lyder Hans vägledning, ”så att bevisen på rättfärdighet må uppenbaras genom era gärningar bland Våra trogna tjänare.” ”Rättfärdighet,” har Han också skrivit, ”är den mest grundläggande av mänskliga dygder. Värderingen av allt måste ovillkorligen bero därav.” Och åter, ”Låt rättfärdighet styra ert omdöme, ni människor med förstående hjärtan! Den som är orättvis i sin bedömning saknar de karaktärsdrag som utmärker människans ställning.” ”Försköna ert tal med sanningsenlighet, o människor,” förmanar Han dem vidare, ”och smycka era själar med ärlighetens prydnad. Tag er i akt, o människor, så att ni icke handlar falskt mot någon. Var Guds betrodda bland Hans skapade varelser och symbolerna för Hans givmildhet bland Hans folk.” ”Låt ert öga vara kyskt,” är ännu ett råd, ”er hand trogen, er tunga sannfärdig och ert hjärta upplyst.” ”Var en prydnad för sanningens anlete,” lyder ytterligare en förmaning, ”en krona på trofasthetens panna, en pelare i rättfärdighetens tempel, en fläkt av liv i mänsklighetens kropp, en symbol för rättvisans härskaror, en lysande sol ovan dygdens horisont.” ”Låt sannfärdighet och artighet vara er prydnad,” är åter en förmaning, ”låt er icke vara berövade fördragsamhetens och rättvisans klädnad, så att helighetens ljuva dofter må fläkta från era hjärtan över alla skapade ting. Säg: Tag er i akt, o Bahás folk, så att ni ej vandrar på deras vägar vars ord avviker från deras handlingar. Bemöda er om att ni må bli i stånd att uppenbara Guds tecken för jordens folk och återspegla Hans bud. Låt era handlingar vara en vägvisare för hela mänskligheten, ty de flesta människors bedyranden, de må vara höga eller låga, avviker från deras uppträdande. Det är genom era handlingar som ni kan skilja er från andra. Genom dem kan ert ljus klarhet spridas över hela jorden. Lycklig är den människa som uppmärksammar Mitt råd och håller de föreskrifter som förordnats av Honom som är den Allvetande, den Allvise.”
”O, Guds armé!” skriver ‘Abdu’l-Bahá, ”Genom det skydd och den hjälp som förlänas av den Välsignade skönheten – må mitt liv bli ett offer för Hans älskade – måste ni uppträda på ett sådant vis att ni skiljer ut er genom att vara framstående och lysande som solen bland andra själar. Skulle någon av er träda in i en stad, bör han bli en mittpunkt genom sin uppriktighet, trofasthet och kärlek, sin ärlighet och trohet, sin sannfärdighet och huldhet gentemot alla världens folk, så att människorna i staden må ropa: ’Denne man är utan tvekan en bahá’í, ty hans hållning, hans uppträdande, hans uppförande, hans moral, hans karaktär och lynne återspeglar kännetecknen för bahá’íerna.’ Inte förrän ni når denna ställning kan ni anses ha varit trogna Guds förbund och testamente.” ”Den viktigaste plikten på denna dag,” skriver Han vidare, ”är att rena er karaktär, att rätta ert uppträdande och förbättra ert uppförande. Den Nådefulles älskade måste visa upp en sådan karaktär och ett sådant uppträdande bland Hans skapelser att deras helighets väldoft må spridas över hela världen och väcka de döda till liv, emedan syftet med Guds Manifestation och gryningen för den Osynliges gränslösa ljus är att utbilda människors själar och förädla karaktären hos varje levande människa…” ”Sannfärdighet,” hävdar Han, ”är alla mänskliga dygders grundval. Utan sannfärdighet är framsteg och välgång i alla Guds världar omöjliga för någon själ. Då denna heliga egenskap grundlagts i människan, kommer alla de gudomliga egenskaperna också att förvärvas.”
Ett sådant rättrådigt uppförande måste, i allt större omfattning, komma till uttryck i varje beslut som bahá’í-samfundets valda representanter, oavsett i vilken ställning de må befinna sig, kan komma att behöva fatta. Det måste ständigt återspeglas i dess medlemmars affärsangelägenheter, i deras privatliv, vid alla sorters anställningar och varje tjänst som de i framtiden kan komma att utföra för sin regering och sitt folk. Det måste visas i alla baha’i-väljares uppträdande då de utövar sina heliga rättigheter och uppgifter. Det måste känneteckna hållningen hos varje lojal troende att inte acceptera politiska poster, att inte identifiera sig med politiska partier, att inte delta i politiska kontroverser och att inte vara medlem i politiska organisationer eller kyrkliga institutioner. Det måste visa sig i det kompromisslösa fasthållandet, hos ung såväl som gammal, vid de tydligt formulerade och grundläggande principer som ‘Abdu’l-Bahá lagt fram i sina anföranden, och vid de lagar och förordningar som Bahá’u’lláh uppenbarat i sin heligaste bok. Det måste uppvisas i opartiskheten hos varje försvarare av tron mot dess fiender, i hans ärliga erkännande av de förtjänster som någon fiende kan ha och i hans hederliga fullgörande av de skyldigheter han kan ha mot honom. Det måste utgöra den klarast lysande utsmyckningen i varje bahá’í-undervisares liv, strävanden, ansträngningar och uttalanden, antingen han arbetar hemma eller borta, antingen det är i det främsta undervisningsledet eller i en mindre aktiv och ansvarsfull position. Det måste göras till en kvalitetsstämpel för denna, till antalet lilla, men samtidigt ytterst dynamiska och i hög grad ansvarstyngda grupp av valda nationella representanter för varje bahá’í-samfund, som utgör stöttepelaren och det enda verktyget för valet, i varje samfund, av det Universella Hus, vars själva namn och titel, som bestämts av Bahá’u’lláh, symboliserar det rättrådiga uppträdande, vars säkerställande och upprätthållande är dess högsta uppgift.
Så stor och ytterst upphöjd är denna princip rörande gudomlig rättvisa – en princip som måste ses som det främsta kännetecknet för alla lokala och nationella råd, i egenskap av föregångare till Universella Rättvisans Hus – att Bahá’u’lláh själv underordnar sina personliga böjelser och önskningar den alltbetvingande kraften av dess krav och betydelse. ”Gud är mitt vittne!” förklarar Han således, ”vore det ej i strid mot Guds lag, skulle Jag ha kysst handen på Min tilltänkte mördare och skulle göra honom till arvinge till alla Mina jordiska ägodelar. Jag hindras dock av den bindande lagen, nedtecknad i Boken, och är själv berövad all jordisk egendom.” ”Var i sanning förvissade om,” försäkrar Han bestämt, ”att detta stora förtryck, som har drabbat världen, förbereder den för den Största rättvisans ankomst.” ”Säg,” försäkrar Han åter, ”Han har framträtt med den rättvisa med vilken mänskligheten har blivit prydd och trots det sover folket till största delen.” ”Rättvisa är mänsklighetens ljus”, säger Han vidare. ”Utsläck det icke med förtryckets och tyranniets motvindar. Syftet med rättvisa är att enighet skall framträda bland människorna.” ”Ingen strålglans,” förkunnar Han, ”kan jämföras med rättvisans. Världens organisation och mänsklighetens lugn är beroende av den.” ”O Guds folk!” utropar Han. ”Det som fostrar världen är rättvisa, ty den bäres upp av två pelare, belöning och bestraffning. Dessa två pelare är källorna till liv för världen.” “Rättvisa och rättrådighet,” är ännu en försäkran, “är två väktare för mänsklighetens beskydd. De har framträtt, skrudade i sina mäktiga och helgade namn för att upprätthålla rättskaffenhet i världen och för att beskydda nationerna.” ”Vakna, o människor,” är Hans uttryckliga varning, ” inför den gudomliga rättvisans dagar, ty den utlovade timman är nu kommen. Tag er i akt så att ni ej misslyckas med att uppfatta dess storhet och räknas till dem som felar.” ”Den dag närmar sig,” har Han likaledes skrivit, ”då de trogna kommer att se rättvisans sol lysa i sin fulla strålglans från härlighetens daggryning.” ”Den vanära Jag fått bära,” anmärker Han tydligt, ”har blottat den härlighet varmed hela skapelsen beklätts och genom de grymheter Jag utstått, har rättvisans sol uppenbarat sig och utgjutit sin strålglans över människorna.” ”Världen,” har Han åter skrivit, ”är i stor oro och dess folks sinnen befinner sig i ett tillstånd av fullständig förvirring. Vi bönfaller den Allsmäktige att Han i sin nåd måtte upplysa dem med sin rättvisas härlighet och göra dem i stånd att upptäcka det som skall gagna vid varje tillfälle och under alla förhållanden.” Och åter, ”Det kan inte råda något som helst tvivel om att ifall rättvisans sol, som tyranniets skyar har fördunklat, skulle sprida sitt ljus över människorna, skulle hela jordens yta fullständigt förvandlas.”
”Prisad vare Gud!” förkunnar‘Abdu’l-Bahá i sin tur, “Rättvisans sol har stigit upp över Bahá’u’lláhs horisont. Ty i Hans skrifter har grunden lagts för en sådan rättvisa, som inget sinne, sedan skapelsens början, kunnat föreställa sig.” ”Tillvarons tronhimmel,” förklarar Han vidare, ”vilar på rättvisans pelare, och inte på förlåtelsens, och mänsklighetens liv är beroende av rättvisa och inte av förlåtelse.”
Det är därför inte att undra på att bahá’í-uppenbarelsens Upphovsman har valt att förbinda benämningen av det Hus som kommer att kröna Hans administrativa institutioner, inte med förlåtelse utan med rättvisa, har gjort rättvisa till den enda förutsättningen och den permanenta grundvalen för sin Största fred, och i sina Förborgade ord utropat den till ”det mest älskade av allt” i Hans ögon. Det är till de amerikanska troende, i synnerhet, jag känner mig manad att rikta denna innerliga vädjan, att i hjärtat begrunda konsekvenserna av denna moraliska rättrådighet, och att kompromisslöst med själ och hjärta, både enskilt och kollektivt, upprätthålla detta upphöjda rättesnöre – ett rättesnöre av vilket rättvisa är en så grundläggande och kraftfull del.
Vad beträffar ett kyskt och heligt liv, bör det ses som en inte mindre väsentlig faktor, som måste bidra med sin del för att stärka och ge liv åt bahá’í-samfundet, på vilket i sin tur framgången för varje bahá’í-plan eller -företag beror. I dessa dagar då religionslöshetens krafter försvagar det moraliska beteendemönstret, och undergräver grunderna för den personliga moralen, måste åliggandet att iaktta kyskhet och helighet kräva en växande del av de amerikanska troendes uppmärksamhet, både i privatlivet och i deras uppgifter som ansvariga förvaltare av Bahá’u’lláhs tros intressen. I utförandet av ett sådant åliggande, som får en synnerligen stor betydelse på grund av de särskilda omständigheter som är resultatet av den extrema och försvagande materialism som nu råder i deras land måste de spela en framträdande och dominerande roll. De måste alla, män som kvinnor, vid denna hotfulla tidpunkt då religionens ljus tonar bort och dess band ett efter ett lossnar, stanna upp och granska sig själva, skärskåda sin vandel och med karaktäristisk beslutsamhet resa sig för att rena sitt samfunds liv från varje spår av moralisk slapphet, som kan komma att besudla namnet på eller skada integriteten hos en så helig och dyrbar tro.
Ett kyskt och heligt liv måste göras till den ledande principen för hållningen och uppträdandet bland alla bahá’íer, både i deras sociala samröre med medlemmar av det egna samfundet och i sina kontakter med omvärlden. Det måste pryda och förstärka det oupphörliga arbete och de förtjänstfulla ansträngningar som görs av dem, som har den avundsvärda uppgiften att sprida budskapet i och administrera angelägenheterna för Bahá’u’lláhs tro. Det måste upprätthållas, ofördärvat och i sin fulla innebörd i varje skede av livet hos dem, som är medlemmar av tron, antingen det är i deras hem, på deras resor, deras klubbar, deras föreningar, deras nöjen, deras skolor och deras universitet. Förrättandet av de sociala aktiviteterna måste ges särskild uppmärksamhet vid varje bahá’í-sommarskola och vid alla övriga tillfällen då bahá’í-samfundslivet organiseras och utvecklas. Det måste vara nära och ständigt identifierat med bahá’í-ungdomens uppgift, både som en del av bahá’í-samfundets liv och som en faktor för den framtida utvecklingen av, och inriktningen för, ungdomarna i deras eget land.
Ett sådant kyskt och heligt liv med allt vad det innebär avseende måttfullhet, renhet, nykterhet, anständighet och rent sinne, medför ingenting mindre än utövandet av måttfullhet i allt som rör klädsel, språkbruk, nöjen och alla artistiska och litterära aktiviteter. Det kräver daglig vaksamhet och behärskning av köttsliga begär och fördärvliga böjelser. Det kräver övergivandet av ett lättsinnigt uppförande med dess överdrivna förtjusning över banala och ofta missriktade nöjen. Det kräver fullständig avhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker, från opium och från liknande vanebildande droger. Det fördömer prostituerandet av konst och litteratur, utövandet av nudism och kamratäktenskap, otrohet inom äktenskap och alla former av promiskuitet, av opassande intimitet och sexuella laster. Det kan inte acceptera några kompromisser med de teorier, de normer, de vanor och det måttlöshet som hör en dekadent tid till. Snarare söker det genom de dynamiska krafterna i sitt exempel, visa den fördärvliga naturen i sådana teorier, falskheten i sådana normer, ihåligheten i sådana påståenden, fördärvet i sådana vanor och den skändliga karaktären av sådana överdrifter.
”Vid Guds rättfärdighet!” skriver Bahá’u’lláh, ”Världen och dess fåfängligheter och dess härlighet, vilka fröjder den än kan erbjuda, är alla i Guds ögon lika värdelösa som, ja ännu mera föraktliga, än stoft och aska. Kunde blott människornas hjärtan fatta det! Rena er själva grundligt, o Bahás folk, från världens orenhet och från allt det som tillhör den. Gud själv bär Mig vittnesbörd. Jordens ting passar er illa. Kasta bort dem till sådana som kan önska dem och fäst era ögon på denna heligaste och mest strålande syn.” ”O ni Mina älskade!” uppmanar Han sålunda sina efterföljare, ”Låt icke Min heliga skruds fåll besudlas och smutsas ned av denna världs angelägenheter och följ icke era onda och fördärvliga begärs ingivelser.” Och åter, ”O ni, som är den ende sanne Gudens älskade! Gå bortom era onda och fördärvliga önskningars trånga tillflykt och närma er Guds rikes vida oändlighet och förbliv på helighetens och avskiljandets ängar så att era handlingars väldoft må leda hela mänskligheten till Guds oförgängliga härlighets ocean.” ”Befria er,” befaller Han dem, ”från alla band till denna värld och dess fåfänglighet. Tag er till vara så att ni ej nalkas den, eftersom den manar er att vandra efter era egna lustar och giriga önskningar och hindrar er från att beträda den raka och ärofulla vägen.” ”Undvik ondska av varje slag,” är Hans befallning, ”ty sådant är förbjudet för er i den bok som ingen rör vid, utom sådana som Gud har befriat från varje anstrykning av skuld och räknat till de renade.” ”Ett människosläkte”, är Hans nedtecknade löfte,” ojämförligt till karaktären, skall resas upp och skall, med avskiljandets fötter, förtrampa alla som är i himmelen och på jorden och kommer att kasta helighetens ärm över allt som har skapats av vatten och lera.” ”Civilisationen,” är Hans allvarsamma varning, ”som så ofta prisats av konstens och vetenskapens lärde, kommer om den tillåtes överskrida måttlighetens gränser att åsamka människorna stort fördärv[…]. Om den går till överdrift kommer civilisationen att visa sig vara en lika verksam källa till ondska som den är till godhet när den hålles inom måttlighetens gränser.” ”Från hela världen har Han utvalt sina tjänares hjärtan,” förklarar Han, ”och gjort vart och ett av dem till ett säte för sin härlighets uppenbarelse. Helga dem därför från all befläckelse, så att de ting för vilka de skapades må präglas däri. Detta är verkligen ett tecken på Guds givmilda ynnest.” “Säg,” kungör Han, ”Den skall icke räknas till Bahás folk som följer sina världsliga begär eller fäster sitt hjärta vid jordiska ting. Min trofaste efterföljare är den som, om han kommer till en dal av rent guld, lätt som en sky passerar rakt igenom den och varken vänder sig om eller stannar till. En sådan människa är förvisso en av de Mina. Från hans klädnad kan himmelens härskaror inandas helighetens vällukt.[…] Och om han mötte den vackraste och behagligaste bland kvinnor skulle han i sitt hjärta icke känna ett uns av begär till hennes skönhet. En sådan man är sannerligen en skapelse av obefläckad renhet. Så undervisar dig Pennan som tillhör Dagarnas uråldrige, din Herre, den Allsmäktige, den Allgivande.” ”De som följer sina begär och missriktade böjelser,” lyder ännu en varning, ”har farit vilse och förslösat sina mödor. De är i sanning bland de förtappade.” ”Det tillkommer Bahás folk,” har Han även skrivit, ”att dö för världen och allt som finnes däri, att så befria sig från alla jordiska ting att paradisets invånare kan inandas helighetens ljuva doft från deras klädedräkt. […] De som har befläckat Guds saks rena namn genom att följa köttets lust - de svävar i uppenbar villfarelse!” ”Renhet och kyskhet,” förmanar Han i synnerhet, ”har varit, och är fortfarande, den allra främsta prydnaden för Guds tjänarinnor. Gud är mitt vittne! Klarheten i kyskhetens ljus upplyser andens världar och dess väldoft sprids ända till det allra högsta paradiset.” ”Gud,” bekräftar Han åter, ”har sannerligen gjort kyskhet till en krona för sina tjänarinnors huvuden. Stor är välsignelsen för den tjänarinna som har nått denna höga ställning.” ”Vi har sannerligen i Vår bok förordnat,” är Hans försäkran, ”en riklig och frikostig belöning till den som vänder sig bort från gudlöshet och lever ett rent och rättfärdigt liv. Han är i sanning den store Givaren, den Allvälgörande.” “Vi har burit alla olyckors vikt,” betygar Han, ”för att helga er från allt jordiskt fördärv, och ändå är ni liknöjda. [...] Vi ser sannerligen era handlingar. Om Vi från dem mottager renhetens och helighetens ljuva väldoft skall Vi helt säkert välsigna er. Då kommer paradisets invånare med sina tungor att prisa er och förhärliga era namn bland dem som har nalkats Gud.”
”Drickandet av vin,” skriver ‘Abdu’l-Bahá, ”är, enligt texten i den Heligaste boken, förbjudet; ty det orsakar kronisk sjukdom, försvagar nerverna och förtär intellektet.” ”Drick, o Guds tjänarinnor,” har Bahá’u’lláh själv bekräftat, ”det mystiska vinet från Mina ords bägare. Befria er så från det som era sinnen avskyr, ty det har förbjudits er i Hans skrifter. Tag er till vara så att ni ej byter bort den flod som är verkligt liv mot det som de renhjärtades själar avskyr. Berusa er med Guds kärleks vin och ej med det som dövar era sinnen, O ni som dyrkar Honom! Sannerligen, det har förbjudits varje troende, man som kvinna. Sålunda har Mina buds sol strålat ovan Mitt tals horisont, på det att de tjänarinnor som tror på Mig må upplysas.”
Man måste dock komma ihåg att upprätthållandet av en så hög moralisk nivå av uppträdande inte skall associeras eller förväxlas med någon som helst form av asketism eller av överdriven eller trångsynt puritanism. Den norm som inskärps av Bahá’u’lláh, söker under inga omständigheter förneka någon den rättmätiga rätten och förmånen att dra full fördel och ha behållning av all den glädje, skönhet och njutning med vilka en alltälskande Skapare så ymnigt har berikat världen. ”Skulle en människa,” försäkrar oss Bahá’u’lláh, ”önska smycka sig med jordens prydnader, bära dess kläder eller taga del av de fördelar den kan giva, kan inget ont hända henne, om hon icke tillåter någonting att komma emellan henne och Gud, ty Gud har förordnat alla goda ting vare sig det skapats i himlarna eller på jorden åt dem bland Hans tjänare som uppriktigt tror på Honom. Tag del, o människor, av det goda som Gud har tillåtit er och utestäng er ej från Hans underbara gåvor. Hembär tack och pris till Honom och var bland dem som är uppriktigt tacksamma.”
Vad gäller rasfördomar, vars sönderfrätande egenskaper under snart ett århundrade har bitit sig fast i och angripit det amerikanska samhällets hela sociala struktur, bör de ses som den viktigaste och mest utmanande fråga som bahá’í-samfundet står inför i detta skede av sin utveckling. De oupphörliga ansträngningar som detta problem av största vikt tar i anspråk, de uppoffringar det kräver, den omsorg och vaksamhet det påkallar, det moraliska mod och den ståndaktighet det fordrar, den finkänslighet och sympati det nödvändiggör, gör detta problem, som de amerikanska troende fortfarande långt ifrån har löst på ett tillfredsställande sätt, till en angelägenhet och har en vikt som inte kan överskattas. Vit och svart, hög och låg, ung och gammal, nykonverterad till tron eller ej, måste alla som identifierar sig med den delta i och efter förmåga, erfarenhet och möjlighet, bistå i den gemensamma uppgiften att följa ‘Abdu’l-Bahás instruktioner, infria Hans förhoppningar och följa Hans exempel. Färgad eller ej, har ingen av raserna rätt eller kan med gott samvete göra anspråk på att se sig befriad från en sådan plikt, ha infriat sådana förhoppningar, eller att trofast ha följt ett sådant exempel. En lång och törneströdd stig, full av fallgropar, är fortfarande inte beträdd av de vita och de svarta representanterna för Bahá’u’lláhs frälsande tro. De ogripbara effekter som är oumbärliga för de amerikanska troendes andliga seger, och den materiella framgången för deras nyligen igångsatta företag, beror i en utsträckning som få av dem kan föreställa sig på det avstånd de tillryggalägger och på det sätt som de färdas på den stigen,
Må de hålla i minnet, oförskräckt och beslutsamt, ‘Abdu’l-Bahás exempel och uppträdande då Han befann sig mitt bland dem. Må de minnas Hans mod, Hans genuina kärlek, Hans anspråkslösa och urskillningslösa kamratskap, Hans förakt och otålighet inför klander, mildrat av Hans finkänslighet och vishet. Må de återuppväcka och föreviga minnet av de oförglömliga och historiska episoder och tillfällen, då Han så slående uppvisade sin starka känsla för rättvisa, sin spontana medkänsla med de förtryckta, sin outsläckliga känsla för människosläktets enhet, sin översvallande kärlek för dess medlemmar och sitt missnöje med dem som vågade förlöjliga Hans önskningar, håna Hans metoder, utmana Hans principer eller tillintetgöra Hans verk.
Att diskriminera någon ras, på grund av att den är socialt underutvecklad, politiskt omogen och numerärt i underläge, är en uppenbar överträdelse mot den ande som ger liv åt Bahá’u’lláhs tro. Medvetenheten om någon som helst åtskillnad eller spricka i dess led är främmande för själva dess syfte, principer och ideal. Så snart dess medlemmar fullt ut har förstått dess Grundares anspråk och, genom att identifiera sig med dess administrativa ordning, utan förbehåll, har accepterat de principer och lagar som dess läror innefattar, måste varje åtskillnad vad gäller klass, trosuppfattning eller färg automatiskt utplånas och aldrig tillåtas återkomma, oavsett förevändningar och oavsett hur stort trycket är på grund av händelser eller den allmänna opinionen. Om någon diskriminering alls skall tolereras, bör det vara en diskriminering inte emot, utan snarare för, minoriteten, antingen det gäller ras eller annat. Till skillnad från jordens nationer och folk, må de så höra till öst eller väst, vara demokratiska eller auktoritära, kommunistiska eller kapitalistiska, tillhöra den gamla världen eller den nya, som antingen ignorerar, trampar på eller utplånar de rasmässiga, religiösa eller politiska minoriteter som finns inom deras domvärjo, bör varje organiserat samfund under Bahá’u’lláhs banér anse det vara sin främsta och ofrånkomliga plikt att främja, uppmuntra och skydda varje minoritet, som tillhör vilken som helst tro, ras, klass eller nation inom det. Så stor och viktig är denna princip att under vissa omständigheter, som när ett likt antal röster har avgivits vid ett val, eller om meriterna för en tjänst är likvärdiga mellan de olika raserna, trosbekännelserna eller nationaliteterna inom samfundet, skall företräde utan tvekan ges till den part som representerar minoriteten, och detta av ingen annan orsak än att stimulera och uppmuntra den och ge den möjligheten att främja samfundets intressen. I ljuset av denna princip, och att man i minnet håller det ytterst önskvärda i att minoriteterna deltar i och delar ansvaret för bahá’í-aktiviteterna, bör det vara varje bahá’í-samfunds plikt att ordna sina angelägenheter på ett sådant sätt, att då individer som tillhör de olika minoriteterna inom det redan är kompetenta och uppfyller nödvändiga krav, de representativa bahá’í-institutionerna, må det vara råd, årsmöten, konferenser eller kommittéer, har representanter från så många som möjligt av dessa olika element, etniska eller andra. Antagandet av en sådan inriktning, och trogen följsamhet mot den, skulle inte enbart utgöra en källa till inspiration och uppmuntran för de element som är numerärt små och otillräckligt representerade, utan skulle även för världen utanför uppvisa den allmängiltiga och representativa karaktären hos Bahá’u’lláhs tro och hur befriade Hans anhängare är från smittan av de fördomar som redan har vållat sådan ödeläggelse i nationernas inhemska angelägenheter såväl som i deras utrikesrelationer.
Frihet från rasfördomar i alla deras former bör i en tid som denna, då en allt större del av människosläktet faller offer för deras förödande våldsamhet, antas som motto för hela skaran av amerikanska troende, oavsett i vilken stat de bor, oavsett i vilka cirklar de rör sig, oavsett ålder, traditioner, smak och vanor. Den borde konsekvent visas i varje skede av deras aktiviteter och liv, antingen det är inom bahá’í-samfundet eller utanför det, offentligt eller privat, formellt såväl som informellt, enskilt såväl som i deras officiella egenskaper som organiserade grupper, kommittéer och råd. Den borde medvetet odlas vid de olika och vardagliga tillfällen, oavsett hur obetydliga, som uppstår antingen det är i deras hem, kontor, skolor eller universitet, på fester och i friluftsområden, på bahá’í-möten, konferenser, sommarskolor eller i råd. Den bör framför allt annat ange grundtonen för hållningen hos det upphöjda organ som i egenskap av nationell representant, och som ledare och samordnare för samfundets angelägenheter måste vara ett föredöme, och främja tillämpningen av en så avgörande princip för deras liv och verksamheter, vilkas intressen det skyddar och representerar.
”O ni som är skarpsynta!” har Bahá’u’lláh skrivit, ”Sannerligen, de ord som har nedsänts från Guds viljas himmel är upphovet till enighet och harmoni för världen. Slut era ögon för rasskillnader och välkomna alla med enhetens ljus.” ” Vi önskar blott världens bästa och nationernas lycka,” tillkännager Han, ”[…] Att alla nationer bör bli en i tron och alla människor som bröder, att tillgivenhetens och enhetens band mellan människornas söner bör stärkas, att dispyterna mellan religionerna bör upphöra och rasåtskillnad avskaffas.” ”Bahá’u’lláh har sagt,” skriver ‘Abdu’l-Bahá, “att mänsklighetens olika folkslag ger en sammansatt harmoni och färgrik skönhet till helheten. Må därför alla umgås i denna stora mänskliga trädgård på samma sätt som blommor växer och blandas samman sida vid sida utan oenighet eller motsättningar dem emellan.” ”Bahá’u’lláh,” har ‘Abdu’l-Bahá vidare sagt, “jämförde vid ett tillfälle de färgade med ögats svarta pupill, omgiven av vitan. I denna svarta pupill ses reflektionen av det som finns framför den och ut från den strålar andens ljus.”
”Gud,” förklarar ‘Abdu’l-Bahá, ”gör ingen åtskillnad mellan vit och svart. Om hjärtana är rena är båda Honom till behag. Gud anser inte någon individ som viktigare på grund av vare sig färg eller ras. Alla färger är för Honom behagliga, antingen de är vita, svarta eller gula. Eftersom alla har skapats till Guds avbilder måste vi inse att alla förkroppsligar gudomliga möjligheter.” ”Guds uppfattning är,” säger Han, “att alla människor är jämlika. Det finns ingen åtskillnad eller förkärlek för någon själ i Hans rike med rättvisa och oväld.” ”Gud skapade inte dessa åtskillnader,” försäkrar Han; ”dessa åtskillnader har sitt ursprung i människan själv. Då de därför går emot Guds plan och syfte, är de falska och inbillade.” ”Enligt Guds mening,” försäkrar Han åter, ”finns det ingen skillnad i färg; alla är en till sin färg och skönhet när det gäller tjänandet av Honom. Färgen är inte viktig; hjärtat är det enda som är viktigt. Det spelar ingen roll hurudan utsidan är, om hjärtat är rent och vitt inuti. Gud ser inte till skillnader i hy och hudfärg. Han ser till hjärtat. Den vars moral och egenskaper är lovvärda har företräde i Guds närvaro; den som är hängiven Konungariket är mest älskad. I skapelsens rike är frågan om färg av minsta vikt.” ”I djurriket,” förklarar Han, ”finner vi inte varelserna åtskilda på grund av färg. De erkänner artens enhet. Om vi inte finner att åtskillnad på grund av färg görs i ett rike med lägre intelligens och förnuft, hur kan den då vara berättigad bland människor, särskilt när vi vet att alla har kommit från samma källa och tillhör samma hem? Till sitt ursprung och gällande skapelsens avsikt är mänskligheten en enda. Åtskillnad på grund av ras och färg har uppkommit senare.” ”Människan har förlänats större förstånd och uppfattningsförmåga”; förklarar Han vidare, ”hon är förkroppsligandet av gudomliga gåvor. Skall tankar rörande ras få segra och fördunkla det skapande syftet om enhet i detta rike?” ”En av de viktiga frågor,” betonar Han, ”som påverkar enigheten och solidariteten hos mänskligheten är samhörigheten och jämlikheten mellan den vita och den färgade rasen. Hos dessa två raser finns det vissa gemensamma och vissa särskiljande egenskaper, som motiverar ett rättvist och ömsesidigt betraktande. De gemensamma egenskaperna är många… I detta land, Amerikas Förenta stater, är patriotism något som båda raser har; alla har samma rätt till medborgarskap, talar samma språk, åtnjuter välsignelserna av samma civilisation och följer föreskrifterna hos samma religion. Det finns i själva verket många egenskaper som är gemensamma mellan de båda raserna, medan den enda egenskap som särskiljer dem är färgen. Skall denna, den minsta av alla skillnader, tillåtas skilja er åt som raser och individer?” ”Denna mångfald av form och färg,” betonar Han, ”som kan ses i alla riken existerar på grund av den skapande visheten och har ett gudomligt syfte.” ” Olikheten i den mänskliga familjen borde vara en anledning till kärlek och harmoni som det är i musiken, där många olika toner smälter samman till ett fulländat ackord.” ” Om du möter,” är Hans förmaning, ” människor av annan ras och färg än din egen, visa dig inte misstänksam mot dem och dra dig inte tillbaka i ditt skal av vanetänkande, utan var snarare glad och visa dem vänlighet.” ”I tillvarons värld,” intygar Han, ”välsignas det möte där de vita och färgade raserna träffas med oändlig andlig kärlek och himmelsk harmoni. När sådana möten äger rum och deltagarna umgås med varandra i fullständig kärlek, enighet och vänlighet, lovprisar Konungarikets änglar dem och Bahá’u’lláhs skönhet tilltalar dem med orden ’Välsignade är ni! Välsignade är ni!’” “Då ett möte mellan dessa två raser äger rum,” försäkrar Han likaledes, ”kommer den församlingen att bli en magnet för härskarorna i höjden och den Välsignade skönhetens bekräftelse att omge den.” ”Sträva uppriktigt,” uppmanar Han åter båda raserna, ”och gör den största ansträngning för att nå denna gemenskap så att detta broderskapets band mellan er befästs. En sådan bedrift är inte möjlig utan vilja och ansträngning från båda håll; från det ena, uttryck för tacksamhet och uppskattning, från det andra vänlighet och erkännande av jämlikhet. Var och en måste anstränga sig för att utveckla och stödja den andra mot gemensam utveckling… Kärlek och enighet kommer att främjas mellan er och därigenom skapa mänsklighetens enhet. Ty fullbordandet av enighet mellan färgad och vit kommer att vara en garanti för världsfred.” ”Jag hoppas,” tilltalar Han medlemmar av den vita rasen, ”att ni kan få den förtryckta rasen att bli strålande och enas med den vita, för att tjäna människans värld med yttersta uppriktighet, trofasthet, kärlek och renhet. Denna motsättning, denna fiendskap och dessa fördomar mellan den vita rasen och den färgade kan inte utplånas annat än genom tro, tillförsikt och den Välsignade skönhetens lärosatser.” ”Denna fråga om enandet av vit och svart är ytterst viktig,” varnar Han, ”för om det inte förverkligas kommer snart stora svårigheter att uppstå och få skadliga följder.” ”Om det inte blir någon förändring i denna fråga,” lyder ännu en varning, ”kommer fiendskapen att öka dag för dag och slutresultatet kommer att bli vedermödor och det kan sluta i blodsutgjutelse.”
En enorm ansträngning krävs av båda raser, om deras inställning, deras beteenden och deras uppträdande i denna mörka tid skall kunna återspegla anden och grundsatserna i Bahá’u’lláhs tro. Efter att en gång för alla ha förkastat den falska doktrinen om rasmässig överlägsenhet med alla dess medföljande olyckor, förvirring och elände och, i det att de välkomnar och uppmuntrar rasblandning och rivandet av de murar som nu skiljer dem åt, bör de var och en anstränga sig dag och natt för att fullgöra sina särskilda uppgifter i det gemensamma uppdrag som är så angeläget. Må de, i det att var och en anstränger sig för att bidra med sin del till lösningen av detta invecklade problem, minnas ‘Abdu’l-Bahás varningar och föreställa sig, medan det ännu finns tid, de ödesdigra konsekvenser som kommer att följa om denna utmanande och olyckliga situation, som hela den amerikanska nationen står inför inte slutgiltigt löses.
Må de vita göra en oförliknelig ansträngning i sin beslutsamhet att ge sitt bidrag till lösningen av detta problem, att en gång för alla överge sin vanligtvis inneboende och ibland omedvetna känsla av överlägsenhet, att rätta till sin tendens att visa en nedlåtande attityd mot medlemmar av den andra rasen, att övertyga dem, genom sitt nära, spontana och informella umgänge med dem, om sin genuina vänskap och sina uppriktiga avsikter och att bemästra sin otålighet över bristen på mottaglighet från ett folk, som under så lång tid har fått ta emot så smärtsamma och långsamt läkande sår. Må de svarta, genom en motsvarande ansträngning å sin sida visa, genom alla till buds stående medel, värmen i sitt gensvar, sin beredskap att glömma det förgångna och sin förmåga att utplåna varje spår av misstänksamhet som fortfarande kan dröja sig kvar i deras hjärtan och sinnen. Må ingendera tro att lösningen på detta oerhörda problem enbart ligger hos motparten. Må ingendera tro att ett sådant problem lätt och omedelbart kan lösas. Må ingendera tro att de med tillförsikt kan vänta på lösningen av detta problem till dess något initiativ har tagits, och fördelaktiga omständigheter skapats av organ som ligger utanför deras tros sfär. Må ingendera tro att något mindre än innerlig kärlek, utomordentligt tålamod, sann ödmjukhet, fulländad finkänslighet, kloka initiativ, mogen visdom och noga övervägd, varaktig ansträngning i en anda av bön kan lyckas med att utplåna den fläck som detta uppenbara gissel har lämnat på deras gemensamma lands vackra namn. Må de snarare tro och vara fast övertygade om att deras gemensamma förståelse, deras vänskap och varaktiga samarbete mer än någon annan kraft eller organisation som verkar utanför deras tro, kan avstyra den farliga kurs som ‘Abdu’l-Bahá hyste stora farhågor för, samt infria de förhoppningar Han hade för deras gemensamma bidrag till uppfyllandet av landets strålande öde.
Högt älskade vänner! Ett rättrådigt uppförande utgör, i alla sina uttryck stark kontrast mot den bedräglighet och korruption, som kännetecknar nationens politiska liv och de partier och fraktioner det är uppbyggt av. En helighet och kyskhet som är diametralt motsatt den moraliska slapphet och tygellöshet som vanhelgar karaktären hos en inte oansenlig andel av dess invånare; ett rasöverskridande brödraskap helt befriat från rasfördomarnas förbannelse, som stigmatiserar den stor majoriteten av dess folk – detta är de vapen som de amerikanska troende kan och måste svinga i sitt dubbla korståg, för det första för att återuppliva sitt eget samfunds inre liv och därefter för att angripa de långvariga ingrodda missförhållandena i deras nations liv. Fulländandet av sådana vapen, det visa och effektiva utnyttjandet av vart och ett av dem, mer än främjandet av någon specifik plan, eller planerandet av något specifikt projekt, eller ansamlandet av några som helst materiella resurser, kan förbereda dem för den tidpunkt då ödets hand kommer att ha lett dem till att medverka till skapandet och igångsättandet av den världsordning som för närvarande håller på att utvecklas inom deras tros världsomspännande administrativa institutioner.
I genomförandet av detta tvåfaldiga korståg måste de tappra krigare som kämpar i namn av och för Bahá’u’lláhs sak, med nödvändighet möta hårt motstånd och drabbas av många bakslag. Deras egna instinkter och inte desto mindre raseriet bland konservativa krafter, motståndet från etablerade intressen och invändningarna från en korrumperad och njutningslysten generation måste tas med i beräkningen, resolut bemötas och fullständigt övervinnas. När deras försvarsåtgärder för den kommande striden organiseras och utvecklas, kan de utsättas för skurar av smädelser och löje och kampanjer av fördömanden och förvrängningar. Deras tro, kan de snart komma att inse, har angripits, deras motiv misstolkats, deras mål smädats, deras strävanden förlöjligats, deras institutioner hånats, deras inflytande förringats, deras myndighet undergrävd och att deras sak, emellanåt övergivits av ett fåtal, som antingen är oförmögna att uppskatta deras ideals karaktär eller ovilliga att uthärda den ökande kritik som en sådan kamp utan tvivel kommer att medföra. ”På grund av ‘Abdu’l-Bahá, har den älskade Mästaren förutsagt, ”kommer mången prövning att hemsöka er. Bekymmer kommer att drabba er och lidande plåga er.”
Må emellertid inte Bahá’u’lláhs oövervinnerliga armé, som i väst och vid en av de möjliga oroshärdarna, skall komma att utkämpa, i Hans namn och för Hans skull, ett av sina hårdaste och mest ärorika slag, vara rädd för någon kritik som kan komma att riktas mot den. Må den inte avskräckas av något som helst fördömande, med vilket smädarens tunga kan söka förringa dess motiv. Må den inte rygga tillbaka inför den hotande framryckningen av fanatismens, ortodoxins, korruptionens och fördomens krafter, som kommer att förenas mot den. Kritikens röst är en röst som indirekt förstärker förkunnandet av dess sak. Impopularitet tjänar endast till att göra kontrasten starkare mellan den och dess motståndare, medan utfrysning i sig är den magnetiska kraft som till slut måste vinna över de mest högljudda och inbitna av fiender till dess sida. Redan har, i det land där trons största kamp har rått och dess mest rovgiriga fiender bott, händelseutvecklingen, och den långsamma men oavbrutna spridningen av dess ideal samt uppfyllandet av dess profetior, inte bara resulterat i avväpningen och förändringen av karaktären hos vissa av dess mest fruktansvärda fiender, utan även tillförsäkrat dess Grundare sitt fasta och oreserverade stöd. En så fullständig förvandling, en så häpnadsväckande förändring av inställningen, kan enbart åstadkommas om den utvalda förmedlare som är utformad för att föra ut Bahá’u’lláhs budskap till de hungrande, de otåliga och de övergivna skarorna själv är grundligt renad från de föroreningar som den söker avlägsna.
Därför är det i er, mina högt älskade vänner, jag inte bara vill inpränta den brådskande och tvingande nödvändigheten i ert heliga uppdrag, utan även de gränslösa möjligheter det har att höja till en så upphöjd nivå, inte bara livet och verksamheten i ert eget samfund, utan även de motiv och normer som styr de relationer som råder hos det folk ni tillhör. Jag är övertygad om att ni, oförfärade av denna överväldigande uppgift, kommer att möta utmaningarna i denna tid, så farofylld och full av korruption, men samtidigt så rik på löften om en framtid så ljus att ingen tidigare tidsålder i mänsklighetens historia kan komma i närheten av dess härlighet.
Högt älskade vänner! Jag försökte i början av dessa sidor förmedla en bild av de ärofulla möjligheter och det enorma ansvar som de amerikanska troendes samfund nu står inför i ett så kritiskt stadium i trons danande period, och i ett så avgörande skede i världens historia, på grund av förföljelsen av Bahá’u’lláhs vidsträckta religion. Jag har uppehållit mig länge nog vid karaktären hos det uppdrag som samfundet, på grund av tvingande omständigheter, inom en snar framtid, måste resa sig för att utföra. Jag har uttalat den varning som jag kände behövdes för en bättre förståelse och ett bättre genomförande av de uppgifter som ligger framför det. Jag har framlagt och efter förmåga betonat de upphöjda och dynamiska dygder, de höga normer som, ehuru svåra att uppnå likväl utgör de grundläggande förutsättningarna för att fullgöra de uppgifterna. Ett ord anser jag, behöver nu sägas om den materiella aspekten av deras omedelbara uppgift, på vars fullgörande, vid dess fastställda tidpunkt, måste bero inte bara utvecklingen av de senare faserna i Den gudomliga planen, såsom den förutsetts av ‘Abdu’l-Bahá, utan även förvärvandet av de förmågor som kommer att göra dem i stånd att, då den tiden kommer, fullgöra de plikter och ta det ansvar som krävs för det större kall som det är deras privilegium att utföra.
Sjuårsplanen, med sin tvåfaldiga fokus på utsmyckning av templet och utökning av undervisningsaktiviteterna, både i Nord- och Sydamerika, är nu inne på sitt andra år och erbjuder alla, som uppmärksammat dess utveckling under de senaste månaderna, tecken som är ytterst glädjande och bådar gott för uppnåendet av dess mål inom den anslagna tiden. De successiva steg som utformats för att underlätta och täcka hela fältet av arbete, som skall utföras när det gäller den yttre utsmyckningen av templet har till större delen tagits. Den sista fasen som ska utmärka en framgångsrik avslutning av ett trettioårigt åtagande, har slutligen inletts. Det inledande kontraktet, som rör det första och främsta planet på den historiska byggnaden, har undertecknats. Fonden, som är knuten till det Största heliga lövets älskade namn, har grundats. Det fortlöpande arbetet fram till färdigställandet är nu säkrat för detta lovvärda företag. De starka minnena av en vars hjärta gladdes så över resandet av överbyggnaden på detta heliga Hus kommer att så till den grad stimulera de slutliga ansträngningarna som krävs för att färdigställa det, att alla kvardröjande tvivel kommer att skingras rörande byggarbetarnas förmåga att på ett värdigt sätt fullborda sin uppgift.
Nu måste man beakta undervisningen inom planen. Denna utmaning måste antas och dess fordringar studeras, analyseras och uppfyllas. Hur enastående och oemotståndlig västvärldens första Mashriqu’l-Adhkár än är i sin skönhet, hur majestätisk den än är till sin storlek, hur unik den än är till sin arkitektur och ovärderliga de ideal och förhoppningar än är som det står för, skall det för närvarande inte ses som mer än ett verktyg för en effektivare spridning av Saken och en mer vidsträckt utbredning av dess läror. I detta hänseende skall det ses i samma ljus som trons administrativa institutioner, vilka är utformade som verktyg för att på lämpligt sätt sprida dess ideal, dess lärosatser och dess sanningar.
Det är därför på sjuårsplanens undervisningsbehov som de amerikanska troendes samfund hädanefter måste rikta sin omsorgsfulla och oavbrutna uppmärksamhet. Hela samfundet måste mangrant resa sig för att fullgöra dem. Att undervisa Guds tro, att kungöra dess sanningar, att försvara dess intressen, att genom ord såväl som handling visa dess oumbärlighet, dess kraft och allmängiltighet, skall aldrig ses som en exklusiv angelägenhet eller ett privilegium uteslutande för trons administrativa institutioner, må de vara råd eller kommittéer. Alla måste delta, oavsett hur anspråkslöst deras ursprung må vara, hur begränsade deras erfarenheter och tillgångar än är, hur bristande deras utbildning eller brådskande deras angelägenheter och problem än är, hur ogynnsamma levnadsförhållanden än må råda. ”Gud har ålagt,” har Bahá’u’lláh själv otvetydigt uppenbarat, ” var och en plikten att undervisa om Hans sak.” ”Säg,” har Han vidare skrivit, ”undervisa om Guds sak, o Bahás folk, ty Gud har föreskrivit alla plikten att förkunna Hans budskap och anser det som den mest förtjänstfulla av alla gärningar.”
En hög och upphöjd position i samfundet, med de privilegier och förmåner det medför för innehavaren, ger honom utan tvekan ett ansvar att undervisa och främja Guds tro som han inte kan svika med hedern i behåll. Den kan, då och då, men inte undantagslöst, skapa större möjligheter och erbjuda bättre förutsättningar för att sprida kunskap om tron och vinna efterföljare till dess institutioner. Den medför dock inte, under några omständigheter nödvändigtvis befogenhet att utöva större inflytande på sinnena och hjärtana hos dem, för vilka tron presenteras. Hur ofta – och trons tidiga historia i dess födelseland ger många bevis för detta – har inte de ringaste av trons efterföljare, obildade och ytterst oerfarna, och utan någon som helst ställning, och i vissa fall i avsaknad av intelligens, varit i stånd att vinna segrar för sin sak, som får de lärdes, de vises och de erfarnas mest strålande verk att blekna.
‘Abdu’l-Bahá har omvittnat att ” Petrus, enligt kyrkans historieskrivning, var oförmögen att hålla räkning på veckans dagar. Närhelst han skulle fiska paketerade han sin veckas mat i sju delar och åt varje dag en av dem och när han nådde den sjunde visste han att det var sabbat och höll den.” Om Människosonen var förmögen att i en så till synes enkel och hjälplös förmedlare ingjuta en sådan kraft att, med Bahá’u’lláhs ord, ”visdomens och yttrandets mysterier flödade ur hans mun,” och upphöja honom över Sina övriga lärjungar och göra honom lämplig att bli Hans efterträdare och grundare av Hans kyrka, hur mycket mer kan då inte Fadern, som är Bahá’u’lláh, göra de ynkligaste och oansenligaste av sina anhängare i stånd att åstadkomma, i genomförandet av Hans uppgifter, sådana under att till och med Jesu Kristi första apostels största verk hamnar i skymundan!
‘Abdu’l-Bahá har vidare skrivit, ” Báb har sagt: ’Skulle en liten myra, i denna dag, vilja få sådan förmåga att den skulle kunna tyda de dunklaste och mest förbryllande styckena i Koranen, skulle dess önskan utan tvivel bli uppfylld, eftersom den eviga maktens mysterier vibrerar i det allra innersta av alla skapade varelser.’ Om en så hjälplös varelse kan förlänas en sådan skarpsyn, hur mycket effektivare måste då inte den kraft vara som frigjorts genom de rikliga utgjutelserna av Bahá’u’lláhs nåd!”
Fältet är sannerligen så stort, tidpunkten så kritisk, Saken så betydande, arbetarna så få, tiden så begränsad, förmånen så ovärderlig att ingen anhängare till Bahá’u’lláhs tro, värdig att bära Hans namn, har råd att tveka ett enda ögonblick. Kraften som är född av Gud, oemotståndlig i sin överväldigande makt, oändlig i sin styrka, oförutsägbar i sin riktning, mystisk i sin verkan och vördnadsbjudande i sina yttringar –är en kraft som, enligt Báb, ”vibrerar i det allra innersta av alla skapade varelser,” och som, enligt Bahá’u’lláh, genom sitt ”vibrerande inflytande” har ”rubbat jämvikten i världen och omstörtat dess ordnade liv” – en sådan kraft, som verkar som ett tveeggat svärd, löser, å ena sidan, inför vår åsyn, upp de uråldriga knutar som i århundraden har hållit samman det civiliserade samhällets väv, och splittrar, å andra sidan, de bojor som fortfarande fjättrar Bahá’u’lláhs nyfödda och ännu inte frigjorda tro. De oanade möjligheter som denna krafts verkan erbjuder måste de amerikanska troende nu resa sig och fullständigt och modigt utnyttja. ”De heliga gestalter som är härskarorna i höjden,” skriver ‘Abdu’l-Bahá, ”längtar på denna dag, i det mest upphöjda paradiset efter att få komma tillbaka till denna värld, så att de måtte bistås till att tjäna Abhá-skönhetens tröskel och stå upp för att visa sitt tjänande av Hans heliga tröskel.”
En värld, fördunklad av det pågående utdöendet av religionens ljus, tyngd av en blind och segrande nationalisms lavinartade krafter; bränd av den eld som är den obarmhärtiga förföljelsen på rasistiska och religiösa grunder; vilseledd av de falska teorier och doktriner som hotar att ersätta tillbedjan av Gud och helgandet av Hans lagar; förslappad av en otyglad och brutal materialism; i sönderfall genom det moraliska och andliga förfallets nedbrytande inverkan; och insnärjd i den ekonomiska anarkins och stridens vindlingar – sådant är det skådespel som nu utspelar sig inför människornas ögon, som ett resultat av de svepande förändringar som denna omstörtande kraft, ännu i sin linda, orsakar i hela planetens liv.
Ett så sorgligt och upprörande spektakel, förvirrande som det måste vara för varje betraktare som är obekant med Bahá’u’lláhs syften, förutsägelser och löften, fjärran från att orsaka förfäran i Hans efterföljares hjärtan eller lamslå deras ansträngningar, kan inte annat än fördjupa deras tro och väcka deras hänförda iver att resa sig och, på det stora fält som utstakats för dem av ‘Abdu’l-Bahás penna, visa sin förmåga att göra sin del av arbetet på den allomfattande frälsning som kungjorts av Bahá’u’lláh. Varje verktyg i det administrativa maskineri som de under många år så mödosamt har skapat, måste användas fullt ut och underordnas det mål för vilket det skapats. Templet, detta stolta förkroppsligande av en så unik anda av självuppoffring, måste på samma sätt spela sin roll och bidra med sin del i den undervisningskampanj som är tänkt att omfatta hela det västra halvklotet.
De möjligheter som dagens kaos erbjuder, med alla de sorger det ger upphov till, den rädsla det väcker, den hopplöshet det alstrar, den förvirring det skapar, den förargelse det väcker, den revolt den provocerar fram, den upprördhet det ger upphov till, de missförhållanden det alstrar, den anda av rastlöst sökande det väcker, måste, på liknande sätt, utnyttjas i syfte att vida sprida kunskapen om den frälsande kraften i Bahá’u’lláhs tro och till att värva nya rekryter i den ständigt växande armén av Hans efterföljare. En så värdefull möjlighet, ett så sällsynt sammanträffande av gynnsamma omständigheter, kanske aldrig återkommer. Nu är tiden, den fastställda tiden, för de amerikanska troende, förtrupperna för det Största namnets härskaror, att genom en särskilt utformad administrativ ordnings organ och kanaler, förkunna sin förmåga och beredvillighet att undsätta en fallen och hårt prövad generation, som har gjort uppror mot sin Gud och ignorerat Hans varningar, och att erbjuda den denna fullständiga säkerhet som endast deras tros fäste kan erbjuda.
Undervisningskampanjen, inledd i alla den nordamerikanska republikens stater och i Kanada, får därför en vikt, och blir brådskande på ett sätt som inte kan överskattas. Sänd på sin färd av de skapande energier som släppts fria av ‘Abdu’l-Bahás testamente och svepande över det västra halvklotet genom den drivkraft som den skapar, måste den, i mitt tycke, utföras i enlighet med vissa principer, som är utformade för att försäkra att den genomförs effektivt och för att påskynda uppnåendet av dess mål.
De som deltar i en sådan kampanj, antingen som organisatörer eller som arbetare, vilka anförtrotts uppgiften att utföra uppdraget, måste, som en nödvändig förberedelse inför utförandet av sina plikter, grundligt bekanta sig med de olika aspekterna av sin tros historia och lära. I sina ansträngningar att nå detta mål måste de själva, samvetsgrant och noggrant, studera sin tros litteratur, fördjupa sig i dess läror, ta till sig dess lagar och principer, begrunda dess föreskrifter, trossatser och syften, lära sig vissa av dess förmaningar och böner utantill, behärska grunderna i dess administration och vara förtrogna med dess aktuella frågor och den senaste utvecklingen inom den. De måste sträva efter att, från källor som är auktoritativa och objektiva, skaffa sig en grundlig kännedom om Islams historia och lärosatser – deras tros källa och bakgrund – och vördnadsfullt och med ett sinne fritt från förutfattade meningar närma sig studiet av Koranen, som, utöver de heliga skrifterna i Bábs och Bahá’u’lláhs uppenbarelser, utgör den enda bok som kan anses vara en absolut autentisk samling av Guds ord. De måste ägna särskild uppmärksamhet åt studiet av de institutioner och omständigheter som är direkt förbundna med deras tros födelse och ursprung, med den ställning dess Förelöpare gjorde anspråk på och med de lagar som uppenbarats av dess Grundare.
Efter att ha tillägnat sig dessa grundläggande förutsättningar för framgång på undervisningens område, måste de, närhelst de överväger att inleda något specifikt projekt i Latinamerikas länder, anstränga sig, närhelst det är möjligt, för att skaffa sig viss kunskap i det språk som talas av dessa länders invånare och kunskap om deras traditioner, vanor och synsätt. ”De undervisare som reser till de delarna,” har ‘Abdu’l-Bahá skrivit - medan han hänvisade till en av skrifterna i Den gudomliga planen till de centralamerikanska republikerna - ”måste även vara bekanta med det spanska språket.” ”En grupp som talar deras språk…” har Han skrivit i en annan skrift, ”måste rikta sina ansikten mot och resa igenom de tre stora ögrupperna i Stilla havet.” ”De undervisare som reser åt olika håll,” säger han vidare, ”måste kunna språket i det land de reser till. Till exempel kan en person som behärskar det japanska språket fara till Japan eller en person som kan kinesiska skynda till Kina, och så vidare.”
Ingen deltagare i denna interamerikanska undervisningskampanj får känna att initiativet till någon särskild aktivitet, som har samband med detta arbete, helt skall vila på dessa organ, antingen det är råd eller kommittéer, vars främsta intresse är att främja och underlätta uppnåendet av detta avgörande mål i sjuårsplanen. Det är varje amerikansk troendes tvingande plikt att, som en trogen förvaltare av ‘Abdu’l-Bahás gudomliga plan, inleda, främja och befästa, inom de ramar som satts av trons administrativa principer, vilken som helst aktivitet han eller hon anser lämplig att företa för att befrämja planen. Varken det hotande världsläget eller någon hänsyn till brist på materiella resurser, på mental förmåga, på kunskap eller på erfarenhet – om än önskvärda – får avskräcka någon möjlig pionjär och undervisare från att självständigt stå upp och sätta de krafter i rörelse, vilket ‘Abdu’l-Bahá upprepade gånger förvissat oss om, när de väl frigjorts, precis som en magnet, kommer att dra till sig Bahá’u’lláhs utlovade och ofelbara bistånd. Må denne inte invänta några instruktioner, eller förvänta sig någon särskild uppmuntran från de valda representanterna i hans samfund, eller avskräckas av några hinder, som hans släktingar eller landsmän, kan vara benägna att lägga i hans väg, eller fästa sig vid fördömanden från hans kritiker eller fiender. ”Var ohämmad såsom vinden,” är Bahá’u’lláhs råd till alla blivande undervisare av Hans tro, ”då du frambär budskapet från Honom, som har låtit den gudomliga ledningens gryning att bryta in. Se hur vinden, trogen det Gud har förordnat, blåser över alla jordens områden, vare sig de är bebodda eller öde. Varken åsynen av förödelse eller tecknen på välmåga kan plåga eller behaga den. Den blåser i alla riktningar såsom den bjudits av sin Skapare.” ”Och när han bestämmer sig för att lämna sitt hem för sin Herres saks skull,” har Bahá’u’lláh, med hänvisning till en sådan undervisare, uppenbarat i ett annat stycke, ”ska han sätta hela sin förtröstan på Gud, som den bästa förberedelsen för sin färd och ikläda sig dygdens klädnad…. Om Guds kärleks eld tänds inom honom, om han försmår alla skapade ting, skall hans yttrande sätta alla i brand som hör honom.”
Efter att på eget initiativ och oförskräckt av något som helst hinder som vän eller fiende, omedvetet eller medvetet, må ställa i hans väg, ha beslutat sig för att resa sig och svara på kallelsen till undervisning, måtte han noggrant överväga alla metoder han kan använda sig av i sina personliga försök att fånga uppmärksamheten, upprätthålla intresset och fördjupa tron hos dem han önskar leda in i sin tros fålla. Må han överväga de möjligheter som de särskilda omständigheterna i hans liv erbjuder honom, bedöma deras fördelar och arbeta intelligent och systematiskt för att utnyttja dem för att uppnå de mål han har satt upp. Må han även försöka utveckla sådana metoder som medlemskap i klubbar, utställningar och föreningar, föreläsningar i ämnen besläktade med hans tros lärosatser och ideal, såsom nykterhet, moral, social välfärd, religiös och rasmässig tolerans, ekonomiskt samarbete, islam och jämförande religionskap, eller deltagande i sociala, kulturella, humanitära, välgörenhet och utbildande organisationer och företag, vilket samtidigt som säkerställer renheten i hans tro säkerställs, kommer att skapa ett otal möjligheter för att framgångsrikt vinna sympati, stöd, och slutligen lojalitet hos dem han kommer i kontakt med. Må pionjären, när han gör sådana bekantskaper, bära i minnet de krav hans tro ständigt har på honom, att bevara dess värdighet och ställning, att säkerställa renheten i dess lagar och principer, att påvisa dess innehållsrikedom och allmängiltighet och att utan rädsla försvara dess många och viktiga intressen. Må han överväga sin åhörares mottaglighet och själv avgöra om det är lämpligast med en direkt eller indirekt undervisningsmetod, genom vilken han kan förklara det gudomliga budskapets avgörande betydelse för sökaren och övertyga denne att förena sig med dem som redan omfattat den. Låt honom minnas det exempel som ‘Abdu’l-Bahá givit samt Hans ständiga maning att överösa sökaren med en sådan vänlighet, och med sitt exempel så till den grad visa andan i de lärosatser han önskar ingjuta i honom, att mottagaren av sig själv önskar identifiera sig med den Tro som förkroppsligar sådana läror. Må han inledningsvis avhålla sig från att betona sådana lagar och regler som kan komma att utöva en alltför stor påfrestning på sökarens nyväckta tro, utan sträva efter att tålmodigt, taktfullt och samtidigt beslutsamt, fostra honom till full mognad och hjälpa honom att förkunna sitt oreserverade erkännande av vad som än förordnats av Bahá’u’lláh. Må han, så fort detta stadium har uppnåtts, presentera honom för sina medtroende och sträva efter att, genom ständigt kamratskap och aktivt deltagande i sitt samfunds lokala aktiviteter, möjliggöra för honom att bidra med sin del till berikandet av dess liv, främjandet av dess uppgifter, befästandet av dess intressen och samordningen av dess aktiviteter med dess systersamfunds. Må han inte låta sig nöjas förrän han i sitt andliga barn har ingjutit en så djup längtan, att den får honom att i sin tur självständigt resa sig och viga sina krafter åt att uppväcka andra själar, och försvara de lagar och principer som finns i hans nyligen antagna tro.
Må var och en av deltagarna i denna kampanj, som omfattar hela kontinenten och initierats av de amerikanska troende, och speciellt de som är engagerade i pionjärarbete i jungfruliga områden, ha i åtanke nödvändigheten av att vara i nära och ständig kontakt med ansvariga institutioner som har skapats för att leda, samordna och främja undervisnings aktiviteterna i hela samfundet. Antingen det är församlingen av deras valda nationella representanter eller dess främsta hjälpinstitution, nationella undervisningskommittén, eller dess underordnade organ, de regionala undervisningskommittéerna eller de lokala andliga råden och deras respektive undervisningskommittéer, skall de som arbetar för spridandet av Bahá’u’lláhs Tro, genom oavbrutet utbyte av idéer, genom brev, nyhetsblad, rapporter, bulletiner och andra medel för kommunikation med dessa etablerade verktyg, skapade för undervisandet av tron, säkra ett välfungerande och snabblöpande arbete inom undervisningsmaskineriet i sin administrativa ordning. Förvirring, försening, dubbelarbete och förslösande av energi kommer därigenom helt att undvikas och den mäktiga floden av Bahá’u’lláhs nåd, som flödar rikligt och utan minsta hinder genom dessa oumbärliga kanaler, kommer så att nedströmma över människors själar och hjärtan, att de blir i stånd att frambringa den skörd som upprepade gånger förutsagts av ‘Abdu’l-Bahá.
På varje deltagare i denna gemensamma ansträngning, exempellös i det amerikanska bahá’í-samfundets historiska krönika, vilar den andliga plikten att göra undervisningsuppdraget, så ytterst bindande för alla, till den allt genomsyrande angelägenheten i sitt liv. I sina dagliga aktiviteter och kontakter, under alla sina resor, antingen det är i affärer eller i andra angelägenheter, på semester och utflykter, och på varje uppdrag han må komma att utföra, bör samtliga bärare av Bahá’u’lláhs budskap se det inte enbart som sin plikt, utan även som ett privilegium att få sprida Hans tros frön vida omkring och vara nöjd med den orubbliga vetskapen om att, oavsett hur det omedelbara gensvaret på budskapet blivit och oavsett otillräckligheten hos det verktyg som förmedlade det, kommer dess Grundares makt att, alltefter vad Han anser lämpligt, möjliggöra för dessa frön att gro och, under förhållanden som ingen kan förutse, berika den skörd Hans efterföljares arbete kommer att samla. Må han, om han är medlem av ett andligt råd, uppmuntra sitt råd att ägna en viss del av sin tid, vid varje möte, åt uppriktigt övervägande, i en anda av bön, av sådana åtgärder som kan främja undervisningskampanjen eller som kan utnyttja tillgängliga resurser för dess framsteg, utvidgning och befästande. Må han om han deltar på sommarskolan – och alla utan undantag uppmanas att dra nytta av att besöka den – betrakta ett sådant tillfälle som en välkommen och värdefull möjlighet att, genom föredrag, studier och diskussioner, så berika sin kunskap om grunderna i sin tro att han, med större självförtroende och större effektivitet, kan överbringa det budskap som anförtrotts i hans vård. Må han dessutom när det är möjligt, genom besök hos andra samfund, söka uppmuntra till undervisning och, för utomstående, visa ivern och livaktigheten hos främjarna av hans tro och den organiska enheten mellan dess institutioner.
Må vemhelst bland deltagarna i detta korståg, som omfattar alla folkslag, alla republiker, klasser och trosläror på hela det västra halvklotet och som känner kallelsen träda fram och, om omständigheterna tillåter, särskilt rikta uppmärksamheten mot och för sin tro på sikt vinna den oreserverade tillgivenheten bland eskimåer samt bland de svarta, indianska och judiska folkslagen. Vid denna tidpunkt är inget tjänande av Guds sak mer lovvärt och förtjänstfullt än en framgångsrik ansträngning att öka mångfalden hos medlemmarna i det amerikanska bahá’í-samfundet genom anslutning av medlemmar från dessa folkgrupper. En blandning av dessa mycket olika delar av det mänskliga släktet, harmoniskt sammanvävda i ett allomfattande bahá’í-broderskaps vävnad, och införlivade genom de dynamiska processerna i en gudomligt utsedd administrativ ordning, samtidigt som var och en bidrar med sin del till berikandet av bahá’í-samfundslivets skönhet, är sannerligen en bedrift vars blotta åtanke får varje bahá’í-hjärta att glädjas och hänföras. ”Betrakta blommorna i en trädgård,” har ‘Abdu’l-Bahá skrivit, ”även om de skiljer sig åt till sin art, färg och form, ökar denna mångfald deras charm och förhöjer deras skönhet , eftersom de blir vederkvickta av vattnet från en enda källa, livas upp av en enda vind, stärks av strålarna från en sol. Hur föga tilltalande hade det inte varit om alla blommor och växter, löv, frukter, grenar och träd i den trädgården hade samma färg och form! Mångfalden av färger, arter och former berikar och pryder trädgården och förstärker dess uttrycksfullhet. När likaså olika nyanser av tankar, temperament och personlighet sammanförs under kraften och effekten av ett centralt inflytande, kommer den mänskliga fullkomningens skönhet och strålglans omisskännligen att uppenbaras. Ingenting annat än den himmelska kraften i Guds ord, som härskar över och övergår alla tings verklighet, är förmöget att försona de olika tankarna, känslorna, föreställningarna och övertygelserna hos människobarnen.” ”Jag hoppas,” är den önskan som ‘Abdu’l-Bahá uttryckt, ”att ni får den förtryckta rasen [den svarta] att träda fram i sin prakt och förenas med den vita rasen till att tjäna mänskligheten med yttersta uppriktighet, trofasthet, kärlek och renhet.” ”En av de viktiga frågorna,” har Han också skrivit, ”som påverkar mänsklighetens enhet och samhörighetskänsla är samhörigheten och jämlikheten mellan de vita och färgade raserna.” ”Ni måste ägna,” skriver ‘Abdu’l-Bahá i skrifterna i Den gudomliga planen, ” indianerna, de ursprungliga invånarna i Amerika stor uppmärksamhet. Ty dessa själar kan liknas vid de forntida invånarna på den arabiska halvön, som, före Muhammads uppenbarelse, var såsom vildar. När Muhammads ljus lyste fram mitt ibland dem kom de att glöda så, att de spred upplysning över hela världen. Likaledes råder det heller inget tvivel om att, då dessa indianer blir utbildade och väl vägledda, kommer de genom de gudomliga lärorna att bli så upplysta att hela världen blir upplyst.” ”Om det är möjligt,” har ‘Abdu’l-Bahá också skrivit, ” sänd då undervisare till andra delar av Kanada; sänd också undervisare till Grönland och eskimåernas hem.” ”Om Gud vill,” har Han vidare skrivit i samma skrifter, ” kommer rikets kallelse att nå eskimåernas öron. […] Om ni skulle göra en ansträngning så att de gudomliga väldofterna sprids bland eskimåerna, kommer dess effekt att bli mycket stor och långtgående.” ”Prisad vare Gud,” skriver ‘Abdu’l-Bahá, ” att vadhelst som har kungjorts i de välsignade skrifterna till israeliterna, och det som uttryckligen skrivits i ‘Abdu’l-Bahás brev, håller på att uppfyllas. En del har skett, annat kommer att visa sig i framtiden. Den Uråldriga skönheten har i Sina heliga skrifter uttryckligen skrivit att deras förnedrings tid är över. Hans nåd kommer att överskugga dem och detta folkslag kommer att utvecklas dag för dag och bli befriat från sin långa obemärkthet och förnedring.”
Må de som innehar administrativa poster, i egenskap av medlemmar av antingen det nationella andliga rådet, eller av de nationella, regionala eller lokala undervisningskommittéerna ha i ständig åtanke det tvingande och brådskande behovet av att, snarast möjligt, trygga bildandet av kärngrupper, i de få kvarvarande staterna i den nordamerikanska republiken och i Kanadas stater, oavsett hur små och rudimentära de må vara, och att tillhandahålla varje medel de har till hands för att göra dessa nyskapade kärnor i stånd att utvecklas, snabbt och i en sund riktning, till välfungerande, självständiga och erkända råd. Till läggandet av en sådan grund, upprättandet av sådana utposter – ett onekligen krävande men samtidigt ytterst nödvändigt och inspirerande arbete – måste de enskilda medlemmarna av det amerikanska bahá’í-samfundet ge sitt oförbehållsamma, kontinuerliga och entusiastiska stöd. Oavsett hur kloka åtgärder deras valda representanter må vidta, oavsett hur ändamålsenliga och väl uttänkta planer de må formulera, kan sådana åtgärder och planer aldrig ge tillfredsställande resultat så länge som inte tillräckligt många pionjärer har bestämt sig för att göra de nödvändiga uppoffringarna och anmäla sig som frivilliga för att utföra dessa planer. Att en gång för alla resa Bahá’u’lláhs baner i hjärtat av dessa jungfruliga områden, att upprätta den strukturella grunden för Hans administrativa ordning i deras städer och byar och att etablera en fast och permanent förankring för dess institutioner i deras invånares sinnen och hjärtan, utgör, enligt min fasta övertygelse, det första och viktigaste steget i de successiva faser, som denna undervisningskampanj, inledd i och med sjuårsplanen, måste genomgå. Medan den yttre utsmyckningen av Mashriqu’l-Adhkár, som är en del i samma plan, nu har nått den sista fasen i sin utveckling, befinner sig undervisningskampanjen fortfarande i sin linda och är långt ifrån att effektivt ha sträckt ut sina förgreningar till antingen dessa jungfruliga områden eller till republikerna på den sydamerikanska kontinenten. Den ansträngning som krävs är ofantlig, de villkor under vilka dessa första etableringar kommer att göras är oftast inte attraktiva och gynnsamma, antalet arbetare som har möjlighet att utföra dessa uppgifter begränsat och de resurser de har till sitt förfogande knappa och otillräckliga. Men hur ofta har inte Bahá’u’lláhs penna likväl försäkrat oss att ”skulle en människa, helt ensam, resa sig i Bahás namn och ta på sig Hans kärleks rustning, kommer den Allsmäktige att göra henne segerrik, även om himlens och jordens krafter står upp mot henne.” Har Han inte skrivit: ”Vid Gud, som vid sin sida ej har någon annan Gud! Om någon skulle resa sig för Vår saks seger kommer Gud att göra honom segerrik, även om tiotusentals fiender skulle sluta sig samman mot honom. Och om hans kärlek till Mig skulle växa sig än starkare, kommer Gud att upprätta hans överhöghet över alla himmelens och jordens krafter.” ” Tänk på arbetet som utförts av tidigare generationer,” har Abdu’l-Bahá skrivit;”Under Jesu Kristi livstid var de troende och fasta själarna få och kunde räknas, men de himmelska välsignelserna nedkom i så rikt mått att oräkneliga själar trädde in under Evangeliets skugga efter blott några år. Gud har sagt i Koranen: "Ett enda korn kommer att frambringa sju knippor och varje kärve kommer att innehålla hundra korn.’ Med andra ord kommer ett sädeskorn att bli till sjuhundra och om Gud så önskar, kommer Han att fördubbla även dessa. Det har ofta skett att en välsignad själ har blivit orsak till att en hel nation blivit vägledd. Nu får vi inte beakta vår förmåga och kapacitet, utan fastmer måste vi dessa dagar fästa våra blickar vid Guds ynnest och frikostighet, Han som av droppen gjort ett hav och av atomen en sol.” Må de som beslutar sig för att bli de första som reser en sådan Saks banér, under sådana omständigheter och i sådana områden, nära sina själar med den upprätthållande kraften i dessa ord, och ”ta på sig Hans kärleks rustning,” en kärlek som måste ”växa sig starkare” när de förblir ståndaktiga i sin ensamma uppgift, och resa sig för att med berättelsen om sina gärningar pryda de mest strålande sidorna som någonsin nedtecknats i deras lands andliga historia.
”Fastän,” har ‘Abdu’l-Bahá skrivit i skrifterna i Den gudomliga planen, ” Guds dofter sprids - prisad vare Gud - i de flesta stater och städer i USA och oräkneliga själar vänder sina ansikten och går framåt mot Guds rike, är enhetens banér i några av staterna icke höjt såsom det borde vara och ej heller är mysterierna i de heliga böckerna utredda, såsom i Bibeln, Evangeliet och Koranen. Genom samfällda ansträngningar av alla vännerna måste nödvändigtvis enhetens banér utvecklas i dessa stater och de gudomliga lärorna främjas, så att de här staterna också kan få sin del av de himmelska utgjutelserna och en andel av den Största vägledningen.” ”Kanadas framtid,” har Han bedyrat i en annan skrift i Den gudomliga planen, ”är dock storartad och händelserna som skall tima där är oändligt strålande. Kanada kommer att bli föremål för Försynens blickar och skall visa fram den Allhärliges gåvor. ”Jag vill återigen säga” bekräftar Han sitt tidigare uttalande i samma skrift, ”att Kanadas framtid är storartad, både ur materiell och andlig synpunkt.”
Så snart detta första steg har tagits, vilket innebär bildandet av minst en kärna i var och en av dessa jungfruliga stater och provinser på den nordamerikanska kontinenten, måste maskineriet för en enorm intensifiering av gemensamma –ansträngningar bland bahá’íerna sättas i gång, med syfte att befästa de ädla bemödanden som för närvarande endast ett fåtal isolerade troende gör för att väcka länderna i Latinamerika till Bahá’u’lláhs kallelse. Inte förrän denna andra fas av undervisningskampanjen, under sjuårsplanen, har inletts kan kampanjen anses helt igångsatt, eller planen själv anses ha nått den mest avgörande fasen i sin utveckling. Så kraftiga blir utgjutelserna av gudomlig nåd som kommer att strömma över ett tappert samfund, som redan i den administrativa sfären har uppfört sin huvudbyggnad i all dess yttre utsmycknings härlighet, och på undervisningsfältet, i varje stat och provins på den nordamerikanska kontinenten, högt rest sin tros baner – så stora kommer dessa utgjutelser att bli, att dess medlemmar kommer att överväldigas av bevisen för deras pånyttfödande kraft.
Den Interamerikanska kommittén måste, i ett sådant skede, nej snarare redan innan det inleds, resa sig till alla sina möjligheters nivå, och uppvisa en livskraft, en hängivenhet och en företagsamhet som är proportionell mot det ansvar den har axlat. Man får inte ett ögonblick glömma att Central- och Sydamerika omfattar inte mindre än tjugo självständiga nationer, som utgör ungefär en tredjedel av det totala antalet självständiga stater i världen, och är ämnade att spela en viktig roll i formandet av världens framtida öde. Allteftersom världen krymper till ett grannskap, och dess rasers, nationers och folks öden blir allt mer oupplösligt sammanvävda, försvinner avståndet till dessa stater på det västra halvklotet och de förborgade möjligheterna i vart och ett av dem framträder allt tydligare.
När denna andra fas i den gradvisa utvecklingen av undervisningsaktiviteter och åtaganden under sjuårsplanen har nåtts, och det maskineri som krävs för att driva den framåt börjar fungera, måste de amerikanska troende, de ståndaktiga pionjärerna i denna mäktiga rörelse, vägledda av Bahá’u’lláhs osvikliga ljus och helt i enlighet med den plan ‘Abdu’l-Bahá utformat för dem, medan de agerar under vägledning av sitt nationella andliga råd, och förvissade om stöd från den Interamerikanska kommittén, sätta igång en offensiv mot mörkrets, korruptionens och okunnighetens krafter, en offensiv som måste sträcka sig till den mest avlägsna änden av den södra kontinenten och omfatta var och en av de tjugo nationer som den utgörs av.
Må en del i detta ögonblick omgjorda sina länder, fly sina hemstäder och hemstater, överge sitt land och, ”i det de sätter hela sin lit till Gud, som den bästa förberedelsen inför sin resa,” vända sina ansikten, och rikta sina steg, mot dessa avlägsna nejder, dessa jungfruliga fält, dessa ännu ej intagna städer, och lägga sin energi på att inta människohjärtanas fästen – hjärtan, om vilka Bahá’u’lláh har skrivit, ”uppenbarelsens och talets härskaror kan betvinga.” Må de inte dröja till dess att deras medarbetare har gått igenom den första fasen av sin undervisningskampanj, utan må de snarare redan nu stå upp för att inleda den första fasen av det som skall komma att betraktas som ett av de mest strålande kapitlen i deras tros internationella historia. Må de från första början, ”undervisa sig själva, så att deras tal kan fängsla hjärtat hos dem som hör dem.” Må de anse sin tros seger som sitt ”högsta mål. ”Må de inte ”tänka på kärlets större eller mindre mått;” det kärl som bär den mängd av nåd som Gud utgjuter i denna tid. Må de “befria sig från alla band till denna värld och dess fåfänglighet” och, med den anda av avskiljande som ‘Abdu’l-Bahá framvisade och önskade att de skulle ta efter, föra dessa olika folk och länder till hågkomsten av Gud och Hans största Manifestation. Må Hans kärlek bli en ”skattkammare för deras själar,” på den dag då ” varje pelare skall skälva, då människornas hud skall knottra sig, då alla ögon skall spärras upp i fasa.” Må deras ”själ brinna med lågan från denna odödliga eld som brinner i världens innersta hjärta, så att världsalltets vattenmassor skall bli oförmögna att dämpa dess glöd.” Må de vara ”ohämmade såsom vinden” som ”varken åsynen av förödelse eller tecknen på välmåga kan plåga eller behaga.” Må de ”lossa sina tungors band och oupphörligt tillkännage Hans Sak.” Må de “förkunna … det som den störste Anden skall inspirera dem att säga i tjänandet av sin Herres Sak ”Må de ”ta sig i akt så att de ej tvistar med någon, nej sträva efter att göra honom uppmärksam på sanningen med ett vänligt sätt och den mest övertygande uppmaning.” Må de ”uteslutande för Guds skull förkunna Hans budskap och i samma anda godtaga vilket som helst gensvar som deras ord uppväcker hos deras lyssnare.” Må de inte ett ögonblick, glömma att ”dessa skall den trofasta Anden stärka genom sin makt.” och att ”Ett sällskap av Hans utvalda änglar skall åtfölja dem, såsom anbefallts av Honom som är den Allsmäktige, den Allvise.” Må de ständigt ha i åminnelse ”hur stor den sällhet är, som väntar den som har uppnått äran av att tjäna den Allsmäktige,” och minnas att ”ett sådant tjänande är verkligen alla goda gärningars furste och varje god handlings prydnad.”
Slutligen, må dessa gripande ord av Bahá’u’lláh ständigt vara på deras läppar, då de följer sin utstakade bana över hela den sydamerikanska kontinenten, såsom en tröst för deras hjärtan, ett ljus på deras stig, en följeslagare i deras ensamhet och som daglig föda på deras resor: ”O vandrare på Guds väg! Tag emot din andel av Hans nåds ocean och beröva dig ej de ting som ligger dolda i dess djup. […] En daggdroppe från denna ocean skulle, om den utgöts över alla som är i himlarna och på jorden, vara tillräcklig för att berika dem med Guds, den Allsmäktiges, den Allvetandes, den Allvises frikostighet. Locka med försakelsens händer fram dess livgivande vatten och bestänk alla skapade varelser därmed, på det att de må befrias från alla människoskapade begränsningar och närma sig Guds mäktiga tron, denna helgade och lysande plats. Var ej bedrövad om du ensam utför det. Låt Gud vara den som tillfredsställer allt åt dig. […] Förkunna din Herres sak för alla som är i himlarna och på jorden. Skulle någon människa besvara din maning, uppenbara då för henne Herren, de visdomspärlor som Herrens Ande, din Gud har sänt ned till dig och var bland dem som verkligen tror. Och skulle någon försmå ditt erbjudande, vänd dig då bort från honom och sätt din förtröstan och tillit till Herren din Gud, alla världars Herre. Vid Guds rättfärdighet! Till vem det än är som på denna dag öppnar sina läppar och omnämner sin Herres namn skall den gudomliga inspirationens härskaror nedstiga från Mitt namns himmel, den Allvetandes, den Allvises. Över honom skall också himmelens härskaror nedsänkas, var och en högt bärande en kalk av rent ljus. Så har det förutbestämts i Guds uppenbarelses rike på befallning av Honom som är den Allhärlige, den Mäktigaste.”
Må dessa ‘Abdu’l-Bahás ord, plockade ur skrifterna i Den gudomliga planen, likaledes ljuda i deras öron, då de går ut för att, förvissade och orädda, utföra Hans uppdrag: ”O Bahá’u’lláhs apostlar! Må mitt liv offras för er!… Skåda de portaler som Bahá’u’lláh har öppnat för er! Begrunda hur upphöjd och hög den ställning är som ni är ämnade att uppnå; hur unika de förmåner är som ni begåvats med.”” Mina tankar går till er och mitt hjärta rörs inom mig då ni omnämns. Om ni blott visste hur min själ strålar av kärlek till er, skulle en så stor lycka översvämma era hjärtan att ni blev förälskade i varandra.”” Det fulla måttet av er framgång är ännu icke uppenbarat, dess betydelse fortfarande icke förstått. Inom kort kommer ni, med egna ögon, att få bevittna hur starkt var och en av er, liksom en lysande stjärna kommer att stråla med den gudomliga vägledningens ljus på himlavalvet i ert land och skänka dess folk ett evigt livs härlighet.”” Jag hoppas innerligt att hela jorden inom en snar framtid kan väckas och skakas genom de resultat ni åstadkommit.” ”Den Allsmäktige kommer utan tvivel att förläna er sin nåds hjälp, kommer att i er nedlägga bevisen på sin makt och att förse era själar med sin heliga Andes upprätthållande kraft.” ”Bekymra er inte för ert begränsade antal, låt er heller inte tryckas ner av en icke troende världs väldiga omfattning…Uppbjud alla era krafter; ert uppdrag är obeskrivligt ärorikt. Skulle framgång kröna ert åtagande kommer Amerika absolut att utvecklas till ett centrum från vilket vågor av andlig kraft kommer att utgå och Guds rikes tron med överflödande majestät och härlighet, fast inrättas.”
Vad undervisningsarbetet beträffar, måste man komma ihåg att utförandet av sjuårsplanen innebär inget annat än bildandet av minst ett center i var och en av de Central- och Sydamerikanska republikerna. Om den plan som redan igångsatts skall bli framgångsrik, borde hundraårsdagen av Bahá’u’lláhs tros födelse, i vart och ett av dessa länder, bevittna en grund som läggs, oavsett hur enkel den än må bli, på vilken de amerikanska troendes växande generation, under de första åren av bahá’í-erans andra sekel, kan bygga vidare. Deras uppgift kommer under de kommande decennierna att vara att utöka och förstärka denna grund och att tillhandahålla den nödvändiga vägledning, hjälp och uppmuntran som kommer att göra de vitt spridda grupperna av troende i de länderna i stånd att etablera oberoende och korrekt upprättade lokala andliga råd och därigenom resa stommen för sin tros administrativa ordning. Uppresandet av en sådan stomme är i första hand ett ansvar som ligger på dem, som det nordamerikanska samfundets troende konverterat till det gudomliga budskapet. Det är en uppgift som, utöver den omedelbara plikten att möjliggöra för varje grupp att utvecklas till ett lokalt råd, måste innebära att hela den administrativa ordningens delar inrättas i enlighet med de andliga och administrativa principer, som reglerar livet och aktiviteterna i varje etablerat bahá’í-samfund över hela världen. Ingen avvikelse från dessa mest framträdande och tydligt uttalade principer, inlemmade och bevarade i nationella och lokala bahá’í-stadgor, gemensamma för alla bahá’í-samfund, kan under några omständigheter tolereras. Detta är dock en uppgift för dem som, längre fram, måste träda fram för att fortsätta ett arbete som praktiskt taget ännu inte inletts.
Att på ett mer systematiskt sätt bana väg för att den nödvändiga grund läggs, på vilken sådana permanenta nationella och lokala institutioner kan uppföras och tryggt etableras, är en uppgift som inom en snar framtid kommer att kräva koncentrerad uppmärksamhet hos sjuårsplanens förkämpar. Så fort deras omedelbara plikt i samband med öppnandet av de få kvarvarande territorierna i Förenta Staterna och Kanada har utförts, måste man upprätta en noggrant utarbetad plan, med syftet att lägga en sådan grund. Ombesörjandet av dessa omfattande, förberedande åtgärder, som måste innefatta hela det område som omfattas av de Central- och Sydamerikanska republikerna, utgör, som redan sagts, själva kärnan i och kommer till slut att avgöra resultatet av den undervisningskampanj som genomförs inom sjuårsplanens ramar. Denna kampanj måste inte enbart bero på ett effektivt utförande av de heliga plikter som är i anslutning till den nuvarande planen, utan även den stegvisa utvecklingen av de kommande faserna, som är nödvändiga för förverkligandet av ‘Abdu’l-Bahás vision av den roll som de amerikanska troende skall komma att spela i det världsomfattande spridandet av sin Sak.
Dessa åtaganden, medan de förbereder inför de påfrestande och organiserade ansträngningar som framtida generationer av troende i de latinska länderna måste utmärka sig med, kräver, i sin tur utan minsta dröjsmål, av det Nationella Andliga Rådet och av både Nationella undervisningskommittén och Interamerikakommittén, noggranna förberedande undersökningar innan man sänder ut individer som bosätter sig och resande undervisare, vilkas privilegium det kommer vara att ge den nya dagens kallelse på en ny kontinent.
Jag kan bara, i min önskan att vara till hjälp för dem som kommer att ta på sig ett så oerhört ansvar och utstå sådan självförsakelse, försöka att erbjuda några nyttiga förslag som, tror jag, kommer att underlätta fullbordandet av det stora arbete som skall utföras inom en mycket snar framtid. Hela samfundets samlade energi måste beslutsamt ägnas åt detta arbete, som måste bli ett historiskt minnesmärke av största vikt när det är färdigt. Antalet bahá’íer som antingen är bosatta eller resande undervisare, måste kraftigt ökas. De materiella resurser som står till deras förfogande måste mångfaldigas och administreras på ett effektivt sätt. Den litteratur de skall utrustas med måste utökas kraftigt. Den publicitet som bör bistå dem i spridandet av sådan litteratur bör utökas, organiseras centralt och genomföras med kraft. De latenta möjligheterna i dessa länder måste ihärdigt utnyttjas och systematiskt utvecklas. De olika hinder som rests av de vitt skilda politiska och sociala omständigheter som råder i dessa länder måste ordentligt kartläggas och beslutsamt övervinnas. Sammanfattningsvis skall ingen möjlighet försummas och ingen ansträngning sparas, för att lägga en så bred och stadig grund som möjligt för att det största undervisningsföretag som någonsin igångsatts av det amerikanska bahá’í-samfundet ska utvecklas, och gå framåt.
En noggrann översättning av sådana viktiga bahá’í-skrifter som har med historien, grundsatserna och den administrativa ordningen i tron att göra, och det vidsträckta och systematiska spridandet av dem i stora mängder, och i så många av dessa republiker som möjligt, och på språk som är lämpligast och mest behövliga, tycks vara det främsta och mest akuta steget att ta samtidigt som pionjärer anländer till de områdena. ”Böcker och broschyrer,” skriver ‘Abdu’l-Bahá i en av skrifterna i Den gudomliga planen, ” ”måste antingen översättas eller sammanställas på språken i dessa länder och öar, att sändas ut till varje del och i alla riktningar.” I länder, där inga invändningar kan resas av myndigheterna eller av inflytelserika cirklar, bör detta arbete förstärkas genom publicerandet i olika pressorgan, av noggrant formulerade artiklar och brev med syfte att berätta för allmänheten om vissa drag i trons gripande historia och dess läras bredd och karaktär.
Varje arbetare på dessa fält, både resande undervisare och de som bosatt sig, bör, anser jag, göra det till sin viktigaste och ständiga uppgift att på ett vänligt sätt umgås med alla delar av befolkningen, oberoende av klass, tro, nationalitet eller färg, att lära känna deras tankar, preferenser och vanor, att studera vilket sätt som passar bäst att närma sig dem, att koncentrera sig, tålmodigt och finkänsligt, på ett fåtal som har visat tydlig förmåga och mottaglighet, och att anstränga sig för att, med extrem vänlighet, inprägla sådan kärlek, iver och tillgivenhet i deras hjärtan att det blir möjligt för dem att bli självförsörjande och självständiga främjare av tron på sina respektive hemorter. ”Umgås med alla människor, o Bahás folk,” är Bahá’u’lláhs uppmaning, ”i en anda av vänlighet och vänskap. Om ni är medvetna om en särskild sanning, om ni äger en ädelsten vilka andra är berövade, dela den med dem på ett språk präglat av yttersta vänlighet och god vilja. Om den emottages och uppfyller sitt syfte, har ert mål uppnåtts. Om någon skulle tillbakavisa den, lämna henne åt sig själv och bönfall Gud att leda henne. Tag er i akt att ni icke behandlar henne ovänligt. En vänlig tunga är magneten för människornas hjärtan. Den är själens bröd, den kläder orden med mening, den är visdomens och förståelsens källa.”
En ansträngning kan och bör även göras, inte bara av representativa bahá’í-organ, utan även av potentiella undervisare, såväl som av andra enskilda troende, som är berövade förmånen att besöka de länderna eller att bosätta sig på den kontinenten, att ta varje tillfälle i akt att lära känna och väcka ett genuint intresse hos människor som antingen är medborgare i dessa länder eller på något sätt har en koppling till dem, oavsett vad de har för intressen eller yrken. Genom den vänlighet som visas dem, eller den litteratur som kan delges dem, eller kontakter som de kan etablera med dem, kan de amerikanska troende i deras hjärtan så frön som i framtida tillfällen kan komma att gro och ge de mest oväntade resultat. Försiktighet måste dock alltid iakttas så att de inte, i sin iver att främja trons internationella intressen, motverkar sitt syfte och, genom någon handling som kan missuppfattas som ett försök till omvändelse och att utöva påtryckning på dem, avskräcker dem som de önskar vinna över till sin tro.
Jag skulle särskilt vilja rikta min appell till de amerikanska troende, pressade som de är av de många, de brådskande och det ständigt ökande antalet frågor som möter dem vid denna tidpunkt, som kan finna det möjligt, oavsett vilket kall eller arbete de har, om de så är affärsmän, lärare, advokater, läkare, författare, kontorsanställda eller annat, att permanent bosätta sig i sådana länder som kan erbjuda dem rimliga utsikter att tjäna sitt uppehälle. De kommer genom sina handlingar att lindra den ständigt ökande belastningen på sin undervisningsfond, som, när de inte är tillgängliga på annat sätt, med sina begränsade resurser måste tillhandahålla de medel som krävs för resor och andra omkostnader som uppkommer i samband med utvecklandet av detta omfattande åtagande. Om de skulle finna det omöjligt att dra nytta av ett så sällsynt och helgat privilegium, kan de då, medvetna om Bahá’u’lláhs ord, var och en alltefter de medel han eller hon har till sitt förfogande, besluta sig för att utse ett ombud som, å denne troendes vägnar, står upp och utför detta så ädla uppdrag. ”Samla era krafter,” är Bahá’u’lláhs ord, ”till spridandet av Guds tro. Må var och en som är värdig en så hög kallelse träda fram och främja den. Den som ej kan, hans plikt är det att förordna någon som i hans ställe förkunnar denna uppenbarelse, vars kraft har kommit de mäktigaste byggnadsverk att skaka i sina grundvalar, varje berg att krossas till stoft och varje själ att förstummas.”
Beträffande dem, som har haft möjligheten att lämna sina hem och sina länder och att tjäna i de områdena, oavsett om det är tillfälligt eller permanent, så åligger det dem ett stort ansvar, som de ständigt måste hålla i minnet. Det bör vara ett av deras främsta mål att, å ena sidan, vara i ständig kontakt med den nationella kommitté som har till uppgift att främja deras arbete och, å andra sidan, att samarbeta på alla sätt de kan och i största harmoni, med sina medtroende i de länderna, oavsett var de tjänar och oavsett ställning, förmåga och erfarenhet. Genom uppfyllandet av sin främsta plikt kommer de att få den nödvändiga stimulans och den nödvändiga vägledning som kommer att möjliggöra för dem att effektivt utföra sitt uppdrag, samt att också, genom sina regelbundna rapporter till den kommittén, delge resten av sina medtroende nyheter om utvecklingen av sina aktiviteter. Genom att uppfylla sin andra plikt kommer de att garantera ett smidigt utförande, underlätta utvecklingen och avvärja alla ogynnsamma händelser som kan störa utvecklingen av deras gemensamma åtagande. Att upprätthålla nära kontakt och harmoniska relationer mellan den interamerikanska kommittén, som anförtrotts det omedelbara ansvaret att organisera ett så omfattande företag, och de pionjärer som har förmånen att utföra det uppdraget, och utsträcka dess förgreningar vitt och brett, likaväl som mellan dessa pionjärer själva, kan, utöver de omedelbara fördelarna, utgöra ett värdigt och inspirerande exempel för de ännu ofödda generationer som, skall fortsätta arbetet, som just nu inleds med alla dess ökande komplexiteter.
Det vore utan tvekan av yttersta vikt och värde, speciellt i denna tid då de olika begränsningar som införts i dessa länder gör det svårt för ett större antal bahá’í-pionjärer att bosätta sig och förtjäna sitt uppehälle i de staterna, om några av de troende, vilkas inkomst, oavsett hur begränsad den må vara, möjliggör för dem att vistas där utan att vara i beroendeställning och kunde ordna sina affärer på ett sådant sätt att de skulle kunna bo på obegränsad tid i dessa länder. De uppoffringar detta innebär, det mod, den tro och den ihärdighet det kräver är utan tvivel mycket stora. Värdet av detta går dock inte att rätt uppskatta vid denna tid och den gränslösa belöning som de som uppvisar dem kommer att få kan aldrig tillräckligt väl beskrivas. ”De som har lämnat sitt land,” är Bahá’u’lláhs eget vittnesbörd, ”med målet att undervisa Vår sak – dem skall den Trofasta Anden stärka genom sin makt. […] Vid Mitt liv! Ingen handling, hur stor den än är, kan jämföras med den, förutom sådana gärningar som har förordnats av Gud, den Allstarke, den Mäktigaste. Ett sådant tjänande är verkligen alla goda gärningars furste och varje god handlings prydnad.” En sådan belöning, vill jag påpeka, skall inte ses enbart som en abstrakt välsignelse begränsad till det framtida livet, utan även som en klar förmån som enbart sådant mod, sådan övertygelse och sådan ihärdighet kan ge i denna materiella värld. De påtagliga prestationer, andliga såväl som administrativa, som åstadkommits på Australasiens avlägsna kontinent, och mer nyligen i Bulgarien, som troende från både Kanada och Förenta Staterna har utfört, förkunnar i omisskännliga ord karaktären av de belöningar som, även i denna värld, sådant gediget hjältemod är bestämt att vinna. Bahá’u’lláh har skrivit, i ett minnesvärt stycke, i vilket Han berömmer dem bland sina älskade som har ”rest genom länderna i Hans namn och för att prisa Honom,” att ”Den som har uppnått deras närvaro kommer att glädjas åt att möta dem och alla som bor i varje land kommer att upplysas av åminnelsen av dem”.
Jag vill vid denna tidpunkt, då jag erinrar mig den andel som, ända sedan trons början i väst, Bahá’u’lláhs tjänarinnor, separat från männen, har haft vid öppnandet på egen hand, av så många, så olika och vitt spridda länder över hela jordens yta, inte enbart hylla en så apostolisk glöd, som starkt påminner om de hjältemodiga män som var ansvariga för Bahá’u’lláhs tros födelse, utan även betona den förhärskande del som kvinnorna i väst har haft och har i etableringen av Hans tro över hela världen. ”Ett av de mirakel,” har ‘Abdu’l-Bahá själv intygat, ”som utmärker denna heliga religionsordning är, att kvinnor har visat större djärvhet än män när de anslutit sig till Tron.” Ett så stort och strålande vittnesbörd gäller framför allt västerlandet och även om det hittills har mottagit rikliga och övertygande bekräftelser, kommer detta, allteftersom åren går, ytterligare att förstärkas, då de amerikanska troende inleder den mest ärorika fasen av sina undervisningsaktiviteter under sjuårsplanen. Denna ”djärvhet” som, med ‘Abdu’l-Bahás ord, har utmärkt deras tidigare prestationer, får inte minska då de står på tröskeln till än större och förnämligare prestationer. Snarare måste den, med tiden och i alla de jungfruliga områdena i Latinamerika, visas på ett mer övertygande sätt och för deras älskade tro vinna segrar som är än mer uppmuntrande än några den hittills vunnit.
Till de amerikanska bahá’í-ungdomarna känner jag också att några ord bör riktas då jag ser över de möjligheter som en kampanj av så kolossala dimensioner har att erbjuda den ivriga och företagsamma ande som så kraftigt besjälar dem i tjänandet av Bahá’u’lláhs tro. Även om de endast har liten erfarenhet och otillräckliga medel, meriterar deras äventyrliga ande och den livskraft, den vakenhet och optimism som de konsekvent har visat så här långt, dem till att spela en aktiv roll i väckandet av intresset, och säkrandet av lojaliteten hos ungdomar i dessa länder. Ingen större uppvisning av den ungdomliga livskraft och den sjudande energi, som besjälar livet och institutionerna i Bahá’u’lláhs nyfödda tro, kan göras för folken på båda kontinenterna än ett intelligent, ståndaktigt och verksamt deltagande av bahá’í-ungdomar, av varje ras, nationalitet och klass i både undervisningsarbetet och den administrativa verksamheten. Genom ett sådant deltagande kan trons kritiker och fiender, som med olika grad av skepsis och ogillande betraktar utvecklingen av Guds tro och dess institutioner, bäst övertygas om den otvivelaktiga sanningen att denna tro är ytterst levande, sund ända in i kärnan och dess framtid tryggad. Jag hoppas, och ber verkligen om, att ett sådant deltagande inte enbart resulterar i ära, makt och prestige för tron, utan även så starkt kan påverka det andliga livet, och så till den grad måtte förstärka krafterna hos de unga medlemmarna av bahá’í-samfundet, att de sätts i stånd att uppvisa en större del av sina inneboende förmågor och uppnår en ny nivå i sin andliga utveckling i skuggan av Bahá’u’lláhs tro.
Trogen instruktionerna i de riktlinjer som ‘Abdu’l-Bahás penna har fastlagt, anser jag det vara min plikt att be dem, som dessa instruktioner har anförtrotts, särskilt rikta uppmärksamheten mot de angelägna behoven i, och den särskilda ställning som åtnjuts av, republiken Panama, både på grund av dess relativa närhet till trons hjärta och centrum i Nordamerika och dess geografiska läge som länken mellan de två kontinenterna. ”Alla de ovannämnda länderna,” har ‘Abdu’l-Bahá skrivit i en av skrifterna i Den gudomliga planen avseende de latinska staterna”är betydelsefull och framför allt republiken Panama, där Atlanten och Stilla havet möts i Panamakanalen. Den är centrum för resor och passager från Amerika till andra kontinenter i världen och i framtiden kommer det att få den största betydelse.” ”Likaledes skriver Han återigen, ”måste ni ägna republiken Panama stor uppmärksamhet, ty på den platsen är västerlandet och österlandet förenade genom Panamakanalen och den ligger också mellan de två stora haven. Den platsen kommer att bli mycket viktig i framtiden. Läran kommer när den väl förankrats där att ena öst och väst, nord och syd.” En så framträdande position kräver det amerikanska bahá’í-samfundets särskilda och omedelbara uppmärksamhet. Med republiken Mexiko redan öppnad för tron, och med ett andligt råd korrekt bildat i dess huvudstad, är en sydlig spridning av Bahá’u’lláhs tro i ett grannland bara ett naturligt och logiskt steg och bör förhoppningsvis inte visa sig svårt. Ingen ansträngning skall sparas och ingen uppoffring anses vara för stor för att etablera en, om än mycket liten, grupp i en republik som både andligt och geografiskt har ett så strategiskt läge – en grupp som, med tanke på den kraft som redan ingjutits i den av ‘Abdu’l-Bahás ord, inte kan annat än dra till sig, så snart den är bildad, den utströmmande nåden från Abhá-riket och utvecklas med förbluffande snabbhet så att den väcker förundran och beundran även hos dem som redan har bevittnat liknande gripande bevis på kraften och makten i Bahá’u’lláhs tro. Företräde bör utan tvekan ges av alla potentiella pionjärer, likaväl som av medlemmarna i den Interamerikanska kommittén, till de andliga behoven hos denna privilegierade republik, men samtidigt skall alla ansträngningar göras för att införa tron, hur trevande det än må ske, i republikerna Guatemala, Honduras, El Salvador, Nicaragua och Costa Rica, vilket skulle förbinda den, i en obruten kedja, med dess moderråd på den nordamerikanska kontinenten. Hinder, oavsett deras storlek, måste övervinnas, medlen i bahá’í-fonden måste användas frikostigt för detta ändamål och de kraftigaste och värdefullaste ansträngningar måste vigas åt dess uppväckande. Uppresandet av ännu en utpost för tron, i dess hjärta, kommer enligt min fasta övertygelse, att utgöra en milstolpe i historien för den danande perioden av Bahá’u’lláhs tro i den nya världen. Den kommer att skapa obegränsade möjligheter, sporra ansträngningarna och återuppliva deras liv som kommer att ha utfört denna bragd och ingjuta oändligt mod och gränslös lycka i hjärtana hos de isolerade grupperna och enskilda troende i de intilliggande och avlägsna republikerna, samt utöva ett ogripbart men starkt andligt inflytande på dess folks liv och framtida utveckling.
Sådan, högt älskade vänner, är den vy som breder ut sig framför, och utmanar resurserna hos, det amerikanska bahá’í-samfundet under dessa de sista åren av bahá’í-erans första århundrade. Sådana är de egenskaper och kvalifikationer som krävs av dem, för att de rätt skall kunna utföra sina åligganden och plikter. Sådana är förutsättningarna, möjligheterna och målen i den plan som kräver varje uns av deras energi. Vem vet om inte dessa få kvarvarande, snabbt bortflyende år, i sitt sköte bär händelser av en ofattbar omfattning, med vedermödor svårare än några av dem som mänskligheten hittills har upplevt, med konflikter mer förödande än några som har föregått dem. Faror, oavsett hur hotande de må vara, får aldrig matta deras nyvunna tros strålglans. Stridigheter och oordning oavsett hur förvirrande de är får aldrig fördunkla deras syn. Svårigheter, oavsett hur plågsamma de än är, får aldrig bryta ner deras beslutsamhet. Fördömanden, oavsett hur högljudda de är, får aldrig undergräva deras lojalitet. Omvälvningar, oavsett hur katastrofala de är, får aldrig förmå dem att avvika från sin kurs. Den nuvarande planen, som förkroppsligar en bortgången Mästares spirande förhoppningar, måste följas och följas obevekligt, vad som än kan komma att vederfaras dem i framtiden, oavsett hur distraherande de kriser må vara, som kan komma att skaka deras land eller världen. Långt ifrån att ge efter i sin beslutsamhet, långt ifrån att glömma sin plikt, bör de aldrig, oavsett hur mycket omständigheterna verkar hindra dem, glömma att sammanfallandet av sådana världsomskakande kriser med den fortgående utvecklingen och förverkligandet av deras gudomligt utsedda uppgift, i sig är försynens verk, en outgrundlig visdoms plan och en alltbevingande viljas syfte, en vilja som styr och kontrollerar tron på sitt eget outgrundliga sätt, både trons framtid och människors öden. Dessa parallella processer av uppgång och fall, av integration och upplösning, av ordning och kaos, med sina fortlöpande och ömsesidiga påverkan på, är endast delar av en större plan, en enda och odelbar, vars källa är Gud, vars upphovsman är Bahá’u’lláh, vars skådeplats är planeten i dess helhet och vars slutgiltiga mål är människosläktets enhet och fred.
Betraktelser som denna bör skärpa hela bahá’í-samfundets beslutsamhet, bör skingra deras farhågor, och sporra dem till att återigen hänge sig åt varje instruktion i den gudomliga plan som utformats för dem av ‘Abdu’l-Bahás penna. Sjuårsplanen är, som redan sagts, bara det första steget, en språngbräda närmare uppdagandet av innebörden i dessa instruktioner. Denna ingivelse som ursprungligen alstrades av den pennans rörelse och som nu allt snabbare driver sjuårsplanens maskineri framåt, måste, under de första åren av nästa århundrade, ökas ytterligare och driva det amerikanska bahá’í-samfundet att sätta igång fler faser i utvecklingen av Den gudomliga planen, etapper som kommer att föra den långt bortom det norra halvklotets stränder, in i länder och in bland folk där samfundets mest ädla och hjältemodiga handlingar kommer att uträttas.
Den som är böjd åt att tvivla på den riktning detta avundsvärda samfund är ämnat att följa kan vända sig till och begrunda dessa ord av ‘Abdu’l-Bahá, bevarade för all framtid i skrifterna i Den gudomliga planen och riktade till hela skaran av troende i Förenta staterna och Kanada: ”Det fulla måttet av er framgång,” upplyser Han dem, ” är ännu icke uppenbarat, dess betydelse fortfarande icke förstådd. Inom kort kommer ni med egna ögon att få bevittna hur starkt var och en av er, liksom en lysande stjärna kommer att stråla med den gudomliga vägledningens ljus på himlavalvet i ert land och skänka dess folk ett evigt livs härlighet. […] Omfattningen av era framtida bedrifter är fortfarande okänd. Jag hoppas innerligt att hela jorden inom en snar framtid kan väckas och skakas genom de resultat ni åstadkommit. Förhoppningen som ‘Abdu’l-Bahá därför hyser för er del är att samma framgång som har nåtts genom era ansträngningar i Amerika måtte kröna era ansträngningar i andra delar av världen, att ryktet om Guds sak genom er kan spridas överallt i såväl öst som väst och att ankomsten av härskarornas Herres rike förkunnas på alla de fem kontinenterna i världen.” ”Vid den tidpunkt,” understryker Han, ”då detta gudomliga budskap förkunnas av de amerikanska troende från Amerikas stränder och ut över Europa, Asien, Afrika och Australasien och så långt som till öarna i Stilla havet, kommer detta samfund att finna sig tryggt sittande på ett evigt herraväldes tron. Då kommer alla världens folk att bevittna att detta samfund är andligt upplyst och gudomligt väglett. Då kommer hela jorden att genljuda av hyllningarna av dess majestät och storhet.”
Ingen som läser dessa ord, så vibrerande av löften att inte ens en lyckad fullbordan av sjuårsplanen kan uppfylla dem, kan förvänta sig att ett samfund som lyfts till sådana höjder, och blivit så rikt utrustat, kan nöja sig med de lagrar det kan skörda under den närmaste framtiden. Att vila på sådana lagrar skulle i realiteten vara liktydigt med att svika det ansvar som ‘Abdu’l-Bahá anförtrott det samfundet. Att bryta den kedja av segrar som måste leda det till den slutliga seger då ”hela jorden väckas och skakas” av resultaten av dess bedrifter, skulle grusa Hans förhoppningar. Att vackla och misslyckas med att ”förkunna över Europa, Asien, Afrika och Australasien och så långt som till öarna i Stilla havet” ett budskap som det så storartat tillkännagivit på den amerikanska kontinenten, skulle beröva det förmånen att vara ”tryggt sittande på ett evigt herraväldes tron.” Att förverka äran att få förkunna ”ankomsten av härskarornas Herres rike” ”på jordens alla fem kontinenter” skulle tysta ”hyllningarna av dess majestät och storhet” som annars skulle eka över ”hela jorden.”
Sådan tvekan, försummelse eller underlåtenhet kommer de amerikanska troende, ambassadörerna för Bahá’u’lláhs tro, enligt min fasta övertygelse, aldrig att tillåta. Ett sådant ansvar kommer aldrig att svikas, sådana förhoppningar kan aldrig grusas, ett sådant privilegium kommer aldrig att förverkas, ej heller kommer sådana lovord att förbli outsagda. Nej, snarare kommer den nuvarande generationen av detta välsignade, detta flerfalt välsignade, samfund att gå från klarhet till klarhet och kommer att överlämna, när detta första sekel går mot sitt slut, till de generationer som måste följa den i nästa, den gudomliga vägledningens fackla, oberörd av de våldsamma vindar som måste blåsa mot den, så att de i sin tur, trogna ‘Abdu’l-Bahás önskan och mandat, måtte bära den facklan, med samma energi, trohet och entusiasm, till de mörkaste och mest avlägsna platserna på jorden.
Högt älskade vänner! Jag förmår inte bättre, angelägen som jag är om att erbjuda var och en av er all den hjälp jag kan, för att göra er i stånd att mer effektivt utföra era gudomligt förordnade, ständigt ökande plikter, än att, i denna avgörande stund, rikta er särskilda uppmärksamhet mot dessa odödliga stycken, delvis plockade ur den stora mängden av Bahá’u’lláhs opublicerade och oöversatta skrifter. Antingen det är i Hans uppenbarande av sina älskades ställning och uppgifter, Hans lovtal över storheten i sin tro, Hans betoning av undervisningens avgörande betydelse, eller de faror Han förebådar, de råd Han ger, de varningar Han utfärdar, de vyer Han uppmålar eller de försäkringar och löften Han ger, kan dessa dynamiska och typiska exempel på Bahá’u’lláhs storslagna uttalanden, vart och ett med direkt relevans för de uppgifter som det amerikanska bahá’í-samfundet har framför sig, eller skall möta, inte annat än orsaka, i sinnet och hjärtat hos var och en av dess medlemmar, som närmar sig dem med tillbörlig ödmjukhet och avskildhet, så starka reaktioner att hela hennes varelse blir upplyst och hennes dagliga ansträngningar i högsta grad intensifieras.
”O vänner! Var ej likgiltiga för de egenskaper ni har förlänats, ringakta ej heller er höga bestämmelse.…Ni är stjärnorna på förståelsens himmel, brisen som rör sig i dagbräckningen, det stilla flytande vatten av vilket själva livet för alla människor måste bero, bokstäverna inskrivna i Hans heliga bokrulle.”
”O Bahá’s folk! Ni är vårbrisen som fläktas över världen. Genom er har Vi smyckat skapelsens värld med den prydnad som är kunskapen om den Mest nådefulle. Genom er har världens anlete bragts att le och Hans ljus klarhet lyst. Håll fast vid ståndaktighetens sträng på ett sådant sätt att alla fåfänga inbillningar fullständigt måtte försvinna. Hasta framåt från maktens horisont i er Herres, den Obundnes namn och kungör för Hans tjänare med visdom och vältalighet, budskapet om denna sak, vars strålglans har utgjutits över tillvarons värld. Tag er i akt så att ingenting håller er tillbaka från att iakttaga de ting som har ålagts er av Härlighetens penna, då den rörde sig över Hans skrifttavla med oinskränkt majestät och makt. Stor är hans lycka, som har hörsammat dess skarpa röst, då den höjdes genom sanningens makt inför alla som är i himmelen och alla som är på jorden. […] O Bahás folk! Den flod som i sanning är liv har flutit för er skull. Drick i Mitt namn, trots de som icke har trott på Gud, uppenbarelsens Herre. Vi har gjort er till Vår saks händer. Gör denne Förorättade segerrik, Han som har prövats hårt i händerna på ondskans hantlangare. Han kommer sannerligen att bistå var och en som bistår Honom, och kommer att minnas var och en som minns Honom. Om detta bär denna skrift vittnesbörd, skriften som har utgjutit strålglansen från er Herres, den Allhärliges, den Allbetvingandes, kärleksfulla godhet.” ”Välsignat är Bahá’s folk! Gud är Mitt vittne! De är en tröst för skapelsens öga. Genom dem har universa blivit utsmyckade och den bevarade skriften förskönad. Det är de som har seglat på det fullständiga oberoendets ark, med sina ansikten riktade mot Skönhetens gryning. Hur stor är icke välsignelsen för dem som har nått det som deras Herre, den Allvetande, den Allvise, har önskat. Genom deras ljus har himlarna utsmyckats och ansiktena på dem som har nalkats Honom förmåtts att lysa.” ”Vid de sorger som har drabbat den Allhärliges skönhet! Sådan är den ställning som bestämts för den sanne troende att, om den ställningens prakt i en omfattning mindre än ett nålsöga, skulle uppenbaras för mänskligheten, skulle varje betraktare förgås av längtan efter att få uppnå den. Av denna orsak har det förordnats att, i detta jordiska liv skall det fulla måttet av hans ställnings prakt förbli dold för en sådan troende.” ”Om slöjan lyfts och hela härligheten i deras ställning, vilka helt har vänt sig till Gud och i sin kärlek till Honom har försakat världen, skulle uppenbaras, skulle hela skapelsen förstummas.”
”Sannerligen säger Jag! Ingen har förstått upphovet till denna sak. Det åligger var och en, i denna dag, att se med Guds öga och höra med Hans öra. Vemhelst som skådar Mig med ett öga annat än Mitt eget, kommer aldrig att kunna lära känna Mig. Ingen av de tidigare manifestationerna, annat än till en bestämd grad, har någonsin fullständigt uppfattat denna uppenbarelses natur.” ”Jag betygar inför Gud storheten, den ofattbara storheten i denna uppenbarelse. Åter och återigen har Vi, i de flesta av Våra skrifter, burit vittnesbörd om denna sanning, på det att mänskligheten må väckas ur sin tanklöshet.” ”Hur stor är icke denna sak, hur överväldigande är icke vikten i dess budskap!” ”I denna mäktigaste uppenbarelse har alla tidigare religionsordningar uppnått sin högsta, sin slutliga fulländning.” ”Det som har uppenbarats i denna främsta, denna mest upphöjda uppenbarelse, står utan motstycke i svunna tiders annaler, ej heller kommer framtida tidsåldrar att skåda dess like.” ”Syftet bakom hela skapelsen är uppenbarandet av denna mest upphöjda, denna heligaste dag, den dag, som är känd som Guds dag i Hans böcker och skrifter – den dag, som alla profeter, och de utvalda, och de heliga, har önskat bevittna.” ”Den djupaste innebörden av och det mest fulländade uttrycket för vadhelst alla folkslag sedan äldsta tid antingen har uttalat eller skrivit, har genom denna, den mäktigaste uppenbarelsen sänts ned från Guds, den Allbesittandes, den Evigt beståendes, viljas himmel.
”Detta är den dag på vilken Guds härligaste ynnest har utgjutits över människorna, den dag på vilken Hans största nåd har ingjutits i alla skapade ting.” ”Detta är den dag på vilken Guds barmhärtighets ocean har blivit uppenbarad för människorna, den dag då Hans godhets Morgonstjärna har gjutit sin strålglans över dem, den dag då Hans givmilda ynnests moln har överskuggat hela människosläktet.”
”Vid Mitt eget Jags rättfärdighet! Stor, oändligt stor är denna sak! Mäktig, ofattbart mäktig är denna dag!” “Varje profet har bebådat denna dags ankomst och varje budbärare har jämrat sig i sin längtan efter denna uppenbarelse – en sådan uppenbarelse att, så snart den uppenbarats, alla skapade ting ropade ’Jorden tillhör Gud, den Mest upphöjde, den Störste!’” ”Den utlovade dagen är kommen och Han som är den Utlovade förkunnar högt inför alla som är i himlen och alla som är på jorden ’Sannerligen, det finns ingen annan Gud än Han, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande!’ Jag svär vid Gud! Det som i evighet har bevarats i Guds kunskap, Han som känner det sedda och det osedda, är uppenbarat. Lyckligt är det öga som ser och det ansikte som vänder sig mot Guds, alltets Herres, anlete.” ”I sanning, stor är denna dag! Hänsyftningarna som i alla de heliga skrifterna gjorts till den såsom Guds dag, vittnar om dess storhet. Själen hos alla Guds profeter och varje gudomlig budbärare har törstat efter denna underbara dag. Alla jordens olika släkten har likaledes längtat efter att nå fram till den.” ”På denna dag är en dörr öppen som är vidare än både himmelen och jorden. Hans nåds öga, Världarnas åstundans, är riktat mot alla människor. En handling, oavsett hur liten är, när den ses i Guds kunskaps spegel, mäktigare än ett berg. Varje droppe, erbjuden på Hans stig, är som ett hav i den spegeln. Ty detta är den dag som den ende sanne Guden, förhärligad vare Han, har bebådat i alla sina böcker till alla sina profeter och budbärare.” ”Detta är en uppenbarelse, genom vilken en människa, som för dess skull utgjuter en droppe blod, skall erhålla oräkneliga oceaner i ersättning.” ”Ett flyktigt ögonblick i denna dag, överträffar århundraden i en svunnen tid…. Varken sol eller måne har skådat en dag som denna dag.” ”Detta är den dag, då den osynliga världen ropar ut: "Stor är din sällhet, o jord, ty du har gjorts till din Guds fotapall och har valts till säte för Hans mäktiga tron."”
”Tillvarons värld lyser på denna dag med denna gudomliga uppenbarelses strålglans. Alla skapade ting lovprisar dess frälsande nåd och sjunger dess lov. Universum är insvept i fröjdens och glädjens extas. Tidigare uppenbarelsers skrifter lovsjunger den stora jubelfest som ovillkorligen kommer att välkomna denna Guds allra största dag. Välgång skall följa den som har levt för att se denna dag och har igenkänt dess ställning.” ”Denna dag har en annan Sol gått upp och en annan himmel smyckats med sina stjärnor och sina planeter. Världen är en annan värld och saken en annan sak.” ”Detta är den dag som tidigare tidsåldrar och århundraden aldrig kan jämföras med. Detta skall ni veta och var icke bland de okunniga.” “Detta är den dag på vilken mänskliga öron har fått förmånen att höra det som Han, som samtalade med Gud [Moses] hörde på Sinai, det som Han, som är Guds vän [Muhammad] hörde, då Han lyftes upp till Honom, det Han, som är Guds ande [Jesus] hörde, då Han steg upp till Honom, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande.” ”Denna dag är Guds dag och denna sak är Hans sak. Lycklig är den själ som har avstått denna värld och fattat tag i Honom, som är Guds uppenbarelses Daggryning.” ”Detta är dagarnas konung, den dag som har sett den Mest älskades ankomst, Han som i all evighet har hyllats som Världens åstundan.” ”Detta är den främsta av alla dagar och deras konung. Stor är välsignelsen för honom, som, genom dessa dagars sötma, har uppnått evigt liv och som, med allra största ståndaktighet, har rest sig för att hjälpa Hans, Namnens konungs, sak. En sådan människa är ett öga för mänsklighetens kropp.” “Oförliknelig är denna dag, ty den är som ett öga för tidigare tidsåldrar och århundraden och såsom ett ljus i tidens mörker.” ”Denna dag skiljer sig från andra dagar och denna sak från andra saker. Bönfall den ende sanne Guden att Han ej måtte hindra människors ögon från att skåda Hans tecken, ej heller deras öron från att lyssna till Härlighetens pennas klara stämma.” ”Dessa dagar är Guds dagar; ett ögonblick av dem kan tidsåldrar och århundraden icke tävla med. En atom är i dessa dagar som en sol, en droppe som en ocean. Ett enda andetag som utandas i kärlek till Gud för att tjäna Honom, nedtecknas av Härlighetens penna som en furstlig handling. Om denna dags förtjänster skulle förtäljas skulle alla förstummas av häpnad, förutom de, som Gud har undantagit.” ”Vid Guds rättfärdighet! Dessa är de dagar då Gud har prövat hjärtat hos hela skaran av sina budbärare och profeter och, bortom dem, de som håller vakt över Hans heliga och okränkbara helgedom, de som bor i den himmelska paviljongen och invånarna i härlighetens tabernakel.” ”Skulle denna dags storhet till fullo uppenbaras, skulle varje människa vilja avstå från otaliga liv i sin längtan efter att få del av dess stora härlighet, vore det blott för ett ögonblick– hur mycket hellre icke då från denna världen och dess förgängliga skatter!” ”Gud, den Sanne, är Mitt vittne! Detta är den dag då det åligger var och en som kan se att skåda, och varje öra som hör, att lyssna, och varje hjärta som förstår, att förnimma, och varje tunga som talar, att förkunna för alla som är i himlen och på jorden detta heliga, detta förhärligade och allra högsta Namn.” ”Säg: o människor! Detta är en oförliknelig dag. Oförlikneligt måste även det tal vara som lovsjunger Alla folks åstundan och oförliknelig den gärning som längtar efter att godkännas i Hans åsyn. Hela det mänskliga släktet har längtat efter denna dag så att det till äventyrs måtte uppfylla det som anstår dess ställning och är värdigt dess bestämmelse.”
”Genom rörelsen hos Vår härlighets penna har Vi på den Allsmäktige förordnarens bud inblåst nytt liv i varje mänsklig kropp och ingjutit ny kraft i varje ord. Alla skapade ting förkunnar tecknen på denna världsomfattande förnyelse.” ”O människor! Jag svär vid den ende sanne Guden! Detta är den Ocean från vilken alla hav har utgått och med vilken de alla slutligen skall förenas. Från Honom har alla solar skapats och till Honom skall de alla återvända. Genom Hans makt har den gudomliga uppenbarelsens Träd frambringat sina frukter, vilka alla har sänts ned i en profets gestalt och framburit ett budskap till Guds varelser i var och en av de världar, vars antal Gud allena i sin allomfattande kunskap kan räkna. Detta har Han utfört genom förmedling av endast en bokstav av sitt ord, uppenbarat av Hans penna – en penna förd av Hans ledande finger – Hans finger stärkt av Guds sannings kraft.” ”Vid den ende sanne Gudens rättfärdighet! Om en juvelflisa skulle gå förlorad och begravas under ett berg av sten, och ligga gömd bortom de sju haven, skulle Allmaktens hand sannerligen uppenbara den på denna dag, ren och befriad från orenhet.” ”Varje enskild bokstav som kommer ut ur Vår mun är förlänad en sådan pånyttfödande kraft att den kan ge upphov till en ny skapelse – en skapelse av en omfattning som är outgrundlig för alla utom Gud. Han har sannerligen kunskap om alla ting.” “Det står i Vår makt, om vi skulle önska det, att få en fläck svävande damm att, på mindre än ett ögonblick, frambringa solar med oändlig, ofattbar strålglans, att få en daggdroppe att bli till stora och otaliga oceaner, att ingjuta i varje bokstav en sådan kraft att den blir i stånd att avslöja all forntida och all framtida kunskap.” ”Vi äger en kraft som, om den tas fram i ljuset, kommer att omvandla det dödligaste av gift till ett ofelbart livselixir.”
“Dagarna närmar sig sitt slut och ändå ser man jordens folk nedsjunkna i den sorgligaste tanklöshet och förlorade i uppenbar villfarelse.” ”Väldig, väldig är denna sak! Tidpunkten närmar sig då den största omvälvningen kommer att ha inträffat. Jag svär vid Honom, som är Sanningen! Den kommer att drabba alla med söndring, även de som kretsar kring Mig.” ”Säg: o tanklösa skara! Jag svär vid Gud! Den utlovade dagen är kommen, den dag då kvalfyllda prövningar kommer att ha svallat över era huvuden och under era fötter med orden: ’Smaka det som era händer har gjort!’” ”Tiden för världens och dess folks förstörelse har kommit. Han som är den Förexisterande har kommit för att förläna evigt liv, och bevilja oändligt skydd, och skänka det som leder till sant liv.” ”Den dag närmar sig då dess [civilisationens] flamma kommer att förtära städerna, då Majestätets tunga skall kungöra: ’Konungariket tillhör Gud, den Allsmäktige, den Allprisade!’” ”O ni som är berövade förmågan att förstå! En svår prövning förföljer er och kommer plötsligt att överraska er. Ansträng er så att den måhända kan försvinna och icke tillfoga er någon skada.” ”O världens folk! Ni skall sannerligen veta, att en oförutsedd katastrof följer er och att smärtsam vedergällning väntar er. Tro ej att de gärningar ni begått har utplånats ur Min åsyn.” ”O ni tanklösa! Fastän Min barmhärtighets under har omfattat alla skapade ting, både synliga och osynliga, och fastän Min nåds och frikostighets uppenbarelser har genomsyrat varje atom i universum, är likväl den stav med vilken Jag kan straffa de ondskefulla gruvlig och Min vredes häftighet mot dem fruktansvärd.” ”Sörj icke över dem som har sysselsatt sig med denna världs ting och som glömt åminnelsen av Gud, den Högste. Vid Honom som är den Eviga sanningen! Den dag nalkas då den Allsmäktiges rasande vrede kommer att ha gripit tag i dem. Han är sannerligen den Allsmäktige, den Alltunderkuvande, den Mäktigaste. Han skall rena jorden från deras fördärvs förorening och skall giva den i arv till dem bland sina tjänare som står Honom nära.” ”Snart kommer ropet, ’ja, ja, här är jag, här är jag’ att höras från varje land. Ty det har aldrig funnits, ej heller kan det någonsin finnas, någon annan tillflykt att fly till för någon.” ”Och när den utvalda timmen är kommen, skall det plötsligt uppträda något som skall få mänsklighetens lemmar att bäva. Då, och först då, kommer den gudomliga fanan att vecklas ut och paradisets näktergal att drilla sin melodi.”
”I begynnelsen av varje uppenbarelse har motgångar varit förhärskande, men därefter rönt stor framgång.” ”Säg: O Guds folk! Tag er i akt så att icke jordens makter oroar er, eller nationernas styrka försvagar er, eller att oredan som orsakats av missämjans folk avskräcker er, eller att representanterna för jordisk ära gör er modfällda. Var såsom berget i er Herres sak, den Allsmäktige, den Allhärlige, den Obehindrade.” ”Säg: Tag er i akt, o Bahás folk, så att icke de starka på jorden berövar er styrkan, eller de som styr världen uppfyller er med rädsla. Sätt er lit till Gud och lägg era angelägenheter i Hans hand. Han kommer, sannerligen, genom sanningens kraft, att göra er segerrika och Han är, sannerligen, mäktig att göra det Han behagar och i Hans grepp finns tyglarna till allsmäktig styrka.” ”Jag svär vid Mitt liv! Inget annat än det som gagnar dem kan vederfaras Mina älskade. Om detta vittnar Guds, den Mäktigaste, den Allhärliges, den Mest älskades penna.” ”Låt ej händelserna i världen bedröva er. Jag svär vid Gud! Glädjens hav längtar efter att få nå er närvaro, ty varje gott ting har skapats för er och kommer, alltefter tidens behov, att uppenbaras för er.” ” O Mina tjänare! Sörj icke om saker tvärt emot era önskningar i dessa dagar och på detta jordiska plan har förordnats och uppenbarats av Gud, ty dagar av lycksalig glädje, av himmelsk fröjd väntar er förvisso. Världar, heliga och andligt lysande, kommer att avslöjas för era ögon. Ni är av Honom ämnade att i denna värld och i den kommande få taga del av deras förmåner, att taga del av deras glädje och att ernå en del av deras stärkande nåd. Var och en av dem kommer ni utan tvekan att nå.”
Detta är dagen för att tala ut. Det åligger Bahás folk att bemöda sig om att, med yttersta tålamod och fördragsamhet, vägleda världens folk till den allra Största horisonten. Varje kropp ropar högt efter en själ. Himmelska själar måste, med Guds ords anda, uppväcka de döda kropparna med en ny ande. Inom varje ord är en ny ande dold. Lycklig är den som uppnår detta och som har rest sig för att undervisa om Hans sak, Han som är Evighetens konung.” ”Säg: O tjänare! Denna tros seger har berott, och kommer att fortsätta bero på framträdandet av heliga själar, på uppvisandet av goda gärningar och uppenbarandet av ord av fullständig visdom.” ”Samla era krafter till spridandet av Guds tro. Må var och en som är värdig en så hög kallelse träda fram och främja den. Den som ej kan, hans plikt är det att förordna någon som i hans ställe förkunnar denna uppenbarelse, vars kraft har kommit de mäktigaste byggnadsverk att skaka i sina grundvalar, varje berg att krossas till stoft och varje själ att förstummas.” ”Låt er viktigaste angelägenhet bli att rädda den fallne från den hotande förintelsens träsk och att hjälpa honom att omfatta Guds urgamla tro. Ert uppträdande mot er nästa skall vara sådant att det tydligt uppenbarar den ende sanne Gudens tecken, ty ni är de första bland människor som blir återskapade av Hans ande, de första som dyrkar honom och som böjer knä inför Honom, de första som kretsar kring Hans härlighets tron.” ”O Guds älskade! Lägg er icke till vila på era bäddar, nej skynda, så snart ni igenkänt er Herre, Skaparen, att lyssna till det som har drabbat Honom och ila till Hans hjälp. Lossa era tungors band och förkunna oupphörligt Hans sak. Detta ska bli bättre för er än det förgångnas och framtidens alla skatter, om ni är bland dem som förstår denna sanning.” ”Jag svär vid Honom som är Sanningen! Snart kommer Gud att smycka inledningen av Tillvarons bok med omnämnandet av Hans älskade, som har utstått vedermödor på Hans stig och rest genom länderna i Hans namn för att lovprisa Honom. Vemhelst som har nått deras närvaro kommer att vara stolt över att ha mött dem, och deras minne kommer att lysa upp alla som bor i varje land.” ”Kämpa sida vid sida i tjänandet av Gud och Hans sak. Detta är verkligen vad som gagnar er i denna värld och den kommande. Er Herre, barmhärtighetens Gud, är den Allunderrättade, den Allvetande. Sörj icke över det ni bevittnar på denna dag. Den dag skall komma då nationernas tungor skall förkunna: ’Jorden tillhör Gud, den Allsmäktige, den Ende, den Ojämförlige, den Allvetande!’” ”Välsignad är den plats och det hus och den ort och den stad och det hjärta och det berg och den tillflykt och den grotta och den dal och det land och det hav och den ö och den äng där Gud har blivit omnämnd och Hans pris lovsjungits.” ”Själva rörelsen från plats till plats, när den görs för Guds skull, har alltid utövat och kan nu utöva, sitt inflytande i världen. I tidigare böcker har ställningen hos dem, som rest när och fjärran för att vägleda Guds tjänare omnämnts och nedtecknats.” ”Jag svär vid Gud! Så stora är de ting som förordnats för de ståndaktiga att, om så mycket som ett nålsöga skulle blottas för dem, skulle alla som är i himlen och på jorden förstummas, förutom dem som Gud, alla världars Herre, har velat undanta.” ”Jag svär vid Gud! Det som har bestämts för honom, som har bistått Min sak, överträffar jordens alla skatter.” ”Vemhelst som på denna dag öppnar sina läppar och omnämner sin Herres namn, till honom skall den gudomliga inspirationens härskaror nedstiga från Mitt namns, den Allvetandes, den Allvises himmel. Över honom skall också himmelens härskaror nedsänkas, var och en högt bärande en kalk av rent ljus. Så har det förutbestämts i Guds uppenbarelses rike på befallning av Honom som är den Allhärlige, den Mäktigaste.” ”Vid Hans rättfärdighet, som i denna dag ropar i alla skapade tings innersta hjärta: ’Gud, det finnes ingen annan Gud jämte Mig!’ Om någon människa skulle stå upp för att i sina skrifter försvara Guds sak mot dess angripare, skall en sådan människa, hur oansenlig hennes andel än är, bli så ärad i den kommande världen att härskaran i höjden skulle avundas hennes härlighet. Ingen penna kan skildra hennes ställnings upphöjdhet, ej heller kan någon tunga beskriva dess storslagenhet.” ”Om Gud vill kan ni alla stärkas till att verkställa det som är Guds vilja och nådigt hjälpas att uppskatta den ställning som förlänats dem bland Hans älskade, som har trätt fram för att tjäna Honom och prisa Hans namn. Över dem vare Guds härlighet, härligheten hos allt som är i himlarna och allt som är på jorden och härligheten hos invånarna i det allra högsta paradiset, himlarnas himmel.” ”O Bahás folk! Att det icke finnes någon som är er like är ett tecken på nåd. Drick odödlighetens vin ur frikostighetens kalk, trots dem som har förnekat Gud, namnens Herre och himlarnas Skapare.”
”Jag svär vid den ende sanne Guden! Detta är deras dag, som har avskilt sig från allt utom Honom, dagen som tillhör dem som har igenkänt Hans enhet, dagen då Gud med sin makts händer skapar gudomliga varelser och oförgängliga väsen, som alla och envar lämnar världen och allt som finns däri bakom sig och kommer att bli så ståndaktiga i Guds sak att varje klokt och förstående hjärta kommer att förundras.” ”Innanför den heliga slöjan, beredda att tjäna Gud, döljer sig en skara av Hans utvalda, vilka skall uppenbaras för människorna, vilka skall bistå Hans sak, vilka icke skall rädas någon om så hela det mänskliga släktet reser sig och strider mot dem. Det är dessa som, inför ögonen på jordens invånare och himmelens inbyggare skall träda fram och med hög röst hylla den Allsmäktiges namn och samla människobarnen till Guds, den Allhärliges, den Allprisades väg.” ”Den dag närmar sig då Gud, genom en yttring av sin vilja, kommer att ha upprest ett människosläkte, vars natur är outgrundlig för alla utom Gud, den Allsmäktige, Den i sig själv varande.” ”Han kommer, inom kort, att från Maktens bröst dra fram herraväldets och Maktens händer – händer som kommer att resa sig för att vinna segrar för denne Yngling, och som kommer att rena mänskligheten från de fördrivnas och de ogudaktigas orenhet.” Dessa händer kommer att bemöda sig i kampen för Guds tro och kommer, i Mitt namn, Den i sig själv varande, den Mäktige, att underkuva jordens folk och släkten. De kommer att inta städerna och väcka rädsla i hjärtat på alla deras invånare. Sådana är bevisen på Guds makt. Hur skräckinjagande, hur kraftfull är icke Hans makt.”
Några avslutande ord. Bland de mest betydelsefulla och tankeväckande uttalanden som någonsin gjorts av ‘Abdu’l-Bahá, under Hans epokgörande resor på den nordamerikanska kontinenten återfinns följande: ”Må denna amerikanska demokrati bli den första nation som lägger grunden för internationell endräkt. Må den bli den första nationen som förkunnar mänsklighetens enhet. Må den bli den första som vecklar ut den allra Största fredens fana.” Och åter: ”Det amerikanska folket är verkligen värdigt att bli det första som bygger den Stora fredens tabernakel och förkunnar mänsklighetens enhet. […] Ty Amerika har utvecklat krafter och förmågor större och mer underbara än andra länder. […] Den amerikanska nationen är utrustad och har kraften att utföra det som kommer att pryda historiens sidor, att bli världens avund och att välsignas i både öst och väst på grund sitt folks seger. […] Den amerikanska kontinenten visar upp tecken och bevis på mycket stora framsteg. Dess framtid är än mer lovande, ty dess inflytande och strålglans är omfattande. Den kommer att leda alla nationer andligen.”
De skapande krafter som mystiskt har uppstått genom de första tecknen på rörelse inom Bahá’u’lláhs embryoniska världsordning har, så snart de släppts fria i en nation som har bestämts att bli dess vagga och förkämpe, förlänat den nationen värdighet, försett den med kraft och förmåga och utrustat den andligt för att spela den roll som bebådats i dessa profetiska ord. De krafter som detta gudagivna uppdrag har ingjutit i dess folk börjar, å ena sidan, visa sig genom de medvetna ansträngningarna och de landsomfattande prestationerna både inom undervisningssfären och den administrativa sfären, vilka utförts av det organiserade samfundet av Bahá’u’lláhs efterföljare på den nordamerikanska kontinenten. Samma krafter formar, å andra sidan, separat från men ändå indirekt tillsammans dessa ansträngningar och prestationer, under inflytandet av världens politiska och ekonomiska krafter, omärkligt den nationens öde och påverkar både dess regerings och dess folks liv och handlingar.
På föregående sidor har jag hänvisat i tillräcklig grad till de ansträngningar och prestationer som utförts av dem som, medvetna om Bahá’u’lláhs uppenbarelse, nu ihärdigt arbetar på kontinenten, och till deras arbetes nuvarande och framtida riktning. Om ödet för det amerikanska folket i dess helhet skall förstås rätt, bör nu ett ord sägas om nationens riktning och trenden hos dess invånares angelägenheter. Ty hur ovetande de än är om den källa från vilken dessa styrande energier kommer, och oavsett hur långsam och mödosam processen är, blir det alltmer uppenbart att nationen som helhet, antingen genom regeringens förmedling eller på annat sätt, påverkad av krafter som den varken kan förstå eller kontrollera, dras mot sådana sammanhang och sådan politik där, som ‘Abdu’l-Bahá anvisat, hennes sanna öde måste ligga. Både de amerikanska troendenas samfund som är medvetet om denna källa och den stora massan av deras landsmän som ännu inte igenkänt den Hand som styr deras öde, bidrar var och en på sitt sätt till förverkligandet av de förhoppningar och uppfyllandet av de löften som uttalats i ‘Abdu’l-Bahás ord som citerats ovan.
Världen går vidare. Dess händelser utvecklas illavarslande och med förvirrande snabbhet. Dess lidelsers virvelvind är snabb och oroväckande våldsam. Den nya världen dras omedvetet in i dess virvel. De potentiella oroshärdarna på jorden kastar redan sin skugga over dess stränder. Faror, oanade och oförutsägbara, hotar den både inifrån och utifrån. Dess regeringar och folk snärjs gradvis in i härvan av världens återkommande kriser och våldsamma tvister. Atlanten och Stilla havet krymper stadigt med varje hastighetsökning i vetenskapens utveckling till att enbart bli kanaler. Den stora republiken i väst ser sig särskilt och i ökande utsträckning inblandad. Avlägset muller ekar hotfullt i dess eget folks känsloutbrott. På dess flanker finns de potentiella oroshärdarna på den europeiska kontinenten och i Fjärran östern placerade. På dess södra horisont skymtar det som möjligtvis kan komma att utvecklas till ännu ett centrum för oro och fara. Världen krymper till ett grannskap. Amerika måste antingen villigt eller ovilligt möta och ta tag i denna nya situation. Av nationella säkerhetsskäl, för att inte nämna humanitära motiv, måste hon ta det ansvar som detta nyskapade grannskap lägger på henne. Det kan tyckas paradoxalt, men hennes enda sätt att ta sig ur de faror som anhopas omkring henne är att bli insnärjd i det nät av internationella förbindelser som en outgrundlig försyns hand väver. Vi påminns om ‘Abdu’l-Bahás råd, som har särskild lämplighet och kraft, till en högt uppsatt tjänsteman i dess förvaltning: Ni kan bäst tjäna ert land om ni strävar efter att, i er egenskap av världsmedborgare, hjälpa till med att slutligt tillämpa den princip om federalism som ligger till grund för regeringen i ert eget land på de relationer som nu föreligger mellan världens folk och nationer. De ideal som satte fantasin i brand hos Amerikas tragiskt nog illa uppskattade president vars ädla ansträngningar, som oavsett hur mycket de ogiltigförklarades av en generation utan visioner, hyllades av ‘Abdu’l-Bahá med Hans egen penna som en förebådelse av den största fredens gryning, förebrår trots att de nu ligger i stoftet bittert en tanklös generation för att så grymt ha övergivit dem.
Att världen är ansatt av faror, att risker nu ackumuleras och rentav hotar den amerikanska nationen kan ingen klarsynt iakttagare förneka. Jorden har nu förvandlats till ett väpnat läger. Så många som femtio miljoner män är antingen beväpnade eller i reserven. Inte mindre än tre miljarder pund förbrukas årligen på dess krigsmakt. Religionens ljus är fördunklat och det moraliska inflytandet är i upplösning. Världens nationer har till största delen fallit offer för stridande ideologier som hotar att bryta sönder själva grunderna för deras dyrt vunna politiska enighet. Upprörda massor i dessa länder sjuder av missnöje, är beväpnade till tänderna, drivs till panik av skräck och suckar under oket av de prövningar som skapats av politiska stridigheter, rasistisk fanatism, nationellt hat och religiösa motsättningar. ”Ack! Förtvivlans vindar,” har Bahá’u’lláh otvetydigt intygat, ”blåser från alla håll och dagligen växer den missämja som splittrar och hemsöker mänskligheten. Tecknen på överhängande omvälvningar och kaos kan nu urskiljas…” ”De sjukdomar,” har ‘Abdu’l-Bahá förutsagt, så långt tillbaka som för två årtionden sedan,”som världen nu lider av kommer att mångfaldigas och det svårmod som omsluter den kommer att fördjupas. Balkan kommer att förbli oroligt. Dess otålighet kommer att öka. De kuvade stormakterna kommer att fortsätta sin uppvigling. De kommer att tillgripa alla medel som åter kan tända krigets flamma. Rörelser, nyfödda och världsomfattande, kommer att göra sitt yttersta för att främja deras planer. Vänsterrörelsen kommer att få stor betydelse. Dess inflytande kommer att spridas.” Vad den amerikanska nationen själv beträffar, varnar dess egen president eftertryckligt och tydligt sitt folk för att ett möjligt angrepp på deras land har kommit oändligt mycket närmare på grund av utvecklingen av flygplan och andra faktorer. Dess utrikesminister uttalade, inför de samlade representanterna för alla de amerikanska republikerna under en konferens nyligen, en inte mindre olycksbådande varning: ”Dessa återuppvaknande krafter höjer sig hotande över hela världen – deras olycksbådande skugga faller tvärs över vårt eget halvklot.” Vad gäller dess press har samma ton av varning och oro för en annalkande fara slagits an: ”Vi måste vara beredda att försvara oss både inåt och utåt. […] Vår gräns att försvara är lång. Den sträcker sig från Point Barrow i Alaska till Kap Horn, och går längs med Atlanten och Stilla havet. När och var Europas och Asiens angripare kan tänkas anfalla oss går inte att säga. Det kan bli varsomhelst, närsomhelst. […] Vi har inget annat val än att själva vara beväpnade.[…] Vi måste vaksamt stå på vakt på det västra halvklotet.”
Den sträcka den amerikanska nationen har gått efter det formella och kategoriska förkastandet av Wilsons ideal, de förändringar som oväntat har kommit över den på senare år, den riktning som världshändelserna har tagit med sin ofrånkomliga inverkan på nationens politik och ekonomi, är för varje bahá’í-iakttagare, som ser på utvecklingen av den internationella situationen i ljuset av både Bahá’u’lláhs och ‘Abdu’l-Bahás förutsägelser, ytterst betydelsefulla och högst lärorika och uppmuntrande. Att lägga ut den exakta kurs som denna nation under dessa oroliga tider och laddade år kommer att följa vore omöjligt. Vi kan bara med ledning av den riktning dess angelägenheter nu tar försöka förutse den riktning som den mest sannolikt kommer att välja i relationerna både till de amerikanska republikerna och till länderna på övriga kontinenter.
Ett närmare samarbete med dessa republiker, å ena sidan, och ett ökat deltagande i varierande utsträckning, å andra sidan, i hela världens angelägenheter som ett resultat av återkommande internationella kriser tycks vara den mest sannolika utveckling som framtiden har i sitt sköte för landet. Förseningar måste otvivelaktigt uppstå, motgångar måste utstås under utvecklingen mot dess slutliga öde. Inget kan dock i slutänden förändra den kurs som förordnats för det av ‘Abdu’l-Bahás osvikliga penna. Med sin federala enighet redan uppnådd och sina interna institutioner befästa – ett skede som markerade dess mognad som politisk enhet – måste dess fortsatta utveckling som medlem av nationernas familj, under omständigheter som för närvarande inte kan överblickas, stabilt fortsätta. En sådan utveckling måste fortskrida fram till den tidpunkt då den nationen, genom den aktiva och avgörande roll den kommer att ha spelat i organiserandet och den fredliga överenskommelsen om mänsklighetens angelägenheter, kommer att ha nått sin makts kulmen och verkar som en framträdande medlem och beståndsdel i en federal värld.
Den omedelbara framtiden måste, som ett resultat av denna ihållande, gradvisa och oundvikliga upptagenhet med den förvirring och de många problem som angriper mänskligheten, vara mörk och betungande för denna nation. Den världsomskakande prövning som Bahá’u’lláh, vilket citerats på tidigare sidor, så målande förutsett kan få den indragen i en aldrig tidigare skådad omfattning i sin virvel. Ut ur den kommer den sannolikt att framträda, till skillnad från dess reaktion på den senaste globala konflikten, medvetet besluten att ta tillfället i akt att använda hela sitt inflytande för att lösa de enorma problem som en sådan prövning måste lämna i sitt kölvatten och för evigt fördriva, tillsammans med sina systernationer i både öst och väst, det största gissel som sedan urminnes tider har drabbat och förnedrat det mänskliga släktet.
Då, och först då, kommer den amerikanska nationen, formad och renad i ett gemensamt krigs skärseld, härdad av sina vedermödor och tuktad av sina lärdomar, att vara i en position där den kan höja sin röst i nationernas rådsrum, själv lägga hörnstenen för en universell och varaktig fred, förkunna mänsklighetens solidaritet, enhet och mognad och bidra till skapandet av det rättfärdighetens välde som utlovats på jorden. Då, och först då, kommer den amerikanska nationen, samtidigt som samfundet av amerikanska troende i dess hjärta fullgör sitt gudomligt fastställda uppdrag, att kunna uppnå sitt obeskrivligt strålande öde, förordnat för den av den Allsmäktige och för evigt framlagt i ‘Abdu’l-Bahás skrifter. Då, och först d å, kommer den amerikanska nationen att uträtta ”det som kommer att pryda historiens sidor,” och ”bli avundat av världen och välsignas i både öst och väst.”
25 december 1938 SHOGHI