Till Guds älskade och den Barmhärtiges tjänarinnor i hela Västerlandet.
Medarbetare i den gudomliga vingården:
Den 23 maj detta lyckobådande år, kommer bahá'í-världen att fira nittioårsdagen av grundandet av Bahá'u'lláhs tro. Vi som i denna stund finner oss stående på tröskeln till det sista årtiondet av bahá'í-erans första århundrade gör rätt i att stanna upp för att reflektera över de mystiska steg genom vilka en så avgörande betydelsefull uppenbarelse utvecklats. Hur stort, hur förtrollande är inte det panorama som ett skede av nittio år breder ut sig inför våra ögon! Dess mäktiga storhet nära nog överväldigar oss. Att blott meditera över detta unika skådespel, att visualisera, om än vagt, de omständigheter som rådde vid födelsen och den gradvisa utvecklingen av denna högsta gudsuppenbarelse, att erinra sig, även i deras yttre konturer, de sorgliga strider som kungjorde dess uppkomst och ökade hastigheten i dess frammarsch, räcker för att övertyga varje opartisk iakttagare om dessa eviga sanningar som utgör drivkraften till dess liv och som måste fortsätta att driva den framåt tills den uppnår den överlägsenhet som är dess bestämmelse.
Dominerande hela vidden av detta fascinerande skådespel reser sig Bahá'u'lláhs ojämförliga gestalt, överjordisk i sitt majestät, fridfull, vördnadsbjudande, ouppnåeligt strålande. Förbunden, om än underordnad i rang och förlänad myndigheten att med Honom presidera över denna högsta religionsordnings öden, lyser över denna inre bild Bábs ungdomliga härlighet, oändlig i sin mildhet, oemotståndlig i sin charm, oöverträffad i sitt hjältemod, oförliknelig under de dramatiska omständigheterna kring Hans korta men händelserika liv. Och slutligen framträder, men på ett eget plan och i en kategori helt och hållet skild från den som upptas av de två gestalter som föregick Honom, ‘Abdu’l-Bahá, vilkens livliga, magnetiska personlighet som till en grad som ingen människa kan hoppas att tävla med hur upphöjd hennes ställning än må vara, återspeglar den härlighet och makt vilka blott de som är Guds manifestationer är förlänade.
Med ‘Abdu’l-Bahás bortgång, och mer specifikt med bortgången av Hans högt älskade och lysande syster, det Mest upphöjda lövet – den sista överlevande av en strålande och heroisk tid – går det första och mest gripande kapitlet av bahá'í-historien mot sitt slut och markerar avslutningen av den tidiga, apostoliska eran av Bahá'u'lláhs tro. Det var ‘Abdu’l-Bahá som, genom bestämmelserna i sitt tungt vägande testamente, skapade den viktiga förbindelse som för alltid måste förena den era som just har avslutats med den vi nu lever i – Trons övergångs- och danande period – en period som i tidens fullbordan måste nå sin blomning och ge sin frukt i de bragder och triumfer som kommer att förebåda guldåldern för Bahá'u'lláhs uppenbarelse.
Högt älskade vänner! De framvällande krafter, så mirakulöst frigjorda och förmedlade av två oberoende och på varandra snabbt följande Gudsuppenbarare, håller nu inför våra ögon på att stegvis uppbådas och disciplineras genom omsorgerna av en vittomfattande Tros utvalda förtroendemän. Sakta utkristalliseras de till institutioner som kommer att betraktas som hallstämpeln för och glansen hos den tidsålder som vi är kallade att upprätta och odödliggöra genom våra handlingar. Ty på våra nuvarande ansträngningar, och framför allt på den utsträckning till vilken vi strävar efter att omforma våra liv efter det mönster av sublimt hjältemod som förknippas med dem som föregått oss, måste effekten av de verktyg vi nu formar bero – verktyg som måste uppföra strukturen i detta lycksaliga samvälde som måste utmärka vår tros guldålder.
Det är inte min avsikt, när jag ser tillbaka på dessa år så överfulla av heroiska gärningar, att försöka ens en summarisk genomgång av de väldiga händelser som har inträffat sedan 1844 fram till idag. Inte heller har jag för avsikt att göra en analys av de krafter som har lett fram till dem eller att utvärdera deras inflytande på folk och institutioner på nästan alla jordens kontinenter. De autentiska levnadsbeskrivningarna av de första troende i vår tros tidiga era, tillsammans med den trägna forskning som kompetenta bahá'í-historiker i framtiden kommer att utföra, kommer att gemensamt till eftervärlden överföra en sådan mästerlig utläggning av denna eras historia som mina egna ansträngningar aldrig kan hoppas åstadkomma. Mitt främsta bekymmer under denna utmanande period av bahá'í-historien är snarare att rikta deras uppmärksamhet, som är ödesbestämda att bli främjare och byggare av Bahá'u'lláhs administrativa ordning, mot vissa grundläggande sanningar vilkas klarläggande måste ge dem enormt stöd i det effektiva genomförandet av deras mäktiga företag.
Den internationella status som Guds religion hittills har uppnått, kräver med nödvändighet att dess grundprinciper nu definitivt förtydligas. Den exempellösa drivkraft de amerikanska troendes lysande gärningar har givit till trons fortsatta frammarsch; det intensiva intresse som västvärldens första Mashriqu’l-Adhkár snabbt uppväcker bland olika folkgrupper och nationer; bahá'í-institutioners framväxt och stadiga konsolidering i inte mindre än fyrtio av världens mest avancerade länder; spridningen av bahá'í-litteratur på inte mindre än tjugofem av de mest talade språken; den framgång som nyligen har mött de persiska troendes landsomfattande insatser för de preliminära åtgärder de har vidtagit för etablerandet, i utkanten av sitt hemlands huvudstad, av bahá'í-världens tredje Mashriqu’l-Adhkár; de åtgärder som vidtas för det omedelbara bildandet av deras första Nationella andliga råd, som företräder intressena hos den överväldigande majoriteten av bahá'í-anhängare; det planerade uppförandet av ytterligare en pelare i Universella Rättvisans Hus, den första i sitt slag, på det södra halvklotet; de vittnesbörd, såväl muntliga som skriftliga, som en kämpande tro har erhållit från en kunglighet, från statliga institutioner, internationella domstolar och kyrkliga dignitärer; den publicitet den har fått av de anklagelser som obevekliga fiender, både nya och gamla, har slungat mot den; den formella frigivningen av en del av dess anhängare från den muslimska ortodoxins bojor i ett land som kan betraktas som det mest upplysta bland islamiska nationer – dessa erbjuder goda bevis för den växande hastighet med vilken det Största namnets oövervinneliga samfund marscherar fram mot den slutliga segern.
Högt älskade vänner! Jag upplever att det åligger mig, genom de skyldigheter och det ansvar som jag i egenskap av Bahá'u'lláhs tros beskyddare är kallad att uppfylla, att vid en tidpunkt då offentlighetens ljus i allt högre grad riktas mot oss lägga särskild vikt vid vissa sanningar som ligger till grund för vår tro och vilkens integritet det är vår första plikt att skydda. Dessa sanningar, om de tappert upprätthålls och korrekt tillgodogörs, kommer, är jag övertygad om, att kraftigt förstärka styrkan i vårt andliga liv och vara till stor hjälp för att motverka en oförsonlig och vaksam fiendes intriger.
Att sträva efter att uppnå en mer adekvat förståelse av betydelsen av Bahá'u'lláhs häpnadsväckande uppenbarelse måste, det är min oföränderliga övertygelse, förbli den första skyldigheten och föremålet för ständig strävan hos var och en av dess trogna anhängare. En exakt och grundlig förståelse av ett så omfattande system, en så sublim uppenbarelse, ett så heligt förtroende, är av uppenbara skäl utom räckhåll och synhåll för våra ändliga sinnen. Vi kan dock få, och det är vår plikt att söka, ny inspiration och ytterligare näring medan vi strävar att utbreda Hans tro, genom en klarare förståelse av de sanningar den innesluter och de principer på vilka den är grundad.
I ett meddelande riktat till de amerikanska troende har jag under min förklaring av Bábs ställning gjort en flyktig hänvisning till den ojämförliga storheten i den uppenbarelse till vilken Han ansåg sig vara den ödmjuke föregångaren. Den som Bahá'u'lláh har hyllat i Kitáb-i-Íqán som den utlovade Qá'im, som har manifesterat inte mindre än tjugofem av de tjugosju bokstäver som alla profeter var ämnade att uppenbara – en så stor Uppenbarare har själv vittnat om företrädet för den överlägsna uppenbarelse som snart skulle ersätta Hans egen. "Det frö" fastslår Báb i den persiska Bayán, "som i sig rymmer den kommande uppenbarelsens slumrande krafter, är begåvat med en makt, som överträffar den samlade styrkan hos alla dem som följer Mig." "Av alla erkännanden", bekräftar Han igen, ”Jag har givit Honom, som skall komma efter Mig, är det största denna, Min nedskrivna bekännelse, att inget av Mina ord tillfredsställande kan beskriva Honom, ej heller något omnämnande av Honom i Min bok, Bayán, kan göra Hans sak rättvisa." "Bayán", förklarar Han kategoriskt i samma bok, "och vem som än är däri kretsar runt uttalandena från ’Honom som Gud skall uppenbara’, liksom Alif (Evangeliet) och vem som än var däri kretsade runt ordet från Muhammad, Guds apostel." "Tusen genomläsningar av Bayán", anmärker Han vidare, "är inte likvärdiga med läsandet av en enda vers som kommer att uppenbaras av ’Honom som Gud kommer att uppenbara.’ [...] Idag är Bayán i fröets stadium; i början av manifestationen av ’Honom som Gud kommer att uppenbara’ kommer dess slutliga fulländning att bli uppenbar. [...] Bayán och sådana som är troende däri längtar mer ivrigt efter Honom än någon älskare efter sin älskade. [...] Bayán hämtar all sin glans från ’Honom som Gud skall uppenbara.’ All välsignelse vare över den, som tror på Honom och ve den som förkastar Hans sanning."
Till Siyyid Yahyáy-i-Darábí, med tillnamnet Vahid, den mest lärde, den mest vältalige och inflytelserike bland Hans anhängare, yttrar Báb denna varning: "Vid Hans rättfärdighet, vilkens makt får fröet att gro och som blåser in livets ande i allting, skulle Jag bli försäkrad om att du på Hans uppenbarelses dag kommer att förneka Honom, skulle Jag utan tvekan förskjuta dig och förneka din tro [...] Om Jag, å andra sidan, fick höra att en kristen, som inte har någon anknytning till min tro, kommer att tro på Honom, kommer jag att betrakta densamme som Min ögonsten.".
I en av sina böner samtalar Han sålunda med Bahá'u'lláh: "Upphöjd är Du, o min Herre den Allsmäktige! Hur ynkligt och föraktligt mitt ord, och allt som angår mig, framstår såvida de inte hänför sig till Din stora härlighet. Bevilja att, genom Din nåds hjälp, vadhelst som hänför sig till mig må vara godtagbart i Dina ögon."
I Qayyúmu’l-Asmá – Bábs kommentar till Josefs sura – som av författaren till Iqán karaktäriserats som "den första, största och mäktigaste" av de böcker som uppenbarades av Báb, läser vi följande referenser till Bahá'u'lláh: "Ur yttersta intighet, o store och allsmäktige Mästare, har Du, genom Din makts himmelska kraft, fört fram mig och lyft upp mig för att förkunna denna uppenbarelse. Jag har inte gjort någon annan än Dig till mitt hopp; Jag har inte klamrat mig fast vid någon vilja, utom Din vilja. [...] O Du Guds Återstod! Jag har offrat mig fullständigt för Dig: Jag har välkomnat förbannelser för Din skull, och har längtat efter intet, utom martyrskap på Din kärleks stig. Som vittne för mig räcker Gud, den Upphöjde, Beskyddaren, Dagarnas Uråldrige." "Och när den utsatta timmen har slagit", tilltalar Han återigen Bahá'u'lláh i samma kommentar, "uppenbara med Guds, den Allvises tillåtelse, från det högsta och mystiska bergets höjder, en svag, en oändligt liten glimt av Ditt ogenomträngliga Mysterium, så att de som har igenkänt strålglansen av prakten från Sinai måtte svimma av och dö när de fångar en blixtrande glimt av det skarpa och karmosinröda ljus som omsluter Din uppenbarelse."
Som ett ytterligare vittnesbörd om storheten i den uppenbarelse som identifieras med Bahá'u'lláh kan man citera följande utdrag ur en skrift av ‘Abdu’l-Bahá riktad till en framstående zoroastrisk anhängare av tron: "Du hade skrivit att i Zoroasters anhängares heliga böcker är det skrivet att i de sista dagarna måste solen fås att stanna upp i tre separata religionsordningar. I den första religionsordningen, är det förutsagt, kommer solen att stå stilla i tio dagar, i den andra under dubbelt så lång tid, i den tredje under inte mindre än en hel månad. Tolkningen av denna profetia är denna: den första religionsordning som den hänvisar till är den muhammedanska religionsordningen då sanningens sol stod stilla i tio dagar. Varje dag räknas som ett sekel. Den muhammedanska uppenbarelsen måste alltså därför ha varat inte mindre än ettusen år, vilket är just den tid som har förflutit från nedgången för imam-institutionens stjärna till tillkomsten av den religionsordning som proklamerades av Báb. Den andra religonsordning som avses i denna profetia är den som invigdes av Báb själv, som började år 1260 A.H. och nådde sitt slut år 1280 A.H. Beträffande den tredje religonsordingen – den uppenbarelse som kungjordes av Bahá'u'lláh – eftersom sanningens sol, när den når denna ställning, lyser i sin middagshöjds överflödande prakt har dess varaktighet blivit fastställd till en hel månad, vilket är den maximala tid som det tar för solen att passera genom ett stjärntecken. Härav kan du föreställa dig storleken av bahá'í-cykeln – en cykel som måste sträcka sig över en period av minst femhundratusen år."
Av texten i denna uttryckliga och auktoritativa tolkning av en så uråldrig profetia framgår klart hur nödvändigt det är för varje trogen anhängare av tron att acceptera det gudomliga ursprunget och hävda den oberoende ställningen hos den muhammedanska religionsordningen. Imam-institutionens giltighet erkänns dessutom implicit i dessa textställen – denna gudomligt utsedda institution, till vars mest framstående medlem Báb själv var en ättling i rätt nedstigande led, och som fortsatte under en tid av inte mindre än tvåhundrasextio år att vara den utvalda mottagaren av den Allsmäktiges ledning och samlingspunkten för ett av islams två mest värdefulla arv.
Samma profetia, måste vi dessutom inse, intygar den oberoende karaktären av Bábs religionsordning och bekräftar indirekt sanningen att, i enlighet med principen om progressiv uppenbarelse, varje gudsmanifestation måste till folken i sin tid bevilja ett mått av gudomlig vägledning som är frikostigare än något som någon föregående och mindre mottaglig tidsålder kunde ha mottagit eller uppskattat. Av denna anledning, och inte på grund av någon överlägsen inneboende förtjänst som bahá'í-tron kan sägas ha, vittnar denna profetia om den oöverträffade makt och härlighet med vilken Bahá'u'lláhs religionsordning är försedd – en religionsordning vars potential vi blott har börjat att uppfatta och vars fulla utsträckning vi aldrig kommer att kunna beräkna.
Bahá'u'lláhs tro bör i sanning, om vi vill vara trofasta mot den oerhörda innebörden av dess budskap, betraktas som höjdpunkten i en tidscykel, det slutliga stadiet i en serie av successiva, av förberedande och framåtskridande uppenbarelser. Dessa som börjar med Adam och slutar med Báb har förberett vägen och, med en ständigt starkare betoning, förutsett ankomsten av den dagarnas dag på vilken Han som är alla tiders Utlovade skulle bli uppenbarad.
Om denna sanning vittnar Bahá'u'lláhs uttalanden i överflöd. En enkel hänvisning till de anspråk, som på eftertryckligt språk och med övertygande kraft Han själv upprepade gånger har framlagt, kan inte annat än fullständigt påvisa karaktären av den uppenbarelse för vilken Han var den valda bäraren. Vi bör därför rikta vår uppmärksamhet till de ord som har strömmat ur Hans penna – urkällan till en så kraftfull uppenbarelse – om vi vill få en tydligare förståelse för dess betydelse och mening. Antingen det är hävdandet av det exempellösa anspråk Han har framfört eller Hans anspelningar på de mystiska krafter Han har frigjort, antingen det är textställen som prisar Hans efterlängtade dags härlighet eller sådana som hyllar den ställning som de som har erkänt dess dolda dygder kommer att uppnå, har Bahá'u'lláh, och i nästan lika hög grad Báb och ‘Abdu’l-Bahá, till eftervärlden givit i arv gruvor av sådan ovärderlig rikedom att ingen av oss som tillhör denna generation på ett passande vis kan uppskatta dem. Sådana vittnesbörd som rör detta tema är fyllda med sådan kraft och avslöjar sådan skönhet som bara de som är insatta i de språk på vilka de ursprungligen var uppenbarade kan göra anspråk på att tillräckligt ha uppskattat. Så många är dessa vittnesbörd att en hel volym skulle behöva skrivas för att sammanställa de mest framträdande bland dem. Allt jag kan våga försöka för närvarande är att med er dela endast sådana textställen som jag har varit i stånd att plocka fram ur Hans omfångsrika skrifter.
"Jag betygar inför Gud", förkunnar Bahá'u'lláh, "storheten, den ofattbara storheten, i denna uppenbarelse. Åter och åter har Vi, i de flesta av Våra skrifter, burit vittnesbörd om denna sanning, på det att mänskligheten må väckas ur sin bekymmerslöshet." "I denna mäktigaste uppenbarelse" meddelar Han entydigt, ”har alla tidigare religionsordningar uppnått sin högsta, sin slutliga fulländning.” ”Det som har uppenbarats i denna främsta, denna mest upphöjda uppenbarelse, är utan motstycke i svunna tiders hävder, ej heller kommer framtida tidsåldrar att skåda dess like." "Han är det”, deklarerar Han vidare med hänvisning till sig själv, "som i Gamla testamentet har fått namnet Jehova, som i Evangeliet har blivit nämnd som Sanningens ande, och i Koranen hyllats som det Stora tillkännagivandet. " "Om det inte vore för Honom skulle ingen gudomlig budbärare ha försetts med profetskapets klädnad, ej heller skulle någon av de heliga skrifterna ha uppenbarats. Härom vittnar alla skapade ting." "Det ord som den ende sanne Guden uttalar i denna dag, även om detta ord skulle vara det mest välbekanta och alldagliga uttryck, har förlänats oförliknelig, unik betydelse.” ”Mänskligheten i sin helhet är fortfarande omogen. Hade den nått tillräcklig förmåga skulle Vi ha givit den ett så stort mått av Vår kunskap att alla som dväljs på jorden och i himlen, i kraft av den nåd som strömmar från Vår penna, skulle ha funnit sig vara fullständigt oberoende av all kunskap utom kunskapen om Gud och skulle ha varit säkert satta på den beständiga fridens tron.” ”Jag betygar högtidligen inför Gud, att Helighetens penna på Min snövita panna, med bokstäver av strålande härlighet, har skrivit dessa glödande, dessa myskdoftande och heliga ord: ‘Skåda, ni som bor på jorden och ni som bebor himlen, bär vittnesbörd, Han är i sanning er Högt älskade. Det är Han, vilkens like skapelsens värld inte har sett, Han, vilkens hänförande skönhet har glatt Guds öga, Förordnaren, den Allstarke, den Oförliknelige!’”
"Anhängare till Evangeliet" utropar Bahá'u'lláh i en hänvändelse till hela kristenheten: "se himlens portar är uppslagna. Han som hade uppstigit till den är nu kommen. Lyssna till Hans röst som ljuder högt över land och hav, för att kungöra för hela mänskligheten denna uppenbarelses ankomst – en uppenbarelse genom vars Bärare Storhetens tunga nu förkunnar: ’Se, det heliga löftet är uppfyllt, ty Han, den Utlovade, är kommen'" "Människosonens röst ljuder högt från den heliga dalen: ’Här är Jag, här är Jag, o Gud, min Gud!’ [...] samtidigt som ropet hörs från den Brinnande busken: ’Se, Världens åstundan visar sig i sin överjordiska härlighet!’ "Fadern har kommit. Det som ni lovades i Guds rike är uppfyllt. Detta är ordet som Sonen beslöjade när Han sade till dem som var med Honom att de vid den tiden inte kunde bära det [...] Sannerligen, Sanningens ande är kommen för att leda er till hela sanningen. [...] Han är den som förhärligade Sonen och upphöjde Hans sak." "Hjälparen, vilkens ankomst alla skrifter har utlovat, är nu kommen så att Han för er må uppenbara all kunskap och visdom. Sök Honom över hela jordytan så att ni måhända må finna Honom."
"Ropa ut till Sion, o Karmel,” skriver Bahá’u’lláh, ”och tillkännagiv glädjebudskapet: ’Han som var dold för dödliga ögon är kommen! Hans alltbesegrande överhöghet är lagd i dagen, Hans allomfattande härlighet är uppenbarad. [...] Skynda fram och vandra runt Guds stad, som har kommit ned från himlen, den himmelska Kaba, runt vilken Guds gunstlingar, de renhjärtade och de högsta änglarnas skara har kretsat i tillbedjan.’" "Jag är Den”, bekräftar Han i ett annat sammanhang, "som Jesajas tunga har prisat, Den med vilkens namn både Toran och Evangeliet har smyckats." "Sinais härlighet har skyndat att kretsa kring denna uppenbarelses gryning, medan från Rikets höjder Guds sons röst hörs förkunna: ’Skynda er, ni högmodiga på jorden, och hasta till Honom.’ Karmel har i denna dag skyndat i längtansfull tillbedjan för att nå Hans förgård, medan från hjärtat av Sion ropet kommer: ’Löftet från alla tidsåldrar är uppfyllt. Det som tillkännagavs i Guds heliga skrift, den mest Upphöjde, den Allsmäktige, den Mest älskade, har blivit uppenbarat'” "Hijáz är i rörelse av den bris som tillkännager budskapet om en lycklig återförening. ’Pris vare Dig’, hör Vi henne utbrista: ’O min Herre, den Högste. Jag var död på grund av skiljandet från Dig; den bris som var fylld av Din närvaros doft har återfört mig till livet. Lycklig är den som vänder sig till Dig, och ve de vilsegångna.’" "Vid den ende sanne Guden, Elia har skyndat till Mitt hov och har under dagen och nattetid kretsat kring Min härlighets tron." "Salomo i allt sitt majestät har kretsat i tillbedjan omkring Mig i denna dag, och uttalar detta mest upphöjda ord: ’Jag har vänt mitt ansikte mot Ditt ansikte, o Du världens allsmäktige Härskare! Jag är helt är avskild från allt som tillhör mig, och längtar efter det som Du besitter.’" "Hade Muhammad, Guds Apostel, nått denna Dag", skriver Bahá'u'lláh i en Skrift uppenbarad på kvällen före sin förvisning till Akkás straffkoloni, "skulle Han ha utbrustit: ’Jag har sannerligen erkänt Dig, o Du de gudomliga budbärarnas Åstundan.’ Hade Abraham nått den, skulle Han också, i det att Han föll framstupa på marken och i största ödmjukhet inför Herren, din Gud, ha ropat: ’Mitt hjärta är fyllt av frid, o Du Herre över allt som är i himlen och på jorden! Jag vittnar om att Du inför mina ögon har avtäckt hela Din makts härlighet och Din lags fulla majestät!’ [...] "Hade Moses själv uppnått den, skulle Han, likaså, ha höjt sin röst och sagt: 'Allt pris vare Dig för att ha upplyft över mig Ditt anletes ljus och inskrivit mig bland dem som har haft förmånen att skåda Ditt ansikte![1]'" "Nord och Syd vibrerar båda vid den kallelse som tillkännager tillkomsten av Vår uppenbarelse. Vi kan höra Meckas röst förkunna: ’Allt pris vare Dig, o Herre min Gud, den Allhärlige, för att över mig ha fläktat den andedräkt som doftar av Din närvaros vällukt!’ Jerusalem, likaså, ropar högt: ’hyllad och prisad är Du, o jordens och himlens Älskade, för att ha vänt våndan av min åtskillnad från Dig till ett livgivande mötes lycka!"
"Vid Guds rättfärdighet" försäkrar Bahá'u'lláh, för att göra hela styrkan av sin oövervinneliga makt uppenbar, "skulle en människa, helt ensam, resa sig i Bahás namn och ta på sig Hans kärleks rustning, kommer den Allsmäktige att göra henne segerrik, även om himlens och jordens krafter riktas mot henne.” "Vid Gud jämte vilken det inte finns någon annan Gud! Skulle någon resa sig upp för Vår saks triumf, honom skall Gud göra segerrik även om tiotusentals fiender är förenade mot honom. Och om hans kärlek till Mig växer sig starkare, kommer Gud att upprätta hans herravälde över himmelens och jordens alla krafter. Sålunda har Vi blåst in kraftens ande i alla områden."
"Detta är Dagarnas konung” så prisar Han den tidsålder som har bevittnat Hans uppenbarelses tillkomst, ”den dag som har sett den Mest älskades ankomst, Han som i all evighet har hyllats som Världens åstundan." "Tillvarons värld skiner, i denna dag, med denna gudomliga uppenbarelses strålglans. Alla skapade ting lovprisar dess frälsande nåd och sjunger dess lov. Universum är insvept i fröjdens och glädjens extas. Tidigare uppenbarelsers skrifter lovsjunger den stora jubelfest som ovillkorligen kommer att välkomna denna Guds allra största dag. Väl är det med honom som har levt för att se denna dag och har igenkänt dess ställning." "Om mänskligheten på ett passande sätt skulle uppmärksamma blott ett ord av en sådan lovprisning, skulle den bli så fylld med glädje att den skulle bli överväldigad och förlorad i förundran. Hänryckt skulle den då lysa fram strålande över den sanna förståelsens horisont."
"Var rättvisa, ni världens folk”, tilltalar Han sålunda mänskligheten, "är det skick och sed att ni ifrågasätter myndigheten hos en, vilkens närvaro ’Han som samtalade med Gud’ (Moses) har längtat efter att uppnå, vilkens anletes skönhet ’Guds Högt älskade’ (Muhammad) hade trängtat att skåda, genom vilkens kärleks kraft ’Guds Ande’ (Jesus) uppsteg till himlen, för vilkens skull ’den Första punkten’ (Báb) offrade sitt liv?" "Grip tillfället”, förmanar Han sina anhängare, eftersom ”ett flyktigt ögonblick, i denna dag, överträffar århundraden i en svunnen tid [...] Varken sol eller måne har skådat en dag som denna [...]Det är tydligt att varje tid, i vilken en gudsuppenbarare har levat, är gudomligt påbjuden och i viss mening kan betecknas som Guds utlovade dag. Denna dag är emellertid unik och måste särskiljas från dem som har föregått den. Beteckningen "Profeternas insegel" avslöjar helt dess höga ställning."
I en utläggning om de latenta krafterna i Hans uppenbarelse avslöjar Bahá'u'lláh följande: ”Genom rörelserna av Vår härlighets penna har Vi på den allsmäktige Förordnarens bud inblåst nytt liv i varje mänsklig kropp och ingivit ny kraft i varje ord. Alla skapade ting kungör bevisen på denna världsomfattande förnyelse." "Detta är", tillägger Han, ”det största, det mest glädjefyllda budskap som delgivits mänskligheten genom Denne förfördelades penna.” "Hur stor", utbrister Han på ett annat ställe, "är inte denna sak, hur överväldigande är inte tyngden i dess budskap! Detta är den dag om vilken det är sagt: ’O min son! Sannerligen, Gud kommer att föra fram allt i ljuset, om det så vore blott av ett senapskorns vikt och gömt i en klippa eller i himlarna eller på jorden, ty Gud genomtränger allt och är underrättad om allt’" "Vid den ende sanne Gudens rättfärdighet! Om en flisa av en juvel skulle gå förlorad och begravas under ett berg av sten, och ligga gömd bortom de sju haven, skulle Allsmäktighetens Hand sannerligen uppenbara den i denna dag, ren och befriad från orenhet." "Den som tar del av Min uppenbarelses vatten kommer att smaka alla de oförstörbara läckerheter som föreskrivits av Gud från den begynnelse som ej har någon begynnelse till det slut som inte har något slut”, "Varje enskild bokstav som kommer ut ur Vår mun är förlänad en sådan pånyttfödande kraft att den kan ge upphov till en ny skapelse – en skapelse av en omfattning som är outgrundlig för alla utom Gud. Han har sannerligen kunskap om alla ting.” Det är i Vår makt, om vi skulle önska det, att få ett stoftkorn svävande damm att på mindre än ett ögonblick frambringa solar med oändlig, ofattbar strålglans, att få en daggdroppe att bli till stora och otaliga oceaner, att ingjuta i varje bokstav en sådan kraft att den blir i stånd att avslöja all forntida och all framtida kunskap.” ”Vi äger en kraft som, om den tas fram i ljuset, kommer att omvandla det dödligaste av gift till ett ofelbart livselixir.”
I det att Han bedömer den sanne troendes ställning, anmärker Han: "Vid de sorger som har drabbat den Allhärliges skönhet! Sådan är den ställning som bestämts för den sanne troende att om den ställningens prakt, till en omfattning mindre än ett nålsöga, skulle uppenbaras för mänskligheten, skulle varje betraktare förgås av längtan efter att uppnå den. Av denna orsak har det förordnats att i detta jordiska liv skall det fulla måttet av hans ställnings prakt förbli dolt för en sådan troende.” ”Om slöjan lyftes och hela härligheten i deras ställning, vilka helt har vänt sig till Gud och i sin kärlek till Honom har försakat världen, skulle uppenbaras skulle hela skapelsen bli förstummad.”
Med betoning på den oöverträffade karaktären av Hans uppenbarelse jämförd med den uppenbarelse som föregick den, ger Bahá'u'lláh följande försäkran: "Om alla folk i världen skulle förlänas de befogenheter och de egenskaper ämnade för den Levandes bokstäver, de utvalda lärjungarna till Báb, vilkas ställning är tio tusen gånger härligare än någon som forna tiders apostlar har uppnått, och om de, var och en, för ens ett ögonblick skulle tveka att erkänna Min uppenbarelses ljus kommer deras tro inte att vara till någon nytta och de kommer att räknas till de otrogna." "Så enormt är utflödet av gudomlig nåd i denna religionsordning att om dödliga händer kunde vara snabba nog att nedteckna dem, skulle det inom loppet av en enda dag och en enda natt, strömma fram verser till sådant antal att det vore likvärdigt med hela den persiska Bayán.”
"Giv akt på Min varning, o ni Persiens folk!" tilltalar Han sålunda sina landsmän, "Om Jag skulle bli dräpt av era händer kommer Gud förvisso att låta någon framträda som skall fylla den plats som Min död lämnat efter sig, ty sådant är Guds sätt förverkligat sedan fordom och ni kan inte finna någon ändring i Guds handlingssätt." "Skulle de försöka dölja dess ljus på kontinenten, kommer Han förvisso att höja sitt huvud i oceanens mittersta hjärta och med höjd röst, förkunna: ’Jag är världens livgivare!’ [...] Och om de kastar ned Honom i en mörk håla, kommer de att finna Honom sittande på jordens högsta höjder och kalla högt på hela mänskligheten: ’Se, Världens åstundan är kommen i sitt majestät, sin överhöghet, sitt överjordiska översinnliga välde!’ Och om Han skulle begravas i jordens djup, kommer Hans Ande, svävande till himlens högsta höjd, att ringa ut kallelsen: ’Se Härligheten kommer, bevittna Guds rike, den mest Helige, den Nåderike, den Allsmäktige!'" "I denne Ynglings hals", är ännu ett häpnadsväckande uttalande, "ligger accenter förborgade som, om de uppenbaras för mänskligheten i en omfattning mindre än ett nålsöga, skulle räcka för att få alla berg att smulas sönder, trädens löv att missfärgas och deras frukter att falla av; skulle tvinga varje huvud att buga sig i dyrkan och varje ansikte att i tillbedjan vända sig mot denne allsmäktige Härskare som, vid åtskilliga tillfällen och på olika sätt, träder fram som en förtärande eld, som ett böljande hav, som ett strålande ljus, som trädet som rotat i helighetens mylla lyfter sina grenar och sprider ut sina förgreningar så långt som till och bortom den odödliga härlighetens tron."
I det att Han förutser det system som den oemotståndliga kraften i Hans lag var bestämd att utveckla i en senare tid, skriver Han: "Världens jämvikt har rubbats genom det vibrerande inflytandet av denna största, denna nya världsordning. Mänsklighetens livsordning har omstörtats genom kraften i detta enastående, detta underbara system – vars like mänskliga ögon aldrig har skådat." "Allsmäktighetens Hand har grundat sin uppenbarelse på en oantastlig, en varaktig grund. Den mänskliga kampens stormar saknar makt att undergräva dess bas, inte heller kommer människornas fantasifulla teorier att lyckas skada dess struktur."
I Súratu'l-Haykal, ett av Bahá'u'lláhs mest omvälvande verk, har följande verser nedtecknats, som var och en vittnar om den oemotståndliga makt som är nedlagd i den uppenbarelse som kungjorts av dess Författare: "Intet ses i Mitt tempel, utom Guds Tempel, eller i Min skönhet utom Hans Skönhet, eller i Mitt väsen utom Hans Väsen, eller i Mitt jag utom Hans Jag, eller i Min rörelse, utom Hans Rörelse, eller i Mitt samtycke utom Hans Samtycke, eller i Min penna utom Hans Penna, den Mäktige, den Allprisade. Det har icke varit annat i Min själ än Sanningen, och i Mig kunde intet ses utom Gud." "Den Helige ande själv har uppkommit genom förmedling av en enda bokstav uppenbarad av denna Största ande, om ni hör till dem som förstår." [...] "Inom Vår visdoms skattkammare ligger en kunskap ouppenbarad, av vilken ett ord, om Vi valde att avslöja det för mänskligheten, skulle få varje mänsklig varelse att erkänna Guds Manifestation och erkänna Hans allvetenhet, skulle göra var och en i stånd att upptäcka alla vetenskapers hemligheter, och uppnå en så hög ställning att han skulle finna sig helt oberoende av all tidigare och framtida lärdom. Andra kunskaper har Vi också, av vilka Vi inte kan avslöja en enda bokstav, inte heller finner Vi mänskligheten i stånd att höra ens den vagaste hänvisning till deras innebörd. Sålunda har Vi underrättat dig om Guds, den Allvetandes, den Allvises kunskap." "Den dag närmar sig då Gud, genom en yttring av sin vilja, kommer att ha fostrat ett människosläkte, vars natur är outgrundlig för alla utom Gud, den Allsmäktige, Den i sig själv varande.” ”Han kommer, inom kort, att ur Maktens barm dra fram Herraväldets och maktens händer – händer som kommer att resa sig för att vinna segrar för denne Yngling, och som kommer att rena mänskligheten från de förkastades och de ogudaktigas förorening. Dessa händer kommer att omgjorda sina länder för att kämpa för Guds tro och kommer, i Mitt namn, Den i sig själv varande, den Mäktige, att underkuva jordens folk och släkten. De kommer att gå in i städerna och sprida skräck i hjärtat på alla deras invånare. Sådana är bevisen på Guds makt. Hur skräckinjagande, hur häftig är inte Hans makt."
Sådant, högt älskade vänner, är Bahá'u'lláhs eget skriftliga vittnesbörd om arten av Hans uppenbarelse. Till Bábs utsagor, som var och en ökar styrkan, och bekräftar sanningen, av dessa anmärkningsvärda uttalanden, har jag redan hänvisat. Vad som återstår för mig att överväga i detta sammanhang är sådana uttalanden av ‘Abdu’l-Bahá, den utsedde uttolkaren av dessa uttalanden, som kastar ytterligare ljus över och förstärker olika drag av detta spännande tema. Tonen i Hans språk är verkligen lika eftertryckligt, och Hans hyllningar minst lika glödande, som hos Bahá'u'lláh och Báb.
"Århundraden, nej, oräkneliga tidsåldrar, måste förgå”, fastslår Han i en av sina tidigaste skrifter, "innan Sanningens sol åter lyser i sin högsommarglans, eller än en gång framträder i strålglansen av sin vårliga härlighet [...] Hur tacksamma måste vi inte vara för att i denna dag ha gjorts till mottagare av en sådan överväldigande ynnest! Give att vi hade tiotusen liv som vi kunde offra i tacksamhet över ett så sällsynt privilegium, så höga insikter, en så ovärderlig nåd!" "Enbart begrundan", tillägger Han, "av den religionsordning som inletts av den Välsignade skönheten skulle ha räckt för att överväldiga forna tiders helgon – helgon som längtade efter att, för ett ögonblick, få ta del av dess stora härlighet." "Gångna seklers och tiders heliga har, var och en, längtat med tårfyllda ögon efter att leva, om blott för ett ögonblick, på Guds dag. Med otillfredsställd längtan begav de sig till nästa värld. Hur stor är därför inte Abhá-skönhetens nåd, som oaktat vår yttersta ovärdighet, genom sin ynnest och barmhärtighet i detta gudomligt upplysta sekel, har inblåst i oss livets ande, har samlat oss under Världens älskades standar, och valt att förläna oss en nåd som de mäktiga i gångna tider förgäves åtrått." "Själarna hos de gynnade av härskarorna i höjden," bekräftar Han också, ”de heliga invånarna i det mest upphöjda paradiset är i denna dag fyllda av en brinnande önskan att återvända till denna värld, så att de vid Abhá-skönhetens tröskel må utföra sådana tjänster som står i deras makt."
"Skimret av Guds strålande nåd”, förkunnar Han, i en text som syftar på Trons tillväxt och framtida utveckling, "har insvept jordens folk och släkten, och hela världen badar i dess skinande glans. [...] Den dag kommer snart då den gudomliga enhetens ljus så kommer att ha genomträngt öst och väst att ingen längre vågar ignorera det." "Nu har den Gudomliga maktens hand i tillvarons värld lagt en fast grund för denna allra högsta frikostighet, och denna underbara gåva. Allt som är dolt i det innersta av denna heliga cykel skall gradvis framträda och uppenbaras, ty nu är blott inledningen av dess tillväxt och gryningen för uppenbarandet av dess tecken. Före slutet av detta århundrade och denna tidsålder skall det bli klart och tydligt hur underbar denna vårflod var och hur himmelsk den gåvan var."
Som bekräftelse på den sanne troendes upphöjda rang, som Bahá'u'lláh hänvisat till, uppenbarar Han följande: "Den ställning som den som verkligen har erkänt denna uppenbarelse kommer att uppnå är densamma som bestämts för sådana profeter av Israels hus som inte betraktas som manifestationer ’förlänade oberoende.’"
I samband med de manifestationer som är ämnade att följa Bahá'u'lláhs uppenbarelse, gör ‘Abdu’l-Bahá detta bestämda och tunga uttalande: "Vad beträffar de uppenbarelser som kommer att komma ned i framtiden ’i molnens skugga’ skall ni sannerligen veta att vad gäller deras relation till källan för deras ingivelse, befinner de sig under den Uråldriga skönhetens skugga. I förhållande till den tid då de framträder, ’gör’ emellertid var och en av dem ’"vadhelst Han vill.’"
"O min vän!" så riktar Han sig i en av sina skrifter till en man med erkänd auktoritet och ställning, "Den odödliga eld som rikets Herre har tänt mitt i det heliga trädet brinner häftigt i världens innersta hjärta. Den eldstorm den kommer att orsaka kommer att omsluta hela jorden. Dess strålande flammor kommer att lysa upp dess folk och släkten. Alla tecken har uppenbarats; varje profetisk hänsyftning har manifesterats. Vad som än har inneslutits i alla det förflutnas skrifter har gjorts uppenbart. Att tvivla eller tveka är inte längre möjligt. [...] Tiden är knapp. Den Gudomliga springaren är otålig och kan inte vänta längre. Vår är skyldigheten att rusa framåt och, innan det är för sent, vinna segern." Och slutligen, i dessa mest gripande ord som Han, i ett av sina jublande ögonblick, rördes att rikta till en av sina mest betrodda och framstående anhängare under de tidigaste dagarna av Hans gärning: "Vad mer skall jag säga? Vad mer kan Min penna berätta? Så högljudd är den kallelse som ljuder från Abhá-riket att dödliga öron är nära nog dövade av dess vibrationer. Hela skapelsen, tycks det mig, rämnar och slits sönder av den förkrossande inverkan av den gudomliga kallelse som utfärdats från härlighetens tron. Mer än så kan Jag inte skriva."
Högt älskade vänner! Tillräckligt har sagts, och de citerade utdragen ur Bábs, Bahá'u'lláhs och ‘Abdu’l-Bahás skrifter är tillräckligt många och varierande, för att övertyga den samvetsgranne läsaren om det sublima i denna unika cykel i världens religiösa historia. Det vore fullständigt omöjligt att alltför mycket överdriva dess betydelse eller att överskatta det inflytande den har utövat, och som den i allt högre grad måste utöva, vartefter dess stora system utvecklar sig mitt i en kollapsande civilisations virrvarr.
Till den som må läsa dessa sidor förefaller dock en varning befogad innan jag går vidare med utvecklingen av min argumenation. Må ingen som mot bakgrund av de ovan citerade textställena begrundar Bahá'u'lláhs uppenbarelse, ta miste på dess karaktär eller missuppfatta dess Upphovsmans avsikter. Den gudomlighet som tillskrivs en så stor Gestalt och den fullständiga inkarnationen av Guds namn och egenskaper i en så upphöjd Person bör, under inga omständigheter, missförstås eller misstolkas. Det mänskliga tempel som har gjorts till förmedlare av en så överväldigande uppenbarelse måste, om vi skall vara trogna grundsatserna i vår tro, alltid vara helt och hållet skilt från denna "Innersta ande av andar" och denna "Eviga essens av essenser" – denne osynlige men rationelle Gud som, hur mycket vi än prisar gudomligheten i Hans manifestationer på jorden, på intet sätt kan inkarnera sin oändliga, sin ofattbara, sin okränkbara och allomfattande verklighet i en dödlig varelses konkreta och begränsade ram. Sannerligen, den Gud som så kunde inkarnera sin egen verklighet skulle, i ljuset av Bahá'u'lláhs läror, omedelbart upphöra att vara Gud. En så primitiv och fantastisk teori om gudomlig inkarnation är lika avlägsen från och oförenlig med grunderna i bahá'í-tron som de inte mindre otillåtna panteistiska och antropomorfiska föreställningarna om Gud – vilka båda eftertryckligt fördöms och vilkas falskhet blottställs av Bahá'u'lláhs ord.
Han som i otaliga textställen gjorde anspråk på att Hans uttalanden var "Gudomens röst, själve Guds kallelse" bekräftar således högtidligt i Kitáb-i-Íqán: "För varje omdömesgillt och upplyst hjärta är det tydligt, att Gud, det ofattbara Väsendet, den Gudomliga varelsen, är oändligt upphöjd över varje mänsklig egenskap, såsom kroppslig existens, uppstigande och nedstigande, framträdande och återgång. [...] Han är och har alltid varit beslöjad i sitt Väsens uråldriga evighet och skall i sin verklighet för evigt förbli dold för människornas åsyn. [...] Han står upphöjd bortom och över all åtskillnad och förening, all närhet och avlägsenhet. [...] ’Gud var allena. Det fanns ingen annan jämte Honom’ är ett säkert bevis på dess sanning. "
"Sedan urminnes tider", förklarar Bahá'u'lláh, när Han talar om Gud: "har Han, den Gudomliga varelsen, varit höljd i den outsägliga heligheten av sitt upphöjda Jag och skall för evigt förbli insvept i den outgrundliga gåtan av sitt okända Väsen. [...] Tiotusen profeter, envar en Moses, står liksom slagna av åskan på sitt sökandes Sinai vid Hans förbjudande stämma, ’Du skall aldrig skåda Mig!’; medan otaliga budbärare, var och en lika stor som Jesus, står förskräckta på sina himmelska troner vid förbudet, ’Mitt väsen skall du aldrig fatta!’” "Hur förvillande är det inte för mig, oansenlig som jag är, att försöka utforska Din kunskaps heliga djup! Hur fåfänga är inte mina ansträngningar att föreställa mig storheten hos den kraft, som finns inneboende i Ditt verk – uppenbarelsen av Din skapande förmåga!" "När jag begrundar, o min Gud, den förbindelse som knyter mig till Dig”, betygar Han, i ännu en bön uppenbarad i Hans egen handskrift: "drivs jag till att förkunna för alla skapade ting 'Sannerligen, Jag är Gud!', och när jag betraktar mitt eget jag, se, då finner jag det grövre än lera!"
"Eftersom dörren till kunskap om Dagarnas uråldrige", förklarar Bahá'u'lláh vidare i Kitáb-i-Íqán, "sålunda är stängd framför ansiktet på alla varelser, har den oändliga nådens Källa [...] fått dessa lysande Ädelstenar av helighet att träda fram ur andens rike i det mänskliga templets ädla form och uppenbaras för alla människor så att de må omtala den oföränderliga Varelsens hemligheter för världen och vittna om de subtila dragen i Hans oförgängliga väsen. [...] alla Guds profeter, Hans välgynnade, Hans heliga och utvalda sändebud är utan undantag bärare av Hans namn och förkroppsligandet av Hans egenskaper. [...] Dessa helighetens tabernakel, dessa främsta speglar, som återkastar ljuset av oförgänglig härlighet är endast uttryck för Honom som är de osynligas Osynlige."
Att Bahá'u'lláh, trots den överväldigande intensiteten i Hans uppenbarelse, väsentligen bör betraktas som en av dessa gudsmanifestationer, som aldrig skall identifieras med denna osynliga verklighet, essensen av Gudomen själv, är en av de viktigaste lärosatserna i vår tro – en övertygelse som aldrig bör skymmas och vars okränkbarhet ingen av dess anhängare bör låta äventyras.
Inte heller försöker bahá'í-uppenbarelsen, samtidigt som den hävdar att den utgör kulmen på en profetisk cykel och uppfyllelsen av löftet från alla tider, under några omständigheter, ogiltigförklara de första och eviga principer som besjälar och ligger bakom de religioner som har föregått den. Den gudagivna myndighet som är nedlagd i var och en av dem erkänner den och etablerar som sin fastaste och yttersta grund. Den betraktar dem inte i något annat ljus än som olika stadier i den eviga historien om, och konstanta utvecklingen av, en religion, gudomlig och odelbar, av vilken den själv utgör blott en integrerad del. Den söker varken fördunkla deras gudomliga ursprung eller förminska den erkända omfattningen av deras kolossala framgångar. Den kan inte tolerera något försök som syftar till att snedvrida deras egenskaper eller att misstänkliggöra de sanningar som de ingjuter. Dess läror avviker inte en hårsmån från de sanningar som de innesluter, inte heller minskar tyngden av dess budskap det ringaste det inflytande de utövar eller den lojalitet de inger. Långt från att syfta till omkullkastandet av den andliga grundvalen för världens religiösa system är dess uttalade, dess oföränderliga syfte att bredda deras grund, att upprepa deras fundamenta, att bringa deras mål i överensstämmelse, att återuppliva deras liv, att visa deras enhet, att återställa den orörda renheten i deras läror, att samordna deras funktioner och att bistå i förverkligandet av deras högsta önskningar. Dessa gudomligt uppenbarade religioner, som en noggrann iakttagare tydligt har uttryckt det, ”är dömda inte att dö, men att återfödas [...] ’Dukar inte barnet under för ungdomen och ynglingen för mannen; ändå förgås varken barnet eller ynglingen?’"
"De som är sanningens ljuskällor och speglarna som återkastar den gudomliga enhetens ljus" förklarar Bahá'u'lláh i Kitáb-i-Íqán, "i vilken tidsålder eller epok de än sänds ned från den uråldriga härlighetens osynliga boningar till denna värld för att fostra människors själar och skänka nåd till alla skapade ting, är beständigt förlänade alltbetvingande makt och oövervinnerlig överhöghet. [...] Dessa helgade speglar, dessa gryningar av urgammal härlighet är, alla och envar, företrädare på jorden för Honom, som är världsalltets mittersta sfär, dess innersta väsen och yttersta mål. Från Honom härrör deras kunskap och kraft; från Honom härstammar deras överhöghet. Deras anletes skönhet är blott en återspegling av Hans anlete och deras uppenbarelse ett tecken på Hans odödliga härlighet. [...] Genom dem förmedlas en nåd som är gränslös och genom dem uppenbaras det ljus som aldrig kan förtona. Mänsklig tunga kan aldrig tillfyllest lovsjunga dem och mänskligt tal kan aldrig avslöja deras mysterium." "Eftersom dessa den himmelska tronens fåglar", tillägger Han, ”alla är nedsända från Guds viljas himmel och de alla står upp för att tillkännagiva Hans oemotståndliga Tro, betraktas de som en enda själ och en och samma gestalt. [...] alla vistas i samma tabernakel, svävar i samma himmel och sitter på samma tron, uttalar samma ord och förkunnar samma Tro. [...]De skiljer sig från varandra endast med avseende på intensiteten i sin uppenbarelse och den relativa styrkan i sitt ljus.[...]Att en viss gudomlig egenskap ej har uppenbarats utåt av dessa avskiljandets väsen, innebär på intet sätt att de som är Guds egenskapers gryningar och Hans heliga namns skattgömmor, ej äger den."
Man bör också hålla i minnet att om än den kraft är stor som manifesteras genom denna uppenbarelse, och hur brett omfånget än är av den religionsordning som dess Upphovsman har inlett, förkastar den eftertryckligen anspråket att vara den slutliga uppenbarelsen av Guds vilja och syfte för mänskligheten. Att ha en sådan uppfattning om dess karaktär och funktioner skulle vara liktydigt med svek mot dess sak och förnekande av dess sanning. Den står i absolut konflikt med den grundläggande princip som utgör grunden för bahá'í-tron, principen att religiös sanning inte är absolut utan relativ, att Gudomlig uppenbarelse är ordnad, kontinuerlig och progressiv och inte spasmodisk eller slutgiltig. I själva verket är anhängarna av Bahá'u'lláhs tro lika kategoriskt avvisande till det anspråk på slutgiltighet som anhängarna av något religiöst system som grundats av det förgångnas profeter må framföra, som deras egen vägran att hävda samma slutgiltighet för den uppenbarelse, som de identifieras med, är tydlig och bestämd. "Att tro att all uppenbarelse är avslutad, att portarna till den gudomliga barmhärtigheten är stängda, att det icke åter skall uppstiga någon sol över den eviga helighetens daggryning, att den eviga frikostighetens ocean har stillnat och att, från den uråldriga härlighetens tabernakel, Guds budbärare har upphört att uppenbaras" måste, i ögonen på var och en av Trons anhängare, innebära ett allvarligt, ett oförlåtligt avsteg från en av dess mest omhuldade och grundläggande principer.
En referens till några av de redan citerade uttalandena av Bahá'u'lláh och ‘Abdu’l-Bahá kommer säkerligen att räcka för att fastställa, bortom skuggan av ett tvivel, sanningen i denna grundtanke. Kan inte följande stycke i Förborgade ord på samma sätt tolkas som en allegorisk anspelning på den gudomliga uppenbarelsens progressivitet och ett erkännande av dess Författare att det budskap Han har blivit anförtrodd inte är det sista och yttersta uttrycket för den Allsmäktiges vilja och vägledning? "O rättvisans son! Nattetid har det odödliga Väsendets skönhet begivit sig från trofasthetens smaragdgröna höjder till Sadratu'l-Muntahá och gråtit så bittert att härskarorna i höjden och invånarna i rikena därovan jämrade sig vid hans veklagan. Varpå det spordes: Varför denna jämmer och gråt? Han svarade: som jag befallts, dröjde jag förväntansfullt på trofasthetens krön, men ändå inandades jag inte doften av trofasthet från dem som bor på jorden. Då, uppmanad att återvända, såg jag, o ve! Vissa av helighetens duvor var svårt prövade i klorna på jordens hundar. Därpå ilade himmelens jungfru obeslöjad och lysande från sin dolda boning och frågade efter deras namn och alla sades utom ett. På enträgen uppmaning yppades första bokstaven däri, varvid invånarna i de himmelska gemaken skyndade fram ur deras härlighets boningar. Och medan den andra bokstaven uttalades, föll de alla och envar ned i stoftet. I detta ögonblick hördes en röst från den innersta helgedomen: ’Hit men inte längre’ Sannerligen, Vi bär vittnesbörd om det som de gjort och nu gör.’"
På ett mer uttryckligt språk vittnar Bahá'u'lláh om denna sanning i en av sina skrifter uppenbarad i Adrianopel: "Ni skall sannerligen veta att den slöja som döljer Våra anletsdrag inte har lyfts helt. Vi har uppenbarat Oss själva till en grad som motsvarar förmågan hos människorna i Vår tid. Om den Uråldriga skönheten skulle avslöjas i sin fulla härlighet skulle dödliga ögon förblindas av den bländande intensiteten i Hans uppenbarelse."
I Súriy-i-Sabr, uppenbarad så långt tillbaka som år 1863, på den allra första dagen av sin ankomst till Ridvan-trädgården, ger Han så följande förklaring: "Gud har sänt ned sina budbärare för att efterträda Moses och Jesus, och Han kommer att fortsätta att göra det till "det slut som inte har något slut", så att Hans nåd från den gudomliga frikostighetens himmel ständigt må vara förunnad mänskligheten."
"Jag är inte orolig för Mig själv”, förklarar Bahá'u'lláh ännu mer explicit, "Mina farhågor är för Honom som kommer att skickas ned till er efter Mig – Han som kommer att förlänas stor myndighet och mäktigt herravälde." Och återigen skriver Han i Súratu'l-Haykal: "De ord som Jag har uppenbarat, gäller inte Mig själv, utan snarare Honom som kommer efter Mig. Till detta är Gud, den Allvetande, vittne." "Behandla inte Honom”, tillägger Han, ”som ni har behandlat Mig."
På ett mer utförligt sätt hävdar Báb samma sanning i sina skrifter. "Det är klart och tydligt", skriver Han i den persiska Bayán, "att syftet med alla föregående religionsordningar har varit att bana väg för Muhammeds, Guds Apostels, tillkomst. Dessa, inklusive den muhammedanska religionsordningen, har, i sin tur, haft som sitt mål den uppenbarelse som tillkännagavs av Qá’im. Syftet bakom denna uppenbarelse, liksom de föregående, har på samma sätt varit att kungöra tillkomsten av Hans tro som Gud kommer att göra uppenbar. Och denna tro – Hans tro som Gud kommer att göra uppenbar – har, i sin tur, tillsammans med alla uppenbarelser som föregått den, till syfte den Manifestation som är avsedd att följa den. Och den senare, inte mindre än alla de uppenbarelser som föregår den, bereder vägen för den uppenbarelse som ännu skall följa. Processen av uppgång och nedgång för sanningens sol kommer således att fortsätta utan slut – en process som inte har någon början och inte kommer att ha något slut."
"Var förvissade", förklarar Bahá'u'lláh i detta sammanhang, "om att den gudomliga uppenbarelsens ljus i varje religionsordning har förunnats människorna i en grad motsvarande deras andliga fattningsgåvor. Tänk på solen. Hur svaga dess strålar är i det ögonblick den visar sig över horisonten. Hur dess värme och styrka gradvis ökar när den närmar sig zenit, medan den låter alla skapade ting vänja sig vid den växande ljusstyrkan. Hur den jämnt avtar tills den når sin nedgångsplats. Skulle den helt plötsligt uppenbara sina dolda krafter skulle den utan tvivel skada allt skapat. [...] På samma sätt, om sanningens sol i sitt uppenbarandes tidigaste skeden plötsligt i full utsträckning skulle röja den kraft, som den Allsmäktiges försyn har förlänat den, skulle det mänskliga förståendets jord tyna av och förtäras, ty människornas hjärtan skulle varken uthärda dess uppenbarelses styrka eller förmå spegla utstrålningen av dess ljus. Förskräckta och överväldigade skulle de upphöra att finnas till."
I ljuset av dessa tydliga och avgörande uttalanden är det vår uppenbara skyldighet att göra det otvivelaktigt klart för alla som söker efter sanningen, att från "den begynnelse som ej har någon begynnelse", har den ende, den ogripbare Gudens profeter, inklusive Bahá'u'lláh själv, alla, som kanaler för Guds nåd, som företrädare för Hans enhet, som speglar av Hans ljus och uppenbarare av Hans syfte, haft i uppdrag att för mänskligheten avtäcka ett allt större mått av Hans sanning, av Hans outgrundliga vilja och gudomliga vägledning, och kommer att fortsätta till "det slut som inte har något slut" att förläna än fylligare och mäktigare uppenbarelser av Hans gränslösa makt och härlighet.
Vi skulle kunna överväga i våra hjärtan följande avsnitt ur en bön uppenbarad av Bahá'u'lláh, som på ett påfallande sätt bekräftar, och utgör ytterligare bevis på, verkligheten av den stora och viktiga sanningen som ligger i själva kärnan av Hans budskap till mänskligheten: "Pris vare Dig, o Herre min Gud, för de underbara uppenbarelserna av Ditt outgrundliga påbud och de mångfaldiga vedermödor och prövningar Du bestämt för mig. En gång överlämnade Du mig i Nimrods händer, en annan gång tillät Du faraos stav plåga mig. Endast Du kan, genom Din allomfattande kunskap och utövandet av Din vilja, uppskatta de oräkneliga lidanden jag har fått utstå i deras händer. Vidare kastade Du mig i de gudlösas fängelsecell, utan annan anledning än att jag känt mig manad att viska en antydan i örat på Ditt konungadömes gynnade invånare om den uppenbarelse, vilken Du genom Din kunskap hade ingivit mig och vars innebörd Du hade yppat för mig genom styrkan av Din makt. Och vidare påbjöd Du att jag skulle halshuggas av den otrognes svärd. Vidare blev jag korsfäst för att ha avtäckt Din lysande enhets dolda ädelstenar inför människors ögon, för att ha uppenbarat för dem de underbara tecknen på Din oinskränkta och evigt bestående makt. Hur bittra var inte de förödmjukelser som i senare tid hopades över mig på Karbilás slätt! Hur ensam kände jag mig inte bland Ditt folk; I vilket tillstånd av hjälplöshet blev jag inte försatt i det landet! Otillfredsställda med sådana skymfer halshögg mina plågoandar mig och bar Mitt huvud högt från land till land, förevisande det för den klentrogna massans blickar och lämnade det på de förstockades och trolösas säten. I en senare tid hängdes jag upp och Mitt bröst gjordes till måltavla för mina fienders illvilliga grymhets pilar. Mina lemmar genomborrades av kulor och min kropp slets sönder. Se slutligen, hur mina svekfulla fiender i denna dag har slutit sig samman mot mig och oupphörligt smider ränker för att indrypa hatets och illviljans gift i Dina tjänares själar. Med hela sin kraft planlägger de att genomföra sina avsikter [...] Hur pinsam min belägenhet än är, o Gud min Högt älskade, hembär jag tack till Dig och min ande är tacksam för vadhelst som har drabbat mig på Ditt välbehags stig. Jag finner stor glädje i det som Du bestämt för mig och hur olycksbringande de än blir välkomnar jag de plågor och sorger jag utsätts för."
Högt älskade vänner! Att Báb, instiftaren av bábi-religionsordningen har full rätt att betraktas som en av de självständiga gudsmanifestationerna, att Han har förlänats oinskränkt makt och myndighet, och utövar alla ett oberoende profetskaps rättigheter och privilegier är ännu en fundamental sanning som Bahá'u'lláhs budskap enträget förkunnar och som dess anhängare kompromisslöst måste försvara. Att Han inte skall betraktas enbart som en inspirerad föregångare till bahá'í-uppenbarelsen, att i Hans person syftet med alla profeter som föregått Honom har uppfyllts, något Han själv omvittnar i den persiska Bayán, är en sanning som jag tycker det vara min plikt att visa och betona. Vi skulle med säkerhet vara försumliga i vår skyldighet mot den Tro vi bekänner oss till och skulle bryta mot en av dess grundläggande och heliga principer om vi, i våra ord eller genom vårt beteende, skulle tveka att erkänna konsekvenserna av denna grundprincip i bahá'í-tron, eller vägra att förbehållslöst upprätthålla dess integritet och visa dess sanning. Faktum är att det huvudmotiv som driver mig att ägna mig åt uppgiften att redigera och översätta Nabíls odödliga berättelse har varit att göra varje anhängare av Tron i Västerlandet i stånd att bättre förstå och lättare fatta de oerhörda konsekvenserna av Hans upphöjda ställning och att mer ivrigt beundra och älska Honom.
Det kan inte råda något tvivel om att anspråket på en tvåfaldig ställning bestämd för Báb av den Allsmäktige, ett anspråk som Han själv så djärvt förde fram, som Bahá'u'lláh upprepade gånger har bekräftat, och som "Abdu 'l-Bahás yttersta vilja och testamente slutligen har givit sitt vittnesbörds sanktion, utgör det mest utmärkande draget i bahá'í-uppenbarelsen. Det är ytterligare ett vittnesbörd om dess unika karaktär, ett enormt tillskott till den styrka, till den mystiska makt och myndighet som denna heliga cykel har förlänats. I själva verket består Bábs storhet inte främst i att Han var den gudomligt utsedde föregångaren till en så upphöjd uppenbarelse, utan snarare i att Han var försedd med de befogenheter som är förknippade med inledaren av en separat religionsordning, och i att Han, till en grad som är oöverträffad av sändebud som föregått Honom, bar det beständiga profetskapets spira.
Hans religionsordnings korta varaktighet, det begränsade område inom vilket Hans lagar och förordningar kom att verka, utgör inget kriterium varmed man kan bedöma dess gudomliga ursprung och utvärdera styrkan av dess budskap. "Att en så kort tidsrymd", förklarar Bahá'u'lláh själv, "har skilt denna mest mäktiga och underbara uppenbarelse från Min egen tidigare Manifestation, är en hemlighet som ingen människa kan reda ut och ett mysterium som inget sinne kan fatta. Dess varaktighet var förutbestämd, och ingen människa kommer någonsin att upptäcka anledningen till den, såvida inte och till dess han är upplyst om innehållet i Min dolda bok." "Se", förklarar Bahá'u'lláh ytterligare i Kitáb-i-Badí', ett av Hans verk som vederlägger argumenten från Bayáns folk, "hur omedelbart efter slutet av det nionde året av denna underbara, denna mest heliga och barmhärtiga religionsordning, det erforderliga antalet rena, helt vigda och helgade själar i största hemlighet hade uppnåtts."
De fantastiska händelser som förebådade Grundaren av bábí-religionsordningen, de dramatiska omständigheterna kring Hans eget händelserika liv, Hans martyrskaps mirakulösa tragedi, Hans magiska inflytande på de mest framstående och mäktiga bland sina landsmän, allt detta omvittnat i varje kapitel av Nabils engagerande berättelse, bör i sig betraktas som tillräckligt bevis för giltigheten av Hans anspråk på en så upphöjd ställning bland profeterna.
Hur målande den berättelse än är, som den framstående krönikören över Hans liv har lämnat till eftervärlden, måste en så lysande berättelse blekna inför den glödande hyllningen till Báb från Bahá'u'lláhs penna. Denna hyllning har Báb själv, genom den tydliga framställningen av sitt anspråk, givit rikligt stöd, medan de skriftliga vittnesmålen från ‘Abdu’l-Bahá kraftfullt har förstärkt dess karaktär och belyst dess innebörd.
Var annars, om inte i Kitáb-i-Íqán, kan den som studerar Bábs religionsordning försöka hitta de påståenden som otvetydigt vittnar om den makt och ande som ingen människa, om han inte är en gudsmanifestation, kan uppvisa? "Skulle något sådant", utbrister Bahá'u'lláh, "kunna manifesteras utom genom kraften i en gudomlig uppenbarelse och styrkan i Guds oövervinnerliga vilja? Vid Guds rättfärdighet! Skulle någon härbärgera en så stor uppenbarelse i sitt hjärta, så skulle blotta tanken på ett sådant tillkännagivande förvirra honom! Skulle alla människors hjärtan trängas ihop i hans hjärta, skulle han likväl tveka att inlåta sig på ett så vådligt företag." "Intet öga" bekräftar Han på ett annat ställe "har någonsin skådat ett så stort utflöde av frikostighet, ej heller något öra hört om en sådan uppenbarelse av nåd och kärleksfull ömhet [...] De profeter ’som förlänats beständighet’, vilkas upphöjdhet och härlighet lyser såsom solen, hedrades var och en med en bok, som alla sett och vars verser vederbörligen blivit fastställda. Varemot de verser, som regnat ned från detta den gudomliga barmhärtighetens moln, har varit så rikliga att ingen ännu förmått att uppskatta deras antal. [...] Hur kan de förringa denna uppenbarelse? Har någon tidsålder bevittnat sådana ödesmättade händelser?"
I en kommenterar om dessa hjältars och martyrers karaktär och inflytande som Bábs ande så magiskt hade förvandlat uppenbarar Bahá'u'lláh följande: "Om dessa följeslagare icke vore de sanna gudssökarna, vilka andra skulle kunna benämnas så? [...]Om dessa följeslagare med alla sina förunderliga vittnesbörd och underbara gärningar vore falska, vem är då värdig att göra anspråk på sanningen? [...]Har världen alltsedan Adams dagar bevittnat ett sådant tumult, ett sådant våldsamt tumult? [...] Det synes mig som om tålamodets väsen uppenbarades i kraft av deras sinnesstyrka och att själva troheten föddes genom deras dåd allena."
För att betona det sublima i Bábs upphöjda ställning, jämförd med det förflutnas profeters, försäkrar Bahá'u'lláh i samma brev: "Ingen förståelse kan omfatta Hans uppenbarelses natur, inte heller kan någon kunskap förstå hela måttet av Hans Tro." Som bekräftelse på sin slutledning citerar Han därefter dessa profetiska ord:"Kunskap är tjugosju bokstäver. Allt som profeterna har uppenbarat därav är två bokstäver. Ingen människa har hitintills känt till fler än dessa två bokstäver. Men när Qá´im framträder skall han få alla de återstående tjugofem bokstäverna att uppenbaras." "Skåda", tillägger Han, ”hur stor och upphöjd Hans ställning är! Hans rang överglänser alla profeters och Hans uppenbarelse övergår fattningsförmågan och förståelsen hos alla deras utvalda." "En uppenbarelse", tillägger Han vidare, "om vilken Guds profeter, Hans helgon och utvalda antingen ej har blivit underrättade eller vilken de, enligt Guds outgrundliga beslut, ej har yppat"
Av alla de hyllningar som Bahá'u'lláhs osvikliga penna har valt att ägna minnet av Báb, sin "Mest älskade”, är den mest minnesvärda och gripande denna korta, men talande text som så kraftigt ökar värdet av de efterföljande orden i samma epistel. "Mitt ibland dem alla", skriver Han, med hänvisning till de plågsamma prövningar och faror som plågar Honom i Bagdad, "står Vi med livet i hand, helt undergivna Hans vilja, så att måhända genom Guds kärleksfulla ömhet och nåd, denna uppenbarade och tydliga Bokstav (Bahá'u'lláh) må ge sitt liv som ett offer på den Första punktens, det Mest upphöjda ordets (Bábs) väg. Vid Honom, på vilkens bud Anden har talat, vore det inte för denna längtan i Vår själ, skulle Vi inte för ett ögonblick ha stannat längre i denna stad. "
Högt älskade vänner! En så genljudande hyllning, ett så djärvt påstående som kommit från Bahá'u'lláhs penna i ett så tungt verk, ger eko i det språk med vilket Källan till bábí-uppenbarelsen valde att klä de anspråk Han själv framlade. "Jag är den Mystiska helgedomen", så förkunnar Báb sin ställning i Qayyúmu'l-Asmá, "som Allsmäktighetens hand har uppfört. Jag är den lampa som Guds finger har tänt i dess nisch och fåtts att lysa med odödlig glans. Jag är lågan av det himmelska ljus som lyste på Sinai på den glädjerika platsen och var dold mitt i den Brinnande busken." "O Qurratu'l-'Ayn" utbrister Han, i det att Han vänder sig till sig själv, "Jag känner i Dig igen ingen annan än den ’Stora kungörelsen’ – den kungörelse som uttrycktes av härskaran i höjden. Under detta namn, betygar jag, har de som kretsar kring härlighetens tron alltid känt Dig." "Med varje profet, som Vi har sänt ned i det förflutna", tillägger Han vidare, ”har Vi inrättat ett särskilt förbund som rör ’Guds Åminnelse’ och Hans dag. I härlighetens rike och genom sanningens kraft, är ’Guds Åminnelse’ och Hans dag uppenbara inför ögonen på de änglar som kretsar kring Hans nådastol." "Om det vore Vår önskan", bekräftar Han igen, "är det i Vår makt att, genom förmedlingen av blott en bokstav i Vår uppenbarelse, tvinga världen och allt som finns däri att, på mindre än ett ögonblick, erkänna sanningen i Vår sak."
"Jag är den Första punkten", så riktar sig Báb till Muhammed Sháh från fängelsefästningen Máh-Kú, "ur vilken alla skapade ting har uppkommit. [...] Jag är Guds anlete, vars glans aldrig kan döljas, Guds ljus, vars glans kan aldrig blekna. [...] Alla himlens nycklar har Gud valt att placera på Min högra sida, och alla helvetets nycklar på Min vänstra. [...] Jag är en av de bärande pelarna i Guds första ord. Den som har erkänt mig, har lärt känna allt som är sant och rätt, och har uppnått allt som är gott och passande. [...] Det ämne varmed Gud har skapat mig är inte den lera av vilken andra har formats. Han har förlänat mig det som den världsligt vise aldrig kan förstå, eller de trogna upptäcka." "Skulle en liten myra”, förklarar Báb karaktäristiskt, när Han vill betona de obegränsade möjligheter som är dolda i Hans religionsordning, ”i denna dag, vilja ha sådan förmåga att den skulle kunna tyda de dunklaste och mest förbryllande textställena i Koranen, skulle dess önskan tvivelsutan bli uppfylld, då den eviga maktens mysterier vibrerar i det allra innersta av alla skapade varelser." "Om en så hjälplös varelse”, är ‘Abdu’l-Bahás kommentar till en så uppseendeväckande förklaring, "kan förlänas en sådan skarp förmåga, hur mycket verksammare måste då inte den kraft vara som frigjorts genom den frikostiga utgjutelsen av Bahá’u’lláhs nåd!”
Till dessa auktoritativa påståenden och högtidliga deklarationer som gjorts av Bahá'u'lláh och Báb måste läggas ‘Abdu’l-Bahás eget obestridliga vittnesbörd. Han, den utnämnde uttolkaren av både Bahá'u'lláhs och Bábs ord, bekräftar inte implicit utan på tydligt och kategoriskt språk, både i sina skrifter och i sitt testamente, sanningen i de uttalanden som jag redan har hänvisat till.
I en skrift riktad till en bahá'í i Mázindarán, där Han utvecklar innebörden av ett misstolkat uttalande som tillskrivits Honom, om uppgången av Sanningens sol i detta århundrade, lägger Han, kort men slutgiltigt, fram vad som i alla tider bör vara vår sanna uppfattning om förhållandet mellan de två Manifestationer som är förenade med bahá'í-religonsordningen. "När jag gjorde ett sådant uttalande", förklarar Han, " hade jag ingen annan i åtanke än Báb och Bahá'u'lláh, vilkas uppenbarelsers karaktär det var min avsikt att belysa. Bábs uppenbarelse kan liknas vid solen, dess ställning motsvarar det första tecknet på djurkretsen – Vädurens tecken – som solen går in i vid vårdagjämningen. Ställningen för Bahá'u'lláhs uppenbarelse, å andra sidan, representeras av Lejonets tecken, solens midsommar och högsta ställning. Med detta menas att denna heliga religionsordning är upplyst med ljuset av Sanningens sol, som skiner från sin mest upphöjda ställning och i överflödet av sin strålglans, sin värme och härlighet."
"Báb, Den upphöjde”, bekräftar ‘Abdu’l-Bahá mer specifikt i en annan skrift, "är Sanningens morgon, vilkens upplysnings prakt lyser över alla nejder. Han är också Förelöparen till det Största ljuset, Abhás sol. Den Välsignade skönheten är Den som utlovats av det förflutnas heliga böcker, uppenbarelsen av den ljuskälla som lyste på Sinai berg, vars eld lyste mitt i den Brinnande busken. Vi är, alla och envar, tjänare vid deras tröskel och står var och en som ödmjuk vakt vid deras dörr." "Varje bevis och profetia" är Hans ännu mer eftertryckliga varning, ”varje slags bevis, oavsett om det bygger på förnuft eller texten i skrifterna och traditionerna, skall betraktas som koncentrerat i Bahá'u'lláhs och Bábs personer. I dem står deras fullständiga uppfyllelse att finna."
Och slutligen, i sin Yttersta vilja och testamente, samlingsplatsen för Hans sista önskningar och föreskrifter, fäster Han i följande avsnitt, särskilt utformat för att lägga fram de vägledande principerna för bahá'í-tron, sigillet vid sitt vittnesbörd om Bábs dubbla och upphöjda ställning: "Detta är grunden för Bahás folks tro (må mitt liv offras för dem): ”Hans helighet, Den upphöjde (Báb), är Manifestationen av Guds enighet och enhet och Förelöparen till den Uråldriga skönheten. Hans helighet Abhá-skönheten (må mitt liv bli ett offer för Hans ståndaktiga vänner) är Guds högsta Manifestation och Hans heligaste Väsens Daggryning." "Alla andra", tillägger Han betydelsefullt, ”är Hans tjänare och lyder Hans bud.”
Högt älskade vänner! Jag har på de föregående sidorna vågat försöka mig på en utläggning av sådana sanningar som jag är övertygad är underförstådda i Hans anspråk som är Urkällan till bahá'í-uppenbarelsen. Jag har dessutom försökt skingra sådana missförstånd som naturligt kan uppstå i huvudet på någon som begrundar en så övermänsklig manifestation av Guds härlighet. Jag har strävat efter att förklara innebörden av det gudomliga, vilket Han som är förmedlaren av en så mystisk energi nödvändigtvis måste vara förlänad. Att det budskap, som en så stor Varelse i denna tidsålder har fått i uppdrag av Gud att framföra till mänskligheten, erkänner det gudomliga ursprunget och upprätthåller de grundläggande principerna i varje religionsordning som inletts av det förflutnas profeter och är oupplösligt sammanvävt med var och en av dem, har jag också efter bästa förmåga åtagit mig att visa. Att Upphovsmannen till en sådan tro, som förkastar det anspråk på slutgiltighet som ledare av olika trosinriktningar gör, har förnekat den för sig själv trots sin uppenbarelses väldighet har jag likaså känt det nödvändigt att bevisa och betona. Att Báb, oavsett Hans religionsordnings varaktighet, i första hand bör betraktas, inte som den utvalda Föregångaren till bahá'í-tron, utan som En som förlänats den odelade myndighet som antagits av var och en av det förflutnas självständiga profeter, föreföll mig vara ännu en grundläggande princip, vars klarläggande vore mycket önskvärt i det nuvarande skedet av vår Saks utveckling.
Jag känner starkt att ett försök nu borde göras att rensa våra sinnen beträffande den ställning som ‘Abdu’l-Bahá innehar och betydelsen av Hans position i denna heliga religionsordning. Det skulle sannerligen vara svårt för oss, som står så nära en sådan oerhörd person och är dragna till den mystiska kraften hos en så magnetisk personlighet, att få en klar och exakt förståelse av rollen och karaktären hos den som, inte bara i Bahá’u’lláhs religionsordning, utan i hela den religiösa historien fyller en unik funktion. Även om Han rör sig i en egen sfär och har en rang som radikalt skiljer sig från den som innehas av Upphovsmannen och Föregångaren till bahá’í-uppenbarelsen, bildar Han, genom den ställning som givits Honom genom Bahá’u’lláhs förbund, tillsammans med dem vad som kan betecknas som de tre centrala Gestalterna i en Tro som är ojämförbar i världens andliga historia. Han tronar, tillsammans med dem, högt över de bestämmelser som kännetecknar denna nyfödda tro från Gud till en nivå, som ingen individ eller institution som tjänar dess syften efter Honom, och under en period på inte mindre än tusen år, någonsin kan hoppas nå. Att minska Hans höga rang genom att identifiera Hans ställning med, eller genom att se den som mer eller mindre likvärdig med, ställningen för dem på vilka Hans myndighets mantel har fallit vore en ogudaktighet lika allvarlig som den inte mindre kätterska tro som tenderar att upphöja Honom till en nivå av absolut jämlikhet med antingen Centralgestalten eller Förelöparen till vår tro. Om än den klyfta är bred som skiljer ‘Abdu’l-Bahá från Honom som är Källan till en självständig uppenbarelse, kan den aldrig jämföras med det större avstånd som skiljer förbundets Centrum från Hans tjänare som skall utföra Hans arbete, vad än deras namn, rang, funktion eller framtida resultat må vara. Låt dem som kände ‘Abdu’l-Bahá, som genom sin kontakt med Hans magnetiska personlighet kom att för Honom känna en så intensiv beundran, i ljuset av detta uttalande reflektera över storheten hos Den, vilkens ställning är så mycket högre än Hans.
Att ‘Abdu’l-Bahá inte är en gudsmanifestation, att Han, även om Han var sin Faders efterträdare, inte har en likartad ställning, att ingen annan än Báb och Bahá'u'lláh någonsin kan göra anspråk på en sådan ställning före utgången av ett fullt årtusende, är sanningar som ligger inbäddade i de bestämda uttalandena av vår tros Grundare och av Uttolkaren av Hans läror.
"Vemhelst som gör anspråk på en uppenbarelse direkt från Gud", är den uttryckliga varningen uttalad i Kitáb-i-Aqdas, ”före utgången av fulla tusen år, en sådan människa är förvisso en lögnaktig bedragare. Vi ber Gud att Han nåderikt må bistå honom att dra tillbaka och förneka ett sådant anspråk. Skulle han ångra sig kommer Gud utan tvivel att förlåta honom. Om han emellertid framhärdar i sin villfarelse kommer Gud förvisso att sända ned en som skall behandla honom skoningslöst. Fruktansvärd är Gud sannerligen i att straffa!” ”Vemhelst som", tillägger Han som en ytterligare betoning, "tolkar denna vers annorlunda än dess uppenbara mening är berövad Guds ande och Hans nåd som omsluter alla skapade ting." "Om en människa skulle framträda”, är ännu ett avgörande uttalande ”före utgången av ett helt årtusende – varje år bestående av tolv månader enligt Koranen, och av nitton månader med nitton dagar vardera, enligt Bayán – och om en sådan människa skulle för dina ögon avslöja alla Guds tecken, avvisa henne utan tvekan!"
‘Abdu’l-Bahás egna uttalanden, som bekräftar denna varning, är inte mindre eftertryckliga och bindande: "Detta är" förklarar Han, "min fasta, min orubbliga övertygelse, essensen av min oförställda och tydliga tro – en övertygelse och tro som invånarna i Abhá-riket fullständigt delar: Den Välsignade skönheten är sanningens sol och Hans ljus sanningens ljus. Báb är också sanningens sol, och Hans ljus sanningens ljus [...] Min ställning är tjänandets ställning – ett tjänande som är fullständigt, rent och äkta, fast grundat, varaktigt, uppenbart, uttryckligen uppenbarat och inte underkastat någon som helst tolkning. [...] Jag är uttolkaren av Guds ord; sådan är min tolkning."
Berövar inte ‘Abdu’l-Bahá i sitt egen Testamente – i en ton och på ett språk som mycket väl skulle kunna förbrylla den mest inbitne bland dem som brutit Hans Faders Förbund – de som så länge och så ihärdigt hade strävat för att kunna anklaga Honom för att underförstått göra anspråk på en ställning som var likvärdig med, om inte överlägsen Bahá'u'lláhs, deras främsta vapen? "Detta är grunden för Bahás folks tro" kungör ett av de tyngst vägande avsnitten i detta sista dokument kvarlämnat för att för all framtid uttrycka en avliden Mästares anvisningar och önskemål, "Hans Helighet, Den upphöjde (Báb), är Manifestationen av Guds enighet och enhet och Förelöparen till den Uråldriga skönheten. Hans Helighet Abhá-skönheten (må mitt liv bli ett offer för Hans ståndaktiga vänner) är Guds högsta Manifestation och Hans mest gudomliga Väsens Daggryning. Alla andra är Hans tjänare och lyder Hans bud."
Av sådana tydliga och formellt framställda uttalanden, oförenliga som de är med att hävda något anspråk på profetskap, bör vi inte på något sätt dra slutsatsen att ‘Abdu’l-Bahá enbart är en av den Välsignade skönhetens tjänare, eller i bästa fall någon, vilkens funktion är begränsad till den av en bemyndigad uttolkare av sin Faders läror. Det är mig främmande att hysa en sådan föreställning eller önska ingjuta sådana känslor. Att betrakta Honom i ett sådant ljus är ett uppenbart svek mot det ovärderliga arv som Bahá'u'lláh efterlämnat till mänskligheten. Omätligt upphöjd är den ställning som tilldelats Honom av den Högsta pennan, över och bortom vad som impliceras i dessa Hans egna skriftliga uttalanden. Antingen det är i Kitáb-i-Aqdas, det tyngsta och mest heliga av alla Bahá'u'lláhs verk, eller i Kitáb-i-'Ahd, Hans förbunds bok, eller i Súriy-i-Ghusn (Grenens skrift), förlänar sådana referenser som har nedtecknats av Bahá'u'lláh – referenser som Hans Faders skrifter riktade till Honom kraftfullt förstärker –’Abdu’l-Bahá en kraft, och omger Honom med en gloria, som den nuvarande generationen aldrig tillräckligt kan uppskatta.
Han är, och bör för alltid betraktas, först och främst, som Centrumet och navet i Bahá’u’lláhs makalösa och allomfattande förbund, Hans mest upphöjda verk, den obefläckade Spegeln för Hans ljus, det perfekta Exemplet på Hans läror, den ofelbare Uttolkaren av Hans ord, förkroppsligandet av varje bahá’í-ideal, inkarnationen av varje bahá’í-dygd, den Mäktigaste grenen, sprungen från den Uråldriga roten, Guds lags gren, Varelsen ”runt vilken alla namn kretsar”, huvudkällan till mänsklighetens enhet, den Största fredens banér, Månen till denna mest heliga religionsordnings Centrala himlakropp – benämningar och titlar som är implicita och finner sitt sannaste, högsta och mest rättvisa uttryck i det magiska namnet ‘Abdu’l-Bahá. Han är, över och bortom dessa benämningar, ”Guds Mysterium” – ett uttryck, som Bahá’u’lláh själv valde för att benämna Honom, och som, medan det inte på något sätt ger oss rätt att ge Honom ställningen av profet, indikerar hur, i ‘Abdu’l-Bahás person, de oförenliga egenskaperna hos en mänsklig natur och övermänsklig kunskap och perfektion har blandats och helt harmonierar.
"När Min närvaros ocean har ebbat ut och Min uppenbarelses bok har nått sitt slut ", kungör Kitáb-i-Aqdas, "vänd era ansikten till Den som Gud har avsett, och som har vuxit ut från denna Uråldriga rot!" Och igen, "När den Mystiska duvan har flugit sin väg från lovprisningens helgedom och sökt upp sitt fjärran mål, hänvisa vadhelst i Boken som ni inte förstår till Honom som har vuxit ut från denna starka Stam."
I Kitáb-i-'Ahd förklarar dessutom Bahá'u'lláh högtidligt och uttryckligen: ”det åligger Aghsán, Afnán och Mina fränder att, var och en, vända sina ansikten mot den Största grenen. Begrunda det som Vi har uppenbarat i Vår heligaste bok: ’När Min närvaros ocean har ebbat ut och Min uppenbarelses bok har tagit slut, vänd era ansikten till Den som Gud har avsett, och som har vuxit ut från denna Uråldriga rot!’ Ämnet för denna heliga vers är inget annat än den Största grenen [‘Abdu’l-Bahá]. Sålunda har Vi nådefullt uppenbarat för er Vår mäktiga vilja och Jag är i sanning den Nådefulle, den Allsmäktige."
I Súriy-i-Ghusn (Grenens skrift) har följande verser nedtecknats: ”Från Sadratu'l-Muntahá har denna heliga och ärade Varelse skjutit ut, denna Helighetens gren; väl är det med honom som har sökt sin tillflykt hos Honom och stannar under Hans skugga. I sanning, Guds lags gren har framsprungit från denna Rot som Gud med fasthet har planterat i sin viljas mark och vars Gren är så högrest att den omfattar hela skapelsen. Förhärligad vare då Han för detta upphöjda, detta välsignade, detta mäktiga, detta hänförande verk! [...] Ett Ord har, som ett tecken på Vår nåd, utgått från den Största skriften – ett Ord som Gud har smyckat med sitt eget Jags prydnad och gjort till härskare över jorden och allt som finns däri och till ett tecken på Hans storhet och makt bland dess människor. [...] Hembär tack till Gud, o människor, för Hans framträdande; ty Han är sannerligen den allra största ynnesten för er, den mest fullkomliga nåd för er; och genom Honom väcks varje multnande ben. Vemhelst som vänder sig till Honom, har vänt sig till Gud, och vemhelst som vänder sig bort från Honom, har vänt sig bort från Min skönhet, har tillbakavisat Mitt bevis och förbrutit sig mot Mig. Han är Guds anförtrodde ibland er, Guds förmanare inom er, Hans uppenbarelse för er och Hans framträdande bland sina gynnade tjänare. [...] Vi har sänt ned Honom i form av ett mänskligt tempel. Välsignad och helgad vare Gud som skapar vadhelst Han vill genom sin okränkbara, sin ofelbara befallning. De som berövar sig Grenens skugga, förlorar sig i felandets vildmark, förtärs av världsliga begärs hetta och tillhör dem som förvisso skall förgås.”
”O Du som är Min ögonsten!” Sålunda vänder sig Bahá'u'lláh i egen handskrift, till ‘Abdu’l-Bahá, ”Min härlighet, Min kärleks ocean, Min nåds sol, Min barmhärtighets himmel vile över Dig. Vi bönfaller Gud att upplysa världen genom Din kunskap och visdom, att för Dig förordna det som skall glädja Ditt hjärta och skänka Dina ögon tröst.” ”Guds härlighet vile över Dig”, skriver Han i en annan skrift, ”och över vemhelst som tjänar Dig och kretsar kring Dig. Olycka, stor olycka, ska drabba den som går emot och skadar Dig. Väl är det med den som svär trohet till Dig; helvetets eld plågar den som är Din fiende.” ”Vi har gjort Dig till ett skydd för hela mänskligheten”, säger Han i ännu en skrift, ”till en sköld för alla som är i himlen och på jorden, ett fäste för vemhelst som har trott på Gud, den Oförliknelige, den Allvetande. Må Gud genom Dig skydda, berika och bevara dem, må Han i Dig ingjuta det som skall vara en springbrunn av rikedom för alla skapade ting, en ocean av nåd för alla människor och barmhärtighetens källa för alla folk.”
”Du vet, o min Gud”, bönfaller Bahá'u'lláh i en bön som uppenbarats till ‘Abdu’l-Bahás ära, ”att Jag ej önskar något annat för Honom än det som Du har önskat och ej har valt Honom för något annat syfte än det som Du har avsett för Honom. Gör Honom därför segerrik genom Dina skaror på jorden och i himmelen... Förordna, bönfaller Jag Dig, vid Min brinnande kärlek till Dig och Min längtan att uppenbara Din sak, för Honom, likväl som för dem som älskar Honom, det som Du har bestämt för Dina budbärare och Din uppenbarelses förvaltare. Sannerligen, Du är den Allsmäktige, den Allstarke.”
I ett brev som dikterats av Bahá'u'lláh och adresserats av Mirzá Aqa Jan, Hans amanuens, till ‘Abdu’l-Bahá medan denne var på besök i Beirut, kan vi läsa följande: ”Prisad vare Han, som har hedrat landet Bá (Beirut) med närvaron av Honom som alla namn kretsar kring. Alla jordens atomer har förkunnat för alla skapade ting att från fängelsestadens port har himlakroppen för skönheten hos den stora, Guds Allra mäktigaste gren – Hans uråldriga och oföränderliga Mysterium – framträtt och lyst upp över dess horisont och beträder vägen till ett annat land. Sorg har därför omslutit denna fängelsestad, medan ett annat land gläds [...] Välsignad, dubbelt välsignad, är den mark som Hans fotsteg har berört, det öga som har glatts åt Hans anletes skönhet, det öra som har hedrats genom att få höra Hans kallelse, det hjärta som har smakat Hans kärleks sötma, det bröst som har höjt sig vid hågkomsten av Honom, den penna som har uttryckt lovprisandet av Honom, den skriftrulle som har vittnat om Hans skrifter."
‘Abdu’l-Bahá, gör, i en bekräftelse av den myndighet som förlänats Honom genom Bahá'u'lláh, följande uttalande: "I enlighet med den uttryckliga texten i Kitáb-i-Aqdas har Bahá'u'lláh gjort förbundets Centrum till uttolkare av Hans ord – ett förbund, så fast och mäktigt att, från tidernas begynnelse fram till idag, ingen religionsordning har åstadkommit dess like."
Om än ‘Abdu’l-Bahás rang är upphöjd, och hur rikliga de lovord än är med vilka Bahá'u'lláh i dessa heliga böcker och skrifter har förhärligat sin son, får en så unik utmärkelse aldrig tolkas som att den förlänar sin mottagare en ställning som är identisk med eller motsvarar Faderns, Manifestationen själv. Att göra en sådan tolkning av något av dessa citerade textställen skulle med en gång och av uppenbara skäl ställa det i konflikt med inte mindre klara och äkta utsagor och varningar som jag redan har hänvisat till. I själva verket är, som jag redan sagt, de som överskattar ‘Abdu’l-Bahás ställning lika förkastliga och har gjort lika mycket skada som de som underskattar den. Och detta av ingen annan anledning än att de, genom att insistera på en helt omotiverad slutledning från Bahá'u'lláhs skrifter, av vårdslöshet urskuldar och kontinuerligt förser fienden med underlag för sina falska anklagelser och vilseledande uttalanden.
Jag upplever det därför som nödvändigt att, utan mångtydighet eller tvekan, klargöra att det varken i Kitáb-i-Aqdas eller i Bahá'u'lláhs Förbunds bok, eller ens i Skriften om Grenen, eller i någon annan skrift, vare sig uppenbarad av Bahá'u'lláh eller av ‘Abdu’l-Bahá, finns något som helst underlag för den uppfattning som är benägen att hävda den så kallade "mystiska enheten" mellan Bahá'u'lláh och ‘Abdu’l-Bahá, eller att stadfästa att den senare är identisk med sin Fader eller med någon föregående Manifestation. Denna felaktiga uppfattning kan delvis hänföras till en helt överdriven tolkning av vissa termer och ställen i Skriften om Grenen, till införandet i dess engelska översättning av vissa ord som antingen är icke-existerande, vilseledande eller mångtydiga i sin betydelse. Den är, utan tvekan, främst grundad på en helt omotiverad slutledning från de inledande orden i en skrift av Bahá'u'lláh, av vilka utdrag, som återges i ”Bahá'í Scriptures”, omedelbart föregår, men inte utgör en del av, den nämnda Skriften om Grenen. Det bör göras klart för var och en som läser dessa utdrag, att med frasen "den Uråldriges tunga" avses ingen annan än Gud, och att begreppet "det Största namnet" är en tydlig hänvisning till Bahá'u'lláh, samt att "Förbundet" som avses inte är det särskilda förbund, till vilket Bahá'u'lláh är den direkte Upphovsmannen och ‘Abdu’l-Bahá dess Centrum, utan det generella förbund som, så som har inskärpts av bahá'í-läran, Gud själv undantagslöst etablerar med mänskligheten när Han inleder en ny religionsordning. Den "Tunga" som "ger" ett "glädjebudskap", som angivet i dessa utdrag, är ingen annan än Guds röst som hänvisar till Bahá'u'lláh, och inte Bahá'u'lláh som hänvisar till ‘Abdu’l-Bahá.
Dessutom, att hävda att påståendet "Han är Jag", i stället för att beteckna den mystiska enheten mellan Gud och Hans manifestationer, som förklaras i Kitáb-i-Íqán, gör gällande att Bahá'u'lláh är identisk med ‘Abdu’l-Bahá, skulle utgöra ett direkt brott mot den ofta upprepade principen om Guds manifestationers enhet – en princip som Författaren av dessa utdrag underförstått söker betona.
Det skulle också innebära en återgång till dessa irrationella och vidskepliga föreställningar, som, under det första århundradet av den kristna eran, omärkligt smög sig in i Jesu Kristi läror och genom att utkristalliseras till accepterade dogmer har försvagat den kristna trons verkningsfullhet och fördunklat dess syfte.
"Jag intygar”, är ‘Abdu’l-Bahás egen skriftliga kommentar till Skriften om Grenen, "att den sanna innebörden, den verkliga betydelsen, den innersta hemligheten i dessa verser, av just dessa ord, är min egen träldom vid Abhá-skönhetens heliga tröskel, min fullständiga självutplåning, min fullkomliga intighet inför Honom. Detta är min lysande krona, min dyrbaraste prydnad. Detta är min stolthet i jordens och himlens rike. Detta berömmer jag mig av i de högt gynnades sällskap!" "Ingen har tillåtelse," varnar Han oss i de ord som omedelbart följer, "att ge dessa verser någon annan tolkning." "Jag är," bekräftar Han, i samma sammanhang, "enligt de uttryckliga texterna i Kitáb-i-Aqdas och Kitáb-i-’Ahd den uppenbare Uttolkaren av Guds Ord. [...] Den som avviker från min tolkning är ett offer för sin egen fantasi."
Dessutom skulle den ofrånkomliga slutsatsen av tron att Upphovsmannen till vår tro är identisk med Honom som är Centrum för Hans förbund vara att sätta ‘Abdu’l-Bahá i en position som är överlägsen Bábs, motsatsen till vilket är den grundläggande, men ännu inte allmänt erkända, principen för denna uppenbarelse. Den skulle också motivera den anklagelse med vilken, under hela ‘Abdu’l-Bahás ämbetsperiod, förbundsbrytarna strävade efter att förgifta sinnena och förvränga Bahá'u'lláhs lojala anhängares förståelse.
Det skulle vara mer korrekt, och i samklang med Bahá'u'lláhs och Bábs etablerade principer, om vi, i stället för att upprätthålla denna fiktiva identitet med hänvisning till ‘Abdu’l-Bahá, skulle se Förelöparen och Grundaren till vår Tro som identiska i verkligheten – en sanning som texten i Súratu'l-Haykal omisskännligt bekräftar. "Hade den Första Punkten (Báb) varit någon annan än Jag, som ni hävdar", är Bahá'u'lláh uttryckliga uttalande "och hade uppnått Min närvaro, skulle Han sannerligen aldrig ha låtit sig skiljas från Mig, utan Vi skulle ha haft ömsesidig glädje med varandra i Mina dagar." "Han som nu uttalar Guds ord", bekräftar Bahá'u'lláh återigen, "är ingen annan än den Första punkten, vilken återigen har uppenbarats." "Han är”, så hänvisar Han till sig själv i en skrift riktad till en av den Levandes bokstäver, "densamme som Den som framträdde år sextio (1260 A. H.). Detta är sannerligen ett av Hans mäktiga tecken." "Vem" vädjar Han i Súriy-i-Damm, "kommer att stå upp för att säkra den Första skönhetens (Bábs) triumf, uppenbarad i anletet av Hans efterföljande Manifestation?" När Han hänvisar till den uppenbarelse som kungjordes av Báb karaktäriserar Han den omvänt som "Min egen tidigare Manifestation."
Att ‘Abdu’l-Bahá inte är en gudsmanifestation, att Han får sitt ljus, sin ingivelse och näring direkt från Urkällan för bahá'í-uppenbarelsen; att Han, som en klar och perfekt spegel, återger strålarna från Bahá'u'lláhs härlighet, och inte har den odefinierbara men alltgenomträngande verklighet inneboende, vilkens exklusiva innehav är profetskapets kännetecken; att Hans ord inte har samma rang, även om de har samma giltighet, som Bahá'u'lláhs, att han inte skall hyllas som Jesu Kristi återkomst, Sonen som skall komma "i sin Faders härlighet" – dessa sanningar finner ökat berättigande, och förstärks ytterligare, genom följande uttalande av ‘Abdu’l-Bahá, riktat till några troende i Amerika, som jag mycket väl kan avsluta detta avsnitt med: "Ni har skrivit att det finns en meningsmotsättning bland de troende beträffande 'Kristi återkomst'. Barmhärtige Gud! Gång på gång har denna fråga uppkommit och dess svar har utgått i ett tydligt och ovedersägligt uttalande från ‘Abdu’l-Bahás penna, att vad som i profetiorna menas med ‘Härskarornas herre’ och den ‘Utlovade Kristus’ är den Välsignade fullkomligheten (Bahá'u'lláh) och Hans helighet den Upphöjde (Báb). Mitt namn är ‘Abdu’l-Bahá. Min befogenhet är ‘Abdu’l-Bahá. Min verklighet är ‘Abdu’l-Bahá. Mitt beröm är ‘Abdu’l-Bahá. Träldom för den Välsignade fullkomligheten är mitt härliga och glänsande diadem, och tjänande av hela människosläktet min ständiga religion. [...] Inget namn, ingen titel, inget omnämnande, inget lovord bär jag, och kommer heller aldrig att bära, utom ‘Abdu’l-Bahá. Detta är min längtan. Detta är min största trängtan. Detta är mitt eviga liv. Detta är min evinnerliga härlighet."
Högt älskade bröder i ‘Abdu’l-Bahá! Med Bahá'u'lláhs bortgång hade den Gudomliga vägledningens sol som, helt enligt Shaykh Ahmads och Siyyid Kázims förutsägelser hade stigit upp i Shíráz och medan den följde sin västliga kurs hade nått sin middagshöjd i Adrianopel, slutligen sjunkit vid Akkás horisont, för att aldrig stiga upp igen förrän ettusen år helt förlupit. En så strålande Ljuskällas nedgång avslutade definitivt den gudomliga uppenbarelsens period – det inledande och mest vitaliserande stadiet i bahá'í-eran. Invigd av Báb, kulminerande i Bahá'u'lláh, förväntad och prisad av hela sällskapet av profeter i denna stora profetiska cykel, har denna period, med undantag för den korta tiden mellan Bábs martyrskap och Bahá'u'lláhs skakande upplevelser i Síyáh-Chál i Teheran, präglats av nästan femtio år av kontinuerlig och progressiv uppenbarelse – en period som till sin varaktighet och fruktbarhet måste betraktas som utan motstycke i världens hela andliga historia.
‘Abdu’l-Bahás bortgång, å andra sidan, markerar avslutningen för den heroiska och apostoliska tidsåldern av samma religionsordning – denna vår tros inledande period, med vars härligheter den praktfullhet, som med nödvändighet måste utmärka de framtida segrarna för Bahá'u'lláhs uppenbarelse, aldrig kommer att kunna mäta sig, än mindre överskugga. Ty varken prestationerna av förkämparna och byggarna av dagens institutioner för Bahá'u'lláhs tro, eller de tumultartade triumfer som dess guldålders hjältar i framtiden kommer att lyckas nå, kan mäta sig med eller ingå i samma kategori som de underbara verk som är förknippade med namnen på dem som har format dess själva liv och lagt dess första grunder. Denna första och skapande tid i bahá'í-eran måste, till sin själva natur, stå över och vara skild från den danande perioden, som vi har inträtt i, och den gyllene tidsålder som är ämnad att följa den.
‘Abdu’l-Bahá, som inkarnerar en institution till vilken vi inte kan finna någon som helst motsvarighet i något av världens erkända religiösa system, kan sägas ha avslutat den period som Han själv tillhörde och öppnat den i vilken vi nu strävar. Hans Yttersta vilja och testamente bör därför betraktas som den eviga, den oupplösliga länk som sinnet hos Honom som är Guds Mysterium har tänkt ut för att säkra kontinuiteten för de tre perioder som utgör delarna av bahá'í-religionsordningen. Den period då Trons frö långsamt grodde är således sammanflätad både med den som måste bevittna dess blomning och den efterföljande period då detta frö slutligen kommer att ha givit sin gyllene frukt.
De skapande energier, frigjorda genom Bahá'u'lláhs lag, som genomsyrade och utvecklades i ‘Abdu’l-Bahás sinne, har genom själva sin inverkan och nära samverkan, fött fram ett verktyg som kan ses som den nya världsordningens konstituerande dokument, som både är härligheten och löftet i denna allra största religionsordning. Testamentet kan därför hyllas som den oundvikliga avkomma som följer av det mystiska samspelet mellan Honom som meddelade det skapande inflytandet av sitt gudomliga syfte och Den som var dess förmedlare och utvalde mottagare. Som Förbundets barn – Arvingen till både Upphovsmannen för och Uttolkaren av Guds lag – kan ‘Abdu’l-Bahás Yttersta vilja och testamente lika litet skiljas från Honom som gav den ursprungliga och motiverande impulsen som från Den som slutligen tänkte ut det. Vi måste alltid erinra oss att Bahá'u'lláhs outgrundliga syfte var så fullkomligt ingjutet i ‘Abdu’l-Bahás uppträdande, och deras motiv så nära sammanvigda, att blotta försöket att åtskilja den förres lärosatser från något som helst system som det Perfekta exemplet på just dessa lärosatser har upprättat, skulle vara detsamma som att förkasta en av Trons heligaste och mest grundläggande sanningar.
Den administrativa ordning, som alltsedan ‘Abdu’l-Bahás bortgång har utvecklats och tar form inför våra ögon i inte mindre än fyrtio av världens länder, kan betraktas som själva Testamentets stomme, den okränkbara borg där detta nyfödda barn sköts om och utvecklas. Denna administrativa ordning, vartefter den expanderar och konsoliderar sig, kommer utan tvekan att manifestera potentialen och avslöja den fulla innebörden av detta betydelsefulla dokument – detta mest anmärkningsvärda uttryck för viljan hos en av de mest framträdande personligheterna i Bahá'u'lláhs religionsordning. Det kommer, vartefter dess beståndsdelar, dess organiska institutioner börjar fungera verksamt och kraftfullt, att hävda sitt anspråk och visa upp sin förmåga att betraktas inte bara som kärnan av utan själva mönstret för den nya världsordning som är bestämd att i tidens fullbordan omfatta hela mänskligheten.
Det bör i detta sammanhang noteras att denna administrativa ordning är fundamentalt olik allt som någon profet tidigare har grundat, eftersom Bahá'u'lláh själv har uppenbarat dess principer, inrättat dess institutioner, utsett den som skall uttolka Hans ord och givit de nödvändiga befogenheterna till det organ som är avsett att komplettera och tillämpa Hans rättsliga bestämmelser. Däri ligger hemligheten bakom dess styrka, dess grundläggande utmärkelse och garantin mot upplösning och splittring. Ingenstans i de heliga skrifterna i något av världens religiösa system, eller ens i skrifterna från Inledaren av bábi-religionsordningen, finner vi några bestämmelser för upprättandet av ett förbund eller för att ombesörja en administrativ ordning som i omfattning och myndighet kan jämföras med dem som utgör själva grunden för bahá'í-religionsordningen. Har endera kristendomen eller islam, för att som exempel ta två av de mest spridda och framstående bland världens erkända religioner, något att erbjuda som kan mäta sig med eller anses motsvara endera Bahá'u'lláhs Förbunds bok eller ‘Abdu’l-Bahás Yttersta vilja och testamente? Ger texten i vare sig Evangeliet eller Koranen tillräcklig myndighet till dessa ledare och råd som har gjort anspråk på rätten och tagit över funktionen att tolka bestämmelserna i deras heliga skrifter och att administrera sina respektive samfunds angelägenheter? Kunde Petrus, apostlarnas erkände ledare eller Imám Alí, Profetens kusin och legitima efterträdare, till stöd för det företräde som båda hade förlänats, visa upp skriftliga och uttryckliga uttalanden från Kristus och Muhammed som hade kunnat tysta dem som, antingen bland deras samtida eller i en senare tid, har förkastat deras myndighet och genom sitt handlande har påskyndat den splittring som kvarstår fram till idag? Var, kan vi tryggt fråga, i de nedtecknade uttalandena av Jesus Kristus, antingen det gäller frågan om efterträdarskapet eller tillhandahållandet av en uppsättning specifika lagar och klart definierade administrativa bestämmelser till skillnad från rent andliga principer, kan vi hitta något som närmar sig de detaljerade befallningar, lagar och varningar som finns i överflöd i de bestyrkta uttalandena av både Bahá'u'lláh och ‘Abdu’l-Bahá? Kan något ställe i Koranen, som i fråga om sina lagar, sina förordningar gällande administration och gudstjänst redan markerar ett betydande framsteg jämfört med tidigare och mer förvrängda uppenbarelser, tolkas som att det lägger en oantastlig grundval för den otvivelaktiga myndighet som Muhammed muntligt och vid flera tillfällen hade förlänat sin efterträdare? Kan Upphovsmannen till bábi-religionsordningen, hur mycket Han än må ha lyckats att, genom bestämmelserna i den persiska Bayán, avvärja en splittring lika beständig och katastrofal som de som drabbade kristendomen och islam – kan Han sägas ha åstadkommit verktyg för att skydda sin Tro lika bestämda och verkningsfulla som de som för all framtid måste bevara enheten bland de organiserade anhängarna av Bahá'u'lláhs tro?
Ensam bland alla uppenbarelser som föregått den, har denna Tro, genom de uttalade anvisningar, de upprepade varningar, de bestyrkta garantier som införlivats och utformats i dess läror, lyckats bygga upp en struktur som de förvirrade anhängarna av utarmade och förfallna trosbekännelser mycket väl kan närma sig och kritiskt undersöka, samt innan det är för sent söka den osårbara säkerheten i dess världsomfattande skydd.
Inte undra på att Han som genom sin viljas verkan har inlett en så stor och unik ordning och som är Centrum för ett så mäktigt förbund skulle ha skrivit dessa ord: "Så fast och mäktigt är detta Förbund att, från tidernas begynnelse fram till idag, ingen religionsordning har frambringat dess like." "Allt som är dolt i det innersta av denna heliga cykel", skrev Han under de mörkaste och farligaste dagarna av sin gärning "skall gradvis framträda och uppenbaras, ty nu är blott inledningen av dess tillväxt och gryningen för uppenbarandet av dess tecken." "Frukta inte", är Hans lugnande ord som förebådar framträdandet av den administrativa ordning som inrättats genom Hans testamente, "frukta inte om denna Gren skulle skiljas från denna materiella värld och kasta av sig sina blad, nej, dess blad kommer att blomstra, ty denna Gren kommer att växa efter att den är avskuren från denna lägre värld, den kommer att nå härlighetens högsta tinnar, och den kommer att bära sådana frukter som kommer att uppfylla världen med sin doft."
Vad annars, om inte den makt och det majestät som denna administrativa ordning –begynnelsen till det framtida allomfattande bahá'í-samväldet – är avsedd att manifestera, kan dessa uttalanden av Bahá'u'lláh åsyfta: "Världens jämvikt har rubbats genom det vibrerande inflytandet av denna största, denna nya världsordning. Mänsklighetens ordnade liv har omstörtats genom kraften i detta enastående, detta underbara system – vars like mänskliga ögon aldrig har skådat."
Báb själv förutser systemet, i samband med sina hänvisningar till "Honom som Gud kommer att uppenbara", och prisar den världsordning som Bahá'u'lláhs uppenbarelse är bestämd att utveckla. "Väl är det med Honom”, är Hans anmärkningsvärda uttalande i det tredje kapitlet av den persiska Bayán, "som fäster blicken på Bahá'u'lláhs ordning och framför tack till sin Herre! Ty Han kommer med säkerhet att uppenbaras. Gud har sannerligen oåterkalleligt bestämt det i Bayán."
I de skrifter av Bahá'u'lláh där institutionerna internationella och lokala rättvisans hus särskilt har angivits och formellt etablerats; i institutionen Guds saks händer, som först Bahá'u'lláh och sedan ‘Abdu’l-Bahá frambringade; i de lokala och nationella rådens institution, som i sitt första stadium redan fungerade under tiden före ‘Abdu’l-Bahás bortgång; i den myndighet som Upphovsmannen till vår tro och Hans förbunds Centrum i sina skrifter har valt att förläna dem; i den lokala fondens institution som drivs enligt ‘Abdu’l-Bahás särskilda föreskrifter riktade till vissa råd i Persien; i verserna i Kitáb-i-Aqdas vars konsekvenser klart förutser beskyddarinstitutionen; i den förklaring som ‘Abdu’l-Bahá, i en av sina skrifter, har givit, och den betoning han har lagt på, den ärftliga principen och lagen om förstfödslorätt, såsom den upprätthölls av det förflutnas profeter – i dessa kan vi urskilja de svaga glimtarna och upptäcka de tidigaste antydningarna om karaktären och funktionen av den administrativa ordning som ‘Abdu’l-Bahás testamente vid ett senare tillfälle var ämnat att kungöra och formellt grunda.
Ett försök, känner jag, bör vid denna tidpunkt göras för att förklara karaktären och funktionerna av de två pelare som upprätthåller denna mäktiga administrativa struktur –
Beskyddarskapets och Universella Rättvisans Hus institutioner. Att göra en helhetsbeskrivning av de olika delar som verkar i anslutning till dessa institutioner vore att gå bortom ändamålet och syftet med denna allmänna framställning av Trons grundläggande sanningar. Att med noggrannhet och detaljrikedom definiera funktionerna och att uttömmande analysera beskaffenheten av de förhållanden som, å ena sidan, binder samman dessa två grundläggande organ i ‘Abdu’l-Bahás testamente och, å andra sidan, anknyta vart och ett av dem till trons Upphovsman och till Hans förbunds Centrum är en uppgift som kommande generationer utan tvekan kommer att utföra på lämpligt sätt. Min nuvarande avsikt är att utlägga vissa framträdande drag i detta system som, hur nära vi än må stå dess kolossala struktur, redan är så tydligt definierade att vi finner det oförlåtligt att antingen missförstå eller ignorera dem.
Det bör redan från första början anges, på ett tydligt och entydigt språk, att dessa tvillinginstitutioner i Bahá'u'lláhs administrativa ordning bör betraktas som gudomliga till sitt ursprung, oundgängliga till sina funktioner och komplementära till mål och syfte. Deras gemensamma, deras grundläggande syfte är att garantera kontinuiteten i denna gudomligt utsedda myndighet som flödar från Källan till vår tro, för att säkerställa dess anhängares enighet och att bibehålla integriteten och flexibilitet i dess läror. I samverkan med varandra administrerar dessa två oskiljaktiga institutioner dess angelägenheter, samordnar sin verksamhet, främjar dess intressen, tillämpar dess lagar och försvarar sina underordnade institutioner. Var för sig verkar de båda inom ett klart definierat behörighetsområde; båda är utrustade med egna betjänande institutioner – verktyg utformade för att effektivt fullgöra deras särskilda ansvar och skyldigheter. Var och en utövar, inom de begränsningar som ålagts den, sina befogenheter, sin myndighet, sina rättigheter och sin företrädesrätt. Dessa är varken motstridiga, eller på minsta sätt nedsättande för den position var och en av dessa institutioner innehar. Långt ifrån att vara oförenliga eller ömsesidigt destruktiva, kompletterar de varandras myndighet och funktioner samt är permanent och i grunden eniga i sina mål.
Skild från Beskyddarskapets institution skulle Bahá'u'lláhs världsordning vara lemlästad och varaktigt berövad den ärftliga princip som, enligt vad ‘Abdu’l-Bahá har skrivit, undantagslöst har bekräftats av Guds lag. "I alla de gudomliga religionsordningarna", säger Han, i en skrift riktad till en anhängare till Tron i Persien, "har den äldste sonen givits särskild utmärkelse. Även profetskapets ställning har varit hans förstfödslorätt." Utan en sådan institution skulle Trons integritet vara i fara, och stabiliteten i hela väven allvarligt hotad. Dess prestige skulle lida, de medel som krävs för att kunna ha ett långt, ett oavbrutet perspektiv över en rad generationer skulle helt saknas, och den nödvändiga vägledningen för att definiera omfattningen av de valda företrädarnas lagstiftning skulle vara helt avlägsnad.
Skild från den inte mindre väsentliga institutionen Universella Rättvisans Hus skulle samma system från ‘Abdu’l-Bahás testamente vara förlamat i sin verksamhet och oförmöget att fylla i de luckor som Författaren till Kitáb-i-Aqdas medvetet har lämnat i samlingen av rättsliga och administrativa förordningar.
"Han är uttolkaren av Guds ord”, fastslår ‘Abdu’l-Bahá, med hänvisning till Trons beskyddares funktioner, och använder i sitt testamente just den term som Han själv valde när Han vederlade argumenten från förbundsbrytarna som hade ifrågasatt Hans rätt att tolka Bahá'u'lláhs uttalanden. "Efter honom", tillägger Han, "kommer att följa den förstfödde av hans avkomma i rätt nedstigande led." "Den mäktiga borgen" förklarar Han vidare, "skall förbli ointaglig och säker genom lydnad mot honom som är Guds saks beskyddare. Det åligger medlemmarna av Universella Rättvisans Hus, alla Aghsán, Afnán och Guds saks händer att visa sin lydnad, underdånighet och underordning gentemot Guds saks beskyddare..."
"Det åligger medlemmarna i Rättvisans Hus ", förklarar Bahá'u'lláh, å andra sidan, på det åttonde bladet av det Upphöjda paradiset, ”att rådgöra tillsammans beträffande de ting som inte i yttre bemärkelse har uppenbarats i Boken och att bestämma det som de finner passande. Gud kommer sannerligen att inge dem vadhelst Han vill, och Han är sannerligen Försörjaren, den Allvetande." "Var och en måste vända sig till den Heligaste boken"(Kitáb-i-Aqdas), slår ’Abdu’l-Bahá fast i sitt testamente, ”och allt som inte uttryckligen är nedtecknat däri måste hänvisas till Universella Rättvisans Hus. Det som denna instans beslutar, antingen enhälligt eller genom majoritetsbeslut, är verkligen sanningen och Guds egen avsikt. Vemhelst som avviker från detta tillhör sannerligen dem som älskar osämja, har visat illvilja och vänt sig bort från Förbundets Herre."
‘Abdu’l-Bahá inte bara bekräftar i sitt testamente Bahá'u'lláhs ovan citerade uttalande, utan förlänar detta organ den ytterligare rätten och makten att, enligt tidens krav, upphäva sina egna stadganden, såväl som de som antagits av ett föregående Rättvisans Hus. "Eftersom Rättvisans Hus”, är Hans uttryckliga uttalande i sitt testamente, "har makt att utfärda lagar som inte uttryckligen finns nedtecknade i Boken och som rör dagliga förrättningar, har det också makt att upphäva desamma. [...] Så kan det göra eftersom dessa lagar inte utgör en del av den uttryckliga gudomliga texten."
Med hänvisning till både Beskyddaren och Universella Rättvisans Hus läser vi dessa eftertryckliga ord: "Den heliga och ungdomliga Grenen, Guds saks beskyddare, liksom Universella Rättvisans Hus, som universellt skall väljas och upprättas, är båda i Abhá-skönhetens vård och hägn, under beskydd av och ofelbar ledning från den Upphöjde (Báb) (må mitt liv offras för dem båda). Vad de än bestämmer är av Gud."
Av dessa uttalanden framgår utan tvivel klart och tydligt att Trons beskyddare har gjorts till uttolkare av ordet och att Universella Rättvisans Hus har förlänats uppgiften att lagstifta i frågor som inte uttryckligen uppenbarats i läran. Beskyddarens tolkning, som verkar inom sin egen sfär, är lika auktoritativ och bindande som lagstiftningen från Internationella Rättvisans Hus, vars uteslutande rättighet och privilegium är att uttala sig och göra den slutliga bedömningen rörande sådana lagar och förordningar som Bahá'u'lláh inte uttryckligen har uppenbarat. Ingendera vare sig kan, eller kommer någonsin att, inkräkta på den andres heliga och föreskrivna område. Ingendera kommer att försöka begränsa den särskilda och obestridliga myndighet som båda gudomligt har förlänats.
Även om Trons beskyddare har gjorts till den permanente ledaren av ett så upphöjt organ, kan han aldrig, ens tillfälligt, ta sig rätten till uteslutande lagstiftning. Han kan inte gå emot beslut av en majoritet av sina kollegor, men är skyldig att insistera på deras omprövning av varje beslut han uppriktigt tror kan strida mot innebörden och avvika från andan i Bahá'u'lláhs uppenbarade uttalanden. Han tolkar vad som specifikt har uppenbarats och kan inte lagstifta annat än i sin egenskap av medlem i Universella Rättvisans Hus. Han är förhindrad att självständigt fastställa den författning som måste styra hans kollegors organiserade verksamhet och från att utöva sitt inflytande på ett sätt som skulle inkräkta på deras frihet vilkas heliga rätt det är att välja församlingen av hans medarbetare.
Man bör komma ihåg att Beskyddarskapets institution har förutsetts av ‘Abdu’l-Bahá i en anspelning Han gjorde i en skrift som, långt före Hans egen bortgång, riktades till tre av Hans vänner i Persien. På deras fråga om det skulle finnas någon person som alla bahá’íerna skulle uppmanas att vända sig till efter Hans bortgång gav Han följande svar: "När det gäller den fråga ni har ställt mig, skall ni sannerligen veta att detta är en välbevarad hemlighet. Den är som en pärla gömd i sitt skal. Att den kommer att avslöjas är förutbestämt. Den tid kommer då dess ljus kommer att framträda, då dess bevis kommer att uppenbaras och dess hemligheter avslöjas."
Högt älskade vänner! Hur upphöjd ställningen för Beskyddarskapets institution i Bahá'u'lláhs världsordning än är, och hur avgörande dess funktion och överväldigande vikten av det ansvar den medför, får dess betydelse, oavsett Testamentets formuleringar, inte på något sätt överbetonas. Trons beskyddare får inte under några omständigheter, och oavsett hans meriter eller hans prestationer, upphöjas till en rang som gör honom till en jämlike med ‘Abdu’l-Bahá i den unika ställning som Förbundets upptar – än mindre till den ställning som uteslutande är bestämd för Gudsmanifestationen. Ett så allvarligt avsteg från de etablerade principerna i vår Tro är inget annat än öppen hädelse. Som jag redan har sagt i samband med mina hänvisningar till ‘Abdu’l-Bahás ställning, hur stor klyftan än är som skiljer Honom från Upphovsmannen till en gudomlig uppenbarelse kan den aldrig mäta sig med det avstånd som finns mellan Honom som är Centrum för Bahá'u'lláhs förbund och de beskyddare som är dess utvalda tjänare. Ett långt, långt större avstånd skiljer beskyddaren från förbundets Centrum än det som skiljer förbundets Centrum från dess Upphovsman.
Ingen beskyddare av tron, det känner jag som min högtidliga plikt att skriftligen slå fast, kan någonsin göra anspråk på att vara det perfekta exemplet på Bahá'u'lláhs läror eller den fläckfria spegel som reflekterar Hans ljus. Om än överskyggad av det osvikliga, det ofelbara skyddet från Bahá'u'lláh och Báb, och hur mycket han med ‘Abdu’l-Bahá må dela rätten och skyldigheten att tolka bahá'í-läran, är han i till sitt väsen mänsklig och kan inte, om han vill vara trogen sitt förtroende, under någon som helst förevändning, tillskansa sig de rättigheter, privilegier och förmåner som Bahá'u'lláh valde att förläna sin Son. Att, mot bakgrund av denna sanning, be till Trons beskyddare, tilltala honom som herre och mästare, benämna honom som hans helighet, söka hans välsignelse, högtidlighålla hans födelsedag, eller fira någon händelse i samband med hans liv skulle vara liktydigt med ett avsteg från de fastlagda sanningar som finns inskrivna i vår älskade tro. Det faktum att beskyddaren särskilt har begåvats med sådan kraft som han kan behöva för att uppenbara innebörden och bringa i dagen konsekvenserna av Bahá'u'lláhs och ‘Abdu’l-Bahás uttalanden ger honom inte nödvändigtvis en ställning som är likvärdig med deras vilkas ord han är kallad att tolka. Han kan utöva denna rättighet och utföra denna skyldighet och ändå förbli oändligt underlägsen dem båda i rang och annorlunda till sin karaktär.
Om integriteten i denna grundtanke i vår Tro måste dess nuvarande och framtida beskyddares ord och gärningar rikligt vittna. Genom sitt uppträdande och exempel måste de etablera dess sanning på en oantastlig grund och till kommande generationer överföra ovedersägliga bevis på dess verklighet.
För min egen del, att tveka att erkänna en så viktig sanning eller att vackla i kungörandet av en så fast övertygelse skulle utgöra ett skamlöst svek mot det förtroende som givits mig av ‘Abdu’l-Bahá och ett oförlåtligt obehörigt bruk av den myndighet som Han själv var förlänad.
Ett ord bör nu sägas om den teori som denna administrativa ordning bygger på och den princip som måste styra skötseln av dess viktigaste institutioner. Det vore ytterst missledande att söka göra en jämförelse mellan denna unika, denna gudomligt avlade ordning och något av de olika system som mänskliga sinnen, under olika historiska perioder, har uttänkt för styrandet av mänskliga institutioner. Ett sådant försök skulle i sig avslöja avsaknaden av en fullständig förståelse av fullkomligheten i dess store Upphovsmans verk. Hur skulle det kunna vara annorlunda om vi erinrar oss att denna ordning utgör själva mönstret för den gudomliga civilisation som Bahá'u'lláhs allsmäktiga lag är avsedd att upprätta på jorden? De mångfaldiga och ständigt skiftande systemen av mänskliga styrelseformer, såväl tidigare som nuvarande, oavsett om de har sitt ursprung i öst eller väst, erbjuder inget tillfredsställande kriterium enligt vilket dess dolda förtjänsters kraft kan förstås eller dess grundvalars styrka uppskattas.
Framtidens bahá’í-samvälde, för vilket denna väldiga administrativa ordning är den enda stommen, är såväl i teori som i praktik inte endast unikt i de politiska institutionernas historia utan saknar också parallell i annalerna för något av världens erkända religiösa system. Ingen form av demokratiskt styrelseskick; ingen form av autokrati eller diktatur, vare sig monarkisk eller republikansk; ingen mellanform av rent aristokratisk typ; inte ens någon av de kända typerna av teokrati, vare sig det hebreiska samväldet eller de olika kristna kyrkliga organisationerna, eller imamatet eller kalifatet i islam – ingen av dessa kan identifieras eller sägas överensstämma med den administrativa ordning som dess fulländade Arkitekts mästerhand har utformat.
Denna nyfödda administrativa ordning inlemmar i sin struktur vissa element som står att finna i var och en av de tre erkända formerna av världsliga styrelsesystem, utan att i något avseende vara blott en kopia av något av dem och utan att införa i sitt maskineri något av de tvivelaktiga drag som utgör en naturlig del av dessa. Den sammansmälter och harmonierar, på sätt som inget styrelseskick skapat av dödliga händer ännu har åstadkommit, de välgörande sanningar som vart och ett av dessa system otvivelaktigt innehåller utan att upphäva integriteten i de gudagivna sanningar på vilka det ytterst är grundat.
Den administrativa ordningen i Bahá'u'lláhs tro får på intet sätt ses som rent demokratisk till sin natur, eftersom den grundläggande förutsättningen, som kräver att alla demokratier ytterst måste vara beroende av att erhålla sitt mandat från folket, helt och hållet saknas i denna religionsordning. I handhavandet av Trons administrativa angelägenheter är medlemmarna i Universella Rättvisans Hus vid genomförandet av den lagstiftning som erfordras för att supplementera lagarna i Kitáb-i-Aqdas, vilket måste ihågkommas och vilket är den tydliga innebörden i Bahá'u'lláhs uttalanden, inte ansvariga gentemot dem vilka de representerar och inte heller tillåts de att låta sig styras av känslorna, den allmänna uppfattningen eller ens övertygelserna hos massan av de troende eller hos dem som direkt väljer dem. De har att följa i en anda av bön vad deras samvete bjuder och manar dem att göra. De kan, ja de måste, bekanta sig med de förhållanden som råder i samfundet, måste lidelsefritt överväga i sina sinnen karaktären i varje ärende som framläggs för deras övervägande, men måste förbehålla sig rätten till ett obundet beslut. "Gud kommer sannerligen att inspirera dem med vadhelst Han vill" är Bahá'u'lláhs ovedersägliga försäkran. De, och inte den grupp av dem som antingen direkt eller indirekt väljer dem, har sålunda gjorts till mottagare av den gudomliga vägledning som både är livsblodet och det slutliga skyddet för denna uppenbarelse. Dessutom har han som symboliserar den ärftliga principen i denna religionsordning gjorts till uttolkare av dess Upphovsmans ord och upphör därmed, på grund av den faktiska myndighet som förlänats honom, att vara den galjonsfigur som undantagslöst förknippas med de rådande systemen för konstitutionella monarkier.
Inte heller kan bahá’í-trons administrativa ordning avfärdas som ett hårt och stelt system av oförmildrat envälde eller som en gagnlös imitation av någon form av absolutistiskt ecklesiastiskt styre, antingen det gäller påvedömet, imamatet eller någon annan liknande institution, av det uppenbara skälet att de internationellt valda representanterna för Bahá'u'lláhs anhängare har förlänats den uteslutande rätten att lagstifta om angelägenheter som inte uttryckligen uppenbarats i bahá’í-skrifterna. Varken Trons beskyddare eller någon annan institution vid sidan av Internationella Rättvisans Hus kan någonsin tillskansa sig denna avgörande och väsentliga makt eller inkräkta på denna heliga rätt. Avskaffandet av yrkesmässigt prästerskap med de åtföljande sakramenten dop, nattvard och bikt, de lagar som föreskriver val genom allmän rösträtt till alla lokala, nationella och internationella rättvisans hus, den fullständiga frånvaron av biskopsmakt med dess åtföljande privilegier, korruption och byråkratiska tendenser är ytterligare belägg för den icke-autokratiska naturen hos bahá’í-trons administrativa ordning och för dess benägenhet till demokratiska metoder i förvaltningen av sina angelägenheter.
Inte heller kan denna ordning som är förknippad med Bahá'u'lláhs namn förväxlas med något system för rent aristokratiskt styre med hänsyn till det förhållandet att den, å ena sidan, upprätthåller arvsprincipen och anförtror Trons beskyddare skyldigheten att tolka dess läror och, å andra sidan, föreskriver fritt och direkt val från massan av de troende av den institution som utgör dess högsta lagstiftande organ.
Ehuru detta administrativa system inte kan sägas ha formats efter något av dessa erkända styrelseskick, omfattar, sammanjämkar och införlivar det icke desto mindre inom sin stomme de sunda beståndsdelar som står att finna i vart och ett av dem. Den ärftliga auktoritet som Beskyddaren ålagts att utöva, de livsviktiga och oundgängliga funktioner som Universella Rättvisans Hus utför, de särskilda stadganden som kräver dess tillsättning genom demokratiska val av de troendes representanter – detta sammantaget visar sanningen i att denna gudomligt uppenbarade ordning, som aldrig kan förknippas med någon av de standardtyper av styrelsesätt som Aristoteles hänvisat till i sina verk, förkroppsligar och sammansmälter, tillsammans med de andliga sanningar på vilka den är grundad, det välgörande i beståndsdelar som står att finna i vart och ett av dem. Med de erkänt fördärvliga element som ingår i vart och ett av dessa system strikt och slutgiltigt uteslutna, kan detta unika system aldrig någonsin, oavsett hur länge det måtte bestå och oavsett hur omfattande dess förgreningar än måtte bli, förfalla till någon form av despoti, oligarki eller demagogi som förr eller senare måste fördärva maskineriet hos alla av människor skapade och väsentligen defekta politiska institutioner.
Högt älskade vänner! Fastän ursprunget till denna mäktiga administrativa struktur är betydelsefullt, och hur unika dess drag än må vara, förefaller de händelser som kan sägas ha förebådat dess födelse och utmärkt det inledande stadiet av dess utveckling inte mindre märkliga. Hur slående, hur uppbygglig, är inte kontrasten mellan den långsamma och stadiga konsolideringsprocess som kännetecknar tillväxten av dess begynnande styrka och den ödeläggande anstormningen från de upplösningens krafter som angriper det nutida samhällets uttjänta institutioner, såväl religiösa som världsliga!
Den livskraft som denna stora, denna ständigt expanderande ordnings organiska institutioner så starkt uppvisar; de hinder som det stora modet, den oförfärade beslutsamheten hos dess förvaltare redan har övervunnit; den osläckbara entusiasmens eld som glöder med oförminskad intensitet i dess resande undervisares hjärtan; de självuppoffringens höjder som dess förkämpar och byggare nu uppnår; den stora vision, den trygga förhoppning, den kreativa glädje, den inre frid, den kompromisslösa integritet, den föredömliga disciplin, den orubbliga enighet och solidaritet som dess ståndaktiga försvarare uppenbarar; den grad till vilken dess dynamiska anda har visat sig i stånd att införliva de mångfaldiga beståndsdelarna inom sin sfär, att rena dem från alla slags fördomar och att sammansmälta dem med sin egen struktur – dessa är tecken på en kraft som ett desillusionerat och beklagansvärt skakat samhälle knappast har råd att ignorera.
Jämför dessa lysande uttryck för den ande som besjälar Bahá'u'lláhs tros vibrerande skara med ropen och våndan, dårskapen och fåfängan, bitterheten och fördomarna, gemenheten och splittringen hos en plågad och kaotisk värld. Skåda den fruktan som plågar dess ledare och paralyserar dess blinda och förvirrade statsmäns handlande. Hur våldsamt är inte hatet, hur falska är inte ambitionerna, hur obetydliga är inte strävandena, hur djupt rotad är inte misstänksamheten hos dess folk! Hur oroande är inte laglösheten, korruptionen, otron som fräter på en vacklande civilisations livsnerv!
Skulle inte denna stadiga nedgångsprocess som smygande intränger i så många områden av mänsklig aktivitet och tänkande kunna ses som ett nödvändigt ackompanjemang till höjandet av detta Bahá'u'lláhs allsmäktiga verktyg? Skulle vi inte kunna betrakta de epokgörande händelser, som under de senaste tjugo åren så djupt har upprört alla världens kontinenter, som förebådelser som samtidigt förkunnar våndan hos en civilisation stadd i upplösning och födslovåndan hos den världsordning – den mänskliga räddningens ark – som med nödvändighet måste uppresas på dess ruiner?
Det katastrofala fallet för mäktiga monarkierna och imperier på den europeiska kontinenten, till vilka hänvisningar delvis kan återfinnas i Bahá'u'lláhs profetior; den nedgång som har satt in, och fortsätter, för shí’ih-hierarkin i Hans eget hemland: Qájár-dynastins fall, den traditionella fienden till Hans Tro; störtandet av sultanatet och kalifatet, de bärande pelarna i sunni-islam, till vilket Jerusalems förstörelse under den senare delen av den kristna erans första århundrade erbjuder en slående parallell; den sekulariseringsvåg som invaderar de muhammedanska andliga institutionerna i Egypten och underminerar lojaliteten hos dess starkaste anhängare; de förödmjukande slag som har drabbat några av kristenhetens mäktigaste kyrkor i Ryssland, i Västeuropa och Centralamerika; spridningen av dessa omstörtande doktriner som underminerar grunderna och omkullkastar de till synes ointagliga fästena i den mänskliga verksamhetens politiska och sociala områden, tecknen på en förestående katastrof, märkligt påminnande om det Västromerska rikets undergång, som hotar att uppsluka hela strukturen i dagens civilisation – allt vittnar om den upprördhet som födelsen av detta mäktiga organ för Bahá'u'lláhs religion har spridit i världen – en upprördhet som kommer att växa i omfattning och styrka efter hand som konsekvenserna av detta system i ständig utveckling blir allt bättre förstådda och dess förgreningar i allt vidare omfattning sträcker sig över jordytan.
Ännu ett avslutningsord. Framväxten och inrättandet av denna administrativa ordning – det skal som skyddar och döljer en så värdefull juvel – utgör hallstämpeln för denna andra och danande tidsålder i bahá'í-eran. Den kommer att betraktas, efter hand som den avlägsnar sig längre och längre från våra ögon, som den främsta förmedlaren som är i stånd att att inleda den avslutande fasen, fullbordandet av denna härliga religionsordning.
Låt ingen, medan detta system ännu är i sin linda, missförstå dess karaktär, förringa dess betydelse eller förvränga dess syfte. Den klippa som denna administrativa ordning är byggd på är Guds oföränderliga syfte för mänskligheten av i dag. Källan från vilken den hämtar sin ingivelse är ingen mindre än Bahá'u'lláh själv. Dess sköld och försvarare är Abhá-rikets kämpande skaror. Dess frö är blodet från inte mindre än tjugotusen martyrer som har offrat sina liv för att det skall kunna födas och blomstra. Den axel runt vilken dess institutioner kretsar är de autentiska bestämmelserna i ‘Abdu’l-Bahás Yttersta vilja och testamente. Dess riktlinjer är de sanningar som Han som är den ofelbare Uttolkaren av vår tros läror så tydligt har uttalat i sina offentliga framträdanden över hela västvärlden. De lagar som styr dess verksamhet och begränsar dess funktioner är de som uttryckligen har förordnats i Kitáb-i-Aqdas. Det säte runt vilket dess andliga, dess humanitära och administrativa verksamheter kommer att samlas är Mashriqu'l-Adhkár och dess underordnade verksamheter. De pelare som bär upp dess myndighet och stöttar dess struktur är de två institutionerna Beskyddarskapet och Universella Rättvisans Hus. Det centrala, det underliggande mål som besjälar det är inrättandet av den nya världsordning som skisserats av Bahá'u'lláh. De metoder det använder, den norm det inskärper, böjer det varken åt öst eller väst, mot jude eller ickejude, mot rik eller fattig, mot vit eller färgad. Dess ledord är enandet av människosläktet, dess norm den "Största freden", dess fullbordan tillkomsten av det gyllene tusenårsriket – den Dag då denna världens riken skall ha blivit Guds eget rike, Bahá'u'lláhs rike.
Shoghi.
Haifa, Palestina,
Den 8 februari 1934.