Inledning
Den gudomliga civilisationens hemlighet är en bok skriven 1875 av ‘Abdu'l-Bahá och riktar sig till Persiens makthavare och folk. Den anses vara en del av bahá'í-trons auktoritativa religiösa texter. Arbetet trycktes första gången i Bombay 1882 och fick stor spridning i Iran under den persiska titeln Risali-yi-madaniyyih eller En avhandling om civilisation.
Bakgrund
Den ursprungliga texten skrevs av en anonym författare, och den första engelska översättningen publicerades i London 1910 och Chicago 1918, under titeln ”civilisationens mystiska krafter” skriven av en framstående bahá’í-filosof. För närvarande används översättningen som färdigställdes av Marzieh Gail och publicerades 1957, med en inledning av Horace Holley.
Boken var vida känd på sin tid som ett försök att förbättra det försämrade tillståndet i Persien. Författaren refererar ofta till diskuterade aktuella frågor som att modernisera och godkänna västerländsk teknik eller att avstå från den västerländska kulturen och förlita sig på teknik som utvecklats i Persien och i den islamiska världen. Enligt Smith ”skrevs boken vid en tidpunkt då verkliga reformer i Iran verkade möjliga, då Mírzá Ḥusayn Khán[1] fortfarande hade politiskt inflytande och Naser al-Din Sháh Qájár hade gjort sitt första besök i Europa. 1873. Reformprocessen avtog i slutet av 1870-talet och ‘Abdu'l-Bahá fullföljde inte sin plan att skriva andra böcker på närliggande områden såsom utbildning.
Översikt
Bland de ämnen som diskuterades är en individs och en nations ära, ”En nations lycka och stolthet består i att lysa som solen högt på kunskapens himmel... Och individens ära och utmärkelse består i att hon bland alla världens folk ska bli en källa till det socialt goda.” Texten belyser vikten av en nations förmåga att lära av sin historia, och av andra nationer i bildandet av sin sociala struktur och vikten av individens oegennytta och utbildning.
Uppmärksamhet skall också ges till reformering av akademiska läroplaner och metoder för att studera, att ge råd till skolor och universitet att de bör undvika lönlösa dispyter och debatter om ämnen, som är baserade på rena antaganden som inte är relevanta för dagens samhälleliga behov. Vidare uppmärksammas hur vissa värdefulla ämnen försummats i processen. Hans råd till individen är: ”individen bör, innan hon studerar av något ämne, fråga sig vad nyttan är och vilka frukter och resultat som kommer att härröra från det. Om det är en användbar gren av kunskap, om samhället kommer få betydande fördelar, då borde han verkligen omfamna det med hela sitt hjärta..”
Förord av Horace Holley, 4 juli 1956
Aldrig har den sanna civilisationens andliga karaktär uppenbarats under sådana extraordinära omständigheter av någon så kvalificerad författare som denna text av ‘Abdu'l-Bahá.
Den skrevs år 1875, den ursprungliga persiska texten trycktes i Bombay 1882.
Den första engelska översättningen publicerades i London 1910 och senare i Chicago 1918, under rubriken Civilisationens mystiska krafter. Den nuvarande översättningen av Marzieh Gail är en mer korrekt återgivning, en återspegling av en duktig författare som behärskar båda språken, vars fader var persisk och vars mor var amerikanska och som har bott i många år i båda länderna.
Namnet ‘Abdu'l-Bahá har uppnått ett enastående rykte i hela österlandet och västerlandet, en symbol för vishet, upphöjdhet, hjältemod och helt tillägnad den andliga enigheten och allomfattande fred. Hans namn är en titel som betyder ”Bahás tjänare” (dvs. Bahá'u'Iláhs tjänare).
Han föddes i Persien den 23 maj 1844 och var Bahá'u'lláhs äldste son. Han såg dagens ljus samma dag som ‘Ali-Muhammed, numera känd som porten, Báb, offentliggjorde sitt uppdrag att införa en ny religiös religionsordning och bereda vägen för Bahá'u'lláh, Upphovsmannen till bahá'í-uppenbarelsen.
‘Abdu'l-Bahá var sex år gammal när Báb led martyrdöden i Tabriz och var åtta år när shahen lät fängsla Bahá'u'lláh i en fängelsehåla i Teheran. Några månader senare följde Han med Bahá'u'lláh i Hans exil till Baghdád. Det inledde en period av landsflykt och fångenskap som 'Abdu'l-Bahá uthärdade fram till år 1908. Bahá'u'lláh och Hans familj och följeslagare fördes från Baghdád till Konstantinopel, från Konstantinopel till Adrianopel och från Adrianopel till fängelsefästningen i 'Akká i det Heliga landet, där Bahá'u'lláh gick bort 1892. Under hela denna period härdades ‘Abdu'l-Bahá i motgången, var segerrik i anden och uppvisade i ökande grad de karaktärsdrag och egenskaper som Bahá'u'lláh skulle komma att etablera sin världsomspännande tro med, genom att i sitt testamente utse ‘Abdu'l-Bahá till förebild för det religiösa livet och uttolkare av Hans ord samt sitt Förbund med mänskligheten.
Från 1892 till 1908, led ‘Abdu'l-Bahá under ett extremt förtryck och frigavs först efter revolutionen i Turkiet, då alla politiska fångar som dömts av sultanen frisläpptes.
Det var general Allenby, som militärt erövrade Palestina under första världskriget, som enligt den brittiska utrikesministern, Lord Balfours instruktioner vidtog åtgärder för att garantera Hans säkerhet.
Mellan 1911 till 1913 reste ‘Abdu'l-Bahá runt i Nordamerika och Europa, besökte lokala bahá’í-samfund, riktade sig till allmänna åhörarskaror i fredsföreningar, universitet, kyrkor, raskonferenser och synagogor, mötte framstående regerings-tjänstemän och kontorister. Han ledde ett undervisande liv och spred genom goda exempel och vältaliga inlägg allmänna fredsprinciper. Deltagarlistan av framstående personer är alltför omfattande för att inkluderas här, men karaktären av ‘Abdu'l-Bahás möten i väst kan antydas genom att namnge, bland många andra, ärkediakon Wilberforce, kyrkoherde R. J. Campbell, herr Lamington, Sir Michael Sadler, Maharajahorna från Jalawar och Rajputana, Professor E. G. Browne och professor Patrick Geddes i London, den persiske ministern, den turkiske ambassadören, kyrkliga dignitärer från olika grenar av den kristna världen i Paris, Professor Arminius Vambery, flera parlamentsledamöter, adelsmannen Albert Apponyi, prästmannen Alexander Giesswein och professor Ignatius Goldziher, i Wien och i Amerika, dr. David Starr Jordan, Rabbi Stephen Wise, Alexander Graham Bell, Hon. Franklin K. Lane, Doris William Jennings Bryan, Andrew Carnegie, Hon. MacVeagh Franklin, Amiral Peary, Rabindranath Tagore.
‘Abdu'l-Bahás nedskrivna tal och skrifter som verkar ha bevarat kärnan av Hans budskap till väst omfattar dem som är skrivna i staden Temple i London, vid Stanford University i Kalifornien, Emmanuel-templet i San Francisco, Hans brev till Kommissionen för hållbar fred, i Haag och Hans brev riktat till Dr. Forel, forskare i Schweiz. I många offentliga föredrag i Förenta staterna uppmanade Han Amerika att leda folken till fred, rättvisa och social ordning.
I Några besvarade frågor, återger Laura Barney ‘Abdu'l-Bahás svar på frågor relaterade till profeterna, människans öde, hennes egenskaper och förmågor, odödlighet och livet efter detta. Verket har länge omhuldats som den bästa introduktionen till den nya tidens allomfattande religion.
Uppdraget som överhuvud för bahá’í-världssamfundet, så troget uppfyllt av ‘Abdu'l-Bahá från 1892 till 1921, bestämt av Försynen som det var, berör inte direkt den text som presenteras i denna volym. Den gudomliga civilisationens hemlighet består av ett budskap riktat till makthavarna och folket i Persien.
• • •
Västerländska läsare kommer inte att undgå att notera hur ‘Abdu'l-Bahá använder koranverser för att framlägga sitt andliga temas betydelse och riktar sina uppmaningar till den islamiska nationen, Persien. Eftersom Koranen är föga känd i västerlandet har dessa passager en viss betydelse för att göra västerländska läsare mer bekanta med de arabiska och persiska folkens heliga bok vid en tidpunkt, då det behövs en mer direkt förståelse av Orienten i Europa och Amerika.
Prisa och lovsjung Försynen, Han som bland alla förekommande verkligheter, har utvalt den mänskliga verkligheten och ärat den med världarnas två mest strålande ljus, intellekt och visdom. Genom förmedlingen av detta stora stöd har Han i varje epok i skapelsens spegel gjutit nya och underbara former. Om man objektivt iakttar världen, kommer det att bli uppenbart att tillvarons tempel från tid till annan, fortlöpande har prytts med en ny nåd och erhållit utmärkelsen av en ständigt varierande prakt, som härrör från vishetens och tankens kraft.
Detta Guds allra högsta emblem står främst i skapelsens ordning och är av första rang och äger företräde framför alla skapade ting. Vittne härtill är den heliga traditionen, “före allt annat skapade Gud sinnet.” I skapelsens gryning uppenbarades detta människans tempel.
Helgad vare Herren, Han som med bländande strålar av denna sällsamma, himmelska makt har gjort vår mörka värld till en eftertraktad värld av ljus: ”Och jorden skall lysa med sin Herres ljus.”[[2]] Helgad och upphöjd är Han, som har förmått den mänskliga naturen att vara den gränslösa nådens daggryning: ”Den Nåderike har lärt er Koranen. Han har skapat människan och lärt henne att tänka rätt och uttrycka sig klart.”[][3]
O ni som har vetgiriga sinnen! Sträck upp era händer mot himlen i åkallan av den ende Guden och ödmjuka er och var saktmodiga inför Honom. Tacka Honom för denna allra största gåva och bönfall Honom om att undsätta oss i denna tidsålder, så att gudomlig kraft må utstråla från mänsklighetens samvete och den gudomliga lågan, som har anförtrotts det mänskliga hjärtat antändes och aldrig måtte utslockna.
Överväg detta noga: alla dessa mycket varierande fenomen, dessa begrepp, denna kunskap och dessa tekniska förfaranden och filosofiska system, vetenskap, konst, industrier och uppfinningar – alla är de utflöden från det mänskliga sinnet. Oavsett vad man har dristat sig till i djupet av detta ändlösa hav, har det kommit att överträffa det övriga. En nations glädje och stolthet består i att lysa såsom solen högt på kunskapens himmel. ”Skall de som har kunskap och de som icke har det behandlas lika?”[4][] Den enskildes ära och utmärkelse består i att denne, bland alla världens folk är en källa till välfärd. Är någon större frikostighet tänkbar än att en människa som betraktar sig själv, finner att hon blivit bekräftad av Guds nåd, att hon har blivit orsaken till fred och välstånd, till lycka och nytta för sina medmänniskor? Nej, vid den ende sanne Guden, det finns ingen större lycka, ingen mer fullkomlig fröjd.
Hur länge skall vi sväva omkring på passionens och fåfängans vingar, hur länge skall vi tillbringa våra dagar som barbarer i okunnighetens och styggelsens djup? Gud har gett oss ögon, så att vi kan skåda världen omkring oss och fatta tag i vad som än befrämjar civilisation och levnadskonst. Han har gett oss öron, så att vi kan höra och dra nytta av forskares och filosofers visdom och stå upp för att främja och utöva dem. Sinnen och förmågor har givits oss för att tillägnas det allmännas bästa så att vi, ärade över alla andra livsformer med förnimmelseförmåga och förnuft, därför ständigt bör bemöda oss helt och fullt, oavsett om det är i stort eller smått, vanligt eller extraordinärt, tills hela mänskligheten är tryggt församlad i kunskapens ointagliga borg. Vi bör ständigt upprätta nya grunder för mänsklig lycka och skapa och främja nya hjälpmedel för detta. Hur förträfflig, hur hedervärd är inte människan, när hon står upp för att uppfylla sin förpliktelse, hur usel och föraktlig, är hon inte då hon sluter sina ögon för samhällets välbefinnande och förslösar sitt dyrbara liv genom att sträva efter egna själviska intressen och personliga fördelar. Människans allra högsta lycka är när hon ser Guds tecken i världen och i den mänskliga själen, när hon frammanar en upphöjd strävan på civilisationens och rättvisans arena. ”Vi skall visa dem Våra tecken i världen och inom dem själva,”[[5]]
Och detta är människans största olycka; att leva overksam, likgiltig, slö och endast för att tillfredsställa sin egen aptit. När hon visar sig sådan har hon sjunkit ned till den djupaste okunnighet och barbari och står lägre än grymma bestar. ”Dessa döva och stumma, som ej använder sitt förstånd, …”[[6]]
Vi måste nu vara fast beslutna att stå upp och gripa tag i alla de hjälpmedel som befrämjar fred och välfärd och lycka, kunskap, kultur och industri och hela mänsklighetens värdighet, värde och ställning. Genom att således återställa den rena avsiktens vatten och osjälvisk strävan, kommer de mänskliga möjligheternas jord att blomstra av sin egen inneboende ypperlighet och grönska med lovvärda egenskaper, skänka frukt och blomma tills kunskapen kan tävla med de rosengårdar som tillhörde våra förfäder. Sedan kommer det heliga landet Persien att i alla hänseenden bli brännpunkten för all slags mänsklig fullkomning, reflekterad såsom i en spegel med en världscivilisations hela utrustning.
Allt pris och all ära vare den gudomliga visdomens Daggryning, uppenbarelsebokens Gryningspunkt (Muḥammad) och Hans ättlingars heliga släktlinje, eftersom genom Hans otadliga vishets omfattande strålar, Hans allomfattande kunskap, trädde de grymma invånarna i Yathrib (Medina) och Bathá (Mecka), efter endast en kort tid fram ur djupet av sin okunnighet och blev mirakulöst nog till kunskapens tinnar och centrum för konst och vetenskap och mänsklig fullkomlighet. De blev sällhetens stjärnor och sann civilisation, lysande över världens horisonter.
Hans majestät shahen[7] har för innevarande år, (1875) beslutat sig för att skapa framsteg, välfärd och säkerhet och välstånd för det persiska folket och deras land. Han har spontant utökat stödet för sina undersåtar, visar energi och ett rättvist sinne, hoppas på att rättvisa ska få öst och väst att avundas Iran och väcka den fina glöd som kännetecknade Persiens första stora tidsepoker att åter flyta i hennes folks vener. Såsom står klart för den insiktsfulle har därför författaren ansett det nödvändigt att tydligt inför Gud allena nedskriva en hyllning av denna höga strävan efter ett kort uttalande om vissa brådskande frågor. För att visa att hans enda syfte är att främja den allmänna välfärden, har han undanhållit sitt namn.[[8]] Eftersom han anser att vägledning mot rättfärdighet i sig är en rättfärdig handling, erbjuder han dessa få vägledande ord till landets söner, ord för Guds skull allena och i en trogen väns anda. Vår Herre som känner allt, vittnar om att denne tjänare inte söker någonting annat än vad som är rätt och gott, ty han är en vandrare i Guds kärleks öken, som har kommit in i ett rike där förnekelsens eller samtyckets, berömmets eller skuldens hand inte kan beröra honom. ”Det är för Guds skull vi ger er att äta och vi väntar ingen gengåva och inget tack från er,”[][9]
”Handen är beslöjad, men pennan skriver som bjuden;
hästen springer framåt, men ryttaren är dold.”.
O Persiens folk! Undersök dessa blomstrande sidor som berättar om en annan dag, en tid för länge sedan. Läs dem och begrunda detta; skåda den stora synen! Iran var på den tiden världens hjärta; hon var ljuset, den brinnande facklan i mänsklighetens församling. Hennes makt och härlighet strålade som morgonen över världens horisonter och hennes lärdoms prakt kastade sina strålar över både öst och väst. Yttranden från detta vida imperium av dem som burit hennes krona, nådde även till invånarna vid norra polcirkeln och ryktet om hennes kungars vördnadsbjudande närvaro gjorde härskarna i Grekland och Rom ödmjuka. De största av världens filosofer förundrades över hennes regerings visdom och hennes politiska system blev förebild för alla kungar på de då kända fyra kontinenterna. Hon utmärkte sig bland alla folk på grund av omfattningen av sitt välde, hon hedrades av alla för sin berömmelse inom kultur och civilisation. Hon var världens centralpunkt, hon var källan och centrum för vetenskap och konst, källan till stora uppfinningar och upptäckter, en rik gruva för mänsklig dygd och fulländning. Enskilda medlemmars intellekt, visdomen i denna utmärkta nation bländade andra folks sinnen, briljansen och den insiktsfulla genialitet som kännetecknade detta ädla släkte, väckte hela världens avund.
Bortsett från vad som är självklarheter i den persiska historien, hävdas det i Gamla testamentet – i en idag, bland alla europeiska folk etablerad text, helig och vedertagen– att det persiska riket på Cyrus tid, vilken i iranska verk kallades Bahman, son till Iṣfandíyár, sträckte sig trehundrasextio regioner från de inre gränserna av Indien och Kina och så långt som till Jemen och Etiopien.[[10]] Även de grekiska källorna berättar hur denne stolte regent kom emot dem med en otalig härskara och lämnade deras eget, fram till dess segerrika herradöme i nivå med marken. Och han fick alla regeringars pelare att skaka, och enligt arabiska auktoritativa arbeten, i Historien av Abu'l-Fidá, tog han över hela den kända världen. Det berättas också i samma text och annorstädes, att Firaydún, kungen av Píshdádíyán dynastin – som förvisso för sin inneboende fullkomlighet, sin omdömesförmåga, sin omfattande kunskap och långa rad av ständiga segrar var unik bland alla de furstar som föregick och följde honom – delade upp hela den kända världen bland sina tre söner.
Som bestyrks i annalerna för världens mest framstående folk var det i Persien som den första regeringen på jorden upprättades, det främsta kejsardömet som organiserades bland nationerna var den persiska tronen och kronan.
O Persiens folk! Vakna ur er druckna sömn! Stå upp från er håglöshet! Var rättvis i er bedömning: Kommer ärans diktat att tillåta att detta heliga land, som en gång var vishetens källa för världens civilisationer, källan till ära och glädje för hela mänskligheten, avundat i öst och väst att förbli ett syndens rov, beklagat av alla folk? Hon var en gång det ädlaste bland folken: kommer ni att tillåta att vår samtid berättar för eftervärlden om hennes nuvarande förfallna tillstånd? Kommer ni välvilligt att acceptera hennes nuvarande olycka, när hon en gång var längtans land för hela mänskligheten? Måste hon nu på grund av denna föraktliga lättja, dessa misslyckade bemödanden, denna fullständiga okunnighet, att räknas som den mest eftersläpande nationen?
Var inte människorna i Persien i gångna tider ledare i intellektets och visdomens främsta led? Glänste de inte genom Guds nåd såsom morgonstjärnan på den gudomliga kunskapens horisont? Hur kommer det sig att vi idag är nöjda med detta eländiga tillstånd, är uppslukade av våra lössläppta passioner, som har förblindat oss och fört oss bort från den allra högsta lyckan, som gläder Guds ögon. Har vi alla blivit erövrade av våra själviska intressen och söker blott efter gemena, personliga fördelar?
Detta mest rättvisa bland riken var en gång en lampa, lysande av den gudomliga kunskapens strålar, från vetenskap och konst, ädelhet och hög prestation, visdom och mod. Idag, på grund av hennes folks lättja och håglöshet, deras förlamning, deras odisciplinerade levnadssätt, deras brist på stolthet, brist på ambition – har hennes ljusa framtid kommit helt i skymundan – hennes ljus har vänts till mörker. ”De sju himlarna och de sju jordarna gråter över den mäktiga när hon förödmjukas.”
Man bör inte föreställa sig att Persiens folk i sig brister i intelligens, eller väsentlig klarsynthet och insikt, medfött förnuft, intuition och visdom eller inneboende kapacitet och är underlägsna andra. Gud förbjude! Tvärtom, de har alltid utmärkt sig över alla andra folk i begåvning förlänad vid födseln. Dessutom är själva Persien, med sitt tempererade klimat och naturliga skönhet, hennes geografiska fördelar och hennes rika jord, välsignad i högsta grad. Vad hon nu snabbt kräver är dock djup eftertanke, beslutsamma åtgärder, utbildning, inspiration och uppmuntran. Hennes folk måste göra en oerhörd ansträngning och deras stolthet måste bli väckt.
Idag är det av alla världens fem kontinenter Europa och de flesta delarna av Amerika som är kända för lag och ordning, statskonst och handel, konst och industri, vetenskap, filosofi och utbildning. Men i forntiden var de ändå de mest primitiva av världens folk, de mest okunniga och oförnuftiga. De var även stigmatiserade som barbarer – lömska och ociviliserade. Från det femte århundradet efter Kristus fram till 1400-talet, den period som benämns medeltiden, rådde vidare en sådan fruktansvärd kamp och häftiga omvälvningar, hänsynslösa sammandrabbningar och fruktansvärda handlingar, att det var regel bland Europas folk, så att européerna med rätta beskriver dessa tio århundraden som den mörka tiden. Grunden för Europas utveckling och civilisation blev faktiskt lagd under det femtonde århundradet under den kristna eran, och från och med den tiden uppstår all hennes kultur under stimulans av stora personligheter och som en följd av att man flyttat fram kunskapens gränser i den pågående utvecklingsprocessen och genom utövandet av energiska och ambitiösa ansträngningar.
Genom Guds nåd och Hans universella Manifestations andliga påverkan, har Irans rättvisa härskare idag samlat sitt folk under rättvisans beskydd och det kejserliga syftets uppriktighet har visat sig i kungens handlingar. Han har försökt att etablera rättvisa och rättfärdighet och främjat utbildning och grundförutsättningarna för civilisation i hela detta ädla land med förhoppningen att Hans styre ska komma att kunna tävla med den forna prakten och att kunna övergå från möjlighet till verklighet oavsett vad som krävs för dessa framsteg. Inte förrän nu har vi sett en monark som med dugliga händer håller i tyglarna till alla ärenden och på vars fasta beslut välfärden för alla hans undersåtar beror. I enlighet med vad som anstår honom, bemödar han sig som en välvillig fader om att sörja för utbildning och fostran åt sitt folk, i syfte att säkra deras välbefinnande och sinnesfrid och visar omsorg om deras intressen; Denne tjänare och sådana som han har därför iakttagit tystnad. Nu står det klart för de insiktsfulla att shahen självmant har bestämt sig för att etablera en rättvis regering och för att säkerställa utvecklingen för alla sina undersåtar. Hans hedervärda avsikt har därför påkallat detta uttalande.
Det är verkligen märkligt att, i stället för att tacka för denna frikostighet, som verkligen härrör från den allsmäktige Gudens nåd och stå upp i tacksamhet och entusiasm för att bedja om att dessa ädla syften dag för dag skall mångfaldigas, har tvärtom några personer vars sak skadats på grund av personliga motiv och klarheten i deras uppfattning fördunklats av egenintresse och inbilskhet; vars kraft är ägnade att tjäna deras passioner. Detta är personer vilkas sinnen förvrängts till att älska ledarskap och har höjt flaggan för oppositionens högljudda klagomål. Fram till nu, har de beskyllt sháhen för att inte på eget initiativ ha arbetat för sitt folks välfärd och strävat att åstadkomma frid och välbefinnande. Nu när han har invigt denna stora plan har de ändrat sin inställning. Vissa säger att det är nymodiga metoder och utländska rörelser, helt oberoende av nuvarande behov och Persiens ärevördiga seder. Andra har mobiliserat de hjälplösa massorna, som inte vet något om religion eller dess lagar och principer och därför inte har någon förmåga till urskillning – och berättar för dem att dessa moderna metoder är hednafolkens seder och strider mot trons vördade påbud och de säger; ”Han som imiterar ett folk är en av dem.” En grupp insisterar på att dessa reformer bör gå framåt med stor eftertanke, steg för steg, att hasta är otillåtligt. En annan hävdar att endast sådana åtgärder bör antas som perserna själva utformar dem, att de själva ska reformera sin politiska administration och sina utbildningssystem och sin kultur och att man inte behöver låna förbättringar från andra nationer. Kort sagt varje fraktion följer sin egen illusion.
O Persiens folk! Hur länge kommer ni att vilset ströva omkring? Hur länge måste din förvirring vara? Hur länge kommer den att pågå, dessa motsättningar, denna meningslösa fientlighet, denna okunnighet, denna vägran att tänka? Andra folk är vakna och vi sover vår drömlösa sömn. Andra nationer gör alla ansträngningar för att förbättra sina villkor, medan vi är instängda i våra önskningar och egna njutningar och för vart steg snubblar vi in i en ny snara.
Gud är vårt vittne,. vi har inte några baktankar när vi utvecklar detta tema. Vi försöker varken fjäska för någon eller locka någon till oss och inte heller dra någon väsentlig nytta härav. Vi talar enbart som en som uppriktigt önskar behaga Gud, för vi har vänt blickarna bort från världen och dess folk och sökt en fristad i Herrens vård. ”Jag begär ingen ersättning av er för detta …; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud”[[11]]
De som hävdar att dessa moderna begrepp endast är tillämpbara i andra länder och är irrelevanta för Iran, att de inte uppfyller hennes krav eller passar hennes liv, bortser från det faktum att andra nationer en gång var som vi är nu. Bidrog inte dessa nya system och förfaranden, dessa progressiva företag, till utvecklingen av dessa länder? Blev Europas folk skadat av antagandet av sådana åtgärder? Eller var det snarare genom dessa medel som de nådde den högsta graden av materiell utveckling? Är det inte sant att människor i Persien under århundraden har levt så som vi ser dem leva idag och endast tillämpar mönster ur det förflutna? Har några märkbara fördelar åstadkommits, har några framsteg gjorts? Om dessa ting inte har prövats genom erfarenhet, kan några i vars sinnen ljuset av medfödd intelligens är höljd i dunkel, ifrågasätta dem. Tvärtom, varje aspekt av dessa förutsättningar för framsteg har i andra länder gång på gång satts på prov och deras fördelar visat helt klart att även det slöaste sinne kan förstå dem.
Låt oss betrakta detta rättvist och opartiskt: låt oss ställa oss frågan vilken av dessa grundläggande principer och välgrundade, väletablerade förfaranden skulle misslyckas med att uppfylla våra nuvarande behov eller skulle vara oförenliga med Persiens bästa politiska intressen eller vara skadligt för dess folks allmänna välbefinnande? Skulle väl en förlängning av utbildning, utveckling av goda konstarter och vetenskaper, främjande av industri och teknik, kunna vara skadliga ting? För sådana strävanden lyfter individen över massan och väcker henne ur okunnighetens djup till kunskapens högsta nivå och mänsklig förfining. Skulle inrättandet av en rättvis lagstiftning enligt de gudomliga lagarna, vilka garanterar samhällets välgång, skyddar hela mänsklighetens rättigheter och ovedersägligen utgör ett värn mot övergrepp – skulle sådana lagar, som tillförsäkrar samhällsmedlemmarnas integritet och deras likhet inför lagen, hämma deras välstånd och framgång?
Eller genom att använda den insiktsfulla förmågan kan man dra analogier från de nuvarande förhållanden och de slutsatser som framkommit genom den gemensamma erfarenheten och man kan betrakta kommande verkligheter situationer som nu endast är potentiella, skulle det vara orimligt att vidta sådana föreliggande åtgärder som skulle garantera vår framtida säkerhet? Skulle det vara närsynt, lättsinnigt och osunt, skulle det innebära en avvikelse från vad som är rätt och riktigt om vi skulle stärka relationerna med våra grannländer, ingå bindande avtal med stormakterna, främja vänskapliga förbindelser med positivt ställda regeringar, eftersträva expansion av handeln med länderna i öst och väst, utveckla våra naturresurser och vårt folks välstånd?
Skulle det innebära ett fördärv för våra undersåtar om provins- och distriktsguvernörerna blev befriade från sin nuvarande absoluta auktoritet, varigenom de kan fungera precis som de önskar och istället vara begränsade till rättfärdighet och sanningen och om deras domar som innefattar dödsstraff, fängelse och liknande var beroende av Sháhens bekräftelse och högre domstolar i huvudstaden, som först vederbörligen undersökte fallen och fastställde arten och allvaret i brottet och därefter fastställde ett rättvist beslut, enligt ett godkänt utfärdat förordnande av härskaren? Om mutor och korruption, idag kända under de angenäma namnen gåvor och favörer, alltid var uteslutna, skulle detta hota grunden för rättvisa? Skulle det vara ett bevis på osunt tänkande att befria militären, som är ett levande offer för staten och folket och deras ständigt tappra död, från deras nuvarande extrema misär och fattigdom och vidta lämpliga åtgärder för deras näring, kläder och bostad och göra det yttersta för att instruera deras officerare i militär vetenskap och förse dem med de mest avancerade typer av handeldvapen och andra vapen?
Skulle någon invända att de ovannämnda reformerna aldrig har varit helt verkställda bör han överväga saken opartiskt och veta att dessa brister har lett till den totala avsaknaden av enhetlighet i den allmänna opinionen och landets ledares avsaknad av entusiasm och beslutsamhet och hängivenhet. Det är uppenbart att inte förrän människor utbildats, inte förrän den allmänna opinionen är rätt fokuserad, inte förrän regeringstjänstemän, även de lägre, är fria från även den minsta kvarlevan av korruption, kan landet administreras på rätt sätt. Inte förrän disciplin, ordning och god styrelse når en grad där individen, även om hon skulle göra sin yttersta ansträngning att göra det korrupta, skulle hon fortfarande vara oförmögen att avvika så mycket som ett hårstrå från rättfärdighet. Då kan den önskade reformen betraktas som helt etablerad.
Dessutom, är vilket organ som helst, även om det är ett instrumentet för mänsklighetens allra bästa, möjligt att missbruka. Dess rätta användning eller missbruk beror på den varierande graden av upplysning, kapacitet, tro, ärlighet, hängivenhet och hur höga principer ledande opinionsbildare har.
Sháhen har verkligen gjort sin del och genomförandet av de föreslagna fördelaktiga åtgärderna är nu i händerna på personer som verkar i konsultativa församlingar. Om dessa individer visar sig vara rena och ha höga principer, om de hålls fria från korruptionens skamfläck, kommer Guds bekräftelser att göra dem till en aldrig sinande källa av frikostighet för mänskligheten. Han kommer att vara orsaken till att från deras läppar och pennor kommer välsignelser till folket så att varje hörn av Irans ädla land kommer bli upplyst av deras rättvisa och integritet och ljusets strålar kommer att omfatta hela jorden. ”…detta är ingen svårighet för Gud .”[[12]]
Annars är det tydligt att resultatet kommer att visa sig vara oacceptabelt. För det har direkt observerats i vissa främmande länder att det som följer efter införandet av parlament att detta organ verkligen bedrövar och förvirrar människorna och deras välmenande reformer ger skadliga resultat. Medan inrättandet av parlament, anordnande av konsultativa församlingar utgör själva grunden och fundamentet för regeringsmakten, finns det flera viktiga krav som dessa institutioner måste uppfylla. För det första: De valda ledamöterna måste vara rättfärdiga, gudfruktiga, högsinnade, omutliga. För det andra: De måste vara helt medvetna om varje detalj i Guds lagar, så väl som de högsta rättsprinciperna, kunniga i de regler som styr hanteringen av inrikesfrågor och utrikes förbindelser, skickliga i civilisationens användbara konster och nöjda med sina lagliga ersättningar.
Låt oss inte inbilla oss att denna typ av medlemmar skulle vara omöjliga att finna. Genom Guds nåd och hans utvalda och de hängivnas och helgades stora ansträngningar, kan varje svårighet lätt lösas, alla problem, oavsett hur komplexa, kommer visa sig vara enklare än ett ögas blinkning.
Om emellertid medlemmarna i dessa konsultativa församlingar är undermåliga, okunniga, oinformerade om regeringens och administrationens lagar, okloka, med låg målsättning, likgiltiga, lata, egoistiska, kommer ingen nytta att uppstå från att organisera sådana organ. När, i gångna tider, en fattig önskade sina rättigheter, behövde han endast erbjuda en gåva till en privatperson, nu måste han antingen avstå från allt hopp om rättvisa eller annars tillgodose alla medlemmarna.
Närmare undersökning visar att den främsta orsaken till förtryck och orättvisor, av orättfärdighet, oegentligheter och oroligheter, är folkets avsaknad av religiös tro och det faktum att de är outbildade. Till exempel när det uppstår en svårighet och människorna är sant religiösa och läskunniga och väl skolade och en svårighet uppstår kan de hänvisa till de lokala myndigheterna, om de inte möts med rättvisa och deras rättigheter säkras och om de ser att den lokala regeringen är oförenlig med gudomlig nåd och konungens rättvisa, kan de sedan gå till en högre domstol och beskriva avvikelsen hos den lokala administrationen från den andliga lagen. Dessa domstolar kan sedan begära in lokala protokoll och på detta sätt kan rättvisa skipas. I dagsläget saknar dock majoriteten av befolkningen på grund av deras bristande skolgång även vokabulären för att förklara vad de vill.
Då de personer som här och där anses vara folkets ledare: eftersom detta endast är början på en ny administrativ process är de ännu inte tillräckligt långt gångna i sin utbildning för att ha upplevt glädjen i att rättvisa har skipats eller smakat den hisnande känslan av att främja rättfärdighet eller har druckit från källorna med gott samvete och en uppriktig avsikt. De har inte rätt förstått att människans högsta ära och verkliga lycka ligger i självaktning, i höga föresatser och ett ädelt syfte, i integritet och moralisk kvalitet, i ett obefläckat sinne. De har snarare trott att deras storhet består i ansamlandet av tillgångar på vilket sätt det vara må, av jordiska ägodelar.
En människa bör stanna upp, reflektera och vara rättvis: hennes Herre har av oändlig nåd gjort henne till en människa och ärat henne med orden: ”Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skepnad.”[[13]] – och orsakat att Hans nåd som stiger upp i enhetens gryning lyst ned på henne, tills hon blev Guds ords källa och den plats där himmelens mysterier stiger ned och på skapelsens morgon täcktes hon av fullkomlighetens strålar och helighetens nådegåvor. Hur kan hon befläcka detta oklanderliga plagg med smutsen från själviska önskningar, eller byta ut den eviga äran mot vanära? ” Tror du dig bara ha en ynklig form, när universum är hopvikt inom dig?”[[14]]
Var det inte vårt syfte att vara kortfattad och utveckla vårt huvudämne, skulle vi här göra en sammanfattning av teman från den gudomliga världen angående människans verklighet och hennes höga ställning och människosläktets oöverträffade värde och förtjänst. Men detta får bli en annan gång.
Den allra högsta ställningen, den högsta sfären, den ädlaste och mest upphöjda position i skapelsen, vare sig synlig eller osynlig, vare sig alfa eller omega har Guds profeter, trots det faktum att de flesta inte förefaller ha varit besatta av någonting utom sin egen fattigdom. På samma sätt är obeskrivlig härlighet reserverad för de heliga och de som står närmast Guds tröskel, trots att de aldrig för ett ögonblick har intresserat sig för materiella fördelar. Därefter kommer den ställning som bara rättvisa kungar vars rykte som folkets beskyddare och utdelare av gudomlig rättvisa har uppfyllt världen, vars namn som kraftfulla förkämpar för människans rättigheter har ekat genom skapelsen. Dessa ägnar ingen tanke åt att samla enorma förmögenheter för sig själva, de tror istället att deras egen rikedom ligger i att berika sina undersåtar. För dem är den kungliga kassakistan full om varje enskild medborgare har rikedom och bekvämlighet. De är inte stolta över guld och silver utan istället över sin upplysning och sin beslutsamhet att uppnå det allomfattande goda.
Näst i rang är statens framstående och ärade ministrar och representanter, som sätter Guds vilja framför sin egen och vars administrativa skicklighet och visdom i skötseln av deras ämbeten höjer regeringskonsten till nya höjder av fullkomlighet. De lyser i den lärda världen som kunskapens lampor i sitt tänkande, attityder och i sina handlingar uppvisar de sin patriotism och sin omsorg för landets utveckling. Nöjda med ett anständigt arvode viger de sina dagar och nätter till genomförandet av viktiga uppgifter och utarbetandet av metoder för att säkerställa folkets utveckling. Genom deras kloka råds effektivitet, deras sunda omdöme, har de alltid åstadkommit att deras regeringar blivit exempel för alla världens regeringar. De har gjort sin huvudstad till brännpunkten för internationella åtaganden, de har vunnit utmärkelser, uppnått den högsta graden av personlig berömmelse och når anseendets och karaktärens högsta höjder.
Vidare finns det dessa berömda och kunniga lärda människor, som besitter lovvärda förmågor och stor lärdom, som lägger stor vikt vid Gudsfruktan och håller fast vid vägen till frälsning. I deras sinnens speglar återspeglas former av transcendenta verkligheter och deras inre visions lampa erhåller sitt ljus från den universella kunskapens sol. De är dag och natt upptagna av noggrann forskning inom sådana vetenskaper som är till nytta för mänskligheten och de ägnar sig åt att utbilda studenters kapacitet. Det är säkert att enligt deras omdömesgilla urskiljningsförmåga kan inte erbjudanden om kungars rikedomar jämföras med en enda droppe av kunskapens vatten och berg av guld och silver kan inte uppväga den lyckosamma lösningen av ett svårt problem. För dem är de njutningar som ligger utanför deras arbete bara leksaker för barn och den besvärliga belastningen av onödiga ägodelar är bara bra för okunniga och simpla. Nöjda som fåglarna är de tacksamma för en handfull frön och deras visdoms sånger bländar världens klokaste sinnen.
Vidare finns det bland folket kloka ledare och inflytelserika personligheter i hela landet, som utgör statens grundpelare. Deras rang och ställning och framgång beror på om de är människornas välgångsönskare och deras strävan efter sådana medel som kommer att förbättra nationen och öka medborgarnas rikedom och välbefinnande.
Betrakta fallet då en individ är en framstående person i sitt land, nitisk, klok, renhjärtad, känd för sin inneboende kapacitet, intelligens, naturliga skarpsinnighet – och är också en betydande medlem av staten: Vad kan för en sådan individ betraktas som ära, bestående lycka, rang och särställning, vare sig här eller härefter? Är det omsorgsfull uppmärksamhet av sanning och rättfärdighet, är det engagemang, beslutsamhet och hängivenhet att behaga Gud, är det viljan att locka fram en gynnsam behandling från den styrande och att förtjäna folkets godkännande? Eller skulle det snarare bestå i att hänge sig åt fester och nattliga utsvävningar så skulle hon undergräva sitt land och om dagen krossa sitt folks hjärta, förorsaka att hennes Gud avvisar henne och hennes regent förkastar henne och att hennes folk ska smutskasta henne och hålla henne i välförtjänt förakt? Vid gud, förmultnande ben på kyrkogården är bättre än sådana som dessa! Vilket värde har de, som har aldrig smakat den sanna mänskliga förmågans himmelska mat och aldrig druckit av frikostighetens kristallklara vatten som tillhör människans riken?
Det är obestridligt att syftet med att etablera parlament är att åstadkomma rättvisa och rättfärdighet, men allt beror på de folkvaldas ansträngningar. Om deras avsikt är uppriktig kommer önskvärda resultat och oväntade förbättringar vara förestående; om inte, är det säkert att det hela är meningslöst, landet kommer att stå stilla och de allmänna frågorna kommer kontinuerligt försämras. ”Jag ser tusen byggmästare som inte är jämbördiga med en omstörtare, vad händer då om en byggmästare följs av ett tusen omstörtare?”
Syftet med ovanstående påståenden är att åtminstone påvisa att lycka och storhet, rang och ställning, glädje och frid för en individ har aldrig bestått av hennes personliga förmögenhet utan snarare av hennes utmärkta karaktär, hennes beslutsamhet, bredden av hennes lärdom och hennes förmåga att lösa svåra problem. Hur väl har det inte sagts: ”På min rygg finns en klädnad som, om den såldes för en krona, skulle den kronan vara värd mycket mer, men ändå finns i klädnaden en själ som om du vägde den mot alla själar i världen, skulle den visa sig vara större och vackrare.”
Enligt den nuvarande författarens åsikt vore det att föredra att valet av icke permanenta medlemmar i konsultativa församlingar i suveräna stater är beroende av folkets vilja och val. För de förtroendevalda representanterna kommer på detta sätt vara benägna att utöva rättvisa, ty deras anseende drabbas och de blir misshagliga för allmänheten.
Man bör inte föreställa sig från författarens tidigare kommentarer att de utgör ett fördömande av rikedom eller en hyllning till fattigdom. Rikedom är i högsta grad lovvärd, om den förvärvas genom en individs egna ansträngningar och Guds nåd, inom handel, jordbruk, konst och industri och om den används för filantropiska syften. Framför allt om en klok och rådig person initierar åtgärder som allmänt skulle berika massan av människor kan det inte finnas något företag större än detta och det skulle inför Gud rangordnas som den högsta prestationen, ty en sådan välgörare skulle tillgodose behoven och tillförsäkra komforten och välbefinnandet för en stor massa. Förmögenhet är mycket lovvärt, förutsatt att hela befolkningen är rik, men om några få har omåttliga rikedomar medan resten är fattiga och ingen frukt eller nytta tillkommer från rikedomen är den bara en belastning för dess innehavare. Om å andra sidan den används för främjande av kunskap, till att grunda grundskolor och andra skolor, att uppmuntra konst och industri, utbilda föräldralösa barn och fattiga – kort sagt, om den tillägnas samhällets välfärd – kommer dess innehavare att framträda inför Gud och människan som den mest förträffliga av alla som bor på jorden och kommer att räknas som en av folket i paradiset.
När det gäller de som hävdar att införandet av reformer och inrättandet av starka institutioner i verkligheten skulle stå i strid med Guds behag och skulle strida mot den gudomliga Laggivarens lagar och strida mot profetens grundläggande religiösa principer och vägar - låt dem fundera på hur detta skulle kunna vara på det sättet. Skulle sådana reformer strida mot religiös lag eftersom man hade fått dem från främlingar och därför få oss att bli som de är, eftersom ”Han som imiterar ett folk är en av dem”? I första hand avser dessa frågor tidsmässiga och materiella instrument för civilisationen, redskap för vetenskap, komplement till framsteg i yrken och konst och regeringens välordnade uppträdande. De har inget som helst att göra med andliga problem och den religiösa doktrinens komplexa verklighet. Om man har invänt att även i materiella frågor är utländsk import otillåten, skulle ett sådant argument bara fastställa förespråkarnas okunnighet och orimlighet. Har de glömt den välkända hadíthen (den heliga traditionen): ”Sök efter kunskap, även om den kommer ända från Kina”? Det är säkert att människor i Kina var bland de mest förkastade av alla människor inför Gud, eftersom de tillbad avgudar och övergav den allvetande Herren. Européerna tillhör åtminstone ’bokens folk’ och tror på Gud och som särskilt nämns i denna heliga vers, ”må du säkert finna de närmaste i kärlek till de troende, som säger; ’Vi är kristna.’”[[15]] Det är därför helt tillåtet och faktiskt mer lämpligt att förvärva kunskap från kristna länder. Hur kan sökandet efter kunskap bland hedningarna vara välbehaglig för Gud och att söka den bland ‘bokens folk’ vara motbjudande för Honom?
Dessutom hade Abú Súfyán, i slaget vid diket, anlitat hjälp av Baní Kinánih, Baní Qahtán och judiska Baní Quraysh och reste sig upp med alla stammar av Quraysh uteslutande för att släcka det gudomliga ljuset som flammade i Yathribs (Medinas) lampa. Under dessa dagar blåste prövningarnas och vedermödornas vindar från alla håll, såsom det är skrivet: ”Tror människorna att de efter att ha förklarat ’Vi tror’ skall lämnas i fred utan att få utstå prövningar.”[[16]] De troende var få och fienden attackerade med kraft och det syftade till att utplåna den nyss uppstigna Sanningens Sol med förtryckets och tyranniets stoft. Sedan mötte Salmán (persern) Profeten, uppenbarelsens Gryningspunkt, fokusen för den oändliga nådens prakt och han sade att i Persien för att skydda sig själva från en inkräktande härskara, skulle de gräva en vallgrav eller dike omkring sitt land och detta hade visat sig vara ett mycket effektiv skydd mot överraskningsanfall. Sade denne Vishetens källa, denna Gruva till gudomlig kunskap, att denna sedvänja som tillämpades bland de hedniska eldsdyrkande zoroastrierna därför knappast kunde användas av monoteister? Eller ledde Han ganska omedelbart sina anhängare till att gräva ett dike? Han, i sin egen välsignade person, tog tag i verktygen och inledde arbetet vid deras sida.
Det är dessutom ett dokumenterat faktum i böcker av olika islamiska skolor och skrifter av ledande präster och historiker, som efter att världens ljus hade stigit upp över Ḥijáz, översvämmade hela mänskligheten med sin briljans och skapade genom uppenbarelsen av en ny gudomlig lag, nya principer och institutioner, en grundläggande förändring i hela världen – att heliga lagar uppenbarades som i vissa fall överensstämde med bruket under okunnighetens dagar.[[17]] Bland dessa, respekterade Muhammed månaderna för vapenvilan,[[18]] behöll förbudet mot svinkött, fortsatte med bruket av månkalendern och namnen på månaderna och så vidare. Det finns ett stort antal sådana lagar som särskilt räknas upp i texterna:
Folken under okunnighetens dagar hade många sedvänjor som Isláms lagar senare bekräftade. De skulle inte ingå äktenskap med både en mamma och hennes dotter och den mest skamliga handlingen var enligt deras åsikt att gifta sig med två systrar. De skulle brännmärka en man som gifte sig med hustrun till sin fader och hånfullt kalla honom för hans faders konkurrent. Det var deras sedvänja att resa på pilgrimsfärd till huset i Mecka, där de skulle utföra besöks ceremonierna, ta på sig pilgrimskläderna, utföra rundvandringen, springa mellan kullarna, ta paus vid alla stopp-platser och kasta stenar. Det var dessutom deras vana att skjuta in en månad vart tredje år, skulle utföra besöksceremonierna, ta på sig pilgrimskläderna, utföra rundvandringen, springa mellan kullarna, ta paus vid alla stopp-platser och kasta stenar. Det var dessutom deras vana att skjuta in en månad vart tredje år, att utföra tvagning efter samlag, skölja ur munnen och dra upp vatten genom näsborrarna, kamma bena, använda tandpetare, ansa naglarna och plocka armhålorna. De skulle också hugga av höger hand på en tjuv.
Kan man anta, Gud förbjude, att eftersom vissa av de gudomliga lagarna liknar sedvänjan under okunnighetens dagar, folks sedvänjor som avskyddes av alla nationer, att på grund av detta det finns en felaktighet i dessa lagar? Eller kan man, Gud förbjude, föreställa sig att den allsmäktiga Herren var benägen att följa hedningarnas tyckande? Den gudomliga visheten tar sig många former. Skulle det ha varit omöjligt för Muhammed att uppenbara en lag som inte hade någon likhet med någon sedvänja under okunnighetens dagar? Syftet med Hans oklanderliga vishet var snarare att frigöra människor från fanatismens bojor som hade bundit dem till händer och fötter och förekomma de invändningar som idag förvirrar sinnet och besvärar de enkla och hjälplösas samvete.
Några, som inte är tillräckligt informerade om de gudomliga texternas innebörd och traditionens och historiens innehåll kommer att bedyra att sedvänjorna under okunnighetens dagar var lagar som hade kommit ned från hans helighet Abraham och hade behållits av avgudadyrkare. I detta sammanhang skulle de anföra följande Koranvers: ”… att följa Abrahams i Hans rena ursprungliga tro, …”[[19]] inte desto mindre är det ett faktum som bestyrks av alla islamiska skolors skrifter att vapenvilans månader, månkalendern och att skära av den högra handen som straff för stöld, inte utgjorde en del av Abrahams lag. I vilket fall som helst, Moseböckerna som finns bevarade och tillgängliga idag, innehåller Abrahams lagar. Låt dem hänvisa till dessa. De kommer då naturligtvis att yrka på att Toran har manipulerats och som bevis kommer de citera denna koranvers: ”De förvränger uppenbarelsen ord.”[[20]] Det är dock känt var sådana förvrängningar har skett och är en fråga som noterats i kritiska texter och kommentarer.[[21]] Om vi skulle utveckla ämnet utöver denna korta hänvisning, skulle vi behöva överge vårt nuvarande syfte.
Enligt vissa redogörelser, har mänskligheten styrts till låna olika goda egenskaper och vanor från vilda djur och att man lärt av dem. Eftersom det är tillåtet att imitera dygder av stumma djur, är det verkligen mycket mera tillåtet att låna materiella vetenskaper och tekniker från främmande folk, som åtminstone tillhör det mänskliga släktet och kan särskiljas genom sin omdömesförmåga och talförmåga. Och om de hävdar att sådana lovvärda egenskaper är medfödda hos djuren, vilka bevis kan de då hävda att grundläggande principer för civilisationen, att denna kunskap och dessa vetenskaper som finns hos andra folk inte är medfödda? Finns det någon skapare förutom Gud? Säg prisad vare Gud!
De mest lärda och etablerade prästerna, de mest framstående akademikerna, har omsorgsfullt studerat dessa kunskapsgrenar vars rot och ursprung var de grekiska filosoferna som Aristoteles med flera, och har betraktat förvärvet från grekiska vetenskapliga texter såsom medicin och grenar av matematik inklusive algebra[[22]] och aritmetik, som en mycket värdefull prestation. Var och en av de framstående teologerna både studerade och lärde ut vetenskapen logik, även om de ansåg att grundaren var en sabé. De flesta av dem har framhållit att om en forskare grundligt behärskar en mängd vetenskaper men inte är väl förankrad i logik, kan man inte säkert lita på hans åsikter, slutledningar och slutsatser.
Det har nu blivit klart och ovedersägligt visat att inflytande från utlandet av principer och förfaranden för civilisationen och förvärvet av vetenskap och teknik – i korthet, vad än som kommer att bidra till det allmännas bästa – är fullständigt tillåtet. Detta har gjorts för att fokusera allmänhetens uppmärksamhet på en fråga av ett sådant allmängiltig intresse, så att människor må stå upp med alla sina krafter för att befordra den tills, med Guds hjälp, denna heliga mark inom kort må bli den främsta av nationerna.
O du som är klok! Betänk detta noga: kan en vanlig pistol jämföras med ett Martini-Henry gevär eller en Krupp pistol? Om någon skulle vidhålla att våra gamla skjutvapen är tillräckligt bra för oss och att det är lönlöst att importera vapen som har uppfunnits utomlands skulle ens ett barn lyssna på honom? Eller skulle någon säga: ”Vi har alltid transporterat varor från ett land till ett annat på djurens rygg. Varför behöver vi ångmaskiner? Varför skall vi försöka att apa efter andra folk?” skulle någon intelligent person kunna acceptera ett sådant uttalande? Nej, vid Gud! Om han inte, på grund av någon dold avsikt eller ovilja, skulle vägra acceptera det uppenbara.
Trots att främmande folk, har uppnått den största kunnigheten inom vetenskap, industri och konst, tvekar de inte att låna idéer från varandra. Hur kan Persien, ett land i den största nöd, tillåtas att hamna på efterkälken, försummad, övergiven?
De framstående teologer och lärda människor som vandrar längs den raka vägen och är väl insatta i den gudomliga visdomens hemligheter och är informerade om de heliga Böckernas inre verkligheter, som i sina hjärtan bär en juvel av gudsfruktan och vars lysande ansikten lyser av frälsningens ljus – dessa är uppmärksamma på de aktuella behoven och de förstår den moderna tidens krav och ägnar förvisso all sin energi till att främja utvecklingen av lärdom och civilisation. ”Är de jämbördiga, de som vet och de som inte vet?... Eller är mörker jämbördigt med ljus?”[[23]]
De andligt lärda är vägledningens lampor bland folken och stjärnor av lycka som skiner över mänsklighetens horisonter. De är källor till liv för de som ligger i okunnighetens och omedvetenhetens död och fullkomlighetens klara källor för dem som törstar och vandrar i ödemarken av sina fel och brister. De är gryningsplatser för den gudomliga Enhetens emblem och är invigda i den strålande Koranens mysterier. De är skickliga läkare för världens plågade kropp, de är säkert motgift till det gift som har fördärvat det mänskliga samhället. Det är de som är den starka fästning som vakar över mänskligheten och en ointaglig fristad för de hårt krisdrabbade, bekymrade och plågade av okunnighetens offer. ”Kunskap är ett ljus som Gud skänker hjärtat på vem än Han önskar.”
Gud har emellertid skapat ett tecken och symboler för varje ting och etablerade standarder och tester genom vilka de kan bli kända. De andligt lärda måste präglas, både inåt och utåt, av fullkomlighet, de måste ha en bra karaktär, en upplyst natur, ett rent syfte samt intellektuell kraft, briljans och omdöme, intuition, diskretion och förutseende, måttfullhet, vördnad och en uppriktig Gudsfruktan. För ett ljus som inte är tänt, hur stort det än är i diameter och högt, är inte bättre än ett ofruktbart palmträd eller en stapel av död ved.
”Den blomsterprydda kan sura eller flörta,
Den grymma vackra kan tygla och kokettera,
Men den fulas ödmjukhet blir illa mött,
och smärta i ett blint öga är en dubbel plåga.”[[24]]
En auktoritativ tradition konstaterar: ”För han som är en av de lärde:[[25] Han måste akta sig, försvara sin tro. stå emot sina passioner och lyda sin Herres bud. Sedan är det en plikt för människorna att efterlikna Honom.” Eftersom dessa lysande och heliga ord förkroppsligar lärandets villkor, är en kort kommentar om deras innebörd lämpligt. Vem än som saknar dessa gudomliga kvalifikationer och inte uppfyller dessa ofrånkomliga krav i sitt eget liv, bör inte kallas för lärd och är inte värdig att tjäna som modell för de troende.
Det första av dessa krav är att skydda sig själv. Det är uppenbart att detta inte handlar om att skydda sig själv från elände och materiella prövningar, för var och en av profeterna och helgonen genomgick de bittraste lidande som världen har att erbjuda och var måltavla för alla mänsklighetens grymheter och aggressioner. De offrade sina liv för folkets välfärd och av hela deras hjärtan skyndade de till sina martyrskap och med deras yttre och inre fullkomlighet klädde de mänskligheten i nya kläder av utmärkt kvalitet, både förvärvad och medfödd. Den huvudsakliga betydelsen av att skydda sig själv är att förvärva egenskaper för andlig och materiell fullkomlighet.
Fullkomlighetens första attribut är lärande och sinnets kulturella insikter och denna eminenta ställning uppnås när individen i sig kombinerar en fördjupad kunskap om de komplexa och transcendentala realiteter som hänför sig till Gud, de grundläggande sanningarna i Koranens politiska och religiösa lagar, innehållet i andra religioners heliga skrifter och de bestämmelser och förfaranden som skulle bidra till utveckling och civilisation av detta framstående land. Hon borde dessutom vara informerad om de lagar och principer, bruk, förhållanden och sedvänjor och materiella och moraliska dygder som kännetecknar andra nationers statskonst och bör vara väl förtrogen med dagens alla användbara insikter och studera historiska urkunder om svunna regeringar och folk. För om en lärd individ inte har kunskap om de heliga skrifterna och hela fältet av gudomlig vetenskap och naturvetenskap, religiös rättspraxis och statskonst och tidens varierande lärande och historiens stora händelser, kan han visa sig inte kunna klara av en oförutsedd händelse och det stämmer inte med nödvändiga kvalifikationer för omfattande kunskap.
Om till exempel en andligt lärd muslim för en diskussion med en kristen och han inte vet någonting om evangeliets fantastiska melodier, kommer han, oavsett hur mycket han förmedlar av Koranens och dess sanningar, inte att kunna övertyga den kristne och hans ord kommer att mötas av döva öron. Om, emellertid, den kristne observerar att muslimen är bättre bevandrad i kristendomens grundprinciper än de kristna prästerna själva och förstår innebörden av skrifterna bättre än de kommer han beredvilligt att acceptera de muslimska argumenten och han har inte någon annan tillflykt.
När exilens[[26]] ledare kom i närvaro av den gudomliga ljuskällans visdom, av frälsning och förvissning – Imam Rida – skulle imamen denna gudomliga ljuskälla till kunskap, under loppet av samtalet ha misslyckats med att basera sina argument på lämpliga och bekanta källor för Exilarchen, skulle den senare aldrig ha erkänt Hans helighets storhet.
Staten är dessutom baserad på två verkningsfulla krafter, den lagstiftande och den verkställande makten. Den verkställande maktens tyngdpunkt är regeringen, medan den lagstiftande är de lärde – och om de senares stora stöd och pelare skulle visa sig vara defekt, hur är det tänkbart att staten skulle kunna bestå?
Mot bakgrund av det faktum att det i dagsläget är svårt att finna sådana fullt utvecklade och allsidigt lärda individer och regeringen och folket är i trängande behov av ordning och ledning, är det nödvändigt att upprätta ett organ av lärda från olika grupper vars medlemmar var och en skulle vara expert i en av de ovan nämnda kunskapsgrenarna. Detta organ bör med största energi och kraft överlägga om alla nuvarande och framtida behov och få till stånd jämvikt och ordning.
Fram tills nu har den den religiösa lagen inte haft en avgörande roll vid våra domstolar, eftersom varje ‘ulamá har överlämnat det dekretet som han ansåg passande, baserat på hans godtyckliga tolkningar och personliga åsikt. Till exempel, två män står inför domstol med en ‘ulamá för målsägaren och en annan för den svarande. Det händer även att i ett och samma ärende kommer två motstridiga beslut att dikteras av samma mujtahid, på grund av att han först blev inspirerad i ena riktningen och sedan i den andra. Det kan inte råda något tvivel om att dessa förhållanden har blandat ihop allt viktigt och äventyrar själva grunden för samhället. För varken målsägaren eller svaranden förlorar någonsin hoppet om en eventuell framgång och inom sinom tid kommer var och en av dem att kasta bort sina liv i försök att vinna en senare dom som skulle omkullkasta en tidigare. All deras tid går alltså åt till rättstvisten med resultatet att deras liv i stället för att ägnas åt välgörande företag och nödvändiga personliga angelägenheter, blir de fullständigt delaktiga i tvisten. Dessa två tvistande kunde faktiskt lika gärna vara döda, för de kan inte tjäna sin regering och samhället en gnutta. Om emellertid en definitiv och slutgiltig dom var förestående, skulle de vederbörligen dömda parterna ovillkorligen ge upp allt hopp om att återuppta ärendet och skulle då vara lättade över resultatet och skulle återgå till att sköta om sina egna och andras angelägenheter.
Eftersom det primära medlet för att säkra folkets frid och lugn och det mest effektiva organet för främjande av hög och låg lika, är den viktigaste frågan, åligger det de lärda ledamöterna i de stora rådgivande församlingarna som är grundligt förtrogna med den gudomliga lagen att utveckla ett enda, direkt och konkret förfarande för biläggande av rättstvister. Detta instrument bör därefter offentliggöras i hela landet på order av konungen och dess åtgärder måste strikt följas. Denna viktiga fråga kräver den största uppmärksamhet.
Fullkomlighetens andra aspekt är rättvisa och opartiskhet. Detta innebär att ingen hänsyn tas till egna personliga förmåner och egoistiska fördelar och att verkställa Guds lagstiftning utan att befatta sig med något annat. Det innebär att se sig själv som en av Guds tjänare, den Allbesittande och förutom i förvärvandet av andliga kännetecken, aldrig försöka utmärka sig från de andra. Det innebär att se samhällets välfärd som sin egen. Det innebär i korthet att betrakta hela mänskligheten som en enda individ och sig själv som medlem av denna materiella form och att förvisso veta att om smärta eller skada drabbar någon del av kroppen måste det oundvikligen leda till lidande för alla övriga.
Fullkomlighetens tredje krav är att stå upp med fullständig uppriktighet och med renhet i syfte för att utbilda massorna: att göra sitt yttersta för att undervisa dem i olika grenar av lärdom och användbara vetenskapsgrenar, för att främja utvecklingen av moderna framsteg, att vidga omfattningen av handel, industri och konst, och ytterligare åtgärder som ökar människors välstånd. För det stora flertalet av befolkningen är okunniga om dessa nödvändiga medel som skulle utgöra ett omedelbart botemedel för samhällets kroniska sjukdomar.
Det är viktigt att de lärda och i synnerhet de andligt skolade bör i allt företa uppriktighet och renhet i syfte och för Guds saks skull allena, rådgöra och uppmana massorna och tydliggöra sina synsätt med kunskapens ögondroppar. För dagens människor föreställer sig ur djupet av sin vidskepelse att varje individ som tror på Gud och Hans tecken och på profeterna och gudomliga uppenbarelser och lagar och är en from och gudfruktig person, med nödvändighet måste vara sysslolös och tillbringa sina dagar i lättja, som inför Gud kan betraktas som en som har övergivit världen och dess fåfänglighet, som har vänt sitt hjärta till det kommande livet och isolerat sig från människor i syfte att närma sig Gud. Eftersom detta tema kommer att utvecklas på ett annat ställe i denna text skall vi lämna det för tillfället.
Andra attribut av fullkomlighet är Gudsfruktan, att älska Gud genom att älska hans tjänare, att utöva mildhet, fördragsamhet och lugn, att vara ärlig, öppen, mild och medkännande, att ha fasthet och mod, trovärdighet och energi, att sträva och kämpa, att vara generös, lojal, utan ondska, att ha entusiasm och ha en känsla för heder, att ha höga principer och vara ädel och att ha respekt för andras rättigheter. Vem som än saknar någon av dessa utmärkta mänskliga egenskaper är ofullständig. Om vi skulle förklara den inre betydelserna av var och en av dessa egenskaper, ”skulle texten uppta 70 maunds[[27]] papper.”
Den andra av dessa andliga normer som hänför sig till innehavaren av kunskap är att han ska vara en försvarare av sin tro. Det är uppenbart att dessa heliga ord inte uteslutande hänvisar till utforskandet av lagens innebörder, iakttagandet av former av dyrkan, undvikandet av större och mindre synder, praktiserandet av religiösa förordningar och på alla dessa sätt skydda Tron. De betyder snarare att hela befolkningen ska skyddas på alla sätt och att varje ansträngning bör göras för att anta en kombination av alla möjliga åtgärder för att upphöja Guds ord, öka antalet troende, främja tron på Gud och upphöja den och göra den segrande över andra religioner.
Om de muslimska religiösa myndigheterna verkligen hade framhärdat längs dessa riktlinjer som de borde ha gjort skulle nu varje nation på jorden ha samlats i skydd av Guds enhet och den lysande elden, ”att han kan göra den segrande över varje annan religion,”[[28]] skulle ha flammat upp som solen i mitten av världens hjärta.
15 århundraden efter Kristus motsatte sig Luther, som ursprungligen var en av de tolv medlemmarna i ett katolskt religiöst organ vid den påvliga regeringens centrum och senare initierade den protestantiska religiösa övertygelsen, påvens lära på vissa punkter såsom förbudet för munkar och nunnor att gifta sig, att böja sig inför bilder av apostlarna och kristna ledare från det förflutna och olika seder och ceremonier som är tillägg till evangeliets förordningar. Fastän påvens makt var så stor vid denna tid och han betraktades med sådan vördnad att konungarna i Europa skakade och darrade inför honom och han hade i sin makt greppet om alla Europas stora problem – och ändå eftersom Luthers inställning beträffande religiösa ledares frihet att gifta sig, avhållsamhet från att dyrka och buga sig inför bilder och representationer som hänger i kyrkor och avskaffandet av ceremonier som hade lagts till evangeliet bevisligen var korrekt och eftersom passande medel antogs för kungörandet av hans åsikter har under de senaste dryga fyra hundra åren majoriteten av befolkningen i Amerika, fyra femtedelar av Tyskland och England och en stor andel av österrikarna, sammanlagt omkring hundratjugofem miljoner människor från andra kristna kyrkosamfund, antagit den protestantiska tron. Ledarna för denna religion gör fortfarande stora ansträngningar för att sprida den och idag på Afrikas östkust, till synes för att befria sudanesiska och olika afrikanska folk, har de grundat skolor och högskolor och utbildar och civiliserar helt primitiva afrikanska stammar, medan deras verkliga och viktigaste syfte är att omvända vissa muslimska afrikanska stammar till protestantismen. Varje samhälle arbetar för att befordra dess medlemmar och vi (dvs. muslimerna) fortsätter att sova!
Även om det inte framgår tydligt vilket syfte som drev denna man eller vilken hans tendens var, se hur de protestantiska ledarnas glödande ansträngningar har spritt deras doktriner vitt och brett.
Om nu den ende sanne Gudens hyllade människor, mottagarna av Hans bekräftelser, föremålen för Hans gudomliga bistånd skulle uppbjuda alla sin styrka och med fullständig hängivenhet förlita sig på Gud och skulle vika åt sidan från allt annat utom Honom, skulle anta förfaranden för att sprida tron och skulle använda alla sina krafter till ansträngningar i detta syfte, skulle helt visst Hans gudomliga ljus uppsluka hela jorden .
Några som är ovetande om realiteten av händelserna under ytan, som inte kan känna världens puls under sina fingrar, som inte vet vilken massiv dos av sanning som måste administreras för att bota falskhet, den gamla kroniska sjukdomen, som anser att tron bara kan spridas genom svärd och som stödjer sig på traditionen ”Jag är en profet genom svärd.” Om, emellertid, de skulle grundligt granska denna fråga, skulle de se att i denna dag och tidsålder är svärd inte lämpade för sprida tron, för det fyller bara folks hjärtan med avsky och skräck. Enligt Muḥammeds gudomliga lag, är det inte tillåtet att tvinga bokens folk att erkänna och acceptera tron. Medan det är en helig skyldighet som åligger alla samvetsgranna troende att i Guds enhet leda mänskligheten till sanningen och stödjer sig på traditionen,” Jag är en profet med svärd ” och ”jag bjudits att hota liv” tills de säger, ’Det finns ingen annan gud, än Gud’” avser avgudadyrkare under okunnighetens dagar, som i sin blindhet och brutalitet hade sjunkit under människans nivå. En tro som fötts under svärd kan man knappast förlita sig på och kan för någon obetydlig småsak återgå till villfarelse och otro. Efter Muḥammeds himmelsfärd och Hans färd till ”sanningens säte, i närvaro av denna mäktiga Kung”[[29]] avföll stammarna kring Medina från sin tro och återvände till den hedniska tidens avgudadyrkan.
Minns att när Guds Andes (Jesus) heliga fläktar utgöt sin sötma över Palestina och Galileen, över Jordan-flodens stränder och områdena kring Jerusalem och evangeliets underbara melodier hördes i öronen på de andligt upplysta, folken i Asien och Europa, Afrika och Amerika, på Oceanien, som består av öarna och ögrupperna i Stilla havet och Indiska oceanen, där det fanns elds-dyrkare och hedningar, ovetande om den gudomliga rösten som hördes tala på förbundets dag.[[30]] Endast judarna trodde på gudomligheten och Guds enhet. Efter Jesu tillkännagivelse förlänades den rena och återupplivande anden från hans mun evigt liv till invånarna i dessa områden under en period av tre år och genom gudomlig uppenbarelse blev Kristi lagar etablerade, vid den tiden var de det verksamma botemedlet för världens sjuka kropp. Under Jesus dagar vände endast ett fåtal individer sina ansikten mot Gud, i själva verket blev endast tolv lärjungar och några kvinnor, sanna troende och när en av hans lärjungar, Judas Iskariot, avföll från sin tro återstod elva. Efter Jesu bortgång till ärans rike, stod dessa få själar upp med sina andliga kvaliteter och med handlingar som var rena och heliga och de stod upp genom Guds kraft och Messias livgivande andedräkt för att rädda alla folk på jorden. Sedan stod alla avgudadyrkande nationerna liksom judarna upp för att släcka den gudomliga elden som hade tänts i Jerusalems lykta. ”De försöker utsläcka Guds ljus med sina ord, men det är Guds vilja att Hans ljus skall lysa med full styrka, hur förhatligt detta än kan vara för förnekarna.”[[31]] Under den mest hårda tortyren, dödade de var och en av dessa heliga själar; med slaktarens köttyxa, hackade de några av dessa rena och fläckfria kroppar i bitar och brände upp dem i smältugnar och de spände upp några anhängare på ställningar och begravde dem levande. Trots dessa hjärtslitande straff fortsatte de kristna att undervisa om Gud och de drog aldrig svärdet från sin skida eller ens så mycket som nuddade vid en kind. Till sist omfattade tron på Kristus hela jorden, så att det i Europa och USA inga spår av andra religioner fanns kvar och idag i Asien och Afrika och Oceanien, lever stora mängder människor i de fyra evangeliernas helgedom.
Det har nu genom ovanstående obestridliga bevis blivit helt fastställt att tron på Gud måste spridas genom mänsklig fullkomlighet, genom egenskaper som är utmärkta och vinnande och genom andligt beteende. Om en själ på eget bevåg närmar sig Gud, kommer hon att accepteras på enhetens tröskel, för en sådan är fri från personliga överväganden, girighet och egenintresse och hon har sökt sin tillflyktsort under sin Herres skydd. Hon kommer att bli känd bland människor som trovärdig och sanningsenlig, pålitlig och samvetsgrann, upphöjd och lojal, omutlig och gudfruktig. På detta sätt kommer det primära syftet för uppenbarandet av den gudomliga lagen – vilket är att åstadkomma lycka i livet efter detta och för civilisationen och en vidareutveckling av individens karaktär – att förverkligas. Men svärdet kommer bara att skapa en människa som till det yttre är en troende men i det inre är en förrädare och avfälling .
Vi skall här berätta en historia som kommer att tjäna som ett exempel för oss alla. De arabiska krönikorna berättar om hur vid tiden före Muḥammed, Nu’mán son till Mundhír, Lakhmiten – en arabisk kung under okunnighetens dagar, som styrde från staden Hírih – som en dag hade återvänt så ofta till sin vinbägare att hans sinne täcktes av moln och hans förstånd svek honom. I detta berusade och omedvetna tillstånd gav han order om att två av hans nära följeslagare, hans nära och mycket älskade vänner, Khálid son till Mudallil och ‘Amr son till Mas’úd-Kaldih skulle dödas. När han vaknade ur sitt dryckeslag frågade han efter de två vännerna och fick den smärtsamma nyheten. Han blev djupt bedrövad och på grund av hans intensiva kärlek och längtan efter dem byggde han två storslagna monument över deras gravar och han kallade dem De av blod besudlade.
Sedan avsatte han två dagar på året till minne av de två följeslagarna och han kallade dem för ondskans och nådens dag. Varje år på dessa två utsedda dagar skulle han bege sig ut med pompa och ståt och sätta sig mellan de två monumenten. Om hans öga föll på någon själ, på ondskans dag, skulle den personen dödas men på välviljans dag, skulle den som passerade bli överöst med gåvor och förmåner. Sådan var hans regel, förseglad av mäktig ed och den iakttogs alltid strikt.
En dag satte sig kungen upp på sin häst som hette Maḥmúd och red ut på slätterna för att jaga. Plötsligt fick han syn på en vild åsna på avstånd. Nu’mán manade på sin häst för att komma ifatt den och galopperade iväg med en sådan fart att han kom ifrån sitt följe. När natten närmade sig blev kungen helt vilse. Då såg han ett tält, långt bort i öknen och han vände sin häst och begav sig till det. När han nådde ingången till tältet frågade han, ”Kan du ta emot en gäst?” Ägaren (som var Hanzalá, son till Ábi-Ghafráy-i-Tá’í) svarade: ”Ja.” Han gick fram och hjälpte Nu’mán att sitta av. Sedan gick han till sin fru och berättade för henne, ”Det finns tydliga tecken på storhet i denna persons hållning. Gör ditt bästa för att visa honom gästfrihet och förbered en fest.” Hans fru sa, ”Vi har en tacka, offra den och jag har sparat lite mjöl för en sådan här dag.” Hanzalá mjölkade först tackan och bar en skål med mjölk till Nu’mán och sedan slaktade han henne och förberedde en måltid och i hans vänlighet och godhet, tillbringade Nu’mán natten i frid och välbefinnande. När gryningen kom, gjorde sig Nu’mán redo för avfärd och han sade till Hanzalá: ”Du har visat mig yttersta generositet, tagit emot mig och bjudit på en festmåltid. Jag Nu’mán, son till Mundhír ska förväntansfullt vänta på din ankomst till mitt slott.”
Tiden gick och hungersnöd drabbade landet Tayy. Hanzalá var i ett trängande behov och därför sökte han upp kungen. Genom ett märkligt sammanträffande ankom han på ondskans dag. Nu’mán var mycket upprörd i sitt sinne. Han började förebrå sin vän och sade: ”Varför har du kommit till din vän på denna dag av alla dagar? Detta är ondskans dag, det vill säga det är vredens och hemsökelsens dag. Om mina ögon på denna dag faller på min enda son, Qábús, ska han inte undkomma med sitt liv. Fråga mig nu om vilken förmån du än önskar.”
Hanzalá sade: ”Jag visste ingenting om ondskans dag. När det gäller gåvor i detta liv, de är avsedda för de levande och eftersom jag vid denna timme måste dricka ur dödens kalk, vad i alla världens förrådshus kan gagna mig nu?”
Nu’mán sade, ”Det går inte att undgå detta.”
Hanzalá sade till honom: ”Ge mig en respit så att jag kan återvända till min fru och ordna med mitt testamente. Nästa år skall jag återkomma på ondskans dag.”
Nu’mán bad sedan om en garant, så att om Hanzalá skulle bryta sitt ord, skulle denna garant dödas i hans ställe. Hanzalá såg sig hjälplöst och förvirrat omkring. När hans blick föll på en man i Nu’máns följe, Sharík, son till ‘Amr, son till Qays från Shaybán, reciterade han dessa rader för honom: ”O min partner, O son till ‘Amr! Kan någon undfly döden? O broder till alla drabbade! O broder till honom som är broderlös! O broder till Nu’mán, idag är du en garant för denne Shaykh. Var är Shaybán den ädle – må den Allbarmhärtige gynna honom.” Men Sharík svarade: ”O min broder, en man kan inte sätta sitt liv på spel.” Då visste detta offer inte vart han skulle vända sig! En man vid namn Qarád, son till Adjá, Kalbiten stod då upp och erbjöd sig själv som säkerhet och kom överens om att skulle han nästa år på ondskans dag misslyckas att överlämna offret, skulle kungen kunna göra med honom, Qarád, som han ville. Nu’mán skänkte sedan Hanzalá femhundra kameler och skickade hem honom.
Följande år på ondskans dag, så snart som den sanna gryningen bröt fram på himlen, begav sig Nu’mán ut, som hans sed var, med pompa och ståt till de två mausoleerna som kallades De av blod besudlade. Han förde med sig Qarád, för att utlösa sin kungliga vrede över honom. Statens pelare höjde sedan sina tungor och bad om nåd och bad kungen om respit för Qarád till solnedgången, för de hoppades ännu på att Hanzalá skulle återvända, men kungens syfte var att skona Hanzalás liv och att återgälda hans gästfrihet genom att Qarád dödades i hans ställe. När solen började gå ner, tog de av Qarád kläderna och gjorde sig redo för att halshugga honom. I samma ögonblick dök en ryttare upp i fjärran som galopperade i full fart. Nu’mán sade till sin skarprättare, ”Varför dröjer du?”, tjänstemannen sade, ”Måhända är det Hanzalá som nalkas.” Och när ryttaren närmade sig, såg de att det var ingen annan än han.
Nu’mán blev mycket missnöjd. Han sade: ”Du dåre! En gång gled du ur dödens kramande fingrar, måste du provocera honom en andra gång?”
Och Hanzalá svarade; ”Behagligt i min mun och angenämt på min tunga är dödens gift, vid tanken på att uppfylla mitt löfte.”
Nu’mán frågade: ”Vad kan vara orsaken till denna pålitlighet, denna aktning för din förpliktelse och intresse för ditt löfte?” Och Hanzalá svarade: ”Det är min tro på den ende Guden och de böcker som har kommit ner från himlen.” Nu’mán frågade: ”Vilken tro bekänner du dig till?” Och Hanzalá sade: ”Det var Jesus heliga andetag som förde mig till livet. Jag följer den raka vägen för Kristus, Guds Ande.” Nu’mán sade: ”Låt mig få inandas dessa behagliga dofter av Anden.”
Så var det när Hanzalá drog ut vägledningens vita hand från Guds kärleks bröst[[32]] och upplyste åskådarnas syn och insikt om evangeliets ljus. Efter att han hade reciterat i klockliknande tonfall några av de gudomliga verserna ur Evangeliet, kände Nu’mán och alla hans ministrar vämjelse över sina avgudar och sin avgudadyrkan och bekräftades i tron på Gud. Och de sade, ”Ack, tusen gånger ack, fram tills nu var vi likgiltiga för denna oändliga barmhärtighet och var beslöjade från den och var berövade detta regn från molnen av Guds nåd.” Sedan rev kungen genast ner de två monumenten kallade De av blod besudlade och han ångrade sitt tyranni och etablerade rättvisa i landet.
Lägg märke till hur en enskild människa, en man från öknen, till det yttre okänd och utan någon ställning – eftersom han framvisade en av de renhjärtades kvaliteter, kunde frigöra denna stolta härskare och ett stort sällskap av andra från otrons mörka natt och vägledde dem till frälsningens morgon; räddade dem från avgudadyrkans fördärv och förde dem till Guds enhets strand och satte stopp för de sedvänjor som fördärvar ett helt samhälle och förde folken till barbari. Man måste tänka djupt över detta och förstå dess innebörd.
Mitt hjärta värker, för jag noterar med intensiv beklagan att ingenstans är människors uppmärksamhet riktad mot det som är värdigt denna dag och tid. Sanningens Sol har stigit upp över hela världen men vi snärjs i mörkret av våra föreställningar. Vattnet i de flesta stora hav böljar omkring oss, medan vi är förbrända och svaga av törst. Den gudomliga brödet kommer ned från himmelen och ändå famlar och snubblar vi i ett av hungersnöd drabbat land. ”Mellan gråt och berättande, tillbringar jag mina dagar.”
En av de viktigaste anledningarna till varför människor av andra religioner har bannlyst och misslyckats med att konvertera till Guds tro är fanatism och överilad religiös iver. Se exempelvis de gudomliga ord som riktades till Muhammed, Frälsningens ark, det Lysande Ansiktet och Människornas herre, som bjuder Honom att vara försiktig med människor och tålmodig: ”Diskutera med dem på det vänligaste sättet.”[[33]] Det välsignade trädet vars ljus ”varken tillhör öst eller väst”[[34]] och som kastade den skyddande skuggans omätliga nåd över alla jordens folk visade oändlig vänlighet och tålamod i alla sina kontakter. Likaså hade Mose och Aron inbjudits med dessa ord, till att utmana Farao, Pinnarnas Herre:[[35]] ”Tala till honom i försonliga ordalag.”[[36]]
Även om profetens och Guds Heligas ädla uppförande är vitt kända, och det är det verkligen tills timmen har kommit,[[37]] i varje aspekt av livet en utmärkt modell för hela mänskligheten att följa, men några har varit försumliga och separerats från dessa egenskaper av extraordinär medkänsla och kärleksfull vänlighet och har hindrats från att uppnå de Heliga böckernas inre betydelser. De har inte bara noggrant undvikit anhängarna av andra religioner än sin egen, utan de tillåter sig inte ens att visa dem vanlig artighet. Om man inte tillåts att umgås med andra, hur kan man leda dem ut ur mörkret och från förnekelsens tomma natt av ”det finns ingen Gud”, till den ljusa morgonens tro och bekännelse ”utom Gud.”[[38]] Och hur kan man uppmana dem och uppmuntra dem att stiga upp från avgrundens fördärv och okunnighet och stiga till frälsnings och kunskapens höjder? Betänk rättvist: om Hanzalá inte hade behandlat Nu’mán med äkta vänskap, visat honom vänlighet och gästfrihet, kunde han då ha fört konungen och ett stort antal andra avgudadyrkare till att bekräfta Guds enhet? Att hålla sig avskild från folket, att undvika dem, att vara hård mot dem, gör att de krymper bort, medan kärlek och omtanke, mildhet och tålamod kommer att attrahera deras hjärtan till Gud. Om en sann troende som möter en individ från ett främmande land skulle uttrycka motvilja och tala förfärliga ord och förbjuda umgänge med främlingar och hänvisa till dem som ”orena”, skulle främlingen bli bedrövad och förolämpad till en sådan grad att han aldrig skulle acceptera Tron, även om han skulle se miraklet, att månen klyvs itu, äga rum inför sina egna ögon. Resultatet av att undvika honom skulle vara: att om hans hjärta hade en liten tendens mot Gud, skulle han ångra sig och vilja fly bort från havet av tro till otrons förfall och glömska. Och när han kommer tillbaka hem till sitt eget land skulle han publicera i tryck uttalanden om att en sådan nation helt saknade ett civiliserat folks egenskaper.
Om vi en stund begrundar Koranverserna och bevisen och de traditionella berättelserna som har kommit ned till oss från stjärnorna på den gudomliga enhetens himmel, de heliga Imámerna, skall vi bli övertygade om att om en själ är begåvad med den sanna trons emblem och karaktäriseras av andliga egenskaper kommer hon för mänskligheten bli ett emblem för Guds utsträckta barmhärtighet. För trons människors egenskaper är rättvisa och ett rättvist sinne, tolerans och medkänsla och generositet, respekt för andra, ärlighet, trovärdighet och lojalitet, kärlek och nåd, hängivenhet och beslutsamhet och människokärlek. Om därför en person är sant rättfärdig, kommer hon att begagna sig av alla de medel som kommer att attrahera människors hjärtan och genom Guds egenskaper kommer hon att dra dem till trons raka väg och låta dem dricka ur det eviga livets flod.
I dag har vi stängt våra ögon för varje rättfärdig handling och har offrat samhällets bestående lycka för vår egen tillfälliga vinst. Vi betraktar fanatism och överdriven nit som bidrag till vår heder och ära och nöjer oss inte med detta, vi fördömer varandra och anstiftar varandras undergång och närhelst när vi vill uppvisa visdom och lärdom, dygd och gudsfruktan, börjar vi håna och smäda, den ena och den andra. ”Idéer av en sådan”, säger vi, ”är helt felaktiga” och dens och dens beteende lämnar mycket att önska. Exempel på Zayds religiösa efterlevnad är få och glesa och ‘Amr är inte fast i sin tro. Dens och dens uppfattning kommer från Europa. Blank tänker inte på någonting utom sitt eget namn och rykte. I går kväll när församlingen stod upp för att be, var raden i oordning och det var inte tillåtet att följa en annan ledare. Ingen rik människa har dött den här månaden och inget har erbjudits som välgörenhet till minne av profeten. Religionsbygget har rasat, grunden för religionerna är som bortblåsta. Övertygelsens matta har rullats upp, förvissningens tecken är utplånade, hela världen har hamnat i förvirring; när det gäller att avskräcka tyranni är allt mjukt och undfallande. Dagar och månader har passerat förbi och dessa byar och gårdar tillhör fortfarande samma ägare som de gjorde förra året. Här i staden brukade det finnas 70 olika fungerande regeringsfunktioner, men antalet har stadigt minskat; nu finns det bara 25 kvar som en påminnelse. Det brukade vara så att två hundra motstridiga domar kunde avkunnas av samma muftí, nu får vi knappt femtio. På den tiden fanns det folkhopar som var vansinniga av rättstvister och nu vilar de i frid, i dag skall käranden besegras och svaranden segra, i morgon vinner käranden målet och svaranden förlorar – men nu har även denna utmärkta praxis övergivits. Vad är detta för en hednisk religion, denna avgudadyrkande förvillelse! Beklagansvärt för lagen, beklagansvärt för tron, beklagansvärt med alla dessa svårigheter! O bröder i tron! Detta är säkerligen världens ände! Domen är på väg!
Med ord som dessa angrep de de hjälplösa massornas sinnen och upprörde de redan fattigas förvirrade hjärtan, som inte känner till den verkliga situationen och den verkliga grunden för allt sådant prat och förblir helt omedvetna om det faktum att tusentals själviska syften är dolda bakom vissa individers förment religiösa vältalighet. De föreställer sig att talare av den här typen är motiverade av dygdig iver, när sanningen är den att sådana personer ger upp ett ramaskri eftersom de ser sin egen personliga undergång i massornas välfärd och anser att om människors ögon öppnas släcks deras eget ljus. Endast den starkaste insikten kommer att upptäcka det faktum att om dessa individers hjärtan verkligen drivs av rättfärdighet och Gudsfruktan, skulle dess doft likt mysk spridas överallt. Ingenting i världen kan någonsin stödjas av enbart ord.
“Men dessa olycksbådande ugglor har gjort ett fel,
och lärt sig att sjunga som den vita falken sjunger.
Och hur blir Sabas meddelande som tofsvipan för med sig
om rördrommen lär sig sjunga tofsvipans sång?”[[39] ]
De andligt lärda, som har härlett oändlig betydelse och visdom från den gudomliga uppenbarelsens bok och vars upplysta hjärtan hämtar inspiration från Guds osedda värld, gör förvisso sina ansträngningar för att åstadkomma Guds sanna efterföljares överhöghet i alla avseenden och framför alla andra folk och de sliter och kämpar för att använda varje medel som kan bidra till framsteg. Om någon människa försummar dessa höga syften kan hon aldrig framstå som godtagbar inför Gud; hon sticker ut med alla sina brister och gör anspråk på perfektion, är utblottad men låtsas ha rikedom.
”En trög, blind och vresig stackare,
En köttklump, utan fot eller vinge.
fjärran är han som härmar och gör en show
Från den upplyste, som verkligen vet.
En, bara ett eko, fastän tydligt och skarpt
och en, psalmisten David med sin harpa.”
Kunskap, renhet, hängivenhet, disciplin, oberoende har ingenting att göra med det yttre utseendet och kläderna. En gång under mina resor hörde jag en eminent personlighet göra följande utmärkta kommentar, vars klokhet och charm förblir i minnet: ”Inte varje prästmans turban är ett bevis på kyskhet och kunskap, inte varje lekmans hatt är ett tecken på okunnighet och omoral. Hur många hattar har inte stolt rest upp kunskapens banér, hur många turbaner har inte dragit ner Guds lag!”
Den tredje delen av yttranden som diskuteras är att ”motsätta sig sina passioner.” Hur underbar är inte konsekvenserna av denna bedrägligt enkla allomfattande fras. Den är själva grunden för alla lovvärda mänskliga egenskaper. Dessa ord förkroppsligar faktiskt världens ljus, den ointagliga grunden för människans alla andliga egenskaper. Det är alla beteendes balanshjul, redskapet för att hålla alla människors goda egenskaper i jämvikt.
För önskan är en låga som har reducerat de lärdas livstids oräkneliga skördar till aska, en förtärande eld som aldrig de stora havens samlade kunskap kan släcka. Hur ofta har det inte hänt att en person som var smyckad med människans alla egenskaper och bar den sanna förståelsens juvel, men följde sina passioner tills hennes utmärkta egenskaper gått bortom moderationens gräns och hon tvingades till överdrifter. Hennes rena avsikter ändras till onda, hennes egenskaper användes inte längre till det som var värdigt dem och hennes önskningar vände henne bort från rättfärdighet och hennes belöningar till vägar som var farliga och mörka. En god karaktär är inför Gud och hans utvalda och de som äger insikt det mest utmärkta och lovvärda av alla ting, men alltid under förutsättning att dess utflödes centrum bör vara förnuft och kunskap och dess grund bör vara sann måttfullhet. Skulle innebörden av detta ämne utvecklas som det förtjänar skulle texten bli alltför lång och vårt huvudsakliga tema skulle gå förlorat.
Alla Europeiska folk, trots deras beryktade civilisation, sjunker och drunknar i detta skrämmande passionens och åstundans hav och detta är anledningen till att alla företeelser i deras kultur kommer till korta. Låt ingen förundras över detta uttalande eller beklaga det. Det primära syftet, det grundläggande målet med fastställandet av kraftfulla lagar och utforma stora principer och institutioner som handhar civilisationens varje aspekt, är mänsklig lycka; och mänsklig lycka består endast i att dras närmare den allsmäktige Gudens tröskel och i att säkra människosläktets fred och välstånd för varje enskild medlem, hög och låg lika. Det främsta medlet för att uppnå dessa två mål är de förträffliga egenskaper som mänskligheten har blivit försedd med.
En ytlig kultur som inte stöds av en förfinad moral, ”är bara en blandning av drömmar”[[40]] och är som en yttre lyster utan inre fullkomlighet, ”som en hägring i öknen som den törstande uppfattar som vatten.”[[41]] För resultat som skulle vinna Guds välbehag och säkra människans fred och välfärd kan aldrig helt uppnås i enbart en yttre civilisation.
De europeiska folken har inte avancerat till ett högre plan av moralisk civilisation, vilket deras åsikter och agerande tydligt visar. Notera till exempel hur den högsta önskan för europeiska regeringar och folken är idag att erövra och krossa varandra och medan de hyser den största hemliga avsky tillbringar de sin tid med att utbyta uttryck av grannsämja, vänskap och harmoni.
Det finns det väl kända fallet med härskaren som befrämjande fred och lugn och samtidigt ägnade mer energi än krigshetsare åt ansamling av vapen och uppbyggnaden av en större armé, baserat på tanken att fred och harmoni endast kan befordras genom våld. Fred är ett svepskäl och natt och dag spänner de varje nerv för att samla på sig fler vapen för krig och för att betala för detta måste deras olyckliga människor offra allt vad de kan tjäna genom sin svett och möda. Hur många tusen har gett upp sitt arbete i användbara industrier och arbetar dag och natt för att producera nya och dödligare vapen som kan spilla släktets blod mer kopiöst än tidigare.
Varje dag uppfinner de en ny bomb eller sprängämnen och regeringarna måste överge sina föråldrade vapen och börja framställa nya, eftersom de gamla vapen inte kan stå emot de nya. Ett exempel, då denna text skrivs år 1875 e.Kr.[[42]] har det uppfunnits ett nytt gevär i Tyskland och en bronskanon i Österrike, som har större eldkraft än Martini-Henry geväret och Krupp-kanonen, har snabbare verkan och förintar mänskligheten effektivare. Den svindlande kostnaden för det måste bäras av de stackars massorna.
Var rättvis: Kan denna symboliska civilisation, som inte stöds av verkliga civiliserade egenskaper, få till stånd fred och välstånd för folket eller vinna Guds behag? Innebär det inte snarare förstörelsen av människans egendom och att rasera lyckans och fredens pelare?
Vid tidpunkten för det fransk-tyska kriget år 1870 i den kristna eran, rapporterades det att 600 000 människor dog, skadades och misshandlades på slagfältet. Hur många hem rycktes inte upp med rötterna; hur många städer som blomstrade natten innan ramlade inte samman vid soluppgången. Hur många barn blev inte föräldralösa och övergivna, hur många gamla fäder och mödrar fick inte se sina söner, de unga frukterna av deras liv, vridna och döende i damm och blod. Hur många kvinnor blev inte änkor, lämnade utan hjälp eller beskydd?
Och sedan fanns det bibliotek och magnifika byggnader i Frankrike som gick upp i lågor och militärsjukhuset, fullt av sjuka och sårade män, sattes i brand och brändes ned fullständigt. Och det följdes av fruktansvärda händelser i samhället, grymma handlingar, ödeläggelse och skräck när rivaliserande arméfraktioner kämpade och dödade varandra på gatorna i Paris. Det fanns hat och fientligheter mellan katolska religiösa ledare och den tyska regeringen. Det var civila oroligheter och uppror, blodspillan och kaos mellan anhängarna av republikaner och Carlister i Spanien.
Det finns alltför många sådana fall som visar att Europa är moraliskt ociviliserat. Eftersom författaren inte vill förtala någon har han hållit sig till dessa få exempel. Det är tydligt att inget insiktsfullt och välinformerat sinne kan tolerera sådana händelser. Är det rätt och riktigt att bland folk vilka är diametralt motsatta till de mest önskvärda mänskliga beteenden, där sådana fasor äger rum, skulle våga göra anspråk på en verklig och tillfredställande civilisation? Speciellt när från allt detta inga resultat kan förhoppningsvis nås förutom vinsten av en övergående seger och eftersom resultatet aldrig är bestående, är det för de visa inte värt ansträngningen.
Om och om igen under århundradenas lopp har den tyska staten underkuvat den franska och om och om igen har konungariket Frankrike styrt på tysk mark. Är det tillåtet att i våra dagar 600 000 hjälplösa varelser ska erbjudas som ett offer för sådan obetydlig och tillfällig användning och resultat? Nej vid Herren Gud! Även ett barn kan se det onda i det. Men jakten efter passion och önskningar kommer att förblinda ögon med ett tusen slöjor som stiger upp från hjärtat för att förblinda synen och insikten.
Lusten och jaget står i dörren
och utplånar dygden, den annars ljusa
och hundra slöjor stiger
från hjärtat, för att förblinda ögonen. [43]
Sann civilisation kommer att veckla ut sitt banér mitt i världens hjärta närhelst ett visst antal av dess framstående härskare med höga principer – lysande exempel på hängivenhet och beslutsamhet – står upp med fast beslutsamhet och tydlig vision för hela mänsklighetens välgång och lycka för att etablera grunden till allomfattande fred. De måste göra fred till föremål för allmän konsultation och söka med alla medel som står i deras makt att upprätta en union av världens nationer. De måste sluta ett bindande avtal och upprätta en pakt vars bestämmelser skall vara sunda, okränkbara och definitiva. De måste kungöra det för hela världen och få det sanktionerat av hela människosläktet. Detta högsta och ädla företag – den verkliga källan till fred och välstånd i hela världen – bör betraktas som heligt av alla som bor på jorden. Alla mänsklighetens krafter måste mobiliseras för att säkerställa stabilitet och varaktighet i detta stora förbund. I denna allomfattande pakt bör gränser och frontlinjer för varje nation vara tydligt fastställda, principerna för regeringarnas förbindelser mellan varandra definitivt fastställda och alla internationella avtal och förpliktelser fastställda. På liknande sätt bör storleken på regeringarnas arméer vara strikt begränsade, för om förberedelserna för krig och de militära styrkorna i varje nation tillåts öka kommer det att väcka de andras misstanke. Den grundläggande principen bakom denna högtidliga stabilitetspakt bör fastställas så att om en regering senare bryter mot någon av bestämmelserna ska jordens alla regeringar stå upp för att bryta ned den till fullkomlig underkastelse, nej människosläktet bör som helhet förgöra den regeringen med varje kraft som står till dess förfogande . Skulle detta största av alla botemededel tillämpas på världens sjuka kropp, skulle den helt visst återhämta sig från sitt onda och kommer evigt att förbli trygg och säker.[[44]]
Observera att om en sådan lycklig situation vore förestående, skulle ingen regering ha behov av att ständigt stapla upp krigsvapen, känna sig tvingad att ständigt producera nya militära vapen för att erövra det mänskliga släktet. En liten styrka skulle krävas för inre säkerhet, bestraffning av kriminella och oregerliga element och för att förhindra lokala störningar, – inget mer. På detta sätt skulle hela befolkningen först och främst befrias från den förkrossande tyngden av utgifter som tvingas på dem av militära skäl och för det andra skulle ett stort antal människor upphöra att ägna sin tid åt att ständigt utveckla nya förstörelsevapen – dessa vittnesmål av girighet och blodtörstighet, så oförenlig med livets gåva – och skulle i stället viga sina ansträngningar åt produktionen av det som befrämjar mänsklig existens, fred och välfärd och skulle bli orsaken till allomfattande utveckling och välstånd. Då kommer varje nation på jorden att regeras med ära och varje folk kommer att vaggas till lugn och tillfredsställelse.
Några få, omedvetna om kraften som är latent i människans strävanden, betraktar denna fråga som högst ogenomförbar, ja till och med utanför människans yttersta kontroll. Så är emellertid inte fallet. Tvärtom, tack vare Guds osvikliga nåd, Hans gynnades älskvärdhet, kloka och begåvade själars oöverträffade bemödanden och denna tidsålders oförlikneliga ledares tankar och idéer kan ingenting överhuvudtaget betraktas som ouppnåeligt. Bemödanden, oupphörliga bemödanden, krävs. Ingenting förutom outtröttlig beslutsamhet kan eventuellt uppnå det. Många saker som i tidigare tidsåldrar har betraktas som rent visionärt, har i denna dag blivit mycket enkla och praktiska. Varför skulle denna allra största och höga Sak – morgonstjärnan på den sanna civilisationens himlafäste och orsaken till härlighet, befordran och hela mänsklighetens välbefinnande och framgång – betraktas som omöjligt att uppnå? Helt visst kommer den dagen när dess sköna ljus skall sprida upplysning över människornas skaror.
Konfliktens maskineri kommer, som förberedelse på dess nuvarande nivå att pågå till den punkt när kriget blir något oacceptabelt för mänskligheten.
Det är uppenbart från vad har sagts att människans härlighet och storhet inte består i hennes blodtörst och skarpa klor, i förstörelsen av städer och att skapa kaos, att slakta väpnade styrkor och civila. Vad som skulle innebära en ljus framtid för henne skulle vara hennes rättfärdiga rykte, hennes vänlighet mot hela befolkningen, hög som låg lika, bygga upp länder och städer, byar och distrikt, att hon gör livet lätt, fridfullt och lyckligt för sina medmänniskor, att hon stakar ut framstegens grundläggande principer, att höja standarden och öka hela befolkningens välstånd.
Betänk hur många kungar som genom hela som historien har suttit på tronen som erövrare. Bland dem finns Hulagu Khan och Timur Lenk som tog över Asiens vidsträckta kontinent och Alexander den store från Makedonien och Napoleon I, som utsträckte sin makt över tre av jordens fem kontinenter. Och vad har vunnits genom alla dessa stora segrar? Har något land blomstrat, blev någons lycka gjord, består någon av dessa troner? Eller är det snarare så att de regerande kungahusen förlorat sin makt? Förutom att Asien gick upp i lågor av många strider och blev till aska, erhöll Djingis och Hulagu, krigsherren, inga frukter från alla sina erövringar. Och Timur Lenk, av alla hans triumfer, återstår endast folk som är bortblåsta av vinden och en allomfattande ödeläggelse. Och Alexander har ingenting att uppvisa av sina stora segrar, förutom att hans son störtats från tronen och Philip och Ptolemaios tog över välden som han en gång hade behärskat. Och vad vann Napoleon den I av att underkuva Europas kungar, förutom förstörelsen av blomstrande länder, deras invånares fall, spridandet av skräck och ångest över hela Europa och under slutet av hans dagar, hans egen fångenskap? Så mycket om segrarna och de monument de efterlämnade.
I motsats till detta står Anúshírváns lovvärda egenskaper, hans storhet och ädelhet, den generöse och rättvise.[[45]] Den rättvise monarken kom till makten vid en tidpunkt då Persiens en gång solitt etablerade tron var på väg att rasa samman. Med hans intellekts gudomliga gåva lade han grunden för rättvisa, utrotade förtryck och tyranni och samlade Persiens spridda folk under sitt väldes vingar. Tack vare hans ständiga omsorgs påverkan, väcktes Persien som legat förtorkad och öde till liv och förändrades snabbt till den skönaste av alla blomstrande nationer. Han byggde om och förstärkte statens oorganiserade befogenheter och ryktet om hans rättfärdighet och rättvisa ekade över de sju klimatzonerna,[[46]] tills folket reste sig upp ur sin förnedring och elände och steg till sällhetens och ärans höjder. Även om han var en zoroastrier sade Muhammed, Skapelsens centrum och Profetskapets sol om honom: ”Jag föddes vid tiden för en rättvis kung” och gladde sig över att ha kommit till världen under hans regeringstid. Uppnådde denna lysande personlighet sin höga ställning på grund av sina beundransvärda egenskaper eller snarare genom att gå ut och erövra jorden och spilla folkens blod? Observera att han uppnådde en sådan framstående rang i världens hjärta att hans storhet fortfarande ringer i den förgängliga tiden och han vann evigt liv. Skulle vi fortsättningsvis kommentera de storas liv, skulle denna korta essä bli onödigt lång och eftersom det inte är säkert att den allmänna opinionen i Persien kommer att påverkas materiellt av att läsa den skall vi förkorta arbetet och gå vidare till andra frågor som allmänhetens ögon faller på. Om det emellertid visar sig att denna förkortning ger positivt resultat skall vi, om Gud vill, författa ett antal böcker som utförligt och på lämpligt sätt behandlar den gudomliga visdomens grundläggande principer och deras förhållande till den förnimbara världen.
Ingen makt på jorden kan segra över rättvisans arméer och varje citadell måste falla för dem, för människan besegras villigt i detta ärorika slag av denna beslutsamma klinga och denna öde plats blomstrar och blommar under fötterna på denna skara. Det finns två mäktiga banér, som när de kastar sin skugga över en konungs krona, förorsakar att hans regerings inflytande snabbt och enkelt kan spridas över hela jorden, som om det var solens ljus: den första av dessa två banér är vishet, det andra är rättvisa. Dessa två allra kraftigaste styrkor, kan inte berg av järn motstå och Alexanders mur kommer att rasa inför dem. Det är uppenbart att livet i denna snabbt föränderliga värld är lika försvinnande och föränderlig som morgonvinden och när det är så, hur lyckligt lottade är de stora som lämnar ett stort namn bakom sig och minnet av en livstid tillbringad på Guds behagfulla väg.
”Det gör detsamma, om det är en tron
eller den nakna marken under en öppen himmel,
Där ren själ lägger honom
ned att”.[[47]]
En erövring kan vara en lovvärd sak och det finns tillfällen då krig blir en kraftfull grund för fred och förstörelse själva medlet för återuppbyggnad. Om exempelvis en härskare med höga principer organiserar sina trupper så att de blockerar ett anfall av upproriska angripare, eller om han tar täten och utmärker sig i strid i kampen för att ena en splittrad stat och ett folk, kort sagt, om han för krig för en rättfärdig sak, då är denna synbara vrede nåd och det uppenbara tyranniet rättvisans kärna och denna krigföring en hörnsten för fred. Idag är uppgiften som anstår stora härskare att fastställa en allomfattande fred, för i detta ligger alla folkens frihet.
Den fjärde frasen av tidigare nämnda yttrande som pekar ut frälsnings väg är: ”Lydig hennes Herres bud.” Det är säkert att människans högsta kännetecken är att vara ödmjuk och lydig inför sin Gud, det är hennes största härlighet, hennes allra mest upphöjda rang och ära, som beror på hennes noggrant iakttagande av de gudomliga påbuden och förordningarna. Religion är världens ljus och de framsteg och prestationer som har uppnåtts och människans lycka är resultatet av lydnad för de lagar som fastställs i de heliga böckerna. Kort sagt, det är påvisbart att i detta liv, både till det yttre och till det inre att den mäktigaste strukturen, den mest solitt etablerade, den mest uthålliga, som står väktare över världen, vilket garanterar både mänsklighetens andliga och materiella fullkomlighet och skyddar lyckan och samhällets civilisation –är religionen.
Det är sant att det finns dåraktiga personer som aldrig har undersökt den gudomliga religionens grunddrag ordentligt, som har tagit till sitt kriterium några religiösa hycklares beteende och bedömt alla religiösa personer efter den måttstocken och har av den anledningen dragit slutsatsen att religion är ett hinder för framsteg, en splittrande faktor och orsak till ondskefullt beteende och fiendskap mellan folken. De har inte ens iakttagit detta att principerna för de gudomliga religionerna knappast kan utvärderas genom handlingar av dem som endast gör anspråk på att följa dem. För varje utmärkt ting, hur än oförlikneligt det än kan vara, kan fortfarande användas på fel sätt. En upplyst lampa i händerna på ett ovetande barn eller en blind kan inte skingra ett omgivande mörker eller lysa upp huset – det kommer att sätta eld på både bärare och huset. Kan vi, i detta fall skylla på lampan? Nej vid Herren Gud! För den seende är lampan en vägvisare och kommer att visa henne vägen men den är en katastrof för de blinda.
Bland dem som har förkastat religiös tro var fransmannen Voltaire som skrev ett stort antal böcker som angriper religionen, arbeten som inte är bättre än barnens leksaker. Denna individ, som tog som sitt kriterium påvens försummelser och uppdrag, den högsta ledaren för den romersk-katolska religionen och kristenhetens andliga ledares intriger och stridigheter, öppnade sin mun och klandrade Guds Ande (Jesus). På grund av hans osunda resonemang kunde han inte förstå de heliga skrifternas verkliga innebörd, gjorde undantag för vissa delar av de uppenbarade texterna och uppehöll sig vid de svårigheter de medförde. ”Med Koranen uppenbarar Vi det som är läkedom och nåd för de troende, men för syndarnas del påskyndar det bara deras marsch mot undergången.”[[48]]
Den vise Ghazná[[49]] berättade en mystisk historia
en allegori för hans beslöjade åhörare:
om dem som tar miste inget ser i Koranen
”Men bara ord, inget att begrunda;
Av hela solens eld som lyser upp himlen
Kan bara värmen nå en blind mans öga” [[50]]
“Många kommer han att vilseleda genom sådana liknelser och många leda...Han leder ingen vilse utom dem som förhärdats i synd.” [[51]]
Det är säkert att det främsta instrumentet för att uppnå mänsklighetens framsteg och härlighet, den högsta kraften för världens upplysning och försoning, är kärlek och gemenskap och enighet bland alla medlemmar av människosläktet. Ingenting kan ske i världen, inte ens i tanken, utan enighet och samförstånd och det fullkomliga sättet att få gemenskap och enhet är sann religion. ”Om du så gav ut allt i världen hade du inte kunnat knyta dem till varandra med sådana band, men Gud lät denna tillgivenhet växa fram ...”[[52]]
Med ankomsten av Guds profeter, deras makt att skapa en verklig förening, en förening som är både till det yttre och från hjärtat, sammanförs illvilliga folk som har törstat efter varandras blod, till skyddet av Guds ord. Då har ett hundra tusen själar blivit såsom en själ och otaliga individer framträder som en kropp.
En gång var de som havets böljor
Vinden gjorde många av en.
Då Gud utgöt över dem sin sol,
och Hans sol kan aldrig vara annat än en.
Hundars och vargars själar går separat,
men Guds lejons själar är en.[[53]]
De händelser som framkommit vid ankomsten av de förgångnas profeter och deras vägar och verk och omständigheter är inte tillfredställande återgivna i auktoritativa berättelser och refereras bara till i komprimerad form i Koranens verser, de heliga traditionerna och Toran. Men eftersom alla händelser från Mose dagar tills idag ingår i den mäktiga Koranen, de auktoritiva traditionerna, Toran och andra pålitliga källor, ska vi nöja oss med att kort referera till dem här, med syftet är att slutligt fastställa om religion är en sann grund och själva grundprincipen för kultur och civilisation, eller om som Voltaire och hans likar antar, omkullkastar alla sociala framsteg, välfärd och fred.
För att en gång för alla undanröja världens folks alla invändningar, skall vi hålla vår diskussion i överensstämmelse med de auktoritativa berättelser som alla nationer är överens om.
I en tid då Israeliterna hade förökat sig i Egypten och var spridda över hela landet, var den koptiska faraon i Egypten fast besluten att stärka och gynna den egna koptiska befolkningen och att nedvärdera och vanära, Israels barn, då de betraktades som utlänningar. Under lång tid var Israeliterna delade och utspridda, fångna i händerna på de tyranniska kopterna och hånades och föraktades av alla, så att den elakaste av kopterna fritt kunde förfölja och vara herre över de ädlaste Israeliterna. Förslavningen, förtvivlan och hebréernas vanmakt nådde en sådan höjd att de aldrig, vare sig dag eller natt, hade en personlig säkerhet och kunde inte heller försvara sin hustru och sin familj mot deras faraoniska tillfångatagare. Deras mat var då fragment av deras egna brustna hjärtan och deras dryck en flod av tårar. De fortsatte att plågas på detta sätt tills plötsligt Mose, den Allsköne, såg det gudomliga ljuset som strömmade ut ur den välsignade dalen, den plats som var helig mark och hörde hur Guds uppmuntrande röst talade från lågan i det trädet, som”varken tillhör öst eller väst”,[54]] och han stod upp i sin universella profetskaps hela rustning. Mitt bland Israeliterna strålade han ut som en lampa av gudomlig vägledning och genom frälsningens ljus ledde han förlorade människor ut ur okunnighetens skugga till kunskap och fulländning. Han samlade Israels spridda stammar under skyddet av Guds allomfattande ord och över föreningens höjder reste han harmonins banér, så att inom kort själar i andligt mörker kunde bli andligt upplysta och de som hade varit sanningens främlingar, anslöt sig till Guds enhets sak och fördes ut ur sin förtvivlan, fattigdom, oförståelse och fångenskap och uppnådde högsta graden av lycka och ära. De utvandrade från Egypten, riktade in sig på Israeliternas ursprungliga hemland och kom till Kanaan och Filistéen. De erövrade först Jordanflodens stränder och Jeriko och bosatte sig i området och i slutändan kom alla angränsande områden, såsom Fenicien, Edom och Ammon, under deras herravälde. Under Josuas tid var trettioen regeringar i händerna på israeliterna och i varje nobel mänsklig egenskap – lärdom, stabilitet, beslutsamhet, mod, ära, generositet – kom detta folk att överträffa alla folk på jorden. Om under dessa dagar en Israelit skulle träda in i en församling, pekades han omedelbart ut för sina många dygder och även främmande folk som ville hylla en man skulle säga att han var som en Israelit.
Det är dessutom en fråga som noterats i många historiska verk att filosofer i Grekland, såsom Pythagoras, förvärvat större delen av sin filosofi, både gudomlig och materiell från Salomos lärjungar. Och Sokrates, efter att ivrigt ha rest för att träffa några av Israels mest framstående vetenskapsmän och prästmän, efter sin återkomst till Grekland etablerade begreppet Guds enhet och den mänskliga själens fortsatta liv efter att den har lagts ned i sitt grundläggande stoft. Slutligen fördömde de okunniga bland grekerna denne man som hade trängt igenom vishetens innersta mysterier och stod upp för att ta hans liv och därefter tvingade befolkningen sin härskare och det församlade rådet att döma Sokrates att dricka ur den förgiftade kalken.
Efter att israeliterna hade avancerat på civilisations alla nivåer och hade nått framgång i högsta möjliga grad, började de efter hand glömma grundprinciperna i den mosaiska lagen och tron och ägnade sig åt riter och ceremonier och framvisade opassande beteenden. Under Salomos son Rehabeams dagar, bröt fruktansvärd oenighet ut bland dem och en av dem, Jerobeam, konspirerade för att ta över tronen och det var han som införde avgudadyrkan. Stridigheterna mellan Rehabeam och Jerobeam ledde till århundraden av krig mellan deras ättlingar, som resulterade i att Israels stammar blev spridda och splittrade. Kort sagt, det var på grund av att de hade glömt innebörden med Guds lag som de blev inblandade i okunnig fanatism och förkastliga verksamheter såsom uppror och uppvigling. Deras präster hade dragit slutsatsen att mänsklighetens allra viktigaste kvalifikationer som anges i den heliga boken bara var döda bokstäver och de började främja sina egna själviska intressen och plågade folket genom att låta dem sjunka ned till tanklöshetens och okunnighetens lägsta djup. Och frukten av deras oförrätter var denna att den gamla tidens härlighet som hade varat länge nu förbyttes till förfall och furstar i Persien, Grekland och Rom, tog över. Banéren för deras suveränitet var nu de omvända; okunnighet, dumhet, förnedring och deras religiösa ledares och lärdas egenkärlek påvisades när Nebukadnessar, konungen av Babylon, anlände och tillintetgjorde dem. Efter en allmän massaker och härjningar jämnades husen med marken och även deras träd rycktes upp, han tog tillfånga dem som hans svärd hade förskonat och förde dem till Babylon. Sjuttio år senare släpptes ättlingarna till dessa fångar och vände tillbaka till Jerusalem. Och då återinförde Hesekiel och Ezra de grundläggande principerna i deras heliga bok och dag för dag avancerade israeliterna och morgonljuset från deras tidigare tidsåldrar grydde åter. Efter en kort tid, utbröt på nytt meningsskiljaktigheter om tro och beteende och återigen blev den enda angelägenheten för de judiska doktorerna att främja deras egna själviska syften och de reformer som hade genomförts under Esras tid ändrades till perversitet och korruption. Gång efter gång försämrades situationen i sådan grad att arméer från republiken Rom och dess härskare erövrade israeliskt territorium. Slutligen kom den krigiske Titus, befälhavare för de romerska styrkorna och trampade ned det judiska hemlandet till stoft, satte varje man under svärd, tog kvinnor och barn i fångenskap, förstörde deras hus, slet upp deras träd, brände upp deras böcker, plundrade deras skatter och förvandlade Jerusalem och templet till en askhög. Efter denna största katastrof sjönk Israels väldes stjärna ned till ingenting och intill denna dag, har en kvarleva av den försvunna nationen spridits åt de fyra väderstrecken. ”… ett straff från ovan drabba dessa syndare …”[[55]] Dessa två allra största lidanden som orsakades av Nebukadnessar och Titus hänvisas till i den härliga Koranen: ”Två gånger kommer ni att störa ordningen och fördärva sederna på jorden och visa ett högmod utan gräns.” ”När detta skedde första gången, sände Vi några av Våra tjänare mot er, starka och djärva krigare och de förföljde er in i era bostäder för att döda er alla till sista man. …” ”… och när det som avsågs i den andra varningen kom, blev er förödmjukelse total, templet vanhelgades, så som det en gång förut hade vanhelgats och allt som föll i fiendens händer lades i ruiner” [[56]]
Vårt syfte är att visa hur sann religion befrämjar civilisation och ära, välstånd och anseende, lärande och utveckling för ett folk som en gång var uppgivet, förslavat och okunnigt och hur, när det hamnar i religiösa ledares händer, som är dåraktiga och fanatiska, leds det mot fel mål, tills den största prakten förvänds i den svartaste natten.
När för andra gången omisskännliga tecken på Israels upplösning, förnedring, underkastelse och förintelse hade blivit uppenbara, då utgöts Guds Andes (Jesus) väldoftande och heliga andetag över Jordanfloden och Galiléens land, ett moln av gudomligt medlidande spridit ut dessa skyar och ned föll kopiösa mängder av andens vatten och efter dessa svällande skurar som kom från det allra största Havet tog det heliga landet på sin parfym och blomstrade av Guds kunskap. Sedan steg sång av högtidligt evangelium upp tills det ringde i öronen på dem som bor i himmelens kammare och vid en fläkt av Jesu andetag lyfte de ouppmärksamma döda som låg i okunnighetens gravar upp sina huvuden för att få evigt liv. Under loppet av tre år, vandrade detta fullkomligheten ljus på fälten i Palestina och i närheten av Jerusalem och ledde alla människor till försoningens gryning, lärde dem hur man kan förvärva andliga kvalitéer och egenskaper som är välbehagliga för Gud. Hade Israels folk trott på detta sköna anlete skulle de ha förbundit sig att tjäna och lyda honom i hjärta och själ och genom den levandegörande doften av Hans ande skulle de ha återfått sin förlorade livskraft och gått vidare till nya segrar.
Men ack, till vilken nytta var det? De vände sig bort och motsatte sig Honom. De stod upp och plågade denna Källa till gudomlig kunskap, den Punkt där uppenbarelsen hade kommit ned — alla utom för ett fåtal som vände sina anleten mot Gud, blev renade från denna världens befläckelse och fann sin väg till höjderna i platslösa sfärer. De tillfogade varje plåga på denna Nådens källsprång tills det blev omöjligt för Honom att leva i städerna och ändå lyfte Han upp frälsningens och fasthetens flagga och etablerade fundamentet för mänsklig rättfärdighet, denna verkliga grund för sann civilisation.
I Matteusevangeliets femte kapitel som börjar med vers 37 ger Han följande råd: ”Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.” och vidare från den 43:e versen: ”Ni har hört att det är sagt: ’Du ska älska din nästa och hata din fiende.’[[57]] Jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Fars barn, för han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.”
Många var maningarna av detta slag som yttrades av denne den Gudomliga daggryningens visdom och de själar som kännetecknades av sådana egenskaper av helighet är skapelsens koncentrerade kärna och källan till sann civilisation.
Jesus grundade därefter den heliga lagen baserad på moralisk karaktär och fullständig andlighet och för de som trodde på Honom föreskrev Han en särskild livsstil som utgör den högsta formen av handling på jorden. Och medan dessa frälsningens emblem till det yttre skulle verka som de överlåts till sina plågoandars ondska och förföljelse hade de i realiteten förts ut ur hopplöshetens mörker som omgav judarna och de lyste av evig härlighet i den nya dagens gryning.
Den mäktiga judiska nationen föll samman och vittrade bort, men de få själar som sökte skydd under det messianska trädet förvandlade allt mänskligt liv. På den tiden var världens folk helt okunniga, fanatiska och avgudadyrkare. Endast en liten grupp judar hade en tro på Guds enhet och de var eländiga och utstötta. Dessa heliga kristna själar stod nu upp för att kungöra en Sak som var diametralt motsatt och motbjudande för alla människors övertygelser. Konungarna på fyra av världens fem kontinenter beslöt att obönhörligen tillintetgöra Kristi anhängare och ändå kom de flesta av dem till sist att börja främja Guds tro av hela sitt hjärta, alla nationer i Europa, många av folken i Asien och Afrika och några av invånarna på öarna i Stilla havet, samlades i skyddet av Guds enhet.
Begrunda om det någonstans i skapelsen finns en princip som är mäktigare i varje bemärkelse än religion, eller någon tänkbar kraft som är mer genomgripande än de olika gudomliga religionerna, eller om någon myndighet kan åstadkomma sann kärlek och tillgivenhet och förening av alla folk som tro på en allsmäktig och allvetande Gud, eller om det förutom Guds lagar finns bevis för en institution för att utbilda hela mänskligheten i varje aspekt av rättfärdighet.
De egenskaper som filosoferna uppnår när de har nått sin visdoms allra högsta höjder, de ädla mänskliga egenskaper som kännetecknar dem på toppen av deras fullkomlighet borde exemplifieras av de troende så snart de accepterar Tron. Observera hur de själar som drack försoningens livgivande vatten ur Jesu, Guds Andes, den nåderikes händer och kom in under evangeliets skyddande skugga uppnådde en så hög moralisk nivå att Galenos, den berömda läkaren, fast han inte själv var kristen, i sin sammanfattning av Platons ’Staten’ lovprisade deras handlingar. En bokstavlig översättning av hans ord är som följer:
”Människor i allmänhet är oförmögna att förstå en sekvens av logiska argument. Av denna anledning är de i behov av symboler och liknelser som berättar om belöningar och straff i nästa värld. Ett bekräftande bevis för detta är att vi idag kan betrakta ett folk som kallas kristna, som starkt tror på belöningar och straff i ett kommande liv. Denna grupp framvisar utmärkta handlingar, liknande en sann filosofs handlingar. Till exempel kan vi alla se med våra egna ögon att de inte fruktar döden och deras passion för rättvisa och rättvist handlande är så stor att de bör betraktas som sanna filosofer.”[[58]]
En filosofs ställning i den tidsåldern och i Galenos tänkande var överordnad varje annan ställning i världen. Begrunda sedan på hur upplysande de gudomliga religionernas förandligande kraft är som driver fram de troende till sådana höjder av fullkomlighet att en filosof som Galenos, inte själv kristen, bjuder på en sådant vittnesbörd.
En demonstration av de kristnas utmärka karaktär i dessa dagar var deras hängivenhet för välgörenhet och goda gärningar och det faktum att de grundade sjukhus och filantropiska institutioner. Till exempel var kejsare Konstantin den första personen att upprätta offentliga kliniker över hela det romerska imperiet där de fattiga, de sårade och de hjälplösa fick medicinsk vård,. Denna stora kung blev den första romerska härskare att kämpa för Kristi Sak. Han sparade inga ansträngningar, vigde sitt liv till främjande av evangeliets principer och han etablerade en solid romersk regering med moderation och rättvisa, vilken i verkligheten inte hade varit något annat än ett system av oavbrutet förtryck. Hans välsignade namn skiner i historiens gryning som morgonstjärnan och hans rang och ära är bland världens ädlaste och mest civiliserade, han är fortfarande på kristnas tungor i alla kyrkor.
En fast grund med utmärkt karaktär blev fastställd under dessa dagar, tack vare utbildning av heliga själar som stod upp för att främja evangeliets undervisning. Så många grundskolor, högskolor, sjukhus som etablerades och institutioner där de faderlösa och fattiga barn fick sin utbildning. Hur många var inte de individer som offrade sina egna personliga fördelar för en ”önskan att behaga Herren”[[59]] och ägnade sina liv åt att undervisa massorna.
När, emellertid, tiden närmade sig för Muhammeds strålande skönhet att bryta fram i världen övergick kontrollen av kristna frågor till händerna av okunniga präster. Dessa himmelska brisar som mjukt strömmande från den gudomliga nådens nejder dog ut och lagarna i det stora evangeliet, berggrunden som världens civilisation var grundad på, blev resultatlös och detta på grund av missbruk och uppförandet hos personer som, till synes rättvisa, var invärtes ruttna.
De kända europeiska historikerna som beskriver villkor, seder, politik, lärdom och kultur i alla dess aspekter under tidiga, medeltida och moderna tider, noterar enhälligt att under tio århundraden som utgör medeltiden, från början av det sjätte århundradet i den kristna eran ända till slutet av 1400-talet var Europa i alla avseenden till en extrem grad grymt och mörkt. Den främsta orsaken till detta var att de munkar, som de europeiska folken hänvisar till som andliga och religiösa ledare, hade givit upp den bestående ära som kommer från lydnad av de heliga buden och evangeliets himmelska läror och som hade gått samman med den tidens jordiska regeringars arroganta och tyranniska härskare. De hade vänt sina blickar bort från evig härlighet och ägnade alla sina ansträngningar åt att främja sina inbördes världsliga intressen och tillfälliga och förgängliga fördelar. Slutligen nådde saker en punkt där massorna var hopplöst fångna i händerna på dessa två grupper och allt detta medförde ruin för hela religionens struktur, kultur, välfärd och för de Europiska folkens civilisation.
När de ovärdiga handlingarna och tankarna för ledarnas vanhedrande syfte hade stillat den friska doften av Guds Ande (Jesus) och de upphörde att strömma över hela världen och mörkret av okunnighet och trångsynthet och handlingar som Gud fann misshagliga hade omgärdat jorden, då lyste gryningens hopp och den gudomliga våren drog in, ett moln av nåd spred sig över världen och från nådens regioner började fruktsamma vindar blåsa. Med Muhammed steg sanningens Sol upp över Yathrib (Medina) och gryningen kastade ljuset av evig ära över hela universum. Då förvandlades de mänskliga möjligheternas jord och orden ”Och jorden skall lysa med sin Herres ljus”[[60]] var uppfyllda. Den gamla världen förnyades åter och dess döda kropp stod upp med ett överflödande liv. Sedan störtades tyranni och okunnighet och kunskapens och rättvisans resliga palats har uppförts i dess ställe. Ett hav av upplysning dundrade och vetenskapen kastade ned sina strålar. Innan flamman av det allra högsta profetskapet lyste i Meckas lykta, var de vilda folken runt Hijáz de mest brutala och oupplysta av alla folk på jorden. I alla berättelserna om deras fördärvade och onda handlingar, deras våldsamhet och deras ständiga fejder, är det ett konstaterat faktum. På den tiden betraktade inte ens den civiliserade världens folk de arabiska stammarna i Mecka och Medina som mänskliga varelser. Och ändå efter att världens ljus stigit upp över dem var de – på grund av den utbildning som förlänats dem från fullkomlighetens gruva, uppenbarelsens brännpunkt och de välsignelser de fick genom de gudomliga lagarna – efter en kort tid samlade i skyddet av den gudomliga enhetens princip. Dessa djuriska människor uppnådde då en sådan hög grad av mänsklig fullkomlighet och civilisation att alla deras samtida förundrades över dem. Just de människor som alltid hade förlöjligat araberna och gjort dem till åtlöje som ett släkte som saknar omdöme, sökte nu ivrigt dem, besökte deras länder för att få upplysning och kultur, teknisk kompetens, statskonst, konst och vetenskap.
Observera den påverkan på materiella förhållanden som den sanne Undervisarens utbildning har inskärpt. Här var stammarna under perioden Jáhilíyyih så oupplysta och otämjda att de kunde begrava sina sjuåriga döttrar levande – en handling som även ett djur, för att inte tala om en människa, skulle hata och sky, men som de i sitt extrema förfall ansåg vara det ultimata uttrycket för ära och hängivenhet till principer – och dessa förmörkade människor, som tack vare den stora Personlighetens uppenbara läror, avancerade till en sådan grad att efter de erövrat Egypten, Syrien och dess huvudstad Damaskus, Kaldeen[[61]], Mesopotamien och Írán, kom de att på egen hand handha vilken fråga som helst av större vikt för världens fyra regioner.
Araberna som då överträffade alla folk i världen inom vetenskap och konst, inom industri och uppfinning, i filosofi, statsskick och moralisk karaktär. Och sannerligen utvecklingen av detta brutala och föraktliga element till den mänskliga fullkomlighetens högsta höjd på en sådan kort tid, är den största demonstrationen av rättfärdigheten i Herrens, Muhammeds profetskap.
Under Isláms tidiga år förvärvade Europas folk vetenskap och konst från den Islámska civilisationen som den praktiserades av invånarna i Andalusien. En noggrann och grundlig undersökning av historiska urkunder kommer att fastställa det faktum att större delen av Europas civilisation kan härledas från Islám; för allt skrivet av muslimska lärda och präster och filosofer började gradvis samlas in i Europa och blev noggrant övervägda och debatterade vid akademiska sammankomster och i centrum för lärande, varefter deras värdefulla innehåll skulle tas i bruk. Idag finns många kopior av verk av muslimska akademiker som inte återfinns i islamiska länder i Europas bibliotek. Dessutom härrör lagar och principer i alla europeiska länder i stor utsträckning och faktiskt nästan i sin helhet från arbeten om rättspraxis och rättsliga beslut av muslimska teologer. Om det inte vore för rädslan för en orimlig förlängning av den föreliggande texten skulle vi nämna dessa lån, ett efter ett.
Den europeiska civilisationen tog sin början från det sjunde århundradet i den muslimska eran. Detaljerna är följande: mot slutet av 400-talet A.H. iscensatte Påven eller kristenhetens överhuvud en stor klappjakt över det faktum att heliga kristna platser som Jerusalem, Betlehem och Nasaret hade kommit under muslimskt styre och han uppeggade Europas konungar och allmänheten att genomföra vad han ansåg vara ett heligt krig. Hans lidelsefulla ramaskri växte så högt att alla länder i Europa reagerade och korsfararkungar ledde otaliga härskaror som passerade över Marmarasjön[[62]] på deras väg till den asiatiska kontinenten. På den tiden härskade Fátimid kaliferna över Egypten och vissa länder i väst och var för det mesta Syriens härskare, vilket innebär att Seldjukerna, också underkastade sig dem. I korthet anföll konungarna i väst med sina otaliga arméer Syrien och Egypten och det pågick kontinuerlig krigföring mellan de syriska furstarna och de från Europa under en period av två hundra tre år. Förstärkningar kom alltid från Europa och gång på gång stormade härskare från väst in och tog över alla slott i Syrien och detta hände så ofta att Isláms konungar övergav dem. Slutligen körde Saladin år 693 A.H. ut alla europeiska kungarna och deras härskaror från Egyptens land och från den syriska kusten. Hopplöst slagna begav de sig tillbaka till Europa. I samband med dessa korstågskrig omkom miljontals människor. Sammanfattningsvis, från 490 A.H. till 693 kom och gick europeiska kungar, befälhavare och andra ledare ständigt mellan Egypten, Syrien och Väst och när de återvände hem tog de med sig till Europa vad de hade observerat under drygt två hundra år i muslimska länder som statsskick, social utveckling och lärande, universitet, skolor och förbättringar av levnadsstandarden. Europas civilisation härstammar från denna tid.
O Persiens folk! Hur länge skall din dvala och apati vara? Du var en gång hela jordens Herre, världen var alltid tillgänglig. Hur kommer det sig att din härlighet har upphört och du nu har fallit i onåd och krupit bort till glömskans hörn? Du var en lärandets urkälla, det osvikliga ljusets källsprång för alla på denna jord, hur kommer det sig att du nu är förtorkad och släckt och försagd? Du som en gång upplyste världen, hur kommer det sig att du nu är osedd, trög, förvirrad i mörkret? Öppna ditt sinnes öga, se dina stora och nuvarande behov. Stå upp och kämpa, sök utbildning, sök upplysning. Är det tillfredställande att ett utländskt folk skall erhålla från dina egna förfäder deras kultur och deras kunskap och att du, deras blod, deras rättmätiga arvtagare, skall bli utan? Hur är det när dina grannar arbetar dag och natt av hela sitt hjärta, sörjer för sitt framåtskridande, sin heder och sitt välstånd medan du, i din okunniga fanatism, är upptagen av dina gräl och din motvilja, dina njutningar och böjelser och tomma drömmar? Är det lovvärt att du förslösar och sjabblar bort i likgiltighet den briljans som är din födslorätt, din naturliga kompetens, din inneboende förståelse? Vi har avvikit från vårt tema.
De europeiska intellektuella som är välinformerade om fakta i Europas förflutna och kännetecknas av ärlighet och en känsla för rättvisa, medger enhälligt att i varje enskildhet kan de grundläggande inslagen i deras civilisation härleddas från Islám. Till exempel Draper,[[63]] den välkände franske auktoriteten, en författare vars noggrannhet, förmåga och lärdom är styrkt av alla europeiska lärda, har i ett av hans mest kända arbeten, The intellectual development of Europe, skrivit en utförlig redogörelse om detta sammanhang med hänvisning till grunderna för de europeiska folkens civilisation och grunden till dess härstamning från Isláms framsteg och välfärd. Hans berättelse är uttömmande och en översättning här skulle i onödan förlänga detta arbete och skulle verkligen vara irrelevant för vårt syfte. Om man önskar ytterligare detaljer kan läsaren vända sig till den texten.
I huvudsak visar författaren hur hela Europas civilisation – dess lagar, principer, institutioner, dess vetenskap, filosofi, olika former av lärdom, dess civiliserade vanor och seder, litteratur, konst och industri, dess organisation, dess disciplin, dess beteende, dess lovvärda karaktärsdrag och även många av de nuvarande orden i det franska språket, härrör från araberna. Han undersöker var och en av dessa element i detalj och anger även vilken period de fördes över från Islám. Han beskriver dessutom ankomsten av araber i väst i vad som nu är Spanien hur de på hur kort tid etablerade en välutvecklad civilisation och vilken hög grad av kompetens deras administrativa system och kunnande uppnådde och hur väl grundade och väl reglerade deras skolor och högskolor var, där vetenskap och filosofi, konst och hantverk lärdes ut, vilken hög nivå deras ledarskap uppnådde i civilisationens konster och hur många barn till Europas ledande familjer som skickades till skolor i Cordova, Granada, Sevilla och Toledo att förvärva kunskaper i vetenskap och konst för ett civiliserat liv. Han berättar till och med om en europé som hette Gerbert som kom från väst och skrivs in vid universitetet i Cordova i det arabiska området, studerade humaniora och naturvetenskap där och efter sin återkomst till Europa uppnådde en sådan framstående ställning att han i slutändan blev upphöjd till ledarskapet för den katolska kyrkan och blev påve.
Syftet med dessa referenser är att fastställa det faktum att Guds religioner är den sanna källan för människans andliga och materiella fullkomlighet och källan för hela mänsklighetens upplysning och nyttiga kunskaper. Om man begrundar saken rättvist kan man konstatera att politikens alla lagar finns inom dessa få och heliga ord:
”Ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud”[[64]] och åter: ”människor som uppmanar varandra att göra gott och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt. Dem skall det gå väl i händer..”[[65]] Och vidare: ”Gud befaller att rätt och rättvisa skall råda mellan människor och befaller dem att göra gott ... och Han förbjuder alla skamlösa handlingar och allt som strider mot rimlighet och förnuft och allt som innebär en kränkning av andras rätt. … för att ni skall lägga det på hjärtat.”[[66]] Och återigen, civilisering av mänskligt beteende: "visa vederbörlig hänsyn och bjuda vad är gott är och dra sig tillbaka från de okunniga.”[[67]] Och detsamma: ”...som behärskar sin ilska och förlåter andra! Gud älskar de gudfruktiga.”[[68]] och igen: ”Fromheten består inte i att ni vänder ansiktet mot öster eller väster. Sann fromhet äger den som tror på Gud och den Yttersta dagen och änglarna och uppenbarelsen och profeterna och som ger av det han äger – vilket pris han än sätter på detta – till de anhöriga, de faderlösa och de behövande, till vandringsmannen och tiggarna och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och som förrättar bönen och erlägger allmoseskatten och som håller sina löften och som med tålamod bär lidande och motgång och som håller stånd i farans stund. De har visat att deras tro är sann; de fruktar Gud.”[[69]] Och vidare: ”Troende! Är av de goda ting som Vi skänker er för ert uppehälle och tacka Gud, om det är Honom ni vill dyrka.”[70]Se hur dessa få heliga verser omfattar civilisationens högsta nivåer och innersta betydelser och förkroppsligar den mänskliga karaktärens förträfflighet .
Vid Herren Gud och det finns ingen Gud utom Honom, även det civiliserade livets minsta detaljer härrör från Guds profeters nåd. Vilket ting av värde för mänskligheten har någonsin kommit till som inte först har angetts antingen direkt eller indirekt i de heliga skrifterna?
Ack, till vilken hjälp är det? När vapnen är i händerna på ynkryggar och ingen människas liv och egendom är säker och tjuvar bara växer sig starkare. När, på samma sätt, det långt från fullkomliga prästerskapet förvärvar kontroll över frågorna, dras de ned som en massiv ridå mellan folket och trons ljus.
Uppriktighet är trons hörnsten. Det innebär att en religiös individ måste bortse från sina personliga önskningar och söka den väg längs vilken han helhjärtat kan tjäna det allmänna intresset och det är omöjligt för en människa att vända sig bort från sina egna egoistiska fördelar och offra sitt eget bästa för samhället utom genom sann religiös tro. För egenkärlek har knådats in i människans lera och det är inte möjligt att hon skulle försumma sin egen materiella välfärd utan något hopp om en betydande belöning,. Däremot är den individ som sätter sin tilltro till Gud och tror på Guds ord – eftersom hon har blivit utlovad och är säker på en riklig belöning i nästa liv och eftersom världsliga förmåner jämfört med den eviga glädjen och äran på framtida existensplan, inte är något för henne – kommer hon överge sin egen frid och vinst för Guds skull och viga sitt hjärta och själ åt det allmänna bästa. ”Det finns också den människa som är beredd att offra sig själv för att vinna Guds välbehag. …”[[71]]
Det finns några som inbillar sig att en medfödd känsla av mänsklig värdighet kommer att förhindra människor från att begå onda handlingar och försäkra henne om andlig och materiell fullkomlighet. Det vill säga den individ som kännetecknas av naturlig intelligens, höga föresatser och en drivande iver kommer, utan hänsyn till stränga straff till följd av onda handlingar eller belöningar för rättfärdighet, att instinktivt avstå från att tillfoga sina medmänniskor skada och kommer att hungra och törsta efter att göra gott. Men om vi betänker historiens lärdom blir det tydligt att själva känslan för heder och värdighet är en av gåvorna som kommer från Guds profeters instruktioner. Vi kan också se tecken på aggression och laglöshet i ett spädbarn och om ett barn berövas lärarens instruktioner så ökar dess oönskade egenskaper från ett ögonblick till nästa. Det är därför tydligt att framväxten av den naturliga känslan av mänsklig värdighet och heder är resultatet av utbildning. För det andra, även om vi godtar argumentet att instinktiv intelligens och medfödda moraliska egenskaper skulle förhindra missdåd, är det uppenbart att individer som är så kännetecknade är lika sällsynta som de vises sten. Ett antagande av detta slag kan inte styrkas med ord, det måste stödjas av fakta. Låt oss se vilken kraft i skapelsen som engagerar massorna mot rättfärdiga mål och dygder!
Bortsett från detta, om denne enastående individ som exemplifierar en sådan egenskap också blir ett förkroppsligande av gudsfruktan, är det säkert att hans strävan mot rättfärdighet kommer bli kraftigt förstärkt.
Allmängiltiga fördelar härleds från de gudomliga religionernas nåd, för de leder sina sanna anhängare till ärligt uppsåt, till högt syfte, till renhet och fläckfri ära, till enastående vänlighet och barmhärtighet, till att hålla sina överenskommelser när de har avtalats, till att se andras rättigheter som angelägna frågor, till fördomsfrihet, till rättvisa i varje aspekt av livet, till mänsklighet och filantropi, till mod och outtröttliga ansträngningar i mänsklighetens tjänst. För att sammanfatta, det är religionen som tillhandahåller alla mänskliga dygder och det är dessa dygder som är civilisationens starka ljus. Om människan inte kännetecknas av dessa utomordentliga egenskaper, är det säkert att hon aldrig har vunnit så mycket som en droppe av livets vattnet som flödar i lärornas bottenlösa flod i de heliga böckerna, inte heller fångat den obetydligaste vindpust från den doftande brisens andedräkt som blåser från Guds trädgårdar, för ingenting på jorden kan påvisas genom enbart ord och varje nivå i existensen är känd genom sina tecken och symboler och varje grad i människans utveckling har sitt kännetecken.
Syftet med dessa uttalanden är att tydliggöra att de gudomliga religionerna, de heliga föreskrifterna, de himmelska lärorna, är den oantastliga grunden för mänsklig lycka och att världen inte kan hoppas på någon sann befrielse eller räddning utan detta allra största botemedel. Detta universalmedel måste emellertid administreras av en klok och kunnig läkare för i händerna på en inkompetent kan inte botemedel som Herren har skapat för att bota människans sjukdomar producera hälsa utan skulle tvärtom bara förstöra de hjälplösa och tynga de redan drabbades hjärtan.
Källan till gudomlig visdom, det universella profetskapets manifestation (Muḥammad), uppmuntrar mänskligheten att förvärva vetenskap och konst och liknande fördelar, har befallt dem att söka dessa även i de bortersta delarna av Kina, men ändå förbjuder inkompetenta och småaktiga läkare detta och ger såsom motivering talesättet: ”Han som imiterar ett folk är en av dem.” De har inte ens förstått vad ”imitation” betyder och de vet inte vad de hänvisar till eller att de gudomliga religionerna förmanar och uppmuntrar alla trogna att anta sådana principer som kommer att bidra till ständiga förbättringar och att från andra folk förvärva vetenskaper och konstformer. Vem som än uttrycker sig emot detta har aldrig druckit av kunskapens nektar, har gått vilse i sin egen okunnighet och famlar efter sina egna önskningars illusion.
Bedöm det här rätt: Vilken av dessa moderna utvecklingar, vare sig i sig eller i deras tillämpning, strider mot gudomliga bud? Om de menar etablerandet av parlament, är det förordnat av själva texten i denna heliga vers: ”… och som [i allt] iakttar regeln om samråd.”[[72]] Och åter då han riktar sig till kunskapens morgonkälla, anger fullkomlighetens källa (Muhammed) själva texten i denna heliga vers följande ord: ”Inhämta deras råd i angelägenheter …”[[73]] Mot bakgrund av detta kan frågan om ömsesidig konsultation stå i konflikt med religiösa lagar? De stora fördelarna med konsultation kan även fastställas genom logiska argument.
Kan de hävda att det skulle strida mot Guds lag att göra dödsdomar beroende av de mest noggranna undersökningar, sanktionerade av många olika organ, av juridiska bevis och kunglig befallning? Kan man hävda att det som försiggick under den förra regeringen var i överensstämmelse med Koranen? När, till exempel Ḥájí Mírzá Áqásí var premiärminister hördes det från många källor att guvernören i Gulpaygán grep tretton försvarslösa fogdar från regionen, alla av helig härstamning, alla utan skuld och utan någon rättegång och utan att ha fått sanktion från högre ort, och halshögg dem på en enda timme.
En gång i tiden översteg Persiens befolkning femtio miljoner. Den har blivit decimerad delvis genom inbördeskrig, men främst på grund av avsaknaden av ett lämpligt styrelseskick och de provinsiella och lokala guvernörernas despotism och tygellösa myndighetsutövning. Med tidens gång har inte en femtedel av befolkningen överlevt för guvernörerna kunde utse vilket offer som helst, oavsett hur oskyldig den personen var, och rikta sin vrede mot honom och förgöra honom. Eller, på grund av ett infall, kunde de göra ett sällskapsdjur av en välkänd massmördare. Inte en själ kunde säga emot, eftersom guvernören hade full kontroll. Kan vi säga att dessa ting var i överensstämmelse med rättvisa eller med Guds lagar?
Kan vi hävda att det strider mot trons grundprinciper att främja förvärv av användbar konst och allmän kunskap, för att informera sig om sanningar av sådana fysiska vetenskaper som är fördelaktiga för människan och att utvidga tillämpningsområdet för industrin och öka produktion och handel och mångfaldiga nationers möjligheter till välstånd? Skulle det strida mot Guds tro att upprätta lag och ordning i städer och organisera distrikten på landsbygden, att reparera vägar och bygga järnvägar och underlätta transport och resor och därmed öka människors välbefinnande? Skulle det vara oförenligt med Gudomliga påbud eller förbud om vi skulle arbeta i övergivna gruvor som är den största källan till nationens rikedom och att bygga fabriker, som kommer hela folkets välbefinnande, säkerhet och välstånd till del? Eller stimulera skapandet av nya industrier och främja förbättringar i våra inhemska produkter?
Vid den Nåderike! Jag är förvånad över att se vilka slöjor som har fallit över deras ögon och hur de förblindar dem även för sådana självklara nödvändigheter som dessa. Och det råder inget tvivel om att vilka övertygande argument och bevis av detta slag som än läggs fram så kommer de att svara utav tusen gömda elakheter och fördomar: ”på domens dag, när människan står inför sin herre, kommer de inte att förhöras om sin utbildning och graden av deras kultur – snarare kommer de att granskas angående deras goda gärningar.” Låt oss medge detta och anta att människan inte kommer att ställas till svars för sin kultur och utbildning, men på den stora räkenskapsdagen, kommer inte ledarna ställas till svars? Kommer det inte sägas till dem: ”O äldste och ledare! Varför gjorde ni så att denna mäktiga nation fallit från sin forna glans höga höjder, från sin plats i den civiliserade världens hjärta och mitt? Ni hade mycket väl kunnat ta tag i sådana åtgärder som skulle ha lett detta folk till en hög ära. Detta har ni inte lyckas med att göra och ni har även berövat dem den gemensamma nyttan som alla åtnjuter. Lyste inte detta folk en gång som stjärnor på en lyckosam himmel? Hur har ni vågat släcka deras ljus så att det istället blev mörker! Ni kunde ha tänt den jordiska lampan och lampan av evig ära för dem, varför har ni inte strävat efter detta med hela ert hjärta? Och när Guds nåd, det brinnande ljuset flammade upp, varför har inte skyddat det med er tapperhets glas från vindarna som piskar mot det? Varför har ni rest er upp i all er makt för att släcka det? ”
“Och Vi har bundit varje människas bestämmelse vid hennes hals och på Uppståndelsens dag skall Vi lägga fram för henne en bok som hon finner uppslagen .”[[74]]
Vidare, finns det någon dygd i världen som skulle vara ädlare än tjänandet av det gemensamma goda? Finns det någon större välsignelse som är tänkbar för en människa, än att hon blir orsaken till utbildning, utveckling, välstånd och ära för sina medmänniskor? Nej, vid Herren Gud! Den högsta rättfärdigheten för alla är att saliga själar tar tag i de hjälplösas händer och att föra dem ut ur deras okunnighet, förnedring och fattigdom och med rena motiv och enbart för Guds skull energiskt stå upp och ägna sig åt massorna och glömma sina egna världsliga fördelar och endast arbeta för att tjäna det allmänna goda. ”gav dem företräde, trots att de själva måste göra uppoffringar.”[[75]] ”Den bästa människan är den som tjänar folket; de värsta människorna är de som skadar människor.”
Ära vare Gud! Vilken extraordinär situation som nu råder, när ingen som hör ett påstående framföras, frågar sig vad talarens egentliga motiv kan vara och vilka egoistiska ändamål han kanske gömmer bakom masken av ord. Du finner exempelvis att en individ som strävar efter att befordra sina egna ringa och personliga intressen, kommer att blockera ett helt folks utveckling. För att vända sin egen vattenkvarn låter han alla andras gårdar och fält torka och vissna. För att upprätthålla sitt eget ledarskap, kommer han evinnerligen att leda massorna i riktning mot fördomar och fanatism som undergräver själva grunden för civilisationen.
En sådan man, i samma ögonblick som han utför handlingar som är förbannade i Guds åsyn och avskydda av alla profeter och heliga, om han ser en person som just har slutat äta tvätta händerna med tvål – en artikel vars upphovsman var ‘Abdu’lláh Buní, en muslim – kommer, därför att denne olycklige inte istället torkat händerna upp och ned på framsidan av sin mantel och på sitt skägg, ge upp ett rop om att religiös lag har störtats och hedningarnas och de hedniska nationernas uppförande introduceras som våra. Han bortser fullständigt från det onda i hans eget sätt och anser själva orsaken till hygien och förfining som ont och dumt.
O Persiens folk! Öppna era ögon! Var vaksamma! Frigör er själva från att blint följa de trångsynta, dessa meningslösa imitationer är det huvudsakliga skälet till varför människor avviker till banor av okunnighet och förfall. Se tingens sanna tillstånd. Stig upp och grip tag i sådana medel som ger dig liv och lycka och ära och härlighet bland alla världens nationer.
Den sanna vårtidens vindar passerar över er, smycka er i blomster som träden i den doftande trädgården. Vårens moln strömmar, gör er friska och grönskande som de evigt friska fälten. Gryningsstjärnan lyser, sätt edra fötter på den rätta vägen. Det mäktiga havet svallar, skynda till de höga föresatsernas och lyckans stränder. Livets rena vatten väller upp, varför förslösa edra dagar i en öken av törst? Sikta högt, välj ett ädelt mål. Hur länge ska denna dvala, hur länge denna försumlighet vara! Förtvivlan, både här och härefter är allt man får av njutningslystnad. Avsky och elände är allt du kommer att skörda från fanatism, från att tro det oförståndiga och själlösa. Guds bekräftelser stödjer er, Guds bistånd är nära. Varför ropar ni inte och jublar med hela ert hjärta och strävar med hela er själ!
Bland de frågor som kräver noggrann översyn och reformer är metoderna för att studera olika kunskapsgrenar och den akademiska undervisningens organisation. På grund av bristen på organisation har utbildning blivit planlös och förvirrad. Obetydliga ämnen som inte borde vidareutvecklas får en otillbörlig uppmärksamhet, till en sådan grad att studenter under långa perioder förslösar sin uppmärksamhet och sin energi på material som är rena antaganden och inte på något sätt är mottagliga för bevis, sådana studier består i att gå djupt in på förklaringar och begrepp som en noggrann undersökning inte ens kan fastslå vara osannolik utan snarare vara ren vidskepelse och som representerar undersökning av onyttig självförhävelse och jagandet av absurditeter. Det kan inte råda något tvivel om att befatta sig med sådana illusioner, att undersöka och långvarigt debattera sådana tomma förslag, är ingenting annat än ett slöseri med tid och förstör dagarna i ens liv. Inte bara detta, utan det hindrar även individen från att företa studier i konstformer och vetenskaper som samhället är i trängande behov av. Individen bör, innan hon studerar något ämne, fråga sig vad nyttan är och vilka frukter och resultat som kommer att härröra från det. Om det är en användbar gren av kunskap, om samhället kommer få betydande fördelar, då borde hon verkligen omfamna det med hela sitt hjärta. Om inte, om det består av tomma, olönsamma debatter och en fåfäng sammanlänkning av föreställningar som inte leder till något resultat förutom hätskhet, varför ägna ett liv till sådana onyttiga hårklyveriet och tvister.
Eftersom detta kräver ytterligare klargörande och en grundlig prövning så att det fullt ut kan konstateras att vissa av de ämnen som idag är eftersatta är oerhört värdefulla, medan nationen inte har något behov alls av flera andra överflödiga studier, skall, om Gud vill, detta utvecklas i en andra volym. Vår förhoppning är att en läsning av denna första volym kommer att frambringa grundläggande förändringar i tänkande och beteende i samhället, för vi har inlett ett arbete med en uppriktig avsikt och helt för Guds skull. Men i denna värld är individer som är i stånd att skilja mellan uppriktiga avsikter och falska ord sällsynta som de vises sten, men vi sätter våra förhoppningar till Herrens gränslösa gåvor.
För att ta upp denna tråd igen: Vad beträffar den grupp som påstår att vid genomförandet av dessa nödvändiga reformer måste vi genom moget övervägande, utöva tålamod och nå målen ett i taget. Vad menar de egentligen med detta? Om de med moget övervägande syftar på att iaktta den försiktighet som vetenskapen om regerande kräver, är deras tanke läglig och passande. Det är utan tvekan så att betydelsefulla företag inte kan föras fram till en framgångsrik avslutning i all hast, att i sådana fall skulle brådska bara leda till slöseri.
Politikens värld är som människans värld, hon är först ett litet ägg och passerar sedan genom olika stadier till ett tillstånd av embryo och foster, förvärvar en benstomme, kläs med kött, får sin egen speciella form tills hon slutligen når det plan där hon passande kan uppfylla orden: ”… den bäste Formgivaren”[[76]] precis som det är en förutsättning för skapande och är baserat på den universella visdomen, kan den politiska världen på samma sätt inte ögonblickligen utvecklas från fullkomlighetens lägsta punkt till ljusstyrkans och fullkomlighetens zenit. Snarare måste kvalificerade personer arbeta dag och natt med alla till buds stående medel som kommer att bidra till framsteg, tills regeringen och folket utvecklas på alla sätt från dag till dag och även från ögonblick till ögonblick.
När, genom gudomliga gåvor, tre saker framträder på jorden, kommer denna stoftets värld att få liv och framstå strålande utsmyckad och full av nåd. Detta är det första: Vårens fruktbara vindar, det andra: vårmolnens rika regn, och det tredje: den lysande solens värme. När genom Guds oändliga frikostighet dessa tre har förunnats kommer sedan sakta, genom Hans tillåtelse, torra träd och grenar åter att bli friska och gröna och pryda sig med många olika typer av blommor och frukter. Det är detsamma som när härskarens rättvisa och rena avsikter, de styrandes visdom, fulländade skicklighet och statskonst, och folkets beslutsamhet och oreserverade arbete, alla kombineras; då kommer dag för dag verkan av förbättringar, av långtgående reformer liksom regeringens och folkets stolthet och välstånd, att bli helt uppenbara.
Om de emellertid med fördröjning och senareläggning avser följande, att i varje generation bara en ytterst liten del av de nödvändiga reformerna skulle uppmärksammas, är detta ingenting annat än apati och tröghet och inga resultat skulle uppnås från ett sådant förfarande, utom ändlösa upprepningar av tomma ord. Om brådska är skadligt, är tröghet och slöhet tusen gånger värre. En medelväg är bäst, såsom det är skrivet: ”Det åligger dig att göra det goda mellan två onda ting,” detta hänvisar till medelvägen mellan de två ytterligheterna. ”Bind inte handen vid din hals, men sträck inte heller ut den så långt, ... utan gå en medelväg.”[[77]]
Det primära, det mest brådskande behovet är främjandet av utbildning. Det är otänkbart att någon nation skulle uppnå välstånd och framgång om inte denna högsta, denna grundläggande angelägenhet genomförs. Det främsta skälet till folkets tillbakagång och fall är okunnighet. Idag är det stora flertalet oinformerade även om vanliga frågor, hur mycket mindre förstår de då kärnan i viktiga problem och tidens komplexa behov.
Det är därför brådskande att fördelaktiga artiklar och böcker skrivs som tydligt och definitivt fastställer behoven för dagens människor och vad som kan bidra till samhällets lycka och framgång. Dessa bör offentliggöras och spridas över hela nationen, så att åtminstone folkets ledare blir väckta till en viss grad och står upp med alla till buds stående medel för att anstränga sig för det som leder dem till varaktig ära. Offentliggörande av höga tankar är den dynamiska kraften i livets artärer, det är själva världens själ. Tankar är ett gränslöst hav och tillvarons verkningskraft och varierande förhållanden är som vågornas olika former och individuella begränsningar. Inte förrän havet kokar kommer vågorna att stiga upp och sprida sina kunskaps pärlor på livets strand.
Du, min broder, är enbart dina tankar,
resten är bara muskler och ben.[[78]]
Den allmänna opinionen måste riktas mot vad som är värdigt denna dag och det är omöjligt utom genom användning av lämpliga argument och åberopande av tydliga, omfattande och avgörande bevis. För den hjälplösa massan vet ingenting om världen och det är ingen tvekan om att de söker och längtar efter sin egen lycka, men okunnighet är som en tung slöja som stänger dem ute från det.
Observera till vilken grad bristen på utbildning kommer att försvaga och förnedra ett folk. I dag år 1875 är världens största nation, befolkningsmässigt, Kina, som har något över fyra hundra miljoner invånare. Av det skälet, borde regeringen vara den mest framstående på jorden och dess folk det mest hyllade. Men tvärtom, på grund av bristande utbildning i kulturell och materiell civilisation är den den svagaste och mest hjälplösa av alla svaga nationer. För inte så länge sedan, gick en liten kontingent av engelska och franska trupper ut i krig mot Kina och besegrade landet så totalt att de tog över Peking, huvudstaden. Hade den kinesiska regeringen och folket hållit jämna steg med dagens avancerade vetenskap, hade de varit skickliga i civilisationskonsten och om då alla folk på jorden hade marscherat emot dem skulle attacken ha misslyckats och angriparna skulle ha återvänt besegrade varifrån de kom.
Ännu märkligare än denna episod är det faktum att Japans regering i början var undersåte och stod under Kinas beskydd och nu när det gått några år har Japan öppnat sina ögon och antagit metoder för modern utveckling och civilisation, främjat vetenskap och industri för användning för det allmänna och strävat till det yttersta av sin makt och kompetens till den punkt då allmänheten är inriktad på reformer. Denna regering har nu avancerat till en sådan punkt att trots dess befolkning är endast en sjättedel, eller ens en tiondel, av Kinas har den nyligen utmanat den senare staten och Kina har slutligen accepterat Japans villkor. Iaktta noga hur utbildning och civilisationskonst ger ära, välstånd, oberoende och frihet för en regering och dess folk.
Dessutom är det nödvändigt att inrätta skolor runtom i Persien, även i de minsta städerna och byarna på landsbygden och att uppmuntra människor på alla möjliga sätt att lära sina barn att läsa och skriva. Om nödvändigt, bör även utbildning göras obligatorisk. Tills folkets nerver och artärer väcks till liv kommer varje åtgärd som vidtas att visa sig vara förgäves, för människor är som den mänskliga kroppen och beslutsamheten och viljan att kämpa är som själen och en själlös kropp kan inte röra sig. Denna dynamiska effekt är närvarande i allra högsta grad i det persiska folkets natur och spridning av utbildning kommer frigöra dem.
Angående de element som anser att det varken är nödvändigt eller lämpligt att låna principer för civilisationen; grunderna för utveckling av social lycka mot höga nivåer i den materiella världen; de lagar som leder fram till grundliga reformer; metoder som utvidgar tillämpningsområdet för kultur – och att det är mycket mer passande att Persien och perser reflekterar över situationen och sedan skapar sina egna tekniker för utveckling.
Det är säkert att om, de främsta av nationens kraftfulla intelligens och överlägsna skicklighet, de mest framstående männens energi och föresatser vid det kejserliga hovet och beslutsamma ansträngningar av dem som har kunskap och kapacitet och är väl förtrogna med det politiska livets betydande lagar, alla skulle komma tillsammans och alla skulle göra sitt yttersta och undersöka och reflektera över varje detalj, liksom på de stora frågornas huvuddrag, är det stor sannolikhet, på grund av de effektiva planer som skulle utvecklas, att vissa förhållanden skulle bli grundligt reformerade. I de flesta fall, skulle de emellertid fortfarande vara tvungna att låna, eftersom under många gångna århundraden har hundratusentals personer ägnat hela sitt liv åt att testa dessa saker tills de var förmögna att åstadkomma dessa stora förändringar. Om allt detta skulle ignoreras och ansträngningar görs för att återskapa dessa medel i vårt eget land och på vårt eget sätt och således påverka den önskade utvecklingen skulle många generationer passera utan att målet skulle nås. Observera t.ex. att andra länder har varit ihärdiga under långa perioder tills de slutligen upptäckte ångkraften och genom det kunde lätt utföra tunga arbeten som en gång var bortom mänsklig styrka. Hur många århundraden skulle det ta om vi skulle överge användningen av denna kraft och i stället ansträngde oss till det yttersta för att uppfinna en ersättare. Det är därför bättre att fortsätta med ånga och samtidigt kontinuerligt undersöka möjligheten av en långt större kraft. Man bör betrakta andra tekniska framstegs beprövade användbarhet, att se vetenskap, konst och politiska formuleringar i samma ljus, – dvs. förfaranden som gång på gång har fastställts i gångna tidsåldrar och har satts på prov och vars många användningsområden och fördelar bevisligen har resulterat i statens härlighet och storhet och folkets välfärd och utveckling. Om allt detta skulle överges utan giltig anledning och försök gjordes med andra metoder för reformer, kan med tiden sådana reformer utvecklas och deras fördelar kan utnyttjas och bevisas, skulle många år och många liv förflyta. Under tiden, ”är vi fortfarande i första vägkröken”[[79]]
Den nuvarande överlägsenheten i förhållande till det förflutna består i att den nuvarande kan ta över och antas som en modell för många saker som har prövats och testats och de stora fördelar som har visat sig tidigare och att den kan göra sina egna nya upptäckter och genom dessa utöka sitt värdefulla arv. Det är då tydligt att tidigare prestationer och erfarenheter nu är kända medan de upptäckter som utmärker det nuvarande var okända i det förflutna. Detta förutsätter att den senare generationen består av personer med förmågor; annars hur många senare generationer har ens saknat så mycket som en droppe av den gränslösa oceanen av kunskap som var deras förfäders?
Betänk: Låt oss anta, att genom Guds kraft, vissa individer är placerade på jorden och dessa är uppenbarligen i behov av många ting, för att tillhandahålla mänsklig värdighet, lycka och bekvämlighet. Vad är det mest praktiska för dem: att förvärva dessa saker från sina samtida, eller bör de i varje kommande generation inte låna någonting, utan istället självständigt skapa det ena och andra av de hjälpmedel som är nödvändiga för människans existens?
Skulle vissa hävda att dessa lagar, principer och grunder för utvecklingen på de högsta nivåerna av ett fullt utvecklat samhälle, som är aktuella i andra länder inte är lämpade för det persiska folkets sedvänjor och traditionella behov och att det därför är nödvändigt att nationens planerare inom Iran gör sitt yttersta för att åstadkomma reformer som är lämpliga för Persien – låt dem först förklara vilken skada en sådan utländsk import kan vålla.
Om landet utvecklas, vägar repareras, får många hjälplösa det bättre genom olika medel, de fattiga rehabiliteras, massorna gör framsteg, möjligheterna till offentligt välstånd ökar, omfattningen av utbildning vidgas, regeringen ordentligt organiserad och det fria utövandet av individens rättigheter och säkerheten för hans person och egendom, hans värdighet och goda namn, säkerställd – skulle allt detta stå i strid med persiska folkets karaktär? Vad än som står i konflikt med dessa åtgärder har redan visat sig skadligt i varje land och berör inte en plats mer än en annan.
Dessa vidskepelser härrör i sin helhet från bristen på visdom och förståelse och otillräcklig iakttagelse och analys. Faktiskt, flertalet reaktionärer och förhalare döljer bara sina egna själviska intressen under en störtflod av fruktlösa ord och förvirrar de hjälplösa massornas sinnen med offentliga uttalanden som inte har något samband med deras väl dolda mål.
O Persiens folk! Hjärtat är ett gudomligt ansvar, rena det från egenkärlekens fläckar, pryd det den med den rena avsiktens krona tills den heliga äran, den bestående storheten hos denna berömda nation må lysa som den sanna morgonen på den lyckobådande himmelen. Dessa få jordiska dagar kommer försvinna som skuggor och vara över. Sträva då efter att Gud kan sprida sin nåd över er, att ni må bli positivt ihågkomna i hjärtat och på läpparna hos dem som komma skall. ”… och låt efterkommande släkten minnas mig som en man av sanning”[[80]]
Lycklig är den själ som glömmer sitt eget bästa och likt Guds utvalda kämpar med sina medmänniskor i tjänst för allas nytta, tills hon stärkt av välsignelser och Guds eviga bekräftelser, skall vara bemyndigad att höja denna mäktiga nation upp till sina urgamla härlighets tinnar och återställa detta förvissnade land med ett nytt friskt liv och som en andlig vårtid, pryda dessa träd som utgör människors liv med den vigda glädjens färska blad, blommor och frukter.
Källhänvisningar
Mírzá bok sk Khán Moshir od-Dowleh Sepahsalar (1828-1881) var premiärminister i Iran (Persien) under Qajar-dynastins kung Náṣiri’d-Dín Sháh Qajar mellan 1871 och 1873.
Efter en framgångsrik karriär i den iranska utrikesförvaltningen och tjänstgöring i Tiflis, blev Mírzá Ḥusayn Khán utnämnd till ambassadör i Istanbul under den stora ottomanska reformperioden efter 1856. Han verkar också ha påverkats av åtminstone två reformistiska tänkare: Fatáli Akhundov, som han lärde känna väl i Tiflis och Mírzá Malkam Khán, som han mötte i Istanbul.
Som premiärminister, övertalade han shahen att bevilja koncession för järnvägsbyggen – Reuter- koncessionen – och andra kommersiella projekt, utvecklingsprojekt till Julius de Reuter, Reuter koncessions och Baron de Reuter. Motstånd från byråkratiska fraktioner och kyrkliga (prästerskapets) ledare, tvingade shahen att avskeda honom som premiärminister och avbryta koncessionerna ↑
Koranens budskap [39:69] ”Och jorden skall lysa med sin Herres ljus. Och boken där allas handlingar är upptecknade skall tas fram och profeterna och de andra vittnena tillkallas och alla skall dömas på en grund av sanning och ingen skall tillfogas orätt.” ↑
Koranens budskap [55:1-3] ”Den Nåderike har lärt er Koranen. Han har skapat människan och lärt henne att tänka rätt och uttrycka sig klart. ” ↑
Koranens budskap [39:9] "Eller [skulle förnekaren kunna jämställas med] den som under nattlig vaka tillber sin Herre, med pannan ödmjukt tryckt mot marken eller stående upprätt, som har det eviga livet för ögonen och hoppas på sin Herres nåd? Säg: "Kan de som vet likställas med de som inte vet? Men bara de som har förstånd tänker igenom [dessa frågor]." ↑
Koranens budskap [41:53] ”Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, ända till dess uppenbarelsens sanning står klar för dem! Är det inte nog för dem att veta att din Herre är vittne till allt som sker?”
Koranens budskap [7:178] ”Den som Gud ger vägledning är på rätt väg och de som Gud låter gå vilse är förlorarna.”; [8:22] ”Dessa döva och stumma, som inte använder sitt förstånd, är inför Gud de uslaste av alla skapade varelser.”. ↑
Náṣiri’d-Dín Sháh ↑
Den ursprungliga persiska texten skriven 1875 hade inte författarens namn och den första engelska översättningen publicerad 1910 under titeln Civilisationens mystiska krafter, anger endast ”Skrivet på persiska av en framstående bahá’í-filosof.” ↑
Koranens budskap [76:7-10] ”Det är de som står fast vid sina löften och som bävar för den Dag då skräcken skall överskugga allt, de som ger den fattige, den faderlöse och fången att äta – oavsett deras eget behov och det pris de sätter på födan – och säger: ’Det är för Guds skull vi ger er att äta och vi väntar ingen gengåva och inget tack från er, vi fruktar vad vår Herre har i beredskap för oss en olycksdiger Dag!'”. ↑
Ester 1:1; 8:9; Jesaja 45:1, 14; 49:12. 2 Krönikeboken 36:22-23; Esra 1:2; ↑
Koranens budskap [6:90] ”… åt dem som Gud vägledde. Följ deras exempel Muhammed och säg: ’Jag begär inte ersättning av er för detta [budskap]; det är ingenting mindre än en påminnelse till alla folk.’”; [11:31] ”Jag säger inte till er att jag har Guds skatter i min hand och jag känner inte det som är dolt för människor. Jag säger inte heller att jag är en ängel. Inte heller säger jag om dem som ni betraktar med sådant förakt: 'Gud kommer aldrig att ge dem av Sitt goda'. Gud vet bäst vad de bär inom sig. Hade jag yttrat något sådant skulle jag sannerligen höra till de orättfärdiga.”; [11:29] ”Mitt folk! Jag begär ingen ersättning av er för detta budskap; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud. Och jag kommer inte att stöta bort dem som antar tron; de är ju kallade att möta sin Herre. Men jag ser att ni är människor utan begrepp om rätt och orätt.” ↑
Koranens budskap [14:20] ”…detta är ingen svårighet för Gud. ”; [14:23] ”Men de som tror och lever ett rättskaffens liv skall föras till lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid i enlighet med deras Herres vilja och där [änglarna] skall välkomna dem med fredshälsningen. ”; [35:17] ”…för Gud finns ingen svårighet.” ;[35:18] ”På ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda; och om den som bär en tung börda ropar på hjälp att bära den, skall ingen del av [denna börda] lyftas från hans [rygg], även om den [han ropar till] är en av hans närmaste. Du kan inte varna andra än dem som fruktar sin Herre trots att de inte kan se eller förnimma Honom och som förrättar bönen. Och den som vill rena sin [själ] är den ende som har gott av det. Gud är färdens mål. ” ↑
Koranens budskap [95:4] ”Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skepnad.” ↑
Imám 'Alí. ↑
Koranens budskap [5:14] ”I Vårt förbund med dem som säger ’Vi är kristna’ tog Vi löften också av dem och även de har glömt en del av det som de förmanades att lägga på minnet. Därför har Vi låtit fiendskap och hat uppstå bland dem och så skall det fortgå till Uppståndelsens dag. Gud skall en gång låta dem veta vad deras handlingar var värda.” [5:85] ”Och för vad de har sagt skall Gud belöna dem med lustgårdar vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid; detta är lönen till dem som gör det goda och det rätta.” ↑
Koranens budskap [29:2] ”Tror människorna att de efter att ha förklarat ’Vi tror’ skall lämnas i fred utan att få utstå prövningar.” ↑
.Jáhilíyyih: Perioden av hedendom på arabiska halvön före Muḥammads ankomst. ↑
Hedniska araber iakttog vapenvila, en separat och tre månader i följd. Under dessa perioder gjordes pilgrimsvandringar till Mecka och mässor ägde rum tillsammans med poesi tävlingar och liknande händelser. ↑
.Koranens budskap [16:123] ”Och tiden kom då Vi gav dig, Muhammed, ingivelsen att följa Abraham i hans rena, ursprungliga tro, han som inte var en sådan som ger avgudar sin dyrkan.”; [16:124] ”Sabbatsbudet infördes enbart för att straffa dem som inte kunde enas om vad Abrahams tro innebar. Men din Herre skall helt visst döma mellan dem på Uppståndelsens dag i alla frågor där de hade skiljaktiga meningar." [16:124] ” att följa Abraham i hans rena, ursprungliga tro.” ↑
.Koranens budskap [4:45] ”Men Gud känner era fiender väl och ni behöver ingen annan beskyddare, ingen annan hjälpare än Gud. ”; [4:46] ”…som förvränger uppenbarelsens ord…”; [5:16] ”… med den visar Han dem som söker Hans välbehag till räddningens vägar och leder dem enligt Sin vilja ut ur mörkret till ljuset och till en rak väg. ” ↑
.Jfr Bahá'u'lláh, Kitáb-i-Íqán, s. 86. ↑
.Om vi med ordet algebra avser den gren av matematiken som vi lär oss hur vi löser ekvationen x2 +5x=14, skriven på detta sätt, börjar vetenskapen på 1600-talet. Om vi låter ekvationen skrivas med andra och mindre lätthanterliga symboler, kan början betraktas som åtminstone så tidigt som på 200-talet. Om vi tillåter att den skall anges i ord och lösas, för enkla fall av positiva rötter, med stöd av geometriska figurer, var vetenskapen känd för Euklides och andra av den alexandrinsk skolan så tidigt som 300 f.kr. om vi tillåter mer eller mindre vetenskapliga gissningar för att uppnå en lösning, kan algebra sägas ha varit känd för sedan nästan 2000 år f.kr. och hade förmodligen uppmärksammats av den intellektuella klassen mycket tidigare... Namnet ”algebra” är ganska slumpartad. När Mohammad ibn Músá al-Khowárizmí... i Bagdad (c. 825) skrev sitt verk namnet Al-jebr w’al-muqábalah. Titeln är ibland översätts som ”återställning och ekvation”, men innebörden var inte ens klar för senare arabiska författare. Encyclopedia Britannica, 1952, s.v. Algebra ↑
Koranens budskap [39:12] ”… och jag har blivit befalld att vara den förste av dem som underkastar sig Guds vilja.”; [13:17] ”Han låter regn falla, som fyller uttorkade flodbäddar till brädden och det skummande vattnet för upp bottenslammet till ytan; på samma sätt utfälls slagg ur metallen som de smälter över eld för att av den tillverka prydnads- eller nyttoföremål. Så beskriver Gud sanningen och lögnen: slammet och slaggen stöts bort och försvinner, men det som är till människornas nytta blir kvar på jorden. Så framställer Gud Sina liknelser.”; [13:19] ”Kan den som vet att det som har uppenbarats för dig av din Herre är sanningen, likställas med den som är blind? Bara de som har förstånd ägnar detta eftertanke, ”; [39:22] ”… kan den som ledas av sin Herres ljus jämställas med den som är blind för Guds budskap?”; ↑
.Rúmí, Mathnaví, I, 1906-1907. ↑
.‘Ulamá, från arabiska, veta, kan översättas lärda män, vetenskapsmän, religiösa myndigheter. ↑
Exilarch, (Resh Galuta), en prins eller hövding för de i exilen i Babylon, som judarna, var än de befann sig, vördade. ↑
.Maund: En viktenhet i Ṭihrán och delar av Asien som motsvarar sex och två tredjedels pund. ↑
Koranens budskap [9:33] ”Det är Han som har sänt Sitt Sändebud med vägledningen och för att förkunna den sanna tron som skall föras till seger över all annan form av gudstro, hur förhatligt detta än kan vara för dem som sätter medhjälpare vid Guds sida.”; [48:28] ”Det är Han som har sänt Sitt Sändebud med vägledningen och för att förkunna den sanna tron som skall föras till seger över all annan form av gudstro. När Gud har talat behövs inga ytterligare vittnesbörd.”; [61:9] ”Det är Han som har sänt Sitt Sändebud med vägledningen och för att förkunna den sanna tron som skall föras till seger över all annan form av gudstro, hur förhatligt detta än kan vara för dem som sätter medhjälpare vid Guds sida. ” ↑
.Koranens budskap [54:55] ”Och de skall ta plats inför en allsmäktig Konung i sanningens församling.” ↑
.Koranens budskap [7:172]: Yawm-i-Alast, Dagen när Gud, adresserar Adams ättlingar och sade till dem: ”Är jag icke din herre?” (a-lastu Rabbikum bi) och de svarade: ”Ja, vi Vittnar.” ↑
.Koranens budskap [9:32] ”De försöker utsläcka Guds ljus med sina ord, men det är Guds vilja att Hans ljus skall lysa med full styrka, hur förhatligt detta än kan vara för förnekarna.”; [9:33] ”Det är Han som har sänt Sitt Sändebud med vägledningen och för att förkunna den sanna tron som skall föras till seger över all annan form av gudstro, hur förhatligt detta än kan vara för dem som sätter medhjälpare vid Guds sida.” ↑
Jfr. Koranen [27:12], som syftar på Moses:
”För in din hand och lägg den mot din sida; när du drar fram den skall den lysa vit, utan en fläck. Dessa är två av nio tecken som du skall visa för Farao och hans folk; de är människor förhärdade i synd och trots.”
jfr. Koranen [7:106-108] Farao sade: ”Om du har kommit med ett tecken, låt oss då se det - om du är en av dem som håller sig till sanningen.” Då kastade Moses sin stav och alla kunde se att den var en orm; och han drog fram sin hand och den lyste skinande vit inför alla kringstående.
jfr. Koranen [20:22-23] Tryck din hand under kläderna mot kroppens sida; då du drar fram den skall den vara skinande vit, utan en fläck - ett andra tecken efter tecknet med staven - Vi har nämligen velat låta dig se några av Våra stora tecken.
jfr. 2:a Mosebok [4:6-9]
Herren sade ytterligare till honom: ”Stick in handen i barmen!” Han gjorde så och när han drog ut handen, se, då var den vit som snö av spetälska. Sedan sade Gud: ”Stick tillbaka handen i barmen!” Mose gjorde så och när han drog ut den igen, se, då var den på nytt som hans övriga kropp. Och Herren sade: ”Om de inte tror dig eller ger akt på det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet. Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, tag då av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Vattnet som du tagit ur floden skall då förvandlas till blod på torra marken.”
jfr även Edward Fitzgerald’s Rubaiyat av Omar Khayyam:
”När det nya året återupplivar gamla önskningar,
drar sig eftertänksamma själar tillbaka,
När Moses vita hand på trädgrenen
släcks och Jesus suckar djupt.”
De här metaforerna hänvisar till vita blommor och vårens dofter. ↑
Koranens budskap [16:125] ”… lägg fram argumenten på ett måttfullt och försynt sätt …”; [16:126] ”Om ni besvarar ett angrepp som ni utsatts för, besvara det då med samma medel som användes mot er; men om ni visar tålamod är detta det bästa för de tålmodiga.” ↑
.Koranens budskap [24:35] ”Gud är himlarnas och jordens ljus. Hans ljus kan liknas vid en nisch där en lykta står. Lyktan är omsluten av glas och glaset lyser med en stjärnas glans. Det är en lykta tänd med olja från ett välsignat träd, ett olivträd som varken tillhör öst eller väst och vars olja nästan lyser utan att eld har rört vid den. Ljus över ljus! Gud leder till Sitt ljus den Han vill och därför framställer Han liknelser för människorna. Gud har kunskap om allt.” ↑
.Dhu'l-Awtád brukar översättas i Koranen som, Pålspetsaren, Pinnens uppfinnare, Herren över ett starkt välde, Den som är omgiven av ministrar etc. Awtád innebär pinnar eller tältpinnar. Jfr Koranens budskap [38:12] ”Före dem förkastade Noas folk sanningen och stammen Aad och de otaliga tältmasternas Farao ”; och [89:10] ”Och mot de oräkneliga tältmasternas Farao? ” ↑
.Koranens budskap [20:44] ”… men tala till honom i försonliga ordalag; kanske förmås han då till eftertanke eller grips av fruktan.” ↑
Koranens budskap 33:63: ”män kommer att be dig om ’timme’. Säger: kunskap om det är Gud allena.” Se även 22:1, ”jordbävningen i timmen”, etc. Se även Matteus 24:36, 42, etc. till För bahá'íer hänvisar det till Bábs och Bahá'u'lláhs ankomst. ↑
.Jfr islamiska trosbekännelsen, som ibland benämns de två vittnesbörden: ”Jag vittnar att det inte finns någon Gud utom Gud och Muḥammad är Guds profet.” ↑
.Jfr Koranens budskap 27:20 ff. ↑
Koranens budskap [12:44] ”De svarade: ’En högst förvirrande dröm! Vi är inte hemmastadda i drömtydningens konst.’”; [21:5] ”Och de går så långt att de säger: ’Detta är bara ett virrvarr av drömmar’ eller ’nej, han har själv hittat på alltsammans’ eller ’nej, han är ju poet’. – ’Låt honom nu visa oss ett tecken liksom de tidigare profeterna sändes med tecken!’ ”. ↑
Koranens budskap [24:39] ”Men de som förnekar sanningen – vad de tror sig ha åstadkommit är som en hägring i öknen, som den törstige uppfattar som vatten till dess han når fram och inte finner något vatten. Men där, helt nära, finner han Gud [som han förnekade och] som skall ge honom hans fulla lön. Gud är snar att kalla till räkenskap.”. ↑
1292 A.H. ↑
.Den föregående paragrafen, tillsammans med den senare paragrafen som börjar “Några få, omedvetna om kraften latent i människans bemödanden,” är översatta av Shoghi Effendi, bahá’í-trons Beskyddare. Jfr. The World Order of Bahá’u’lláh, ff. 37–38. ↑
Sásánídisk kung som regerade 531-578 e.kr. ↑
Dvs. hela världen ↑
Sa'dí, Gulistán, om kungar. ↑
Koranens budskap [17:82] ”[17:82] ”Med Koranen uppenbarar Vi det som är läkedom och nåd för de troende, men för syndarnas del påskyndar det bara deras marsch mot undergången.” ↑
Poeten Saná’í. ↑
Rúmí, Mathnaví, III, 4229-4231. ↑
Koranens budskap [2:26] ” Gud tvekar inte att framställa en liknelse om en mygga eller något ännu oansenligare. De troende vet att dessa [liknelser] är sanningen, [uppenbarad] av deras Herre, men de som inte vill tro säger: "Vad kan Gud ha velat säga med denna liknelse?" Därmed leder Han många vilse och ger även vägledning åt många; men Han leder ingen vilse utom dem som förhärdats i synd,
” ↑
.Koranens budskap [8:63] ”… och som Han har förenat i varm tillgivenhet och gjort till bröder. Om du så gav ut allt i världen hade du inte kunnat knyta dem till varandra med sådana band, men Gud lät denna tillgivenhet växa fram och gjorde dem till bröder. Han är allsmäktig, vis. ” ↑
Se Rúmí, Mathnaví, II, 185 och 189. Även Hadíth : ”Gud skapade varelser i mörkret, då han stänkte några av hans ljus på dem. Som en del av ljuset nått O rätt väg, medan de som missade avvikit från den raka vägen.” Jfr R. A. Nicholsons ”The Mathnawí of Jalálu’ddín Rúmí” i E. J. W. Gibbs Memorial Series. ↑
Koranens budskap [24:35] ”Gud är himlarnas och jordens ljus. Hans ljus kan liknas vid en nisch där en lykta står. Lyktan är omsluten av glas och glaset lyser med en stjärnas glans. Det är en lykta tänd med olja från ett välsignat träd, ett olivträd som varken tillhör öst eller väst och vars olja nästan lyser utan att eld har rört vid den. Ljus över ljus! Gud leder till Sitt ljus den Han vill och därför framställer Han liknelser för människorna. Gud har kunskap om allt”. ↑
Koranens budskap [2:59] ”Men de som framhärdade i synd satte andra ord i stället för det som de uppmanats att säga och Vi lät ett straff från ovan drabba dessa syndare på grund av deras trots och olydnad.” ↑
Koranens budskap [17:4] ff ”Genom uppenbarelsen gav Vi Israels barn en varning: ’Två gånger kommer ni att störa ordningen och fördärva sederna på jorden och visa ett högmod utan gräns.’” ↑
Matt. 5:43 i SFB15 lyder: ”Ni har hört att det är sagt: ’Du ska älska din nästa och hata din fiende’” Bibelforskare motsätter sig detta eftersom det strider mot kända lagar som i 3 Mosebok 19:18, ”Du skall inte hämnas och inte hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.”; 2 Mosebok 23:4-5 ”Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som har kommit vilse, skall du föra djuret tillbaka till honom. Och om du ser din oväns åsna ligga nertyngd under sin börda, skall du inte lämna mannen utan hjälp. Du måste på allt sätt hjälpa honom. ”;Ordspråk 25:21 ”Om din fiende är hungrig, ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka.”; Talmud, osv. ↑
Jfr 'Abdu'l-Bahá, Några besvarade frågor, Nr. 84 och Kungörelsen av universell fred, s. 385. Se även Galenos om Judar och Kristna av Richard Walzer, Oxford University Press, 1949, s. 15. Författaren hävdar att Galenos sammanfattning som här avses hänvisas till, har gått förlorad, finns endast bevarad i den arabiska texten. ↑
Koranens budskap [4:114] ”… den som verkar för sådana ändamål för att vinna Guds välbehag skall Vi skänka en riklig belöning. ”; [2:207] ”… att offra sig själv för att vinna Guds välbehag ….”, etc ↑
Koranens budskap [39:69] ”Och jorden skall lysa med sin Herres ljus. Och boken där allas handlingar är upptecknade skall tas fram och profeterna och de andra vittnena tillkallas och alla skall dömas på en grund av sanning och ingen skall tillfogas orätt. ”. ↑
Kaldéen var ett område i sydöstra Mesopotamien, i 1 Mos [11:28-31] nämnt som Abrahams ursprungliga hemland. Kaldéerna spelade vid 600-talets slut en dominerande roll, då assyriernas välde störtades och det nybabyloniska riket grundades. ↑
Marmarasjön; Turkiskt innanhav som tillsammans med Bosporen och Dardanellerna skiljer Turkiets europeiska och asiatiska delar åt. ↑
Den persiska texten translittereras här så att författarens namn är ”Draybár” och titleln på hans arbete är Folkens utvecklingen. Det är uppenbarligen John William Draper, 1811–1882, den hyllade kemisten och vitt kände historiken. Detaljerat material om islams bidrag till väst och om Gerbert (påven Sylvester II) finns i den andra volymen av det citerade arbetet. Något om Europas systematiskta obekräftade tacksamhetsskuld till Islám, författaren skriver: ”Orättvisa baserad på religiöst hat och nationell inbilskhet kan inte vara för evigt.” (Vol. II, s. 42, rev. utgåva) The Dictionary of American Biography anger att Drapers far var en katolik som övertagit namnet John Christopher Draper när han förskjutits av sin familj för att blivit metodist och att hans riktiga namn är okänt. Översättaren står i skuld till Mr. Paul North Rice, Chief of the New York Public Library’s Reference Department, för information om tillgängliga data om Drapers familje historia och nationalitet som står i konflikt med varandra: ”The Drapers in America” by Thomas Waln-Morgan (1892) hävdar att Drapers far var född i London, medan Albert E. Henschel i ”Centenary of John William Draper” (New York University ”Colonnade”, juni 1911) skriver följande: ”Alla de bland oss som kan spåra sin härstamning till soliga områden i Italien, kan känna stolthet för John William Draper, för hans far, John C. Draper, var född italienare ...” översättaren tackar också fru Laura Dreyfus-Barney för utredningar i anslutning till denna text i Library of Congress and the Bibliothèque Nationale. ↑
Koranens budskap [3:110] ”Ni utgör det bästa samfund som fått uppstå bland och för människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud. Om efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser hade trott på denna, skulle det helt visst ha varit bäst för dem. Fastän det finns bland dem de som tror, har de flesta av dem förhärdat sig i trots och olydnad.” ↑
Koranens budskap [3:104] ”och bli till en gemenskap av människor som uppmanar varandra att göra gott och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt. Dem skall det gå väl i händer. ”. ↑
Koranens budskap [16:90] ”Gud befaller att rätt och rättvisa skall råda människor emellan och befaller dem att göra gott och att vara givmilda mot de närmaste och Han förbjuder alla skamlösa handlingar och allt som strider mot rimlighet och förnuft och allt som innebär en kränkning av andras rätt. Han förmanar och varnar er, för att ni skall lägga det på hjärtat.”
T ↑
Koranens budskap [7:199] Överse med människornas natur [och deras brister], och uppmana [alla att visa] hövlighet och vänlighet och undvik [alla ordväxlingar med] dem som [står kvar i hednisk] okunnighet. ↑
Koranens budskap [3:134] ” de som ger åt andra såväl i välfärdens dagar som i tider av brist och som lägger band på sin vrede och förlåter sina medmänniskor - Gud älskar dem som gör det goda och det rätta
” ↑
Koranens budskap [2:177] "Fromheten består inte i att ni vänder ansiktet mot öster eller väster. Sann fromhet äger den som tror på Gud och den Yttersta dagen och änglarna och uppenbarelsen och profeterna och som ger [av] det han äger - vilket pris han än sätter på detta - till de anhöriga, de faderlösa och de behövande, till vandringsmannen och tiggarna och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och som förrättar bönen och erlägger allmoseskatten och som håller sina löften och som med tålamod bär lidande och motgång och som håller stånd i farans stund. De har visat att deras tro är sann; de fruktar Gud." ↑
Koranens budskap [2:172] ”Troende! Är av de goda ting som Vi skänker er för ert uppehälle och tacka Gud, om det är Honom ni vill dyrka.” ↑
Koranens budskap [2:207] ”Det finns också den människa som är beredd att offra sig själv för att vinna Guds välbehag. - Gud ömmar för Sina tjänare. ” ↑
Koranens budskap [42:36] ”...och som [i allt] iakttar regeln om samråd”. ↑
Koranens budskap [3:159] ”I Sin barmhärtighet lät Gud dig visa dem mildhet; om du hade varit sträng och hård och tillslutit ditt hjärta för dem, skulle de helt säkert ha dragit sig ifrån dig. Glöm därför nu deras fel och be Gud förlåta dem. Inhämta deras råd i de angelägenheter som är av vikt och när du väl har fattat ditt beslut, sätt då din lit till Gud; Gud älskar dem som sätter sin lit till Honom”. ↑
Koranens budskap [17:13] ”Och Vi har bundit varje människas bestämmelse vid hennes hals och på Uppståndelsens dag skall Vi lägga fram för henne en bok som hon finner uppslagen.”
Koranens budskap [59:9] ”Till dem hör också de som var bofasta i staden och antog tron före utvandrarnas ankomst och som med kärlek bemötte alla som sökte tillflykt hos dem och inte missunnade dem vad de fick ta emot, utan tvärtom gav dem företräde, trots att de själva måste göra uppoffringar. De som värjer sig för girighetens frestelser - dem skall det gå väl i händer.” ↑
Koranens budskap [23:14]: ”Välsignad vare Gud, den bäste Formgivaren! .” ↑
Koranens budskap [17:29] ”Bind inte handen vid din hals, men sträck inte heller ut den så långt, att du får förebråelser för slösaktighet eller till sist själv råkar i nöd. ”; [17:110] ”… utan gå en medelväg. ” ↑
Rúmí, Mathnaví, II 2:277. Nästa rad lyder:
en trädgård nära, om denna tanke är en ros, men om det är ett törne, då passar den bara att bränna. ↑
Från raden: ”Attár har passerat genom sju städer av kärlek och vi är fortfarande i första vägkröken.” ↑
Koranens budskap [26:84] ”… och låt efterkommande släkten minnas mig som en man av sanning ”. ↑