År 1953 satte Shoghi Effendi, bahá’í-trons beskyddare, upp sammanställningen av en sammanfattning och kodifiering av lagarna och förordningarna i Kitáb-i-Aqdas, en oundgänglig förberedelse inför översättningen av boken, som ett av målen för tioårsplanen. Han arbetade själv med kodifieringen men hade inte avslutat den när han avled 1957. Hans arbete låg till grund för de fortsatta ansträngningarna, och den volym som resulterade gavs ut 1973. Denna publikation omfattade, utöver själva sammanfattningen och kodifieringen samt förklarande noter, en sammanställning av de stycken i Kitáb-i-Aqdas som redan hade översatts av Shoghi Effendi och som publicerats i olika böcker. Sammanfattning och kodifiering täckte texten både i Kitáb-i-Aqdas och i Frågor och svar, som utgör ett appendix till Aqdas. 1986 beslutade Universella Rättvisans Hus att tiden hade kommit då färdigställandet av en engelsk översättning av den fullständiga texten i den Heligaste boken både var möjlig och oundgänglig och gjorde detta till ett mål i sexårsplanen 1986–1992. Publiceringen på engelska kommer att följas av översättningar till andra språk.
Det är vedertaget att Kitáb-i-Aqdas, såsom helig skrift, bör återges i en form som kan läsas på ett enkelt och inspirerande sätt, utan de fotnoter och indexeringar som akademiska texter vanligen är fyllda av. För att underlätta för läsaren att följa textens flöde och dess växlande teman har emellertid styckeindelningar gjorts – sådana indelningar förekommer vanligen inte i arabiska litterära verk – och dessa stycken har sedan numrerats för att underlätta tillgänglighet och indexering samt för att referenser skall bli enhetliga mellan alla de språk som verket kommer att publiceras på.
Efter Aqdas text följer en kort sammanställning av skrifter av Bahá’u’lláh som utgör tillägg till den Heligaste boken och en översättning av Frågor och svar, som här publiceras för första gången.
Shoghi Effendi uppgav att den engelska översättningen av Aqdas skall ges ”omfattande kommentarer”. Den princip som följts i iordningställandet av noterna har varit att fokusera på de punkter som för en icke-arabisktalande person skulle kunna te sig oklara eller som av olika orsaker kräver förklaring eller bakgrundsinformation. De är inte avsedda att vara en heltäckande kommentar till texten utöver dessa grundläggande krav.
Noterna, som har placerats efter sammanfattning och kodifiering, har numrerats löpande. Var och en föregås av citeringen av den text den avhandlar och anger numret på det stycke där detta citat förekommer. Detta underlättar för korsreferenser mellan texten och noterna samtidigt som det möjliggör för läsare att studera noterna utan att upprepat gå tillbaka till texten, om de så önskar. Förhoppningen är att på detta sätt kunna möta behoven hos läsare med ett brett spektrum av bakgrunder och intressen.
Sökordsregistret vägleder till ämnen i volymens alla delar.
Kitáb-i-Aqdas betydelse och karaktär, samt det omfång av ämnen som boken omfattar, har målande skildrats av Shoghi Effendi i Gud passerar förbi, hans historiska krönika över det första bahá’í-århundradet. Som stöd för läsaren tillhandahålls dessa sidor i det avsnitt som följer omedelbart efter inledningen. Sammanfattning och kodifiering, som åter publiceras i denna volym, utgör ytterligare ett hjälpmedel för att ernå en överblick över boken.
Detta år, bahá’í-erans 149:e, markerar hundraårsminnet av bortgången av Bahá’u’lláh, bäraren av Guds universella uppenbarelse, förutbestämd att leda mänskligheten till dess kollektiva mognad. Att denna tilldragelse högtidlighålls av ett samfund av troende som representerar ett tvärsnitt av hela mänskligheten, och som under ett och ett halvt århundrade har etablerats i jordens mest avlägsna hörn, är en yttring av de enande krafter som har frigjorts av Bahá’u’lláhs ankomst. Ett ytterligare vittnesbörd om dessa krafters verkan kan ses i hur omfattande Bahá’u’lláhs vision i så många avseenden har förebådat nutida mänsklig erfarenhet. Det är ett gynnsamt tillfälle för publiceringen av denna första auktoriserade översättning till engelska av Hans uppenbarelses moderbok, Hans ”den Heligaste boken”, den bok vari Han lägger fram Guds lagar för en religionsordning bestämd att bestå i icke mindre än ett tusen år.
Bland de mer än hundra volymer som utgör Bahá’u’lláhs heliga skrifter är Kitáb-i-Aqdas av unik betydelse. Att ”bygga en ny värld” är Hans budskaps anspråk och utmaning och Kitáb-i-Aqdas är urkunden för den framtida världscivilisation som Bahá’u’lláh har kommit för att bygga. Dess föreskrifter vilar helt och hållet på den grundval som upprättats av tidigare religioner ty, med Bahá’u’lláhs ord, ”Detta är Guds oföränderliga tro, evig i det förgångna, evig i framtiden.” I denna uppenbarelse förstås begreppen från förr på en högre nivå och de sociala lagarna, som förändras för att passa den tid som nu gryr, är utformade för att leda mänskligheten framåt, in i en världscivilisation vars prakt man ännu knappt kan föreställa sig.
Då Kitáb-i-Aqdas bekräftar giltigheten hos gångna tiders stora religioner, upprepar boken ånyo de eviga sanningar som förkunnats av alla de gudomliga budbärarna: Guds enighet, kärlek till nästan och det moraliska syftet med jordelivet. Samtidigt avlägsnar den de element av tidigare religiös kodex som nu utgör hinder för världens framväxande enhet och för ombyggandet av människosamhället.
Guds lag för denna religionsordning möter hela människofamiljens behov. Det finns lagar i Kitáb-i-Aqdas som främst riktar sig till en viss del av mänskligheten och som omedelbart kan förstås av dem, men som vid en första läsning kan te sig obegripliga för personer från en annan kultur. Ett exempel på detta är den lag som förbjuder att man biktar sina synder inför en medmänniska, som även om den är förståelig för dem som har kristen bakgrund kan förbrylla andra. Många lagar behandlar ämnen som funnits i tidigare religionsordningar, speciellt de två senaste, de som utgått från Muḥammad och från Báb och som finns nedtecknade i Koranen respektive Bayán. Även om vissa påbud i Aqdas har en så specifik hänsyftning, är de icke desto mindre allomfattande. Genom sin lag avslöjar Bahá’u’lláh gradvis signifikansen av de nya nivåer av kunskap och beteende, som världens folk nu kallas till. Hans bud är infattade i andliga kommentarer och påminner ständigt läsaren om principen att dessa lagar, oavsett vilket ämne de avhandlar, tjänar att skänka människosamhället ro, höja beteendenormen hos människorna, öka omfånget av mänsklig förståelse och förandliga livet för alla och envar. Genomgående är det den enskilda själens relation till Gud och uppnåendet av dess andliga bestämmelse som är det yttersta målet med religionens lagar. ”Tro ej”, bekräftar Bahá’u’lláh själv, ”att vad Vi har uppenbarat för er blott och bart är en samling lagar. Nej, med maktens och styrkans fingrar har Vi brutit förseglingen på det utsökta vinet.” Hans lagbok är Hans ”tyngsta vittnesbörd inför alla människor och den Allbarmhärtiges bevis för alla som finns i himmelen och alla som finns på jorden.”
En introduktion till det andliga universum som avtäckts i Kitáb-i-Aqdas skulle förfela sitt syfte om den inte bekantade läsaren med de tolkande och lagstiftande institutioner som Bahá’u’lláh oskiljaktigt förbundit med det lagsystem som sålunda uppenbarats. Som grundval för denna vägledning ligger den unika roll som Bahá’u’lláhs skrifter – ja, texten i själva Kitáb-i-Aqdas – tilldelar Hans äldste son, ‘Abdu’l-Bahá. Denna unika person är på samma gång förebilden för det levnadsmönster som Hans far undervisade om, den gudomligt inspirerade auktoritativa uttolkaren av Hans läror och centrum och svängtapp i det förbund som bahá’í-uppenbarelsens instiftare slutit med alla dem som erkänner Honom. ‘Abdu’l-Bahás ämbetstid om tjugonio år förlänade bahá’í-världen en belysande samling av kommentarer, som ger många perspektiv på förståelsen av Hans faders syfte.
I sitt testamente förlänade ‘Abdu’l-Bahá sin äldste dotterson, Shoghi Effendi, ställningen Sakens beskyddare och ofelbar uttolkare av dess läror, samt bekräftade den myndighet och garanti om gudomlig ledning som av Bahá’u’lláh givits Universella Rättvisans Hus, i alla frågor ”som ej till det yttre uppenbarats i boken”. Beskyddarskapet och Universella Rättvisans Hus kan således, med Shoghi Effendis ord, ses som ”de tvenne efterträdarna” till Bahá’u’lláh och ‘Abdu’l-Bahá. Dessa är de högsta institutionerna i den administrativa ordning som grundades och förutskickades i Kitáb-i-Aqdas och utarbetades av ‘Abdu’l-Bahá i dennes testamente.
Under sin 36 år långa ämbetstid byggde Shoghi Effendi upp en struktur med valda andliga råd – de Rättvisans hus som åsyftas i Kitáb-i-Aqdas och som nu är i sitt embryonala stadium – och i samarbete med dem inledde han det systematiska genomförandet av den gudomliga plan som ‘Abdu’l-Bahá hade lagt fram för spridandet av tron världen över. Han satte även, baserat på den starka administrativa struktur som hade skapats, i rörelse den process som var en oundgänglig förberedelse för valet av Universella Rättvisans Hus. Denna institution, som kom till stånd i april 1963, väljs i en trestegsprocess av vuxna bahá’íer världen över genom sluten omröstning och majoritetsval. Bahá’u’lláhs uppenbarade ord, tillsammans med Förbundets centrums och Sakens beskyddares tolkningar och förklaringar, utgör de bindande referensramarna för Universella Rättvisans Hus och utgör dess fasta grund.
Vad gäller själva lagarna avslöjar en noggrann undersökning att de reglerar tre områden: individens relation till Gud, fysiska och andliga angelägenheter som är individen till direkt gagn samt relationer mellan individer och mellan individen och samhället. De kan grupperas under följande rubriker: bön och fasta; lagar av personlig karaktär som reglerar äktenskap, skilsmässa och arv; en rad andra lagar, förordningar och förbud likväl som uppmaningar samt upphävandet av specifika lagar och förordningar från tidigare religionsordningar. Ett iögonfallande kännetecken är deras koncisa form. De utgör kärnan i en omfattande lagstiftning, som kommer att växa fram under kommande århundraden. Universella Rättvisans Hus kommer att arbeta fram lagen i enlighet med den myndighet som Bahá’u’lláh själv förlänat det. I en av sina skrifter belyser ‘Abdu’l-Bahá denna princip:
De ämnen av större betydelse som utgör grunden för Guds lag är uttryckligen nedtecknade i texten, men underordnade lagar har lämnats till Rättvisans hus. Visdomen i detta är att tiderna aldrig förblir desamma, ty förändring är en nödvändig egenskap och ett oundgängligt attribut hos denna värld och hos tid och plats. Därför kommer Rättvisans hus att fatta beslut i enlighet med detta…Kort sagt, detta är visdomen i att hänskjuta samhällets lagar till Rättvisans hus. I islam uppenbarades likaledes inte heller varje påbud uttryckligt; ja, inte ens en tiondel av en tiondel inkluderades i texten. Även om alla viktigare ämnen omnämndes specifikt, fanns det utan tvivel tusentals lagar som inte specificerades. Dessa utformades i en senare tid av teologerna, i enlighet med islamisk rättspraxis, och individuella teologer drog motstridiga slutsatser ur de ursprungligt uppenbarade förordningarna. Alla dessa verkställdes. I dag vilar denna rätt att dra slutsatser hos Rättvisans hus, och enskilda lärda personers slutsatser och slutledningar har ingen auktoritet såvida de inte bekräftas av Rättvisans hus. Skillnaden är just denna, att ur slutledningarna och bekräftelserna från institutionen Rättvisans hus, vars medlemmar väljs och är kända av hela det världsomspännande bahá’í-samfundet, kommer inga meningsskiljaktigheter att uppstå; medan enskilda teologers och lärda personers slutledningar tvivelsutan skulle leda till meningsskiljaktigheter och sluta med schism, splittring och upplösning. Ordets enhet skulle förstöras, trons enighet skulle försvinna och Guds tros byggnadsverk skulle vackla.
Även om Universella Rättvisans Hus uttryckligen är bemyndigat att förändra eller återkalla sin egen lagstiftning efterhand som förhållandena förändras, vilket ger bahá’í-lagen ett oundgängligt element av flexibilitet, kan det inte upphäva eller förändra någon av de lagar som uttryckligen fastställts i den heliga texten.
Det samhälle för vilket vissa av Aqdas lagar har utformats kommer endast gradvis att förverkligas och Bahá’u’lláh har sörjt för den tilltagande tillämpningen av bahá’í-lagen:
I sanning, Guds lagar är såsom oceanen och människobarnen är såsom fiskar, förstod de det blott. Emellertid måste man utöva takt och visdom då man efterlever dem… Då de flesta människor är svaga och fjärran från Guds syfte måste man under alla omständigheter utöva takt och aktsamhet, på det att inget må hända som kunde orsaka oro och split eller få de försumliga att höja sina röster. Sannerligen, Hans frikostighet är större än hela universum och Hans skänker har omslutit alla jordens inbyggare. Man måste leda mänskligheten till den sanna förståelsens ocean i en anda av kärlek och tolerans. Kitáb-i-Aqdas själv bär vältaligt vittnesbörd om Guds försyn.
Den princip som styr denna progressiva tillämpning formulerades i ett brev som skrevs till ett nationellt andligt råd å Shoghi Effendis vägnar 1935:
De lagar som uppenbarats av Bahá’u’lláh i Aqdas är, närhelst de är tillämpbara och inte står i direkt motsättning till landets lagar, absolut bindande för varje troende eller bahá’í-institution vare sig det är i öst eller väst. Vissa lagar… bör av alla troende betraktas som universellt och nödvändigt tillämpliga redan nu. Andra har formulerats för ett samhällstillstånd förutbestämt att framträda ur de kaotiska förhållanden som är förhärskande i dag… Det som inte har formulerats i Aqdas, jämte smärre ämnen och ämnen av sekundär betydelse som uppstår ur tillämpandet av de lagar som redan formulerats av Bahá’u’lláh, måste stadgas av Universella Rättvisans Hus. Denna institution kan skapa komplement till, men aldrig ogiltigförklara eller ens i minsta grad modifiera, det som redan formulerats av Bahá’u’lláh. Ej heller har Beskyddaren någon som helst rätt att förminska de bindande kraven och än mindre att upphäva föreskrifterna i en så grundläggande och helig bok.
Det antal lagar som är bindande för bahá’íerna utökas inte genom publiceringen av denna översättning. Då det anses passande, kommer bahá’í-samfundet att underrättas om vilka ytterligare lagar som är bindande för de troende och den vägledning eller ytterligare lagstiftning som är nödvändig för tillämpningen av dem kommer att tillhandahållas.
I allmänhet har lagarna i Kitáb-i-Aqdas nedtecknats koncist. Ett exempel på detta kortfattade sätt kan ses i det faktum att många uttrycks som om de bara gäller män,2 men det är uppenbart utifrån Beskyddarens skrifter att då Bahá’u’lláh har formulerat en lag som gäller mellan en man och en kvinna gäller den mutatis mutandis mellan kvinna och man, om inte sammanhanget omöjliggör detta. Texten i Kitáb-i-Aqdas förbjuder exempelvis en man att gifta sig med sin faders hustru (d.v.s. sin styvmor) och Beskyddaren har angivit att en kvinna likaledes är förbjuden att gifta sig med sin styvfar. Denna förståelse av lagens innebörd har långtgående följder i ljuset av den grundläggande bahá’í-principen om jämställdhet mellan könen och skall hållas i minnet då den heliga skriften studeras. Att män och kvinnor skiljer sig från varandra vad gäller vissa kännetecken och funktioner är ett oundgängligt naturens faktum och möjliggör deras komplementära roller inom vissa områden av samhällslivet; men det är talande att ‘Abdu’l-Bahá har angivit att ” jämställdhet mellan män och kvinnor, förutom i några försumbara fall, fullt ut och kategoriskt förkunnats” i denna religionsordning.
Det nära förhållandet mellan Kitáb-i-Aqdas och tidigare religionsordningars heliga böcker har redan omnämnts. Synnerligen nära är förhållandet till Bayán, den lagbok som uppenbarades av Báb. Detta belyses i följande utdrag från brev skrivna å Beskyddarens vägnar:
Shoghi Effendi anser att bahá’í-uppenbarelsens odelbarhet som en fullödig helhet som innefattar Bábs tro bör betonas… Bábs tro bör inte skiljas från Bahá’u’lláhs. Även om lärorna i Bayán har upphävts och ersatts av Aqdas lagar, skall vi ändå, som följd av det faktum att Báb såg sig som Bahá’u’lláhs förelöpare, betrakta Hans religionsordning tillsammans med Bahá’u’lláhs som utgörande en enda enhet, där den förstnämnda är förberedelse inför den sistnämndas ankomst.
Báb anger att Hans lagar är tillfälliga och avhängiga av den framtida manifestationens godkännande. Detta är anledningen till att Bahá’u’lláh i Aqdas bekräftar vissa av de lagar som återfinns i Bayán, modifierar andra och undanröjer många.
På samma sätt som Bayán uppenbarades av Báb vid mitten av dennes ämbetstid, uppenbarade Bahá’u’lláh Kitáb-i-Aqdas omkring 1873, ett tjugotal år efter att Han i Síyáh-Chál i Ṭihrán hade mottagit de första antydningarna om sin uppenbarelse. I en av sina skrifter anger Han att efter att Aqdas uppenbarats, sändes den inte till vännerna i Iran förrän en tid senare. Shoghi Effendi har återgivit:
Bahá’u’lláhs formulerande, i Kitáb-i-Aqdas, av de grundläggande lagarna Hans religionsordning följdes, då Hans uppdrag gick mot sitt slut, av kungörandet av vissa bud och principer som hör till kärnan i Hans tro, av bekräftandet av sanningar som Han tidigare hade förkunnat, av förtydligandet och klarläggandet av vissa av de lagar som Han redan hade stadfäst, av uppenbarandet av ytterligare profetior och varningar och av upprättandet av komplementära förordningar, utformade att komplettera föreskrifterna i Hans heligaste bok. Dessa upptecknades i oräkneliga skrifter som Han fortsatte att uppenbara till sitt jordelivs sista dagar…
Bland dessa verk finns Frågor och svar, en sammanställning gjord av Zaynu’l-Muqarrabín, den mest framstående av dem som transkriberade Bahá’u’lláhs skrifter. Den består av svar som uppenbarades av Bahá’u’lláh till frågor som ställdes till Honom av olika troende och utgör en ovärderlig bilaga till Kitáb-i-Aqdas. År 1978 publicerades de mest betydande av de övriga skrifterna av detta slag på engelska som en sammanställning. Den har på svenska titeln Skrifter av Bahá’u’lláh uppenbarade efter Kitáb-i-Aqdas.
Några år efter att Kitáb-i-Aqdas uppenbarades lät Bahá’u’lláh sända kopior av manuskriptet till bahá’íer i Iran och år 1308 A.H. (1890–1891 A.D.), mot slutet av sin levnad, arrangerade Han för publiceringen av bokens ursprungliga arabiska text i Bombay.
Något bör sägas om den språkliga stil med vilken Kitáb-i-Aqdas har återgivits på engelska. Bahá’u’lláh besatt en enastående skicklighet i arabiska och föredrog att använda språket i de skrifter och andra texter där dess exakthet var särskilt lämpad att förklara grundläggande principer. Utöver valet av själva språket har den stil som använts en upphöjd och känsloladdad karaktär, oerhört fängslande, särskilt för dem som är bekanta med den stora litterära tradition ur vilken den framsprungit. Då han grep sig an sin översättaruppgift ställdes Shoghi Effendi inför utmaningen att finna en engelsk stil som inte endast troget skulle återge exaktheten i textens innebörd, utan även hos läsaren frambringa den anda av meditativ vördnad som är ett kännetecken på upplevelsen av originalet. Det uttryckssätt han valde, som erinrar om den stil som användes av sextonhundratalets bibelöversättare, fångar Bahá’u’lláhs upphöjda arabiska stil på samma gång som det fortfarande är tillgängligt för den samtida läsaren. Hans översättningar är därtill upplysta av hans unikt inspirerade förståelse av innebörden och följderna av originalen.
Även om både arabiska och engelska är språk med rik vokabulär och varierade uttryckssätt, skiljer de sig markant till form. Arabiskan i Kitáb-i-Aqdas kännetecknas av stor täthet och kärnfullhet. Det är karaktäristiskt för denna stil att om en betydelse är uppenbar, skall den inte uttryckligt anges. Detta utgör ett problem för läsare vars kulturella, religiösa och litterära bakgrund är helt annan än den arabiska. En bokstavlig översättning av ett stycke som är tydligt på arabiska skulle kunna bli otydlig på engelska. Det blir därför nödvändigt att i den engelska översättningen av sådana stycken inkludera det element i den arabiska meningen som är uppenbart underförstått i originalet. Samtidigt är det avgörande att undvika att extrapolera denna process till den grad att den oförsvarligt utvidgar originalet eller inskränker dess innebörd. Att finna den rätta balansen mellan skönhet och klarhet, å ena sidan, och bokstavlighet, å den andra, är en av de stora utmaningar som översättarna har stått inför och som har givit upphov till upprepade omprövningar av återgivningen av vissa ställen. En annan stor svårighet är den juridiska innebörden av vissa arabiska termer som har ett betydelsespann som skiljer sig från liknande termer på engelska.
Heliga skrifter fordrar otvetydigt yttersta noggrannhet och trohet vid översättning. Detta gäller i synnerligen när det rör en lagbok, där det är avgörande att läsaren inte leds fel eller dras in i fruktlösa dispyter. Som förväntat har översättningen av den Heligaste boken varit ett ytterst svårt arbete som har fordrat rådslag med experter i många länder. Eftersom ungefär en tredjedel av texten redan hade översatts av Shoghi Effendi var det nödvändigt att eftersträva tre egenskaper i översättningen av de återstående avsnitten: exakthet i innebörden, skönhet i engelskan och överensstämmelse med den stil som använts av Shoghi Effendi.
Vi är nu övertygade om att översättningen nått ett stadium där den representerar en acceptabel återgivning av originalet. Icke desto mindre kommer den tvivelsutan att ge upphov till frågor och förslag som kan komma att sprida ytterligare ljus över dess innehåll. Vi är djupt tacksamma för det trägna och minutiösa arbete som utförts av medlemmarna i de kommittéer som vi givit i uppdrag att förbereda och gå igenom denna översättning av Aqdas och att sammanställa noterna. Vi är förvissade om att denna första auktoriserade engelska utgåva av Kitáb-i-Aqdas kommer att göra det möjligt för läsaren att åtminstone få en uppfattning om prakten hos bahá’í-uppenbarelsens moderbok.
Vår värld har inträtt i det mörkaste skedet av en tidsålder av omvälvande förändring, mer omfattande än någonsin skådat i hela dess tumultartade historia. Dess folk, oberoende av ras, nation och religion, står inför utmaningen att låta alla mindre lojaliteter och begränsande identiteter underkastas sin enhet som medborgare i ett enda planetariskt hemland. Med Bahá’u’lláhs ord: ”Mänsklighetens välfärd, dess fred och säkerhet, är ouppnåeliga så länge dess enhet icke är fast grundad.” Må publiceringen av denna översättning av Kitáb-i-Aqdas ge en förnyad impuls till förverkligandet av denna universella vision och en världsomfattande pånyttfödelse.
UNIVERSELLA RÄTTVISANS HUS
↑ 1 Inledning till den engelska översättningen av Kitáb-i-Aqdas, utgiven 1992 [ö.a.].
↑ 2 I engelska språket används ”man”, ett ord i maskulinum, för både människa och man. I svenska språket är ”människa” ett ord i femininum. Som en följd av detta skiljer sig språken åt då man behöver använda ett pronomen som åsyftar människor av vare sig explicit eller implicit angivet kön. I detta verk avstår vi från den svenska användningen av hon/henne/hennes (vid andra tillfällen än då substantivet ”människan” uttryckligen åsyftas) och tillämpar den engelska lösningen han/honom/hans [ö.a.].
av Shoghi Effendi
Hämtad ur Gud passerar förbi,
hans krönika över det första bahá’í-seklet
Hur unik och ofantlig denna förkunnelse än var, visade den sig blott vara ett förspel till en än mäktigare uppenbarelse av dess upphovsmans skaparkraft och till vad som mycket väl kan anses vara den mest betydande gärningen under Hans ämbetstid – kungörandet av Kitáb-i-Aqdas. Hänvisad till i Kitáb-i-Íqán som den huvudsakliga förvaringsplatsen för den lag som profeten Jesaja siat om och som Uppenbarelsebokens författare beskrivit som ”en ny himmel och en ny jord”, som ”Guds tabernakel”, som ”den heliga staden”, som ”en brud”, ett ”nytt Jerusalem” som kommer ned ” från Gud” kan denna ”den Heligaste boken”, vars föreskrifter skall bestå oförvanskade i inte mindre än ett tusen år och vars system kommer att spänna över hela planeten, mycket väl betraktas som den klarast strålande utgjutelsen av Bahá’u’lláhs medvetande, som Hans religionsordnings moderbok och som urkunden för Hans nya världsordning.
Uppenbarad en kort tid efter att Bahá’u’lláh förflyttats till ‘Údí Khammárs hus (cirka 1873), vid en tid då Han ännu var omsluten av de vedermödor som drabbat Honom till följd av de gärningar som begåtts av Hans fiender och av dem som gjort anspråk på att hålla fast vid Hans tro, står denna bok, denna skattkammare där Hans uppenbarelses ovärderliga ädelstenar ligger förvarade, i kraft av de principer den inskärper, de administrativa institutioner den instiftar och det ämbete den förlänar den utnämnde efterträdaren till dess upphovsman, ut såsom unik och ojämförlig bland världens heliga skrifter. Ty, till skillnad från Gamla testamentet och de heliga böcker som föregick det vari de föreskrifter som yttrats av profeten själv är obefintliga; till skillnad från evangelierna, där de fåtaliga yttranden som tillskrivs Jesus Kristus inte ger någon klar vägledning angående den framtida förvaltningen av Hans tros angelägenheter; till skillnad även från Koranen som, om än uttrycklig i de lagar och föreskrifter som formulerats av Guds apostel, är tyst om den ytterst betydelsefulla frågan om succession, bevarar Kitáb-i-Aqdas, som från början till slut uppenbarats av religionsordningens upphovsman själv, åt eftervärlden inte endast de grundläggande lagar och förordningar på vilka Hans framtida världsordnings väv måste vila, utan föreskriver, utöver uppgiften att uttolka, som den förlänar Hans efterträdare, de nödvändiga institutioner genom vilka integriteten och enheten hos Hans tro allena kan säkerställas.
I denna den framtida världscivilisationens urkund tillkännager dess upphovsman – på en och samma gång mänsklighetens domare, lagstiftare, förenare och frälsare – för världens konungar kungörelsen om den ”största lagen”; förklarar Han dem vara Hans vasaller; utropar Han sig till ”konungarnas Konung”; förnekar Han varje avsikt att lägga beslag på deras konungadömen; förbehåller Han sig rätten att ”gripa och besitta människornas hjärtan”; varnar Han världens ecklesiastiska ledare för att väga ”Guds bok” med sådana normer som är gängse bland dem och bekräftar Han att boken i sig är ”den ofelbara våg” som upprättats bland människorna. I den instiftar Han formellt institutionen ”Rättvisans hus”, fastställer Han dess uppgifter, stadfäster Han dess inkomstkällor och betecknar Han dess medlemmar såsom ”rättvisans män”, ”Guds förtroendemän”, ”den Allbarmhärtiges förtroendemän”, anspelar Han på den framtida medelpunkten för sitt förbund och förlänar Honom rätten att tolka Hans heliga skrift; förutskickar Han underförstått beskyddarskapets institution; bär Han vittnesbörd om sin världsordnings omvälvande verkan; förkunnar Han doktrinen om ”den största ofelbarheten” hos gudsmanifestationen; hävdar Han att denna ofelbarhet är profetens inneboende och exklusiva rättighet och utesluter Han möjligheten av att en annan manifestation framträder innan åtminstone ett tusen år förflutit.
I denna bok föreskriver Han dessutom de obligatoriska bönerna; anger Han tiden för och utsträckningen av fastan; förbjuder Han gemensam bön, annat än för den bortgångne; fastställer Han Qiblih; instiftar Han Ḥuqúqu’lláh (Guds rätt); formulerar Han arvslagen; inrättar Han institutionen Mashriqu’l-Adhkár; etablerar Han nittondedagsfesten, bahá’í-högtiderna och skottdagarna; avskaffar Han prästerskapet som institution; förbjuder Han slaveri, asketism, bettleri, klosterväsende, botgörelse, bruket av predikstolar och kyssandet av händer; föreskriver Han engifte; fördömer Han grymhet mot djur, dagdriveri och lättja, smädelse och förtal; kritiserar Han skilsmässa; förbjuder Han hasardspel, bruket av opium, vin och andra rusdrycker; anger Han straffen för mord, mordbrand, äktenskapsbrott och stöld; betonar Han vikten av äktenskap och fastställer dess oundgängliga villkor; ålägger Han kravet att ägna sig åt ett värv eller yrke och upphöjer sådan verksamhet till den ställningen som är tillbedjan; betonar Han nödvändigheten av att tillhandahålla medel för barns skolgång och ålägger Han varje person ansvaret att skriva ett testamente och att strikt åtlyda sitt lands regering.
Bahá’u’lláh manar dessutom sina efterföljare att i vänskap och samförstånd och utan urskillning umgås med alla religioners bekännare; råder dem att vara på sin vakt mot fanatism, upproriskhet, högmod, tvister och stridigheter; inskärper hos dem oklanderlig renlighet, strikt sannfärdighet, obefläckad kyskhet, pålitlighet, gästfrihet, trohet, hövlighet, fördragsamhet, rättvisa och rättrådighet; råder dem att vara ”alldeles såsom fingrarna på en hand och lemmarna i en kropp”; anmodar dem att stå upp för att tjäna Hans sak; och förvissar dem om sitt obestridda bistånd. Han avhandlar därtill obeständigheten hos mänskliga angelägenheter; förkunnar att sann frihet består i människans underkastelse under Hans bud; varnar dem för att vara försumliga då de följer Hans föreskrifter; föreskriver de tvenne och oskiljbara plikterna att erkänna ”Hans uppenbarelses dagbräckning” och att följa alla de förordningar som uppenbarats av Honom, varav ingendera, betonar Han, är godtagbar utan den andra.
Den mäktiga kallelsen som utfärdats till presidenterna i republikerna på den amerikanska kontinenten att på Guds dag ta vara på tillfället att vara förkämpar för rättvisans sak; befallningen till parlamentsledamöter världen över att anta ett universellt skriftspråk och språk; Hans varning till Wilhelm I, som betvingade Napoleon III; den förmaning Han riktar till Franz Josef, Österrikes kejsare; Hans hänvisning till ”Berlins klagorop”, då Han riktade sig till ”Rhens stränder”; Hans fördömande av ”tyranniets tron” som upprättats i Konstantinopel och Hans förutsägelse om att dess ”yttre prakt” skall gå förlorad och de vedermödor som var bestämda att drabba dess invånare; den uppmuntran och tröst Han riktar till sin födelsestad där Han försäkrar den att Gud har utvalt den att bli ”källan till glädje för hela mänskligheten”; Hans profetia att rösten hos Khurásáns hjältar kommer att höjas i förhärligandet av deras Herre; Hans bekräftelse att människor ” förlänade stor tapperhet” kommer att resas upp i Kirmán och omnämna Honom och slutligen, Hans storsinta försäkran till en svekfull bror som ansatt Honom med en sådan pina, att en evigt förlåtande, allnådig Gud skulle förlåta honom hans orättfärdigheter, ångrade han sig blott – allt detta berikar ytterligare innehållet i en bok som av sin Upphovsman betecknas som ”källan till sann lycka”, ”den ofelbara våg”, ”denna raka stig” och ”mänsklighetens vederkvickare”.
De lagar och förordningar som utgör bokens huvudtema har Bahá’u’lláh till yttermera visso specifikt karaktäriserat som ”livsanden för allt skapat”, som ”det starkaste fästet”, som ” frukterna” på sitt ”träd”, som ”det främsta medlet för bevarandet av ordning i världen och säkerheten för dess folk”, som ”Hans visdoms och försyns lampor”, som sin ”klädnads ljuva dofter” och sin ”barmhärtighets nycklar” för sina varelser. ”Denna bok”, vittnar Han själv, ”är en himmel som Vi har smyckat med Våra förordningars och förbuds stjärnor.” ”Salig den människa”, har Han tillika sagt, ”som läser den och besinnar de verser som sänts ned däri av Gud, maktens Herre, den Allbetvingande. Säg: O människor! Grip den med undergivenhetens hand… Vid Mitt liv! Den har sänts ned på ett sätt som bringar människors sinnen ur fattning. Sannerligen, den är Mitt tyngsta vittnesbörd inför alla människor och den Allbarmhärtiges bevis för alla som finns i himmelen och alla som finns på jorden.” Och återigen: ”Salig den gom som smakar dess sötma och det förnimmande öga som igenkänner det som finns bevarat däri och det förstående hjärta som begriper dess hänsyftningar och mysterier. Vid Gud! Sådant är majestätet hos det som har uppenbarats däri och så väldig uppenbarelsen av dess beslöjade hänsyftningar att yttrandets länder darrar då de försöker beskriva dem.” Och slutligen: ”På ett sådant sätt har Kitáb-i-Aqdas uppenbarats att den omfattar och omsluter alla gudomliga religionsordningar. Saliga de som genomläser den! Saliga de som begriper den! Saliga de som mediterar över den! Saliga de som begrundar dess innebörd! Så stor är dess räckvidd att den omspänner alla människor innan de erkänt den. Inom kort skall dess oinskränkta kraft, dess genomträngande inflytande och dess makts storhet manifesteras på jorden.”
I Hans namn, den Högste härskaren över allt som varit och allt som skall komma att varda.
↑3 Napoleon III.
↑4 Ṭihrán.
↑5 Khurásán.
↑6 Báb.
↑7 Bábs.
↑8 Bahá’u’lláh.
↑9 Báb.
↑10 Báb.
↑11 Bahá’u’lláh.
↑12 Kirmán.
↑13 Báb.
Ett antal skrifter som uppenbarades av Bahá’u’lláh efter Kitáb-i-Aqdas innehåller avsnitt som utgör tillägg till föreskrifterna i den Heligaste boken. De mest beaktansvärda av dessa har publicerats i Skrifter av Bahá’u’lláh uppenbarade efter Kitáb-i-Aqdas. I denna sektion inkluderas ett utdrag ur Ishráqát. Texten till de tre obligatoriska böner som refereras till i Frågor och svar, och bönen för den bortgångne som nämns i huvudtexten, återges likaledes här.
Detta avsnitt, som nu skrivs av Härlighetens penna, räknas som en del av den Heligaste boken: Männen i Guds Rättvisans hus har anförtrotts folkets angelägenheter. De är i sanning Guds förtroendemän bland Hans tjänare och dagbräckningarna för myndighet i Hans länder.
O Guds folk! Det som fostrar världen är rättvisa, ty den bärs upp av två pelare, belöning och bestraffning. Dessa två pelare är källorna till liv för världen. Då det varje dag föreligger ett nytt problem och för varje problem en ändamålsenlig lösning, skall sådana frågor hänskjutas till Rättvisans hus, så att dess medlemmar må handla i överensstämmelse med tidens behov och krav. De som, för Guds skull, står upp för att tjäna Hans sak är mottagare av gudomlig ingivelse från det ej skådade konungariket. Det åligger alla att vara lydiga mot dem. Alla statsangelägenheter skall hänskjutas till Rättvisans hus, men andaktslivet måste iakttagas i enlighet med vad Gud har uppenbarat i sin bok.
O Bahás folk! Ni är gryningsplatserna för Guds kärlek och dagbräckningarna för Hans huldhet. Besudla icke era tungor med förbannelser och smädelser mot någon själ och värna era ögon mot det som är oanständigt. Lägg fram vad ni besitter. Om det tages emot med gillande har ert syfte uppnåtts; om icke är det fåfängt att göra invändningar. Lämna den själen åt sig själv och vänd er till Herren, Beskyddaren, Den i sig själv varande. Var icke orsak till sorg, än mindre till tvedräkt och split. Vi hyser hoppet att ni må nå sann bildning i skydd av Hans barmhärtighets träd och handla i enlighet med vad Gud önskar. Ni är alla löven på ett träd och dropparna i ett hav.
(Skrifter av Bahá’u’lláh uppenbarade efter Kitáb-i-Aqdas)
LÅNG OBLIGATORISK BÖN
Att reciteras en gång om dygnet
Den som önskar recitera denna bön, låt honom stå upp och vända sig mot Gud och, då han står på sin plats, låt honom blicka åt höger och åt vänster som om han väntar på sin Herres, den Barmhärtiges, den Medlidsammes förbarmande. Låt honom sedan säga:
O Du som är alla namns Herre och himlarnas Skapare! Jag bönfaller Dig vid dem som är dagbräckningarna för Ditt osynliga väsen, den mest Upphöjde, den Allhärlige, att av min bön göra en eld som skall förtära de slöjor vilka utestängt mig från Din skönhet och ett ljus som skall leda mig till Din närvaros ocean.
Låt honom sedan lyfta sina händer i åkallan av Gud – välsignad och upphöjd vare Han – och säga:
O Du världens Åstundade och nationernas Älskade! Du ser mig vända mig mot Dig, fri från varje bindning till någon utom Dig, och klamra mig fast vid Ditt band genom vars rörelse hela skapelsen har väckts till liv. Jag är Din tjänare, o min Herre, och Din tjänares son. Se mig stå redo att utföra Din vilja och Din åstundan och ej önska något utom Ditt välbehag. Jag bönfaller Dig vid Din barmhärtighets ocean och Din nåds sol att göra med Din tjänare så som Du vill och behagar. Vid Din makt som står högt över allt omnämnande och lovprisande! Vadhelst Du har uppenbarat är mitt hjärtas åstundan och det min själ håller kärt. O Gud, min Gud! Se ej till mina förhoppningar och mina göranden, nej, se hellre till Din vilja som har omslutit himlarna och jorden. Vid Ditt största namn, o Du Herre över alla nationer! Jag har blott åstundat vad Du åstundar och älskar endast vad Du älskar.
Låt honom sedan knäfalla och, när han bugar sig med pannan mot marken, låt honom säga:
Upphöjd är Du över någons beskrivning utom Din egen och över någons fattningsförmåga utom Din.
Låt honom sedan ställa sig upp och säga:
Gör min bön, o min Herre, till en källa av levande vatten, varigenom jag må leva så länge Din överhöghet består och må omnämna Dig i var och en av Dina världar.
Låt honom åter lyfta sina händer i åkallan och säga:
O Du, i separationen från Dig har hjärtan och själar tynat bort och genom Din kärleks eld har hela världen satts i brand! Jag bönfaller Dig, vid Ditt namn varigenom Du har betvingat hela skapelsen, att icke undanhålla mig det som är hos Dig, o Du som härskar över alla människor! Du ser, o min Herre, denna främling skynda till sitt mest upphöjda hem under Ditt majestäts tronhimmel och inom Din barmhärtighets hägn, denna överträdare söka Din förlåtelses ocean, denna oansenliga uppsöka Ditt härlighets hov och denna ringa varelse söka Din rikedoms soluppgång. Du har myndighet att befalla vadhelst Du behagar. Jag bär vittnesbörd om att Dina göranden skall lovprisas, Dina bud åtlydas och Dina befallningar förbli obundna.
Låt honom sedan lyfta sina händer och tre gånger upprepa det Största namnet15. Låt honom sedan inför Gud – välsignad och upphöjd vare Han – böja sig ned med händerna vilande på knäna och säga:
Du ser, o min Gud, hur min ande har väckts till liv i mina lemmar i sin längtan att dyrka Dig och att minnas Dig och prisa Dig; hur den vittnar om det varom Din befallnings tunga har vittnat i Ditt yttrandes rike och Din kunskaps himmel. Jag älskar i detta tillstånd, o min Herre, att bedja Dig om allt det som är hos Dig, på det att att jag må stadfästa min fattigdom och lovsjunga Din frikostighet och rikedom, må betyga min svaghet och uppenbara Din styrka och Din makt.
Låt honom sedan resa sig upp och två gånger lyfta sina händer i åkallan och säga:
Det finnes ingen Gud utom Du, den Allsmäktige, den Allgivande. Det finnes ingen Gud utom Du, Förordnaren i såväl begynnelsen som i slutet. O Gud, min Gud! Din förlåtelse har ingivit mig mod, Din barmhärtighet har styrkt mig, Din kallelse har uppväckt mig och Din nåd har rest mig upp och lett mig till Dig. Hur skulle jag annars våga stå vid porten till Din närhets stad eller vända mitt ansikte mot de ljus som lyser från Din viljas himmel? Du ser, o min Herre, denna ömkliga varelse knacka på Din nåds dörr och denna förgängliga själ söka det eviga livets flod från Din frikostighets händer. Din är befallningen i evighet, o Du som är alla namns Herre, och mig tillkommer undergivenhet och villig underkastelse under Din vilja, o himlarnas Skapare!
Låt honom sedan lyfta sina händer tre gånger och säga:
Större är Gud än alla stora!
Låt honom sedan knäfalla och, när han bugar sig med pannan mot marken, säga:
Alltför upphöjd är Du för att lovsångerna från dem som är Dig nära skall kunna stiga till Din närhets himmel eller för att hjärtats fåglar hos dem som är Dig hängivna skall kunna nå dörren i Din port. Jag vittnar om att Du har helgats ovan alla egenskaper och upphöjts ovan alla namn. Ingen Gud finnes utom Du, den mest Upphöjde, den Allhärlige.
Låt honom sedan sätta sig och säga:
Jag betygar det som har betygats av alla skapade ting, av härskaran i höjden, av det högsta paradisets invånare och bortom dem, av Storhetens tunga själv från den allhärliga horisonten, att Du är Gud, att det ej finns någon Gud utom Du och att Han som har uppenbarats är det dolda mysteriet, den högt aktade symbolen, genom vilken bokstäverna i ”varde”16 har förenats och knutits samman. Jag betygar att detta är Han, vars namn har nedtecknats av den Högstes penna och som har omnämnts i böckerna från Gud, Herren över tronen i höjden och jorden därunder.
Låt honom sedan stå upprätt och säga:
O Herre över all tillvaro och besittare av alla ting, synliga och osynliga! Du uppfattar mina tårar och suckarna jag utstöter och hör mina stönanden, min jämmer och mitt hjärtas klagan. Vid Din makt! Mina försyndelser har hindrat mig från att komma Dig nära och mina synder har utestängt mig från Ditt heliga hov. Din kärlek, o min Herre, har gjort mig rik, separation från Dig har tillintetgjort mig och avlägsenheten från Dig har förtärt mig. Jag bönfaller Dig vid Dina fotsteg i denna vildmark och vid orden ”Här är Jag! Här är Jag!”, vilka Dina utvalda har yttrat i denna oändlighet, och vid Din uppenbarelses fläktar och den milda brisen från Din manifestations gryning att förordna att jag oavvänt må blicka mot Din skönhet och iaktta vad som än finns i Din bok.
Låt honom sedan tre gånger upprepa det Största namnet, böja sig ned med händerna vilande på knäna och säga:
Prisad vare Du, o min Gud, att Du har bistått mig att minnas Dig och att lovprisa Dig, gjort känd för mig Honom som är Dina teckens dagbräckning, förmått mig att buga mig inför Ditt herravälde, ödmjuka mig inför Din gudomlighet och erkänna vad som yttrats av Din storhets tunga.
Låt honom sedan resa sig och säga:
O Gud, min Gud! Min rygg är böjd under mina synders börda och min försumlighet har störtat mig i fördärvet. Närhelst jag begrundar mina illgärningar och Din välvilja smälter mitt hjärta och sjuder blodet i mina ådror. Vid Din skönhet, o Du världens Åstundade! Jag blygs att vända mitt ansikte mot Dig och mina längtande händer skäms över att sträcka sig upp mot Din givmildhets himmel. Du ser, o min Gud, hur mina tårar hindrar mig att ihågkomma Dig och lovprisa Dina dygder, o Du, Herren över tronen i höjden och jorden därunder! Jag bedjer Dig ödmjukt, vid Ditt konungarikes tecken och Ditt herraväldes mysterier, att göra med Dina älskade såsom det tillkommer Din frikostighet, o Herre över all tillvaro, och som är värdigt Din nåd, o Konung över det skådade och det ej skådade!
Låt honom sedan upprepa det Största namnet tre gånger, knäfalla med pannan mot marken och säga:
Prisad vare Du, o vår Gud, att Du har sänt ned till oss det som närmar oss till Dig och förser oss med allt gott som nedsänts av Dig i Dina böcker och i Dina skrifter. Beskydda oss, bönfaller vi Dig, o min Herre, från de gagnlösa fantasiernas och fåfängliga inbillningarnas härskaror. Du är i sanning den Mäktige, den Allvetande.
Låt honom sedan lyfta sitt huvud, sätta sig och säga:
Jag vittnar, o min Gud, om det varom Dina utvalda har vittnat och erkänner det som det högsta paradisets invånare och de som har kretsat kring Din mäktiga tron har erkänt. Jordens och himmelens riken är Dina, o världarnas Herre!
MEDELLÅNG OBLIGATORISK BÖN
Att reciteras dagligen på morgonen, vid middagstid och om aftonen.
Låt den som önskar bedja tvaga sina händer och, medan han tvagar sig, säga:
Styrk min hand, o min Gud, på det att den må fatta tag i Din bok med sådan fasthet att världens skaror ej får någon makt över den. Skydda den då från att befatta sig med vadhelst som icke tillhör den. Du är sannerligen den Allsmäktige, den Starkaste.
Och låt honom, medan han tvagar sitt ansikte, säga:
Jag har vänt mitt ansikte mot Dig, o min Herre! Lys upp det med Ditt anletes ljus. Bevara det då från att vända sig mot någon annan än Dig.
Låt honom sedan stå upp och, vänd mot Qiblih (tillbedjans punkt, dvs. Bahjí, ‘Akká), låt honom säga:
Gud betygar att ingen Gud finnes utom Honom. Hans är uppenbarelsens och skapelsens riken. Han har i sanning manifesterat Honom, som är uppenbarelsens dagbräckning, som samtalade på Sinai och genom vilken den högsta horisonten lysts upp, Lotusträdet bortom vilket man ej kan färdas har talat och genom Vilken kallelsen har utgått till alla som finns i himmelen och på jorden: ”Se, den Allbesittande är kommen. Jord och himmel, ära och herravälde tillhör Gud, alla människors Herre och besittaren av tronen i höjden och jorden därunder!”
Låt honom sedan böja sig ned med händerna vilande på knäna och säga:
Upphöjd vare Du ovan mitt lovprisande och lovprisandet från alla andra än mig, ovan min beskrivning och beskrivningen från alla som är i himmelen och alla som är på jorden!
Låt honom sedan, stående med öppna händer och handflatorna vända mot ansiktet, säga:
Gör ej honom besviken, o min Gud, som med bönfallande fingrar har klamrat sig fast vid Din barmhärtighets och Din nåds fåll, o Du som är den mest barmhärtige av dem som visar barmhärtighet!
Låt honom sedan sätta sig och säga:
Jag bär vittnesbörd om Din enighet och Din enhet, att Du är Gud och att det ej finns någon annan Gud jämte Dig. Du har i sanning uppenbarat Din sak, fullbordat Ditt förbund och ställt Din nåds dörr vidöppen för alla som dväljs i himmelen och på jorden. Välsignelse och frid, hyllning och ära vile över Dina älskade, vilka världens förändringar och tillfälligheter ej avhållit från att vända sig mot Dig, och vilka givit sitt allt i hopp om att vinna det som är hos Dig. Du är i sanning den evigt Förlåtande, den Allgivande.
(Om någon i stället för den långa versen väljer att recitera dessa ord: ”Gud betygar att ingen Gud finnes utom Han, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande,” vore det tillräckligt. Likaså vore det tillräckligt om han sittande väljer att recitera dessa ord: ”Jag bär vittnesbörd om Din enighet och Din enhet, att Du är Gud och att det ej finns någon annan Gud jämte Dig.”)
KORT OBLIGATORISK BÖN
Att reciteras en gång om dagen vid middagstid
Jag bär vittnesbörd om, o min Gud, att Du har skapat mig för att lära känna Dig och tillbedja Dig. Jag betygar i detta ögonblick min svaghet och Din styrka, min fattigdom och Din rikedom.
Det finnes ingen Gud utom Du, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande.
O min Gud! Detta är Din tjänare och Din tjänares son som har trott på Dig och på Dina tecken och vänt sitt ansikte mot Dig, helt frigjord från allt utom Dig. Du är sannerligen den mest barmhärtige av dem som visar barmhärtighet!
Behandla honom, o Du, som förlåter människornas synder och döljer deras brister, såsom det anstår Din frikostighets himmel och Din nåds ocean. Bevilja honom tillträde inom Din enastående barmhärtighets gränser, som fanns till innan skapandet av jord och himmel. Det finns ingen Gud utom Du, den evigt Förlåtande, den mest Givmilde.
Låt honom därefter säga hälsningen Alláh-u-Abhá inför var och en av följande sex verser, vilka upprepas nitton gånger:
Vi tillber alla i sanning Gud.
Vi knäfaller alla i sanning inför Gud.
Vi är alla i sanning hängivna Gud.
Vi lovprisar alla i sanning Gud.
Vi hembär alla i sanning tack till Gud.
Vi är alla i sanning långmodiga inför Gud.
(Skulle den döda vara kvinna, låt honom säga: Detta är Din tjänarinna och Din tjänarinnas dotter, osv.)
1 FRÅGA: Angående den största högtiden.
SVAR: Den största högtiden inleds sent på eftermiddagen den trettonde dagen i årets andra månad enligt Bayán. Den första, nionde och tolfte dagen i denna högtid är arbete förbjudet.
2 FRÅGA: Angående tvillingfödelsedagarnas högtid.
SVAR: Abhá-skönhetens17 födelse inträffade i gryningen den andra dagen i månaden Muḥarram,18 vars första dag markerar Hans Härolds födelse. Dessa två dagar räknas som en i Guds åsyn.
3 FRÅGA: Angående äktenskapsverserna.19
SVAR: För män: ”Vi skall alla i sanning leva efter Guds vilja.” För kvinnor: ”Vi skall alla i sanning leva efter Guds vilja.”
4 FRÅGA: Skulle en man bege sig åstad på resa utan att ange en tidpunkt för sin återkomst – med andra ord, utan att ange hur länge han förväntas vara borta – och man inte hört av honom därefter och alla spår efter honom är borta, vilken handlingsväg bör hans hustru följa?
SVAR: Om han försummat att fastställa en tidpunkt för sin återkomst trots att han är medveten om Kitáb-i-Aqdas påbud i detta avseende, skall hans hustru vänta ett helt år varefter hon är fri att endera följa det förfaringssätt som är lovvärt eller att välja sig en annan make. Om han emellertid är ovetande om detta påbud, skall hon dröja tålmodigt intill en tidpunkt då Gud behagar avslöja hans öde för henne. Med det förfaringssätt som är berömvärt avses i detta sammanhang att utöva tålamod.
5 FRÅGA: Angående den heliga versen: ”Då vi hörde klagoropen från de ännu ofödda barnen, fördubblade Vi deras andel och reducerade de övrigas.”
SVAR: Enligt Guds bok delas kvarlåtenskapen efter den döde i 2520 enheter, vilket utgör den lägsta produkt vari alla heltal upp till nio ingår, och dessa enheter fördelas sedan i sju delar, som var och en, såsom nämnts i boken, tilldelas en särskild kategori av arvingar. Barnen är till exempel tilldelade nio poster med vardera 60 enheter, vilket utgör 540 enheter inalles. Innebörden av yttrandet ”fördubblade Vi deras andel” är således att barnen erhåller ytterligare nio poster med vardera 60 enheter, vilket berättigar dem till totalt 18 poster allt inräknat. De extra enheter som de erhåller dras bort från de delar som de andra kategorierna arvingar får, så att, fastän det uppenbarats att exempelvis den äkta hälften har rätt till ”åtta andelar som utgör fyrahundraåttio enheter” vilket är likvärdigt med åtta poster med 60 enheter vardera, men till följd av denna omfördelning har en och en halv post, utgörande 90 enheter inalles, dragits bort från äkta hälftens del och i stället tilldelats barnen, och liknande har gjorts i de övrigas fall. Resultatet är att det totala belopp som dragits bort är likvärdigt med de nio extra poster med enheter som tilldelas barnen.
6 FRÅGA: Är det nödvändigt att brodern, för att berättigas till sin del av arvet, stammar både från den bortgångnes far och mor eller är det tillräckligt om de bara har en förälder gemensam?
SVAR: Om brodern härstammar från fadern skall han erhålla sin andel av arvet i den omfattning som föreskrivits i boken; om han emellertid härstammar från modern skall han blott erhålla två tredjedelar av vad han är berättigad till och den återstående tredjedelen hemfaller till Rättvisans hus. Denna regel är tillämplig även på systern.
7 FRÅGA: Bland bestämmelserna om arv har det fastslagits att om den bortgångne inte lämnar avkomlingar, skall deras andel av kvarlåtenskapen tillfalla Rättvisans hus. För det fall att andra kategorier av arvingar, såsom fadern, modern, brodern, systern och läraren saknas på motsvarande sätt, tillfaller deras andelar av arvet också Rättvisans hus eller handskas man med dem på något annat sätt?
SVAR: Den heliga versen är tillfyllest. Han säger, upphöjt vare Hans ord: ”Om den bortgångne ej efterlämnar avkomlingar, skall deras andel tillfalla Rättvisans hus” och så vidare och ”Om den bortgångne efterlämnar avkomlingar men ingen av de övriga kategorierna av arvingar som har angivits i boken, skall de erhålla två tredjedelar av kvarlåtenskapen och den återstående tredjedelen skall tillfalla Rättvisans hus” och så vidare. Med andra ord, om det icke finns några avkomlingar tillfaller deras del Rättvisans hus och om det finns avkomlingar men icke de övriga kategorierna arvingar, övergår två tredjedelar av arvet till avkomlingarna och den återstående tredjedelen hemfaller till Rättvisans hus. Denna regel har både allmän och specifik tillämpning, vilket betyder att närhelst någon av dessa senare kategorier av arvingar saknas, övergår två tredjedelar av deras arv till avkomlingarna och den återstående tredjedelen till Rättvisans hus.
8 FRÅGA: Angående det grundbelopp, varpå Ḥuqúqu’lláh skall erläggas.
SVAR: Det grundbelopp varpå Ḥuqúqu’lláh skall erläggas är nitton mithqál guld. Med andra ord, då pengar till värdet av detta belopp har förvärvats, förfaller Ḥuqúq till betalning. Likaledes skall Ḥuqúq erläggas då värdet, inte antalet, av andra slag av tillgångar når det föreskrivna beloppet. Ḥuqúqu’lláh erläggs endast en gång. En person, som exempelvis förvärvar ett tusen mithqál guld och erlägger Ḥuqúq, skall inte göra ytterligare betalningar för detta belopp utan endast på vad som tillkommer därutöver genom handel, affärer eller liknande. När denna ökning, nämligen den vinst som realiserats, når det föreskrivna beloppet, skall man utföra det som Gud har förordnat. Endast då kapitalet byter ägare är det än en gång underlag för erläggande av Ḥuqúq, såsom det var den första gången. Den Ursprungliga punkten har påbjudit att Ḥuqúqu’lláh skall erläggas på värdet av vadhelst man besitter. Vi har emellertid i denna Största religionsordning undantagit hemmets inredning, det vill säga sådan inredning som är nödvändig, och själva bostaden.
9 FRÅGA: Vad skall ha förtur: Ḥuqúqu’lláh, den bortgångnes skulder eller begravnings- och jordfästningskostnaderna?
SVAR: Begravning och jordfästning har förtur, därefter betalning av skulder, sedan erläggande av Ḥuqúqu’lláh. Om den bortgångnes egendom visar sig vara otillräcklig för att täcka hans skulder, skall återstoden av hans kvarlåtenskap fördelas bland dessa skulder i proportion till deras storlek.
10 FRÅGA: Att raka huvudet har förbjudits i Kitáb-i-Aqdas men påbjudits i Súriy-i-Ḥájj.
SVAR: Det åligger alla att lyda Kitáb-i-Aqdas. Vadhelst som uppenbarats däri är Guds lag bland Hans tjänare. Åläggandet för pilgrimer till det heliga huset att raka huvudet har upphävts.
11 FRÅGA: Om ett par har sexuellt umgänge under sitt tålmodighetens år och de därefter återigen blir främmande för varandra, måste de då åter inleda sitt tålmodighetens år eller kan dagarna före det sexuella umgänget inkluderas då man beräknar året? Och när skilsmässan väl ägt rum, är det nödvändigt att en ytterligare period av väntan iakttas?
SVAR: Skulle tillgivenhet återuppväckas hos paret under deras tålmodighetens år, är äktenskapsbandet giltigt och det som påbjudits i Guds bok måste iakttas; men när tålmodighetens år har fullbordats och det som förordnats av Gud har inträffat, erfordras icke en ytterligare vänteperiod. Sexuellt umgänge mellan make och maka är förbjudet under deras tålmodighetens år och vemhelst som begår denna akt måste söka Guds förlåtelse och, som bestraffning, till Rättvisans hus erlägga ett bötesbelopp på nitton mithqál guld.
12 FRÅGA: Om motvilja utvecklas mellan ett par efter att äktenskapsverserna lästs och hemgiften betalats, kan skilsmässa äga rum utan att man iakttar tålmodighetens år?
SVAR: Skilsmässa kan lagligen sökas efter att äktenskapsverserna lästs och hemgiften betalats men innan äktenskapet fullbordats. Under sådana omständigheter finns inget behov av att iaktta ett tålmodighetens år men att återfå hemgiften är icke tillåtet.
13 FRÅGA: Är båda parters föräldrars samtycke nödvändigt för äktenskap eller är det tillräckligt med ena partens föräldrar? Är denna lag tillämplig endast för jungfrur eller för andra också?
SVAR: Äktenskap är villkorat av samtycke till äktenskapet från båda parters föräldrar och i detta avseende är det ingen skillnad om bruden är oskuld eller ej.
14 FRÅGA: De troende har ålagts att vända sig i riktning mot Qiblih när de reciterar sina obligatoriska böner; i vilken riktning skall de vända sig när de frambär andra böner och annan tillbedjan?
SVAR: Att vända sig i riktning mot Qiblih är ett fastställt krav när man reciterar obligatorisk bön men för andra böner och annan tillbedjan får man följa det som den nådefulle Herren har uppenbarat i Koranen: ”Varthän ni än vänder er, där finns Guds anlete.”20
15 FRÅGA: Angående hågkomsten av Gud i Mashriqu’l-Adhkár ”i gryningen”.
SVAR: Även om orden ”i gryningen” används i Guds bok, är det acceptabelt inför Gud vid dagens första tecken på gryning, mellan gryning och soluppgång och även intill två timmar efter soluppgång.
16 FRÅGA: Är påbudet att den bortgångnes kropp ej skall transporteras längre sträcka än en timmas färd, tillämpligt för transporter både till lands och till sjöss?
SVAR: Detta påbud gäller för avstånd till sjöss likväl som till lands, oavsett om det är en timme med ångfartyg eller med järnväg; avsikten är tidsmåttet en timme, oavsett transportmedel. Ju förr begravningen emellertid äger rum, desto mer passande och acceptabelt kommer det att vara.
17 FRÅGA: Hur skall man förfara då man upphittar borttappad egendom?
SVAR: Om sådan egendom upphittas i staden, skall upptäckten därav ropas ut en gång av stadens tillkännogivare. Om egendomens ägare då blir funnen, skall den överlämnas till denne. I annat fall skall upphittaren vänta ett år och om ägaren kommer i dagen under denna tidsperiod skall upphittaren av honom erhålla tillkännogivarens arvode och till ägaren återlämna hans egendom. Endast om året förflutit utan att ägaren identifierats, får upphittaren själv ta egendomen i besittning. Om egendomens värde är mindre än eller lika med tillkännogivarens arvode, skall upphittaren vänta ett dygn från tidpunkten för upptäckten. Om ägaren icke har identifierats när dygnet har förlupit, får upphittaren själv ta den i besittning. Vad gäller egendom som upphittats i ett obebott område, skall upphittaren vänta en tidsrymd av tre dagar och då den tiden har förlupit och ägarens identitet fortfarande är okänd är han fri att ta sitt fynd i anspråk.
18 FRÅGA: Vad gäller tvagningarna, om en person exempelvis just har badat hela sin kropp, måste han ändå tvaga sig?
SVAR: Påbudet om tvagningar måste, hur som helst, iakttas.
19 FRÅGA: Om en person planerar att flytta från sitt land och hans hustru motsätter sig detta och oenigheten kulminerar i skilsmässa, och skulle hans förberedelser för resan pågå till dess att ett år har passerat, kan denna period räknas som tålmodighetens år eller skall den dag då parets skiljs åt anses som startpunkten för det året?
SVAR: Startpunkten för beräkning är den dag då paret skiljs åt och om de således har separerat ett år före makens avresa och om tillgivenhetens väldoft icke har förnyats mellan parterna, kan skilsmässa äga rum. Annars måste året räknas från den dag då han avreser och de villkor, som framlagts i Kitáb-i-Aqdas, iakttas.
20 FRÅGA: Angående mognadsåldern beträffande religiösa plikter.
SVAR: Mognadsåldern är femton år för både män och kvinnor.
21 FRÅGA: Angående den heliga versen: ”Om ni under en resa stannar och vilar på en säker plats skall ni … för varje osagd obligatorisk bön en gång knäfalla med pannan mot marken …”
SVAR: Detta knäfallande skall kompensera för obligatorisk bön som försummats under resans gång och till följd av osäkra omständigheter. Om den resande vid tidpunkten för bön befinner sig i vila på en säker plats, skall han utföra denna bön. Detta påbud angående det ersättande knäfallandet är tillämpligt både hemma och under en resa.
22 FRÅGA: Angående definitionen av en resa.21
SVAR: Definitionen av en resa är nio timmar enligt klockan. Om resenären skulle anlända till en plats med förväntan att han kommer att stanna där i icke mindre än en månad enligt Bayáns sätt att räkna, åvilar det honom att iaktta fastan; men om det är för en kortare period än en månad, är han undantagen fastan. Om han under fastan kommer till en plats där han skall stanna en månad enligt Bayán, skall han icke iaktta fastan förrän tre dagar har förflutit, varefter han skall iaktta den för resten av dess varaktighet. Om han däremot återvänder till sitt hem där han intill dess bott stadigvarande, skall han inleda fastan första dagen efter sin ankomst.
23 FRÅGA: Angående bestraffning av äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan.
SVAR: Nio mithqál skall betalas vid den första förbrytelsen, arton vid den andra, trettiosex vid den tredje och så vidare, där varje påföljande bötesbelopp utgör dubbla det föregående. Vikten av en mithqál är lika med nitton nakhud i enlighet med Bayáns angivelse.
24 FRÅGA: Angående jakt.
SVAR: Han säger, upphöjd vare Han: ”Om ni skulle jaga med rovdjur eller rovfåglar” och så vidare. Andra hjälpmedel såsom båge och pil, skjutvapen och liknande utrustning som används vid jakt, innefattas också. Om emellertid fällor eller snaror används och bytet dör innan det kan nås, är det olagligt att konsumera.
25 FRÅGA: Angående pilgrimsfärden.
SVAR: Det är en plikt att göra pilgrimsfärd till ett av de två heliga husen men vilketdera är det upp till pilgrimen att besluta.
26 FRÅGA: Angående hemgiften.
SVAR: Vad gäller hemgiften, innebär att nöja sig med den lägsta nivån nitton mithqál silver.
27 FRÅGA: Angående den heliga versen: ”Om emellertid nyheter om att hennes make dött eller dödats skulle nå henne” etcetera.
SVAR: Att vänta det ”fastställda antalet månader” avser en period på nio månader.
28 FRÅGA: Återigen har det frågats om lärarens del av arvet.
SVAR: Om läraren har avlidit, hemfaller en tredjedel av hans del av arvet till Rättvisans hus och de återstående två tredjedelarna övergår till den bortgångnes, och icke lärarens, avkomlingar.
29 FRÅGA: Återigen har det frågats om pilgrimsfärden.
SVAR: Med pilgrimsfärd till det heliga huset, vilket har påbjudits män, avses både det Största huset i Bagdad och den Ursprungliga punktens hus i Shíráz. Pilgrimsfärd till någotdera huset är tillfyllest. De kan således göra sin pilgrimsfärd till det som ligger närmast den plats där de bor.
30 FRÅGA: Angående versen: ”den som vill ta ett hembiträde i sin tjänst får göra det med anständighet.”
SVAR: Detta är enbart för tjänster som utförs av varje annan grupp av tjänstefolk, unga som gamla, i utbyte mot lön. En sådan piga är fri att välja sig en make närhelst hon önskar, ty det är förbjudet att kvinnor skulle köpas eller att en man skulle ha fler hustrur än två.
31 FRÅGA: Angående den heliga versen: ”Herren har … förbjudit den sed som ni tidigare tillämpat då ni trenne gånger skilt er från en kvinna.”
SVAR: Referensen är till den lag som tidigare gjort det nödvändigt för en annan man att gifta sig med en sådan kvinna innan hon återigen kunde gifta sig med sin tidigare make; detta förfaringssätt har förbjudits i Kitáb-i-Aqdas.
32 FRÅGA: Angående restaurerandet och bevarandet av de två husen på de tvenne platserna samt övriga platser varpå tronen har upprättats.
SVAR: Med de två husen avses det Största huset och den Ursprungliga punktens hus. Vad gäller andra platser, kan folket på de ställen där dessa är belägna välja att bevara antingen varje hus varpå tronen har upprättats eller ett av dem.
33 FRÅGA: Återigen har det frågats om lärarens arv.
SVAR: Om läraren ej tillhör Bahás folk, ärver han ej. Om det finns flera lärare, skall delen fördelas lika mellan dem. Om läraren har gått bort ärver ej hans avkomlingar hans andel utan två tredjedelar av den tillfaller barnen till kvarlåtenskapens ägare och den återstående tredjedelen Rättvisans hus.
34 FRÅGA: Angående den bostad som uteslutande har tilldelats manliga avkomlingar.
SVAR: Om det finns flera bostäder, avses den finaste och ädlaste av dessa boningar och de återstående fördelas mellan hela skaran av arvingar som varje annat slag av kvarlåtenskap. Varje arvinge, oavsett kategori, som står utanför Guds tro, anses icke existera och ärver icke.
35 FRÅGA: Angående Naw-Rúz.
SVAR: Naw-Rúz-högtiden inträffar den dag då solen träder in i stjärntecknet Väduren22 om detta så skulle inträffa endast en minut före solnedgången.
36 FRÅGA: Om årsdagen av endera tvillingfödelsedagarna eller Bábs tillkännagivande faller under fastan, vad skall då göras?
SVAR: Om de fester som högtidlighåller tvillingfödelsedagarna eller Bábs tillkännagivande skulle infalla under fastemånaden, skall påbudet om fasta ej gälla denna dag.
37 FRÅGA: I de heliga påbuden som styr arv har den bortgångnes bostad och personliga kläder tilldelats manliga avkomlingar. Syftar detta påbud bara till faderns egendom eller gäller det tillika moderns?
SVAR: Moderns begagnade kläder skall delas i lika andelar mellan döttrarna men återstoden av hennes kvarlåtenskap, inklusive egendomar, smycken och oanvända kläder, skall fördelas mellan alla hennes arvingar på det sätt som uppenbarats i Kitáb-i-Aqdas. Om den bortgångna emellertid ej har efterlämnat några döttrar, skall hennes kvarlåtenskap i sin helhet delas på det sätt som angivits för män i den heliga texten.
38 FRÅGA: Angående skilsmässa, som måste föregås av ett år av tålmodighet: om endast en av parterna är villig att återförenas, vad skall då göras?
SVAR: Enligt det påbud som uppenbarats i Kitáb-i-Aqdas måste båda parter vara nöjda, om icke båda är villiga kan icke återförening ske.
39 FRÅGA: Rörande hemgiften, vad händer om brudgummen inte kan betala hela detta belopp utan i stället formellt överlämnar ett skuldebrev till sin brud vid tidpunkten för vigselceremonin, med förståelsen att han skall betala då han är i stånd att göra detta?
SVAR: Tillstånd att följa denna sed har givits av Myndighetens källa.
40 FRÅGA: Om under tålmodighetens år tillgivenhetens väldoft förnyas, blott för att efterföljas av motvilja och paret vacklar mellan tillgivenhet och motvilja året igenom och året slutar i motvilja, kan skilsmässa äga rum eller ej?
SVAR: Vid varje tillfälle som motvilja uppstår inleds tålmodighetens år denna dag och året måste löpa sitt fulla lopp.
41 FRÅGA: Den bortgångnes bostad och personliga kläder har tilldelats manliga, ej kvinnliga, avkomlingar ej heller till övriga arvingar; vad skall göras om den bortgångne inte lämnat någon manlig avkomling?
SVAR: Han säger, upphöjd vare Han: ”Om den bortgångne ej efterlämnar avkomlingar, skall deras andel tillfalla Rättvisans hus …” I överensstämmelse med denna helgade vers tillfaller den bortgångnes hus och personliga kläder Rättvisans hus.
42 FRÅGA: Påbudet om Ḥuqúqu’lláh är uppenbarat i Kitáb-i-Aqdas. Är bostaden med dess fasta inventarier och erforderliga utrustning inkluderad i den egendom för vilken Ḥuqúq skall erläggas eller är det annorledes?
SVAR: I de lagar som uppenbarats på persiska har Vi i denna största religionsordning förordnat att bostaden och dess inredning är undantagna, det vill säga sådan inredning som är erforderlig.
43 FRÅGA: Angående trolovningen av en flicka före mognadsåldern.
SVAR: Detta förfaringssätt har förklarats olagligt av Myndighetens källa och det är olagligt att tillkännage ett äktenskap tidigare än nittiofem dagar före vigseln.
44 FRÅGA: Om en person exempelvis har etthundra tuman, erlägger Ḥuqúq på denna summa, förlorar halva beloppet genom ofördelaktiga affärer, och om hans innehav genom handel sedan stiger till den summa på vilket Ḥuqúq skall betalas – måste en sådan person betala Ḥuqúq eller ej?
SVAR: I ett sådant fall erläggs icke Ḥuqúq.
45 FRÅGA: Om, efter att Ḥuqúq erlagts, det ursprungliga beloppet på etthundra tuman förloras helt och hållet men därefter återvinns genom handel och affärstransaktioner, måste Ḥuqúq erläggas en andra gång eller inte?
SVAR: Ej heller i detta fall fordras betalning av Ḥuqúq.
46 FRÅGA: Rörande den heliga versen ”Gud har föreskrivit er äktenskap”, är detta påbud obligatoriskt eller ej?
SVAR: Det är icke obligatoriskt.
47 FRÅGA: Antag att en man har gift sig med en viss kvinna i tron att hon varit jungfru och att han har betalat hemgiften till henne, men att i den stund äktenskapet skall fullbordas blir det uppenbart att hon inte är jungfru, skall kostnaderna och hemgiften återbetalas eller ej? Och om äktenskapet har ingåtts på villkor att hon är jungfru, gör det icke uppfyllda villkoret det, som gjorts avhängigt det, ogiltigt?
SVAR: I ett sådant fall får utgifterna och hemgiften betalas tillbaka. Det ej uppfyllda villkoret undanröjer vad som villkorats därpå. Att dölja och förlåta saken kommer emellertid, i Guds åsyn, att ge en värdefull belöning.
48 FRÅGA: ”Det är er ålagt att bjuda in till fest…” Är detta obligatoriskt eller ej?
SVAR: Det är icke obligatoriskt.
49 FRÅGA: Angående straffen för äktenskapsbrott, sodomi och stöld och graderna därav.
SVAR: Beslut om graderna av dessa straff åvilar Rättvisans hus.
50 FRÅGA: Angående den eventuella lagligheten i att gifta sig med sina släktingar.
SVAR: Dessa frågor åligger på samma sätt förtroendemännen i Rättvisans hus.
51 FRÅGA: Vad gäller tvagningar har det uppenbarats: ”Låt den som ej finner något vatten för tvagning fem gånger upprepa orden ’I Guds namn, den Renaste, den Renaste’”, är det tillåtet att recitera denna vers i stunder av bitande köld eller om det finns skador på händerna eller ansiktet?
SVAR: Varmt vatten kan användas i tider av bitande köld. Om det finns sår i ansiktet eller på händerna eller det finns andra orsaker såsom smärta och värk för vilka användning av vatten vore skadligt, kan man recitera den avsedda versen i stället för tvagningen.
52 FRÅGA: Är recitationen av den vers som ersätter järtecknens bön obligatorisk?
SVAR: Den är icke obligatorisk.
53 FRÅGA: Angående arv, när det finns manliga och kvinnliga helsyskon, kommer manliga och kvinnliga halvsyskon på moderns sida att också erhålla en andel?
SVAR: De får ingen andel.
54 FRÅGA: Han säger, upphöjd vare Han: ”Skulle den bortgångnes son ha avlidit under sin faders levnadsdagar men efterlämnat barn, skall dessa ärva sin faders andel …” Vad skall göras om dottern har avlidit under faderns levnad?
SVAR: Hennes andel av arvet skall fördelas bland de sju kategorierna av arvingar enligt bokens föreskrifter.
55 FRÅGA: Om den bortgångna är en kvinna, vem skall ”hustruns” andel av arvet tilldelas?
SVAR: ”Hustruns” andel av arvet tilldelas maken.
56 FRÅGA: Angående svepningen av den bortgångnes kropp, vilken är påbjuden att bestå av fem tygstycken: syftar talet fem till fem tygstycken såsom varit seden fram till nu eller till fem svepningar av full längd, den ena utanför den andra?
SVAR: Bruk av fem tygstycken avses.
57 FRÅGA: Angående skiljaktigheter mellan vissa uppenbarade verser.
SVAR: Många skrifter uppenbarades och sändes i väg i deras ursprungliga form utan att ha kontrollerats och gåtts igenom. Följaktligen lästes de, på anmodan, återigen upp i den Heliga närvaron och bringades i överensstämmelse med folkets grammatiska konventioner för att förekomma småaktig kritik från sakens motståndare. Ett annat skäl för detta förfaringssätt är att den nya stil, som infördes av Härolden, må alla andras själar utom Hans offras för Hans skull, utmärkte sig genom ett betydande spelrum i följsamheten mot de grammatiska reglerna. Heliga verser uppenbarades därför sedan i en stil som huvudsakligen är i överensstämmelse med nuvarande språkbruk för att underlätta förståelse och göra uttrycken koncisa.
58 FRÅGA: Angående den välsignade versen ”Om ni under en resa stannar och vilar på en säker plats skall ni ... för varje osagd obligatorisk bön en gång knäfalla med pannan mot marken”, är detta kompensation för den obligatoriska bön som försummats på grund av otrygga omständigheter eller är obligatorisk bön helt upphävd då man reser och ersatt av knäfallet?
SVAR: Om det, när den obligatoriska bönens tid stundar, icke råder säkerhet skall man, då man kommit till säkra omgivningar, en gång knäfalla med pannan mot marken för varje obligatorisk bön som ej utförts och efter det sista knäfallandet sätta sig med korslagda ben och läsa den avsedda versen. Om det finns en säker plats är obligatorisk bön icke upphävd under resa.
59 FRÅGA: Om, efter att en resande stannat och vilat, det har blivit tid för obligatorisk bön, skall han genomföra bönen eller knäfalla i stället?
SVAR: Annat än under osäkra förhållanden är underlåtande av obligatorisk bön icke tillåtet.
60 FRÅGA: Om, till följd av missade obligatoriska böner, ett antal knäfallanden erfordras, måste versen upprepas efter varje ersättande knäfallande eller ej?
SVAR: Det är tillfyllest att recitera den avsedda versen efter det sista knäfallandet. Ett flertal knäfallanden erfordrar icke att versen repeteras separat.
61 FRÅGA: Om en obligatorisk bön har förbigåtts hemma, skall den kompenseras för genom ett knäfallande eller ej?
SVAR: Som svar på tidigare frågor skrevs det: ”Detta påbud angående det ersättande knäfallandet är tillämpligt både hemma och under en resa.”
62 FRÅGA: Om man av andra skäl har utfört tvagningar och tiden för obligatorisk bön stundar, är dessa tvagningar tillräckliga eller måste de förnyas?
SVAR: Samma tvagningar är tillfyllest och det finns inget behov av att de förnyas.
63 FRÅGA: I Kitáb-i-Aqdas har obligatorisk bön påbjudits, bestående av nio rak‘ah, att utföras vid middagstid, om morgonen och om aftonen, men skriften med de obligatoriska bönerna23 tycks skilja sig från detta.
SVAR: Det som har uppenbarats i Kitáb-i-Aqdas gäller en annan obligatorisk bön. För några år sedan blev ett antal av förordningarna i Kitáb-i-Aqdas, däribland den obligatoriska bönen, av visdomsskäl nedtecknade separat och sändes i väg tillsammans med andra heliga skrifter för att bevaras och beskyddas. Senare uppenbarades dessa tre obligatoriska böner.
64 FRÅGA: Då man fastställer tiden, är det tillåtligt att förlita sig på klockor och ur?
SVAR: Det är tillåtligt att förlita sig på klockor och ur.
65 FRÅGA: I skriften med de obligatoriska bönerna är tre böner uppenbarade, erfordras det att man framför alla tre eller ej?
SVAR: Det är påbjudet att frambära en av dessa tre böner; vilken som helst som framförs är tillfyllest.
66 FRÅGA: Gäller tvagningar för morgonbönen även för middagsbönen? Och på motsvarande sätt, gäller tvagningar som utförts vid middagstid även på kvällen?
SVAR: Tvagningar hör samman med den obligatoriska bön för vilken de utförs och de måste förnyas för varje bön.
67 FRÅGA: Angående den långa obligatoriska bönen, man skall stå upp och ”vända sig mot Gud”. Detta tycks visa på att det inte är erforderligt att vända sig mot Qiblih, är det så eller ej?
SVAR: Qiblih avses.
68 FRÅGA: Angående den heliga versen: ”Recitera Guds verser varje morgon och afton.”
SVAR: Allt som sänts ned från det gudomliga yttrandets himmel avses. Det främsta kravet är de helgade själarnas iver och kärlek att läsa Guds ord. Att läsa en enda vers, eller bara ett enda ord, strålande av glädje, är att föredra framför genomläsandet av många böcker.
69 FRÅGA: Får en person, då han upprättar sitt testamente, avsätta en andel av sina tillgångar – utöver det som avsätts för betalning av Ḥuqúqu’lláh och reglerandet av skulder – till välgörenhetsändamål, eller har han inte rätten att göra mer än att avsätta en viss summa för att täcka begravnings- och jordfästningskostnader så att resten av hans kvarlåtenskap skall fördelas på det sätt som påbjudits av Gud bland de angivna grupperna av arvingar?
SVAR: En person har full förfoganderätt över sin egendom. Om han förmår att erlägga Ḥuqúqu’lláh och är skuldfri, så skall allt som skrivits i testamentet och varje uttalande och bedyrande som det innehåller vara godtagbart. Gud har sannerligen tillåtit honom att handha det Han skänkt honom på vad sätt han må önska.
70 FRÅGA: Är begravningsringen påbjuden endast för vuxna eller skall den även användas för minderåriga?
SVAR: Den är påbjuden endast för vuxna. Bönen för den bortgångne är likaledes påbjuden för vuxna.
71 FRÅGA: Om en person önskar fasta vid en annan tidpunkt än under månaden ‘Alá’, är detta tillåtet eller ej och om han har lovat eller förbundit sig till en sådan fasta, gäller det och är det godtagbart?
SVAR: Påbudet om fasta är sådant som det redan har uppenbarats. Om någon skulle utfästa sig att hembära en fasta till Gud och på detta sätt söka uppfyllelsen av en önskan eller att uppnå något annat mål är detta tillåtet, nu som förr. Icke desto mindre, det är Guds vilja, upphöjd vare Hans härlighet, att löften och utfästelser riktas mot sådana syften som gagnar mänskligheten.
72 FRÅGA: Återigen har en fråga ställts angående bostaden och personliga kläder, skall dessa tillfalla Rättvisans hus i händelse att det saknas manlig avkomling eller skall de fördelas som återstoden av kvarlåtenskapen?
SVAR: Två tredjedelar av bostaden och den personliga klädseln tillfaller de kvinnliga avkomlingarna och en tredjedel tillfaller Rättvisans hus, vilket Gud har skapat att vara folkets skattkammare.
73 FRÅGA: Om, efter att tålmodighetens år har fullbordats, maken vägrar att tillåta skilsmässa, vilket förfaringssätt skall hustrun då anta?
SVAR: Då perioden är slut, verkställs skilsmässan. Det är emellertid nödvändigt att det finns vittnen till början och slutet av denna period så att de kan anmodas att vittna om så skulle behövas.
74 FRÅGA: Angående definitionen av ålderdom.
SVAR: För araberna åsyftas den allra yttersta ålderdomen, men för Bahás folk är det från sjuttio års ålder.
75 FRÅGA: Angående gränsen för fasta för någon som färdas till fots.
SVAR: Gränsen är satt till två timmar. Om detta överskrids, är det tillåtligt att bryta fastan.
76 FRÅGA: Angående iakttagande av fastan för personer som har ett tungt kroppsarbete under fastemånaden.
SVAR: Sådana personer är befriade från fasta; för att visa respekt för Guds lag och för fastans upphöjda ställning är det emellertid ytterst lovvärt och passande att äta enkelt och i enskildhet.
77 FRÅGA: Är tvagningar som genomförts för den obligatoriska bönen tillräckliga för de nittiofem upprepningarna av det Största namnet?
SVAR: Det är ej nödvänigt att förnya tvagningen.
78 FRÅGA: Angående kläder och smycken som en make kan ha köpt till sin hustru, skall dessa fördelas bland hans arvingar efter hans bortgång eller tillfaller de specifikt hustrun?
SVAR: Bortsett från begagnade kläder tillhör vadhelst som finns, smycken eller annat, maken, förutom vad som bevisats vara gåvor till hustrun.
79 FRÅGA: Angående kriteriet för rättrådighet då man prövar ett ärende som är beroende av vittnesmål från två rättrådiga vittnen.
SVAR: Kriteriet för rättrådighet är ett gott renommé bland människorna. Vittnesbörd från alla Guds tjänare, oavsett vilken tro och bekännelse de tillhör, är acceptabelt inför Hans tron.
80 FRÅGA: Om den bortgångne inte har fullgjort sin skyldighet mot Ḥuqúqu’lláh, ej heller har betalt sina övriga skulder, skall full betalning erläggas genom proportionella avdrag från hans bostad, personliga kläder och övrig kvarlåtenskap eller läggs bostaden och hans personliga klädsel åt sidan för den manlige avkomligen och skulderna således betalas från den återstående kvarlåtenskapen? Och om den återstående kvarlåtenskapen är otillräcklig för detta syfte, hur skall skulderna regleras?
SVAR: Utestående skulder och Ḥuqúq skall betalas av den återstående kvarlåtenskapen, men om den skulle vara otillräcklig för detta syfte skall underskottet mötas från hans bostad och personliga kläder.
81 FRÅGA: Skall den tredje obligatoriska bönen frambäras sittande eller stående?
SVAR: Det är att föredra och mera passande att stå med en hållning av ödmjuk vördnad.
82 FRÅGA: Angående den första obligatoriska bönen har det förordnats att ”man skall frambära den närhelst man befinner sig i ett tillstånd av ödmjukhet och längtansfull tillbedjan”; skall den frambäras en gång under tjugofyra timmar eller oftare?
SVAR: En gång under tjugofyra timmar är tillfyllest, det är vad som har yttrats av den Gudomliga befallningens tunga.
83 FRÅGA: Angående definitionen av ”morgon”, ”middagstid” och ”afton”.
SVAR: Den är soluppgång, middag och solnedgång. De tillåtliga tiderna för obligatorisk bön är från morgon till middagstid, från middagstid till solnedgång och från solnedgång till två timmar därefter. Myndighet vilar i händerna på Gud, bäraren av de två namnen.
84 FRÅGA: Är det tillåtet för en troende att gifta sig med en icke troende?
SVAR: Att både ta och ge i äktenskap är tillåtet, så påbjöd Herren då Han besteg frikostighetens och nådens tron.
85 FRÅGA: Angående bönen för den bortgångne, skall den föregå eller efterfölja gravsättningen? Och erfordras det att man vänder sig mot Qiblih?
SVAR: Recitation av denna bön skall föregå gravsättning och vad gäller Qiblih: ”Varthän ni än vänder er, där finns Guds anlete.”24
86 FRÅGA: Vid middagstid, vilket är tidpunkten för två av de obligatoriska bönerna – den korta middagsbönen och den bön som skall frambäras om morgonen, vid middagstid och om aftonen – är det i detta fall nödvändigt att utföra två tvagningar eller är det tillräckligt med en?
SVAR: Förnyandet av tvagningar är ej nödvändigt.
87 FRÅGA: Angående hemgiften för bybor, vilken skall vara i silver; är det bruden eller brudgummen som åsyftas eller de båda? Och vad skall göras om en är stadsbo och den andre bybo?
SVAR: Hemgiften bestäms av brudgummens boplats. Om han är stadsbo är hemgiften i guld och om han bor i en by är den i silver.
88 FRÅGA: Vilket är kriteriet för att fastställa om man är stadsbo eller bybo? Om en stadsbo bosätter sig i en by eller en bybo i en stad med syfte att bosätta sig permanent, vilken regel skall tillämpas? Är det födelseplatsen som avgör?
SVAR: Kriteriet är den permanenta bostadsorten och beroende på var den är måste påbudet i boken iakttas i enlighet därmed.
89 FRÅGA: I de heliga skrifterna har det uppenbarats att då någon förvärvar motsvarigheten till nitton mithqál guld, skall han betala Guds rätt på det beloppet. Skulle det kunna förklaras hur mycket av dessa nitton som skall betalas?
SVAR: Nitton delar av hundra har fastställts genom Guds förordnande. Beräkningar skall göras utifrån denna grund. Det kan sedan utrönas vilket belopp som faller ut av nitton.
90 FRÅGA: När ens rikedom överskrider nitton, måste den öka med ytterligare nitton innan Ḥuqúq återigen skall betalas eller skall den betalas vid varje ökning?
SVAR: Varje belopp som läggs till nitton är undantaget från Ḥuqúq till dess det når ytterligare ett nittontal.
91 FRÅGA: Angående rent vatten och den punkt vid vilken det anses nyttjat.
SVAR: Små mängder vatten, såsom en kopp eller till och med två eller tre, måste anses nyttjat efter att man har tvättat ansikte eller händer i det en gång. Men en kurr25 eller mera vatten förblir oförändrad efter en eller två tvättningar av ansiktet och det finns inget hinder mot att det nyttjas om det icke ändras på något av de tre sätten,26 exempelvis att färgen förändrats, i vilket fall det skall anses nyttjat.
92 FRÅGA: I en avhandling på persiska om olika frågor har mognadsåldern fastställts till femton. Är äktenskap likaledes beroende av att man uppnått mognadsåldern eller är det tillåtet dessförinnan?
SVAR: Eftersom båda parters samtycke erfordras i Guds bok och eftersom deras samtycke eller bristen på sådant icke kan utrönas innan mognadsåldern, är äktenskap därför beroende av att mognadsåldern är uppnådd och det är icke tillåtet före den tiden.
93 FRÅGA: Angående fasta och obligatorisk bön för de som är sjuka.
SVAR: Jag säger i sanning att obligatorisk bön och fasta innehar en upphöjd ställning i Guds åsyn. Det är emellertid i ett tillstånd av hälsa som deras förtjänster framträder. I stunder av dålig hälsa är det icke tillåtet att iaktta dessa skyldigheter; sådant har budet varit från Herren, upphöjd vare Hans härlighet, i alla tider. Välsignade vare sådana män och kvinnor som uppmärksammar och iakttar Hans bud. Lovad vare Gud, Han som sänt ned verserna och är uppenbararen av obestridda bevis!
94 FRÅGA: Angående moskéer, kapell och tempel.
SVAR: Vadhelst som byggts för tillbedjan av den ende sanne Guden, såsom moskéer, kapell och tempel, får icke användas för något annat ändamål än högtidlighållandet av Hans namn. Detta är ett påbud från Gud och den som bryter mot det tillhör sannerligen överträdarna. Inget ont vidlåder byggaren ty han har gjort sitt verk för Guds skull och har tagit emot och kommer att fortsätta ta emot sin rättvisa belöning.
95 FRÅGA: Angående den utrustning av lokaler för affärsverksamhet, som är nödvändig för att man skall kunna bedriva sitt arbete eller yrke där; är de underlag för betalning av Ḥuqúqu’lláh eller täcks de av samma regler som rör hemmets inredning?
SVAR: De omfattas av samma regler som hemmets inredning.
96 FRÅGA: Angående utbyte av förvaltad egendom mot kontanter eller annan slags egendom för att värna mot värdeminskning eller förlust.
SVAR: Angående den skriftliga frågan om utbyte av förvaltad egendom för att värna mot värdeminskning och förlust, sådant utbyte är tillåtet förutsatt att det man byter med kommer att vara av lika värde. Din Herre är sannerligen Uttydaren, den Allvetande och Han är i sanning Förordnaren, Dagarnas uråldrige.
97 FRÅGA: Angående tvättandet av fötterna vintertid och på sommaren.
SVAR: Det är samma i båda fallen; varmt vatten är att föredra men det finns icke någon invändning mot kallt.
98 FRÅGA: Ytterligare en fråga om skilsmässa.
SVAR: Eftersom Gud, upphöjd vare Hans härlighet, icke uppskattar skilsmässa, uppenbarades inget om denna fråga. Likväl måste, från separationens början till slutet av ett år, två eller fler personer förbli informerade som vittnen; om det vid årets slut icke skett en återförening äger skilsmässa rum. Detta måste nedtecknas i arkiven av stadens funktionär för religiösa lagar, utnämnd av Rättvisans hus förtroendemän. Iakttagande av detta förfaringssätt är avgörande så att de som besitter ett förstående hjärta icke bringas sorg.
99 FRÅGA: Angående rådslag.
SVAR: Om rådslag inom den första gruppen av personer som församlats slutar i oenighet skall nya personer läggas till, varefter personer till ett antal av det Största namnet, eller färre eller fler, skall utväljas med lottens hjälp. Därefter skall rådslaget förnyas och utslaget, hur det än ser ut, skall åtlydas. Om det emellertid fortfarande råder oenighet skall samma förfaringssätt tillämpas ännu en gång och majoritetens beslut skall råda. Han leder sannerligen vemhelst Han önskar till den rätta vägen.
100 FRÅGA: Angående arv.
SVAR: Vad gäller arv, det som den Ursprungliga punkten har förordnat – må alla andras själar förutom Hans offras för Hans skull – är högt skattat. De arvingar som finns skall erhålla sina tilldelade andelar av arvet och en redogörelse över återstoden måste inlämnas till den Högstes hov. I Hans hand vilar myndighetens källa; Han förordnar som Han behagar. I detta avseende uppenbarades en lag i Mysteriets land27 som tillfälligtvis tillerkände de befintliga arvingarna de saknade arvingarnas arv intill en sådan tid då Rättvisans hus har upprättats, då ett påbud om detta kommer att kungöras. Emellertid har arvet efter dem, som emigrerade samma år som den Uråldriga skönheten, överlämnats till deras arvingar och detta är en gåva som skänkts dem av Gud.
101 FRÅGA: Angående lagen om funna skatter.
SVAR: Om en skatt skulle upphittas är en tredjedel därav upptäckarens rätt och de övriga två tredjedelarna skall nyttjas av männen i Rättvisans hus för alla människors väl. Detta skall göras efter att Rättvisans hus upprättats och intill den tiden skall dess andel lämnas i förvar hos pålitliga personer i varje trakt och område. Han är i sanning Härskaren, Förordnaren, den Allvetande, den Allunderrättade.
102 FRÅGA: Angående Ḥuqúq på fast egendom som inte ger någon avkastning.
SVAR: Guds påbud är att fast egendom som slutat ge avkastning, det vill säga att ingen vinst utgår från den, icke utgör underlag för betalning av Ḥuqúq. Han är, sannerligen, Härskaren, den Frikostige.
103 FRÅGA: Angående den heliga versen: ”I områden där dagar och nätter tilltar i längd skall tider för bön bestämmas med klockor…”
SVAR: Avsikten är de områden som är avlägsna. I de här trakterna är skillnaden i längd blott några få timmar och därför är denna regel icke tillämplig.
104 I skriften till Abá Badí‘ har denna heliga vers uppenbarats: ”Sannerligen, Vi har ålagt varje son att tjäna sin fader.” Sådant är det påbud som Vi lagt fram i boken.
105 Och i en annan skrift har dessa upphöjda ord uppenbarats: O Muḥammad! Dagarnas uråldrige har vänt sitt anlete mot dig, omnämner dig och uppmanar Guds folk att utbilda sina barn. Skulle en fader försumma detta ytterst viktiga bud som fastslagits i Kitáb-i-Aqdas av den evige Konungens penna, förverkar han faderskapets rättigheter och räknas som skyldig inför Gud. Lycksalig den som på sitt hjärta inpräntar Herrens uppmaningar och orubbligt håller fast vid dem. Gud påbjuder i sanning sina tjänare det som skall bistå och gagna dem och göra dem i stånd att närma sig Honom. Han är Förordnaren, den evigt Bestående.
106 Han är Gud, upphöjd vare Han, majestätets och maktens Herre! Profeterna och de utvalda har alla av den ende sanne Guden, förhärligad vare Hans prakt, fått i uppdrag att nära den mänskliga tillvarons träd med rättrådighetens och förståelsens levande vatten, att från dem må framträda vad Gud har nedlagt i deras innersta väsen. Såsom lätt kan iakttas bär varje träd en viss frukt och ett ofruktbart träd lämpar sig blott för elden. Dessa fostrares syfte med allt de sade och lärde ut var att bevara människans upphöjda ställning. Lycksalig den som på Guds dag har fattat ett fast tag om Hans bud och icke avvikit från Hans sanna och grundläggande lag. De frukter som bäst anstår det mänskliga livets träd är pålitlighet och fromhet, sannfärdighet och uppriktighet; men störst av allt, efter erkännandet av Guds enighet, prisad och förhärligad vare Han, är aktning för de rättigheter som tillfaller ens föräldrar. Denna lärosats har nämnts i alla Guds böcker och återigen bekräftats av den Mest upphöjda pennan. Begrunda det som den barmhärtige Herren har uppenbarat i Koranen, upphöjda vare Hans ord: ”Tillbe Gud, hav icke vid Hans sida någon like eller likhet och visa vänlighet och frikostighet mot era föräldrar…”28 Betrakta hur huldhet mot de egna föräldrarna har sammanlänkats med erkännandet av den ende sanne Guden! Lyckliga är de som är förlänade sann visdom och förståelse, som ser och förnimmer, som läser och förstår och som iakttar det som Gud har uppenbarat i gångna tiders heliga böcker och i denna ojämförliga och underbara skrift.
107 I en av skrifterna har Han, förhärligade vare Hans ord, uppenbarat: Och i frågan om zakát har vi likaledes förordnat att ni skall följa det som har uppenbarats i Koranen.
↑ 17 Bahá’u’lláh.
↑ 18 Den första månaden i den islamska månkalendern.
↑ 19 På arabiska skiljer sig dessa två verser åt i genus.
↑ 20 Koranen 2:115.
↑ 21 Detta åsyftar den kortaste varaktigheten av en resa som berättigar resenären till att inte fasta.
↑ 22 Vårdagjämningen på norra halvklotet.
↑ 23 Den skrift som innehåller de tre obligatoriska böner som nu används.
↑ 24 Koranen 2:115.
↑ 25 Detta åsyftar en volym om cirka en halv kubikmeter.
↑ 26 Färg, smak och lukt.
↑ 27 Edirne, tidigare Adrianopel.
↑ 28 jfr Koranen An-Nisá’ (4:36) Bernström 1998 [ö.a].
Översikt över innehållet
I. Utnämnandet av ‘Abdu’l-Bahá som Bahá’u’lláhs efterträdare och uttolkare av dennes läror
A. Vända sig mot Honom
B. Hänskjuta till Honom
II. Förutskickande av beskyddarskapets institution
III. Institutionen Rättvisans hus
IV. Lagar, påbud och uppmaningar
A. Bön
B. Fasta
C. Lagar av personligt slag
D. Mångahanda lagar, påbud och uppmaningar
V. Specifika uppmaningar, tillrättavisningar och varningar
VI. Övriga ämnen
I. Utnämnandet av ‘Abdu’l-Bahá som Bahá’u’lláhs efterträdare och uttolkare av Hans läror
A. De trogna har påbjudits att vända sina anleten mot ”Honom som Gud har avsett, som är sprungen ur denna denna Uråldriga Rot.”
B. De trogna har påbjudits att hänskjuta vadhelst de ej förstår i bahá’í-skrifterna till ”Honom som är en gren från denna Mäktiga stam.”
II. Förutskickande av beskyddarskapets institution
III. Institutionen Rättvisans hus
A. Rättvisans hus instiftas formellt.
B. Dess funktioner definieras.
C. Dess inkomster fastställs.
IV. Lagar, påbud och uppmaningar
A. Bön
1. Den upphöjda ställning som de obligatoriska bönerna innehar i bahá’í-uppenbarelsen.
2. Qiblih:
a. Identifierad av Báb som ”Honom som Gud skall låta uppenbara”.
b. Bahá’u’lláh bekräftar den Qiblih Báb utsett.
c. Bahá’u’lláh förordnar sin sista viloplats som Qiblih efter sin bortgång.
d. Att vända sig mot Qiblih är obligatoriskt då man reciterar de obligatoriska bönerna.
3. De obligatoriska bönerna är bindande för män och kvinnor då de uppnått mognadsåldern, fastställd till femton år.
4. Undantag från att frambära de obligatoriska bönerna beviljas:
a. De som är sjuka.
b. De som är äldre än 70 år.
c. Kvinnor som har pågående menstruation, förutsatt att de utför sina tvagningar och upprepar en vers, specifikt uppenbarad för detta ändamål 95 gånger om dagen.
5. De obligatoriska bönerna skall frambäras enskilt.
6. Det är tillåtet att välja en av de tre obligatoriska bönerna.
7. Med ”morgon”, ”middagstid” och ”afton” då de nämns i samband med de obligatoriska bönerna avses intervallen mellan soluppgång och middagstid, mellan middagstid och solnedgång respektive från solnedgång till två timmar därefter.
8. Reciterandet av den första (långa) obligatoriska bönen en gång under ett dygn är till fyllest.
9. Det är att föredra att den tredje (korta) obligatoriska bönen frambärs stående.
10. Tvagning:
a. Tvagning måste föregå recitation av de obligatoriska bönerna.
b. För varje obligatorisk bön måste nya tvagningar utföras.
c. Om två obligatoriska böner frambärs vid middagstid är en tvagning för båda bönerna tillfyllest.
d. Om vatten ej är tillgängligt eller dess brukande är skadligt för ansikte eller händer, föreskrivs upprepning fem gånger av en vers specifikt uppenbarad för detta ändamål.
e. Om vädret är för kallt rekommenderas bruk av varmt vatten.
f. Om tvagning gjorts för andra ändamål krävs inte att den upprepas inför recitationen av den obligatoriska bönen.
g. Tvagningar är oundgängliga, vare sig man tagit ett bad eller ej.
11. Bestämmande av tidpunkterna som fastställts för bön:
a. Det är tillåtet att förlita sig på klockor då man fastställer tidpunkten för att frambära de obligatoriska bönerna.
b. I länder, belägna längst norrut eller söderut, där längden av dag och natt varierar avsevärt, skall man förlita sig på klockor och ur utan att referera till soluppgång eller solnedgång.
12. Vid fara, vare sig man befinner sig på resande fot eller ej, påbjuds för varje obligatorisk bön, som inte frambärs, knäfallande och recitation av en specifik vers att åtföljas av upprepning av en annan specifik vers arton gånger.
13. Gemensam bön är förbjuden förutom bönen för den bortgångne.
14. Recitationen i sin helhet av bönen för den bortgångne påbjuds förutom för de som är oförmögna att läsa, vilka påbjuds att upprepa de sex specifika styckena i den bönen.
15. Den obligatoriska bön som skulle upprepas tre gånger om dagen, morgon, middag och afton, har ersatts av tre obligatoriska böner, som uppenbarats senare.
16. Järtecknens bön har upphävts och en speciellt uppenbarad bön har givits i dess ställe. Att recitera den är dock inte obligatoriskt.
17. Hår, sobel, ben eller liknande gör icke ens bön ogiltig.
B. Fasta
1. Fastans upphöjda ställning i bahá’í-uppenbarelsen.
2. Fasteperioden inleds med skottdagarnas slut och slutar med Naw-Rúz-festen.
3. Det är obligatoriskt att avstå från mat och dryck från soluppgång till solnedgång.
4. Fastan är bindande för män och kvinnor då de uppnått mognadsåldern, som är fastslagen till femton år.
5. Undantag från fasta beviljas:
a. Resenärer
i. Förutsatt att resan varar längre än nio timmar.
ii. De som reser till fots, förutsatt att resan varar längre än två timmar.
iii. De som under sin resa stannar på en plats i mindre än nitton dagar.
iv. De som reser under fastan och kommer till en plats där de avser att stanna i nitton dagar befrias från fasta endast de första tre dagarna efter sin ankomst.
v. De som når hemmet under fastan måste börja fasta från dagen efter de återvänder hem.
b. De som är sjuka.
c. De som är över 70 år gamla.
d. Kvinnor som är havande.
e. Kvinnor som ammar.
f. Kvinnor som har pågående menstruation, förutsatt att de utför sina tvagningar och repeterar en vers specifikt uppenbarad för detta ändamål 95 gånger om dagen.
g. De som ägnar sig åt tungt kroppsarbete och som då uppmanas att visa respekt för lagen genom att visa diskretion och återhållsamhet då de begagnar sig av detta undantag.
6. Att lova att fasta (under en annan månad än den föreskrivna fastemånaden) är tillåtet. Löften som gagnar mänskligheten föredras dock i Guds åsyn.
C. Lagar av personlig karaktär
1. Äktenskap:
a. Äktenskap rekommenderas starkt men är inte obligatoriskt.
b. Att ha fler hustrur än en är förbjudet.
c. Äktenskap är villkorat av att båda parter har uppnått mognadsåldern, som är fastslagen till femton år.
d. Äktenskap är villkorat av båda parters och deras föräldrars medgivande, oavsett om kvinnan är jungfru eller ej.
e. Det åvilar båda parter att recitera en specifikt uppenbarad vers och därigenom påvisa att de är tillfreds med Guds vilja.
f. Äktenskap med ens styvmor är förbjudet.
g. Alla frågor som berör äktenskap med ens släktingar skall hänskjutas till Rättvisans hus.
h. Äktenskap med icke troende är tillåtet.
i. Trolovning:
i. Trolovningsperioden får inte vara längre än 95 dagar.
ii. Det är olagligt att trolova sig med en flicka innan hon uppnår mognadsåldern.
j. Hemgift:
i. Äktenskap har villkorats på att en hemgift betalas.
ii. Hemgiften är fastställd till 19 mithqál rent guld för stadsbor och 19 mithqál silver för bybor, beroende på makens permanenta bostad, inte makans.
iii. Det är förbjudet att betala mer än 95 mithqál.
iv. Det är att föredra att en man nöjer sig med att betala 19 mithqál silver.
v. Om det inte är möjligt att betala hela hemgiften, är det tillåtet att utställa ett skuldebrev.
k. Om någondera part, efter att den vers som specifikt uppenbarats för detta ändamål har lästs och hemgiften betalats, skulle börja ogilla den andra innan äktenskapet har fullbordats, är inte väntetiden för skilsmässa nödvändig. Att återta hemgiften är dock inte tillåtet.
l. Maken måste för sin maka klargöra tidpunkten för sin återkomst då han avser att resa. Om han av legitima skäl förhindras att återkomma vid den utsatta tiden, måste han informera henne och sträva att återvända till henne. Om han inte uppfyller någotdera villkoret måste hon vänta nio månader, varefter hon får gifta om sig, även om det är att föredra för henne att vänta längre. Om hon nås av nyheter om hans död eller att han dödats och nyheterna bekräftas genom att vara allmän kännedom eller av två trovärdiga vittnen, får hon gifta om sig efter en tidsrymd av nio månader.
m. Om maken avreser utan att informera sin maka om dagen för sin återkomst och är medveten om den lag som föreskrivs i Kitáb-i-Aqdas, får makan gifta om sig efter att ha väntat ett helt år. Om maken är obekant med denna lag måste makan vänta tills nyheter om hennes make når henne.
n. Om maken efter att hemgiften betalats upptäcker att makan inte är jungfru kan återbetalning av hemgiften och de kostnader som ådragits begäras.
o. Om äktenskapet har villkorats på jungfrudom, kan återbetalning av hemgiften och de kostnader som ådragits, begäras och äktenskapet hävas. Att dölja frågan är dock högst meriterande i Guds åsyn.
2. Skilsmässa:
a. Skilsmässa fördöms starkt.
b. Om avsky eller bitterhet utvecklas hos endera maken eller makan, är skilsmässa tillåten först efter att ett helt år har förflutit. Början och slutet av vänteåret måste intygas av två eller fler vittnen. Skilsmässan skall registreras av den rättsliga funktionär, som representerar Rättvisans hus. Sexuellt umgänge under denna vänteperiod är förbjudet och vemhelst som bryter denna lag måste vara ångerfull och betala 19 mithqál guld till Rättvisans hus.
c. En ytterligare vänteperiod efter att skilsmässan har ägt rum erfordras ej.
d. Den hustru som skall skiljas till följd av sin otrohet går miste om betalning av utgifterna under vänteperioden.
e. Att gifta om sig med den maka man har skilt sig från är tillåtet, förutsatt att hon inte har gift sig med en annan person. Om hon har gjort det, måste hon skiljas innan hennes tidigare make kan gifta om sig med henne.
f. Om tillgivenhet skulle återuppstå någon gång under vänteperioden, är äktenskapsbandet giltigt. Om denna försoning följs av främlingsskap och skilsmässa återigen önskas, måste ett nytt vänteår inledas.
g. Om meningsskiljaktigheter skulle uppstå mellan make och maka då de är på resa, måste han sända henne hem eller anförtro henne till en betrodd person, som kommer att åtfölja henne dit och därvid betala hennes resa och hennes omkostnader under ett helt år.
h. Om en hustru insisterar på att skilja sig från sin man hellre än att flytta till ett annat land, skall vänteåret räknas från den tidpunkt de åtskiljs, antingen då han förbereder sig för att bege sig åstad eller vid hans avresa.
i. Den islamiska lagen angående att gifta om sig med den hustru man tidigare skilt sig från är upphävd.
3. Arv:29
a. Arv fördelas i följande kategorier:
1. barn 1080 av 2520 enheter
2. make eller maka 390 av 2520 enheter
3. fader 330 av 2520 enheter
4. moder 270 av 2520 enheter
5. broder 210 av 2520 enheter
6. syster 150 av 2520 enheter
7. lärare 90 av 2520 enheter
b. Barnens andel, såsom Báb fördelat, är fördubblad av Bahá’u’lláh och en lika stor del reduceras på motsvarande sätt från var och en av de övriga förmånstagarna.
c. i. Om det inte finns några bröstarvingar tillfaller barnens andel Rättvisans hus för att spenderas på föräldralösa, änkor och vadhelst annat som gagnar mänskligheten.
ii. Om den bortgångnes son är avliden och lämnar bröstarvingar, kommer de att ärva sin faders andel. Om den bortgångnes dotter är avliden och lämnar bröstarvingar, kommer hennes andel att delas i de sju kategorier som anges i den Heligaste boken.
d. Om man lämnar avkomlingar men antingen någon, några eller alla övriga kategorier av arvingar saknas, tillfaller två tredjedelar av deras andelar avkomlingarna och en tredjedel Rättvisans hus.
e. Om ingen av de angivna förmånstagarna förekommer, tillfaller två tredjedelar av arvet den bortgångnes syskonbarn. Om dessa inte förekommer, tillfaller samma andel fastrar och mostrar, farbröder och morbröder. Saknas dessa så tillfaller den deras söner och döttrar. I varje fall tillfaller den återstående tredjedelen Rättvisans hus.
f. Om man inte efterlämnar någon av de ovannämnda arvingarna, tillfaller hela arvet Rättvisans hus.
g. Bostaden och den bortgångne faderns personliga klädsel går till manliga, inte kvinnliga, avkomlingar. Om det finns flera bostäder går den främsta och viktigaste till den manlige avkomlingen. De återstående bostäderna måste, tillsammans med den bortgångnes övriga kvarlåtenskap, fördelas bland arvingarna. Om det inte finns någon manlig avkomling tillfaller två tredjedelar av den främsta bostaden och den bortgångne faderns personliga klädsel den kvinnliga avkomlingen och en tredjedel Rättvisans hus. I den bortgångna moderns fall skall alla hennes begagnade kläder delas lika bland hennes döttrar. Hennes oanvända kläder, smycken och ägodelar skall delas bland hennes arvingar, liksom hennes begagnade kläder om hon inte efterlämnar någon dotter.
h. Om den bortgångnes barn är minderåriga skall deras andel antingen betros en pålitlig person eller ett företag för investeringsändamål tills de uppnår mognadsåldern. En del av den avkastning som uppstått skall tillfalla förvaltaren.
i. Arvet skall inte delas förrän efter betalning av Ḥuqúq’ulláh (Guds rätt), skulder som den bortgångne ådragit sig och de kostnader som en passande begravning och jordfästning medför.
j. Om den bortgångnes broder har samma fader, kommer han att ärva hela sin andel. Om han har en annan fader kommer han att ärva endast två tredjedelar av sin andel, den återstående tredjedelen tillfaller Rättvisans hus. Samma lag är tillämplig för den bortgångnes syster.
k. Om det finns helsyskon, ärver inte syskon på moderns sida.
l. En lärare som inte är bahá’í ärver inte. Om det finns mer än en lärare, skall delen som tillfaller läraren delas lika mellan dem.
m. Endast bahá’íer ärver.
n. Bortsett från hustruns begagnade kläder, gåvor i form av smycken och annat som bevisligen givits henne av hennes make, skall vadhelst som maken köpt till sin hustru anses som makens egendom att delas bland hans arvingar.
o. Varje person är fri att testamentera sina tillhörigheter som han anser lämpligt förutsatt att han föranstaltar om betalning av Ḥuqúqu’lláh och lösandet av sina skulder.
D. Övriga lagar, förordningar och uppmaningar
1. Övriga lagar och påbud
a. Pilgrimsfärd.
b. Ḥuqúqu’lláh.
c. Donationer.
d. Mashriqu’l-Adhkár.
e. Bahá’í-religionsordningens varaktighet.
f. Bahá’í-högtider.
g. Nittondedagsfesten.
h. Bahá’í-året.
i. Skottdagarna.
j. Mognadsåldern.
k. Begravning av den bortgångne.
l. Att ägna sig åt ett hantverk eller en profession har gjorts obligatoriskt och upphöjts till tillbedjan.
m. Åtlydnad av regeringen.
n. Utbildning av barn.
o. Att skriva testamente.
p. Tionde (zakát).
q. Upprepandet av det Största namnet 95 gånger om dagen.
r. Jakt på djur.
s. Behandling av kvinnligt tjänstefolk.
t. Upphittande av förlorat gods.
u. Hantering av funna skatter.
v. Avyttring av förvaltad egendom.
w. Dråp.
x. Definition av rättrådiga vittnen.
y. Förbud:
i. Tolkning av den heliga skriften.
ii. Slavhandel.
iii. Asketism.
iv. Klosterväsende.
v. Tiggeri.
vi. Prästerskap.
vii. Användning av predikstolar.
viii. Kyssa på hand.
ix. Bikt.
x. Månggifte.
xi. Rusdrycker.
xii. Opium.
xiii. Hasardspel.
xiv. Mordbrand.
xv. Äktenskapsbrott.
xvi. Mord.
xvii. Stöld.
xviii. Homosexualitet.
xix. Gemensam bön, annat än för den bortgångne.
xx. Grymhet mot djur.
xxi. Dagdriveri och lättja.
xxii. Förtal.
xxiii. Smädelse.
xxiv. Att bära vapen om det inte är oundgängligt.
xxv. Använda allmänna bassänger i persiska bad.
xxvi. Träda in i ett hus utan ägarens tillåtelse.
xxvii. Att slå eller skada en person.
xxviii. Stridigheter och konflikter.
xxix. Att mumla heliga verser på gatan.
xxx. Att stoppa handen i maten.
xxxi. Att raka huvudet.
xxxii. Att mannens hår växer längre än till örsnibben.
2. Upphävande av specifika lagar och förordningar från tidigare religionsordningar, vilka påbjöd:
a. Förstörandet av böcker.
b. Förbud att bära siden.
c. Förbud att använda guld- och silverföremål.
d. Begränsning av resor.
e. Att ge ovärderliga gåvor till trons grundare.
f. Förbud att ställa frågor till trons grundare.
g. Förbud att gifta om sig med sin frånskilda hustru.
h. Bestraffning av den som bringar sorg till sin nästa.
i. Förbud mot musik.
j. Begränsning av ens klädsel och skägg.
k. Orenhet hos vissa föremål och folk.
l. Orenhet hos sädesvätska.
m. Orenhet hos vissa föremål när det gäller knäfallande.
3. Olika uppmaningar:
a. Att umgås som vänner med alla religioners bekännare.
b. Att hedra sina föräldrar.
c. Att inte önska andra det man inte önskar sig själv.
d. Att undervisa och sprida tron efter dess grundares bortgång.
e. Att bistå dem som står upp för att främja tron.
f. Att inte avvika från skrifterna eller missledas av dem som gör det.
g. Att vända sig till den heliga skriften då meningsskiljaktigheter uppstår.
h. Att hänge sig åt studiet av lärorna.
i. Att inte följa sina gagnlösa fantasier och fåfängliga inbillningar.
j. Att recitera de heliga verserna morgon och kväll.
k. Att recitera de heliga verserna melodiskt.
l. Att lära sina barn att sjunga de heliga verserna i Mashriqu’l-Adhkár.
m. Att studera sådana konstarter och vetenskaper som är mänskligheten till gagn.
n. Att rådslå tillsammans.
o. Att inte vara försumlig då man följer Guds påbud.
p. Att ångra sina synder inför Gud.
q. Att utmärka sig genom goda gärningar:
i. Att vara sannfärdig.
ii. Att vara pålitlig.
iii. Att vara trofast.
iv. Att vara rättrådig och frukta Gud.
v. Att vara oväldig och rättvis.
vi. Att vara taktfull och vis.
vii. Att vara hövlig.
viii. Att vara gästfri.
ix. Att vara ståndaktig.
x. Att vara avskild.
xi. Att vara absolut undergiven Guds vilja.
xii. Att inte skapa missämja.
xiii. Att inte hyckla.
xiv. Att inte hysa högmod.
xv. Att inte vara fanatisk.
xvi. Att inte föredra sig själv framför sin nästa.
xvii. Att inte tvista med sin nästa.
xviii. Att inte ge efter för sina lidelser.
xix. Att inte klaga i motgång.
xx. Att inte tvista med myndigheter.
xxi. Att inte tappa fattningen.
xxii. Att inte förarga sin nästa.
r. Att vara eniga.
s. Att rådfråga kompetenta läkare då man är sjuk.
t. Att svara på inbjudningar.
u. Att visa vänlighet mot släktingarna till trons grundare.
v. Att studera språk för att främja tron.
w. Att stödja utvecklingen av städer och länder för att förhärliga tron.
x. Att restaurera och bevara platser som har koppling till trons båda grundare.
y. Att vara renligheten själv:
i. Att tvätta sina fötter.
ii. Att parfymera sig.
iii. Att bada i rent vatten.
iv. Att klippa naglarna.
v. Att tvätta smutsade ting i rent vatten.
vi. Att klä sig fläckfritt.
vii. Att förnya inredningen i sitt hem
V. Specifika uppmaningar, förebråelser och varningar ställda till:
1. Hela människosläktet.
2. Världens regenter.
3. Prästerskapet.
4. Styresmännen i Amerika och presidenterna i dess republiker.
5. Wilhelm I, kung av Preussen.
6. Franz Josef, kejsare av Österrike.
7. Bayáns folk.
8. Parlamentsledamöter världen över.
VI. Övriga ämnen:
1. Bahá’í-uppenbarelsens översinnliga karaktär.
2. Den upphöjda ställning trons grundare innehar.
3. Kitáb-i-Aqdas, ”den Heligaste bokens”, enastående betydelse.
4. Lärosatsen om ”den största ofelbarheten”.
5. De tvenna plikterna att erkänna manifestationen och iaktta Hans lagar, och dessas oskiljaktighet.
6. Syftet med all lärdom är erkännandet av Honom, som är föremålet för all kunskap.
7. Den välsignade ställningen hos dem som har erkänt den grundläggande sanningen ”Han skall icke tillfrågas om sina göranden.”
8. De omvälvande följderna av ”den Största ordningen”.
9. Valet av ett enda språk och antagandet av ett gemensamt skriftspråk för alla på jorden att använda: ett av två tecken på människosläktets mognad.
10. Profetior från Báb angående ”Honom som Gud skall låta uppenbara”.
11. Förutsägelse om opposition mot tron.
12. Lovord till den konung som skall bekänna sig till tron och stå upp för att tjäna den.
13. Obeständigheten hos mänskliga förhållanden.
14. Innebörden av sann frihet.
15. Värdet hos alla handlingar är beroende av att Gud godtar dem.
16. Vikten av kärlek till Gud som motiv för åtlydandet av Hans lagar.
17. Vikten av att nyttja materiella medel.
18. Lovord till de lärde bland Bahás folk.
19. Löfte om förlåtelse till Mírzá Yaḥyá om han skulle ångra sig.
20. Ṭihrán tilltalas.
21. Konstantinopel och dess folk tilltalas.
22. ”Rhens stränder” tilltalas.
23. Fördömande av dem som kommer med falska anspråk på esoterisk kunskap.
24. Fördömande av dem som låter högmod över sin lärdom avskärma dem från Gud.
25. Profetior angående Khurásán.
26. Profetior angående Kirmán.
27. Hänsyftning till Shaykh Aḥmad-i-Aḥsá’í.
28. Hänsyftning till vetesiktaren.
29. Fördömande av Ḥájí Muḥammad-Karím Khán.
30. Fördömande av Shaykh Muḥammad-Ḥasan.
31. Hänsyftning till Napoleon III.
32. Hänsyftning till Siyyid Muḥammad-i-Iṣfahání.
33. Löfte om bistånd till alla som står upp för att tjäna tron.
↑ 29 Metoden att dela kvarlåtenskapen skall tillämpas då testamente saknas. Se ämne o i denna sektion.
Min klädnads ljuva doft (stycke 4)
Detta anspelar på berättelsen om Josef i Koranen och Gamla testamentet, vari Josefs klädnad, som hans bröder tog till deras fader Jakob, gjorde det möjligt för Jakob att identifiera sin älskade, sedan länge förlorade son. Liknelsen med denna väldoftande ”klädnad” används ofta i bahá’í-skrifterna med hänsyftning till igenkännandet av Guds manifestation och Hans uppenbarelse.Bahá’u’lláh beskriver i en av sina skrifter sig själv som den ”gudomlige Josef” som ”byttes bort” av de försumliga ” för det futtigaste av belopp.” Báb identifierar i Qayyúmu’l-Asmá Bahá’u’lláh som den ”sanne Josef” och förutser de prövningar som Han skulle komma att utstå i händerna på sin bedräglige broder (se not 190). På liknande sätt drar Shoghi Effendi en parallell mellan den intensiva avundsjuka som ‘Abdu’l-Bahás upphöjda ställning uppeggade inom hans halvbror Mírzá Muḥammad-‘Alí och den dödliga avund ”som den enastående fullkomligheten hos Josef hade upptänt i hans bröders hjärtan”.
med maktens och styrkans fingrar har Vi brutit förseglingen på det utsökta vinet. (stycke 5)
Konsumtion av vin och andra berusningsmedel är förbjudet i Kitáb-i-Aqdas (se not 144 och 170).Referens till bruket av ”vin” i en allegorisk betydelse – såsom varande orsaken till andlig extas – återfinns inte enbart i Bahá’u’lláhs uppenbarelse utan även i Bibeln, i Koranen och i urgamla hinduiska traditioner.
Exempelvis utlovas i Koranen de rättfärdiga att få dricka av det ” förseglade, utsökta vinet.” I sina skrifter identifierar Bahá’u’lláh det ”utsökta vinet” med sin uppenbarelse vars ”myskfyllda väldoft” har fläktats ”över allt skapat”. Han säger att Han har ”brutit förseglingen” på detta ”vin” och därigenom avslöjat andliga sanningar som intill dess varit okända, och möjliggjort för dem som dricker därav att ”urskilja strålglansen hos den gudomliga enighetens ljus” och att ” förstå det grundläggande syftet bakom skrifterna från Gud”.
I en av sina meditationer bönfaller Bahá’u’lláh Gud att bestå de troende ”Din nåds utsökta vin, att det må få dem att förgäta alla andra än Dig, att stå upp för att tjäna Din sak och att vara orubbliga i sin kärlek till Dig.”
Vi har ålagt er obligatorisk bön (stycke 6)
På arabiska finns det flera ord för bön. Ordet ”ṣalát” som här används i originaltexten syftar till en speciell kategori av böner, vilka de troende ålagts att recitera vid specifika tider på dagen. För att särskilja detta slag av böner från andra har ordet översatts som ”obligatorisk bön”.Bahá’u’lláh anför att ”obligatorisk bön och fasta innehar en upphöjd ställning i Guds åsyn” (Frågor och svar 93). ‘Abdu’l-Bahá bekräftar att sådana böner ” främjar ödmjukhet och underkastelse, att man vänder sitt ansikte mot Gud och uttrycker sin hängivenhet till Honom” och att, via dessa böner, ”människan står i förbindelse med Gud, strävar att nalkas Honom, samtalar med sitt hjärtas sanne Älskade och uppnår andliga ställningar.”
Den obligatoriska bön (se not 9) som åsyftas i denna vers har ersatts av de tre obligatoriska böner som senare uppenbarades av Bahá’u’lláh (Frågor och svar 63). Texterna till de tre böner, som nu används, återfinns tillsammans med instruktioner vad gäller recitationen av dem, i denna volym i Några texter som utgör tillägg till Kitáb-i-Aqdas.
Ett antal av ämnena i Frågor och svar behandlar aspekter av de tre nya obligatoriska bönerna. Bahá’u’lláh klargör att den enskilde är fri att välja vilken som helst av de tre obligatoriska bönerna (Frågor och svar 65). Andra stadganden utvecklas i Frågor och svar 66, 67, 81 och 82.
Detaljerna kring lagen om obligatorisk bön sammanfattas i Sammanfattning och kodifiering, sektion IV.A.1-17.
nio rak‘áh (stycke 6)
En rak‘áh är recitationen av speciellt uppenbarade verser, åtföljt av en föreskriven uppsättning knäfallanden och andra rörelser.Den obligatoriska bön som Bahá’u’lláh ursprungligen påbjöd sina anhängare bestod av nio rak‘áh. Denna böns exakta natur och de specifika instruktionerna kring reciterandet av den är okända eftersom bönen har gått förlorad (se not 9).
I en skrift som kommenterar de nu gällande obligatoriska bönerna visar ‘Abdu’l-Bahá på att ”i varje ord och rörelse i den obligatoriska bönen finns anspelningar, mysterier och en visdom som människan är ur stånd att begripa och som bokstäver och textrullar inte kan omfatta.”
Shoghi Effendi förklarar att de få enkla anvisningar som givits av Bahá’u’lláh för recitationen av vissa böner inte blott har en andlig betydelse utan att de även hjälper den enskilde ”att till fullo koncentrera sig då han ber och mediterar.”
vid middagstid och om morgonen och om aftonen (stycke 6)
Angående definitionen av orden ”morgon”, ”middagstid” och ”afton”, vid vilka tider den nu gällande medellånga obligatoriska bönen skall reciteras, har Bahá’u’lláh anfört att de sammanfaller med ”soluppgång, middag och solnedgång” (Frågor och svar 83). Han förtydligar att de ”tillåtna tiderna för obligatorisk bön är från morgon till middagstid, från middagstid till solnedgång och från solnedgång till två timmar därefter.” Därtill har ‘Abdu’l-Bahá angivit att morgonens obligatoriska bön kan frambäras så tidigt som vid gryningen.Definitionen av ”middag” som tiden ”från middag till solnedgång” gäller för recitationen av den korta likväl som för den medellånga obligatoriska bönen.
Vi har befriat er från ett större antal (stycke 6)
Fordringarna på obligatorisk bön som framlagts i Bábs och islams religionsordningar var mer krävande än de som fordrades för frambärandet av den obligatoriska bön som bestod av nio rak‘ah och som föreskrevs i Kitáb-i-Aqdas (se not 4).I Bayán föreskrev Báb en obligatorisk bön som bestod av nitton rak‘ah och som skulle frambäras en gång varje dygn – mellan middagstid en dag och middagstid nästa dag.
Den muslimska bönen reciteras fem gånger varje dag, nämligen tidigt om morgonen, middagstid, eftermiddag, kväll och nattetid. Även om antalet rak‘ah varierar efter vilket bönetillfälle det är, frambärs totalt sjutton rak‘ah under dagens lopp.
Vänd er, då ni önskar förrätta denna bön, mot Min heligaste närvaros hov, denna helgade plats som Gud … fastställt som tillbedjans punkt för invånarna i evighetens städer (stycke 6)
”Tillbedjans punkt”, det vill säga den plats mot vilken tillbedjare skall vända sig då de reciterar den obligatoriska bönen, kallas Qiblih. Begreppet Qiblih har funnits i tidigare religioner. Jerusalem har förr fastslagits för detta ändamål. Muḥammad flyttade Qiblih till Mecka. Bábs instruktioner i arabiska Bayán var:Qiblih är i sanning Han som Gud skall låta uppenbara; närhelst Han rör sig rör den sig till dess Han kommer till vila.
Detta stycke citeras av Bahá’u’lláh i Kitáb-i-Aqdas (stycke 137) och bekräftas av Honom i den ovannämnda versen. Han har också angivit att det är ett ” fastställt krav när man reciterar obligatorisk bön” att vända sig i riktning mot Qiblih (Frågor och svar 14 och 67). Vid annan bön och andakt får emellertid den enskilde vända sig i valfri riktning.
Och när Sanningens och Yttrandets sol dalar, vänd då era ansikten mot den plats som Vi har förordnat för er. (stycke 6)
Bahá’u’lláh förordnar sin viloplats som Qiblih efter sin bortgång. Den heligaste graven finns i Bahjí, ‘Akká. ‘Abdu’l-Bahá beskriver platsen som den ”lysande gravhelgedomen”, ”den plats kring vilken härskaran i höjden kretsar.”I ett brev skrivet å hans vägnar använder Shoghi Effendi liknelsen med växten som vänder sig i riktning mot solen för att förklara den andliga innebörden av att vända sig mot Qiblih:
… på samma sätt som växten sträcker sig mot solskenet – från vilket den erhåller liv och växtkraft – vänder vi våra hjärtan mot Guds manifestation, Bahá’u’lláh, då vi ber, … vi vänder våra ansikten … mot den plats där Hans stoft vilar på denna jord, som en symbol för den inre handlingen.
Vi har närmare beskrivit obligatorisk bön i en annan skrift. (stycke 8)
Den ursprungliga obligatoriska bönen hade ”av visdomsskäl” uppenbarats av Bahá’u’lláh i en separat skrift (Frågor och svar 63). Den gjordes inte tillgänglig för de troende under Hans levnad eftersom den hade ersatts av de tre obligatoriska böner som nu är i bruk.Kort efter Bahá’u’lláhs hädanfärd stals texten till denna bön och ett flertal andra skrifter av Muḥammad-‘Alí, ärkebrytaren av Hans förbund.
bönen för den bortgångne (stycke 8)
Bönen för den bortgångne (se Några texter som utgör tillägg till Kitáb-i-Aqdas) är den enda obligatoriska bahá’í-bön som skall reciteras gemensamt. Den skall reciteras av en troende medan övriga närvarande står tysta (se not 19). Bahá’u’lláh har klargjort att bönen för den bortgångne endast erfordras då den bortgångne är vuxen (Frågor och svar 70), att recitationen skall föregå gravsättningen av den bortgångne och att det inte finns något krav på att man skall vända sig mot Qiblih då man reciterar denna bön (Frågor och svar 85).Ytterligare detaljer angående bönen för den bortgångne har sammanfattats i Sammanfattning och kodifiering, sektion IV.A.13-14.
har sex särskilda stycken nedsänts av Gud, Versernas uppenbarare. (stycke 8)
De stycken som utgör delar av bönen för den bortgångne består av hälsningen ”Alláh-u-Abhá” (Gud är den Allhärlige) sex gånger, var och en åtföljd av nitton upprepningar av en av sex specifikt uppenbarade verser. Dessa stycken är identiska med dem som ingår i bönen för den bortgångne uppenbarad av Báb i Bayán. Bahá’u’lláh lade till en vers som skall föregå dessa stycken.Hår gör icke er bön ogiltig; ej heller annat som anden lämnat, såsom ben och liknande. Ni är fria att bära sobelns päls på samma sätt som bäverns, ekorrens och andra djurs (stycke 9)
I några tidigare religionsordningar har bärandet av hår från vissa djur, eller att ha vissa andra ting på sig, ansetts göra bönen ogiltig. Bahá’u’lláh bekräftar här Bábs yttrande i arabiska Bayán att sådana saker inte gör bönen ogiltig.Vi har ålagt er att be och fasta från det att ni uppnått mognad. (stycke 10)
Bahá’u’lláh definierar ”mognadsåldern beträffande religiösa plikter” som ” femton år för både män och kvinnor” (Frågor och svar 20). För detaljer angående fasteperioden, se not 25.Han har från detta undantagit dem som är svaga av sjukdom eller av ålder (stycke 10)
Undantaget för dem som är svaga till följd av sjukdom eller framskriden ålder från att frambära de obligatoriska bönerna och från att fasta förklaras i Frågor och svar. Bahá’u’lláh anger att i ”stunder av dålig hälsa är det icke tillåtet att iaktta dessa skyldigheter” (Frågor och svar 93). Han definierar framskriden ålder i detta sammanhang som att man är över sjuttio år gammal (Frågor och svar 74). Som svar på en fråga har Shoghi Effendi förtydligat att personer som uppnår åldern sjuttio år är befriade, vare sig de är svaga eller ej.Undantag från att fasta ges även till andra specifika kategorier av personer, vilka listas i Sammanfattning och kodifiering, sektion IV.B.5. Se not 20, 30 och 31 för ytterligare diskussion.
Gud har givit er tillåtelse att knäfalla med pannan mot marken på varje yta som är ren, ty Vi har i detta avseende undanröjt den begränsning som hade nedtecknats i boken (stycke 10)
Kraven vid bön har under tidigare religionsordningar ofta innefattat knäfallande. I arabiska Bayán har Báb uppmanat de troende att lägga sin panna på ytor av kristall då de knäfaller. På motsvarande sätt finns i islam vissa begränsningar vad gäller de ytor på vilka muslimer tillåts knäfalla. Bahá’u’lláh undanröjer sådana begränsningar och anger helt enkelt ”varje yta som är ren”.Låt den som ej finner något vatten för tvagning fem gånger upprepa orden ”I Guds namn, den Renaste, den Renaste” och därefter utföra sin tillbedjan. (stycke 10)
Tvagningar skall genomföras av den troende som förberedelse innan den obligatoriska bönen frambärs. De består i att man tvättar händerna och ansiktet. Om vatten inte är tillgängligt, har ett femfaldigt upprepande av en specifikt uppenbarad vers påbjudits. Se not 34 för en allmän diskussion om tvagningar.I tidigare religionsordningar återfinns förordningar om hur man ska förfara då inget vatten är tillgängligt i Koranen och arabiska Bayán.
I områden där dagar och nätter tilltar i längd skall tider för bön bestämmas med klockor och andra instrument som anger tidens gång. (stycke 10)
Detta syftar till de områden som ligger längst norrut och söderut, där dagarnas och nätternas längd varierar avsevärt (Frågor och svar 64 och 103). Denna bestämmelse är tillämplig även för fasta.Vi har löst er från kravet att utföra järtecknens bön. (stycke 11)
Järtecknens bön är en speciell form av muslimsk obligatorisk bön som var förordnad att frambäras vid naturfenomen såsom jordbävningar, solförmörkelser och andra liknande fenomen, som kan orsaka fruktan och som tas som tecken eller handlingar från Gud. Kravet att frambära denna bön har upphävts. I dess ställe kan en bahá’í säga ”Herraväldet tillhör Gud, Herren över det skådade och det ej skådade, skapelsens Herre” men detta är inte obligatoriskt (Frågor och svar 52).Förutom i bönen för den bortgångne har utövandet av gemensam bön upphävts. (stycke 12)
Gemensam bön i betydelsen av formell obligatorisk bön som skall reciteras i enlighet med en föreskriven ritual, vilket exempelvis är gängse i islam där fredagsbönen i moskén leds av en imám, har upphävts i bahá’í-trons religionsordning. Bönen för den bortgångne (not 10) är den enda gemensamma bön som föreskrivs i bahá’í-lag. Den skall reciteras av en av de närvarande medan övriga församlade står tysta; den som läser har ingen speciell status. De församlade behöver inte vända sig mot Qiblih (Frågor och svar 85).De tre dagliga obligatoriska bönerna skall reciteras enskilt, inte gemensamt.
Det finns inget föreskrivet sätt för recitationen av de många andra bahá’í-bönerna och var och en är fri att använda sådana icke-obligatoriska böner vid möten eller enskilt efter behag. På detta tema säger Shoghi Effendi att
… även om vännerna således är fria att göra som de själva önskar, /…/ skall de vara ytterst försiktiga att det sätt de väljer inte antar en alltför fast form och därigenom utvecklas till en institution. Detta är något som vännerna alltid skall ha i minnet, så att de inte avviker från den tydliga väg som påvisas i lärorna.
Gud har undantagit kvinnor med pågående menstruation från obligatorisk bön och fasta. (stycke 13)
Undantag från obligatorisk bön och fasta görs för kvinnor som menstruerar; de skall i stället genomföra sina tvagningar (not 34) och 95 gånger om dagen, mellan en middagstid och nästa, upprepa versen ”Förhärligad vare Gud, praktens och skönhetens Herre.” Det finns en tidigare form i arabiska Bayán, där ett liknande undantag gjordes.I somliga tidigare religionsordningar ansågs kvinnor under sina menstruationsperioder som rituellt orena och förbjöds att iaktta kraven på bön och fasta. Begreppet rituell orenhet har undanröjts av Bahá’u’lláh (not 106).
Universella Rättvisans Hus har klargjort att föreskrifterna i Kitáb-i-Aqdas som ger undantag från vissa plikter och ansvar är, som ordet påvisar, undantag och inte förbud. En troende är således fri att nyttja sig av ett tillämpligt undantag om han eller hon så önskar. Universella Rättvisans Hus råder emellertid att den troende, då hon beslutar om hon skall göra det eller ej, skall använda visdom och inse att Bahá’u’lláh har beviljat dessa undantag av goda skäl.
Det föreskrivna undantaget från obligatorisk bön och som ursprungligen syftade till den obligatoriska bönen som bestod av nio rak‘ah, är nu tillämplig på de tre obligatoriska böner som ersatt den.
Om ni under en resa stannar och vilar på en säker plats skall ni – män såväl som kvinnor – för varje osagd obligatorisk bön en gång knäfalla med pannan mot marken (stycke 14)
Undantag från obligatorisk bön ges till dem som finner sig vara i ett sådant osäkert tillstånd att läsandet av obligatorisk bön inte är möjligt. Undantaget gäller, vare sig man är på resa eller är hemma, och den tillhandahåller ett sätt varigenom obligatoriska böner, som förblivit osagda till följd av dessa osäkra omständigheter, kan kompenseras för.Bahá’u’lláh har klargjort att obligatorisk bön är ”icke upphävd under resa” så länge som man kan finna en ”säker plats” där den kan genomföras (Frågor och svar 58).
Frågor och svar nummer 21, 58, 59, 60 och 61 förtydligar detta påbud.
Efter att ha knäfallit skall ni sätta er med korslagda ben (stycke 14)
Det arabiska uttrycket ”haykalu’t-tawḥíd”, som här översätts ”med korslagda ben”, betyder ”enighetens ställning”. Det har av tradition betytt en ställning med korslagda ben.Säg: Gud har gjort Min förborgade kärlek till nyckeln till skatten (stycke 15)
Det finns en välkänd islamisk tradition angående Gud och Hans skapelse:Jag var en dold skatt och Jag önskade bli känd, således frambringade Jag skapelsen på det att Jag må bli känd.
Referenser och hänsyftningar till denna tradition återfinns överallt i bahá’í-skrifterna. Exempelvis uppenbarar Bahá’u’lláh i en av sina böner:
Förhärligat vare Ditt namn, o Herre min Gud! Jag vittnar om att Du var en dold skatt höljd i Ditt uråldriga varande och ett ogenomträngligt mysterium inneslutet i Ditt eget väsen. Då Du önskade uppenbara Dig, frambringade Du de större och mindre världarna och utvalde människan framför alla Dina varelser och gjorde henne till ett tecken på båda dessa världar, o Du som är vår Herre, den mest Medlidsamme! Du uppreste Honom att Han må sitta på Din tron inför alla människor i Din skapelse. Du gjorde Honom i stånd att avslöja Dina mysterier och att lysa med Din ingivelses och Din uppenbarelses ljus och att manifestera Dina namn och Dina egenskaper. Genom Honom smyckade Du inledningen till Din skapelses bok, o Du som är Härskaren över det universum Du har format!
På liknande sätt säger Han i Förborgade ord:
O Människoson! Jag älskade skapandet av dig, därför skapade Jag dig. Älska Mig därför, så att Jag må nämna dig vid namn och fylla din själ med livets ande.
‘Abdu’l-Bahá skrev då han kommenterade den ovannämnda traditionen:
O vandringsman på den Älskades stig! Vet att denna heliga traditions främsta syfte är att nämna stadierna av Guds döljande och manifesterande inom Sanningens förkroppsliganden, de som är gryningsplatserna för Hans allhärliga varande. Exempelvis existerar den odödliga eldens flamma, innan den tänts och manifesterats, av sig själv inom sig själv i de universella manifestationernas dolda identitet och detta är den ”dolda skattens” stadium. Och när det Välsignade trädet tänds av sig självt i sig självt och denna gudomliga eld brinner av sitt väsen inom sitt väsen, är detta stadiet ”Jag önskade bli känd”. Och när från universums horisont, med obegränsade gudomliga namn och egenskaper, det lyser fram över de avhängiga och platslösa världarna, utgör det framträdandet av en ny och underbar skapelse som är stadiet ”således frambringade Jag skapelsen”. Och när de helgade själarna sliter sönder all jordisk bindnings och världsliga förhållandens slöjor och skyndar till det stadium som är att betrakta den Gudomliga närvarons skönhet och hedras av att igenkänna manifestationen och är i stånd att bevittna prakten hos Guds största tecken i sina hjärtan, då skall skapelsens syfte, vilket är kunskapen om Honom som är den eviga Sanningen, bli manifesterat.
O den Högstes penna! (stycke 16)
”Den Högstes penna”, ”den högsta Pennan” och ”den mest upphöjda Pennan” är hänsyftningar till Bahá’u’lláh, vilka illustrerar Hans funktion som uppenbarare av Guds ord.Vi har ålagt er att fasta under en kort tidsrymd (stycke 16)
Fasta och obligatorisk bön utgör de två pelare som bär upp Guds uppenbarade lag. Bahá’u’lláh bekräftar i en av sina skrifter att Han uppenbarat lagarna om obligatorisk bön och fasta, så att de troende genom dessa kan komma närmare Gud.Shoghi Effendi anger att fasteperioden, som innebär fullständigt avstående från mat och dryck från soluppgång till solnedgång, är
… i huvudsak en period för meditation och bön, av andlig återhämtning, varunder den troende måste sträva att göra de nödvändiga förändringarna i sitt inre liv och att vederkvicka och blåsa nytt liv i de andliga krafter som ligger dolda i hennes själ. Dess innebörd och syfte är därmed i grunden andliga till sin karaktär. Fastan är symbolisk och en påminnelse om att avstå från själviska och köttsliga begär. Fasta åläggs alla troende så snart de nått femton års ålder och tills de når sjuttio års ålder.
En sammanfattning av de detaljerade föreskrifterna i lagen om fasta och de undantag som givits till vissa grupper finns i Sammanfattning och kodifiering, sektion IV.B.1-6. För en diskussion om undantagen från fasta, se not 14, 20, 30 och 31.
Fastans nittondagarsperiod sammanfaller med bahá’í-månaden ‘Alá, vanligtvis mellan 2:a och 20:e mars, omedelbart efter skottdagarna (se not 27 och 147) och följs av Naw-Rúz-festen (se not 26).30
och vid dess slut har Vi instiftat Naw-Rúz som en högtid för er (stycke 16)
Báb införde en ny kalender, nu känd som Badí‘- eller bahá’í-kalendern (not 27 och 147). Enligt denna kalender utgör ett dygn tiden från solnedgång till solnedgång. I Bayán förordnade Báb månaden ‘Alá’ att vara fastemånad och påbjöd att Naw-Rúz-dagen skulle utmärka avslutningen av denna period och utsåg Naw-Rúz till Guds dag. Bahá’u’lláh bekräftar Badí‘-kalendern vari Naw-Rúz är utsedd till högtid.Naw-Rúz är det nya årets första dag. Den sammanfaller med vårdagjämningen på norra halvklotet, vilken vanligtvis inträffar den 21 mars. Bahá’u’lláh förklarar att denna fest skall firas just den dag då solen går in i stjärntecknet Väduren (dvs. vårdagjämningen) om detta så skulle ske en minut före solnedgången (Frågor och svar 35). Härav följer att Naw-Rúz kan infalla den 20:e, 21:a eller 22:a mars, beroende på tidpunkten för vårdagjämningen.
Bahá’u’lláh har lämnat detaljerna i många lagar att fastställas av Universella Rättvisans Hus. Bland dessa finns ett flertal frågor som berör bahá’í-kalendern. Beskyddaren har sagt att den världsomspännande implementeringen av lagen om tidpunkten för Naw-Rúz kommer att kräva valet av en viss plats på jorden som kommer att tjäna som norm för fastställandet av tidpunkten för vårdagjämningen. Han angav även att valet av denna plats har lämnats till Universella Rättvisans Hus att avgöra.31
Låt de dagar som återstår utöver månaderna placeras före fastemånaden. (stycke 16)
Badí‘-kalendern baseras på solåret med 365 dygn, 5 timmar och ett femtiotal minuter. Året utgörs av 19 månader med vardera 19 dygn (dvs. 361 dygn) med tillägg av fyra extra dagar (fem under skottår). Báb definierade inte uttryckligen platsen för skottdagarna i den nya kalendern. Kitáb-i-Aqdas löser denna fråga genom att tilldela ”de dagar som återstår” en fast plats i kalendern omedelbart före månaden ‘Alá’, fasteperioden. För ytterligare detaljer, se sektionen angående bahá’í-kalendern i The Bahá’í World, volym XVIII.Vi har förordnat att dessa … skall vara manifestationen av bokstaven Há (stycke 16)
Kända som Ayyám-i-Há (Hás dagar) utmärker sig skottdagarna genom att förknippas med ”bokstaven Há”. Det numeriska värdet för denna arabiska bokstav, enligt abjad-notationen, är fem, vilket sammanfaller med det möjliga antalet inskjutna dygn.Bokstaven ”Há” har givits flera andliga betydelser i skrifterna, bland vilka återfinns en symbol för Guds väsen.
dessa dagar av givmildhet som föregår återhållsamhetens period (stycke 16)
Bahá’u’lláh påbjöd sina efterföljare att använda dessa dagar till fest, glädje och välgörenhet. I ett brev skrivet å Shoghi Effendis vägnar förklaras att ”skottdagarna är speciellt reserverade för gästfrihet, att ge gåvor etcetera.”Den resande … icke bundna av fastan (stycke 16)
Den minsta omfattningen av en resa som gör att en troende undantas från att fasta definieras av Bahá’u’lláh (Frågor och svar 22 och 75). Detaljerna i denna föreskrift sammanfattas i Sammanfattning och kodifiering, sektion IV.B.5.a.i-v.Shoghi Effendi har klargjort att även om resenärer är undantagna från att fasta, är de fria att fasta om de så önskar. Han angav även att undantaget är tillämpligt under resans hela varaktighet, inte bara under de timmar då man befinner sig i ett tåg, en bil etcetera.
Den resande, den sjuke, den havande och den ammande är icke bundna av fastan. De har undantagits av Gud som ett tecken på Hans nåd. (stycke 16)
Undantag från att fasta ges till de som är sjuka eller i framskriden ålder (not 14), kvinnor som menstruerar (not 20), resande (not 30) och kvinnor som väntar barn och de som ammar. Detta undantag utsträcks även till personer med tungt kroppsarbete, vilka samtidigt ges rådet ”att visa respekt för Guds lag och för fastans upphöjda ställning” genom att äta ”enkelt och i enskildhet” (Frågor och svar 76). Shoghi Effendi har angivit att de slag av arbete som ger undantag från fastan kommer att definieras av Universella Rättvisans Hus.Avstå från mat och dryck från soluppgång till solnedgång (stycke 17)
Detta berör fasteperioden. I en av sina skrifter säger ‘Abdu’l-Bahá, efter att ha angivit att fasta består i att avstå från mat och dryck, vidare att rökning är ett slags ”drickande”. På arabiska används verbet ”att dricka” likvärdigt för att röka.Det har förordnats att var och en som tror på Gud, … varje dag … skall … nittiofem gånger upprepa ”Alláh-u-Abhá”. (stycke 18)
”Alláh-u-Abhá” är en arabisk fras som betyder ”Gud den Allhärlige”. Det är en form av Guds största namn (not 137). Inom islam finns det en tradition att bland Guds många namn var ett det största; detta största namns identitet var emellertid dold. Bahá’u’lláh har bekräftat att det Största namnet är ”Bahá”.De olika härledda formerna av ordet ”Bahá” betraktas också som det Största namnet. Shoghi Effendis sekreterare, som skriver å hans vägnar, förklarar att
Det Största namnet är Bahá’u’lláhs namn. ”Yá Bahá’u’l-Abhá” är en åkallan som betyder: ”O Du Härlighetens härlighet!” ”Alláh-u-Abhá” är en hälsning som betyder ”Gud den Allhärlige”. Båda syftar till Bahá’u’lláh. Med det Största namnet menas att Bahá’u’lláh framträtt i Guds största namn, med andra ord att Han är Guds främsta manifestation.
Hälsningen ”Alláh-u-Abhá” började tillämpas under den tid då Bahá’u’lláh var i exil i Adrianopel.
Upprepandet av ”Alláh-u-Abhá” nittiofem gånger skall föregås av tvagningar (not 34).
Utför … tvagningar inför den obligatoriska bönen (stycke 18)
Tvagningar är uttryckligen förbundna med vissa böner. De måste föregå frambärandet av de tre obligatoriska bönerna, den dagliga recitationen av ”Alláh-u-Abhá” nittiofem gånger och recitationen av den vers som föreskrivits som ett alternativ till obligatorisk bön och fasta för menstruerande kvinnor (not 20).De föreskrivna tvagningarna består i att tvätta händer och ansikte som förberedelse för bön. Vad gäller den medellånga obligatoriska bönen, åtföljs de av recitation av vissa verser (Se Några texter, uppenbarade av Bahá’u’lláh och som utgör tillägg till Kitáb-i-Aqdas)
Att tvagning har en innebörd utöver tvättning kan utläsas ur det faktum att om man har badat omedelbart före recitationen av den obligatoriska bönen, är det ändå nödvändigt att utföra tvagningar (Frågor och svar 18).
När inget vatten är tillgängligt för tvagningar skall en föreskriven vers upprepas fem gånger (not 16) och denna föreskrift gäller även för dem för vilka bruk av vatten vore fysiskt skadligt (Frågor och svar 51).
De detaljerade föreskrifterna i lagen om tvagning framläggs i Sammanfattning och kodifiering, sektion IV.A.10.a-g. likväl som i Frågor och svar 51, 62, 66, 77 och 86.
Ni har förbjudits att begå mord (stycke 19)
Förbudet mot att ta någon annans liv upprepas av Bahá’u’lláh i stycke 73 i Kitáb-i-Aqdas. Straff anges för överlagt mord (not 86). I fall av dråp är det nödvändigt att betala en särskild gottgörelse till den bortgångnes familj (se Kitáb-i-Aqdas, stycke 188).äktenskapsbrott (stycke 19)
Det arabiska ordet ”ziná”, som här översätts med ”äktenskapsbrott”, betecknar både otukt och äktenskapsbrott. Det syftar inte endast på sexuella relationer mellan en gift person och någon som inte är hans eller hennes äkta hälft, utan även på utomäktenskapligt sexuellt umgänge i allmänhet. En form av ”ziná” är våldtäkt. Det enda straff som föreskrivs av Bahá’u’lláh är för dem som begår otukt (not 77); straff för andra slag av sexualbrott lämnas till Universella Rättvisans Hus att besluta.smädelse eller förtal (stycke 19)
Förtal, skvaller och att uppehålla sig vid andras fel har upprepat fördömts av Bahá’u’lláh. I Förborgade ord säger Han tydligt och klart: ”O tillvarons son! Hur kunde du glömma dina egna fel och uppehålla dig vid andras? Vemhelst som gör detta fördöms av Mig.” Och återigen: ”O människoson! Säg icke ett ljud om andras synder så länge du själv är en syndare. Skulle du överträda detta bud blir du fördömd och om detta vittnar Jag.” Denna starka uppmaning upprepas igen i Hans sista arbete, ”Mitt förbunds bok”: ”Sannerligen säger Jag, tungan är till för att omnämna det som är gott, besudla den ej med opassande tal. Gud har förlåtit det som har varit. Hädanefter bör alla yttra vad som är tillbörligt och passande och avstå från förtal, smädelser och vadhelst som vållar människor sorg.”Vi har delat arvet i sju kategorier (stycke 20)
Bahá’í-lagen om arv är tillämplig endast om testamente saknas, det vill säga om personen dör utan att lämna testamente. I Kitáb-i-Aqdas (stycke 109) instruerar Bahá’u’lláh varje troende att skriva ett testamente. På andra ställen säger Han tydligt och klart att den enskilde har full rätt över sin egendom och är fri att besluta på vilket sätt hans eller hennes egendom skall delas samt i testamentet utse de, endera bahá’íer eller icke-bahá’íer, som skall ärva (Frågor och svar 69). Angående detta förklarar ett brev, skrivet å Shoghi Effendis vägnar att:… även om en bahá’í är tillåten att i sitt testamente förfoga över sina tillgångar på det sätt han vill, är han ändå moraliskt och samvetsmässigt tvingad att alltid ha i åtanke, då han skriver sitt testamente, vikten av att han vidmakthåller Bahá’u’lláhs princip om välståndets sociala funktion och den därav följande nödvändigheten att undvika ett överdrivet ansamlande och koncentrerande hos ett fåtal enskilda individer eller grupper av individer.
Denna vers i Kitáb-i-Aqdas inleder ett längre avsnitt vari Bahá’u’lláh lägger fram bahá’í-trons arvslag. När man läser detta avsnitt skall man ha i minnet att lagen formulerats under förutsättning att den bortgångne är en man, dess föreskrifter gäller mutatis mutandis då den bortgångna är en kvinna.
Arvssystemet, som ger underlag till fördelning av den bortgångnes kvarlåtenskap bland sju kategorier av arvingar (barn, äkta hälft, fader, moder, bröder, systrar och lärare), grundas på de föreskrifter som formulerats av Báb i Bayán. De främsta kännetecknen hos bahá’í-trons arvslagar för det fall att testamente saknas är:
1 Om den bortgångne är far och hans kvarlåtenskap innefattar en personlig bostad, tillfaller en sådan bostad den äldste sonen (Frågor och svar 34).
2 Om den bortgångne inte har några manliga avkomlingar, tillfaller två tredjedelar av bostaden hans kvinnliga avkomlingar och den återstående tredjedelen tillfaller Rättvisans hus (Frågor och svar 41 och 72). Se not 42 angående vilka nivåer av institutionen Rättvisans hus som denna lag berör.
3 Återstoden av kvarlåtenskapen delas mellan de sju kategorierna av arvingar. För detaljer om det antal andelar som skall tillfalla varje grupp, se Frågor och svar 5 och Sammanfattning och kodifiering, sektion IV.C.3.a.
4 Om det finns mer än en arvinge inom en kategori skall den andel som tillfaller den gruppen delas lika mellan dem, män som kvinnor.
5 Om det inte finns några barn, skall barnens andel tillfalla Rättvisans hus (Frågor och svar 7 och 41).
6 Om man lämnar avkomlingar men antingen en del av eller alla övriga kategorier arvingar saknas, skall två tredjedelar av deras andel tillfalla avkomlingarna och en tredjedel Rättvisans hus (Frågor och svar 7).
7 Om ingen av de nämnda kategorierna existerar, tillfaller två tredjedelar av kvarlåtenskapen den bortgångnes syskonbarn. Om dessa saknas tillfaller samma andelar föräldrarnas syskon, saknas dessa tillfaller de dessas söner och döttrar. I vilketdera fallet tillfaller den återstående tredjedelen Rättvisans hus.
8 Om man inte lämnar någon av de förut nämnda arvingarna tillfaller hela kvarlåtenskapen Rättvisans hus.
9 Bahá’u’lláh anger att icke-bahá’íer inte har någon rätt att ärva sina bahá’í-föräldrar eller släktingar (Frågor och svar 34). Shoghi Effendi anger i ett brev skrivet å hans vägnar att denna begränsning gäller ”endast i sådana fall då en bahá’í dör utan att efterlämna testamente, varför hans arv måste delas i enlighet med reglerna som lagts fram i Aqdas. I övrigt är en bahá’í fri att testamentera sin egendom till vilken person som helst, oberoende av religion, förutsett att han efterlämnar ett testamente som specificerar hans önskemål.” Det är därför alltid möjligt för en bahá’í att föranstalta för en partner, barn eller släktingar som inte är bahá’íer genom att efterlämna ett testamente.
Ytterligare detaljer i arvslagen sammanfattas i Sammanfattning och kodifiering, sektion IV.C.3.a-o.
bröderna fem andelar … systrarna fyra andelar (stycke 20)
Frågor och svar tydliggör föreskrifterna i lagen då det kommer till de delar av arvet som tilldelas den bortgångnes bröder och systrar. Om brodern eller systern kommer från samma fader som den bortgångne, kommer han eller hon att ärva hela sin avsedda andel. Om emellertid brodern eller systern kommer från en annan fader kommer han eller hon att ärva endast två tredjedelar av den avsedda andelen, varvid den återstående tredjedelen övergår till Rättvisans hus (Frågor och svar 6). Vidare, om den bortgångne har helsyskon bland sina arvingar ärver inte halvsyskon på mödernet (Frågor och svar 53). Halvbröderna och halvsystrarna kommer givetvis att erhålla arv från sina egna fäders kvarlåtenskap.lärarna (stycke 20)
I en skrift jämför ‘Abdu’l-Bahá lärare som är delaktiga i barnets andliga fostran med den ”andliga fadern” som ” förlänar sitt barn evigt liv.” Han förklarar att detta är orsaken till att ”lärare räknas bland arvingarna” i ”Guds lag”.Bahá’u’lláh specificerar de betingelser under vilka läraren ärver och den andel han eller hon erhåller (Frågor och svar 33).
Då Vi hörde klagoropen från de ännu ofödda barnen, fördubblade Vi deras andel och reducerade de övrigas. (stycke 20)
I Bábs arvslag erhöll den bortgångnes barn nio andelar bestående av 540 enheter. Denna tilldelning utgjorde mindre än en fjärdedel av hela kvarlåtenskapen. Bahá’u’lláh fördubblade deras del till 1080 enheter och reducerade de som tilldelats de andra sex kategorierna av arvingar. Han förklarar även versens exakta syfte och dess konsekvenser för fördelningen av arvet (Frågor och svar 5).Rättvisans hus (stycke 21)
Då Bahá’u’lláh talar om Rättvisans hus i Kitáb-i-Aqdas skiljer Han inte alltid uttryckligen mellan Universella Rättvisans Hus och lokala Rättvisans hus, vilka båda instiftas i boken. Han refererar vanligen bara till ”Rättvisans hus” och lämnar öppet till senare klargörande vilken eller vilka nivåer av den institutionen, som varje lag berör.I en skrift som räknar upp intäktskällorna för den lokala fonden, inkluderar ‘Abdu’l-Bahá de arv vartill arvingar saknas, vilket därigenom markerar att det Rättvisans hus som hänsyftas till i dessa passager i Aqdas som berör arv är det lokala.
Om den bortgångne efterlämnar avkomlingar men ingen av de övriga kategorierna av arvingar (stycke 22)
Bahá’u’lláh förtydligar att ”Denna regel har både allmän och specifik tillämpning, vilket betyder att närhelst någon av dessa senare kategorier av arvingar saknas, övergår två tredjedelar av deras arv till avkomlingarna och den återstående tredjedelen till Rättvisans hus” (Frågor och svar 7).Vi har tilldelat den bortgångnes bostad och personliga kläder till manliga, icke kvinnliga avkomlingar, ej heller till övriga arvingar. (stycke 25)
I en skrift anger ‘Abdu’l-Bahá att den bortgångnes bostad och personliga kläder förblir på den manliga sidan. De överförs till den äldste sonen och i dennes avsaknad, till den näst äldste sonen och så vidare. Han förklarar att detta stadgande är ett uttryck för lagen om förstfödslorätt, som utan undantag har förordnats i Guds lag. I en skrift till en av trons anhängare i Persien skrev Han: ”I alla de gudomliga religionsordningarna har den äldste sonen givits extraordinära hedersbetygelser. Till och med profetskapets ställning har varit hans förstfödslorätt.” Med de hedersbetygelser som givits den äldste sonen följer emellertid plikter. Han har exempelvis det moraliska ansvaret att för Guds skull ta hand om sin mor och även ta hänsyn till övriga arvingars behov.Bahá’u’lláh förtydligar olika aspekter av denna del av arvslagen. Han förtydligar att om det finns mer än en bostad, går den främsta och viktigaste till den manlige avkomlingen. De övriga bostäderna kommer, tillsammans med den bortgångnes övriga tillgångar, att delas bland arvingarna (Frågor och svar 34) och Han anger att i avsaknad av manlig avkomling kommer två tredjedelar av den bortgångnes främsta bostad och personliga klädsel att tillfalla kvinnliga avkomlingar och en tredjedel Rättvisans hus (Frågor och svar 72). Vidare, om den bortgångna är en kvinna säger Bahá’u’lláh att alla hennes begagnade kläder skall delas lika bland hennes döttrar. Hennes obegagnade kläder, smycken och egendom skall delas bland hennes arvingar, likaså hennes begagnade kläder om hon inte efterlämnar någon dotter (Frågor och svar 37).
Skulle den bortgångnes son ha avlidit under sin faders levnadsdagar men efterlämnat barn, skall dessa ärva sin faders andel (stycke 26)
Denna aspekt av lagen är tillämplig endast om sonen dör före sin far eller mor. Om den bortgångnes dotter är död och lämnar barn efter sig, måste hennes andel fördelas i enlighet med de sju kategorier, som angivits i den Heligaste boken (Frågor och svar 54).Om den bortgångne efterlämnar minderåriga barn, måste deras andel av arvet anförtros en pålitlig person (stycke 27)
Ordet ”amín”, som i detta stycke översätts som ”pålitlig person” och ”förvaltare”, överför på arabiska ett brett spektrum av innebörder som främst berör begreppet trovärdighet, men betecknar även sådana egenskaper som pålitlighet, lojalitet, trofasthet, rättrådighet, ärlighet och så vidare. På juridiskt språk betecknar ”amín” bland annat en förtroendeman, garant, förvaltare, beskyddare och god man.Uppdelning av kvarlåtenskapen skall ske först efter det att Ḥuqúqu’lláh betalats, eventuella skulder reglerats, begravningskostnader täckts (stycke 28)
Bahá’u’lláh anger att ordningsföljden för betalning av dessa kostnader först är begravnings- och jordfästningskostnaderna, därefter den bortgångnes skulder, sedan Ḥuqúqu’lláh (not 125, Frågor och svar 9). Han specificerar även att då man utnyttjar kvarlåtenskapen till detta, måste betalning först göras från den övriga kvarlåtenskapen och, om detta är otillräckligt, från den bortgångnes bostad och personliga kläder (Frågor och svar 80).Detta är den förborgade kunskap som aldrig skall förändras, ty dess begynnelse är nio (stycke 29)
I arabiska Bayán beskrev Báb sin arvslag som ”i överensstämmelse med en dold kunskap i Guds bok – en kunskap som aldrig skall förändras eller ersättas.” Han sade också att de tal med vilka delningen av arvet uttrycktes hade tilldelats en betydelse med avseende att bistå i erkännandet av Honom som Gud skall låta uppenbara.Siffran ”nio” som nämns här representeras i den arabiska texten av bokstaven ”Ṭá”, dess motsvarighet i abjad-notationen (se Ordlista). Det är det första elementet i Bábs delning av arvet, där Han anger ”nio andelar” som barnens del. Betydelsen i nio ligger i att det är den numeriska motsvarigheten till det Största namnet, ”Bahá”, som hänsyftas till i nästa del av versen som ”det dolda och det uppenbara, det okränkbara och oåtkomligt upphöjda namnet.” (Se även not 33.)
Herren har förordnat att det i varje stad skall upprättas ett Rättvisans hus (stycke 30)
Institutionen Rättvisans hus består av valda rådsförsamlingar som verkar på samhällets lokala, nationella och internationella nivåer. Bahá’u’lláh instiftar i Kitáb-i-Aqdas både Universella Rättvisans Hus och lokala Rättvisans hus. ‘Abdu’l-Bahá ger i sitt testamente underlag till sekundära (nationella eller regionala) Rättvisans hus och beskriver den metod som skall följas vid val av Universella Rättvisans Hus.I den vers som citeras här ovan syftar referensen till lokala Rättvisans hus, en institution som skall väljas på en plats där det finns nio eller fler bosatta vuxna bahá’íer. För detta ändamål definierades begreppet vuxen till 21 år tillfälligt av Beskyddaren, som förklarade att frågan var öppen för förändring av Universella Rättvisans Hus i framtiden.
Lokala och sekundära Rättvisans hus är för tillfället kända som lokala andliga råd och nationella andliga råd. Shoghi Effendi har antytt att detta är en ”tillfällig beteckning” som
… efterhand som bahá’í-trons ståndpunkter och mål bättre förstås och mer fullödigt vidkänns, gradvis kommer att ersättas av den bestående och mer passande beteckningen Rättvisans hus. Inte endast kommer de nuvarande andliga råden att benämnas annorlunda i framtiden, utan de kommer även att ges möjlighet att, till sina nuvarande uppgifter, lägga sådan myndighet, sådana plikter och sådan befogenhet, som krävs då Bahá’u’lláhs tro vinner erkännande, inte endast som ett av de erkända religiösa systemen i världen utan som statsreligionen i en oberoende och självständig stat.
ett antal av Bahá (stycke 30)
Den numeriska motsvarigheten till ”Bahá”, enligt abjad-notationen, är nio. Universella Rättvisans Hus och nationella och lokala andliga råd har för tillfället nio medlemmar vardera, det minimiantal som har föreskrivits av Bahá’u’lláh.Det tillkommer dem att vara den Barmhärtiges förtroendemän bland människorna (stycke 30)
Befogenheterna och plikterna för Universella Rättvisans Hus, de nationella andliga råden och de lokala andliga råden och kraven för att vara medlem framläggs i Bahá’u’lláhs och ‘Abdu’l-Bahás skrifter, i brev från Shoghi Effendi och i förklaringarna från Universella Rättvisans Hus. De huvudsakliga uppgifterna för dessa institutioner beskrivs i Universella Rättvisans Hus konstitution och i de nationella och lokala andliga rådens konstitutioner.hålla rådslag (stycke 30)
Bahá’u’lláh har fastslagit rådslag som en av de grundläggande principerna i sin tro och har uppmanat de troende att rådgöra ”tillsammans i alla frågor”. Han beskriver rådslag som ”ledningens lampa som visar vägen och skänker förståelse.” Shoghi Effendi säger att ”principen om rådslag … utgör en av de grundläggande lagarna” i bahá’í-trons administrativa ordning.I Frågor och svar 99 beskriver Bahá’u’lláh hur ett rådslag kan gå till och betonar vikten av att nå enighet i beslutsfattandet, och om detta inte går att uppnå måste majoritetsbeslut gälla. Universella Rättvisans Hus har klargjort att denna ledning angående rådslag uppenbarades före andliga råd hade etablerats och var ett svar på en fråga om bahá’í-lärorna om rådslag. Rättvisans Hus bekräftar att uppkomsten av andliga råd, till vilka vännerna alltid kan vända sig för att få bistånd, på intet sätt hindrar dem från att följa den metod som beskrivs i Frågor och svar. Denna metod kan användas av vännerna, om de så önskar, när de önskar rådslå om sina personliga problem.
Bygg överallt Tillbedjans hus (stycke 31)
Bahá’í-trons Tillbedjans hus är instiftade för prisandet av Gud. Tillbedjans hus utgör det centrala byggnadsverket i Mashriqu’l-Adhkár (Gryningsplatsen för prisandet av Gud), ett komplex som, efterhand det utvecklas i framtiden, kommer att bestå, förutom av Tillbedjans hus, av ett antal avhängiga institutioner som skall ägna sig åt socialt, humanitärt, utbildningsmässigt och vetenskapligt arbete. ‘Abdu’l-Bahá beskriver Mashriqu’l-Adhkár som ”en av de mest avgörande institutionerna i världen” och Shoghi Effendi anger att det på ett påtagligt sätt visar hur tillbedjan och tjänande är sammanflätade i bahá’í-tron. Då han beskriver den framtida utvecklingen av denna institution, målar Shoghi Effendi upp en bild av att Tillbedjans hus och dess avhängiga funktioner ”skall skänka lindring till de lidande, försörjning till de fattiga, husrum för den resande, tröst till den efterlevande och bildning till den okunnige”. I framtiden kommer Tillbedjans hus att byggas i varje stad och by.Herren har förordnat att de bland er som är i stånd därtill skall företa en pilgrimsfärd till det heliga huset (stycke 32)
Två heliga hus omfattas av denna förordning, Bábs hus i Shíráz och Bahá’u’lláhs hus i Bagdad. Bahá’u’lláh har angivit att pilgrimsfärd till någotdera av dessa hus uppfyller påbudet i detta stycke (Frågor och svar 25 och 29). I två separata skrifter, kända som Súriy-i-Ḥajj (Frågor och svar 10), har Bahá’u’lláh föreskrivit specifika ceremonier för var och en av dessa pilgrimsfärder. I detta avseende är genomförandet av en pilgrimsfärd mer än att blott besöka dessa två hus.Efter Bahá’u’lláhs hädanfärd utsåg ‘Abdu’l-Bahá Bahá’u’lláhs gravhelgedom i Bahjí till pilgrimsplats. I en skrift anger Han att ”den heligaste gravhelgedomen, det välsignade huset i Bagdad och Bábs vördade hus i Shíráz” är ”helgade för pilgrimsfärd” och att det är ”obligatoriskt” att besöka dessa platser ”om man har råd med och är i stånd att göra det och om inga hinder står i ens väg.” Inga ceremonier har föreskrivits för pilgrimsfärden till den heligaste gravhelgedomen.
och från detta har Han undantagit kvinnor, som en nåd från sin sida (stycke 32)
I Bayán påbjöd Báb pilgrimsfärd en gång under levnaden för de av Hans anhängare som var ekonomiskt i stånd att genomföra resan. Han sade att åliggandet inte var bindande för kvinnor för att bespara dem resans svårigheter.Bahá’u’lláh gör på samma sätt undantag för kvinnor från kravet på pilgrimsfärd. Universella Rättvisans Hus har förtydligat att detta undantag inte är ett förbud och att kvinnor är fria att genomföra pilgrimsfärden.
att ägna sig åt något yrke (stycke 33)
Det är obligatoriskt för män och kvinnor att vara verksamma i ett hantverk eller en profession. Bahá’u’lláh upphöjer ”utförandet av sådant arbete” till ”den ställning som är tillbedjan” av Gud. Denna lags andliga och praktiska betydelse och det ömsesidiga ansvaret hos den enskilde och samhället för att fullgöra den, förklaras i ett brev skrivet å Shoghi Effendis vägnar:Angående Bahá’u’lláhs befallning att de troende ska ägna sig åt en profession: lärorna betonar starkt denna fråga, speciellt utsagan i Aqdas med denna innebörd, vilken gör det helt klart att lata personer som saknar lust att arbeta inte kan ha någon plats i den nya världsordningen. Som en naturlig följd av denna princip anger Bahá’u’lláh vidare att bettleri inte bara skall avrådas från utan helt utplånas från samhället. Det är en skyldighet för dem, som har ansvaret för organisationen av samhället, att ge varje individ möjligheten att förvärva den nödvändiga färdigheten i något slags yrke och även förutsättningarna för att använda en sådan färdighet, både för dess egen skull och för individens möjlighet att förtjäna sitt levebröd. Varje individ, hur funktionshindrad och begränsad hon än må vara, står under plikten att ägna sig åt något arbete eller yrke, ty arbete, speciellt om det utförs i en anda av tjänande, är enligt Bahá’u’lláh en form av tillbedjan. Det har inte endast ett nyttovärde utan även ett värde i sig, då det för oss närmare Gud och ger oss möjlighet att bättre förstå Hans syfte för oss i denna värld. Det är därför uppenbart att arvet av stora rikedomar inte gör någon immun mot dagligt arbete.
I en av sina skrifter säger ‘Abdu’l-Bahá:
Om en person emellertid är ur stånd att förtjäna sitt uppehälle, drabbas av svår fattigdom eller blir medellös, åvilar det de rika eller förtroendemännen att förse honom med ett månatligt underhåll för hans försörjning… Med ’ förtroendemän’ menas folkets representanter, det vill säga medlemmarna i Rättvisans hus (se även not 162 om tiggeri).
Som svar på en fråga angående om Bahá’u’lláhs påbud kräver att en hustru och moder, såväl som hennes make, skall förvärvsarbeta, har Universella Rättvisans Hus förklarat att Bahá’u’lláhs direktiv är att vännerna skall ägna sig åt en sysselsättning som kommer att gagna dem själva och andra samt att skötsel av hemmet är ett mycket hedervärt och ansvarsfullt arbete av grundläggande vikt för samhället.
Angående pensionering från arbete för personer som har uppnått en viss ålder, har Shoghi Effendi i ett brev skrivet å hans vägnar angivit att ”detta är en fråga som Internationella Rättvisans Hus kommer att behöva lagstifta om eftersom det inte finns några föreskrifter i Aqdas angående detta”.
Att kyssa på hand har förbjudits i boken. (stycke 34)
I ett antal tidigare religionsordningar och i vissa kulturer förväntades man kyssa en religiös dignitärs eller en framstående persons hand, som ett tecken på vördnad och underdånighet och som ett bevis på undergivenhet under deras auktoritet. Bahá’u’lláh förbjuder att kyssa på hand och i sina skrifter fördömer Han även sådana vanor som att knäfalla inför en annan person och andra beteenden som förnedrar en person i relation till en annan (not 58).Ingen har givits tillåtelse att söka syndernas förlåtelse från en annan själ (stycke 34)
Bahá’u’lláh förbjuder bikt inför och sökande av syndernas förlåtelse från en människa. I stället skall man be Gud om förlåtelse. I skriften Bishárát säger Han att dessutom ”leder en sådan bekännelse inför människor till den enskildes förnedring och förödmjukelse” och Han fastslår att Gud ”önskar ej sina tjänares förödmjukelse.”Shoghi Effendi sätter in förbudet i ett sammanhang. Hans sekreterare har skrivit å hans vägnar att vi
… är förbjudna att inför någon person, likt katolikerna inför sin präst, bikta våra synder och tillkortakommanden eller att göra så offentligt, såsom vissa religiösa sekter gör. Om vi emellertid spontant önskar tillstå att vi haft fel om något eller att vi har något dåligt karaktärsdrag och ber en annan person om förlåtelse eller ursäkt, står det oss helt fritt att göra detta.
Universella Rättvisans Hus har också klargjort att Bahá’u’lláhs förbud angående bikt av synder inte hindrar en person från att erkänna överträdelser under rådplägningar inom bahá’í-institutionerna. På samma sätt utesluter det inte möjligheten att söka råd från en nära vän eller en professionell rådgivare angående sådana frågor.
Bland människorna finns den som sätter sig bland sandalerna vid dörren ehuru han i sitt hjärta åtrår hedersplatsen. (stycke 36)
Traditionellt har det i Mellanöstern varit en vana att man tar av sandaler och skor innan man träder in i en församling. Den del av rummet som är längst från dörren betraktas som rummets främsta del och en hedersplats där de mest framstående av de närvarande sitter. Andra sitter i fallande ordning mot dörren där skorna och sandalerna har placerats och där de mest ringa satt.Och bland människorna finns den som gör anspråk på inre kunskap (stycke 36)
Detta utgör en referens till personer som gör anspråk på att ha esoterisk kunskap och vilkas bundenhet till sådan kunskap avskärmar dem från Guds manifestations uppenbarelse. På annan plats fastslår Bahá’u’lláh: ”De människor som dyrkar den avgud som deras inbillning utsnidat, och som kallar den för den inre verkligheten, räknas i sanning till hedningarna.”Hur mången man har icke dragit sig undan någonstans i Indien, förnekat sig de ting som Gud har förordnat vara lagliga och ålagt sig späkning och askes (stycke 36)
Dessa verser utgör förbudet mot klosterväsende och asketism. Se Sammanfattning och kodifiering, sektion IV.D.I.y.iii.-iv. I Paradisets ord förstärker Bahá’u’lláh dessa föreskrifter: Han anger: ”Att leva i avskildhet eller utöva askes är icke godtagbart i Guds närvaro” och manar de inblandade att ”iakttaga vad som ger upphov till glädje och fröjd.” Han instruerar dem som har ”tagit sin boning i bergens grottor” eller som om natten har ”dragit sig tillbaka till gravplatser” att överge dessa vanor och påbjuder dem att inte beröva sig själva denna världs ”håvor”, som har skapats av Gud för mänskligheten. Och medan Han i skriften Bishárát bekräftar de ” fromma gärningar” som utförts av munkar och präster, manar Bahá’u’lláh dem att ”upphöra med att leva i avskildhet utan i stället styra sina steg mot den öppna världen och ägna sig åt sådan verksamhet som är till gagn för dem själva och för andra.” Han ger dem också tillåtelse ”att ingå äktenskap, på det att de må frambringa en som skall omnämna Gud.”Vemhelst som gör anspråk på en uppenbarelse direkt från Gud före utgången av fulla tusen år (stycke 37)
Bahá’u’lláhs religionsordning kommer att bestå till dess nästa gudsmanifestation uppenbaras och detta kommer inte att inträffa före åtminstone ” fulla tusen år” har förflutit. Bahá’u’lláh varnar mot att tillskriva ”denna vers” något annat än dess ”uppenbara innebörd” och i en av sina skrifter specificerar Han att ”varje år” av denna tusenårsperiod består av ”tolv månader enligt Koranen och av nitton månader med vardera nitton dagar enligt Bayán”.Tillkännagivandet av uppenbarelsen till Bahá’u’lláh i Ṭihráns Síyáh-Chál i oktober 1852 utgör födelsen av Hans profetiska uppdrag och därmed inledningen av de tusen år eller mer som måste förlöpa innan nästa gudsmanifestation framträder.
Det var detta Vi varskodde er om då Vi befann oss i Irak, sedan återigen i Mysteriets land och nu från denna strålande plats. (stycke 37)
”Mysteriets land” refererar till Adrianopel och ”denna strålande plats” är en referens till ‘Akká.Bland folket finns den vars lärdom gjort honom högmodig … som, då han hör steg av sandaler bakom sig, i sina egna ögon växer sig större (stycke 41)
I Mellanöstern har traditionen för en religiös ledares anhängare varit att de av aktning går ett eller två steg bakom honom.Nimrod (stycke 41)
Den Nimrod som syftas till i denna vers är, enligt både judisk och islamisk tradition, en kung som förföljde Abraham och vars namn har blivit symbol för stort högmod.aghṣán (stycke 42)
”Aghṣán” (plural av ghuṣn) är det arabiska ordet för ”grenar”. Bahá’u’lláh använder denna term för att beteckna sina manliga ättlingar. Den har en speciell betydelse inte enbart för förfoganderätten över donationer, utan även för successionen av ledarskapet efter Bahá’u’lláhs (not 145) och ‘Abdu’l-Bahás bortgång. Bahá’u’lláh utnämnde i sin Förbundets bok ‘Abdu’l-Bahá, sin äldste son, till sitt förbunds centrum och trons överhuvud. ‘Abdu’l-Bahá utnämnde i sitt testamente Shoghi Effendi, sin äldste dotterson, till Beskyddare och trons överhuvud.Detta stycke i Aqdas bebådar successionen av utvalda aghṣán och således Beskyddarskapets institution och förutser möjligheten av ett avbrott i denna släktlinje. Shoghi Effendis bortgång 1957 framkallade just den situation som beskrivs i detta stycke, i det att aghṣánsläktlinjen tog slut innan Universella Rättvisans Hus hade inrättats (not 67).
tillfalla Bahás folk (stycke 42)
Bahá’u’lláh beskriver möjligheten att aghṣán-linjen kommer att ändas innan Universella Rättvisans Hus inrättats. Han beslutade att i en sådan situation ”skall donationerna tillfalla Bahás folk”. Termen ”Bahás folk” används med ett antal olika innebörder i bahá’í-skrifterna. Vid detta tillfälle beskrivs de som de ”som icke talar utom med Hans tillåtelse och icke dömer annat än i överensstämmelse med vad Gud påbjudit i denna skrift”. Efter Shoghi Effendis bortgång 1957 ledde Guds saks händer samfundet fram till valet av Universella Rättvisans Hus år 1963 (not 183).Raka icke era huvuden. (stycke 44)
I somliga religiösa traditioner anses det önskvärt att raka huvudet. Detta är förbjudet av Bahá’u’lláh och Han gör det klart att den föreskrift som finns i Hans Súriy-i-Ḥajj, som kräver att pilgrimer till det heliga huset i Shíráz skall raka sina huvuden, har ersatts av denna vers i Kitáb-i-Aqdas (Frågor och svar 10).är det opassande att låta håret nå nedanför örat (stycke 44)
Shoghi Effendi har klargjort att, till skillnad från förbudet att raka huvudet, denna lag som förbjuder att man låter håret växa bortom örsnibben endast gäller män. Tillämpningen av denna lag kommer att fordra klarläggande från Universella Rättvisans Hus.Förvisning och fängelse är förordnat för tjuven (stycke 45)
Bahá’u’lláh anger att beslutet om straffets omfattning, i relation till brottets allvar, vilar på Rättvisans hus (Frågor och svar 49). Straffen för stöld avses för ett framtida samhälle, då de kommer att kompletteras och tillämpas av Universella Rättvisans Hus.vid den tredje överträdelsen skall ni placera ett märke på hans panna, på det att han därigenom skall igenkännas och icke välkomnas i Guds städer och Hans länder (stycke 45)
Det märke som skall placeras på tjuvens panna tjänar syftet att varna människorna för hans böjelser. Alla detaljer kring detta märkes karaktär, hur märket skall anbringas, hur länge det måste bäras, under vilka villkor det kan tas bort såväl som allvaret hos olika grader av stöld, har av Bahá’u’lláh lämnats till Universella Rättvisans Hus att besluta om då lagen börjar tillämpas.Vemhelst som önskar använda kärl av silver och guld är fri att göra så. (stycke 46)
I Bayán tillät Báb användningen av guld- och silverföremål. Därigenom upphävde Han det islamiska fördömandet av dessa föremål, ett fördömande som inte stammar från en uttrycklig instruktion i Koranen utan från muslimska traditioner. Bahá’u’lláh fastslår här Bábs beslut.Tag er i akt att ni icke stoppar era händer i det som finns i skålar och på fat då ni tar del av mat. (stycke 46)
Detta förbud formulerades av Shoghi Effendi som ”stoppa handen i maten”. I många delar av världen har det varit gängse att äta med händerna ur en gemensam skål.Lägg er till med de mest höviska av vanor. (stycke 46)
Detta är det första av flera stycken som syftar på höviskhet och renlighet. Det ursprungliga arabiska ordet ”liṭáfat”, som här återges som ”höviskhet”, har en stor mängd andliga och fysiska innebörder, såsom elegans, behagfullhet, renlighet, hövlighet, artighet, mildhet, finhet och älskvärdhet likväl som att vara subtil, hövisk, helgad och ren. I enlighet med sammanhanget på de olika ställen där ordet förekommer i Kitáb-i-Aqdas, har det översatts som antingen ”höviskhet” eller ”renlighet”.Han som är gryningsplatsen för Guds sak delar icke den största ofelbarheten med någon. (stycke 47)
I skriften Ishráqát bekräftar Bahá’u’lláh att den största ofelbarheten begränsas till Guds manifestationer.I kapitel 45 i Några besvarade frågor förklarar ‘Abdu’l-Bahá denna vers i Aqdas. I detta kapitel betonar Han bland annat att inneboende ”ofelbarhet” är oskiljbar från Guds manifestationer och försäkrar att ”vadhelst som utgår från dem är identiskt med sanningen och i överensstämmelse med verkligheten”, att ”De står inte under tidigare lagars skugga” och att ”Vadhelst de säger är Guds ord och vadhelst de utför är en rättrådig handling.”
Varje fader har ålagts att undervisa sin son och sin dotter i konsten att läsa och skriva (stycke 48)
I sina skrifter fäster ‘Abdu’l-Bahá inte blott uppmärksamheten vid föräldrarnas ansvar att skola alla sina barn utan Han gör det också helt tydligt att det ”är viktigare att fostra och bilda döttrarna än sönerna” ty flickor kommer en dag att bli mödrar och mödrar är den nya generationens första fostrare. Om det således inte är möjligt för en familj att utbilda alla barn, skall företräde ges till döttrar eftersom de goda effekterna av kunskap effektivast och snabbast sprider sig i samhället genom skolade mödrar.Gud har ådömt varje man och kvinna som begår äktenskapsbrott böter att erläggas till Rättvisans hus (stycke 49)
Även om den term som här översatts med äktenskapsbrott i sin vidaste innebörd syftar till olagligt sexuellt umgänge mellan antingen gifta eller ogifta personer (se not 36 för en definition av termen), har ‘Abdu’l-Bahá specificerat att det straff som föreskrivs här gäller för sexuellt umgänge mellan personer som är ogifta. Han anger att det återstår för Universella Rättvisans Hus att besluta om straff för äktenskapsbrott som begås av en gift person (Frågor och svar 49.)I en av sina skrifter refererar ‘Abdu’l-Bahá till några av de andliga och sociala följderna av sedlighetsbrott och förklarar, beträffande det straff som beskrivs här, att syftet med denna lag är att göra klart för alla att en sådan handling är skamlig i Guds åsyn och att om brottet kan bevisas och böterna avkrävas, är huvudsyftet att avslöja dem som brutit mot lagen – att de är vanärade och vanhedrade i samhällets ögon. Han fastslår att en sådan exponering i sig är det strängaste straffet.
Det Rättvisans hus som åsyftas i denna vers är antagligen det lokala Rättvisans hus, för tillfället känt som lokala andliga rådet.
Nio mithqál guld att fördubblas om de skulle upprepa förseelsen (stycke 49)
Mithqál är en viktenhet. Vikten av den traditionella mithqálen, som använts i Mellanöstern, motsvarar 24 nakhud. Den mithqál som används av bahá’íerna består emellertid av 19 nakhud ”i enlighet med Bayáns angivelse” (Frågor och svar 23). Vikten av nio sådana mithqál motsvarar 32,775 gram eller 1,05374 troy ounces.Angående utdömandet av böter, specificerar Bahá’u’lláh tydligt att varje senare bötesbelopp är fördubblingen av det förra (Frågor och svar 23), således ökar bötesbeloppet som en geometrisk talföljd. Åläggandet av denna bot är tänkt för ett framtida samhällssystem och vid den tiden kommer lagen att kompletteras och tillämpas av Universella Rättvisans Hus.
Vi har gjort det lovligt för er att lyssna till musik och sång. (stycke 51)
‘Abdu’l-Bahá har skrivit att ”I vissa nationer i öst ansågs musik vara förkastlig.” Fastän Koranen inte innehåller någon specifik ledning i frågan, anser vissa muslimer att lyssnande till musik är olagligt medan andra tolererar musik inom vissa gränser och under speciella omständigheter.Det finns ett flertal ställen i bahá’í-skrifterna som lovordar musik. ‘Abdu’l-Bahá fastslår, till exempel, att ”musik i sång och spel är andlig föda för själ och hjärta.”
O rättvisans män! (stycke 52)
Det har förtydligats i ‘Abdu’l-Bahás och Shoghi Effendis skrifter att även om medlemskap i Universella Rättvisans Hus är förbehållet män, kan både kvinnor och män väljas till sekundära och lokala Rättvisans hus (vilka för tillfället benämns nationella och lokala andliga råd).Straffen för att skada eller slå en person beror av skadans svårighetsgrad; för varje grad har domens Herre föreskrivit en viss gottgörelse. (stycke 56)
Även om Bahá’u’lláh har angivit att straffets omfattning beror av ”skadans svårighetsgrad” finns det inga uppgifter om att Han har fastställt detaljer avseende gottgörelsens storlek i relation till olika grader av brott. Ansvaret att besluta om dessa överlåts till Universella Rättvisans Hus.Sannerligen, det är er ålagt att bjuda in till fest en gång varje månad (stycke 57)
Denna föreskrift har blivit grunden för iakttagandet av månatliga bahá’í-fester och som sådan utgör den inrättandet av nittondedagsfesten. I arabiska Bayán uppmanade Báb sina anhängare att samlas en gång var nittonde dag för att visa gästfrihet och vänskap. Bahá’u’lláh fastslår här detta och betonar den enande roll dessa tillställningar har.‘Abdu’l-Bahá, och Shoghi Effendi efter Honom, har gradvis utvecklat den institutionella betydelsen av denna föreskrift. ‘Abdu’l-Bahá betonade vikten av den andliga och andaktsfulla karaktären hos dessa samlingar. Shoghi Effendi har, utöver att vidareutveckla festens andakts- och sociala aspekter, utvecklat det administrativa elementet i dessa samlingar och genom att systematiskt institutionalisera festen har han tillhandahållit en tid för rådslag om bahá’í-samfundets angelägenheter, däribland delandet av nyheter och budskap.
Som svar på en fråga om denna föreskrift är obligatorisk, angav Bahá’u’lláh att den inte var det (Frågor och svar 48). Shoghi Effendi kommenterar vidare i ett brev skrivet å hans vägnar:
Deltagande i nittondedagsfester är inte obligatoriskt men mycket viktigt och varje troende bör anse det vara en plikt och ett privilegium att närvara vid sådana tillfällen.
Om ni skulle jaga med rovdjur eller rovfåglar, åkalla Guds namn då ni sänder i väg dem för att jaga sitt byte, ty då kommer vadhelst de fångar vara lagligt för er, om ni så skulle finna att det har dött. (stycke 60)
Med denna lag förenklar Bahá’u’lláh avsevärt gångna tiders traditioner och religiösa regler vad gäller jakt. Han har även angivit att jakt med vapen som båge och pil, skjutvapen och liknande, inkluderas i denna regel men att ätande av villebråd som återfunnits dött i en fälla eller ett nät är förbjudet (Frågor och svar 24).icke jagar till övermått (stycke 60)
Även om jakt inte har förbjudits av Bahá’u’lláh, varnar Han mot överdriven jakt. Universella Rättvisans Hus måste i sinom tid avgöra vad som utgör överdriven jakt.Han har icke givit dem någon rätt till andras egendom. (stycke 61)
Föreskriften att visa vänlighet mot Bahá’u’lláhs släkt ger dem inte en andel i andras egendom. Detta står i kontrast till shiamuslimsk tradition, där rakt nedstigande avkomlingar till Muḥammad har rätt att ta emot en del av en viss skatt.Skulle någon med avsikt förstöra ett hus genom brand, skall ni också bränna honom; skulle någon uppsåtligen beröva en annan människa livet, skall ni också beröva honom livet. (stycke 62)
Bahá’u’lláhs lag föreskriver dödsstraff för mord och mordbrand med livstids fängelse som alternativ (not 87).I sina skrifter förklarar ‘Abdu’l-Bahá skillnaden mellan hämnd och bestraffning. Han fastslår att den enskilde inte har rätten att hämnas, att hämnd föraktas i Guds åsyn och att motivet för bestraffning inte är hämnd utan åläggandet av ett straff för det begångna brottet. I Några besvarade frågor bekräftar han att det är samhällets rätt att ålägga brottslingar straff i syfte att skydda sina medlemmar och försvara sin fortlevnad.
Angående denna föreskrift ger Shoghi Effendi, i ett brev skrivet å hans vägnar, följande förklaring:
I Aqdas har Bahá’u’lláh fastställt döden som straff för mord. Han har emellertid tillåtit livstids fängelse som alternativ. Båda förfaringssätten vore i överensstämmelse med Hans lagar. Några av oss kanske inte är i stånd att inse visdomen i detta då det inte överensstämmer med vårt eget begränsade synsätt; men vi måste acceptera det i vetskap om att Hans visdom, nåd och rättvisa är fullkomliga och till för hela världens frälsning. Skulle en människa felaktigt dömas till döden, kan vi då inte tro att den allsmäktige Guden i nästa värld gottgör honom tusenfalt för denna mänskliga orättvisa? Man kan inte offra en gagnelig lag enbart av den anledning att oskyldiga vid sällsynta tillfällen kan bli straffade.
Detaljerna i bahá’í-lagen om straff för mord och mordbrand, en lag utformad för ett framtida samhällsskick, specificerades inte av Bahá’u’lláh. Lagens olika detaljer som olika grader av brott, om förmildrande omständigheter skall beaktas och vilket av de två föreskrivna straffen som skall utgöra normen, lämnas till Universella Rättvisans Hus att besluta utifrån de rådande omständigheterna då lagen skall tas i bruk. Det sätt på vilket straffet skall verkställas har också lämnats till Universella Rättvisans Hus att besluta om.
Vad gäller mordbrand beror detta på vilket ”hus” som bränns ner. Det är uppenbarligen en oerhörd skillnad i graden av förbrytelse mellan den person som bränner ner en tom lagerbyggnad och den som sätter eld på en skola, full med barn.
Skulle ni döma mordbrännaren och mördaren till livstids fängelse, vore detta tillåtet enligt bokens föreskrifter. (stycke 62)
Shoghi Effendi bekräftade som svar på en fråga om denna vers i Aqdas att medan det yttersta straffet är tillåtet, har ett alternativ, ”livstids fängelse”, givits, ”varigenom strängheten i ett sådant straff kan mildras avsevärt.” Han säger att ”Bahá’u’lláh har givit oss ett val och har därför lämnat oss fria att använda vårt eget omdöme inom vissa gränser, som sätts av Hans lag.” I brist på uttrycklig ledning vad gäller hur denna aspekt av bahá’í-lagen skall tillämpas, åligger det Universella Rättvisans Hus att lagstifta om frågan i framtiden.Gud har föreskrivit er äktenskap. (stycke 63)
Bahá’u’lláh säger i en av sina skrifter att Gud, då Han stiftade denna lag, har gjort äktenskapet till ”en fästning för välstånd och frälsning”.Sammanfattning och kodifiering, sektion iv.c.l.a-o. sammanfattar och sammanför föreskrifterna i Kitáb-i-Aqdas och Frågor och svar angående äktenskap och under vilka förutsättningar det tillåts (Frågor och svar 3, 13, 46, 50, 84 och 92), lagen om trolovning (Frågor och svar 43), betalning av hemgift (Frågor och svar 12, 26, 39, 47, 87 och 88), det förfaringssätt som skall tillämpas om någondera make är borta länge (Frågor och svar 4 och 27) och andra oklara omständigheter (Frågor och svar 12 och 47, se även not 89-99).
Tag er i akt att ni icke tar er fler hustrur än två. Skulle en man nöja sig med endast en maka bland Guds tjänarinnor kommer de båda att leva i ro. (stycke 63)
Även om texten i Kitáb-i-Aqdas tycks tillåta tvegifte, förklarar Bahá’u’lláh att ro och förnöjsamhet kommer ur engifte. I en annan skrift betonar Han vikten av att den enskilde handlar på ett sätt som ”ger upphov till välbefinnande för honom själv och för hans maka.” ‘Abdu’l-Bahá, bahá’í-skrifternas bemyndigade uttolkare, anger att innebörden i texten i Aqdas i grund och botten påbjuder engifte. Han utvecklar detta tema i ett flertal skrifter, däribland följande:Må du veta att månggifte inte är tillåtet enligt Guds lag, ty förnöjsamhet med en enda hustru har tydligt föreskrivits. Att ta en andra hustru har gjorts avhängigt av att jämlikhet och rättvisa upprätthålls mellan de två hustrurna. Att iaktta rättvisa under alla omständigheter och jämlikhet mellan de två hustrurna är emellertid fullständigt omöjligt. Det faktum att tvegifte gjorts beroende av ett omöjligt villkor är ett klart bevis på att det är absolut förbjudet. Därför är det inte tillåtet för en man att ha mer än en hustru.
Månggifte är en uråldrig sedvänja hos större delen av mänskligheten. Införandet av engifte har endast verkställts gradvis av gudsmanifestationerna. Jesus förbjöd exempelvis inte månggifte men förbjöd skilsmässa utom vid otukt; Muḥammad begränsade antalet hustrur till fyra men gjorde månggifte avhängigt rättvisa och gav åter tillstånd till skilsmässa; Bahá’u’lláh, som uppenbarade sina läror i ett muslimskt samhälle, följde principerna om visdom och det gradvisa uppenbarandet av sitt syfte då Han gradvis införde engifte. Det faktum att Han efterlämnade en ofelbar uttolkare av sina skrifter till sina anhängare, möjliggjorde för Honom att skenbart tillåta två hustrur i Kitáb-i-Aqdas men hävda ett villkor som gav ‘Abdu’l-Bahá möjlighet att senare förklara att lagens syfte var att genomdriva engifte.
den som vill ta ett hembiträde i sin tjänst får göra det med anständighet. (stycke 63)
Bahá’u’lláh anger att en man får anställa ett hembiträde för hushållsgöromål. Detta var inte tillåtet enligt shiamuslimsk tradition om inte arbetsgivaren upprättade ett giftermålskontrakt med henne. Bahá’u’lláh betonar att den ”tjänst” som hänsyftas till i denna vers uteslutande är ”tjänster som utförs av varje annan grupp av tjänstefolk, unga som gamla, i utbyte mot lön” (Frågor och svar 30). En arbetsgivare har inga sexuella rättigheter till sitt hembiträde. Hon är ” fri att välja sig en make närhelst hon önskar” ty köp av kvinnor är förbjudet (Frågor och svar 30).Detta är Mitt bud till er, håll fast vid det som en hjälp för er själva. (stycke 63)
Även om giftermål påbjuds i Kitáb-i-Aqdas, klargör Bahá’u’lláh att det inte är obligatoriskt (Frågor och svar 46). Shoghi Effendi förklarade också i ett brev, skrivet å hans vägnar, att ”äktenskap på intet sätt är en skyldighet” och han bekräftade att ”i slutändan är det upp till den enskilde att bestämma om han vill leva ett familjeliv eller i celibat.” Om en person måste vänta en avsevärd tid innan han finner en maka eller till slut förblir ensamstående, betyder detta inte att den enskilde därigenom är ur stånd att uppfylla sitt livs syfte, som i grunden är andligt.har Vi ... gjort det avhängigt av deras föräldrars tillåtelse (stycke 65)
I ett brev skrivet å hans vägnar har Shoghi Effendi kommenterat denna föreskrift i lagen:Bahá’u’lláh har tydligt angivit att alla levande föräldrars tillstånd erfordras för ett bahá’í-äktenskap. Detta gäller vare sig föräldrarna är bahá’íer eller ej, skilda i åratal eller ej. Denna viktiga lag har Han instiftat för att stärka den sociala väven, att tätare sammanknyta hemmets band, att ingjuta en viss tacksamhet och respekt i hjärtat hos barnen till dem som har givit dem liv och sänt ut deras själar på den eviga färden mot deras Skapare.
Inget äktenskap får ingås utan erläggande av hemgift (stycke 66)
Sammanfattning och kodifiering, sektion iv.c.j.i-v. sammanfattar de huvudsakliga föreskrifterna för hemgiften. Dessa föreskrifter förekommer i annan form i Bayán.Hemgiften skall betalas av brudgummen till bruden. Den är bestämd till 19 mithqál rent guld för stadsbor och 19 mithqál silver för bybor (not 94). Bahá’u’lláh anger att om brudgummen vid vigseln inte har möjlighet att betala hemgiften till fullo får han utställa ett skuldebrev till bruden (Frågor och svar 39).
I och med Bahá’u’lláhs uppenbarelse omdefinieras många bekanta begrepp, sedvänjor och institutioner och får ny innebörd. En av dessa är hemgiften. Hemgiften som institution är en mycket gammal tradition i många kulturer och den antar många former. I några länder utgör den en betalning som görs av brudens föräldrar till brudgummen; i andra är den en betalning från brudgummen till brudens föräldrar, vilket kallas ”brudpris”. I dessa båda fall är beloppen ofta högst avsevärda. Bahá’u’lláhs lag avskaffar alla sådana varianter och omvandlar hemgiften till en symbolisk handling varigenom brudgummen överlämnar en gåva av ett visst begränsat värde till bruden.
för stadsbor … till nitton mithqál rent guld och för bybor till samma kvantitet silver (stycke 66)
Bahá’u’lláh specificerar kriteriet för att bestämma betalningen av hemgiften som brudgummens permanenta hem, inte brudens (Frågor och svar 87 och 88).För den som önskar öka detta belopp, är det förbjudet att överstiga gränsen nittiofem mithqál … Nöjer han sig emellertid med att betala den lägsta nivån är detta bättre för honom enligt boken. (stycke 66)
Som svar på en fråga angående hemgiften angav Bahá’u’lláh:Vadhelst som uppenbarats i Bayán vad gäller de som bor i städer och byar är godkänt och skall genomföras. En lägsta nivå omnämns emellertid i Kitáb-i-Aqdas. Denna är nitton mithqál silver, uttryckligen omnämnd i Bayán för bybor. Detta behagar Gud mer, förutsatt att de två parterna är ense. Syftet är att främja allas välbefinnande och att skapa endräkt och enighet. Således, ju större hänsyn som visas i dessa frågor, desto bättre kommer det att bli. ... Bahás folk måste umgås med och uppträda mot varandra med den yttersta kärlek och uppriktighet. De bör ge akt på allas intressen, särskilt Guds vänners.
I en av sina skrifter sammanfattade ‘Abdu’l-Bahá föreskrifterna för att fastställa hemgiftens storlek. Den myntenhet för betalning som nämns i nedan citerade utdrag, är ”váḥid”. En váḥid är lika med nitton mithqál. Han sade:
Stadsbor måste betala i guld och bybor i silver. Det beror av de ekonomiska medel som står till brudgummens förfogande. Om han är fattig betalar han en váḥid, om han har blygsamma medel betalar han två váḥid, om han är välbärgad tre váḥid, om han är förmögen fyra váḥid och om han är mycket rik fem váḥid. Det är i sanning en fråga om överenskommelse mellan brudgummen, bruden och deras föräldrar. Den överenskommelse som nås, skall följas.
I samma skrift uppmanade ‘Abdu’l-Bahá de troende att hänskjuta frågor om tillämpningen av denna lag till Universella Rättvisans Hus som har ”myndighet att stifta lagar”. Han betonade att ”det är detta organ som kommer att anta lagar och lagstifta om sekundära frågor, som inte är uttryckliga i den heliga texten.”
om någon av Hans tjänare ämnar göra en resa, måste han för sin hustru fastställa en tidpunkt då han skall återvända hem (stycke 67)
Om maken reser bort utan att informera sin hustru om datumet för sin återkomst, ingen information om honom når henne och inga spår efter honom finns, har Bahá’u’lláh angivit att om maken varit medveten om den lag som förordnats i Kitáb-i-Aqdas, får makan gifta om sig efter att ha väntat ett helt år. Om maken emellertid var omedveten om lagen måste hustrun vänta tills nyheter om honom når henne (Frågor och svar 4).åligger det henne att vänta i nio månader varefter det icke föreligger något hinder mot att hon tar sig en annan make (stycke 67)
Om maken varken återvänder efter utgången av den utsatta tidsperioden eller informerar hustrun om en försening, måste hustrun vänta nio månader varefter hon är fri att gifta om sig, även om det är att föredra att hon väntar längre (se not 147 angående bahá’í-kalendern).Bahá’u’lláh anger att om information under sådana omständigheter skulle nå hustrun om att ”hennes make dött eller dödats” måste hon också vänta nio månader innan hon kan gifta om sig (Frågor och svar 27). ‘Abdu’l-Bahá har vidare i en skrift klargjort att väntetiden om nio månader efter nyheten om hennes makes bortgång är tillämplig endast om maken varit borta vid tiden för sitt dödsfall, inte om han dör hemma.
skall hon välja den väg som är lovvärd (stycke 67)
Bahá’u’lláh definierar ”det förfaringssätt som är lovvärt” som ”att utöva tålamod” (Frågor och svar 4).två rättrådiga vittnen (stycke 67)
Bahá’u’lláh anger ”kriteriet för rättrådighet” i relation till vittnen som ”ett gott renommé bland människorna.” Han anger att det inte är nödvändigt att vittnena skall vara bahá’íer eftersom ”vittnesbörd från alla Guds tjänare, oavsett vilken tro och bekännelse de tillhör, är acceptabelt inför Hans tron” (Frågor och svar 79).Om bitterhet eller avsky skulle uppstå mellan make och maka skall han icke skilja sig från henne utan tålmodigt bida ett helt år (stycke 68)
Skilsmässa fördöms starkt i bahá’í-skrifterna. Om emellertid motvilja eller agg utvecklas mellan de gifta är skilsmässa tillåtet efter utgången av ett helt år. Under detta tålmodighetens år är maken förpliktigad att försörja sin hustru och sina barn och paret uppmanas enträget att sträva att bilägga sina meningsskiljaktigheter. Shoghi Effendi bekräftar att både man och hustru ”har lika rätt att begära skilsmässa” närhelst någondera parten ”känner att det är absolut oundgängligt att göra så.”I Frågor och svar berör Bahá’u’lláh ett antal frågeställningar som gäller tålmodighetens år, hur det genomförs (Frågor och svar 12), fastställandet av tidpunkten för dess inledning (Frågor och svar 19 och 40), villkoren för försoning (Frågor och svar 38) och vittnenas och lokala Rättvisans hus roller (Frågor och svar 73 och 98). Angående vittnena har Universella Rättvisans Hus klargjort att vittnenas skyldigheter vid skilsmässa nu fullgörs av de andliga råden.
De detaljerade föreskrifterna i bahá’í-lagen angående skilsmässa sammanfattas i Sammanfattning och kodifiering, sektion iv.c.2.a-i.
Herren har … förbjudit den sed som ni tidigare tillämpat då ni trenne gånger skilt er från en kvinna. (stycke 68)
Detta syftar till en lag inom islám, som återfinns i Koranen och som förklarade att under vissa omständigheter kunde en man inte gifta om sig med sin frånskilda hustru om hon inte gift sig med och därefter skilt sig från en annan man. Bahá’u’lláh bekräftar att detta är det förfaringssätt som förbjudits i Kitáb-i-Aqdas (Frågor och svar 31).Den som skilt sig från sin hustru kan, efter varje gången månad, välja att gifta om sig med henne, om det finns ömsesidig tillgivenhet och samtycke, såvida hon icke tagit sig en annan make … såvida det icke är tydligt att hennes omständigheter förändras. (stycke 68)
Shoghi Effendi anger i ett brev skrivet å hans vägnar att syftet med ”varje gången månad” inte är att ge en begränsning och att det är möjligt för ett skilt par att gifta om sig när som helst efter sin skilsmässa, så länge ingendera parten är gift med någon annan person.att sädesvätska icke är oren (stycke 74)
I ett flertal religiösa traditioner och i shiamuslimsk sed har sädesvätska förklarats rituellt oren. Bahá’u’lláh upphäver härmed detta (se även not 106).Håll fast vid höviskhetens band (stycke 74)
‘Abdu’l-Bahá berör verkan av ”renhet och helighet, renlighet och höviskhet” på helgandet av ”människans tillstånd” och ”utvecklingen av människans inre verklighet”. Han säger: ”Det faktum att man har en ren och fläckfri kropp utövar ett inflytande på människans ande.” (Se även not 74.)Tvätta varje smutsigt ting med vatten som icke genomgått förändring i något av de tre avseendena (stycke 74)
De ”tre avseendena” som åsyftas i denna vers är förändringar av vattnets färg, smak eller lukt. Bahá’u’lláh lämnar ytterligare ledning angående rent vatten och den punkt vid vilket det anses olämpligt för bruk (Frågor och svar 91).Gud har … avskaffat begreppet ”orenhet”, varigenom olika ting och folk ansetts vara orena. (stycke 75)
Begreppet rituell ”orenhet”, så som det förstås och tillämpas i några stamsamhällen och i vissa tidigare religionsordningars samfund, har avskaffats av Bahá’u’lláh. Han säger att ”allt skapat nedsänktes i renandets hav” genom Hans uppenbarelse (se även not 12, 20 och 103).första dagen i Riḍván (stycke 75)
Detta refererar till Bahá’u’lláhs och Hans följeslagares ankomst till Najíbíyyih-trädgården utanför staden Bagdad, sedermera av bahá’íerna kallad Riḍván-trädgården. Denna händelse, som inträffade trettioen dagar efter Naw-Rúz, i april 1863, markerade begynnelsen av den period under vilken Bahá’u’lláh tillkännagav sin mission inför sina följeslagare. I en skrift refererar Han till sitt tillkännagivande som ”den största sällhetens dag” och Han beskriver Riḍván-trädgården som ”den plats varifrån Han över hela skapelsen spred sitt namns, den Allbarmhärtiges, prakt.” Bahá’u’lláh tillbringade tolv dagar i denna trädgård innan Han avreste till Istanbul, den plats till vilken Han förvisats.Bahá’u’lláhs tillkännagivande högtidlighålls årligen under den tolv dagar långa Riḍván-högtiden, som av Shoghi Effendi beskrivits som ”den heligaste och mest betydande av alla bahá’í-högtider” (se not 138 och 140).
Bayán (stycke 77)
Bayán, Bábs religionsordnings moderbok, är den titel som Báb gav sin lagbok och den används även för Hans samlade skrifter. Persiska Bayán är det större doktrinära arbetet och den huvudsakliga platsen för de lagar som förordnats av Báb. Arabiska Bayán är parallell till sitt innehåll men mindre och av mindre vikt. Då Shoghi Effendi beskrev persiska Bayán i Gud passerar förbi angav han att den ”främst skall betraktas som ett lovtal till den Utlovade och inte en samling lagar och förordningar som är utformade att vara en bestående ledstjärna för framtida generationer.”‘Abdu’l-Bahá har skrivit: ”Bayán har ersatts av Kitáb-i-Aqdas, med undantag för sådana lagar som har bekräftats och nämnts i Kitáb-i-Aqdas.”
förstörandet av böcker (stycke 77)
I skriften Ishráqát säger Bahá’u’lláh, då Han hänvisar till det faktum att Báb hade gjort Bayáns lagar avhängiga av Hans godkännande, att Han låtit några av Bayáns lagar träda i kraft ”genom att i andra ordalag inrymma dem i Kitáb-i-Aqdas” medan Han åsidosatt andra.Vad gäller förstörandet av böcker påbjöd Bayán Bábs anhängare att förstöra alla böcker förutom dem som skrivits för att försvara Guds sak och religion. Bahá’u’lláh upphäver specifikt denna lag i Bayán.
Vad gäller Bayáns lagars karaktär och stränghet, ger Shoghi Effendi följande kommentar i ett brev skrivet å hans vägnar:
De stränga lagar och föreskrifter som uppenbarades av Báb kan endast uppskattas och förstås i egentlig mening när de tolkas i ljuset av Hans egna yttranden angående naturen, syftet och karaktären hos Hans egen religionsordning. Som dessa yttranden tydligt visar, var Bábs uppenbarelse i grunden en religiös och förvisso social revolution och dess varaktighet måste därför vara kort men full av tragiska händelser, av radikala och drastiska reformer. Dessa drastiska mått och steg, som förfäktades av Báb och Hans anhängare, togs i syfte att underminera själva grunden till den shiamuslimska ortodoxin och därigenom bereda vägen för Bahá’u’lláhs ankomst. För att säkerställa den nya religionsordningens oberoende och för att också bereda vägen för Bahá’u’lláhs förestående uppenbarelse, måste Báb därför uppenbara mycket stränga lagar, även om de flesta av dem aldrig genomdrevs. Redan det faktum att Han uppenbarade dem var i sig ett bevis på Hans religionsordnings oberoende ställning och var tillräckligt för att skapa en sådan omfattande uppståndelse och uppamma ett sådant motstånd från prästerskapets sida att det slutligen föranledde dem att orsaka Hans martyrskap.
Vi har tillåtit er att studera sådana vetenskaper som gagnar er, icke sådana som ändar i fåfängliga dispyter (stycke 77)
Bahá’í-skrifterna uppmanar till förvärvandet av kunskap och studier i humaniora och naturvetenskap. Bahá’íer uppmanas att respektera lärda och bildade personer och varnas för att bedriva studier som blott producerar meningslöst tvistande.I sina skrifter råder Bahá’u’lláh de troende att studera sådana vetenskaper som är ”till gagn” och främjar samhällets ”utveckling och framsteg” och Han varnar för vetenskaper som ”börjar med ord och slutar med ord”, vars studerande blott leder till ” fåfängliga dispyter”. Shoghi Effendi liknade i ett brev, skrivet å hans vägnar, vetenskaper som börjar med ord och slutar med ord vid ”fruktlösa utflykter till metafysiskt hårklyveri” och i ett annat brev förklarade han att det som Bahá’u’lláh i första hand avsåg med sådana ”vetenskaper” är ”dessa teologiska avhandlingar och kommentarer, som betungar människans sinne i stället för att hjälpa det att nå sanningen.”
Han som samtalade med Gud (stycke 80)
Detta är enligt judisk och islamsk tradition en titel för Moses. Bahá’u’lláh anger att, i och med ankomsten av Hans uppenbarelse, ”mänskliga öron har fått ynnesten att höra vad Han som samtalade med Gud hörde på Sinai”.Sinai (stycke 80)
Det berg där Gud uppenbarade lagen för Moses.Guds ande (stycke 80)
Detta är en av de titlar som används i islams och bahá’í-trons skrifter för att beteckna Jesus Kristus.Karmel … Sion (stycke 80)
Karmel, ”Guds vingård”, är det berg i det Heliga landet där Bábs gravhelgedom och trons världsadministrativa säte är belägna.Sion är en kulle i Jerusalem, där kung Davids grav av tradition anses ligga, och symbolen för Jerusalem som helig stad.
den karmosinröda arken (stycke 84)
Den ”karmosinröda arken” syftar på Bahá’u’lláhs sak. Hans anhängare beskrivs som ”den karmosinröda arkens följeslagare”, vilka lovordas av Báb i Qayyúmu’l-Asmá’.O kejsare av Österrike! Han som är gryningsplatsen för Guds ljus befann sig i ‘Akkás fängelse vid den tid då du begav dig åstad för att besöka Aqṣámoskén. (stycke 85)
Franz Josef (1830-1916), kejsare av Österrike och kung av Ungern, gjorde en pilgrimsfärd till Jerusalem år 1869. Då han var i det Heliga landet underlät han att förhöra sig om Bahá’u’lláh, som då var fånge i ‘Akká (Acre).Aqṣámoskén, vilket bokstavligen betyder den ”mest avlägsna” moskén, omtalas i Koranen och anses vara tempelberget i Jerusalem.
O Berlins konung! (stycke 86)
Kaiser Wilhelm I (Wilhelm Friedrich Ludwig, 1797-1888), Preussens sjunde konung, utnämndes till Tysklands första kejsare i januari 1871 i Versailles, Frankrike, efter Tysklands seger över Frankrike i det fransk-tyska kriget.den, vars makt överglänste din makt och vars ställning överträffade din (stycke 86)
Detta syftar till Napoleon III (1808-1873), den franske kejsaren, som av många historiker betraktades som den mest framträdande av alla monarker i Västerlandet på sin tid.Bahá’u’lláh ställde två brev till Napoleon III. I det andra profeterade Han klart skall ” förbistring drabba” Napoleons konungarike, att hans ”kejsardöme skall gå” honom ur händerna och att hans folk skall uppleva stora ”omvälvningar”.
Inom ett år led Napoleon III ett förkrossande nederlag för Kaiser Wilhelm I:s hand vid slaget vid Sedan år 1870. Han gick i landsflykt till England, där han dog tre år senare.
O Konstantinopels folk! (stycke 89)
Det ord som här översatts som ”Konstantinopel” är i original ”Ar-Rúm” eller ”Rom”. Denna term har i Mellanöstern använts för att beteckna Konstantinopel och det Östromerska riket, därefter staden Bysans och dess välde och därefter det Osmanska riket.O plats som är belägen på de två havens stränder! (stycke 89)
Detta syftar på Konstantinopel, nu Istanbul. Med sitt läge vid Bosporen, ett sund vars längd är cirka 31 km och som sammanbinder Svarta havet och Marmarasjön, är det Turkiets största stad och hamn.Konstantinopel var huvudstad i det Osmanska riket från 1453 till 1922. Under Bahá’u’lláhs vistelse i denna stad var det den tyranniske sultanen ‘Abdu’l-‘Azíz som satt på tronen. De osmanska sultanerna var också kalifer, sunniislams ledare. Bahá’u’lláh förutsåg kalifatets fall, vilket skedde 1924.
O Rhens stränder! (stycke 90)
I en av sina skrifter, skriven före första världskriget (1914-1918), förklarade ‘Abdu’l-Bahá att då Bahá’u’lláh sade att Han hade sett floden Rhens stränder ”täckta av blod”, syftade detta på fransk-tyska kriget (1870-1871) och att mer lidande stod för dörren.I Gud passerar förbi anger Shoghi Effendi att det ”förnedrande hårda fördrag” som Tyskland påtvingades efter förlusten i första världskriget ”framkallade ’Berlins klagorop’ som olycksbådande hade profeterats om ett halvt århundrade tidigare.”
o landet Ṭá (stycke 91)
”Ṭá” är begynnelsebokstaven i Ṭihrán, Irans huvudstad. Bahá’u’lláh har ofta valt att återge vissa platsnamn genom att referera till deras begynnelsebokstav. Enligt abjad-notationen är det numeriska värdet av Ṭá nio, vilket motsvarar det numeriska värdet av namnet Bahá.uppenbarelsen av Hans härlighet föddes inom dig. (stycke 92)
Detta syftar till Bahá’u’lláhs födelse i Ṭihrán den 12 november 1817.O landet Khá! (stycke 94)
Referens till den iranska provinsen Khurásán med omgivningar, vilka innefattar staden ‘Ishqábád (Asjchabad).Skulle någon förvärva ett hundra mithqál guld tillhör nitton mithqál därav Gud och skall erläggas till Honom (stycke 97)
Denna vers instiftar Ḥuqúqu’lláh, Guds rätt, donerandet av en bestämd del av värdet av en troendes ägodelar. Donationerna riktades till Bahá’u’lláh i egenskap av Guds manifestation och därefter, efter Hans hädanfärd, till ‘Abdu’l-Bahá i egenskap av Förbundets medelpunkt. I sitt testamente föreskrev ‘Abdu’l-Bahá att Ḥuqúqu’lláh skulle doneras ”genom Guds saks beskyddare”. Eftersom det nu inte finns någon beskyddare, doneras den via Universella Rättvisans Hus i egenskap av trons överhuvud. Denna fond används för att främja Guds tro och dess intressen såväl som för olika filantropiska ändamål. Ḥuqúqu’lláh är en andlig förpliktelse, vars efterlevnad lämnats till varje bahá’ís samvete. Samtidigt som samfundet påminns om fordringarna från lagen om Ḥuqúq får ingen enskild troende kontaktas om donationer.Ett flertal punkter i Frågor och svar beskriver denna lag ytterligare. Betalning av Ḥuqúqu’lláh baseras på beräkningen av värdet hos den enskildes ägodelar. Om en person har ägodelar vars värde når upp till åtminstone nitton mithqál guld (Frågor och svar 8), är det en andlig förpliktelse att en enda gång betala nitton procent av totalbeloppet såsom Ḥuqúqu’lláh (Frågor och svar 89). Närhelst sedan inkomsterna, efter att alla utgifter betalats, ökar värdet av tillgångarna med ett belopp om åtminstone nitton mithqál guld skall man betala nitton procent av denna ökning och så vidare för varje ytterligare ökning (Frågor och svar 8 och 90).
Vissa kategorier av ägodelar, såsom bostaden, är undantagna från betalning av Ḥuqúqu’lláh (Frågor och svar 8, 42 och 95) och specifika regler finns för hur man ska behanda finansiella förluster (Frågor och svar 44 och 45), om investeringar inte ger avkastning (Frågor och svar 102) och för betalning av Ḥuqúq i samband med en persons frånfälle (Frågor och svar 9, 69 och 80; för detta senare fall, se not 47).
Omfattande utdrag från skrifter, Frågor och svar och andra texter angående Ḥuqúqu’lláhs andliga betydelse och detaljer om hur den tillämpas har publicerats i en sammanställning under namnet Ḥuqúqu’lláh.
De troende har vid Vår tron återkommande anhållit om lagar från Gud … Vi har således uppenbarat denna heliga skrift och skrudat den med Hans lags mantel, att folket måhända skall hålla sin Herres bud. (stycke 98)
”Under ett antal år”, säger Bahá’u’lláh i en av sina skrifter, ”nådde skrivelser från olika länder med vädjanden om Guds lagar den Heligaste närvaron men Vi höll tillbaka pennan till dess att den utsatta tiden kommit.” Inte förrän tjugo år från Hans profetiska uppdrags födelse i Síyáh-Chál i Ṭihrán hade passerat, uppenbarade Bahá’u’lláh Kitáb-i-Aqdas, förvaringsplatsen för Hans religionsordnings lagar. Även efter det att Aqdas uppenbarats, lät Han en tid förflyta innan den sändes till vännerna i Persien. Detta gudomliga och medvetna dröjsmål i uppenbarandet av Guds grundläggande lagar för denna tidsålder, och den efterföljande gradvisa implementeringen av dessa föreskrifter, illustrerar principen om framåtskridande uppenbarelse som gäller även inom varje profets ämbetstid.karmosinröda plats (stycke 100)
Detta syftar till fängelsestaden ‘Akká. I bahá’í-skrifterna används ordet ”karmosin” i flera allegoriska och symboliska betydelser (se även not 115).Sadratu’l-Muntahá (stycke 100)
Bokstavligen ”det mest avlägsna Lotusträdet”, av Shoghi Effendi översatt som ”det Träd bortom vilket man ej kan färdas.” Detta används som en symbol inom islam, exempelvis i berättelserna om Muḥammads nattliga färd, för att markera den plats i himlarna bortom vilken varken människor eller änglar kan färdas i sitt närmande till Gud och således avgränsar det mått av gudomlig kunskap som uppenbaras till mänskligheten. Av denna anledning används det ofta i bahá’í-skrifterna för att beteckna gudsmanifestationen själv (se även not 164).moderboken (stycke 103)
Termen ”moderboken” används vanligtvis för att beteckna en religionsordnings centrala bok. I Koranen och i islamiska traditioner används termen för att beteckna just Koranen. I Bábs uppenbarelse är Bayán moderboken och Kitáb-i-Aqdas är moderbok i Bahá’u’lláhs religionsordning. Vidare har Beskyddaren, i ett brev skrivet å hans vägnar, angivit att detta begrepp också kan användas som en ”kollektiv term som innefattar alla de läror som uppenbarats av Bahá’u’lláh.” Denna term används även i vidare mening för att beteckna förvaringsplatsen för den gudomliga uppenbarelsen.Vemhelst som tolkar det som sänts ned från uppenbarelsens himmel och förändrar dess uppenbara innebörd (stycke 105)
I flera av sina skrifter bekräftar Bahá’u’lláh skillnaden mellan allegoriska verser som är föremål för tolkning och de verser som har att göra med sådana ämnen som lagar och förordningar, tillbedjan och religiösa bruk, vilkas betydelse är uppenbar och som kräver åtlydnad från de troendes sida.Såsom förklaras i not 145 och 184 utnämnde Bahá’u’lláh ‘Abdu’l-Bahá, sin äldste son, till sin efterträdare och uttolkare av sina läror. ‘Abdu’l-Bahá utnämnde i sin tur sin äldste dotterson, Shoghi Effendi, att efterträda Honom som uttolkare av de heliga skrifterna och sakens beskyddare. ‘Abdu’l-Bahás och Shoghi Effendis uttolkningar anses ha gudomlig ledning och är bindande för bahá’íerna.
Förekomsten av auktoritativa uttolkningar hindrar inte den enskilde från att studera lärorna och därigenom nå en personlig tolkning eller förståelse. En klar skiljelinje dras emellertid i bahá’í-skrifterna mellan auktoritativ uttolkning och den förståelse som varje enskild når fram till genom att studera trons läror. Individuella tolkningar baserade på en persons förståelse av lärorna utgör frukten av människans rationella förmåga och kan mycket väl bidra till en större förståelse av tron. Dessa uppfattningar saknar icke desto mindre auktoritet. Den enskilde varnas, då hon ger uttryck för sina egna uppfattningar, för att avfärda auktoriteten hos de uppenbarade orden, för att förneka eller bestrida den auktoritativa tolkningen och för att ägna sig åt polemik. Hon bör i stället erbjuda sina tankar som ett bidrag till kunskapen och göra det klart att deras uppfattningar är blott och bart deras egna.
att ni icke närmar er de allmänna bassängerna i persiska badhus (stycke 106)
Bahá’u’lláh förbjuder bruket av de bassänger som återfinns i de traditionella allmänna badhusen i Persien. I dessa bad var det tradition att många personer tvättade sig tillsammans i samma bassäng och att vattnet byttes med glesa mellanrum. Följaktligen blev vattnet missfärgat, skämt och ohygieniskt och avgav en starkt frånstötande stank.Undvik likaledes de illaluktande bassängerna i de persiska hemmens innergårdar (stycke 106)
De flesta hus i Persien hade på sin gårdsplan en damm som tjänade som reservoar för vatten till rengöring, tvätt och andra hushållsgöromål. Eftersom vattnet i dammen var stillastående och vanligtvis inte byttes på flera veckor, tenderade det att utveckla en mycket obehaglig odör.Ni är förbjudna att gifta er med era fäders hustrur. (stycke 107)
Giftermål med ens styvmor är här uttryckligen förbjudet. Detta förbud gäller även mot att gifta sig med sin styvfar. Då Bahá’u’lláh har formulerat en lag mellan man och kvinna är den tillämplig mutatis mutandis mellan kvinna och man om inte sammanhanget skulle göra detta omöjligt.‘Abdu’l-Bahá och Shoghi Effendi bekräftade att fastän styvmödrar är den enda kategori släktingar som nämnts i texten, innebär det inte att alla andra äktenskap inom familjen är tillåtna. Bahá’u’lláh anger att det åvilar Rättvisans hus att lagstifta ”angående den eventuella lagligheten i att gifta sig med sina släktingar” (Frågor och svar 50). ‘Abdu’l-Bahá har skrivit att ju mer avlägset släktskapet är mellan makarna desto bättre, eftersom sådana äktenskap utgör grunden för mänsklighetens fysiska välbefinnande och främjar samhörighet mellan människor.
ämnet pojkar (stycke 107)
Det ord som här översatts med ”pojkar” har i detta sammanhang innebörden pedofili i den ursprungliga arabiskan. Shoghi Effendi har tolkat denna referens som ett förbud mot alla homosexuella relationer.Bahá’í-skrifterna om sexualmoral kretsar kring äktenskapet och familjen som den fasta grund på vilken hela det mänskliga samhället är byggt och är avsedda att skydda och stärka denna gudomliga institution. Bahá’í-lagen begränsar således tillåten sexuell kontakt till den som sker mellan en man och den kvinna med vilken han är gift.
I ett brev, skrivet å Shoghi Effendis vägnar, står: Oavsett hur hängiven och fin kärleken må vara mellan personer av samma kön, är det fel att låta den finna utlopp i sexuella handlingar. Att säga att den är fulländad är ingen ursäkt. Omoral av varje slag förbjuds i sanning av Bahá’u’lláh och homosexuella relationer betraktar Han på så vis, utöver att de är mot naturen. Att vara ansatt på detta vis är en tung börda för en medveten själ. Genom råd och hjälp från läkare, genom kraftig och beslutsam ansträngning och genom bön kan emellertid en själ övervinna detta handikapp.
Bahá’u’lláh lämnar det till Universella Rättvisans Hus att fastställa, beroende på brottets allvar, straffen för äktenskapsbrott och sodomi (Frågor och svar 49).
Ingen är tillåten att mumla heliga verser i allmänhetens åsyn på gator och torg (stycke 108)
Detta syftar till det bruk som vissa präster och religiösa ledare ägnade sig åt under tidigare religionsordningar då de, i hyckleri och tillgjordhet och för att hyllas av sina anhängare, på ett uppseendeväckande sätt mumlade fram böner på allmänna platser som en demonstration av sin fromhet. Bahá’u’lláh förbjuder detta beteende och betonar vikten av ödmjukhet och uppriktig tillbedjan av Gud.Var och en är ålagd att skriva ett testamente. (stycke 109)
Enligt Bahá’u’lláhs läror har den enskilde ansvaret att skriva ett testamente och är fri att fördela sin kvarlåtenskap på vilket sätt han än önskar (se not 38).Bahá’u’lláh bekräftar att då man skriver sitt testamente har man ” full förfoganderätt över sin egendom”, eftersom Gud har tillåtit den enskilde ”att handha det Han skänkt honom på vad sätt han må önska” (Frågor och svar 69). Föreskrifter finns i Kitáb-i-Aqdas för fördelning av arvet om testamente saknas (se not 38-48).
det Största namnet (stycke 109)
Som förklaras i not 33 kan Guds största namn anta olika former, vilka alla baseras på ordet ”Bahá”. Bahá’íerna i Mellanöstern har tillämpat denna instruktion i Aqdas genom att inleda sina testamenten med fraser som ”O Du, den Allhärliges härlighet”, ”I Guds, den Allhärliges, namn” eller ”Han är den Allhärlige” och liknande.Alla högtider har nått sin fullbordan i de två största högtiderna och i de båda högtider som infaller på de två på varandra följande dagarna. (stycke 110)
Detta stycke fastställer fyra stora högtider under bahá’í-året. De två som av Bahá’u’lláh betecknas som ”de två största högtiderna” är för det första Riḍván-högtiden, som högtidlighåller Bahá’u’lláhs tillkännagivande av sitt profetiska uppdrag i Riḍván-trädgården i Bagdad under tolv dagar i april och maj 1863 och som omnämns av Honom som ”högtidernas konung”, och för det andra Bábs tillkännagivande, som inträffade i maj 1844 i Shíráz. Första, nionde och tolfte dagen i Riḍván-högtiden är helgdagar (Frågor och svar 1) vilket även Bábs tillkännagivande är.De ”båda högtider” som åsyftas är Bahá’u’lláhs och Bábs födelsedagar. I den muslimska månkalendern infaller de på två på varandra följande dagar, Bahá’u’lláhs födelse den andra dagen i månaden Muḥarram 1233 A.H. (12 november 1817) och Bábs födelse den första dagen i samma månad 1235 A.H. (20 oktober 1819). De omtalas således som ”tvillingfödelsedagarna” och Bahá’u’lláh anger att dessa två dagar räknas som en i Guds åsyn (Frågor och svar 2). Han anger att om de skulle infalla under fastemånaden gäller inte påbudet att fasta dessa dagar (Frågor och svar 36). Med utgångspunkt i att bahá’í-kalendern är en solkalender (se not 26 och 147) återstår det för Universella Rättvisans Hus att fastställa om tvillingfödelsedagarna skall högtidlighållas enligt sol- eller månkalendern.32
första dagen i månaden bahá (stycke 111)
I bahá’í-kalendern har årets första månad och den första dagen i varje månad givits namnet ”bahá”. Dagen bahá i månaden bahá är således bahá’í-trons nyårsdag, Naw-Rúz, som instiftades av Báb som en högtid och här bekräftas av Bahá’u’lláh (se not 26 och 147).Förutom de sju helgdagar som instiftats i detta stycke i Kitáb-i-Aqdas högtidlighölls även Bábs martyrskap som en helgdag under Bahá’u’lláhs levnad och som en följd av detta lade ‘Abdu’l-Bahá till iakttagandet av Bahá’u’lláhs hädanfärd, vilket ger inalles nio helgdagar. Två andra minnesdagar som iakttas, men på vilka man inte avstår från arbete, är förbundets dag och årsdagen av ‘Abdu’l-Bahás hädanfärd. Se sektionen om bahá’í-kalendern i The Bahá’í World, volym XVIII.
Den största högtiden är i sanning högtidernas konung (stycke 112)
Detta syftar till Riḍván-högtiden (se not 107 och 138).Gud hade tidigare ålagt var och en av de troende plikten att inför Vår tron frambära oskattbara gåvor ur sina tillgångar. Nu har Vi … löst dem från denna plikt. (stycke 114)
Detta stycke upphäver en föreskrift i Bayán där det förordnats att alla föremål som saknar like skulle, då Han som Gud skall låta uppenbara har framträtt, överlämnas till Honom. Báb förklarade att eftersom gudsmanifestationen är ojämförlig, skulle med rätta vadhelst som var utan like i sitt slag förbehållas för Honom, om Han inte påbjuder annat.gryningen (stycke 115)
Avseende deltagandet i gryningsbönen i Mashriqu’l-Adhkár, bahá’í-trons Tillbedjans hus, har Bahá’u’lláh förklarat att även om den tidpunkt som angivits i Guds bok är ”gryningen”, är det godtagbart när som helst från ”dagens första tecken på gryning, mellan gryning och soluppgång och även intill två timmar efter soluppgång” (Frågor och svar 15).Dessa skrifter är smyckade med det insegel som tillhör Honom som får gryningen att bryta fram, som höjer sin röst mellan himlarna och jorden. (stycke 117)
Bahá’u’lláh försäkrar upprepat att Hans skrifter är Guds ord. Några av Hans skrifter bär även märket efter ett av Hans insegel. The Bahá’í World (volym V, sid 4) har ett fotografi av ett antal av Bahá’u’lláhs insegel.Det är otillåtligt att människan, som förlänats förstånd, intar sådant som berövar honom det. (stycke 119)
Det finns många referenser i bahá’í-skrifterna som förbjuder bruk av vin och andra rusdrycker och som beskriver den fördärvliga effekten av sådana berusningsmedel på den enskilde. I en av sina skrifter säger Bahá’u’lláh:Tag er i akt att ni ej byter Guds vin mot ert eget, ty det kommer att bedöva era sinnen och vända bort era ansikten från Guds, den Allhärliges, den Oförlikneliges, den Ouppnåeliges anlete. Närma er det ej ty det har förbjudits er på befallning av Gud, den Upphöjde, den Allsmäktige.
‘Abdu’l-Bahá förklarar att Aqdas förbjuder ”både svaga och starka drycker” och Han säger att anledningen till förbudet mot bruk av alkoholhaltiga drycker är att ”alkohol leder sinnet vilse och orsakar kroppslig svaghet.”
Shoghi Effendi säger i ett brev skrivet å hans vägnar att detta förbud inte endast innefattar förtärandet av vin utan av ”allt som rubbar sinnet” och han klargör att bruket av alkohol är tillåtet endast då det utgör del av en medicinsk behandling som sätts in ”under ledning av en kompetent och samvetsgrann läkare, som kan behöva förskriva det för att behandla någon viss sjukdom.”
vänd då era ansikten mot Honom som Gud har avsett, som är sprungen ur denna Uråldriga rot (stycke 121)
Bahá’u’lláh åsyftar här ‘Abdu’l-Bahá som sin efterträdare och uppmanar de troende att vända sig mot Honom. I Förbundets bok, Hans testamente, yppar Bahá’u’lláh avsikten med denna vers. Han säger: ”Föremålet för denna heliga vers är ingen annan än den Mäktigaste grenen.” ”Den Mäktigaste grenen” är en av de titlar som Bahá’u’lláh givit ‘Abdu’l-Bahá (se även not 66 och 184).I Bayán har ni förbjudits att ställa Oss frågor. (stycke 126)
Báb förbjöd sina anhängare att ställa frågor till Honom som Gud skall låta uppenbara (Bahá’u’lláh) om inte deras frågor överlämnades i skriftlig form och berörde ämnen värdiga Hans upphöjda ställning (se Bábs skrifter i urval).Bahá’u’lláh undanröjer detta förbud från Báb. Han inbjuder de troende att ställa sådana frågor som de ”behöver ställa” och Han manar dem att avstå från att ställa ”gagnlösa frågor” av det slag som sysselsatte ”människor i gångna tider”.
Antalet månader under året har i Guds bok fastställts till nitton. (stycke 127)
Bahá’í-året består, i enlighet med Badí‘-kalendern, av nitton månader med vardera nitton dagar, med tillägg av ett antal skottdagar (fyra ett vanligt år och fem ett skottår) mellan den artonde och den nittonde månaden för att justera kalendern efter solåret.33 Báb namngav månaderna efter vissa av Guds egenskaper. Bahá’í-nyåret, Naw-Rúz, är astronomiskt fixerat och sammanfaller med dagjämningen i mars (se not 26). För ytterligare detaljer inklusive veckodagarnas och månadernas namn, se sektionen om bahá’í-kalendern i The Bahá’í World volym XVIII.Av dessa har den första smyckats med detta namn, som överskyggar hela skapelsen. (stycke 127)
I persiska Bayán skänkte Báb den första månaden på året namnet ”bahá” (se not 139).Herren har förordnat att de döda skall begravas i kistor (stycke 128)
I Bayán föreskrev Báb att den bortgångne skall begravas i en kista av kristall eller polerad sten. Shoghi Effendi förklarade i ett brev, skrivet å hans vägnar, att syftet med detta påbud var att visa respekt för människokroppen som ”en gång upphöjts av människans odödliga själ.”I korthet anger bahá’í-lagen om begravning av de döda att det är förbjudet att förflytta kroppen mer än en timmes färd från den plats där döden inträffat; att kroppen skall svepas i en svepning av siden eller bomull och att på dess finger skall placeras en ring med inskriptionen ”Jag är kommen från Gud och vänder åter till Honom, frigjord från allt utom Honom, och håller fast vid Hans namn, den Barmhärtige, den Medlidsamme” samt att kistan skall vara av kristall, sten eller hårt och fint trä. En speciell bön för den bortgångne är förordnad (se not 10) och skall läsas före gravsättningen. Som bekräftas av ‘Abdu’l-Bahá och Shoghi Effendi, utesluter denna lag kremering av de döda. Den formella bönen och ringen är avsedda att användas för dem som uppnått mognad, det vill säga 15 års ålder (Frågor och svar 70).
Vad gäller det material som kistan skall tillverkas av, är lagens anda att kistan skall vara av så beständigt material som möjligt. Av denna anledning har Universella Rättvisans Hus förklarat att, förutom de material som anges i Aqdas, finns det inget hinder mot att använda det hårdaste träslag som finns tillgängligt eller betong för kistan. För närvarande är bahá’íerna fria att fatta sina eget beslut i denna fråga.
Bayáns Punkt (stycke 129)
”Bayáns Punkt” är en av de titlar med vilka Báb åsyftade sig själv.den bortgångne skall svepas i fem tygstycken av siden eller bomull (stycke 130)
I Bayán specificerade Báb att kroppen efter den bortgångne skall svepas i fem tygstycken av siden eller bomull. Bahá’u’lláh bekräftade denna föreskrift och lade till betingelsen att för ”dem, vars tillgångar är begränsade, är ett enda tygstycke av något av dessa material tillfyllest.”Då Han tillfrågades om de ” fem tygstycken” som nämns i lagen syftade till ”fem svepningar av full längd” eller ”fem tygstycken såsom varit seden fram till nu” svarade Bahá’u’lláh att avsikten är ”bruk av fem tygstycken” (Frågor och svar 56).
Angående det sätt på vilket kroppen skall svepas, finns det inget i bahá’í-skrifterna som definierar hur svepningen av kroppen skall utföras, varken om ” fem tygstycken” används eller ”ett enda tygstycke”. För tillfället är bahá’íerna fria att använda sitt eget omdöme i denna fråga.
Ni är förbjudna att förflytta den bortgångnes kropp en längre sträcka än en timmes färd från staden (stycke 130)
Avsikten med detta påbud är att begränsa varaktigheten av transporten till en timmes tid, oavsett vilket färdmedel som väljs för att forsla kroppen till begravningsplatsen. Bahá’u’lláh bekräftar att ju snarare begravningen inträffar, ”desto mer passande och acceptabelt kommer det att vara” (Frågor och svar 16).Platsen för dödsfallet kan anses omfatta hela den stad eller ort där personen går bort och därmed kan entimmesfärden beräknas från kommungränsen till platsen för begravningen. Andan i Bahá’u’lláhs lag är att den bortgångne skall begravas nära den plats där han eller hon dör.
Gud har avlägsnat de begränsningar som instiftats i Bayán angående resor. (stycke 131)
Báb lade vissa begränsningar på resor, vilka skulle fortsätta att gälla till ankomsten av Bayáns utlovade, vid vilken tidpunkt de troende instruerades att bege sig åstad, om så till fots, för att möta Honom, eftersom att nå Hans närvaro var frukten av och syftet med deras hela existens.Upphöj och förhärliga de två husen på de tvenne helgade platserna samt övriga platser där er Herres … tron har upprättats. (stycke 133)
Bahá’u’lláh förklarar att de ”två husen” är Hans hus i Bagdad, som Han betecknade som det ”Största huset” och Bábs hus i Shíráz, vilka båda hade förordnats av Honom som pilgrimsmål. (Se Frågor och svar 29 och 32 samt not 54.)Shoghi Effendi förklarade att de ”övriga platser där er Herres ... tron har upprättats” syftar till de platser där gudsmanifestationen bott. Om dessa platser säger Bahá’u’lláh ”kan folket på de ställen där dessa är belägna välja att bevara antingen varje hus” vari Han bott ”eller ett av dem” (Frågor och svar 32). Bahá’í-institutioner har identifierat, dokumenterat och, då det varit möjligt, förvärvat och restaurerat ett antal av de historiska platser som är knutna till tvillingmanifestationerna.
Tag er i akt att ni icke hindras av något som upptecknats i boken från att lyssna till denna, den Levande boken (stycke 134)
”Boken” är nedteckningen av gudsmanifestationernas uppenbarade ord, ”den Levande boken” syftar till manifestationens person.Dessa ord innehåller en hänsyftning till Bábs yttrande i persiska Bayán angående ”den Levande boken” som Han identifierar som Honom som Gud skall låta uppenbara. I en av sina skrifter anger Bahá’u’lláh själv: ”Guds bok har sänts ned i Denne ynglings gestalt.”
I denna vers i Aqdas och återigen i stycke 168 i Aqdas refererar Bahá’u’lláh till sig själv som ”den Levande boken”. Han varnar ”bekännarna av varje annan religion” för att ”i sina heliga böcker” söka ”skäl att vederlägga” det som förkunnas av ”den Levande boken”. Han förmanar folket att inte tillåta det som har nedtecknats i ”boken” från att hindra dem att igenkänna Hans ställning och från att hålla fast vid det som finns i denna nya uppenbarelse.
hyllning till denna uppenbarelse, från Min härolds penna (stycke 135)
Den ”hyllning” som Bahá’u’lláh citerar i detta stycke kommer från arabiska Bayán.”Qiblih är i sanning Han som Gud skall låta uppenbara; närhelst Han rör sig rör den sig till dess Han kommer till vila.” (stycke 137)
Se not 7 och 8 för en diskussion av denna vers.Det är olovligt att ingå äktenskap, annat än med en som tror på Bayán. Om blott ena parten i ett äktenskap tagit till sig denna tro, kommer hans eller hennes tillgångar vara otillåtna för den andra (stycke 139)
Det stycke i Bayán som Bahá’u’lláh citerar här fäster de troendes uppmärksamhet vid den mycket nära förestående ankomsten av ”Honom som Gud skall låta uppenbara”. Dess förbud mot giftermål med en icke-bábí och dess föreskrift att egendomen hos en make eller maka som anslutit sig till tron inte lagligen kan övergå till en äkta hälft som inte antagit tron effektuerades inte av Báb och upphävdes därefter av Bahá’u’lláh innan de börjat tillämpas. Då Bahá’u’lláh citerar denna lag pekar Han på det faktum att då Báb uppenbarade den, hade Han tydligt förutsett möjligheten att Bahá’u’lláhs sak skulle bli bemärkt före Hans egen sak.I Gud passerar förbi påpekar Shoghi Effendi att Bayán ”främst skall betraktas som ett lovtal till den Utlovade och inte en samling lagar och förordningar som är utformade att vara en bestående ledstjärna för framtida generationer.” ”Avsiktligt hård i de regler och förordningar den anbefallde”, fortsätter han, ”revolutionerande i de principer den ingöt, ämnad att uppväcka prästerskapet och folket ur deras uråldriga dvala och att utdela ett plötsligt och avgörande slag mot föråldrade och korrumperade institutioner, proklamerade den genom sina drastiska föreskrifter ankomsten av den emotsedda dagen, den dag då ’Sammankallaren skall kalla samman till en bister förrättning’, då Han skall ’förinta allt som funnits före Honom, alldeles såom Guds apostel förintade sederna hos dem som föregick Honom’” (se även not 109).
Bayáns Punkt (stycke 140)
En av Bábs titlar.Sannerligen, det finnes ingen annan Gud utom Jag (stycke 143)
Bahá’í-skrifterna innehåller många stycken som kastar ljus över manifestationens natur och Hans relation till Gud. Bahá’u’lláh understryker Gudomens unika och översinnliga natur. Han förklarar att ”eftersom det ej kan finnas någon direkt förbindelselänk som binder den ende sanne Guden vid Hans skapelse” förordnar Gud att ”i varje tidsålder och religionsordning uppenbaras en ren och fläckfri själ i jordens och himmelens riken.” Denna ”gåtfulla och gudomliga gestalt”, gudsmanifestationen, har en mänsklig natur som ”tillhör stoftets värld” och en andlig natur ” född av Guds eget stoff”. Han är också förlänad en ”tvåfaldig ställning”:Den första ställningen, som angår Hans innersta verklighet, framställer Honom som en vars röst är Guds egen röst … Den andra ställningen är den mänskliga ställningen, som belyses i följande verser: ”Jag är blott en människa som ni.” ”Säg, prisad vare min Herre! Är jag mer än en människa, en apostel?”
Bahá’u’lláh bekräftar också att i den andliga världen finns det en ”oundgänglig enighet” mellan alla gudsmanifestationerna. Alla uppenbarar de ”Guds skönhet”, framvisar Hans namn och egenskaper och ger röst åt Hans uppenbarelse. I detta avseende anger Han:
Skulle någon av Guds allomfattande manifestationer förkunna: ”Jag är Gud!”, talar Han förvisso sanning och intet tvivel råder därom. Ty det har gång på gång visats att genom att de, deras egenskaper och deras namn uppenbaras, blir Guds uppenbarelse, Hans namn och Hans egenskaper manifesterade i världen.
Fastän manifestationerna uppenbarar Guds namn och egenskaper och är medlen med vars hjälp mänskligheten har tillgång till kunskapen om Gud och Hans uppenbarelse, anger Shoghi Effendi att manifestationerna ”aldrig skall likställas med denna osynliga verklighet, Gudomens väsen”. Angående Bahá’u’lláh skrev Beskyddaren att ”det mänskliga tempel som har blivit bäraren av en så överväldigande uppenbarelse” inte skall likställas med Guds ”verklighet”.
Angående det unika i Bahá’u’lláhs ställning och Hans uppenbarelses storhet, bekräftar Shoghi Effendi att de profetiska yttrandena angående ”Guds dag”, som återfinns i heliga skrifter från tidigare religionsordningar, är fullbordade genom Bahá’u’lláhs ankomst:
För Israel var Han varken mer eller mindre än inkarnationen av den ”evige Fadern”, ”härskarornas Herre” som stigit ned ”med tio tusen helgon”; för kristendomen Kristus som återkommit ”i Faderns härlighet”; för shiaislam återkomsten av Imám Ḥusayn; för sunniislam nedstigandet av ”Guds ande” (Jesus Kristus); för zoroastrierna den utlovade Sháh-Bahrám; för hinduerna reinkarnationen av Krishna och för buddhisterna den femte Buddha.
Bahá’u’lláh beskriver den ställning av ”gudomlighet” som Han delar med alla gudsmanifestationer som
... den ställning vari man dör från sig själv och lever i Gud. Gudomlighet representerar, varje gång Jag nämner det, Min fullständiga och obetingade självuppgivelse. Detta är den ställning då Jag inte besitter någon kontroll över Mitt eget väl och ve, ej heller över Mitt liv eller Min uppståndelse.
Och angående sin egen relation till Gud, vittnar Han:
Då jag begrundar, o min Gud, den relation som binder mig till Dig, drivs jag att förkunna för alla skapade ting: ”Sannerligen, Jag är Gud!”; och då jag begrundar mitt eget jag, se, jag finner det vara tarvligare än lera!
att betala zakát (stycke 146)
Zakát omnämns i Koranen som en regelbunden allmosa som åligger muslimer. I sinom tid utvecklades begreppet till en slags allmoseskatt som krävde att man gav en fastställd del av vissa slag av inkomster, utöver angivna gränser, för bistånd till de fattiga, för olika välgörenhetsändamål och för att bistå Guds tro. Gränsen för undantag varierade för olika artiklar likväl som den skattesats som skulle betalas på den skattepliktiga delen.Bahá’u’lláh säger att bahá’í-lagen om zakát följer ”det som har uppenbarats i Koranen” (Frågor och svar 107). Eftersom sådana frågor som gränser för undantag, inkomstslagen som är berörda, hur ofta betalning skall göras och skattesatsen för olika slag av zakát inte nämns i Koranen, måste Universella Rättvisans Hus i framtiden behandla dessa frågor. Shoghi Effendi har indikerat att till dess sådan lagstiftning föreligger skall de troende, utifrån sina tillgångar och omständigheter, ge regelbundna bidrag till bahá’í-fonden.
Det är olovligt att tigga och det är förbjudet att giva till den som tigger. (stycke 147)
I en skrift uttyder ‘Abdu’l-Bahá innebörden i denna vers. Han anger att: ”bettleri är förbjudet och att ge allmosor till folk som gjort tiggeri till sitt yrke är också förbjudet.” Han påpekar vidare i samma skrift: ”Syftet är att helt och hållet utrota bettleri. Om en person emellertid är ur stånd att förtjäna sitt uppehälle, drabbas av svår fattigdom eller blir medellös, åvilar det de rika eller förtroendemännen att förse honom med ett månatligt underhåll för hans försörjning … Med ’ fötrtoendemän’ menas folkets representanter, det vill säga medlemmarna i Rättvisans hus.”Förbudet mot att ge allmosor till folk som tigger förhindrar inte enskilda och andliga råd från att ge finansiellt bistånd till de fattiga och behövande eller från att ge dem möjligheter att förvärva sådana förmågor som kan ge dem möjligheten att förtjäna sitt levebröd (se not 56).
Ett bötesbelopp … hade tidigare föreskrivits … för var och en som orsakat någon annan sorg. (stycke 148)
Bahá’u’lláh upphäver lagen i persiska Bayán angående betalning av böter för att sona att man bringar sorg till sin nästa.det heliga Lotusträdet (stycke 148)
Det ”heliga Lotusträdet” är en referens till Sadratu’l-Muntahá, ”det Träd bortom vilket man ej kan färdas” (se not 128). Det används här symboliskt för att åsyfta Bahá’u’lláh.Recitera Guds verser varje morgon och afton. (stycke 149)
Bahá’u’lláh anger att det oundgängliga ”kravet” för att recitera ”Guds verser” är de troendes ”iver och kärlek” att ”läsa Guds ord” (Frågor och svar 68).Vad gäller definitionen av ”Guds verser” anger Bahá’u’lláh att det syftar på ”allt som sänts ned från det gudomliga yttrandets himmel.” Shoghi Effendi har i ett brev, skrivet till en av de troende i Mellanöstern, klargjort att termen ”Guds verser” inte innefattar ‘Abdu’l-Bahás skrifter; han har likaledes förklarat att denna term ej gäller hans egna skrifter.
Ni har uppmanats att förnya inredningen i era hem varje gång som nitton år har passerat (stycke 151)
Bahá’u’lláh bekräftar uppmaningen i arabiska Bayán angående förnyelsen av hemmets inredning vart nittonde år, förutsatt att man är i stånd att göra detta. ‘Abdu’l-Bahá kopplar detta påbud till främjandet av elegans och renlighet. Han förklarar att syftet med lagen är att man skall byta de möbler som blivit gamla, förlorat sin lyster och väcker avsmak. Det gäller inte sådant som sällsynta eller värdefulla föremål, antikviteter eller smycken.Tvätta era fötter (stycke 152)
De troende uppmanas i Kitáb-i-Aqdas att bada regelbundet, att bära rena kläder och att i allmänhet vara urtypen för renlighet och höviskhet. Sammanfattning och kodifiering, sektion IV.D.3.y.i-vii, sammanfattar de tillämpliga föreskrifterna. Vad gäller att tvätta fötterna säger Bahá’u’lláh att det är att föredra att man använder varmt vatten; att tvätta i kallt vatten är emellertid också tillåtet (Frågor och svar 97).Ni har förbjudits att använda predikstolar. Låt vemhelst som för er önskar recitera sin Herres verser sitta på en stol placerad på ett podium (stycke 154)
Liknande föreskrifter finns i persiska Bayán. Báb förbjöd bruket av predikstolar för att framföra predikningar och att läsa skriften. Han angav i stället att en stol skulle placeras på ett podium för talaren för att möjliggöra för alla att tydligt höra Guds ord.I kommentarer till denna lag har ‘Abdu’l-Bahá och Shoghi Effendi gjort det klart att i Mashriqu’l-Adhkár (där predikningar är förbjudna och endast orden i de heliga skrifterna får läsas), får läsaren stå eller sitta och om det är nödvändigt för att höras bättre kan man använda ett lågt, flyttbart podium, men att inga predikstolar tillåts. Vad gäller möten på andra platser än Mashriqu’l-Adhkár är det också tillåtet för talaren att sitta eller stå och att använda ett podium. I en av sina skrifter, där Han upprepade förbudet att använda predikstolar på någon plats, betonade ‘Abdu’l-Bahá att då bahá’íer framför sina tal vid möten skall de göra det i en attityd av yttersta ödmjukhet och självförnekelse.
Hasardspel (stycke 155)
De aktiviteter som innefattas i detta förbud har inte beskrivits i Bahá’u’lláhs skrifter. Såsom både ‘Abdu’l-Bahá och Shoghi Effendi har indikerat har det lämnats till Universella Rättvisans Hus att specificera detaljerna i detta förbud. Som svar på frågor huruvida lotterier, spel på sådant som hästkapplöpningar och fotbollsmatcher, bingo och liknande, innefattas under förbudet mot hasardspel, har Universella Rättvisans Hus angivit att detta är en fråga som skall behandlas i detalj i framtiden. Råd och enskilda individer uppmanas att under tiden inte göra en sak av denna fråga utan att lämna det till de enskilda troendes samvete.Rättvisans Hus har fastslagit att det inte är lämpligt att trons fonder insamlas genom lotterier, tombolaspel och hasardspel.
bruket av opium … någon som helst substans som framkallar liknöjdhet och håglöshet (stycke 155)
Detta förbud mot bruk av opium upprepas av Bahá’u’lláh i sista stycket i Kitáb-i-Aqdas. Angående detta angav Shoghi Effendi att en av förutsättningarna för ”ett kyskt och heligt liv” är ”fullständig avhållsamhet … från opium och från liknande vanebildande droger”. Heroin, haschisch och andra cannabisderivat såsom marijuana likväl som hallucinogener såsom LSD, peyote och liknande ämnen anses falla under detta förbud.‘Abdu’l-Bahá har skrivit: Vad opium beträffar är det vidrigt och fördömt. Gud bevare oss från det straff Han ådömer brukaren. Enligt den uttryckliga texten i den Heligaste boken är det förbjudet och dess bruk fördöms å det strängaste. Förnuftet visar att rökning av opium är ett slags vansinne och erfarenheten belägger att brukaren är helt avskuren från människoriket. Må Gud bevara alla från att begå en handling så avskyvärd som denna, en handling som ödelägger all mänsklighet och leder till att brukaren blir förskjuten i all evighet. Ty opium fäster sig på själen så att brukarens samvete dör, hans sinne fördunklas, hans förnimmande fräts bort. Det gör den levande död. Det släcker den naturliga hettan. Ingen större skada kan tänkas än den som opium vållar. Lyckliga är de som aldrig ens nämner det, tänk då hur erbarmlig brukaren är. O ni som älskar Gud! I denna, den allsmäktige Gudens tidsålder, fördöms våld och tvång, översitteri och förtryck. Det är emellertid tvingande att bruket av opium förhindras på varje upptänkligt sätt, så att måhända människosläktet kan befrias från denna den värsta av farsoter. Ty annars, lidande och kval över dem som brister i sin plikt mot sin Herre.
I en av sina skrifter har ‘Abdu’l-Bahá angående opium angivit: ”brukaren, köparen och säljaren är alla berövade Guds nåd och ynnest.”
I ytterligare en annan skrift har ‘Abdu’l-Bahá skrivit: Angående haschisch har du påpekat att en del perser har blivit vanebrukare av detta. Gode Gud! Detta är det värsta av alla berusningsmedel och förbudet mot det har uppenbarats uttryckligt. Bruket av det får tankeförmågan att upplösas och försänker själen i fullständig dvala. Hur kan någon uppsöka det djävulska trädets frukt och, genom att ta del därav, förledas att framvisa ett monsters egenskaper? Hur kan någon använda denna förbjudna drog och därigenom beröva sig den Allbarmhärtiges välsignelser? Alkohol förtär sinnet och förmår människan att utföra absurda handlingar men detta opium, denna vidriga frukt av det djävulska trädet och detta onda haschisch utplånar sinnet, fryser anden, lamslår själen, ödelägger kroppen och lämnar människan frustrerad och förlorad.
Det skall noteras att ovanstående förbud mot att använda vissa typer av droger inte förbjuder deras nyttjande då de förskrivits av en behörig läkare som del av en medicinsk behandling.
”mysteriet med den stora omkastningen i Härskarens tecken” (stycke 157)
Shaykh Aḥmad-i-Aḥsá’í (1753-1831), grundare av shaykhí-skolan och den förste av de ”två ljuspunkter som förebådade ankomsten av Bábs tro”, profeterade att då den Utlovade kommer skulle allt kastas om, den siste skulle bli den förste, den förste bli den siste. Bahá’u’lláh refererar i en av sina skrifter till ”symbolen och hänsyftningen” i ”mysteriet med den stora omkastningen i Härskarens tecken”. Han anger: ”Genom detta omkastande har Han låtit de upphöjda bli förnedrade och de förnedrade upphöjda” och Han påminner oss om att ”under Jesu dagar var det de som utmärkte sig genom sin lärdom, de religionslärde, som förnekade Honom, medan enkla fiskare skyndade att vinna tillträde till konungariket” (se även not 172). För ytterligare information om Shaykh Aḥmad-i-Aḥsá’í, se Gryningens hjältar, kapitel 1 och 10.”Sexan” som rests upp i kraft av detta ”uppresta Alif” (stycke 157)
I sina skrifter lade Shaykh Aḥmad-i-Aḥsá’í stor vikt vid den arabiska bokstaven ”váv”. I Gryningens hjältar anger Nabíl att denna bokstav ”för Báb symboliserade ankomsten av en ny tidsålder av gudomlig uppenbarelse och har därefter anspelats på av Bahá’u’lláh i Kitáb-i-Aqdas på sådana ställen som ’mysteriet med den stora omkastningen’ och ’Härskarens tecken’”.Namnet för bokstaven ”váv” består av tre bokstäver: váv, alif och váv. Enligt abjad-notationen är dessa bokstävers respektive värde 6, 1 och 6. Shoghi Effendi ger i ett brev skrivet å hans vägnar till en av vännerna i Mellanöstern en tolkning av denna vers i Aqdas. Han anger att det ”uppresta Alif” syftar till Bábs ankomst. Den första bokstaven med sitt värde sex, som kommer före alif, är en symbol för tidigare religionsordningar och manifestationer som föregått Báb medan den tredje bokstaven, som också har det numeriska värdet sex, står för Bahá’u’lláhs överlägsna uppenbarelse som manifesterades efter alif.
Ni har förbjudits att bära vapen såvida det icke är oundgängligt (stycke 159)
Bahá’u’lláh bekräftar ett påbud som finns i Bayán och som gör det olovligt att bära vapen, om det inte är nödvändigt att göra det. När det gäller under vilka omständigheter som det kan vara ”oundgängligt” för en person att bära vapen, ger ‘Abdu’l-Bahá den troende tillstånd till självförsvar i en farlig omgivning. Shoghi Effendi har också i ett brev, skrivet å hans vägnar, indikerat att i en nödsituation då det inte finns någon tillgänglig polisstyrka att vända sig till, har en bahá’í rätt att försvara sitt liv. Det finns ett flertal andra situationer vari vapen behövs och lovligen kan användas, till exempel i länder där folk jagar för att få mat och kläder och i sådana sporter som bågskytte, skytte och fäktning.På samhällelig nivå förutsätter inte principen om kollektiv säkerhet, som förkunnats av Bahá’u’lláh (se Axplock ur Bahá’u’lláhs skrifter, nr 107) och närmare beskrivits av Shoghi Effendi (se Beskyddarens brev i Bahá’u’lláhs världsordning), att bruket av våld avskaffas utan påbjuder ”ett system där makten gjorts till rättvisans tjänare” och som möjliggör förekomsten av en internationell fredsbevarande styrka som ”kommer att säkerställa hela samväldets organiska enighet.” I skriften Bishárát uttrycker Bahá’u’lláh förhoppningen att ”världens vapenarsenaler skall omvandlas till redskap för återuppbyggnad och att stridigheter och motsättningar kan undanröjas i mänsklighetens värld.”
I samma skrift betonar Bahá’u’lláh vikten av vänskap med alla religioners anhängare; Han anger även att ”lagen om heligt krig har utplånats ur boken.”
och ni har tillåtits att kläda er i siden (stycke 159)
Enligt islamisk sedvänja har användningen av siden generellt varit förbjuden bland män, utom i tider av heligt krig. Detta förbud, som inte baserats på Koranens verser, upphävdes av Báb.Herren har … befriat er från de begränsningar som tidigare gällde angående klädsel och ansandet av skägg. (stycke 159)
Många regler angående klädsel hade sitt ursprung i världsreligionernas lagar och traditioner. Till exempel antog shiaprästerskapet en utmärkande huvudbonad och mantlar och förbjöd för en tid folket att klä sig i europeiska kläder. I muslimsk sedvänja infördes även, i en strävan att följa profetens vanor, ett antal restriktioner vad gäller ansning av mustaschen och skäggets längd.Bahá’u’lláh undanröjde sådana begränsningar angående klädedräkten och skägget. Han lämnar sådana frågor till den enskildes ”gottfinnande” och manar samtidigt de troende att inte överskrida anständighetens gränser och att utöva måttfullhet i allt som rör klädseln.
O Káf och Rás land! (stycke 164)
Káf och Rá är de två första konsonanterna i Kirmán, namnet på en stad och en provins i Iran.Vi förnimmer det som i hemlighet och oförmärkt sprids från dig. (stycke 164)
Detta stycke utgör en referens till intrigerna som utfördes av en grupp azalíer, anhängare till Mírzá Yaḥyá (se not 190), som hade en koppling till staden Kirmán. Dessa innefattar Mullá Ja‘far, dennes son Shaykh Aḥmad-i-Rúḥí och Mírzá Áqá Khán-i-Kirmání (båda svärsöner till Mírzá Yaḥyá) likväl som Mírzá Aḥmád-i-Kirmání. De försökte inte endast undergräva tron utan ägnade sig även åt politiska intriger som kulminerade i mordet på Náṣiri’d-Dín Sháh.Drag er till minnes den shaykh vars namn var Muḥammad-Ḥasan (stycke 166)
Shaykh Muḥammad-Ḥasan, en av de ledande företrädarna för shiaislam, förkastade Báb. Han var författare till flera böcker om shiamuslimsk rättsvetenskap och han sägs ha dött omkring 1850.Nabíl beskriver i Gryningens hjältar mötet i Najaf mellan Mullá ‘Alíy-i-Basṭámí, en av den Levandes bokstäver, och Shaykh Muḥammad-Ḥasan. Under mötet tillkännagav Mullá ‘Alí Bábs manifestation och lovordade kraften i Hans uppenbarelse. På anstiftan av shaykhen förklarades Mullá ‘Alí skyndsamt vara kättare och avvisades från mötet. Han ställdes inför rätta, förvisades till Istanbul och dömdes till straffarbete.
en siktare av vete och korn (stycke 166)
Detta är en hänsyftning till Mullá Muḥammad Ja‘far Gandum-Pák-Kun, den förste personen i Iṣfahán att acceptera Bábs tro. Han omnämns i persiska Bayán och prisas som den som ”iklädde sig lärjungaskapets klädnad”. I Gryningens hjältar beskriver Nabíl det reservationslösa accepterandet av budskapet av ”vetesiktaren” och hans entusiastiska försvar av den nya uppenbarelsen. Han anslöt sig till den grupp som försvarade fortet vid Shaykh Ṭabarsí och avled under belägringen.Tag er i akt att icke ordet ”profet” utestänger er från detta största tillkännagivande (stycke 167)
Bahá’u’lláh varnar människor ”med insikt” att inte tillåta sin tolkning av de heliga skrifterna att hindra dem från att igenkänna gudsmanifestationen. Anhängare av alla religioner har tenderat att låta sin hängivenhet till dess grundare få dem att uppfatta Hans uppenbarelse som Guds slutgiltiga ord och att förneka möjligheten att en senare profet framträder. Så har varit fallet i judendomen, kristendomen och islam. Bahá’u’lláh förnekar giltigheten i denna uppfattning av slutgiltighet både i relation till gångna uppenbarelser och till sin egen. Angående muslimer skrev Han i Kitáb-i-Íqán att ”Koranens folk … har tillåtit orden ’Profeternas insegel’ att beslöja deras ögon”, ”att grumla deras förståelse och beröva dem ynnesten av Hans mångahanda gåvor!” Han bekräftar att ”detta tema har … varit en svår prövning för hela mänskligheten” och Han beklagar ödet för dem ”som klamrat sig fast vid dessa ord men icke trott på Honom som är deras sanne uppenbarare.” Báb avhandlar samma tema då Han varnar: ”Låt ej namn utestänga er, såsom vore de en slöja, från Honom som är deras Herre, inte ens namnet profet, ty ett sådant namn är blott en skapelse av Hans yttrande.”någon hänsyftning till ”ståthållarskap” utestänger er från överhögheten hos Honom som är Guds ståthållare (stycke 167)
Det ord som här översatts med ”ståthållarskap” är på originalets arabiska ”viláyat” som har ett stort antal innebörder, däribland ståthållarskap, förmyndarskap, beskyddarskap och efterträdarskap. Det används om Gud själv, om Hans manifestation och om dem som är de utnämnda efterträdarna till en manifestation.I denna vers i Aqdas varnar Bahá’u’lláh för att tillåta sådana begrepp att förblinda en för ”överhögheten” hos den nya gudomliga manifestationen, Guds sanne ”ståthållare”.
Drag er till minnes Karím (stycke 170)
Ḥájí Mírzá Muḥammad Karím Khán-i-Kirmání (1810-cirka 1873) var den självutnämnde ledaren för shaykhí-samfundet efter att Siyyid Káẓim, Shaykh Aḥmad-i-Aḥsá’ís efterträdare, gått bort. Han vigde sitt liv åt att sprida hans läror. De åsikter han gav uttryck för blev föremål för polemik både bland hans anhängare och hans motståndare.Han betraktades som en av sin tids mest lärda och produktiva skribenter och han författade otaliga böcker och epistlar inom olika kunskapsområden som man ägnade sig åt på den tiden. Han motarbetade aktivt både Báb och Bahá’u’lláh och angrep Báb och Hans läror i sina avhandlingar. I Kitáb-i-Íqán fördömer Bahá’u’lláh tonen och innehållet i hans texter och väljer ut för kritik ett av hans verk som innehåller negativa anspelningar på Báb. Shoghi Effendi beskriver honom som ”omåttligt ärelysten och hycklande” och beskriver hur han ”på shahens särskilda begäran i en avhandling hade gått till våldsamt angrepp mot den nya tron och dess lärosatser.”
o ni lärde i Bahá (stycke 173)
Bahá’u’lláh prisar de lärde bland sina anhängare. I Kitáb-i-‘Ahd (Förbundets bok) skrev Han: ”Välsignade är styresmännen och de lärde bland Bahás folk.” Angående detta yttrande har Shoghi Effendi skrivit:I denna heliga tidsålder är de ”lärde” å ena sidan Guds saks händer och, å andra sidan, de som undervisar och sprider Hans läror och som inte är Händer men som har uppnått en framstående ställning inom undervisningsområdet. Vad gäller ”styresmännen” syftar det på medlemmarna i lokala, nationella och internationella Rättvisans hus. Plikterna för var och en av dessa själar kommer att fastställas i framtiden.
Guds saks händer var personer som utnämnts av Bahá’u’lláh och som anförtrotts mångahanda plikter, speciellt angående beskydd och spridning av Hans tro. I Minnesmärken över de trofasta hänsyftade ‘Abdu’l-Bahá till andra framstående troende som Sakens händer och i sitt testamente innefattade Han en föreskrift som uppmanade trons beskyddare att utnämna Sakens händer efter sitt gottfinnande. Shoghi Effendi upphöjde först ett antal troende till Sakens händer postumt och under sina senare levnadsår utnämnde han totalt 32 troende från alla kontinenter till denna ställning. Under perioden mellan hans bortgång 1957 och valet av Universella Rättvisans Hus 1963, ledde Sakens händer samfundet i sin egenskap av båtsmän34 inom Bahá’u’lláhs embryonala världssamvälde (se not 67). I november 1964 fastställde Universella Rättvisans Hus att det inte kunde lagstifta för att möjliggöra utnämningen av Sakens händer. I stället bibehölls Sakens händers funktioner vad gäller beskydd och spridning av tron genom ett beslut av Universella Rättvisans Hus 1968 då de Kontinentala rådgivarnämnderna skapades och 1973 genom inrättandet av Internationella undervisningscentret, som har sitt säte i det Heliga landet.
Universella Rättvisans Hus utnämner rådgivare som medlemmar av Internationella undervisningscentret och de kontinentala rådgivarna. Hjälprådsmedlemmar utnämns av de kontinentala rådgivarna. Alla dessa personer faller inom definitionen av ”lärde” som givits av Shoghi Effendi i det yttrande som citeras här ovan.
hänskjut vadhelst ni icke förstår i boken till Honom som är en gren från denna Mäktiga stam (stycke 174)
Bahá’u’lláh tilldelar ‘Abdu’l-Bahá rätten att tolka de heliga skrifterna (se även not 145).den översinnliga enhetens skola (stycke 175)
I denna vers, och i de som följer närmast efter den, bemöter Bahá’u’lláh en av orsakerna till att vissa bábíer förkastade Hans anspråk på att vara Bayáns utlovade. De förkastade Honom på grund av en skrift som Báb ställt till ”Han som kommer att uppenbaras” på vars baksida Báb hade skrivit: ”Må blickarna från Honom som Gud skall låta uppenbara upplysa detta brev vid den första skolan.” Denna skrift är publicerad i Bábs skrifter i urval.Dessa bábíer vidhöll att eftersom Bahá’u’lláh var två år äldre än Báb, var det inte möjligt för Honom att ta emot denna skrift ”vid den första skolan”.
Bahá’u’lláh förklarar här att detta syftar till händelser som utspelar sig i de andliga världarna bortom detta existensplan.
Vi emottog de verser från Gud … Han överlämnade till Oss (stycke 175)
I sin skrift ställd till ”Han som kommer att uppenbaras”, karaktäriserar Báb Bayán som en gåva från sig till Bahá’u’lláh. Se Bábs skrifter i urval.O Bayáns folk! (stycke 176)
Hänsyftning till Bábs anhängare.bokstäverna i ”varde” förenades och knöts samman (stycke 177)
Shoghi Effendi har i brev skrivna å hans vägnar förklarat betydelsen hos ”bokstäverna B och E”. De utgör ordet ”be” som, anger han, ”avser Guds skapande kraft som genom Hans befallning föranlett allt att bli till” och ”makten hos gudsmanifestationen, dennes stora kreativa kraft”.Imperativet ”be” är på originalets arabiska ordet ”kun”, som består av de två bokstäverna ”káf” och ”nún”. De har översatts av Shoghi Effendi på ovanstående sätt. Detta ord har använts i Koranen som Guds bud som bragte skapelsen i varande.35
denna nya världsordning (stycke 181)
I persiska Bayán har Báb angivit: ”Salig är den som fäster sin blick vid Bahá’u’lláhs ordning och hembär tack till sin Herre, ty Han kommer förvisso att uppenbaras. Ja, Gud har oåterkalleligen förordnat detta i Bayán.” Shoghi Effendi förklarar att denna ”ordning” är det system som Bahá’u’lláh skildrar i Aqdas, vari Han vittnar om dess omvälvande effekter på mänsklighetens liv och uppenbarar de lagar och principer som utgör dess ramverk.Grunddragen i ”denna nya världsordning” har beskrivits i Bahá’u’lláhs och ‘Abdu’l-Bahás skrifter och i brev från Shoghi Effendi och Universella Rättvisans Hus. Institutionerna i den nuvarande bahá’í-administrativa ordningen, vilka utgör den ”strukturella grunden” för Bahá’u’lláhs världsordning kommer att mogna och utvecklas till bahá’í-trons världssamvälde. Avseende detta bekräftar Shoghi Effendi att den administrativa ordningen ”kommer, efter hand som dess beståndsdelar, dess organiska institutioner, börjar verka effektivt och kraftfullt, att göra sitt anspråk på och uppvisa sin kapacitet att inte blott betraktas som stommen i utan själva mönstret för den nya världsordning som är bestämd att, då tiden är mogen, omsluta hela människosläktet.”
För ytterligare information om denna nya världsordnings utveckling, se exempelvis Shoghi Effendis brev som publicerats i Bahá’u’lláhs världsordning.
O förvändhetens källa! (stycke 184)
Detta syftar på Mírzá Yaḥyá, känd som Ṣubḥ-i-Azal (Evighetens morgon), en yngre halvbror till Bahá’u’lláh som reste sig mot Honom och motsatte sig Hans sak. Mírzá Yaḥyá utsågs av Báb att tjäna som galjonsfigur för bábí-samfundet i väntan på det nära förestående manifesterandet av den Utlovade. På anstiftan av Siyyid Muḥammad-i-Iṣfahání (se not 192) svek Mírzá Yaḥyá Bábs förtroende, hävdade att han var Dennes efterträdare och intrigerade mot Bahá’u’lláh och försökte till och med att få Honom mördad. Då Bahá’u’lláh formellt förkunnade sin mission för Mírzá Yaḥyá i Adrianopel, svarade han med att lägga fram sitt eget anspråk att vara mottagaren av en oberoende uppenbarelse. Hans anspråk tillbakavisades till slut av alla utom ett fåtal, som blev kända som azalíer (se not 177). Han beskrivs av Shoghi Effendi som ”Ärkebrytaren av Bábs förbund” (se Gud passerar förbi, kapitel X).Drag dig till minnes … hur Vi dag som natt fostrade dig för att tjäna saken. (stycke 184)
I Gud passerar förbi hänvisar Shoghi Effendi till det faktum att Bahá’u’lláh, som var tretton år äldre än Mírzá Yaḥyá, hade väglett honom och vakat över honom under tidig ungdom och mannaålder.Gud har gripit tag i den som ledde dig på avvägar. (stycke 184)
Detta syftar till Siyyid Muḥammad-i-Iṣfahání, som av Shoghi Effendi beskrivs om ”bahá’í-uppenbarelsens Antikrist”. Han var en korrumperad och synnerligen personligt ärelysten man som förledde Mírzá Yaḥyá att motsätta sig Bahá’u’lláh och att själv göra anspråk på profetskap (se not 190). Fastän han var anhängare till Mírzá Yaḥyá, förvisades Siyyid Muḥammad med Bahá’u’lláh till ‘Akká, där han fortsatte att agitera och intrigera mot Bahá’u’lláh. Då Shoghi Effendi beskrev omständigheterna kring dennes död, skrev han i Gud passerar förbi:En ny fara utgjorde nu ett uppenbart hot mot Bahá’u’lláhs liv. Fastän Han själv vid flera tillfällen, både muntligen och skriftligen, strängt hade förbjudit sina följare att ägna sig åt något slags repressalier mot sina plågoandar, och rentav hade sänt tillbaka en oansvarig arabisk konvertit, som hade övervägt att hämnas de oförrätter som hans älskade ledare hade utstått, till Beirut, sökte sju av följeslagarna i lönndom upp och dräpte tre av sina förföljare, däribland Siyyid Muḥammad och Áqá Ján. Den förfäran som drabbade ett redan plågat samfund var obeskrivlig. Bahá’u’lláhs harm kände inga gränser. ”Skulle Vi”, ger Han sålunda röst åt sina känslor i en skrift uppenbarad kort efter att denna gärning hade begåtts, ”nämna vad som vederfarits Oss, skulle himlarna rämna och bergen jämnas med marken.” ”Min fångenskap”, skrev Han vid ett annat tillfälle, ”kan ej skada Mig. Det som kan skada Mig är uppträdandet hos dem som älskar Mig, som gör anspråk på att vara släkt med Mig, och som ändå gör sig skyldiga till vad som får Mitt hjärta och Min penna att jämra sig.”
Utvälj ett enda språk … antag … ett gemensamt skriftspråk. (stycke 189)
Bahá’u’lláh påbjuder antagandet av ett universellt språk och skriftspråk. Hans skrifter förutspår två stadier i denna process. Det första stadiet kommer att bestå av valet av ett befintligt eller ett nyskapat språk som därefter skall utläras i alla världens skolor som ett språk utöver modersmålen. Världens regeringar uppmanas att genom sina parlament stadfästa denna ytterst viktiga förordning. Det andra stadiet, i en fjärran framtid, är antagandet av ett enda språk och gemensamt skriftspråk för alla på jorden.Vi har fastställt två tecken på att människosläktet vuxit upp (stycke 189)
Det första tecknet på att människosläktet uppnått mognad som åberopas i Bahá’u’lláhs skrifter är uppkomsten av en vetenskap som beskrivs som den ”gudomliga filosofi” som kommer att innefatta upptäckten av en omvälvande metod att omvandla grundämnen. Detta är en indikation på storheten hos den enorma framtida ökningen av kunskapsmassan.Angående det ”andra” tecknet som Bahá’u’lláh indikerar att Han uppenbarat i Kitáb-i-Aqdas, säger Shoghi Effendi att Bahá’u’lláh har ”… i sin Heligaste bok förordnat valet av ett enda språk och antagandet av ett gemensamt skriftspråk för alla på jorden att använda. En uppmaning, som när den genomförts, skulle, som Han själv bekräftar i boken, vara ett av tecknen på ’att människosläktet vuxit upp’ ”.
Ytterligare inblick i denna process där människosläktet vuxit upp och den vidare utvecklingen till mognad ges i följande uttalande av Bahá’u’lláh:
Ett av tecknen på världens mognad är att ingen kommer att godta att bära kungavärdighetens börda. Kungavärdigheten kommer att stå utan någon som är villig att ensam bära dess börda. Den dagen kommer att vara den dag då visdom kommer att manifesteras inom mänskligheten.
Att människosläktet vuxit upp har av Shoghi Effendi förknippats med enandet av hela mänskligheten, etablerandet av ett världssamvälde och en aldrig tidigare skådad sporre för ”hela människosläktets intellektuella, moraliska och andliga liv”.
↑ 30 Den 10 juli 2014 tillkännagav Universella Rättvisans Hus införandet av regler för den gemensamma tillämpningen av Badí‘-kalendern med början vid Naw-Rúz 172 (solnedgången den 20 mars 2015). Första dagen i fastemånaden varierar nu i enlighet med den dag då kommande års Naw-Rúz infaller.
↑ 31 I sitt budskap daterat 10 juli 2014 angående den gemensamma tillämpningen av Badí‘-kalendern med början vid Naw-Rúz 172, fastställde Universella Rättvisans Hus Ṭihrán som den plats på jorden som skall tjäna som standard för att, genom astronomiska beräkningar baserade på pålitliga källor, fastställa tidpunkten för norra halvklotets vårdagjämning och därigenom dagen för Naw-Rúz.
↑ 32 I sitt budskap daterat 10 juli 2014 angående den allmänna tillämpningen av Badí‘-kalendern, sade Universella Rättvisans Hus att tvillingfödelsedagarnas högtid skall firas den första och den andra dagen efter att den åttonde nymånen inträffat efter Naw-Rúz, efter vad som fastställts i förväg genom astronomiska tabeller som använder Ṭihrán som referenspunkt.
↑ 33 I och med tillämpningen av Badí‘-kalendern, såsom den tillkännagivits av Universella Rättvisans Hus i dess budskap daterat 10 juli 2014, varierar antalet skottdagar i enlighet med tidpunkten för vårdagjämningen påföljande år.
↑ 34 En båtsman tillhör inte gruppen fartygsbefäl men är den i besättningen som är kompetent att navigera och manövrera och med hjälp av övriga i besättningen föra ett fartyg till valfri position [ö.a.].
↑ 35 Arabiskans tvåbokstavsord, ”kun”, کن, motsvaras på engelska av tvåbokstavsordet ”be”, som kommenteras ovan. Den svenska motsvarigheten är ”varde” [ö.a.].
9 mithqál = 32,775 gram = 1,05374 troy ounces
19 mithqál = 69,192 gram = 2,22456 troy ounces
95 mithqál = 345,9558 gram = 11,12282 troy ounces
Denna beräkning baseras på Shoghi Effendis ledning, återgiven i ett brev skrivet å hans vägnar, där det anges: ”en mithqál består av nitton nakhud. Vikten av tjugofyra nakhud motsvarar fyra och tre femtedels gram. Beräkningar kan göras med detta som grund.” Den mithqál som traditionellt använts i Mellanöstern har bestått av 24 nakhud men detta ändrades i Bayán till nitton nakhud och Bahá’u’lláh bekräftade detta som omfattningen av den mithqál som hänsyftas till i bahá’í-lagen (Frågor och svar 23).