Enhetens Tabernakel

Bahá'u'lláhs svar till Mánikchí Ṣáḥib och andra skrifter.


Enhetens Tabernakel
Översättning från engelska.
ISBN 978-91-7444-182-6
© 2016 Bahá’íförlaget AB

Innehållsförteckning

Introduktion

Alltsedan bahá’í-uppenbarelsens födelse i en underjordisk fängelsehåla i Teheran där dess Upphovsman fängslades år 1852, har Bahá'u'lláhs lära vuxit snabbt och i allt vidare kretsar bortom dess ursprungliga sociala och religiösa miljö. Några av de första personer utanför det muslimska samhället som attraherades av dess lärosatser och förebådade tillströmningen av människor från alla religioner och bakgrunder på grund av dess universella inriktning, var zoroastrier i Persien och Indien. Till denna grupp riktade Bahá'u'lláh ett antal skrifter, varav flera för första gången här presenteras i sin helhet i en auktoriserad översättning.

Framträdande bland dessa verk är Bahá'u'lláhs skrift till Mánikchí Ṣáḥib. Mánikchí Limjí Hataria (1813-1890), även känd som Mánikchí (Manekji) Ṣáḥib, som var född i Indien av zoroastriska föräldrar. Då han var en kompetent diplomat och en hängiven anhängare av sin fäderneärvda religion, utsågs Mánikchí Ṣáḥib 1854 på uppdrag av parserna i Indien till sändebud för att bistå sina trosfränder i Iran, vilka led nöd under Qájármonarkernas repressiva politik. En tid därefter fick han möjligheten att emottas av Bahá'u'lláh i Bagdad. Fastän han fram till slutet av sitt liv behöll sin trohet mot den zoroastriska tron var han attraherad av den nya religionens lära och rörd av dess tidiga martyrers uppoffringar och kom att bli en livslång beundrare av den. Många år efter mötet med Bahá'u'lláh ställde han en rad frågor till Honom, vilket ledde till uppenbarandet av två skrifter av vittgående betydelse, av vilka den första sändes till honom år 1878.

Den första skriften, kallad Lawḥ­i­Mánikchí Ṣáḥib, hyllas för sina slående och välkända passager, typiska för det universella draget i Bahá'u'lláhs profetiska anspråk. På Mánikchí Ṣáḥibs djärva begäran uppenbarades skriften helt på persiska och besvarar de frågor han hade och förkunnar en del av de centrala principerna i Bahá'u'lláhs lära: ”Tag ivrigt befattning med behoven i den tid ni lever i och inrikta era överläggningar på dess svårigheter och förutsättningar.” ”Vänd era ansikten från främlingskapets mörker till det strålande ljuset från enhetens sol.” ”Ni är frukterna på ett enda träd och löven på en gren.” ”Vadhelst som leder till minskandet av okunnighet och ökandet av kunskap har varit och kommer alltid förbli godkänt, inför skapelsens Herre.”

Som framgår av innehållet i en andra skrift var Mánikchí Ṣáḥib inte helt nöjd med detta svar, utan hade väntat en vidare utläggning om sina specifika frågor. Bahá'u'lláhs längre svar finns i en lång skrift, uppenbarad den 14 sha‘bán 1299 (1:a juli 1882) såsom skriven av Hans amanuens Mírzá Áqá Ján. Denna skrift riktar sig till Abu’l­Faḍl, den framstående och lärde bahá’í som vid den här tiden var anställd som personlig sekreterare hos Mánikchí Ṣáḥib, men en stor del av den behandlar frågorna från Mánikchí Ṣáḥib. Bahá'u'lláh framhåller inledningsvis att Mánikchí Ṣáḥib hade ”underlåtit att överväga saken noga, för annars skulle han lätt ha erkänt att icke en enda punkt lämnats åsido” och förklarar att hans frågor av vishet inte hade fått ett direkt svar, men ändå är ”svaren givna på ett utomordentligt koncist och tydligt språk”. Den återstående delen av skriften behandlar var och en av Mánikchí Ṣáḥibs frågor och utförliga svar ges, och i vissa fall knyter frågorna an till de allomfattande grundsatser som uttryckts i den första skriften.

Skriften är anmärkningsvärd för sin diskussion av en rad frågor som rör grunderna i både abrahamitiska och icke-abrahamitiska religioner, såsom de uppfattas av Mánikchí Ṣáḥib, inklusive skapelsens natur, sambandet mellan tro och förnuft, förenandet av skiljaktigheter som finns mellan lagar och förordningar inom olika religioner, deras gemensamma anspråk på att vara allenarådande samt deras olika grader av beredvillighet att välkomna andra i sin fålla. I Bahá'u'lláhs svar betonas det som är rätt och sant i de olika lärorna och övertygelserna i fråga, snarare än att avfärda dem på grund av felaktigheter eller brister.

Förutom dessa två stora verk, ingår här även Lawḥ­i­ Haft Pursish (De sju frågornas skrift), riktad till Ustád Javán-Mard, en framstående tidig bahá’í med zoroastrisk bakgrund och tidigare lärjunge till Mánikchí Ṣáḥib samt två andra skrifter, även de uppenbarade för troende med samma bakgrund. Tillsammans ger dessa fem skrifter en glimt av Bahá'u'lláhs kärlek och speciella förhållande till anhängare av en religion, som hade uppstått många århundraden tidigare i det land som bevittnat födelsen av Hans egen tro.

En del av Lawḥ­i­Mánikchí Ṣáḥib och flera utdrag ur de andra skrifterna har tidigare översatts av Shoghi Effendi och dessa har införlivats i den översatta texten och anges i appendix.

Vår förhoppning är att publiceringen av denna volym kommer att möjliggöra en djupare förståelse av den grundläggande principen om religionernas enhet och ge ny kraft åt ansträngningarna bland dem som strävar att främja dess förståelse i en tid som behöver den alltmer akut för var dag som passerar.

1. Skriften till Mánikchí Ṣáḥib

(Lawḥ­i­Mánikchí Ṣáḥib)

I den ende sanne Gudens namn.

  1. Lovad vare den alltförnimmande, den ständigt bestående Herren som från en daggdroppe ur Sin nåds ocean, har låtit tillvarons himlavalv bli till, smyckat det med kunskapens stjärnor och låtit människan få inträda i insiktens och förståelsens upphöjda förgård. Denna daggdroppe, vilken är det första Gudsordet, kallas stundom livets vatten, eftersom kunskapens vatten levandegör dem som har gått under i okunnighetens öken. Det kallas vidare det Första ljuset, ett ljus fött av den gudomliga kunskapens Sol, genom vars strålglans tillvarons första livsyttringar framträdde klara och uppenbara. Sådana manifestationer är uttrycken för Hans nåd, Han som är den Oförliknelige, den Allvise. Han är den som känner och förlänar allt. Han är den som övergår allt som är sagt eller har hörts. Den kunskap Han äger kommer att för evigt befinna sig ovan människors synförmåga och förståelse och utom räckhåll för mänskliga ord och gärningar. Om sanningen i detta yttrande bär tillvaron själv och allt som har uppenbarats däri vältalig vittnesbörd.
  2. Det är därför klart och tydligt att den första gåvan från Gud är Ordet och dess upptäckare och mottagare är förmågan till förståelse. Detta Ord är den främsta läromästaren i tillvarons lärosäte och uppenbarelsen av Honom som är den Allsmäktige. Allt som kan uppfattas är endast synligt genom dess visdoms ljus. Allt som har manifesterats är ingenting annat än ett tecken på dess kunskap. Alla namn är blott dess namn och alla tings början och slut beror därav.
  3. Ditt brev har nått denne världens fjättrade i Hans fängelse. Det skänkte glädje, stärkte vänskapsbanden och upplivade minnet av svunna dagar. Lovad vare skapelsens Herre som beviljade oss förmånen att få mötas i det arabiska land[1] som vi besökte och där vi hade vårt samtal. Det är Vår förhoppning att vårt möte aldrig ska glömmas eller utplånas från hjärtat av tidens gång, utan snarare att vänskapens ljuva örter kan spira ur de frön som sålunda såtts och alltid förbli friska och grönskande för alla att beskåda.
  4. Beträffande din fråga om de himmelska skrifterna: Den allvetande Läkaren har Sitt finger på mänsklig-hetens puls. Han upptäcker sjukdomen och föreskriver i Sin ofelbara visdom läkemedlet. Varje tidsålder har sitt eget problem och varje själ sin särskilda längtan. Det läkemedel världen behöver i sin nuvarande hemsökelse kan aldrig vara detsamma som det en senare tidsålder kan behöva. Tag ivrigt befattning med de stora bristerna i den tid ni lever i och inrikta era överläggningar på dess krav och förutsättningar.
  5. Vi märker mycket väl hur hela det mänskliga släktet från alla hall utsättes för svåra och oräkneliga lidanden. Vi ser det tyna bort på sin sjukbädd, hårt prövat och missräknat. De som är druckna av egenkärlek har ställt sig mellan det och den gudomlige och ofelbare Läkaren. Bevittna hur de har trasslat in alla människor, inberäknat sig själva, i en härva av påfund. De kan icke upptäcka orsaken till sjukdomen, och de har ej heller någon kunskap om botemedlet. De har trott det raka vara böjt och inbillat sig vännen vara en fiende.
  6. Lyssna till denne Fånges ljuva melodi. Stå upp och höj era röster, så att de som sover tungt kan väckas till liv. Säg: O ni som är såsom döda! Den gudomliga frikostighetens Hand erbjuder er livets vatten. Skynda och drick er otörstiga. Vemhelst som i denna dag har blivit pånyttfödd skall aldrig dö; vemhelst som förblir död skall aldrig leva.
  7. Du har skrivit angående språk. Både arabiskan och persiskan är lovvärda. Det som önskas av ett språk är, att det förmedlar talarens avsikt och båda språken kan tjäna detta ändamål. Och eftersom den gudomliga kunskapens sfär denna dag gått upp på Persiens himlavalv, förtjänar dess tungomål allt lov.
  8. O vän! När det Första ordet framkom bland människorna i dessa de sista dagarna, kände ett antal himmelska själar igen den Älskades röst och visade den sin trohet, medan andra, vilka fann att vissas gärningar stod i strid med deras ord, förblev långt borta från det strålande ljuset från den gudomliga kunskapens Sol.
  9. Säg: O stoftets barn! Han som är renhetens Ande säger: Vadhelst som i denna härliga dag kan rena dig från orenhet och tillförsäkra dig frid och lugn är verkligen den raka vägen[2]. Vägen som leder till Mig. Att bli luttrad från orenhet är att bli renad från sådant som är skadligt för människan och avleder henne från hennes höga ställning – vilket bland annat innebär att finna ett otillbörligt nöje i ens egna ord och handlingar, oaktat deras ovärdighet. Sann frid och ro kommer bara att förverkligas då varje själ önskar hela mänsklighetens välgång. Han som är den Allvetande är Mitt vittne: Vore världens folk i stånd att fatta den verkliga innebörden av Guds ord, skulle de aldrig berövas sin del av Hans frikostighets ocean. På sanningens himlavalv har det aldrig funnits, ej heller kommer det någonsin att finnas en klarare stjärna än denna.
  10. Det första yttrandet av Honom som är den Allvise är detta: O stoftets barn! Vänd era ansikten från främlingskapets mörker till det strålande ljuset från enhetens sol. Det är detta som framför allt kommer att gagna jordens folk. O vän! På yttrandets träd har det aldrig funnits, ej heller skall det någonsin finnas, ett vackrare blad och i kunskapens ocean kan aldrig någonsin en mer underbar pärla upptäckas.
  11. O förståelsens barn! Hur tunt ögonlocket än är, kan det beröva människans yttre öga åsynen av världen och allt som befinner sig däri, betänk då vilken inverkan girighetens slöja skulle ha om den sänktes ned över hennes inre öga. Säg: O människor! Girighetens och avundsamhetens mörker skymmer själens utstrålning alldeles såsom molnen förhindrar solens ljus. Skulle någon lyssna till detta yttrande med ett omdömesgillt öra, kommer denne att veckla ut avskiljandets vingar och utan möda sväva i den sanna förståelsens atmosfär.
  12. Vid en tid då mörkret omgivit världen, svallade den gudomliga ynnestens ocean och Hans ljus uppenbarades, på det att människornas gärningar skulle blottläggas. Detta är, i sanning, det Ljus som har förutsagts i de heliga skrifterna. Om den Allsmäktige så skulle önska, skulle alla människors hjärtan luttras och renas genom Hans godsinta yttrande och enhetens ljus kasta sin strålglans över var själ och återuppliva hela jorden.
  13. O människor! Ord måste stödjas av gärningar, ty gärningar är det verkliga besannandet av orden. Utan de förra, kan de senare aldrig släcka törsten hos den längtande själen eller låsa upp seendets portaler för den blindes ögon. Den himmelska visdomens Herre säger: Ett hårt ord är likt ett svärdshugg, ett milt ord är såsom mjölk. Det senare leder människobarnen till kunskap och skänker dem den sanna betydelsen.
  14. Visdomens Tunga förkunnar: Den som icke hyser Mig är berövad allt. Vänd er bort från allt som är på jorden och sök ej något annat än Mig. Jag är vishetens Sol och kunskapens Ocean. Jag uppmuntrar de klenmodiga och återupplivar de döda. Jag är Ledstjärnan som lyser upp vägen. Jag är den kungliga Falken på den Allsmäktiges arm. Jag vecklar ut de slokande vingarna på alla vingbrutna fåglar och låter dem börja sin flykt.
  15. Den oförliknelige Vännen säger: Vägen till frihet har blivit utstakad, skynda då till den. Visdomens källa flödar över, drick därur. Säg: O mest älskade! Enhetens tabernakel har rests, se icke varandra som främlingar. Ni är frukterna på ett enda träd och löven på en gren. Sannerligen säger Jag: Vadhelst som leder till minskad okunnighet och ökad kunskap har varit och kommer alltid förbli godkänt i Herrens åsyn. Säg: O människor! Vandra i rättvisans och sannfärdighetens skugga och sök skydd inom enhetens tabernakel.
  16. Säg: O ni som har ögon att se med! Det förflutna är framtidens spegel. Skåda däri och låt er bli underrättade därav; måhända kan ni därigenom bli hjälpta att igenkänna Vännen och ej bli orsak till Hans misshag. I denna dag är de mest utsökta frukterna på kunskapens träd de som tjänar mänsklighetens välfärd och tryggar dess intressen.
  17. Säg: Tungan har skapats för att vittna om Min sanning, befläcka den ej med osanning. Hjärtat är Mitt mysteriums skattkammare, låt det icke falla i den lystna girighetens hand. Vår djupa förhoppning är, denna strålande morgon, när de skimrande strålarna från den gudomliga kunskapens Sol har omslutit hela jorden, att vi alla kan uppnå Vännens välbehag och dricka vår andel ur den ocean som är erkännandet av Honom.
  18. O vän! Eftersom hörande öron är knappa att finna, har pennan en tid förblivit tyst i sitt viste. I sanning, sakernas tillstånd har gått så långt, att tystnaden har tagit företräde framför yttrandet och kommit att föredragas. Säg: O människor! Dessa ord yttras i vederbörligt mått, så att den nyfödde må utvecklas väl och det ömtåliga skottet spira. Mjölk måste ges i lämpligt mått, så att världens barn kan uppnå mognad och förbli i enhetens förgård.
  19. O vän! Vi kom till ren mull och sådde däri den sanna förståelsens frön. Må det nu visa sig vad solens strålar kommer att åstadkomma – om de orsakar att dessa frön förtvinar eller gror. Säg: Genom Guds, den Allvetandes, den Ojämförliges, herravälde har den gudomliga förståelsens Ljuskälla denna dag uppstigit bakom andens slöja och fåglarna på varje äng är rusiga av kunskapens vin och upplivade av hågkomsten av Vännen. Väl är det med dem som upptäcker och hastar till Honom.

2. Svar på frågor från Mánikchí Ṣáḥib

(ur en skrift till Mírzá Abu’l­Faḍl)

  1. Beträffande det du skrivit gällande den lärde Ṣáḥib, Guds nåd vile över honom, är hans sinne och hållning klar och tydlig, vilket ytterligare intygas genom det som han har sänt. När det nu gäller hans frågor, ansågs det vara olämpligt att ta upp och besvara dem var och en för sig, ty ett sådant bemötande skulle ha stått i strid med vishet och varit oförenligt med det som är brukligt bland människor. Det som ändå uppenbarades till hans ära från den gudomliga ynnestens himmel gav svar på ett utomordentligt koncentrerat och otvetydigt språk. Dock förefaller det som om han underlåtit att överväga ämnet närmare, ty annars skulle han genast medgiva att icke en enda punkt lämnats åsido och förkunnat: ”Detta är ett fullständigt klart och heltäckande uttalande!” Hans frågor var följande:
  2. För det första: ”Mahábáds profeter var, tillsammans med Zoroaster, tjugoåtta till antalet. Var och en av dem sökte upphöja snarare än upphäva de övrigas tro och religion. Var och en av dem som framträdde vittnade om sanningen och äktheten hos den tidigare lagstiftningen och religionen och yppade icke ett ord om avskaffande av dem. Var och en förkunnade: ”Vi är bärare av en uppenbarelse från Gud, vilken Vi bibringar Hans tjänare.” Några av de hinduiska profeterna har emellertid förklarat: ” Vi är Gud själv och det åligger hela skapelsen att lova Oss trohet. Närhelst tvister och oenighet förekommer bland människor framträder Vi för att omintetgöra det.” Var och en som framträdde förkunnade: ”Jag är den samme som framträdde i begynnelsen.” De senare profeterna såsom David, Abraham, Moses och Jesus bekräftade de föregående profeternas sanning men sade: ”Sådan var lagen i det förflutna men i denna dag är lagen det som Jag förkunnar.” Den arabiske Profeten har dock sagt: ”Genom Min ankomst har varje lag och religion visat sig vara osund och ingen lag är hållbar utom Min.” Vilka av dessa trosbekännelser är godtagbara och vilka av dessa ledare är att föredraga?”
  3. Det bör först noteras att i viss mening skiljer sig ställningen mellan Guds profeter. Betrakta exempelvis Moses. Han frambringade en Bok och stiftade förordningar, medan ett antal av de profeter och sändebud som framträdde efter honom ansvarade för främjandet av Hans lagar i den mån de var förenliga med tidens behov. De böcker och krönikor som inlemmats i Toran bär talande vittnesbörd om denna sanning.
  4. Beträffande det påstående som tillskrivits Upphovsmannen till Koranen: ”Genom Mitt framträdande har varje lag och religion visat sig vara osund och ingen lag är hållbar utom Min” , har icke de orden någonsin yttrats av denna Källa och Springbrunn av gudomlig visdom. Nej, snarare bekräftade Han det som hade sänts ner tidigare till profeterna och Guds budbärare från den gudomliga viljans högsta himmel. Han säger, prisat vare Hans yttrande: ”Alif. Lám. Mím. Gud! Det finnes ingen annan Gud än Han, den Levande, den evigt Bestående. Det är Han som har sänt ner Boken till Dig genom sanningens makt och bekräftar dem som föregick den. Han uppenbarade tidigare Toran och Evangeliet som en vägledning för människor och Han har nu uppenbarat Koranen ...” [3] Han har därtill försäkrat att alla profeter har utgått från Gud och har återvänt till Honom. Sett i detta ljus, är de alla såsom en och samma varelse, eftersom de icke har yttrat ett ord, medfört ett enda meddelande eller avslöjat en enda sak på eget bevåg. Nej, allt som de har sagt har utgått från den ende sanne Guden, upphöjd vare Hans härlighet. De har alla kallat människor till den högsta Horisonten och alla förmedlade budskapet om evigt liv. Således skall de olika uttalanden som den ärade Ṣáḥib återgivit ses som sammanhängande bokstäver, det vill säga bokstäver som bildar ett enda ord.
  5. När det gäller frågan: ”Vilken av dessa trossatser är godtagbara och vilka av dessa ledare är att föredra?,” är detta den ställning varigenom följande välsignade ord lyser strålande såsom solen: ”Vi gör ingen skillnad mellan Hans budbärare,” [4] medan versen, ”Några av apostlarna har Vi låtit överträffa de andra,” [5] rätteligen berör den andra ställningen som vi redan har omnämnt. Faktum är att svaret på allt som den ärade Ṣáḥib har frågat innefattas i detta alltomfattande, detta viktiga och ojämförliga yttrande, helgat och prisat vare Hans ord: ”Beträffande din fråga om de himmelska skrifterna: Den allvetande Läkaren har sitt finger på mänsklighetens puls. Han upptäcker sjukdomen och föreskriver i sin ofelbara visdom läkemedlet. Varje tidsålder har sitt eget problem och varje själ sin särskilda längtan. Det läkemedel världen behöver i sin nuvarande hemsökelse kan aldrig vara detsamma som det en senare tidsålder kan behöva. Tag ivrigt befattning med behoven i den tid ni lever i och inrikta era överläggningar på dess svårigheter och förutsättningar.” [6] Varje orättsinnig själ skulle betyga att dessa ord bör ses som en spegel för Guds kunskap, där alla frågor som ställts är klart och tydligt återspeglade. Välsignad är den som har blivit begåvad med seende ögon av Gud, den Allvetande, den Allvise.
  6. En annan fråga som den framstående Ṣáḥib ställde är följande: ”Det finns fyra tankeskolor i världen. En skola betygar att alla de synliga världarna, alltifrån atomer till solar, utgör Gud själv och att intet kan ses utom Honom. En annan skola gör anspråket att Gud är den Essens som nödvändigtvis måste existera, att Hans budbärare är förmedlarna mellan Honom och Hans skapelser och att deras uppdrag är att leda mänskligheten till Honom. Likväl hävdar en annan skola att stjärnorna skapades av det Nödvändiga väsendet[7] medan alla andra saker är dess verkan och resultat. Dessa saker blir till efter hand och försvinner, alldeles som de små varelser som genereras i en vattenpöl. Ännu en skola vidhåller att det Nödvändiga väsendet har utformat naturen genom vars verkan och förmedling allting, alltifrån atomer till solar, uppträder och försvinner utan början eller slut. Vilket behov finns det då av en redogörelse eller räkenskaper? Såsom gräset gror genom ankomsten av regnet och därefter försvinner, så är det med alla företeelser. Om profeterna och kungarna har instiftat lagar och förordningar, som dem som förespråkarna för denna skola hävdar, har detta bara skett för att kunna upprätthålla den civila ordningen och reglera det mänskliga samhället. Profeterna och kungarna har dock handlat på olika vis: De förstnämnda har sagt ’Gud har talat sålunda’ så att folk kan underkasta sig detta och lyda, medan de sistnämnda har tillgripit svärd och kanoner. Vilken av dessa fyra skolor är godkänd i Guds ögon?”
  7. Svaret på allt detta täcks av räckvidden av det första yttrandet som strömmade fram från den Allbarmhärtiges tunga. Vid Gud! Det omfattar och besvarar allt det som har omnämnts. Han säger: ”Tag ivrigt befattning med behoven i den tid ni lever i och inrikta era överläggningar på dess svårigheter och förutsättningar” ty i denna dag har Han som är uppenbarelsens Herre framträtt och Han som talade på Sinai kallar med hög röst. Vadhelst Han föreskriver är den säkraste grunden för de byggnadsverk som uppförs i den mänskliga kunskapens och visdomens städer. Den som håller fast därvid kommer att i den Allsmäktiges åsyn räknas till dem som är begåvade med insikt.
  8. Dessa sublima ord har strömmat fram från den Högstes Penna. Han säger, upphöjd vare Hans härlighet: ”Detta är seendets dag, ty Guds anlete lyser strålande ovan uppenbarandets horisont. Detta är hörandets dag, ty Guds kallelse ljuder högt. Det tillkommer alla i denna dag att upprätthålla och förkunna det som har uppenbarats av Honom som är upphovet till alla skrifter, uppenbarelsens Daggryning, kunskapens Springbrunn och Källan till gudomlig visdom.” Det är således klart och tydligt att svaret på hans fråga har uppenbarats i yttrandets rike av Honom som är Företrädaren för den Allbarmhärtiges kunskap. Lyckliga vare de som förstår!
  9. I fråga om de fyra skolorna som nämns ovan, är det klart och tydligt att den andra står närmare rättfärdighet[8] ty apostlarna och Guds budbärare har alltid varit kanalerna för Hans överflödande nåd och vadhelst människan har fått från Gud har skett genom förmedlingen av dessa helighetens gestalter och avskildhetens väsen, dessa förvarare av Hans kunskap och företrädare för Hans sak. Man kan dock giva ett visst berättigande åt grundsatserna i de andra skolorna, ty i viss mening har allting alltid varit och skall alltid vara manifestationer av Guds namn och attribut.
  10. Vad beträffar Ṣáḥibs omnämnande av kungar, är de verkligen manifestationer av Guds namn, ”den Allsmäktige” och uppenbarelserna av Hans namn ”den Allstarke”. Det ornament som anstår deras ärade skepnader är rättvisa. Skulle de komma att prydas därmed kommer mänskligheten att få ta del av fullkomligt lugn och oändliga välsignelser.
  11. Vemhelst som har druckit av den gudomliga kunskapens vin, kommer sannerligen att kunna besvara sådana frågor med tydliga och uttryckliga bevis från den yttre världen och med uppenbara och upplysande bevis från den inre världen. En annan Sak däremot, har framkommit denna dag och en annan diskussion är nödvändig. Sannerligen, från och med begynnelsen av år nio kom tiden för frågor och svar till ett slut. Således säger Han, helgat och upphöjt vare Hans namn: ”Detta är icke dagen då någon människa får ifrågasätta sin Herre. När du hör Guds röst från Honom som är storhetens Gryning, ropa då: ’Här är jag, alla namns Herre! Här är jag, o himmelens Skapare! Jag vittnar om att du har uppenbarat Dig själv och har uppenbarat vadhelst Du önskade enligt Din befallning. Du, i sanning, är styrkans och maktens Herre’.”
  12. Svaret på allt som den framstående Ṣáḥib har bett om är klart och tydligt. Avsikten med det som sändes ned till hans ära från Guds försyns himmel var att han skulle lyssna till de underbara melodierna från evighetens Duva och det milda sorlet från invånarna i det allra högsta paradiset och att han skulle uppfatta kallelsens sötma och sätta sin fot på stigen.
  13. En dag yttrade Härlighetens tunga ett ord som antydde att Ṣáḥib inom kort skulle bistås att genomföra en handling vilken skulle odödliggöra hans namn. När hans brev mottogs vid Hans heliga och upphöjda förgård, yttrade Han: ”O tjänare! Fastän den ärade Mánikchí endast har skrivit för att fråga om andras uttalanden, inandas Vi igenom hans brev tillgivenhetens ljuva doft. Bönfall den ende sanne Guden att Han nådefullt hjälper honom att utföra Hans vilja och behag. Hans makt utjämnar i sanning allt.” Från detta uttalande av den Allbarmhärtige drager en väldoftande vindpust förbi. Han är sannerligen den Allvetande, den Allunderrättade.
  14. 2.14 Ett annat spörsmål som framlagts av honom är följande: ”Islams lagar är baserade på religiösa grundsatser och rättsvetenskap[9] men i Mahábád och inom hinduismen finns det endast grundsatser och alla lagar, inbegripet dem som gäller drickande av vatten eller att giva och taga till giftermål, betraktas som en del av dessa grundsatser liksom alla andra angelägenheter i människans liv. Var god och angiv vilket synsätt som är godtagbart i Guds åsyn, upphöjt vare Hans omnämnande.”
  15. Religiösa principer intager olika grader och ställning. Roten till alla grundsatser och hörnstenen i alla fundament har alltid varit och förblir erkännandet av Gud. Och dessa dagar är verkligen vårtiden för erkännandet av den Allbarmhärtige. Vadhelst som i denna dag framkommer från Hans saks förvar och Manifestationen av Hans Jag, är i sanning den bärande grundsats som alla måste lova trohet.
  16. Svaret på denna fråga uttrycks också i dessa välsignade, dessa viktiga och upphöjda ord: ”Tag ivrigt befattning med behoven i den tid ni lever i och inrikta era överläggningar på dess svårigheter och förutsättningar.” Ty denna dag är alla dagars herre och vadhelst som har uppenbarats därunder av Källan till gudomlig uppenbarelse är sanningen och essensen av alla principer. Denna dag kan liknas vid ett hav och alla andra dagar till bukter och kanaler som har grenat ut därifrån. Det som yttras och avslöjas i denna dag är grunden och är att betraktas som moderboken och källan till alla utsagor. Fastän varje dag förknippas med Gud, upphöjd vare Hans härlighet, har likväl dessa dagar valts ut och prytts med det ornament som är nära förening med Honom, ty de har prisats i Guds utvaldas böcker, liksom i några av Hans profeters som ”Guds dag”. I viss mening kan denna dag och det som framkommer under den, anses utgöra de främsta grundsatserna, medan alla andra dagar och vadhelst som framkommer under dem, är att betraktas som de sekundära förordningar vilka härletts därifrån och som i sig är underordnade och relativa. Till exempel är bevistande av moskén sekundärt i förhållande till erkännandet av Gud, ty det förra är beroende av och villkorat av det senare. Beträffande de grundsatser som är rådande bland präster i denna tidsålder, är dessa blott en uppsättning regler som de har utarbetat och utifrån vilka de sluter sig till Guds förordningar, och alla har gjort det efter sina egna åsikter och böjelser.
  17. Tänk exempelvis över frågan om omedelbar efterlevnad eller uppskjutande. Gud, upphöjd vare Hans härlighet, säger: ”Ät och drick”[10] Det är nu inte känt om denna bestämmelse skall åtlydas omgående eller om dess genomförande med fog kan uppskjutas. Vissa tror att det kan avgöras av yttre omständigheter. En gång begav sig en av de framstående prästerna i Najaf av för att besöka Imám Ḥusayns helgedom, frid vare med honom, åtföljd av ett antal av sina elever. Under sin resa blev de överfallna av en grupp beduiner. Nämnde präst räckte genast över alla sina ägodelar, varpå hans elever utbrast: ”Ers eminens har alltid betonat uppskov i sådana frågor. Vad förmår er nu att agera med sådan brådska?” Medan han pekade på beduinernas spjut svarade han: ”Styrkan hos yttre omständigheter, mina vänner!”
  18. Grundaren av principerna för islamisk rättsvetenskap var Abú­Ḥanífih, som var en framstående ledare bland sunniterna. Sådana principer hade funnits i gången tid också, som redan nämnts. Idag är dock godkännande eller förkastande av alla ting helt beroende av Guds ord. Dessa skiljaktigheter är ej värda något omnämnande. Den gudomliga nådens öga kastar sin blick på allt som är förgånget. Det tillkommer Oss att nämna dem blott i gynnsamma termer, ty de motsäger ej det väsentliga. Denne tjänare betygar sin okunnighet och vittnar om att all kunskap är hos Gud, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande.
  19. Vadhelst som går emot mot lärosatserna i denna dag förkastas, ty Sanningens sol lyser praktfull över kunskapens horisont. Lyckliga kan de vara som med det gudomliga yttrandets vatten har luttrat sina hjärtan från alla anspelningar, viskningar och förslag och som har fäst blicken på Härlighetens gryning. Detta är, i sanning, den mest nåderika ynnest och den mest fullkomliga frikostighet. Den som har uppnått det har nått fram till allt gott, ty kunskapen om allt annat än om Gud har för övrigt aldrig visat sig vara, ej heller den någonsin att visa sig vara, till gagn för människor.
  20. Det som nämndes i samband med religiösa principer och sekundära förordningar syftar på de uttalanden som präster i olika religioner har gjort, var och en efter sin förmåga. För närvarande höves det Oss dock att följa Hans uppmaning: ”Lämna dem åt sina fåfänga tvister.”[11] Han yppar förvisso sanningen och visar vägen. Påbudet är av Gud, den Allsmäktige, den Allvälgörande.
  21. En annan av hans frågor lyder: ”Vissa hävdar att allt som är i överensstämmelse med naturens diktat samt intellektet nödvändigtvis måste vara både tillåtet och obligatoriskt enligt gudomlig lag och omvänt, att man bör avstå från att iakttaga det som är oförenligt med dessa måttstockar. Andra tror att allt som påbjudits genom den gudomliga lagen och dess välsignade Upphovsman bör godtas utan rationella bevis eller naturlig bevisning och åtlydas utan ifrågasättande eller förbehåll, såsom vandringen mellan Safa och Marwah, steningen av pelaren av Jamrah,[12] tvättning av ens fötter under tvagning och så vidare. Angiv vänligen vilken av dessa ståndpunkter som är godtagbar.”
  22. För intellektet finnes det olika nivåer. Eftersom en diskussion om de uttalanden som gjorts av filosoferna i detta sammanhang skulle falla utanför ramen för vårt samtal, har Vi avstått från att nämna dem. Det är dock ovedersägligt klart och tydligt att människors sinnen aldrig har haft, ej heller någonsin kommer att ha samma förmåga. Allenast det fullkomliga Intellektet kan skänka sann vägledning och rätt riktning. Således uppenbarades dessa sublima ord av den Högstes Penna, upphöjd vare Hans härlighet, som svar på denna fråga: ”Vishetens tunga förkunnar: Den som icke har Mig är berövad allt. Vänd er bort från allt som är på jorden och sök icke någon annan än Mig. Jag är Vishetens sol och Kunskapens ocean. Jag uppmuntrar de svaga och återupplivar de döda. Jag är Ledstjärnan som lyser upp vägen. Jag är den Kungliga falken på den Allsmäktiges arm. Jag vecklar ut de slokande vingarna på alla vingbrutna fåglar och låter dem påbörja sin flykt.”[13]
  23. Betänk hur tydligt svaret har uppenbarats från den gudomliga kunskapens himmel. Välsignade är de som begrundar det, som överväger det och som uppfattar dess innebörd! Med Intellektet som nämnts ovan avses det allomfattande gudomliga Sinnet. Hur ofta har det icke observerats att vissa mänskliga sinnen, långt ifrån att vara en källa till vägledning, blivit till fjättrar för vägfararnas fötter och hindrat dem från att gå den raka vägen! Då det mindre intellektet sålunda är begränsat måste man söka efter Honom, som är den yttersta Källan till kunskap och sträva efter att känna igen Honom. Och skulle man komma att erkänna Källan, omkring vilken alla sinnen kretsar, då är vadhelst Han skulle förordna, uttryck för påbud av fulländad visdom. Själva Hans väsen skiljer sig, alldeles som solen, från allt annat vid sidan av Honom. Människans enda plikt är att igenkänna Honom. När detta har uppnåtts, är allt som Han kan behaga förordna bindande och i full överensstämmelse med den gudomliga visdomens krav. Således har förordningar och förbud av alla slag fastställts av profeterna i det förflutna alltsedan de tidigaste tidsåldrarna.
  24. Vissa bestämda handlingar som företages i denna dag avser att förhärliga Guds namn och den Högstes Penna har fastställt en belöning till dem som utför dem. Sannerligen, om vilken som helst själ blott skulle taga ett flyktigt andetag för Guds skull, kommer en belöning för honom uppenbaras, vilket framgår av denna mäktiga vers som sändes ned från den gudomliga viljans högsta himmel till Herren av Mecka,[14] välsignad och förhärligad vare Han: ”Vi har ej utsett det som du skulle vilja se som Qiblih, utom för att kunna skilja den som följer Aposteln från den som vänder på klacken.” [15]
  25. Om någon mediterade över denna välsignade och överjordiska uppenbarelse och begrundade de verser som har nedsänts, skulle denne utan svårighet bära vittnesbörd om att den ende sanne Guden är omätligt upphöjd över sina skapelser och att kunskapen om alla ting alltid har varit och alltid skall förbli hos Honom. Varje rättsinnad själ kommer dessutom vittna om att den som underlåter att anamma sanningen i denna största uppenbarelse kommer att finna sig själv maktlös och oförmögen att fastställa giltigheten av varje annan sak eller trosbekännelse. Och beträffande dem som har berövat sig rättvisans mantel och stått upp för att främja orättfärdighetens sak, de skall giva röst åt det som talesmän för hat och fanatism har yttrat sedan urminnes tid. Kunskapen om alla ting finns hos Gud, den Allvetande, den Allunderrättade.
  26. En dag när denne tjänare var i Hans närhet, fick jag frågan: ”O tillstädesvarande tjänare! Vad är du sysselsatt med?” Jag svarade: ”Jag skriver ett svar till den hedervärde Mírzá Abu’l­Faḍl.” Jag ombads då: ”Skriv till Mírzá Abu’l­Faḍl, må Min härlighet vara över honom, och säg: ’Saker och ting har nått dithän att världens människor vant sig vid orättfärdighet och flyr från rättskaffenhet. En gudomlig Manifestation som har lovprisat och förhärligat den ende sanne Guden, prisad vare Hans härlighet, som har vittnat om Hans kunskap och erkänt att Hans väsen är helgat ovan allt och upphöjt bortom alla jämförelser – en sådan Manifestation har vid olika tidpunkter kallats en soldyrkare eller en dyrkare av elden. Hur många är icke de högtstående manifestationer och uppenbarare av det gudomliga och vars ställning människorna förblir helt omedvetna om, vars nåd de är fullständigt berövade, ja, Gud förbjude, som de förbannar och smädar!’”
  27. 2.27 En av de stora profeterna som de dåraktiga i Persien i denna dag förkastar, yttrade dessa mest upphöjda ord: ”Solen är endast en tät och sfärisk massa. Den förtjänar icke att kallas Gud eller den Allsmäktige. Ty den allsmäktige Herren är Han, som ingen mänsklig fattningsförmåga någonsin kan föreställa sig, som ingen jordisk kunskap kan omfatta och vars Väsen ingen någonsin kunnat eller någonsin kommer att kunna förstå.” Begrunda hur vältaligt, hur högtidligt Han har bekräftat just den sanning som Gud förkunnar i denna dag. Och ändå är Han icke ens betraktad som en troende av dessa eländiga och oförståndiga, än mindre ansedd vara i besittning av en upphöjd ställning! I ett annat sammanhang sade Han: ”All existens har uppkommit ur Hans existens och vore det icke för Gud, skulle ingen varelse någonsin ha funnits till och varit iklädd varandets skrud.” Må Herren skydda oss från ondskan bland dem som har ifrågasatt Guds sanning och Hans älskade och vänt sig bort från den Daggryning varom alla böcker från Gud, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande, har omvittnat.
  28. Av det som sagts, framgår det klart att icke varje intellekt kan vara ett kriterium på sanning. De sant visa är främst Guds utvalda, upphöjd vare Hans härlighet – dem som Han har valt ut att vara skattkamrarna för sin kunskap, förvararna av sin uppenbarelse, daggryningarna för sin myndighet och gryningsplatserna för sin visdom, dem som Han har gjort till sina företrädare på jorden och genom vilka Han uppenbarat det Han har avsett. Vemhelst som vänder sig till dem har vänt sig till Gud och vemhelst som vänder sig bort, skall ej bli ihågkommen i Guds, den Allvetandes, den Allvises närvaro.
  29. Det universella kriteriet är det som just har nämnts. Den som uppnår det, det vill säga, den som erkänner och bekräftar Gryningsplatsen för Guds uppen-barelse, kommer att bli nedtecknad i Guds bok bland dem som är förlänade förståelse. Annars är han inget annat än en okunnig själ, fastän han tror sig vara begåvad med all visdom. Om nu en person ser sig stå i Guds närvaro, om han helgar sin själ från jordiska böjelser och onda avsikter och begrundar det som uppenbarats i denna största uppenbarelse från dess begynnelse fram till denna dag, skulle han utan svårighet kunna vittna om att varje frigjord själ, varje fullkomligt sinne, varje helgad varelse, uppmärksamt öra, skärskådande öga, vältalig tunga, och glatt och strålande hjärta kretsar runt och bugar sig, nej faller ned i underkastelse, inför Guds mäktiga tron.
  30. En annan av hans frågor är denna: ”En av det förflutnas budbärare har på sin tid tillåtit förtäring av nötkött medan en annan har förbjudit det, en har tillåtit förtäring av fläsk medan en annan har förbjudit det. På detta sätt skiljer sig deras förordningar åt. Jag bönfaller den Ende sanne, prisat vare Hans namn, att nådigt angiva de tillämpliga religiösa förbuden.”
  31. Ett direkt svar och en detaljerad redogörelse i denna fråga skulle ha överskridit vishetens gränser, eftersom människor med olika religioner umgås med den framstående Ṣáḥib och ett specifikt svar skulle ha brutit mot islams lagar. Svaret sändes därför ned från den gudomliga viljans himmel på ett under-förstått sätt. Uttalandet i första passusen, där han säger: ”Den allvetande Läkaren har sitt finger på mänsklighetens puls” var faktiskt, och förbliver, svaret på hans fråga. Han sade vidare: ”Tag ivrigt befattning med behoven i den tid ni lever i och inrikta era överläggningar på dess svårigheter och förut-sättningar.” Detta innebär: Fäst blicken på Guds befallningar ty vadhelst Han förordnar idag och förkunnar som lagligt, är i sanning lagligt och framlägger själva sanningen. Det åligger alla att vända blicken mot Guds sak och att iakttaga det som har grytt över Hans viljas horisont eftersom det är genom styrkan i Hans namn som banderollen, ”Han gör vadhelst Han vill” har vecklats ut och baneret, ”Han förordnar vad Han behagar”, har höjts. Om Han till exempel förklarar att vatten skulle vara olagligt, skulle det verkligen bli olagligt och det omvända vore lika sant. Ty ej på någon sak har det präglats in, ”detta är lagligt” eller ”det här är olagligt”, nej snarare har allt som uppenbarats eller kommer att bli uppenbarat ägt rum i kraft av Guds ord, upphöjd vare Hans härlighet.
  32. Dessa saker är tillräckligt klara och kräver ingen ytterligare redogörelse. Trots detta, tror vissa grupper att alla påbud som gäller bland dem är oföränderliga, att de alltid har varit giltiga och att de kommer att förbli så för alltid. Beakta ännu en passus, förhärligad och upphöjd vare Han: ”Dessa ord yttras i vederbörligt mått, så att den nyfödde må utvecklas väl och det ömtåliga skottet spira. Mjölk måste ges i lämpligt mått, så att världens barn kan uppnå mognad och få bida i enhetens förgård.” [16] Vissa personer tror till exempel att vin alltid har varit och skall förbli förbjudet. Om nu någon informerade dem om att det en dag skulle bli lagligt, skulle de resa sig i protest och göra motstånd. I sanning, världens folk har ännu icke förstått innebörden av att ”Han gör vadhelst Han vill”, de har ej heller förstått betydelsen av den högsta ofelbarheten. Det ammande barnet måste näras med mjölk. Om det ges kött kommer det förvisso att förgås och detta skulle endast vara fullkomligt orätt och oklokt. Välsignade är de som förstår. Den högsta ofelbarheten, vilket jag en gång hört från Hans välsignade läppar, är reserverad uteslutande för manifestationerna av Guds sak och språkrören för Hans uppenbarelse. Denna fråga nämns bara i korthet ty tiden är knapp och lika förgänglig som den sägenomspunna fågel Fenix.
  33. Ännu en fråga lyder: ”Enligt lärorna i Mahábád och i hinduiska religioner, bör en person som vill umgås med dig, oavsett vad han har för tro eller nation, oavsett hudfärg, utseende, karaktär eller tillstånd, visas vänlighet och behandlas som en broder. Men i andra religioner är det icke så: deras anhängare misshandlar och förtrycker anhängare av andra religioner, anser att förföljelse av dem är en bönehandling och betraktar deras släktingar och deras ägodelar som deras egna enligt lag. Vilket tillvägagångssätt är godtagbart i Guds åsyn?”
  34. 2.34 Det tidigare uttalandet har alltid varit och kommer att fortsätta att vara sant. Det är icke tillåtet att behandla någon illa, ej heller är det godtagbart i Guds ögon att misshandla eller förtrycka någon själ. Gång på gång har dessa upphöjda ord strömmat från den Högstes penna, välsignad och upphöjd vare Han: ”O människobarn! Det grundläggande syftet som besjälar Guds tro och religion är att värna om människosläktets intressen och främja dess enhet, och att gynna kärlekens och vänskapens anda bland människorna. Låt den icke bli en källa till splittring och missämja, till hat och fiendskap.” Detta ämne har redan framlagts och förklarats i olika skrifter.
  35. Det ankommer på den som framlägger Guds ord att delgiva det med den största välvilja, vänlighet och medkänsla. Vad gäller den som anammat sanningen och förärats erkännandet av Honom, skall hans namn bli infört i den karmosinröda boken bland det högsta paradisets invånare. Skulle en själ emellertid underlåta att acceptera sanningen är det på intet vis tillåtet att tvista med honom. I ett annat sammanhang säger Han: ”Välsignad och lycklig är den som står upp för att främja det bästa för jordens folk och släkten” . Likaså säger Han: ”Bahás folk bör sväva högt ovanför folken i världen.” När det gäller religion är varje form av fanatism, hat, miss-sämja och stridigheter strängt förbjuden.
  36. I denna dag har en Sol stigit upp över den gudomliga försynens horisont och på vars krön Härlighetens penna har skrivit dessa upphöjda ord: ”Vi har kallat dig till varande för att du skall framvisa kärlek och trohet, icke fientlighet och hat” . Likaså har Han vid ett annat tillfälle, upphöjt och förhärligat vare Hans namn, uppenbarat följande ord på det persiska tungomålet, ord genom vilka hjärtat hos de mest gynnade och uppriktiga bland Hans tjänare hänföres, människornas många strävanden harmonieras och mänskligheten blir upplyst av ljuset av gudomlig enhet och förmås vända sig mot den gudomliga kunskapens dagbräckning: ”Den oförliknelige Vännen säger: Vägen till frihet har utstakats, skynda till den. Visdomens källa flödar över, drick därur. Säg: O ni mest älskade! Enhetens tabernakel har rests, se icke varandra som främlingar. Ni är frukterna på ett enda träd och löven på en gren.” [17]
  37. Rättvisa, vilket består i att giva var och en efter förtjänst, beror på och betingas av två ord: belöning och straff. Ur rättvisesynpunkt bör alla själar mottaga belöningen för sina handlingar, då världens fred och välgång beror därav i enlighet med Hans utsaga, upphöjd vare Hans härlighet: ”Stabiliteten i världens uppbyggnad och organisation har grundats på och kommer att fortsätta att upprätthållas av tvillingpelarna belöning och straff.” Kort sagt, varje omständighet kräver ett särskilt yttrande och varje händelse ett annorlunda behandlingssätt. Välsignade är de som har stått upp för att tjäna Gud, som uttalar sig helt för Hans skull och som återvänder till Honom.
  38. En annan av hans frågor lyder: ”Hinduer och zoroastrier tillåter eller välkomnar ej utomstående som vill träda in i deras led. Kristna välkomnar dem som av eget val anammar deras tro men bemödar sig icke om eller utövar ej någon press för att så skall ske. Muslimer och judar, däremot, insisterar på detta, ålägger andra detta och, om någon skulle vägra, blir de fientliga och ser det som lagligt att våldföra sig på hans släkt och beröva honom hans ägodelar. Vilket förhållningssätt är godkänt i Guds ögon?”
  39. Människobarnen är alla bröder och de nödvändiga förutsättningarna för broderskap är många. En av dem är att man skall önska för sin broder detsamma som man önskar för sin egen del. Därför tillkommer det den, som är mottagare av en inre och yttre gåva eller som tager emot himlens bröd, att överbringa det och inbjuda sina vänner med den största kärlek och vänlighet. Om de mottager det med öppenhet har han nått sitt mål, annars bör han lämna dem åt sig själva utan att tvista med dem eller att yttra ett enda ord som skulle kunna orsaka den minsta sorgsenhet. Detta är den oomtvistade sanningen och allt annat är ovärdigt och opassande.
  40. Den framstående Ṣáḥib, må Gud nådigt bistå honom, har skrivit att hinduer och zoroastrier icke tillåter eller välkomnar utomstående som vill träda in i deras led. Detta går emot syftet med ankomsten av Guds budbärare och emot det som har uppenbarats i deras böcker. Ty de som har framträtt på Guds befallning har varit anförtrodda vägledning för och utbildning av alla människor. Hur kunde de omöjlig-göra för en sökare att nå målet för själva hans strävan eller förbjuda en vandrare hans hjärtas önskan? Världens eldtempel står som vältaliga vittnesbörd om denna sanning. På sin tid kallade de med brinnande glöd alla jordens invånare till Honom som är renhetens Ande.
  41. Han har dessutom skrivit att kristna välkomnar dem som av eget val anammar deras tro men bemödar sig icke om eller utövar någon press för att så skall ske. Detta är dock en missuppfattning, ty de kristna har verkat för och fortsätter att göra sitt yttersta för att kunna undervisa om sin tro. Deras kyrkliga organisationer har en utgift för detta på omkring trettio miljoner. Deras missionärer har spridits vitt och brett över hela globen och bedriver flitigt undervisning i kristendomen. Så har de kommit att omsluta världen. Hur många är icke de skolor och kyrkor som de har grundat för att skola barnen, men deras bakomliggande syfte är att dessa barn, eftersom de får en utbildning, också under sina tidiga år, får bekanta sig med evangeliet om Jesus Kristus och att deras hjärtans obefläckade speglar således kan komma att återspegla det som deras lärare har avsett. Faktum är att inga anhängare av någon annan religion är så målinriktade i missionerandet för sin tro som de kristna.
  42. I korthet är det som är rätt och sant idag och godtagbart inför Hans tron det som sades inled-ningsvis. Alla människor har kallats till att vara till nytta för världen. Det tillkommer varenda själ att stå upp och tjäna sina bröder för Guds skull. Om en broder till honom når fram till sanningen bör han glädjas åt att denne har uppnått den eviga ynnesten. Annars bör han bönfalla Gud att vägleda honom utan att uppvisa det minsta spår av fientlighet eller någon dålig känsla mot honom. Befallningens tyglar befinner sig i Guds grepp. Han gör vad Han vill och förordnar det Han behagar. Han är sannerligen den Allsmäktige, den Allprisade.
  43. Vi bönfaller den ende sanne Guden, upphöjd vare Hans härlighet, att vi ska kunna känna igen Honom vars osvikliga visdom genomtränger allting och att vi kan erkänna Hans sanning. Ty när vi en gång erkänt Honom och vittnat om Hans verklighet, kommer man ej längre att besväras av människors tomma inbillningar och fåfänga föreställningar. Den gudomlige läkaren har pulsen på mänskligheten i sitt allsmäktiga grepp. Någon gång anser Han det lämpligt att avskilja vissa smittade lemmar, så att sjukdomen ej kan spridas till andra delar av kroppen. Detta utgör själva kärnan i barmhärtighet och medkänsla och icke till någon gives det rätten att bestrida detta, ty Han är verkligen den Allvetande, den Allseende.
  44. En annan av hans frågor är: ”I Mahábád och i den zoroastriska religionen sägs det: ’Vår tro och religion är överlägsen alla andra. De andra profeterna och religionerna som de har instiftat är sanna, men de intar olika ställningar inför Gud på samma sätt som det vid ett kungligt hov finns en gradering i leden alltifrån statsministern till den gemene soldaten. Den som så önskar må hålla sig till föreskrifterna i sin religion.’ Ej heller påtvingas någon själ något. Hinduerna hävdar att den som äter av kött, oavsett orsak eller oavsett vilka omständigheter, aldrig skall fånga en glimt av paradiset. Efterföljare till Muhammed, Jesus och Moses anser att ett liknande öde väntar dem som misslyckas med att vara trofasta i sina religioner. Vilken tro gynnas av Gud, förhärligad vare Hans omnämnande?”
  45. Beträffande deras påstående att ”vår tro och religion är överlägsen alla andra”, därmed avses sådana profeter som har framträtt före deras egna. Sett ur en viss synvinkel är dessa heliga själar en enda: den första bland dem är densamma som den sista och den sista är densamma som den första. Alla har utgått från Gud, till Honom har de kallat alla människor och till Honom har de återvänt. Detta ämne har framlagts i Visshetens bok, vilken i sanning är alla böckers ledstjärna och vilken framströmmade från Härlighetens Penna under de tidiga åren av denna allra största uppenbarelse. Välsignad är den som har sett den och tänkt över dess innehåll i kärlek till Gud, skapelsens Herre.
  46. 2.46 Vad gäller den anmärkning som tillskrivs hinduerna, att den som äter kött aldrig skall få se en glimt av paradiset, står den i motsats till deras andra påstående, att alla profeter är sanna. Ty om deras sanning fastställes, då är det orimligt att hävda att deras anhängare icke kommer att uppstiga till paradiset. Man skulle gärna vilja fråga vad de avser med paradiset och vad de har förstått av det. I denna dag skall vemhelst som når fram till den ende sanne Gudens välbehag, upphöjd vare Hans härlighet, ihågkommas och räknas till invånarna i den högsta himlen och det mest upphöjda paradiset och få taga del av dess fördelar i alla Guds världar. Vid Honom som är alla människors Åstundade! Pennan saknar kraft att skildra denna ställning eller att förklara detta ämne. Hur stor är icke välsignelsen för den som har nått fram till Guds välbehag och ve den likgiltige! När väl giltigheten hos en gudomligt utsedd Profet har fastställts, gives ingen rätt att fråga varför eller hur det kan komma sig. Snarare åligger det alla att erkänna och åtlyda vadhelst Han säger. Det är detta som Gud har påbjudit i alla sina böcker, skrifter och skrivelser.
  47. En annan fråga som han har ställt är: ”Hinduerna hävdar att Gud formade Intellektet i gestalten av en man vid namn Brahma, som kom in i denna värld och var orsaken till dess framsteg och utveckling samt att alla hinduer är Hans ättlingar. Anhängarna av Zoroaster säger: ’Gud skapade, genom förmedling av det första Intellektet, en man vars namn är Mahábád och som är vår förfader.’ De tror att skapelsens nivåer är sex till antalet. Två nämndes ovan, de andra är skapandet ur vatten, jord, eld, och från björnar och apor. Hinduerna och zoroastrierna säger alla att de avlats av Intellektet, och tillåter därmed ej andra i sin fålla. Är dessa bedyranden sanna eller ej? Den vise Mästaren ombedes att angiva vad Han bedömer som det riktiga.”
  48. Hela skapelsen har kallats till varande genom Guds vilja, upphöjd vare Hans härlighet och den ojämförlige Adam har formats genom förmedling av Hans alltbetvingande ord, ett ord som är källan, springbrunnen, förvaret och gryningsplatsen för intellektet. Ur det har hela skapelsen utgått och det är kanalen för Guds ursprungliga nåd. Ingen kan förstå verkligheten bakom skapelsens upprinnelse utom Gud, lovprisad vare Hans härlighet, vars kunskap omfattar alla ting både före och efter det att de kommit till stånd. Skapelsen har varken början eller slut och ingen har någonsin avslöjat dess mysterium. Kunskapen därom har alltid varit och kommer att förbli gömd och bevarad hos dem som är förvararna av den gudomliga kunskapen.
  49. Existensens värld är betingad, eftersom den föregås av en orsak, medan preexistensens väsen alltid har varit och förblir begränsad till Gud, upphöjd vare Hans härlighet. Detta uttalande göres så att man ej skall lockas att draga slutsatsen utifrån det tidigare påståendet, nämligen att skapelsen icke har någon början och inget slut, att den är preexisterande. Preexistensens sanna väsen är uteslutande förbe-hållen Gud, medan världens preexistens är sekundär och relativ. Allt som antytts om förstheten, slutgiltigheten och dylikt har i sanning härletts från uttalanden av profeterna, apostlarna och Guds utvalda.
  50. Vad beträffar ”de subtila entiteternas värld”[18] som det ofta hänvisas till, hör denna till profeternas uppenbarelse och allt annat är bara vidskepelse och tom fantasi. Vid tidpunkten för uppenbarelsen är alla människor lika i rang. På grund av deras godtagande eller avvisande, upphöjande eller fall, rörelse eller stillhet, erkännande eller förnekande, kommer de dock att därefter förete skillnader. Exempelvis talar den ende sanne Guden, upphöjd vare Hans härlighet, genom förmedling av Sin Budbärare och frågar: ”Är jag icke er Herre?” Varje själ som svarar ”Jo, sannerligen!” räknas till de mest framstående av alla människor i Guds ögon. Vår mening är, att innan Guds ord utgives, bedöms alla människor som likställda i rang och deras ställning är en och densamma. Det är endast därefter som skillnader uppkommer, vilket du tvivelsutan iakttagit.
  51. Det är klart och tydligt av det nämnda att ingen någonsin rätteligen kan förfäkta påståendet: ”Vi är födda av Intellektet, medan alla andra härstammar från ett annat ursprung.” Sanningen som lyser ljust och strålande som solen är denna, att alla har skapats genom den gudomliga viljans verkställande och har utgått från samma källa, att alla kommer från Honom och att de alla skall återvända till Honom. Detta är innebörden av den välsignade versen i Koranen, utfärdad av den Allbarmhärtiges Penna: ”Sannerligen, vi tillhör Gud, och till Honom skall vi återvända” .[19]
  52. Såsom det bör framgå klart och tydligt för dig, är svaret på alla frågor som nämnts ovan innefattat i blott en enda passus, uppenbarad av den Högstes Penna. Välsignade är de som, befriade från världsliga ting och helgade från tomma fantasier och fåfänga inbillningar, färdas över den gudomliga kunskapens ängar och i allt urskiljer tecknen på Hans härlighet.
  53. Talrika passusar har uppenbarats i den hedervärde Ṣáḥibs namn. Om han skulle uppskatta deras värde och tillgodogöra sig frukterna därav, skulle han uppleva en sådan glädje att alla sorger i världen skulle sakna makt att kunna plåga honom. Gud give att han kan bli i stånd att uppriktigt giva röst åt och handla i enlighet med följande ord: ”Säg: Det är Gud; låt dem sedan fortsätta att förströ sig med sina hårklyverier.”[20] Må han sträva efter att till ljuset från Solen vägleda de utblottade själar som är undangömda i mörker och dunkel. Må han genom kraften i det Största namnet, greppa tag i det banér som ej uttrycker annat än Hans uppenbarelse och marschera i spetsen för de tidigare religionernas folk, att måhända världens mörker kan skingras och de skimrande strålarna från Sanningens sol kan lysa över hela mänskligheten. Detta är sannerligen den mest fullkomliga välgörenheten och den högsta kallelsen. Skulle människan misslyckas med att nå fram till denna allra högsta ställning, var kan hon då finna tröst och glädje? Vad kommer att upprätthålla och levandegöra henne? Med vem ska hon samtala vid tiden för vila och vems namn skall hon åkalla när hon står upp efter slummern? Återigen: ”Sannerligen, vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända.”
  54. Hans sista fråga är. ”De flesta av de skrifter vi har sett är på arabiska. Eftersom emellertid den Älskade i denna tidsålder är av persisk härkomst, bör det arabiska tungomålet övergivas och sättas åsido. Ty fram till denna dag har araberna själva icke förstått innebörden av Koranen medan det persiska språket är mycket uppskattat, hyllat och beundrat bland invånarna i den bebodda fjärdedelen av jordklotet. Och liksom persiskan i vår tid är överlägsen arabiskan, är också fornpersiskan det och hyllas i hög grad av folken i Indien och av andra. Det skulle därför vara att föredra om Guds ord, förhärligat vare Hans omnämnande, hädanefter huvudsakligen utgavs på ren persiska, eftersom det i högre grad attraherar hjärtan. Det begäres dessutom att svaret på dessa frågor nådigast skrives enbart på persiska.”
  55. Det persiska tungomålet är verkligen synnerligen vackert och tilltalande och ända sedan denna begäran överlämnades till Hans välsignade och upphöjda förgård, har ett stort antal skrifter uppenbarats på det språket. När det gäller uttalandet om Koranen, antydande att dess yttre innebörd icke har förståtts, har den i verkligheten uttolkats på många olika sätt och översatts till oräkneliga språk. Det som människor har varit oförmögna att förstå är dess dolda mysterier och inre betydelser. Och allt som de har sagt eller kommer att säga är begränsat i omfattning och bör ses i relation till deras rang och ställning. För ingen kan förstå dess sanna innebörd utom Gud, den Ende, den Oförliknelige, den Allvetande.
  56. I denna dag har Han som är Herren, Härskaren, Utformaren och Fristaden för världen framträtt. Må varje öra ivrigt hörsamma det som kommer att uppenbaras från Hans viljas rike. Må varje öga förväntansfullt skåda det som kommer att lysa fram från kunskapens och visdomens Sol. Vid Honom som är världens Åstundade! Detta är dagen för ögonen att se och öronen att höra, för hjärtan att uppfatta och tungor att tala ut. Välsignade är de som har uppnått detta, välsignade är de som har sökt efter och erkänt detta! Detta är den dag, då alla människor kan få tillgång till evig ära, ty vadhelst som har strömmat ut från Härlighetens penna avseende någon själ är prytt med odödlighetens prydnad. Återigen, välsignade är de som har uppnått detta!
  57. Den framstående Ṣáḥib har skrivit: ”Eftersom den Älskade i denna tidsålder är av persisk härkomst, bör det arabiska tungomålet övergivas och sättas åsido.” Rörande denna fråga utgår dessa upphöjda ord från den Högstes Penna, lovprisad och upphöjd vare Hans härlighet: ”Både arabiskan och persiskan är prisvärda. Det som önskas av ett språk är att det förmedlar talarens avsikt och båda språken kan tjäna detta syfte. Och eftersom på denna dag kunskapens himlakropp gått upp på Persiens firmament, förtjänar detta tungomål allt pris.”
  58. Sanningens ljus skiner verkligen strålande klart över det gudomliga yttrandets horisont och därför krävs ingen ytterligare förklaring från denna flyktiga själ eller från andra lika honom. Även om icke någon kan ifrågasätta eller betvivla det persiska tungomålets skönhet har det förvisso icke samma omfattning som arabiskan. Det finns många saker som icke har uttryckts på persiska, det vill säga, ord som hänvisar till vissa saker har ej framskapats, allt under det att arabiskan innehåller flera ord som beskriver samma sak. I själva verket existerar det inget språk i världen som är så stort och omfattande som arabiskan. Detta uttalande är grundat på sanning och rättvisa men för övrigt är det klart att, i denna dag blir världen upplyst av prakten från den Sol, som har grytt över Persiens horisont och att fördelarna med detta vackra språk knappast kan överskattas.
  59. Alla frågor ställda av den framstående Ṣáḥib har härmed berörts och vederbörligen besvarats. Om det ses som lämpligt och önskvärt, skulle det ej skada att han läste dessa svar själv och likaså att de läses av de älskade vännerna i det landet, t.ex. av Jináb-i-‘Alí-Akbar, Guds, den högste Förordnarens härlighet vile över honom, samt lästes av Jináb-i-Áqá Mírzá Asadu'lláh, må Härligheternas härlighet vila över honom.
  60. Denne tjänare bönfaller den ende sanne Guden – prisad vare Hans härlighet – att nådigt smycka människornas värld med rättvisa och rättsinnighet, fastän det senare blott är ett av uttrycken för det förra. Sannerligen, rättvisa är en lampa som leder människan rätt mitt i världens mörker och skyddar henne från alla faror. Det är verkligen en strålande lampa. Gud give att de styrande på jorden kommer att upplysas av dess ljus. Denne tjänare beder ytterligare att Gud nådigt hjälper alla människor att utföra Hans vilja och Hans önskan. Han är, i sanning Herren över denna världen och den kommande världen. Ingen Gud finnes utom Han, den Allsmäktige, den Allra mäktigaste.

3. De sju frågornas skrift

(Lawḥ­i­Haft Pursish)

  1. Allt pris tillkommer den helgade Herren, som har upplyst världen genom glansen från sin nåds sol. Utifrån bokstaven ”B” har Han förmått den Största oceanen att framträda och från bokstaven ”H” har Han låtit sitt innersta väsen uppenbaras. Han är den Allsmäktige vars syfte människors makt aldrig kan hoppas att kunna omintetgöra och vars yttrandes flöde kungaskarorna saknar kraft att kunna stoppa.
  2. Ditt brev har mottagits och Vi läste igenom det och noterade att du påkallade vår uppmärksamhet. Det innefattade kärlekens dyrbara pärlor och dolda mysterier av tillgivenhet. Vi bönfaller den oför-liknelige Herren att göra dig i stånd att kunna stödja Hans sak och att vägleda dem som svårt törstar efter livets vatten i okunnighetens öken. Hans makt är i sanning lika med allt. Det som du frågade om kunskapens ocean och insiktens himlakropp har bemötts med Hans godkännande.
  3. Den första frågan är: ”På vilket tungomål och i vilken riktning höves det oss att åkalla den ende sanne Guden?”
  4. Begynnelsen på alla yttranden är åkallan av Gud och detta följer efter erkännandet av Honom. Helgat måste ögat vara om det riktigt skall igenkänna Honom och helgad måste tungan vara om den tillbörligt skall framsäga Hans lov. I denna dag är insiktsfulla och förstående människors ansikten vända i Hans riktning, ja, alla riktningar drager sig mot Honom. O du lejonhjärtade! Vi bönfaller Gud om att du skall bli en mästare på denna arena, skall stå upp med himmelsk kraft och säga: ”O överstepräster! Öron har givits er för att de skall hörsamma Hans mysterium, Han som är den Själv-bestående, och ögon för att de skall kunna skåda Honom. Varför flyr ni? Den oförliknelige Vännen är uppenbarad. Han uttalar det som innebär frälsning. O överstepräster, skulle ni upptäcka parfymen från förståelsens rosengård, skulle ni ej söka någon annan än Honom och skulle känna igen den Allvise, den Oförliknelige i Hans nya klädnad och vända bort era ögon från världen och alla som söker den och skulle träda fram för att bistå Honom.”
  5. Den andra frågan gäller tro och religion. Guds lära har i denna dag blivit uppenbarad. Han som är världens Herre är kommen och har visat vägen. Hans lära är välviljans lära och Hans religion är fördrag-samhetens religion. Denna tro förlänar evigt liv och denna religion gör mänskligheten i stånd att avstå från allt annat. Den omfattar sannerligen alla religioner och alla trossystem. Fatta tag härom och skydda den väl.
  6. Tredje frågan: ”På vilket sätt ska vi förhålla oss till tidens människor, vilka alla har valt att följa olika religioner och var för sig betraktar sin egen tro och religion som överglänsande och överträffande alla andra, så att vi kan vara skyddade från deras angrepp i tal och handling?”
  7. O du lejonhjärtade bland människor! Betrakta de lidanden som utstås på Gud väg som ett välbefinnande i sig. Varje svårighet som genomlides för Hans skull är ett mäktigt botemedel, varje bitter erfarenhet är intet annat än sötma och varje förnedring en upphöjelse. Vore människor i stånd att fatta och erkänna den sanningen skulle de vara redo att lägga ned sina liv för att få utstå sådana vedermödor, för de är nyckeln till ovärderliga skatter och oavsett hur motbjudande detta kan vara, har det alltid varit och kommer att fortsätta att giva inre belöning. Vi godtager och bekräftar vad du har sagt, ty världens människor är sannerligen berövade ljuset från rättvisans himlakropp och ser den som sin fiende.
  8. Om du önskar bli befriad från lidande, recitera då denna bön som har uppenbarats av den Allbarmhärtiges Penna: ”O Gud, min Gud! Jag vittnar om Din enighet och Din enhet. Jag bönfaller Dig, O Du namnens Härskare och himlarnas Utformare, genom Ditt upphöjda ords alltgenomträngande inflytande och genom styrkan hos Din mäktigaste Penna, att hjälpa mig med Din krafts och makts tecken och att skydda mig från Dina fienders illasinnade handlingar, vilka har brutit Ditt förbund och Ditt testamente. Du är i sanning den Allsmäktige, den mest Kraftfulle.” Denna åkallan är en ointaglig borg och en okuvlig armé. Den förlänar beskydd och säkerställer befrielse.
  9. Fjärde frågan: ”Våra böcker har förkunnat att Sháh Bahrám kommer utrustad med mångfaldiga tecken för att leda människor rätt ...”
  10. O vän! Allt som har tillkännagivits i böckerna har uppenbarats och klargjorts. Ur alla synvinklar har tecknen uppenbarats. Den Allsmäktiges kallelse utgår denna dag och tillkännagiver framträdandet av den Högsta himlen. Världen har upplysts av Hans uppenbarelses prakt, men hur få är likväl icke de ögon som kan skåda den! Bönfall den oförliknelige och ojämförlige Guden om att skänka sina tjänare den djupaste insikt härom, ty insikt leder till sann kunskap och bringar frälsning. I själva verket är människans förståelse beroende av hennes skarp-synthet. Om människobarnen skulle skåda med förståelsens öga, skulle de se att världen är upplyst med ett nytt ljus i denna dag. Säg: Kunskapens Sol är uppenbar och insiktens Lampa har framträtt. Sannerligen, den är lycklig som har nått dithän, som har bevittnat och som har erkänt.
  11. Den femte frågan gäller Ṣiráṭs bro, paradiset och helvetet. Guds profeter har sannerligen kommit och talat sanning. Vadhelst Guds budbärare har tillkännagivit har blivit och kommer att bli manifesterat. Världen är grundad på belöningens och straffets grundvalar. Kunskap och förståelse har alltid och kommer ständig att bekräfta paradisets och helvetets verklighet, ty belöning och straff erfordrar dess existens. Paradiset innebär först och främst Guds välbehag. Den som uppnår Hans välbehag räknas till och är upptecknad bland invånarna i det mest upphöjda paradiset och kommer, efter själens uppstigande, att uppnå det som penna och bläck är ur stånd att beskriva. För dem som är förlänade med insikt och har fäst blicken på den mest storslagna uppenbarelsen, är bron, vågen, paradiset, helveteselden och allt det som har nämnts och är nedtecknat i de heliga skrifterna tydligt och uppenbart. Vid tidpunkten för framträdandet och uppenbarandet av strålarna från Sanningens sol, innehar alla samma ställning. Då Gud förkunnar sedan det Han vill och vemhelst som hör Hans kallelse och erkänner Hans sanning räknas till invånarna i paradiset. En sådan själ har passerat bron, vågen och allt det som har nedskrivits om uppståndelsens dag och har nått sin bestämmelse. Dagen för Guds uppenbarelse är dagen för den största uppståndelsen. Vi hyser hoppet att du, drickande det utvalda vinet av gudomlig inspiration och den himmelska nådens rena vatten, måtte nå upptäcktens och vittnesbördens ställning och få beskåda, både till det yttre och till det inre, allt det som du har nämnt.
  12. Den sjätte frågan: ”Efter övergivandet av kroppen, det vill säga, efter att själen har blivit skild från kroppen, skyndar den till boningen härefter ...”
  13. Vad beträffar detta tema, gav för en tid sedan den gudomliga kunskapens Penna uttryck åt det, som är tillfyllest för insiktsfulla människor och ingiver den största glädje bland förståelsens folk. Sannerligen säger Vi: Själen fröjdas genom goda gärningar och gagnas av de bidrag som gives på Guds väg.
  14. Den sjunde frågan rör den Heliges namn, härstamning och anor. Abu’l­ Faḍl­i­Gulpáygání, över honom vile Min härlighet, har angående detta, baserat på de heliga skrifterna, skrivit det som skänker kunskap och ökar förståelsen.
  15. Guds tro är förlänad genomträngande makt och kraft. Inom kort kommer det som har flödat från Vår tunga att ske till det yttre. Vi bönfaller Gud att skänka dig styrkan att kunna bistå Honom. Han är sannerligen den Allvetande, den Allstarke. Om du kunde få tag på och granska Súriy-i-Ra’ís och Súriy-i-Mulúk, skulle du finna att du kunde undvara dina frågor och kunna träda fram för att tjäna Guds sak på ett sådant sätt, att förtrycket i världen och anloppet från dess folk icke skulle avskräcka dig från att hjälpa Honom som är den uråldrige och högste Herren över alla.
  16. Vi bönfaller Gud om att i dig grundfästa det som kommer att upphöja och föreviga ditt namn. Ansträng dig så att du måhända erhåller de ovan-nämnda skrifterna och därur förvärvar en andel av de pärlor av visdom och yttranden som har utgått från skattkammaren i den Allbarmhärtiges Penna. Guds härlighet vile över dig, över varje ståndaktigt och orubbligt hjärta och över varje beständig och trofast själ.

4. Två andra skrifter

Begynnelsen av alla yttranden är Guds lovprisande.

  1. O tjänare! De gudomliga gåvornas källsprång strömmar fram. Drick ur dem på det att ni med hjälp av den ojämförlige Vännen månde bli helgade från denna mörka värld av stoft och träda in i Hans boning. Avsäg er världen och styr era steg mot den Älskades stad.
  2. O tjänare! Den eld som förtär alla slöjor har tänts av Min hand, släck den ej med okunnighetens vatten. Himlarna är tecknet på Min storhet, se på dem med ett rent öga. Stjärnorna bär vittnesbörd om Min sanning, bär ni likaledes vittnesbörd därom.
  3. O tjänare! Ögon behövs om man skall se och öron, om man skall höra. Vemhelst som på denna välsignade dag icke har hört Guds kallelse har sannerligen inga öron. Med detta menas icke det kroppsliga öra som kan ses av ögat. Öppna ert inre öga så att ni kan skåda den himmelska elden och lyssna med den inre förståelsens öra så att ni kan höra den Älskades underbara ord.
  4. O tjänare! Om ert hjärta trängtar efter den Älskade, se, botemedlet har kommit! Om ni har ögon att se med, skåda! Vännens skimrande anlete har visat sig! Tänd kunskapens eld och fly från de okunniga. Så lyder orden från världens Herre.
  5. O tjänare! Livlös är den kropp som är berövad en själ och vissnat det hjärta som är blottat på hågkomsten av sin Herre. Umgås förtroligt med hågkomsten av Vännen och sky fienden. Er fiende är sådant som ni har förvärvat på grund av er egen böjelse och vid vilket ni hårt har klamrat er fast och varmed ni har besudlat era själar. Själen har skapats för hågkomsten av Vännen, vakta dess renhet. Tungan har skapats för att bära vittnesbörd om Gud, förorena den icke med omnämnandet av de egensinniga.
  6. O tjänare! Sannerligen säger jag, den skall räknas som sanningsenlig som har skådat den raka vägen. Den vägen är en enda och Gud har valt och förberett den. Den lyser strålande bland alla vägar liksom solen bland stjärnorna. Den som icke har nått den har misslyckats med att fatta sanningen och gått vilse. Sådana är råden från den ojämförlige, den oförliknelige Herren.
  7. O tjänare! Denna nedre värld är demonernas hemvist: Akta er för att närma er dem. Med demoner avses egensinniga själar som, under bördan av sina onda gärningar, slumrar i förgätenhetens kamrar. Deras sömn är att föredra framför deras vakenhet och deras död är bättre än deras liv.
  8. O tjänare! Icke varje dödlig lekamen har en ande eller är genomsyrad av liv. I denna dag är den begåvad med ande som med hela sitt hjärta söker den Älskades boning. Slutet på alla begynnelser står att finna i denna dag: Slut ej era ögon för detta. Den oförliknelige Vännen är nära: Förirra er icke långt bort från Honom.
  9. O tjänare! Ni är alldeles såsom plantor i en trädgård, vilka är nära att förgås av brist på vatten. Åter-uppliva därför era själar med det himmelska vatten som regnar ner från molnen av gudomlig fri-kostighet. Ord måste följas av handling. Vem som än erkänner Vännens ord är i sanning en handlings-människa, annars har ett dött kadaver sannerligen större värde.
  10. O tjänare! Behagligt är Vännens tal: Var finns den själ som kommer att smaka dess sötma och var finns det öra som kommer att hörsamma det? Väl är det med honom som denna dag umgås med Vännen och på Hans väg avsvär sig och försakar allt utom Honom att han måtte skåda en ny värld och få tillträde till det eviga paradiset.
  11. Världens Herre säger: O tjänare! Övergiv era egna önskningar och sök det som Jag har önskat för er. Vandra icke förutan en som vägleder er på vägen och godtag ej orden från varje vägvisare. Hur mången vägvisare har ej gått vilse och misslyckats med att upptäcka den raka vägen! Endast den är en vägvisare som är fri från denna världens träldom och som icke någonting alls kan avskräcka från att uttala sanningen.
  12. O tjänare! Följ sanningens stig och vänd er ej bort från de behövande. Omnämn Mig inför de mäktiga på jorden och frukta icke.
  13. O tjänare! Låt era gärningar vara rena och uppträd i enlighet med Guds ord. Sådana är råden från den ojämförlige Herren.

5. Ursprunget till alla berättelser är Guds namn

  1. O Guds vänner! Öppna ert inre öra för rösten från den oförliknelige, och självbestående Herren, så att Han må befria er från snärjande fjättrar och mörkrens djup och göra det möjligt för er att nå fram till det eviga ljuset. Uppstigande och nedstigande, stillhet och rörelse, har genom Herrens vilja kommit till hos allt som har varit och kommer att vara. Orsaken till uppstigande är lätthet och orsaken till lätthet är värme. Sålunda har det förordnats av Gud. Orsaken till stillhet är tyngd och täthet, som i sin tur orsakas av kyla. Sålunda har det blivit påbjudet av Gud.
  2. Och eftersom Han har bestämt att värme skall vara källan till rörelse och uppstigande och orsaken till uppnående av det eftersträvade målet, har Han med den mystiska handen tänt den eld som icke dör och sänt den ut i världen, på det att denna gudomliga eld genom värmen i Guds kärlek må vägleda och draga hela mänskligheten till den ojämförlige Vännens boning. Detta är det mysterium som inskrivits i er Bok, som fordom sändes ned, ett mysterium som fram tills nu har förblivit dolt för människors ögon och hjärtan. Denna ureld har denna dag framträtt med en ny strålglans och med omätlig hetta. Denna gudomliga eld brinner av sig själv, utan vare sig bränsle eller rök, så att den kan föra bort den till övermåttan myckna fukt och kyla som är orsak till slöhet och leda, till dvala och missmod och leda hela skapelsen till förgården av den Allbarmhärtiges närvaro. Vemhelst som har närmat sig denna eld har satts i brand och uppnått det åstundade målet och vemhelst som har avlägsnat sig därifrån har förblivit berövad detta.
  3. O Guds tjänare! Vänd dig bort från främlingen, att du må igenkänna Vännen. Den är verkligen en främling som leder dig bort från Vännen. Detta är icke dagen då översteprästerna kan befalla och utöva sin myndighet. I din Bok står det att överste-prästerna på den dagen kommer att leda människor vilse och kommer att hindra dem från att dragas nära Honom. Den är verkligen en överstepräst som har sett ljuset och skyndat fram på den väg som leder till den Älskade. En sådan människa är en välgörande präst och en källa för hela världens upplysning.
  4. O Guds tjänare! Varje präst som leder dig bort från denna eld, som är Ljusets verklighet och den gudom-liga uppenbarelsens mysterium, är verkligen din fiende. Låt icke ovännens ord hålla dig tillbaka från Vännen eller fiendens antydningar få dig att övergiva den Älskade.
  5. O Guds tjänare! Handlingens dag är kommen: Nu är det icke tid för ord. Guds Budbärare har framträtt: Nu är det ej tid för tvekan. Öppna då ditt inre öga att du måtte skåda den Älskades anlete och lyssna med ditt inre öra, på det att du måtte höra den ljuva tonen från Hans himmelska röst.
  6. O Guds tjänare! Den gudomliga gåvans klädsel har sytts och färdigställts. Fatta tag i den och kläd dig själv därmed. Avskilj dig från och övergiv världens folk. O du som är vis! Skulle du lyssna på din Herres råd skulle du befrias från träldom under Hans tjänare och se dig upphöjd över alla människor.
  7. O Guds tjänare! Vi har utskänkt en daggdroppe från den gudomliga nådens ocean, måtte människorna dricka därav! Vi har givit en antydan om den Älskades ljuva melodier, om blott människorna lyssnade till den med sitt inre öra! Sväva på glädjens vingar i Guds kärleks atmosfär. Betrakta världens människor såsom livlösa och sök gemenskap med de levande. Den som icke andats in den ljuva doften av den Älskade i denna gryningstid räknas sannerligen till de döda. Han som är den Alltillräcklige förkunnar högt: ”Glädjens rike har inletts, var icke sorgsen! Det dolda mysteriet har uppenbarats, var ej modfällda!” Om du skulle uppfatta denna dags allt överglänsande storhet, skulle du försaka världen och alla som bor där och skynda till vägen som leder till Herren.
  8. O Guds tjänare! Berövade själar är omedvetna om denna segerrika dag och kalla hjärtan har ingen del av värmen från denna flammande eld.
  9. Guds tjänare! Trädet som Vi hade planterat med Försynens hand har frambragt sin avsedda frukt och det glada budskapet som Vi hade förmedlat i Boken har trätt i kraft med full verkan.
  10. O Guds tjänare! Vi uppenbarade Oss för dig en gång i din sömn, men du förblev omedveten därom. Drag dig nu till minnes, så att du må förnimma och skynda med hjärta och själ till Vännen bortom tid och rum.
  11. O Guds tjänare! Säg: O överstepräster! Den Allsmäktiges hand sträckes fram ur molnen, skåda den med nya ögon. Hans majestäts och storhets tecken är avtäckta, skåda dem med rena ögon.
  12. O Guds tjänare! Det eviga rikets Morgonstjärna skiner glänsande ovan Hans viljas horisont och oceanerna av gudomlig frikostighet svallar. Berövad är verkligen den som har misslyckats med att skåda dem och livlös är den som icke har uppnått dem. Slut dina ögon för denna nedre värld, öppna dem inför den ojämförlige Vännens anlete och umgås förtroligt med Hans ande.
  13. O Guds tjänare! Med ett rent hjärta lösgör din tunga och prisa din Herre för att Han har omnämnt dig med sin juvelspridande penna. Kunde du inse storheten i denna gåva, skulle du finna dig vara förlänad evigt liv.

Appendix

Nyckel till stycken översatta av Shoghi Effendi.

Bahá’u’lláh. Axplock (AX) Bahá’í-förlaget, 1978
Bahá’u’lláh. Kitáb-i-Iqan. (KI) Bahá’í-förlaget, 2002.
Shoghi Effendi. The Promised Day is Come. (PDC) (Wilmette:
Bahá’í Publishing Trust, rev. utg. 1996).

Källor till passager

1.4-1.6 ”Den allvetande...död skall aldrig leva.” (AX st106)
1.15 ”O mest älskade...och löven på en gren.” (AX st112)
2.5 ”Vi gör ingen skillnad mellan Hans Budbärare.” (KI s119)
2.5 ”Några av Apostlarna...överträffa de andra.” (KI s110)
2.5 ”Den allvetande Läkaren...och förutsättningar” (AX st138)
2.24 ”Vi har ej...den som vänder på klacken” (KI s44)
2.34 ”O, människobarn!...hat och fiendskap.” (AX st110)
2.35 ”Välsignad och lycklig...folk och släkten.” (AX st117)
2.36 ”O ni mest älskade!...och löven på en gren.” (AX st112)
2.37 ”Stabiliteten i världens...belöning och straff.” (AX st112)
2.51 ”Sannerligen,...Honom skall vi återvända.” (AX st165)
2.53 ”Säg: Detta är Gud...med sina hårklyverier.” (KI s106)

Nedan stående finns i PDC sid 193:

3.4 ”O överstepräster!...fram för att bistå Honom.”
3.10 ”Allt som har tillkännagivits…den Högsta himlen.”
5.3 ”Detta är icke dagen...som leder till den Älskade.”
5.11 ”Säg: O överstepräster!...med rena ögon.”

Fotnoter

  1. Irak.
  2. Ur Lawḥi­Maqsúd, jfr Skrifter av Bahá'u'lláh uppenbarade efter Kitáb-i-Aqdas (Haifa: Bahá’í World Centre, 1988), s. 171, stycke 24.
  3. jfr Koranen 3:1.
  4. jfr Koranen 2:285.
  5. jfr Koranen 2:253.
  6. Se 1.4.
  7. Nödvändigt väsen” (vájibu'l-vujú) åsyftar Gud; denna term användes av muslimska filosofer som al-Farabi och kan spåras till Aristoteles.
  8. Taqvá, översätts här som ”rättfärdighet”, men har flera bibetydelser, såsom fromhet, gudsfruktan och rättsinnigt uppträdande och alla kan inte förmedlas med ett enda ord på engelska eller svenska.
  9. Enligt islamisk lag, gäller religiösa principer (uṣúl, eg. ”rötter”), källorna till den lag som uttryckligen kan härröra från Koranen och hadítherna, medan sekundära lagar och förordningar (furú‘, eg. ”grenar”) har framtagits ur det förstnämnda genom rättsvetenskapligt förfarande (fiqh).
  10. Möjlig hänvisning till Koranen 2:187, som innehåller instruktioner för fastan: ”... ni får äta och dricka till dess den vita strimman av gryningsljuset kan urskiljas mot nattens mörker.”
  11. jfr Koranen 6:91.
  12. En av de riter som muslimska pilgrimer utför under hajj.
  13. Se 1.14.
  14. Muhammed.
  15. jfr Koranen 2:143.
  16. Se 1:18.
  17. Se 1.15.
  18. De subtila entiteternas värld” (‘álam-i-dharr) är en anspel-ning på förbundet mellan Gud och Adam, vilket nämns i Koranen 7:172, ” Och när din Herre låter nya släkten utgå från Adams söners länder, begär Han av dem att de skall vittna om sig själva och frågar: ’Är Jag inte er Herre?’ Då svarar de: ’Jo, vi vittnar att Du är vår Herre!’ .” I en skrift har ‘Abdu'l-Bahá skrivit: ”De subtila entiteternas värld, som det hänsyftas på, är människans verkligheter, specifikationer, individuationer, förmågor och möjligheter i den gudomliga kunskapens spegel. Eftersom dessa möjligheter och förmågor varierar, har de var och en sitt eget specifika krav. Detta krav består i underkastelse och åkallan.” (Má’idiy-i-Ásmání, vol. 2 New Delhi: Bahá’í Publishing Trust), 1984, s. 30.
  19. jfr Koranen 2:156.
  20. jfr Koranen 6:91.