Den gudomlige Älskades kallelse

Förord

”Vid en tidpunkt talade Vi på lagstiftarens språk,” skriver Bahá’u’lláh i Epistel till Vargens son, ”vid en annan på sanningssökarens och mystikerns.” 1 Den aktuella volymen sammanlänkar ett urval av Hans skrifter, vilka uppenbarades på mystikerns språk. Några är vida kända, andra publiceras här på svenska för första gången.

Även om flertalet skrifter i denna samling uppenbarades under Bahá’u’lláhs vistelse i Irak (1853-1863) skrevs den första, poemet känt som Rashḥ-i-ʻAmá, 1852 i Síyáh-Chál och är en av de få skrifter som Han uppenbarade i sitt fädernesland Persien och på vers. Bahá’u’lláh erinrar sig: ”Under de dagar Jag befann Mig i Ṭihráns fängelse kände Jag, trots att de tunga, skavande kedjorna och den stinkande luften tillät Mig blott ringa sömn, under sällsynta stunder av slummer som om något strömmade från Min hjässa ned över Mitt bröst, likt en mäktig flod som störtar sig ned på jorden från toppen av ett högt berg. Därvid kom varje lem i Min kropp att stå i brand. Vid sådana tillfällen yttrade Min tunga det ingen människa skulle uthärda att höra.” 2 Den poetiska återspeglingen av denna erfarenhet, som den förmedlas i Rashḥ-i-ʻAmá, kan troligtvis aldrig framställas fullödigt på ett annat språk; likväl är den föreliggande översättningen ett första försök att skänka en glimt av dess kraft och betydelsefulla teman.

Under de två år i Irak som Bahá’u’lláh sökte avskildhet i Kurdistans bergstrakter, långt från den illvilja och söndring som hade fördärvat bábí-samfundet i Bagdad, lockade ryktet om Hans närvaro i Sulaymaniyya religiöst lärde och mystiker i den regionen, bland dem framstående sufi-ledare, att söka upp Den som levde som en enkel dervisch och likväl visade upp en djupsinnig visdom och uttryckskraft utan motstycke. ”Genom sina talrika samtal och epistlar,” skriver Shoghi Effendi, ”öppnade Han nya vyer för deras ögon, löste den villrådighet som oroade deras sinnen och avslöjade den inre betydelsen hos många dittills oklara stycken i skrifter av olika uttolkare, poeter och teologer… ’På kort tid’, vittnar ‘Abdu’l-Bahá, ’blev Kurdistan djupt attraherat av Hans kärlek. Under denna period levde Bahá’u’lláh i fattigdom. Hans klädesplagg var den fattiges och behövandes. Hans föda var den utblottades och obetydliges. En majestätisk stämning omgav Honom likt middagssolen. Överallt vördades och älskades Han högeligen.’” 3

När Bahá’u’lláh återvände till Bagdad följde Hans kurdiska beundrare Honom. Åsynen av islams teologer och sufi-ledare som flockades för att besöka Bahá’u’lláh förvånade stadens religiösa ledare, som även de började söka Hans närhet – och blev hänförda. Deras aktning för Honom attraherade i sin tur andra, allt från poeter och mystiker till regeringstjänstemän, vilket vann Honom ytterligare ryktbarhet.

Denna period, informerar oss Shoghi Effendi, bevittnar en ”oerhörd utvidgning i omfång och mängd av Bahá’u’lláhs skrifter… Verserna som under de åren strömmade från Hans penna, av Honom själv beskrivna som ’ett ymnigt regn’, i form av epistlar, uppmaningar, kommentarer, försvarsskrifter, avhandlingar, profetior, böner, oden och särskilda skrifter” återupplivade och omvandlade bábí-samfundet. Det var en så produktiv period att de oupptecknade verser som Han uppenbarade under ett enda dygn i genomsnitt motsvarade antalet verser i Koranen. ”Vad beträffar de verser som Han antingen dikterade eller själv nedtecknade, var deras antal icke mindre enastående än rikedomen av det material som de omfattade och mångfalden av de ämnen som de avhandlade.” 4

Bland de ”ovärderliga skatter som sköljts upp från Bahá’u’lláhs uppenbarelses böljande ocean” under dessa dagar finns Bahá’u’lláhs ”största mystiska komposition”, Sju dalar, som ”beskriver de sju stadier som sökarens själ måste genomkorsa innan den kan uppnå syftet med sin tillvaro.” 5 Senare i ʻAkká skriver Han och förklarar:

Denna skrift uppenbarades på folkets språk under dagarna innan Vårt tillkännagivande. Anledningen till att den uppenbarades var mottagandet av ett brev riktat till det Heligaste hovet i Irak från en man med sunni-tro, som var både lärd och mystiker. Skriften blev därför, i överensstämmelse med gudomlig visdom, uppenbarad på det sätt som var gängse bland folket. Emellertid har varje själ som i denna dag fäst sin blick på den Högsta horisonten och erkänt den ende sanne Guden, i sanning nått fram till var och en av de sju dalar eller sju stadier som omnämns däri. 6

Liksom Manṭiqu’ṭ-Ṭayr (Fåglarnas samspråk), ‘Aṭṭárs poem från 1100-talet, beskriver Sju dalar en färd genom sju stadier i sökandet efter Gudomen. Emellertid är sökandet i Sju dalar också ett sökande som äger rum i ett sammanhang som definieras av den nära förestående gryningen av en ny uppenbarelse – och i sanning närvaron av den Älskade själv.

Att den mystiska färden inte kan inskränkas till ett fastslaget schema, inte heller sökandet efter den gudomlige Älskade till en rad av åtskilda stadier, framhävs i ett antal andra skrifter, av vilka fyra inkluderas här. Volymen avslutas med Fyra dalar, en skrift riktad till en av Bahá’u’lláhs hängivna beundrare från Kurdistan. I stället för att beskriva ett framåtskridande i stadier, skildrar den fyra olika stigar som leder till Gud.

De nuvarande återgivningarna av Sju dalar och Fyra dalar är baserade på översättningar av Marzieh Gail, gjorda i samråd med Ali-Kuli Khan, publicerade 1945. Även om de tidigare översättningarna innehåller många utsökta, inspirerande avsnitt, erfordrades vissa ändringar för klarhet och korrekthet.

Förhoppningsvis kan publiceringen av denna bok bidra till en djupare förståelse av de mystiska dimensionerna i Bahá’u’lláhs budskap och inspirera till en större entusiasm och iver i uppstämmandet av den gudomlige Älskades himmelska kallelse: ”Ty, emedan varje älskare i gångna tider tillbad och sökte sin Älskade, är det nu den Älskade själv som kallar sina älskare och inbju­der dem att nå Hans närvaro.” 7

1
Rashḥ-i-ʻAmá
(Molnslöjorna i rikena därovan)

1. Det är av Vår hänryckning som molnslöjorna i rikena därovan strömmar ned; 8
   det är av Vår hymn som trons mysterier strömmar ned.

2. Östanvinden bär Cathays hänförande mysk;
   denna ljuvt parfymerade bris från Våra ringlande lockar strömmar ned.

3. Prydnadens sol har stigit upp ovan Guds anlete;
   skåda den mystiska sanning som från Hans anlete strömmar ned.

4. Renhetens hav har svallat av den sanna återföreningens våg;
   denna dyrbara, sällsamma gåva från vår hänryckning strömmar ned.

5. Kärlekens skatter låg dolda i hjärtat av Fars;
   från denna skattgömma trohetens pärlor strömmar ned.

6. Rosens prakt oss bringar det mest utsökta vinets extas;
   denna behagfulla musik från herraväldets klingande toner strömmar ned.

7. Domedagens basunstöt, den fröjdefulla sällheten hos himmelens kallelse –
   båda i ett enda andetag från himmelens fäste nu strömmar ned.

8. Dagen ”Jag är Han” från Vårt anlete strålande lyser fram;
   tidsåldern ”Han är Han” från Vår bräddfulla bägare strömmar ned.

9. Ur Vårt hjärtas källsprång har Guds himmelska flod flödat;
   denna bägare med honungsljuv nektar från Våra rubinröda läppar strömmar ned.

10. Guds dag har infriats, ty skåda, Herren har uppenbarats;
    detta underbara budskap från Ṭás melodi strömmar ned.

11. Skåda Bahás utflödande nåd, givmildheten från skyarna därovan,
    som förenad till en enda sång med Guds egen röst strömmar ned.

12. Skåda Herrens leviatan, skåda Hans heliga anlete;
    skåda hjärtats välsignelser som från Hans tron strömmar ned.

13. Skåda Paradisets palm, skåda Duvans kutter;
    skåda de härliga hymner som i renaste ljus strömmar ned.

14. Skåda den själabedårande sången, skåda slagen på trumman;
    skåda de heliga rytmer som från Vår hand strömmar ned.

15. Skåda det gudomliga Ansiktet! Skåda paradisets jungfru!
    Skåda den nåd som över världen från Vår hand strömmar ned.

16. Skåda det evigt bestående Anletet! Skåda kalkbärarens tjuskraft!
    Skåda den kristallklara drycken som från Vår bräddfyllda bägare strömmar ned.

17. Skåda Moses eld, se Hans hand som lyser vit;
    skåda Sinais hjärta – från Vår hand allt strömmar ned.

18. Lyss till den druckne älskarens suckar, skåda trädgården fagert blommande;
    skåda den sällhet som från Hans närvaro bland er strömmar ned.

19. Skåda Há’s strålande anlete, skåda Bá’s praktfulla dräkt;
    skåda den gudomliga elegans som från Vår penna strömmar ned.

20. Detta är ankomstens farkost, dessa är molnen med klart vatten;
    dessa är sångfåglars drillar som från Vår flyktiga springkälla strömmar ned.

2
Sju dalar

En beskrivning av de mysterier som ligger inneslutna i uppstigandets stadier för dem som söker färdas till Gud, den Allsmäktige, den Evigt förlåtande.

I GUDS, DEN NÅDEFULLES,
DEN BARMHÄRTIGES NAMN!

1. Pris vare Gud, som frambragt varandet ur intet; ingraverat ett mått av sin evighets mysterier på människans skrifttavla; ur det gudomliga yttrandets gömmor undervisat henne om det hon saknat kännedom; gjort henne till en tydlig bok för dem som har trott och uppgivit sina själar; givit henne att, i denna mörka och sönderfallande tid, i alla ting skåda en ny skapelse och fått henne att tala ur djupet av evighetens hjärta med en ny och underbar röst, förkroppsligad i det Fulländade templet. 9 Och allt i detta syfte: att varje människa i och av sig själv, inför sätet för sin Herres uppenbarelse, må betyga att det icke finnes någon Gud utom Han och att var och en må nå det verkligheternas krön där ingen skall betrakta någonting utan att hon skall förnimma Gud däri. Detta är visionen av den prakt som har nedlagts i alla tings verklighet; ty i övrigt är Han, upphöjd vare Hans härlighet, fullständigt helgad över att ses eller bevittnas: ”Ingen kan se Honom, men Han ser allt. Han är den Outgrundlige, den Allunderrättade.” 10

2. Och Jag prisar och förhärligar det ursprungliga Hav som utgått från det osynliga Väsendets hav och den ursprungliga Morgon som brutit fram över enhetens horisont och den ursprungliga Sol som uppstigit på den eviga strålglansens himmel och den ursprungliga Eld som tänts av evighetens ljus i enhetens nisch: Han som bär namnet ”Aḥmad” i de upphöjdas konungadöme och ”Muḥammad” bland Guds älskade och ”Maḥmúd” i de uppriktigas rike 11 och ”vilket ni än åkallar är Hans namn de vackraste” 12 i de insiktsfullas hjärtan. En överflödande, beständig och evig frid vile över Hans släkt och Hans följeslagare!

3. Vidare har Jag lyssnat till vad kunskapens näktergal sjungit på grenarna i ditt innersta väsens träd och erfarit vad visshetens duva kuttrat på grenarna i ditt hjärtas lövsal. Jag tycker Mig ha inandats renhetens väldofter från din kärleks klädnad och uppnått din närvaro genom att studera ditt brev. Jag noterade även att du nämnde din död i Gud och ditt liv genom Honom och den kärlek du hyser till Guds älskade, till manifestationerna av Hans namn och gryningsplatserna för Hans egenskaper. Jag har därför för avsikt att bekanta dig med heliga och strålande tecken från maktens och härlighetens riken, att de måhända kan föra dig närmare helighetens, närhetens och skönhetens förgård och leda dig till en ställning i vilken du ej skall se något i hela existensen utom din Älskades helgade anlete och kommer att betrakta hela skapelsen endast såsom en dag där ingen sågs vara värdig att omnämnas. 13

4. Om detta sjöng enhetens näktergal i sin mystiska avhandlings trädgård 14 och sade ”Och på ditt hjärtas tavla kommer en skrift att framträda om de subtila mysterierna i versen: ’Frukta Gud, och Gud skall undervisa dig’ och din andes fågel skall minnas den uråldriga praktens helgedomar och på längtans vingar sväva in i den påbudets himmel som är ’Vandra de vägar som din Herre har utstakat’ och ta del av gemenskapens utsökta frukter i trädgårdarna tillhörande yttrandet ’Ät sedan av all slags frukt.’ ” 15

5. Vid Mitt liv, o vän! Smakade du frukterna från dessa grönskande träd som framsprungit ur den sanna förståelsens jordmån, när Hans vä­sens strålande ljus återspeglats i Hans namns och egenska­pers speglar, skulle längtan bemäktiga sig tålamodets och återhållsamhetens tyglar ur din hand och sätta din ande i rörelse med Hans ljus prakt. Du kommer att lockas från detta näste i stoftet till din sanna och himmelska boning i den mystiska kunskapens hjärta och uppnå en ställning där du kommer att sväva i skyn alldeles såsom du träder på jorden och kommer att gå på vattnet såsom du rör dig över land. Må det därför glädja Mig och dig och envar som uppstiger till kunskapens himmel och vars hjärta vederkvickts av visshetens brisar som fläktar över hans inre väsens ängar från den Allbarmhärtiges Saba. Frid vare med honom som följer vägledningens stig! 16

6. Och vidare: De stadier som kännetecknar vägfararnas resa från den förgängliga hemvisten till det himmelska hemlandet sägs vara sju. Somliga har kallat dem sju dalar, andra sju städer. 17 Och det sägs att förrän den vägfarande tar avsked från jaget och genomkorsar dessa stadier, skall han ej uppnå närhetens och återföreningens ocean, ej heller smaka det oförlikneliga vinet.

7. Det första är SÖKANDETS DAL. Springaren i denna dal är tålamod; utan tålamod kommer vägfararen på denna resa ingenstans och uppnår intet mål. Ej heller skall han någonsin låta sig nedslås: Om han så strävar i hundra tusen år och ändå ej lyckas skåda Vännens skönhet, får han icke vackla. Ty de som söker den Kaba som är ”för Oss” gläds av underrättelsen: ”På Våra vägar skall Vi förvisso leda dem.” 18 I sitt sökande har de kraftfullt omgjordat sina tjänandets länder och färdas i varje ögonblick från försumlighetens plan till sökandets rike. Intet band skall hålla dem tillbaka och intet råd skall avskräcka dem.

8. Det åligger dessa tjänare att rena hjärtat, som är de gudomliga skatternas källsprång, från varje märke, att avhålla sig från efterhärmning, vilket är att följa i sina förfäders fotspår, och att stänga vänskapens och fiendskapens dörr för alla jordens människor.

9. På denna resa når sökaren en ställning där han ser allt skapat förvirrat irra omkring i sökandet efter Vännen. Hur mången Jakob får han icke se, som söker efter sin Josef; hur mången älskare kommer han icke skåda, som hastar åstad till den högt Älskade. En värld av dyrkande själar kommer han att bevittna längs vägen till den Dyrkade! I varje ögonblick finner han en viktig angelägenhet, i varje stund blir han medveten om ett nytt mysterium; ty han har avskilt sitt hjärta från båda världarna och begivit sig åstad för att finna den Älskades Kaba. Vid varje steg kommer det osynliga riket att bistå honom och hettan i hans sökande att öka.

10. Man måste bedöma sökandet med kärlekens Majnún som måttstock. 19 Det förtäljs att man en dag träffade på Majnún då han med tårarna flödande siktade stoftet. De frågade: ”Vad gör du?” Han svarade: ”Jag söker efter Laylí.” ”Ve dig!” ropade de. ”Laylí är av ren ande och ändå söker du henne i stoftet!” Han svarade: ”Jag söker henne överallt; måhända finner jag henne någonstans.”

11. Ja, även om de vise finner det skamligt att söka herrarnas Herre i stoftet, vittnar detta dock en intensiv iver i sökandet. ”Vemhelst som ihärdigt söker efter något skall finna det.” 20

12. Den sanne sökaren jagar intet utom föremålet för sitt sökande och älskaren har ingen önskan utom återförening med sin älskade. Ej heller skall sökaren nå sitt mål om han icke offrar allt. Det vill säga, vad än han har sett, hört eller förstått, allt måste han räkna för intet genom ”det finnes ingen Gud”, på det att han må träda in i andens rike, vilket är staden ”utom Gud”. 21 Möda fordras om vi skall söka Honom; iver krävs om vi skall dricka av den nektar som är återförening med Honom och om vi läppjar av denna kalk skall vi förkasta världen.

13. På denna färd dväljes den resande i varje boning, oavsett hur anspråkslös, och vistas i varje land. I varje ansikte söker han Vännens skönhet; i varje trakt letar han efter den Älskade. Han ansluter sig till varje sällskap och söker gemenskap med varje själ, på det att han måhända i något hjärta skall urskilja den Älskades hemlighet, eller i något ansikte skåda den Dyrkades skönhet.

14. Och om han, med Skaparens hjälp, på denna resa finner ett spår efter den spårlöse Vännen, och från den himmelske härolden inandas väldofterna från den sedan länge förlorade Josef, skall han genast träda in i KÄRLEKENS DAL och förtäras i kärlekens eld. I denna stad är hänförelsens himlavalv rest, här strålar längtans världsupplysande sol och här flammar kärlekens eld. Och när kärlekens eld flammar, bränner den till aska förnuftets skörd.

15. Nu är vägfararen omedveten om sig själv och om allt förutom sig själv. Han ser varken okunnighet eller kunskap, varken tvivel eller visshet; han kan icke skilja vägledningens morgon från villfarelsens natt. Han flyr från såväl otro som tro och finner i dödligt gift sitt hjärtas befrielse. Därför säger ‘Aṭṭár:

    För den otrogne, villfarelse,
    för den trogne, tro;
    för ‘Aṭṭárs hjärta,
    ett uns av din smärta.

16. Springaren i denna dal är smärta; och funnes ej smärta tog denna resa aldrig slut. På detta plan har älskaren ingen tanke annat än på sin Älskade och söker ingen tillflykt annan än Vännen. I varje ögonblick offrar han hundra liv på den Älskades stig, för varje steg kastar han tusen huvuden inför Hans fötter.

17. O Min broder! Icke förrän du träder in i kärlekens Egypten kommer du att skåda Vännens Josef-lika skönhet och icke förrän du, likt Jakob, försakar dina yttre ögon kommer du att öppna ditt inre väsens öga och icke förrän du brinner med kärlekens eld skall du befinna dig i den sanna längtans famn.

18. En älskare fruktar intet och kan ej lida någon skada: Du ser honom kall i elden och torr i havet.

    En älskare är den
    som är kall i helvetets eld;
    en vis man är den
    som är torr i havets vågor. 22

19. Kärleken erkänner ingen existens och önskar intet liv: I döden ser den liv och i förnedring söker den ära. För att förtjäna kärlekens vanvett måste man äga ett överflöd av förnuft; för att förtjäna Vännens bojor måste man vara fri i anden. Välsignad den hals som fångas i Hans snara och lyckligt det huvud som faller i stoftet på Hans kärleks stig. Därför, o vän, giv upp ditt jag på det att du må finna den Oförliknelige, och sväva bortom denna timliga värld på det att du må finna ditt näste i himmelens boning. Var såsom intet om du vill tända varandets eld och vara redo för kärlekens stig.

    Aldrig tillåter kärleken
    en levande själ att dess väg gå;
    aldrig bevärdigar sig falken
    att ett livlöst byte slå. 23

20. Kärleken sätter i varje ögonblick en värld i brand och ödelägger varje trakt vari den reser sin fana. Tillvaro äger ej bestånd i dess konungadöme; de vise äger ingen myndighet i dess rike. Kärlekens leviatan slukar förnuftets mästare och dräper kunskapens herre. Den dricker de sju haven men dess hjärtas törst är likväl osläckt och den frågar: ”Finnes ännu icke mer?” 24 Den skyr sitt eget jag och drar sig undan allt på jorden.

    Kärleken skyr denna världen
    och den nästa likså;
    hos honom finnes galenskaper
    sjuttio och två. 25

21. Kärleken har fjättrat en myriad offer och genomborrat en myriad vise män med sin pil. Vet att varje rodnad du ser i världen är från dess vrede och varje blekhet på människors kinder från dess gift. Den skänker inget botemedel annat än döden och vandrar ej annat än i utplåningens dal. Likväl är dess gift på älskarens läppar ljuvare än honung och dess dödliga sting i sökarens åsyn skönare än hundra tusen liv.

22. Därför måste det sataniska jagets slöjor brännas bort i kärlekens eld, på det att anden må bli renad och förädlad och sålunda kunna förnimma ställningen hos Honom, förutan vilken världen icke skulle ha blivit skapad. 26

    Tänd kärlekens eld och bränn bort alla ting;
    träd sedan in i de älskandes rike. 27

23. Och om älskaren, bekräftad av Skaparen, undflyr klorna på kärlekens örn kommer han att träda in i KUNSKAPENS RIKE och gå från tvivel till visshet och vända sig från de egensinniga begärens mörker till gudsfruktans ledande ljus. Hans inre öga kommer att öppnas och i förtrolighet kommer han att samtala med sin Älskade. Han kommer att låsa upp sanningens och åkallans portar och stänga de fåfängliga inbillningarnas dörrar. Han är i detta rike nöjd med det gudomliga påbudet och ser krig som fred och finner i döden innebörden av evigt liv. Med både inre och yttre ögon bevittnar han uppståndelsens mysterier, både i skapelsens riken och i människors själar, och med ett andligt hjärta uppfattar han Guds visdom i Hans ändlösa uppenbarelser. I havet finner han en droppe, i en droppe ser han havets hemligheter.

    Klyv atomens hjärta, och si!
    Däri skall du finna en sol. 28

24. Blickande med den fullständiga insiktens öga ser vägfararen i denna dal varken motsägelser eller orimligheter i Guds skapelse, och i varje ögonblick utbris­ter han: ”Inga brister står att finna i Guds, den Barmhärtiges, skapelse. Lyft på nytt din blick: Kan du finna det minsta fel?” 29 I orätt ser han rättvisa och i rättvisa nåd. I okunnighet finner han mången kunskap dold och i kunskap myriader visdomar manifesterade. Han spränger kroppens bur och lösgör sig från lidelsernas grepp och umgås med det odödliga rikets invånare. Han klättrar uppför den inre sanningens stegar och hastar till de inre meningarnas himmel. Han färdas i arken ”Vi kommer förvisso att visa dem Våra tecken i världen och inom dem själva” och seglar på havet ”till dess det står klart för dem att det är sanningen.” 30 Och om han möter orättvisa skall han ha tålamod, och om han utsätts för vrede skall han visa kärlek.

25. Det sägs att det en gång var en älskare som i många år varit åtskild från sin älskade och försmäktat i avlägsenhetens eld. Av kärlekens lag var hans hjärta tömt på tålamod och hans kropp trött på hans ande; han ansåg livet utan henne vara ett gyckelspel och världen förtärde honom. Sällan fann han andrum i sin längtan och hur mången natt höll icke smärtan över henne sömnen borta. Blott en suck kvarstod av hans slitna kropp och hans hjärtas sår hade förvandlat honom till en klagovisa. Villigt skul­le han ha givit ett tusen liv för en munfull från hennes närvaros bägare, men ej heller detta var honom inom räckhåll. Läkarna visste ingen bot för honom och vänner skydde hans sällskap. Ty läkare har inget botemedel för en kärlekssjuk om ej den älskades ynnest förlöser honom.

26. Slutligen mognade förtvivlans frukter på hans längtans träd och hoppets eld falnade till aska. Så en natt stod han ej längre ut med livet, lämnade sitt hem och begav sig till marknadsplatsen. Plötsligt följdes han av en väktare. Han började springa, jagad av denne väktare. Därpå kom fler väktare och spärrade varje flyktväg för den utmattade. Den stackars mannens gråt vällde fram ur hjärtat och han sprang av och an medan han jämrade sig: ”Säkert är denne väktare ‘Izrá’íl, min dödsängel, som så ihärdigt förföljer mig, eller en människoplågare, driven av hat och illvilja.” Hans fötter bar honom vidare – denne olycklige, blödande av kärlekens pil – samtidigt som hans hjärta klagade. Slutligen kom han till en trädgårdsmur och med obeskrivlig smärta och svårighet klättrade han upp på den. Han såg att den var mycket hög men glömsk av sitt liv kastade han sig ned i trädgården.

27. Och där såg han sin älskade med en lykta i handen, letande efter en ring hon hade tappat. När den bedårade älskaren fick se sin hänförande älskade drog han ett djupt andetag, lyfte sina händer i bön och ropade: ”O, Gud! Skänk denne väktare ära, rikedom och långt liv. Ty väktaren var Gabriel som vägledde denne stackare; eller Isráfíl som skänkte denne olycklige liv!”

28. Hans ord var förvisso sanna, ty han hade funnit mången dold rättvisa i väktarens skenbara grymhet och sett hur mycket barmhärtighet som låg dold bakom slöjan. Med en vredeshandling hade väktaren förenat en som törstat i kärlekens öken med den älskades hav och skingrat åtskillnadens mörker med återföreningens strålande ljus. Han hade lotsat en som var avlägsen till närhetens trädgård och väglett en plågad själ till hjärtats läkare.

29. Om nu älskaren hade kunnat se slutet skulle han från början ha välsignat väktaren, tillbett Gud å hans vägnar och sett hans grymhet som rättvisa; men eftersom slutet var dolt för honom jämrade han sig och klagade i början. Men eftersom de som färdas i den sanna kunskapens odlingsmarker ser änden i begynnelsen ser de fred i krig och försoning i fiendskap.

30. Sådant är tillståndet för vägfararna i denna dal, men folket i dalarna ovanför denna ser slutet och begynnelsen såsom ett. Ja, de ser varken ”begynnelse” eller ”slut” och bevittnar varken ”först” eller ”sist”. Ja, snarare är det så att inbyggarna i odödlighetens stad, de som har sin boning i den himmelska trädgården, över huvud taget ej ser ”varken först eller sist”. De flyr allt som är först och avvisar allt som är sist. Ty de har lämnat namnens världar bakom sig och snabbt som blixten flytt bortom egenskapernas världar. Sålunda har det sagts: ”Fulländningen av tron på gudomlig enhet är att förneka att Han innehar några som helst egenskaper.” 31 Och de har tagit sin boning i det gudomliga Väsendets skugga.

31. Därför har Khájih ‘Abdu’lláh 32 – må Gud, den Högste, helga hans välsignade själ – gjort ett subtilt påpekande och yttrat ett vältaligt ord om innebörden av ”Led oss på den raka stigen” 33 vilket lyder ”Visa oss den rätta vägen. Det vill säga, ära oss med kärleken till Ditt väsen, på det att vi må befrias från att ägna oss åt oss själva och åt vadhelst annat än Dig och må bli helt och hållet Dina, på det att vi må känna endast Dig och se endast Dig och tänka på ingen utom Dig.”

32. Ja, de rentav svävar över detta tillstånd, såsom det sagts: ”Kärlek är en slöja mellan älskaren och den älskade.” ”Mer än detta har jag icke lov att yppa.”

33. Vid denna timma har den sanna kunskapens morgon grytt och vägfarandets och vandrandets lyktor släckts.

    Även för Mose var detta dolt,
    trots Hans dygd och fröjd.
    Må då du som inga vingar har,
    ge upp allt hopp att ta höjd. 34

34. Om du är en andaktens och bönens man, svinga dig då upp på de vingar som är bistånd från de heliga, på det att du må skåda Vännens mysterier och nå fram till den Älskades ljus. ”Vi tillhör i sanning Gud och till Honom skall vi vända åter.” 35

35. Efter att ha passerat genom Kunskapens dal, som är det sista begränsade stadiet, kommer vägfararen till ENHETENS FÖRSTA STADIUM och dricker ur enhetens bägare och skådar manifestationerna av enhet. På dettas stadium genomtränger han mångfaldens slöjor, flyr sinnlighetens värld och stiger upp till enhetens himmel. Med Guds öra hör han; med Guds öga skådar han den gudomliga skapelsens mysterier. Han träder in i Vännens inre helgedom och som en förtrolig vän delar han den högt Älskades paviljong. Han sträcker fram sanningens hand ur den Oinskränktes ärm och han uppenbarar den gudomliga maktens mysterier. Han ser hos sig själv varken namn, anseende eller rang utan finner sin egen ära i att ära Gud, och i Guds namn ser han sitt eget. För honom ”kommer alla sånger från den allenarådande Konungen” och varje melodi kommer från Honom. Han sitter på tronen ”Säg: Allt kommer från Gud” 36 och vilar på sätet ”Det finnes ingen kraft eller styrka utom hos Gud.” 37 Han betraktar allt med enhetens öga och ser de lysande strålarna från Sanningens sol skina från det gudomliga Väsendets gryningspunkt över allt skapat i lika mån, och skådar enhetens ljus återspeglat över hela ska­pelsen.

36. Det är känt för ers eminens att alla de olikheter i tillvarons riken vägfararen skådar under färdens olika stadier härrör från hans egen synförmåga. Vi skall ge ett exempel på detta, på det att betydelsen må stå helt klar. Be­trakta den synliga solen: Ehuru den strålar med samma sken över hela tillvaron och på befallning av uppenbarelsens Herre skänker ljus åt hela skapelsen, uppenbarar den sig och sprider sina håvor på varje plats allt efter den platsens förutsättningar. I exempelvis en spegel återger den sin skiva och form, och det beror på spegelns klarhet; genom en kristall får den eld att framträda och i andra föremål visar den endast effekten av sitt sken men icke sin skivas hela form. Och likväl fostrar den, på Skaparens befallning, genom den effekten varje ting utifrån dess egenskaper, alldeles såsom du iakttager.

37. Likaledes framträder färger i varje föremål i enlighet med dess natur. I exempelvis ett gult glas lyser strålarna gula, i ett vitt glas är de vita och i ett rött är röda strålar synliga. Dessa olikheter utgår från föremålet självt och ej från ljuset. Och om en plats avskärmas från ljuset, såsom av väggar och ett tak, blir den helt och hållet berövad solens ljus och utan dess strålar.

38. Sålunda har vissa svaga själar stängt in kunskapens vidder inom jagets och lidelsens murar, och under okunnighetens och blindhetens mantel, och har därvid avskärmat sig från den mystiska solens ljus och från den evigt Älskades mysterier. De har förirrat sig fjärran från den juvellika visdomen i budbärarnas Herres 38 strålande tro, har utestängts från den Allskönes inre förgård och har förvisats från härlighetens Kaba. Sådant är värdet hos denna tidsålders människor!

39. Och om en näktergal svävar bortom jagets lera och vistas i hjärtats rosengemak och med arabiska melodier och ljuva persiska toner förtäljer Guds mysterier – varav ett enda ord återuppväcker varje livlös form och utgjuter helighetens ande över varje multnande ben – skulle du skåda tusen missunnsamma näbbar och en myriad hatiska klor jaga Honom och med all sin makt trakta efter Hans vissa död.

40. Ja, för en skalbagge tycks en ljuv doft motbjudande, och för den som lider av snuva gagnar en angenäm parfym intet. Därför har det till ledning för de okunniga sagts:

    Se till att från snuva och täppa bli ren;
    och låt dig så fyllas av Guds andes sken. 39

41. Kort sagt, tingens olikheter har nu blivit uppenbara. När vägfararen således blott blickar på platsen för framträdandet – det vill säga, när han enbart betraktar glaset – ser han gult och rött och vitt. Och så är det att stridigheter råder bland människorna och ett dunkelt stoft från inskränkta sjä­lar har lagt sig över världen. Andra fäster sin blick på ljusets glans medan ytterligare andra har druckit av enhetens vin och ser intet utom själva solen.

42. När vägfararna genomkorsar dessa tre olika plan skiljer sig deras förståelse och deras ord därefter och därför har tecknet på konflikt ständigt framträtt på jorden. Ty det finnes somliga som vistas på den gudomliga enhetens plan och talar om den världen, och några bebor begränsningens riken, och några jagets ställningar, medan åter andra är helt avskärmade. Därför gör denna dags okunniga, de som ej har någon del i den gudomliga Skönhetens strålglans, vissa anspråk och i varje tid och cykel åsamkar de männ­iskorna från den gudomliga enhe­tens hav det de själva förtjänar. ”Om Gud skulle straffa människorna för deras förvända gärningar, skulle Han på jorden ej lämna en levande varelse. Men till en utsatt tidpunkt beviljar Han dem en frist.” 40

43. O Min Broder! Ett rent hjärta är såsom en spegel, rengör det med den polityr som är kärleken till och avskiljandet från allt utom Gud, på det att den sanna solen må lysa däri och den eviga morgonen gry. Då kommer du klart att förstå betydelsen av ”Varken jord eller himmel kan rymma Mig. Det som ensamt kan rymma Mig är hjärtat hos den som tror på Mig.” 41 Och du kommer att fatta ditt liv i din hand och med oändlig längtan offra det inför din nyligen funne Älskade.

44. Närhelst ljuset från enhetens Konungs uppenbarelse lyser på hjärtats och själens tron, blir Hans strålglans synlig i varje lem och kroppsdel. Då framstrålar ur mörkret mysteriet i den välkända traditionen: ”En tjänare dras till Mig i bön till dess Jag svarar honom, och när Jag svarat honom blir Jag det öra varmed han hör…” 42 Ty sålunda har husets Herre framträtt i sitt hem och boningens alla pelare lyser av Hans ljus. Och eftersom ljusets görande och låtande kommer från Ljusgivaren, så rör sig alla genom Honom och står upp genom Hans vilja. Detta är det källsprång ur vilket de nära dricker, såsom det sagts: ”En källa varur de som är nära Gud skall dricka.” 43

45. Ingen bör emellertid uppfatta att dessa yttranden antyder förkroppsligandet eller nedstigandet av Guds världar till Hans skapelsers nivåer, ej heller bör de leda ers eminens till sådana missuppfattningar. Ty Gud är till sitt väsen helgad bortom allt uppstigande och nedstigande, inträde och utträde. Han har i all evighet varit upphöjd bortom sin skapelses egenskaper, och kommer för evigt att så förbliva. Ingen människa har någonsin känt Honom, ingen själ har någonsin begripit Hans varandes natur. I Hans kunskaps dal går varje mystikens vandrare vilse, i förståelsen av Hans väsen är varje helgon förvirrat. Helgad är Han över de vises förståelse, upphöjd är Han bortom de lärdes kunskap! ”Vägen är spärrad och allt sökande förvägras. Hans bevis är Hans tecken, Hans vittnesbörd Hans varande.” 44

46. Därför har de som älskar den Älskades anlete sagt: ”O, Du vars väsen allena kan leda till Hans väsen och som övergår all likhet med Hans varelser.” 45 Hur kan absolut intighet sporra sin springare på evighetens fält eller en flyktig skugga nå den eviga solen? Vännen tilltalad med orden ”Vore det icke för Dig” har sagt ”har Vi misslyckats att lära känna Dig” och den Älskade åsyftad med orden ”eller ännu närmare” har sagt, ”ej heller nått Din närvaro.” 46

47. Ja, de hänvisningar som har gjorts till den mystiska kunskapens nivåer rör kunskapen om strålglansen hos denna Sanningens sol då den återspeglas i olika speglar. Och strålglansen från detta ljus finnes i hjärtana, ehuru dold under de själviska begärens och världsliga bindningarnas slöjor, likt ett ljus i en lykta av järn, och endast då lock­et lyfts når ljusets sken ut.

48. På samma sätt är det att när du renar ditt hjärta från bländverkens slöjor blir enhetens ljus uppenbara.

49. Det står således klart att icke ens dessa strålar är utsatta för utgång el­ler tillbakagång – än mycket mindre detta varandets Väsen och efterlängtade Mysteri­um. O Min Broder, begrunda dessa frågor i sökandets anda, icke i blind efterhärmning. En sann vägfarare kommer ej att avskräckas av de hinder som ord utgör eller skrämmas av antydningars inflytande.

    Hur kan ett förhänge skilja älskaren från hans älskade;
    när Alexanders mur ej kan skilja dem åt? 47

50. Hemligheter är många och främlingar myriader. Rader av böcker förmår ej rymma den Älskades mysterium, ej heller kan det uttömmas på dessa sidor ehuru blott ett ord, blott ett tecken. ”Kunskap är en punkt, vilken de dåraktiga har mångfaldigat.” 48

51. Dra sedan av detta slutsatser om skillnaderna mellan världarna. Ehuru de gudomliga världarna är oräkneliga omtalar somliga dem som varande fyra: tidens värld, som både har en begynnelse och en ände; fortvarons värld, som har en begynnelse men vars ände icke är uppenbar; den ursprungliga verklig­hetens värld, vars begynnelse ej kan ses, men som bekant har en ände, och evighetens värld, där varken begynnelse eller ände kan urskil­jas. Även om det finnes många olika uttalanden om dessa ämnen skulle en detaljerad genomgång av dem leda till trötthet. Således har några sagt att den ursprungliga verklighetens värld varken har begynnelse eller ände och har jämställt evighetens värld med det osynliga, oåtkomliga och ovetbara Väsendet. Andra har kallat dessa den himmelska förgårdens, det himmelska herraväldets, det gudomliga rikets och den förgängliga tillvarons världar.

52. Vidare har resorna på kärlekens stig beskrivits som fyra: Från skapelserna till den Sanne; från den Sanne till skapelserna; från skapelserna till skapelserna och från den Sanne till den Sanne.

53. Det finnes åtskilliga yttranden från gångna tiders vise och mystiker, vilka Jag ej nämnt här enär Jag ogillar ymnigt ci­terande av gångna tiders yttranden; ty att citera andras ord vittnar om förvärvad lär­dom, icke om gudomlig förläning. Den omfattning i vilken Jag citerat här är av hänsyn till människors sedvänjor och det som är de lärdes bruk. Vidare ligger sådana ting utanför ramen för denna epistel. Min obenägenhet att återge deras ord beror ej på stolthet, utan snarare är den manifesterandet av visdom och uppenbarandet av nåd.

    Om Khiḍr borrade skeppet på havet i sank;
    Finnes i denna orätt tusenfalt rätt fördolt. 49

54. För övrigt betraktar sig Denne tjänare som helt förkommen och obetydlig även inför en av Guds älskade, hur mycket ring­are icke då i Hans heligas närvaro. Förhärligad vare Min Herre, den allra Högste! Dessutom är Vår avsikt att beskriva stadierna på vägfararens färd, ej att beskriva mysti­kernas motstridiga yttranden.

55. Ehuru ett kortfattat exempel har givits beträffande begynnelsen och änden av den relativa och förgängliga världen ges emellertid ytterligare ett belysande exempel nu, på det att den fulla betydelsen må bli tydlig. Ers eminens kan exempelvis begrunda sitt eget jag. Ni är den förste i förhållande till er son och den siste i förhållande till er fader. I er yttre skepnad framvisar ni en bild av styrka i den gudomliga skapelsens riken, i ert inre väsen uppenbarar ni de dolda mysterier som är den gudomliga skänk som nedlagts inom er. Och således besitter ni egenskaperna först och sist, yttre och inre, såsom de beskrivits här, på det att ni i dessa fyra tillstånd som förlänats er kan förstå de fyra gudomliga tillstånden och att ert hjärtas näktergal, drillande på alla de blommande grenarna på tillvarons träd, såväl sedda som osedda, må utropa: ”Han är den Förste och den Siste, den Sedde och den Dolde!” 50

56. Dessa yttranden har gjorts i den relativa sfären. De själar som med blott ett steg har genomkorsat den relativa och timliga världen, vistats i den oberoende överhöghetens förgård och upprest sina tält i den absoluta myndighetens och maktens riken, har emellertid bränt bort denna relativitet med blott en gnista och utplånat dessa ord med blott en daggdroppe. De simmar i andens hav och svävar i ljusets heliga atmosfär. Vilken existens har då ord på ett sådant plan, att ”först” och ”sist” eller andra än dessa skall nämnas eller be­skrivas? I detta rike är det första detsamma som det sista, och det sista detsamma som det första.

    Bygg av din kärlek ett bål i din själ,
    bränn sedan bort ord och tankar väl. 51

57. O Min vän, betrakta dig själv: Hade du icke blivit fader och fått en son skulle du ej heller ha uppfattat dessa ord. Glöm dem nu alla och ettvart, på det att du må lära av Kärlekens mästare i den gudomliga enhetens lärosal, må återvända till Gud, må övergiva overklighetens land för din sanna ställning och må vistas i skuggan av kunskapens träd.

58. O du käre vän! Gör dig fattig, på det att du må träda in i rikedomens sublima borg; och gör din kropp ödmjuk, på det att du må dricka ur härlighetens flod och nå insikt om den fulla innebörden av de dikter om vilka du sport.

59. Sålunda har det klargjorts att dessa stadier beror av vad vägfararen uppnått. I varje stad kommer han att skåda en värld, i varje dal nå ett källsprång, på varje äng höra en sång. Men den mystiska himmelens falk har mången andens underbara lovsång i sitt bröst och den persiska fågeln hyser mången ljuv arabisk melodi i sin själ; likväl är dessa fördolda och fördolda skall de förbliva.

    Om Jag talar, kommer månget förstånd att rubbas;
    och om Jag skriver, kommer mången penna att knäckas. 52

60. Frid vare med honom som fullbordar denna upphöjda resa och följer sanningens stig i vägledningens ljus.

61. Och efter att ha genomkorsat de höga planen på denna överjordiska resa inträder vägfararen i FÖRNÖJSAMHETENS STAD. I denna dal känner han den gudomliga förnöjsamhetens brisar blåsa från andens plan. Han bränner bort begärets slöjor och med inre och yttre öga uppdagar han inom och utom alla ting den dag som är ”Gud skall sörja för alla och envar ur sitt överflöd.” 53 Från sorg vänder han till sällhet, från vånda till fröjd och från lidande och uppgivenhet till glädje och hänryckning.

62. Ehuru vägfararna i denna dal till det yttre tycks dväljas i stoftet, tronar de likväl till det inre på den mystiska innebördens höjder. De tar del av himmelens ändlösa håvor och dricker av andens utsökta viner.

63. Tungan förmår icke att i ord beskriva dessa tre dalar och talet kommer till korta. Pennan träder icke in på denna skådeplats, bläcket efterlämnar blott en plump. På dessa plan har hjärtats näktergal andra sånger och hemligheter, vilka får hjärtat att bulta och själen att ropa högt, men detta den inre innebördens mysterium kan blott viskas från hjärta till hjärta och endast anförtros från bröst till bröst.

    Blott hjärta kan hjärta den mystiska sällheten lära.
    En sällhet varken budbärare kan utstå eller skrivelse bära. 54

    Hur många icke de ting jag av svaghet hållit inne;
    ty mina ord förslår ej och mina ansträngningar kommer till korta. 55

64. O vän, ej förrän du träder in i dessa inre innebörders trädgård skall du läppja denna dals oförgängliga vin. Och läppjade du det, skulle du vända dig bort från allt annat och dricka från förnöjsamhetens bägare. Du skulle frigöra dig från allt och hålla fast vid Honom. Du skulle försaka ditt liv på Hans stig och offra din själ för Hans skull. Och detta fastän det i detta rike icke finnes något ”allt annat” som du behöver glömma: ”Gud var allena; ingen fanns utom Han.” 56 Ty på detta plan bevittnar vägfararen Vännens skönhet i alla ting. I eld ser han den Älskades anlete; i bländverk skådar han verklighetens hemlighet; i egenskaperna utläser han Väsendets gåta. Ty med en suck har han bränt bort alla slöjor och med ett ögonkast har han avlägsnat alla täckelser. Med genomträngande blick skådar han den nya skapelsen och med upplyst hjärta uppfattar han subtila sanningar. Orden ”Och vi har gjort din syn skarp i denna dag” 57 är ett tillräckligt bevis för denna försäkran och en passande beskrivning av detta tillstånd.

65. Efter att ha färdats genom den fullständiga förnöjsamhetens plan kommer vägfararen till FÖRUNDRANS DAL och kastas ut på storslagenhetens oceaner, och i varje ögonblick ökar hans förundran. Nu ser han förkroppsligandet av rikedom såsom fattigdom och fullständigt oberoende som ren oförmåga. Han förstummas nu av den Allhärliges skönhet; återigen är han utled på sitt liv. Hur månget mystikens träd har denna förvirringens virvelvind ej ryckt upp med rötterna; hur mången själ har den icke uttröttat och utmattat. Ty i denna dal kastas vägfararen in i förvirring, ehuru i ögonen på den som har nått fram är sådana tecken uppskattade och högt älskade. I varje ögonblick skådar han en underbar värld och en ny skapelse och går från förundran till förundran och är förlorad i vördnad inför Hans, allas oinskränkte Herres, nya verk.

66. I sanning, o broder, om vi begrundar varje skapat ting skall vi bevittna en myriad fulländade visdomar och få kunskap om en myriad nya och underbara sanningar. Ett av de skapade fenomenen är drömmen. Se hur många hemligheter som finnes bevarade däri, hur många högt skattade visdomar, hur många dolda världar. Lägg märke till hur, alltmedan du sover i en boning vars dörrar är stängda, du plötsligt befinner dig i en avlägsen stad som du träder in i utan att taga något steg eller trötta ut din kropp. Utan att anstränga dina ögon ser du; utan att besvära dina öron hör du; utan tunga talar du. Och måhända kommer du, när tio år har förflutit, att i denna timliga värld bevittna just det du drömt i natt.

67. Det finnes mången visdom att begrunda i drömmen. Visdomar som inga utom människorna i denna dal kan förstå verkligheten av. För det första, vilken är denna värld där man utan öga eller öra eller hand eller tunga kan använda alla dessa? För det andra, hur kan det komma sig att du i den yttre världen i dag ser resultatet av en dröm som du skådat i sömnens värld för ett tio­tal år sedan? Betänk skillnaden mellan dessa båda världar och de mysterier de döljer på det att du, åtföljd av gudomliga bekräftelser, må göra himmelska upptäckter och träda in i helighetens riken.

68. Gud, den Högste, har nedlagt dessa tecken i människorna på det att beslöjade sinnen icke må förneka mysterierna i livet efter detta, ej heller förringa det som har utlovats dem. Ty somliga håller fast vid förnuftet och förnekar vadhelst förnuftet ej kan omfatta, och ändå kan klena sinnen aldrig begripa verkligheten i de stadier som vi har skildrat. Endast det all­omfattande gudomliga Intellektet kan förstå dem.

    Hur kan klent förstånd omfatta Koranen;
    eller spindeln snärja Fågel Fenix i sitt nät? 58

69. Alla dessa tillstånd står att finna och bevittna i Förundrans dal, vari vägfararen i varje ögonblick söker efter mer och aldrig förtröttas. Sålunda har Herren över det första och det sista, 59 då Han beskrev graderna av reflektion och uttryckte förbryllelse, sagt: ”Öka min förundran och häpnad inför Dig, O Gud!” 60

70. Begrunda likaledes fullkomligheten i människans skapelse och att alla dessa plan och tillstånd ligger sammanvecklade och undangömda inom henne.

    Anser du dig vara en liten och ynklig skepnad;
    när den större världen ligger hopvecklad inom dig? 61

71. Vi måste därför anstränga oss för att förgöra det djuriska tillståndet, på det att innebörden i mänsklighet skall framträda.

72. Likaledes framförde Luqmán, som hade druckit ur visdomens källa och smakat barmhärtighetens vatten, drömmen som ett bevis och exempel när han förklarade uppståndelsens och dödens betydelse för sin son Nathan. Vi återger det här, på det att genom Denne ringa tjänare ett minne må bestå av denne yngling i den gudomliga enhetens skola, denne äldste inom undervisningens och avskiljelsens riken. Han sade: ”O son, om du har förmåga att ej sova, då har du förmåga att ej dö. Och om du har förmåga att icke vakna upp efter sömnen, då skall du ha förmåga att icke uppstå efter döden.”

73. O vän, hjärtat är boningen för eviga mysterier; gör det ej till ett hem för flyktiga nycker. Förspill ej den skatt som är ditt ädla liv, upptagen av denna flyktiga värld. Du kommer från helighetens värld; bind ej ditt hjärta vid jorden. Du har din hemvist i återföreningens förgård; välj icke stoftet som din vistelseort.

74. Kort sagt finnes det intet slut på beskrivningen av dessa stadier, men på grund av de oförrätter som denna tidsålders folk begått är Denne tjänare obenägen att fortsätta:

    Berättelsen är än ej slut och allt ej sagt;
    förlåt mig nu, ty tröttheten har fått makt. 62

75. Pennan jämrar sig och bläcket utgjuter tårar, och hjärtats flod svallar i vågor av blod. ”Ingenting kan drabba oss, annat än det Gud har bestämt för oss.” 63 Frid vare med honom som följer vägledningens stig!

76. Efter att ha bestigit förundrans höga toppar kommer vägfararen till DEN SANNA FATTIGDOMENS OCH ABSOLUTA INTIG­HETENS DAL. Denna ställning innebär att dö från jaget och leva i Gud, att vara fattig i jaget och rik i den Åstundade. Fattigdom, som här åsyftas, innebär att vara fattig i det som avser den skapade världen och rik i vad som tillhör Guds riken. Ty när den sanne älskaren och hängivne vännen når den Älskades närvaro, kommer den Älskades strålande skönhet och elden i älskarens hjärta att tända en flamma som kommer att bränna bort alla slöjor och täckelser. Ja, allt det han har, från märg till hud, kommer att sättas i brand, så att intet kommer att återstå utom Vännen.

    När väl den uråldrige Konungens storhet lyste klart,
    varje flyktigt och förgängligt ord bort brände Mose snart. 64

77. Vemhelst som uppnått denna ställning är helgad från allt som tillhör världen. Därför saknar det betydelse om de som nått Hans närvaros hav icke befinnes äga något av denna förgängliga världs begränsade ting, vare sig det rör sig om jordiska rikedomar eller världs­liga åsikter. Ty det som finnes hos Hans skapelser är kringgärdat av deras egna begränsningar, medan det som finnes hos Gud är helgat därifrån. Detta yttran­de måste begrundas på djupet, på det att dess innebörd klart må framgå. ”Sannerligen, de rättfärdiga skall dricka ur en bägare som beretts vid kamferkällan.” 65 Om den sanna innebörden av ”kamfer” blir känd, kommer vår sanna avsikt att bli uppenbar.

78. Denna ställning är den fattigdom om vilken det sagts ”Fattigdom är Min ära.” 66 Och vad inre och yttre fattigdom beträffar finnes månget stadium och mången innebörd som Jag ej ansett lämpliga att nämna här. Jag skall därför göra detta vid en senare tidpunkt, beroende på vad Gud må önska och ödet må besegla.

79. Detta är den ställning där mångfalden av alla ting utplånas inom vägfararen och det gudomliga Anletet, som gryr över evighetens horisont, framträder ur mörkret och innebörden av ”Allt på jorden skall förgås utom din Herres anlete” 67 uppenbaras.

80. O Min vän! Lyssna med själ och hjärta till andens sånger och värdesätt dem som vore de dina egna ögon; ty himmelsk visdom skall, likt regn från vårens skyar, icke för evigt falla över den jord som är människornas hjärtan och ehuru den Allvälgörandes nåd aldrig upphör och aldrig stillas är dock för varje tid och era en andel tilldelad och en nådegåva angiven, förlänad efter ett givet mått. ”Och det finnes icke något som ej härrör från Våra skattkammare; och Vi nedsänder det ej annat än enligt ett bestämt mått.” 68 I sanning, den Älskades nåds moln låter regn falla endast över andens trädgård och förlänar denna ynnest endast under våren. Övriga årstider har ingen del i denna himmelska nåd och ofruktbara marker har ingen del av denna frikostiga gunst.

81. O Min broder! Icke varje hav har pärlor; icke varje gren kommer att blomstra, ej heller kommer näktergalen att sjunga därpå. Så bemöda dig, innan det mystiska paradisets näktergal vänder åter till den himmelska trädgården och den inre meningens morgonstrålar återvänder till Sanningens sol, på det att du måhända i den stofthög som utgör denna förgängliga värld må känna en doft av den eviga rosenträdgården och leva under beskärm av invånarna i denna eviga stad. Och när du har nått detta högsta plan och denna mest upphöjda ställning skall du skåda den Älskade och förgäta allt annat.

    Vännen, obeslöjad, sin strålglans nu avger
    genom varje mur och port, o ni med förmåga som ser! 69

82. Du har försakat livets droppe och närmat dig den högt Älskades ocean. Detta är det mål du sökte; om Gud så vill kan du nå dithän.

83. I denna stad slites även ljusets slöjor itu och försvinner. ”Hans skönhet har ingen slöja utom ljuset, Hans anlete inget täckelse utom uppenbarelse.” 70 Hur underligt är det icke att de försumliga fortfarande jagar efter grannlåt och oädla metaller då den Älskade är lika synlig som solen. Ja, intensiteten i Hans uppenbarelse har beslöjat Honom och fullheten av den glans Han utstrålar har dolt Honom.

    Den Sanne skiner starkt och ljust likt middagssolen klar;
    men ack att blott till de blindas stad Han kommit har! 71

84. I denna dal förflyttar sig vägfararen bortom ”existensens enhets” och ”framträdandets enhets” stadier och når en enhet som är helgad från båda dessa tillstånd. 72 Endast hänryckning kan innefatta detta ämne, ej yttrande eller resonemang, och vemhelst som har befunnit sig på detta stadium av färden eller uppfångat en fläkt från denna trädgård vet vad Vi talar om.

85. Vägfararen får icke, på alla dessa resor, avvika en hårsmån från lagen, ty detta är i sanning vägens hemlighet och frukten på sanningens träd. Och i alla dessa stadier måste han klamra sig fast vid lydnadens klädnad i allt som har föreskrivits och hålla fast vid det band som är att sky allt som är förbjudet, på det att han må ta del av lagens kalk och bli upplyst om sanningens mysterier.

86. Om något av Denne tjänares yttranden ej förstås eller orsakar förvirring måste en ny hemställan därom göras på det att intet tvivel skall kvarstå och att innebörden skall stråla lika praktfullt som den Älskades anlete, gryende från Hans ”Härliga ställning.” 73

87. Dessa färder har inget uppenbart slut i denna timliga värld, men den avskilde vägfararen kan – om osynlig bekräftelse skulle nedkomma över honom och sakens beskyddare 74 bistå honom – genomkorsa dessa sju stadier i sju steg, ja snarare i sju andetag, ja även i ett enda andetag, om Gud så vill och behagar. Detta är ”ett bevis på att Hans nåd förunnats vemhelst Han behagar.” 75

88. De som svävar i den gudomliga enhetens himmel och når djupen i avskiljelsens hav, an­ser denna stad – som är ställningen liv i Gud – vara mystikernas mest upphöjda tillstånd och de trofasta älskandes yttersta hemland. Men för Denne dödlige från den mystiska oceanen är detta den första porten till hjärtats borg, det vill säga människans första ingång till hjärtats stad; och hjärtat har förlänats fyra stadier, vilka skulle kunna uppräknas om en själsfrände stod att finna.

    Splittrades gjorde pennan,
    och pappret revs itu,
    då pennan detta tillstånd
    ville beskriva nu. 76

89. O Min vän! Mången hund jagar denna gasell från enhetens öken; mången örn förföljer denna näktergal från evighetens trädgård. Hatets korpar ligger i försåt för denna fågel från Guds himlar och avundens jägare står på pass för denna hjort från kärlekens äng.

90. O shaykh! Gör av din strävan en glaskupa att den måhända kan skydda denna låga från förföriska vindar, ehuru denna låga längtar efter att tändas i Herrens lykta och att få lysa i andens nisch. Ty det huvud som är höjt i kärlek till Gud kommer förvisso att falla för svärdet och det liv som brinner av längtan kommer förvisso att släckas och det hjärta som håller fast vid hågkomsten av den Älskade kommer förvisso att brista. Hur väl har det ej sagts:

    Lev fri från kärlek, ty dess frid
    vid varje andetag är sorg och nöd.
    Den börjar blott med värk och smärta;
    och slutar blott med lidande och död. 77

91. Frid vare med honom som följer vägledningens stig!

92. De nya tankar du har givit uttryck för angående tolkningen av ordet ”sparv” har beaktats. 78 Du tycks väl bevandrad i mystikens sanningar. Likväl har i varje rike varje bokstav tilldelats en betydelse som hänför sig till det riket. Sannerligen, vägfararen finner en hemlighet i varje namn och ett mysterium i varje bokstav.

93. I en bemärkelse syftar dessa bokstäver till tillstånd av helighet. Den första betyder ”Frigör dig från jagets pockande, närma dig sedan din Herre.” Den andra betyder ”Rena dig från allt utom Honom, på det att du må ge upp ditt liv för Hans sak.” Den tredje betyder ”Dra dig tillbaka från den ende sanne Gudens tröskel, om du fortfarande besitter jordiska attribut.” Den fjärde betyder ”Tacka din Herre på Hans jord, på det att Han må välsigna dig i sin himmel, ty i Hans enhets rike är Hans himmel detsamma som Hans jord.” Den femte betyder ”Avlägsna begränsningens slöjor från dina ögon, på det att du må lära det varom du saknat kunskap beträffande helighetens stadier.”

94. Lystrade du till denna dödliga Fågels melodier, skulle du söka upp den eviga och odödliga kalken och avstå från alla flyktiga och förgängliga bägare. Frid vare med honom som följer vägledningens stig!

3
Från bokstaven Bá’
till bokstaven Há’

I VÅR HERRES, DEN MEST UPPHÖJDES, DEN HÖGSTES, NAMN!

1. Jag tillsände dig tidigare en epistel på det ypperliga arabiska tungomålet, och nu uppenbarar Jag för dig denna skrift på makalös persisk prosa, på det att du i de härliga tonerna från Iraks näktergal må höra det gudomliga paradisets närhets ljuva melodier, vilka fram till nu har ljudit på Ḥijáz språk. 79 Måhända kan du komma att bli ren ande; nå, utan att taga ett endaste steg, det mystiska uppstigandets högsta höjder och utforska, utan att lämna din yttre boning, de bortersta regionerna av de inre innebördernas världar. Du skulle då med gudomlig hänförelse erfara sann andlig attraktion, giva ditt liv på Vännens stig och uppoffra din själ i Hans kärleks vildmark. Detta är i sanning innebörden av stillhet i flykt och flykt i stillhet, av flöde i fasthet och fasthet i flöde.

2. För att fortsätta: Det är uppenbart att de vägfarande i sökandets och längtans, uppnåendets och återföreningens vildmark befinner sig på åtskilliga nivåer och i oräkneliga tillstånd. Vissa uppstiger, efter andlig kamp och kroppslig möda, från de lägre trakterna ”det finnes ingen Gud” till de upphöjda gemaken ”utom Gud”, 80 flyr förnekelsens skugga för att bosätta sig i bekräftelsens obegränsade rike och överger den flyktiga tillvarons armod för återföreningens frikostiga gemenskap. Detta är den yttersta gränsen i ansträngningens och strävandets rike.

3. Andra färdas, utan att erhålla den minsta antydan om ”det finnes ingen Gud”, bortom den högsta horisonten ”utom Gud”; har, utan att ha smakat ens en daggdroppe av självförnekelsens stadier, uppstigit till det eviga livets konungadöme och har, utan att taga del av den absoluta avsägelsens källsprång, druckit av Dagarnas uråldriges vin. Dessa själar följer, då de genomkorsar vägfarandets stadier och uppstiger till återföreningens tillstånd, en annan stig och innehar en annan ställning.

4. Åter andra gryr ovan evighetens osynliga horisont och vänder åter dit, utan att ha läst en enda bok­stav från namnens konungarike eller erhållit den blekaste antydan från egenskapernas rike, vilket är denna värld. Hundra tusen härlighetens hav svallar i deras strålande hjärtan, och likväl tycks deras läppar till det yttre vara förtorkade; myriader helighetens floder strömmar i deras bröst och likväl kan intet spår därav skådas; Guds fulländade visdoms böcker är inristade på deras hjärtans skrifttavlor och ändå andas de icke ett ord därom i den yttre världen. De dväljes i visshetens Egypten och färdas i avsägelsens trakter. De är berusade av skönheten och hänförda av härligheten hos Honom, som är den Allhärlige. Från hjärta till hjärta viskar de förborgade hemligheter; från själ till själ utreder de svårbegripliga ämnen. Det gudomliga Väsendets mysterier skiner på deras pannor, och den gudomliga enhe­tens ljus strålar från deras oförlikne­liga ansikten. De ikläder sig fördoldhetens klädnad och breder ut sina ärmar över både denna och den kommande världen. Utan vingar svävar de, utan fötter går de, utan händer griper de och håller fast. De talar ett okänt tungomål och följer en grammatik varav världens alla invånare ej förstår en enda bokstav, utom de som Herren har avsett. Var och en har förunnats en andel i Hans bok, och de skall alla uppnå det som blivit dem förutbestämt.

5. Det är klart och tydligt att, i denna religionsordning vari yttrandets baner höjts och urskillningens ljus tänts, ingen Herre finnes förutom den Förhärligade. 81 Han är Den som är en i sitt väsen och en i sina egenskaper, ensam i namnens konungarike och oförliknelig i handlingarnas rike. Det är genom Hans välsignade namn som den gudomliga enhetens hav har satts i svallning; det är genom kraften hos Hans oemotståndliga befallning som försynens orubbliga påbud har verkställts; det är genom makten hos Hans herravälde som ödets förordningar har fastställts. Vem förmår sväva i denna förhärligade rymd eller hysa en annan älskad än Honom? Vi befinner oss alla i Hans skugga och söker vår andel från Hans nåds ocean. Hur långt knottet än må flyga, kan det aldrig genomkorsa himmelens vidder och hur högt sparven än må sväva kan den aldrig nå odödlighetens träd.

6. Men då ej alla äger samma grad av andlig förståelse kommer oundgängligen ett antal uttalanden att göras och till följd av detta kommer det att uppstå lika många skiljaktiga uppfattningar som det finnes mänskliga sinnen och lika många olikartade övertygelser som det finnes skapade ting. Detta är visst och fast och kan på intet vis undvikas. Vidare är det tydligt att somliga är dygdiga, andra är syndfulla och åter andra är upproriska. Man måste mana folket till kärlek och trohet, till nit och förnöjsamhet, på det att de syndfulla må förmanas och de dygdigas led växa. Ej heller är det möjligt att det icke skulle finnas några syndare, ty så länge namnet ”den evigt Förlåtande” praktfullt strålar över tillvarons horisont kommer det att finnas syndare i skapelsens värld, ty det senare kan ej framträda utan det förra och det förra kan ej existera utan det senare.

7. Vår avsikt är att du skall mana alla troende att uppvisa vänlighet och barmhärtighet och ha överseende med vissa brister de har, på det att meningsskiljaktigheter kan skingras; sann harmoni skapas och att det tadel och klander, det hat och den split som kan ses hos forna tiders människor ej må framträda på nytt. Måhända kan de fostras och i den senare uppståndelsen 82 ej tillfoga denna omhuldade Ande och tillvarons innersta Väsen, denna upphöjda och subtila Verklighet, det ringaste av allt det som Bayáns Punkt tvangs genomlida.

8. Vidare har ett svar på dina frågor tidigare sänts. Det är uppenbart att alla de frågor som ställs kommer att besvaras genom den eviga nådens ocean men dylika frågor ökar även bördan av de plikter som åläggs tjänarna. Det som på Guds befallning har upptecknats i den persiska Bayán är i sanning tillfyllest för alla och ingen kommer att ställas till svars för något som ej föreskrivits däri. Betänk hur oräkneliga de var som i uppenbarelsens tidiga dagar utan ringaste avvikelse åtlydde minsta föreskrift och ändock icke drog någon fördel därav. Begynnelsen av religion är kärlek till Gud och till Hans utvalda, och dess ände är att manifestera den kärleken till Hans tjänare.

9. Jag svär vid Gud! Den som försummar att åtlyda Guds bud kan på intet vis anses tillhöra Hans älskade, ty ett av Hans kärleks vill­kor är att följa Hans föreskrifter och att iakttaga Hans förbud. Men eftersom dessa är fördöljandets dagar, och Evighetens sol förblir dold under tillvarons horisont, måste man kalla samman alla med kärlek och beskydda dem. Timman för fullbordandet av förordningar och fulländandet av gärningar kommer förvisso att infalla.

4

I VÅR HERRES, DEN UPPHÖJDES,
DEN HÖGSTES NAMN!

1. O vän! Mången dag har gått och fortfarande har de ljuva väldofterna från din trofasthet ej nått Oss. Har du glömt Den som ej glömmer dig, som ej övergiver dig och som ej försummar dig, ehuru du har glömt, övergivit och försummat Honom?

2. Vi har hört att sorger omgivit dig i dessa dagar. Din sorg har bedrövat Oss, och det som har drabbat dig har fyllt Oss med bitter smärta och djupa kval. Men i denna stund, o vän, tillkännagiver evighetens Härold, vid trohetens dräkt, för dig sina glädjefulla tidender och förlänar dig denna smaragdgröna skrift. Begiv dig från din boning, tag sju steg på jorden och fullborda för varje steg ett stadium av färden.

3. Med det första, stig ned i sökandets ocean och sök Gud, din Herre, av hela ditt hjärta och hela din själ.

4. Med det andra, stig ned i kärlekens ocean och omnämn Gud, din Herre, uppfylld av din längtans hänförelse och din lycksalighets hänryckning.

5. Med det tredje, beträd avskiljelsens stigar, det vill säga frigör dig från dina fåfängliga inbillningar och vandra din Herres vägar.

6. Med det fjärde, stig ned i enhetens omätliga djup och i evighetens böljande hav. Dölj ditt anlete i stoftet inför härskarnas Herre och helga ditt jag och din ande från all avfärd och återvändo, på det att ditt hjärtas innersta må befrias från allt i skapelsens riken.

7. Med det femte, stig upp till förundrans himmel, på det att du må taga del av de välsmakande frukterna i detta välsignade rike, förlora dig själv i häpnad inför din Älskades kraft och din Skapares herravälde och förkunna vad tillvarons Konung och Målet för all åstundan har förkunnat: ”Öka min förundran och häpnad inför Dig, o Gud!” 83

8. Med det sjätte, svinga dig på underkastelsens och förnöjsamhetens vingar upp till den Oseddes städer, på det att du må beträda den fullständiga intighetens vidder, där du skall dö från dig själv och leva i Honom, som har format dig.

9. Med det sjunde, dränk dig i evighetens djup, på det att döden icke må komma dig vid och att du för alltid må vistas i skuggan av Guds evigt bestående anlete. Därpå skall den Allhärliges väldofter spridas från den Allbarmhärtiges rike, och ditt hjärta kommer ej längre att sörja över växlingarna i ett flyktigt liv och skiftningarna i ett obeständigt öde.

10. Då du i ensamhet har fullbordat dessa färder, lägg då denna klädnad över dina blinda ögon, på det att ditt innersta hjärtas öga må öppnas. Vid Gud, o Min vän! Skulle du uppnå denna ställning, skulle du finna underbara världar; upptäcka himmelska lövsalar, överjordiska trädgårdar och översinnliga riken och reda ut hemligheterna med människosjälens fortskridande genom den eviga helighetens atmosfär och den bestående härlighetens himlar. Du skulle så fröjdas i din själ att tecknen på glädje och lycka skulle framträda över hela jorden. Därefter skulle sorg aldrig mer få makt över dig, ej heller bedrövelse få grepp om dig, ty du skulle dväljas i helighetens himmel bland de lycksaligas härskaror.

11. Vet därtill att du i Guds ögon innehar en upphöjd rang och en förnäm ställning. Avlägsna dig ej från Hans tjänares skara; kalla dem hellre samman i Guds tro och förmana dem under Hans dagar. Förlita dig i alla dina angelägenheter på Gud. Han är dig i sanning tillfyllest i allt, skall skydda dig från den ondes anhang och skall förmå dig att inträda i det eviga paradiset, där du kommer att räknas till de välsignade. Framför då Våra hälsningar till dem som följer dig i din Herres sak och kalla dem till den raka stigen.

5

I DEN OFÖRLIKNELIGE OCH
EVIGT ÄLSKANDE HERRENS NAMN!

1. O Shams! Lystra av hela ditt hjärta till den Älskades näktergalssång, på det att du måhända kan övergiva själviskhetens och begärets boning och träda in i den eviga härlighetens platslösa rike, försaka ditt liv och leva i gemenskap med Honom, som är ditt livs liv. Genomkorsade du andens gränslösa vidder, skulle du helt visst slita isär tålamodets och fördragsamhetens klädnad, hasta att offra din själ, försaka denna flyktiga världs avskräde och finna frid på den uråldriga härlighetens tron.

2. Varje ting måste ha en verkan och varje tecken avslöja en hemlighet. Ej förrän den världsupplysande solen har strålat, kan öst särskiljas från väst eller den blomstrande trädgården urskiljas från den ofruktbara öde­marken. Himmelska toner kan ej jämföras med världsligt larm och korpens kraxande kan på intet vis förväxlas med näktergalens sång, ty det senare skildrar den Älskades land och berikar livet, medan det förra endast förtäljer om de blindas stad och får tron att förtvina.

3. Man måste träda fram och resa det uppriktiga strävandets baner. Vid Gud! Skulle du lystra till Denne förgänglige tjänares himmelska ord framförda i denna mystiska skrift, skulle du förvisso taga din tillflykt till självuppgivenhetens öken, vända dig bort från ditt hjärta och din själ och lägga ditt huvud vid Vännens fötter. Hur högt svävar ej kärlekens Fågel Fenix, och hur litet ej det erforderliga måttet av vår längtan! Sträva blott litet efter att sväva, på det att du genom nåden från Honom, som är Evighetens konung, må uppstiga från den absoluta icke-existensens stofthög till den uråldriga härlighetens högsta höjder. Giv din himmelska ande vingar och uppbåda i din mystiska själ styrka, på det att den måhända kan taga flykt i den gudomliga närhetens atmosfär och uppnå det yttersta och osynliga målet.

4. Denna gagnlösa värld frambringar intet annat än dödligt gift, och dess förgäng­liga grums kan aldrig frambringa den eviga bägaren. Skulle andens Jesus höra helighetens kallelse från falken i riket därovan, skulle Han förvisso ropa ut från sitt innersta väsen och gripas av en brinnande längtan, alldeles såsom den älskandes själ. Det är genom denna kallelse som evighetens Mose förstummades och trohetens Abraham krossade den dödliga kroppens avgud. Krossa därför även denna avgud, på det att du må intaga din boning i den Älskades land och övergiv allt begär, på det att du må taga din tillflykt till den oförgängliga härlighetens Egypten. Helga ditt hjärtas stad, på det att du må skåda det gudomliga Väsendets skönhet och veder­kvickas till ett nytt liv genom den heliga andens nåd.

5. Ingen melodi består som ej har drillats på denna gren, ingen sång består som denna Näktergal ej har sjungit. Tusen arabiska öron är oförmögna att uppfatta denna persiska klagosång – nej, ingen, förutom ett förkroppsligande av gudomliga dygder, kan begripa detta subtila mysterium. Säll den som når denna ocean och dricker livets vatten därur.

6

1. O du lejonhjärtade själ,
   ryt liksom ett lejon så,
   att ditt rytande törhända
   till den sjunde himlen nå! 84

2. Lovprisad vare Han vars väsen är oändligt upphöjt över mänskliga hjärtans strävanden, hur rena de än må vara, att sväva i Hans närvaros rymd och vars varande är oändligt helgat bortom mänskliga sinnens ansträngningar, oavsett hur upphöjda, att uppstiga till Hans närvaros himmel. Sedan tidernas begynnelse har Han varit upphöjd över varje beskrivning utom sin egen och Han skall för alltid fortsätta att vara helgad bortom lovprisandet från alla skapade ting. Hjärtana hos dem som har erkänt Honom är ytterst förvirrade inför tecknen på Hans evigt bestående verk och medvetandena hos dem som har nått Hans förgård är förbryllade över de underbara bevisen hos uppenbararna av Hans enhet. Han är i sanning den Allbesittande, den Allsmäktige, den mest Härlige, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande.

3. O vän! Ditt brev har mottagits. Det förtalde om intet annat än den eld som tänts i den mänskliga verklighetens träd och bar intet budskap utom om det som skänker ett nytt liv till upplysta hjärtan. Säll den som har upptänts av din kärleks eld och som har druckit livets vatten ur Din tillgivenhets bägare. ”De rättfärdiga skall dricka ur en bägare som beretts vid kamferkällan.” 85

4. Vidare: Ditt brev, som var en skattkam­mare fylld av den överjordiska kunskapens pärlor, över­lämnades till Denne landsförvisade. Prisad vare Gud; det rullade ihop skilsmässans och avlägsenhetens bokrullar och bredde i deras ställe ut närhetens och återföreningens världar. Det tycks Mig som om skilsmässans eld genom din längtans vatten har omvandlats till ”svalka och trygghet”. 86 Ett fullkomligt möte uppnåddes i sanning genom ditt brev, och genom ditt omnämnande av den gudomliga enhetens stadier och tecknen på ren abstraktion och enhet lyfte det begränsningens slöjor från världen. Och detta trots att även begränsningarna hos tillvarons värld prisas och omhuldas av vägfararen ty han ser alla ting speglas i versen ”Inga brister står att finna i Guds, den Barmhärtiges, skapelse”, och i varje ögonblick hör han med sitt inre öra den heliga andens tunga yttra orden ”Kan du finna det minsta fel?” 87 I trolöshet ser han trohetens hemlighet och i dödligt gift känner han smaken av den ljuvaste honung. Även hämnden omfamnas i detta tillstånd; ja än mer, den sanne älskaren välkomnar den älskades svek.

   Din trolöshet omhuldar jag mer
   än varje gåva som livet kan giva.
   Att lida under din hämnande hand –
   hur mycket kärare än att leva! 88

5. Följaktligen upplever vägfararna i ensamhetens och sökandets ödemark händelser och tillstånd vilka, trots att de till det yttre tycks vara ett dödligt gift, invärtes är en välgörande dryck och ehuru skenbart en flyktig hägring, i själva verket är rent och uppfriskande vatten. Skulle Jag försöka Mig på en fullständig beskrivning av denna ställning, skulle Jag varken kunna uttrycka den eller åhöraren begripa den. Och vemhelst som betraktar med den inneboende kunskapens öga kommer att erkänna, såväl öppet som enskilt, samma sanning.

6. Vad beträffar upplevda olikheter kan dessa tillskrivas de olika stadier som uppnåtts av dem, som beträder sökandets och den mystiska kunskapens stig. Således skådar vägfararen vid en tidpunkt älskaren skyndsamt söka efter den älskade i ödslighetens vildmark, och vid en annan ser han den älskade trängta efter älskaren i längtans och tillgivenhetens ödemark eller planlöst och förvirrat ströva omkring i kärlekens obygd i sitt sökande.

   O, att en droppe få dricka!”
   den törstande själen bönar;
   ”O, blott en törstig själ!”
   källan i sin tur stönar. 89

7. Från åter en annan utsiktspunkt uppfattar han att älskaren och den älskade är en och densamma, och att sökaren själv är målet för sitt sökande. ”Hur kan älskaren någonsin skiljas från den älskade?” 90 Därför är det ibland så att de som älskar den himmelska Skönheten blåser i trumpeten ”Säg: Allt kommer från Gud”, medan de vid andra tillfällen höjer ropet: ”Det kommer från dig själv.” 91

8. Vissa har beskrivit de tidigare nämnda stadierna som själens inre och yttre färder, vilket är tillståndet ”kunskapen i visshet”, under det att andra som har druckit av återföreningens vin betraktar varje stadium som förbundet med denna kunskap och betraktar de två till­stånden ”visshetens öga” och ”visshetens sanning” såsom varande upphöjda över och helgade bortom dessa världar och allt som tillhör dem, alldeles såsom det tydligt bekräftats av den mystiske kännaren. 92 Ty i alla dessa stadier kan vägfararens hjärtas spegel bära återspeglingar av dunkla begär, upproriska tankar och världsliga lidelser. Därför har det sagts att i dessa tillstånd är stundom förnuftets härskaror segerrika och har stundom kärlekens arméer övertaget. Stundom förmörkar lidandets och sorgens moln glädjens och lyckans himmel och stundom uppslukar den eviga kärlekens leviatan, på ett flyktigt ögonblick, alla yttringar av vemod, kval, förtvivlan och uppgivenhet, och den gudomliga ledningens morgon bryter fram med det glada budskapet ”tvivla ej på Guds barmhärtighet”, 93 och Hans försyns milda brisar skingrar varje spår av likgiltighet och främlingskap. Dessa budskap är dock ej beständiga och oföränder­liga i dessa stadier, och vägfararen förblir in­stängd mellan trons och tillförsiktens högra hand och förnekelsens och förtvivlans vänstra.

9. Vissa vägfarare förblir för alltid beslöjade i dessa stadier. Andra bistås av osynlig hjälp från den osvikliga nådens källa, där skarorna i riket i höjden uppreser den gudomliga kraftens tabernakel, och där överhögheten av ”och Vår härskara skall i sanning vara segerrik” 94 uppenbaras och utplånar tecknen och baneren tillhö­rande alla världsliga begär och begränsningar, såsom beskrivits av några som uppnått denna ställning. Vid sådana tillfällen kommer Guds namns och egenskapers herravälde att så omringa en själ, att den varken har utrymme att stanna kvar eller att fly. Denna ställning har emellertid sina egna oklarheter och hinder, ty de som färdas mot den gudomliga enhetens och avskiljelsens land är ännu insvepta i namnens och egenskapernas begränsningar och behagas av deras trädgårdar och lövsalar. Därför har vissa beskrivit dessa stadier som ”varandets enhet” och ”framträdandets enhet”. 95 Med detta menas att sökaren kommer att sluta sina ögon för allt utom sin Älskade och ej öppna dem för något annat än Hans skönhet. Han kommer att färdas bortom den förgängliga världen och närma sig det evigt bestående riket. Han kommer ej att se någon skönhet annan än den Älskades och ej höra något tal annat än lovprisandet av Honom. Det vill säga, han kommer att vända bort sin blick från allt utom Hans skönhet och vägra lyssna till någon annan melodi än Hans rösts behagliga toner. Icke desto mindre förs vissa på villovägar även på detta stadium, ty så snart de inandas återföreningens väldofter och lystrar till den gudomliga nådens duvor, inbillar de sig att de har uppnått fullkomlighet och går vilse i självgodhetens ödemark och berövar sig således den gudomliga försynens stilla flytande ström och den himmelska fröjdens överjordiska bägare.

10. Åter andra, bistådda av den evigt bestående Vännens nåd, förintar dessa slöjor med Hans kärleks eld och beträder den uråldriga härlighetens ängder. Det vill säga, de lämnar vildmarken ”varandets enhet” och når den slutliga boningen ”den gudomliga enhetens sanna framträdande”. Så tydligt kommer de att i detta stadium bevittna Guds allomfattande barmhärtighet, att de i allt skapat, både i världen och i människornas själar, kommer att skåda Honom, som har tolkats såsom den heliga utgjutelsen. Ej längre kommer de att sluta ögonen för någon skönhet eller hindra sina öron från att lystra till någon röst. Ty det finnes icke något förbud i detta stadium och ej något hinder, ty i alla ting kommer de, med både sina yttre och inre ögon, att urskilja uppenbarelsen av tecknen hos Honom som är alla namns och egenskapers Konung och i varje atom kommer de att finna en dörr som leder till den gudomliga enhetens trädgård och till den rena abstraktionens stad. ”Vart jag än vänder min blick, är det Dig jag skådar.” Så fullständigt kommer vägfararnas hjärtan att fängslas av längtan efter hänryckningen i denna ställning att de ej kommer att uppfatta något stadium förutom detta stadium, ser sig befinna sig i den Älskades förgård och kretsa runt Hans helgedom och betraktar den som den slutliga boningen för dem som söker och som det yttersta stadiet för dem som nått fram.

11. Myriader namn och egenskaper har tillskrivits dessa grader och ställningar, vilka Jag ej är hågad att omnämna här. Det är förvisso enbart på grund av din längtan och hängivenhet som Jag har ägnat Mig åt sådana flyktiga och begränsade ämnen. Detta trots att talet är det främsta beviset för talarens värde och leder till erkännandet av vägledningens källa, ty inget mer fullständigt och bestående bevis har förlänats, eller kommer att förlänas, människan från den eviga härlighetens himmel än ord och yttranden. Detta är förvisso en självklar sanning, ty åsneskriet kan aldrig jämföras med duvans kuttrande. Aldrig skall du från korpen höra näktergalens melodier, ej heller från den eländiga skalbaggen inandas evighetens väldofter.

7
Fyra dalar

HAN ÄR DEN EVIGT LEVANDE

1. O sanningens ljus och trons svärd
   och frikostighetens själ i detta rike!
   Ingen prins på jord fötts fram
   som kan anses vara din like! 96

2. Jag vet icke varför kärlekens band så tvärt kapades eller vänskapens fasta förbund bröts. Minskade någonsin, Gud förbjude, Min hängivenhet eller saknades Min uppriktiga tillgivenhet, att Jag kom att bli så förbisedd och glömd?

   Vad fel hos mig ser du
   att vår kärlek du vill uppge?
   Att fattigdom vårt öde nu
   och ståt och prål hos dig vi se? 97

3. Eller är det så att en ensam pil har drivit dig från slagfältet? Har du icke hört att ståndaktighet är den främsta förutsättningen på mystikens stig och medlet för tillträde till Hans heliga förgård? ”De som säger ’Vår Herre är Gud’ och orubbligt fortsätter på Hans väg, till dem skall i sanning änglarna stiga ned.” 98

4. Likaledes säger Han, ”Var ståndaktig såsom du har blivit uppmanad.” 99 Det följer att de som vistas i återföreningens förgård nödvändigtvis måste uppföra sig därefter.

   Jag gör som bjuden och framför budskapet,
   Vare sig det bli dig till ledning eller till förtret. 100

5. Ehuru Jag ej har erhållit något svar på Mitt brev, och det i de vises ögon vore opassande att åter uttrycka Min tillgivenhet, har ändå denna nya kärlek brutit och utplånat alla gamla regler och sedvänjor.

   Låt ej mer om Laylís ve
   eller Majnúns smärta örat nå.
   Ingen forn kärlek vid sidan av din
   skall komma att bestå.
   Ditt namn på tungan
   skall nå den älskandes öra
   och driva till dans
   både de som tala och de som höra. 101

6. Och vad gäller gudomlig visdom och himmelska maningar:

   Var fullmåne, o min älskade,
   i tre dagar mig hänrycka.
   I dag den första av dem är,
   och därför du ser min lycka. 102

7. Jag hör att du har rest till Tabríz och Tiflis för att ägna dig åt diskussioner och undervisning, eller givit dig av till Sanandaj för att bestiga kunskapens höjder.

8. O Min framstående vän! De som söker stiga upp till det mystiska vägfarandets himmel är av blott fyra slag. Jag skall kort beskriva dem, på det att tecknen och ställningarna hos vart och ett av dem skall bli klara och tydliga för dig.

9. Om vägfararna tillhör dem som söker efter DEN ÅSTUNDADES HELGEDOM, hänför sig detta plan till jaget – men det jag som avses är ”Guds Jag som genomsyrar alla Hans lagar.” 103 I denna ställning är jaget ej avvisat utan älskat; det betraktas med välvilja och skall ej undvikas. Ehuru detta plan i begynnelsen är konfliktens rike ändar det likväl i uppstigandet till härlighetens tron. Såsom det har sagts:

   O andens Abraham och Guds vän i denna dag!
   Dräp! Dräp dessa fyra tjuvaktiga rovfåglar i ett slag! 104

   på det att, efter döden, livets mysterium må redas ut.

10. Detta är planet för den själ som är Gud till behag, om vilket Han säger: ”Stig du in bland Mina tjänare, och stig du in i Mitt paradis!” 105

11. Denna ställning har en myriad tecken och oräkneliga kännemärken. Därför är det sagt: ”Vi kommer förvisso att visa dem Våra tecken i världen och inom dem själva, till dess det står klart för dem att det ej finnes någon Gud utom Han.” 106

12. Man måste således läsa sitt eget jags bok, snarare än en avhandling av någon grammatiker. Därför har Han sagt: ”Läs din bok! I denna dag krävs ingen annan än du själv för att göra dig räkenskap.” 107

13. Det berättas en historia om en mystiker som gav sig ut på resa med en lärd grammatiker till sällskap. De kom till stranden av Storhetens hav. Mystikern satte sin lit till Gud och kastade sig genast ut i vågorna, men grammatikern stod kvar, förvirrad och förlorad i tankar som var såsom ord skrivna på vattnet. Mystikern ropade till honom: ”Varför följer du ej efter?” Grammatikern svarade: ”O, broder, vad kan jag göra? Då jag ej vågar gå vidare, måste jag vända åter.” Då ropade mystikern ”Kasta bort det du lärt av Síbavayh och Qawlavayh, av Ibn-i-Ḥájib och Ibn-i-Málik, och korsa vattnet.” 108

    Avsägelse och ej grammatik,
    skall du ha som stav.
    Var då såsom intet
    och korsa välbehållen detta hav. 109

14. Likaledes säger Han, ”Och var ej såsom de som glömmer Gud och som Han därför har fått att glömma sina egna jag. Sådana män är missdådare.” 110

15. Om vägfararna tillhör dem som vistas i DEN ALLPRISADES FÖRGÅRD, är denna ställning förståndets, känt som budbäraren i kroppens rike och den största pelaren. Det som avses är emellertid det gudomliga universella förståndet, vars överhöghet främjar utvecklingen av alla ting och icke varje fåfängligt och svagt sinne. Således har den vise Saná’í skrivit:

    Hur kan klent förstånd omfatta Koranen;
    eller spindeln snärja Fågel Fenix i sitt nät?
    Vill du ej fastna i förståndets snara?
    Grip det och sätt det i Guds skola istället!
    

16. På detta plan möter den resande mången prövning och månget bakslag. Än lyfts han upp till himlen, än kastas han ned i djupen. Såsom det har sagts: ”Än lyfter Du mig till tronen i rikena därovan, än bränner Du mig i helvetets eld.” Det dolda mysteriet i denna ställning avslöjas i följande välsignade vers från Grottans sura: ”Och du kan ha sett den uppgående solen passera till höger om deras grotta och den sjunkande solen lämna dem till vänster, medan de befann sig i dess rymliga kammare. Detta är ett av Guds tecken. Vägledd i sanning är den som Gud vägleder; men för den Han leder vilse skall du på intet sätt finna en beskyddare och vägvisare.” 111

17. Om en själ kunde begripa de anspelningar som ligger dolda i denna enda vers, skulle detta vara honom tillfyllest. Sådana är i sanning de som Han har prisat såsom ”människor som varken handel eller köpenskap avvänder från åminnelsen av Gud.” 112

18. Denna ställning är kunskapens sanna rättesnöre och prövningarnas och vedermödornas slutliga ände. Ej heller erfordras sökandet efter kunskap i detta rike, ty Han har om vägledningen av vägfararna på detta plan sagt: ”Frukta Gud, och Gud skall undervisa dig.” 113 Och återigen: ”Kunskap är ett ljus som Gud låter skina i hjärtat på vemhelst Han behagar.” 114

19. Således måste man förbereda kärlet och bli värdig de himmelska för­läningarnas nedstigande, på det att den alltill­räcklige Munskänken må slå i av frikostighetens vin i nådens kristallbägare. ”Låt de strävande sträva efter detta!” 115 Och nu säger Jag, ”Vi tillhör i sanning Gud och till Honom skall vi vända åter.” 116

20. Hör de älskande till dem som vistas inom förgården till BONINGEN FÖR HJÄRTATS MAGNET, får ingen själ vistas på denna konungsliga tron annat än kärlekens anlete. Jag är oförmögen att beskriva denna ställning eller skildra den i ord.

    Kärleken skyr denna världen
    och den nästa likså;
    hos honom finnes galenskaper
    sjuttio och två.
    Kärlekens skald denna visa sjunga:
    Träldom trälbinda och herravälde runga. 117

21. Detta plan kräver ren kärlek och oförfalskad tillgivenhet. Då Han beskriver dessa följeslagare säger Han: ”De talar ej förrän Han har talat, och handlar i enlighet med Hans bud.” 118

22. På detta plan förslår varken förståndets välde eller jagets styre. Därför frågade en av Guds profeter: ”O min Herre, hur kan jag nå Dig?” Och svaret kom: ”Överge dig själv och närma dig sedan Mig.”

23. Enligt sådana själar är det detsamma att sitta bland sandalerna vid dörren som att befinna sig på hedersplatsen, och är det på den Älskades stig ej någon skillnad mellan den jordiska skönhetens fristäder och det fält där ett slag utkämpats.

24. De boende i denna hemvist vet ej sitt mål, ändå sporrar de sina springare. De ser intet hos den Älskade annat än Hans eget Jag. De finner alla förståndiga ord betydelselösa och alla oförståndiga ord fulla av betydelse. De kan ej särskilja huvud från fot eller en lem från en annan. För dem är hägringen vattnet självt och avfärden är återkomstens mysterium. Varför det har sagts:

    Berättelsen om Din skönhet
    nådde dalen där eremiten dväljes.
    Förvirrad han sökte värdshuset
    där vinet köpes och säljes.
    Kärleken till Dig har med marken
    jämnat tålamodets skans;
    och med smärtan efter Dig
    finnes hoppet ingenstans. 119

25. På detta plan är både undervisning och lärjungeskap förvisso gagnlösa:

    Den Älskades skönhet
    älskarnas lärare är,
    Hans ansikte deras läxa
    som all kunskap bär.
    Lärande om förundran
    och längtande kärlek deras plikt,
    akademiska skrifter och torra ämnen
    finnes ej inom sikt.
    De kedjor som dem binda,
    Hans myskdoftande hår,
    den cykliska rörelsen blott en trappa
    som till Honom går. 120

26. Här följer en åkallan till Gud – välsignad och förhärligad vare Han:

    O Herre! Din välvilja villfar
    alla de behov jag bär!
    Att inför Dig någonting nämna,
    synd i sanning är.
    Tillåt detta kunskapens grand,
    som i min själ vila,
    att undfly simpel lera
    och till sitt slutgiltiga mål ila.
    Och giv att denna droppe
    av visdom som Du mig gav
    till slut må förenas
    med Ditt stora och mäktiga hav. 121

27. Sålunda säger Jag: Det finnes ingen kraft eller styrka utom hos Gud, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande.

28. Om mystikerna tillhör dem som har nått DEN ÄLSKADES SKÖNHET, är denna ställning det innersta hjärtats tron och den gudomliga vägledningens hemlighet. Detta är sätet för mysteriet ”Han gör vadhelst Han vill och Han förordnar vadhelst Han behagar.” Om än alla jordens och himmelens inbyggare skulle söka klargöra denna upphöjda hänsyftning och detta subtila mysterium, från denna dag intill den dag då basunen ljuder, skulle de likväl misslyckas att förstå ens en bokstav därav, ty denna ställning tillhör Guds oföränderliga påbud och förutbestämda mysterium. Tillfrågad om detta ämne svarade Han därför: ”Det är ett bottenlöst hav som ingen någonsin skall famna.” Och när frågan upprepades svarade Han: ”Det är den svartaste av nätter genom vilken ingen kan finna sin väg.” 122

29. Vemhelst som förstår denna ställning kommer förvisso att dölja den och skulle han avslöja ens det vagaste spår därav, skulle de förvisso hänga honom i galgen. Och ändå, vid Gud, funnes det en sann sökare skulle Jag avslöja den för honom, ty Han säger: ”Kärlek är en utmärkelse som aldrig förlänas ett hjärta besatt av rädsla och fruktan.” 123

30. Sannerligen, den vägfarare som färdas till Gud, som beträder den snövita stigen och som vänder sig mot den karmosinröda pelaren, kommer aldrig att nå sitt himmelska hem såvida hans händer ej är tomma på sådana världsliga ting som omhuldas av människor: ”Och den som icke fruktar Gud skall Gud få att frukta alla ting; under det att alla ting fruktar den som fruktar Gud.”

    Tala det persiska språket,
    om än det arabiska behagar dig mer.
    Och vad gäller tungomål
    har kärleken i sanning hundra fler. 124

31. Hur ljuv är, i detta sammanhang, ej denna strof:

    Som öppna musslor våra hjärtan
    om nådens pärlor Han oss ge.
    Måltavlor våra liv bliva som,
    om Han slungar sina pilar av ve. 125

32. Och vore det ej mot bokens bud skulle Jag sannerligen ha förlänat en del av Mina ägodelar till den som skulle dräpa Mig och givit honom Mina jordiska ting att ärva och hemburit en myriad tack till honom och tröstat Mina ögon med beröringen av hans hand. Men vad kan Jag göra? Inga ägodelar besitter Jag, ej heller har försynens Gud så förordnat.

33. Det synes Mig som om Jag i detta ögonblick känner den myskdoftande vällukten av Hás klädnad från Bahás Josef; Han tycks sannerligen nära nu, ehuru ni må tro Honom fjärran. 126

    Min själ förnimmer den sköna fläkt
    från en själ som är hållen kär:
    Väldoften från denna goda vän
    mitt hjärta åstundar och vill komma när.

    Lyd den plikt som kärlek dig förunna,
    och berätta om lyckliga dagar svunna,
    att jord och himmel fyllas utav skratt,
    och gör vart sinne, hjärta och öga glatt. 127

34. Detta är den rena medvetenhetens och fullständiga självutplåningens rike. Icke ens kärlek kan finna en väg till detta plan, ej heller har tillgivenhet en plats däri. Därför sägs det: ”Kärlek är en slöja mellan älskaren och den älskade.” Här blir kärlek blott en hindrande slöja, och allt annat än Vännen blott en förlåt. Sålunda har den vise Saná’í skrivit:

    Ingen den högt älskade nalkas får,
    som är fylld av egna begär.
    Ingen denna fagra skepnad når,
    som tyngd av egen klädnad är.

    Ty detta är Guds rike, som är helgat från varje anspelning från Hans skapelser.

35. Vistandes i hänryckningens förgård för inbyggarna i denna boning gudomlighetens och herraväldets spira med yttersta fröjd och glädje; och insatta på rättvisans upphöjda troner utövar de sitt styre och förlänar varje själ dess andel. De som dricker från denna bägare vistas under härlighetens tronhimmel, ovan Dagarnas uråldriges tron, och dväljes på storhetens säte nedan majestätets tabernakel. Det är dessa som ”varken känner sol eller bitande kyla.” 128

36. På detta plan är de högsta himlarna varken motsatta eller skilda från den ringa jorden, ty detta är den himmelska ynnestens rike, ej skåde­platsen för världsliga motsatser. Ehuru en ny situation i varje ögonblick uppstår är ändå tillståndet ständigt detsamma. Därför säger Han vid ett tillfälle ”Ingenting alls kan hindra Honom från att ägna sig åt vilken som helst annan sak”. 129 Och vid ett annat säger Han, ”Hans vägar äro sannerligen olika varje dag.” 130

37. Detta är den föda vars smak ej ändras eller färg skiftar. Toge du del därav skulle du säkerligen recitera versen ”Jag har vänt mitt ansikte mot Honom som har skapat himlarna och jorden och följer den rätta religionen och är undergiven inför Gud. Jag är icke en av dem som lägger gudar till Gud.” 131 ”Och sålunda visade Vi Abraham himlarnas och jordens rike, på det att Han skulle bli fast förankrad i kunskap.” 132 Lägg därför din hand till ditt bröst och sträck sedan fram den med kraft och se, du skall finna den vara ett ljus för hela världen.

38. Hur kristallklart är icke detta vatten som den hänförde Munskänken bjuder runt! Hur utsökt är icke detta rena vin som den berusade Skönheten erbjuder! Hur behaglig är icke denna glädjande munfull som flödar från den himmelska kalken! Väl skall det gå för honom som dricker därav, smakar dess sötma och uppnår dess kunskap.

    Intet mer än detta jag dig kan giva:
    Aldrig havet i flodbädden kan förbliva. 133

39. Ty dess mysterium ligger fördolt i Hans okränkbara beskydds gruva och förvaras i Hans makts skattkammare. Det är upphöjt över yttrandets högsta väsen och helgat bortom de ädlaste av förklaringar.

40. Här är förundran högt prisat och yttersta fattigdom storligen omhuldat. Därför har Han sagt ”Fattigdom är Min stolthet.” 134 Och återigen: ”Gud har under storhetens tronhimmel ett folk som Han har dolt i fattigdomens skrud för att upphöja deras ställning.” 135 Dessa är de som ser med Hans ögon och hör med Hans öron, såsom nedtecknats i den välkända traditionen. 136

41. Angående detta rike finnes det mången tradition och mången vers av allmän eller särskild betydelse men två av dessa är tillfyllest, på det att de må tjäna som ett ljus för förstående hjärtan och bringa glädje till längtande själar.

42. Den första är Hans yttrande ”O Min tjänare! Åtlyd Mig på det att Jag må göra dig lik Mig själv. Ty Jag säger ’Varde’ och det är och du skall säga ’Varde’ och det skall bli.” Och den andra: ”O Adams son! Sök ej gemenskap med någon innan du har funnit Mig, och närhelst du skall längta efter Mig skall du finna Mig nära dig.”

43. Oaktat vilka höga bevis och förunderliga hänsyftningar som återges här, berör de blott en enda bokstav och en enda punkt. Ty sådan är Guds metod och ingen förändring kan du finna i Hans sätt att handla. 137

44. Jag påbörjade denna epistel för en tid sedan i hågkomst av dig och enär ditt brev ej ännu hade nått Mig, inledde Jag med några klandrande och förebrående ord. Nu har din nya skrivelse skingrat denna känsla och fått Mig att sända dig detta brev. Att tala om Min kärlek till ers eminens är överflödigt. ”Gud är oss ett tillräckligt vittne.” 138

45. Vad gäller hans eminens Shaykh Muḥammad – må Gud, den Upphöjde, välsigna honom! – begränsar Jag Mig till följande två strofer, som Jag önskar skall överlämnas till honom:

    Din närhet i mina ögon
    än himmelen ha större pris.
    Ditt anlete för mig skönare
    än var lövsal i Guds paradis.

46. När Jag anförtrodde Min penna detta kärleksbudskap avvisade den bördan och föll i vanmakt. Då den kom till besinning talade den och sade ”Ära vare Dig! Till Dig vänder jag mig i ånger och jag är den förste av dem som bönfaller om Din förlåtelse.” 139 Allt pris vare Gud, världarnas Herre!

    Låt oss förtälja någon annan dag
    om detta avskeds ve och plåga.
    Låt oss beskriva efter annan lag
    mysteriet kärlek – och dess låga.
    Låt oss lämna blod och larm och allt detta,
    och om Shams-i-Tabríz intet mer berätta. 140

    Frid vare med dig och med dem som kretsar kring dig och når din närvaro.

47. Det Jag tidigare nedtecknat har ätits av flugorna, så mustigt var bläcket i deras smak, eller med Sa‘dís ord:

    Jag skriver ej mer,
    med flugor i mången rad,
    som Mina ljuva ord
    har samlat över detta blad.

48. Och nu kan handen ej skriva mer och vädjar om att detta skall vara nog. Därför säger Jag: Fjärran från Min Herres, den Allhär­liges, härlighet är det Hans skapelser intygar om Honom!

Noter

1 Epistel till Vargens son.

2 Epistel till Vargens son.

3 Gud passerar förbi.

4 Gud passerar förbi.

5 Gud passerar förbi.

6 Ur en tidigare ej översatt skrift.

7 Axplock ur Bahá’u’lláhs skrifter, nr 151, stycke 2.

8 ”‘Amá är definierat som ett ytterst tunt och subtilt moln, synligt och sedan osynligt. Ty skulle du titta noggrant skulle du förnimma någonting, men så snart du tittar igen är det inte längre synligt. Därför använder mystiker som söker sanningen ‘Amá för att beskriva den Allomfattande verkligheten ickepersonifierad, ehuru dessa personifikationer existerar i en icke sammansatt enkelhet och enhet och ej åtskiljs från det gudomliga Väsendet. Sålunda är de personifierade och ickepersonifierade. Detta är den ställning som avses med termerna Aḥadíyyih [absolut enhet] och ‘Amá. Detta är ställningen hos den ”Dolda skatten” som nämns i traditionerna. De gudomliga attributen är därför personifikationer som existerar i Väsendet men som inte är åtskilda från det. De kan ses men därefter inte. Detta, i korthet, är vad som menas med ‘Amá.”

8 Från en tidigare ej översatt skrift av ‘Abdu’l-Bahá.

9 Guds manifestation.

10 Koranen 6:103.

11 Aḥmad, Muḥammad och Maḥmúd är namn och titlar på profeten härledda från verbet ”att prisa”, ”att upphöja”.

12 Koranen 17:110.

13 Jfr. Koranen 76:1.

14 Bokstavligt ”i Ghawthíyyihs trädgård”. Risáliy-i-Ghawthíyyih är en mystisk avhandling av ‘Abdu’l-­Qádir-i-Gílání (ca. 1077–1166). Meningen som följer är ett citat från detta arbete.

15 Koranen 2:282, 16:69.

16 Koranen 20:47.

17 ‘Aṭṭár (ca. 1119–1230) har i Manṭiqu’ṭ-Ṭayr (Fåglarnas samspråk) beskrivit sju dalar som fåglarna passerar i sökandet efter sin konung. Bahá’u’lláh alluderar till ‘Aṭṭárs beskrivning av dalarna. Rúmí (1207–1273) anspelar på ”kärlekens sju städer” som genomkorsas av ‘Aṭṭár.

18 Koranen 29:69.

19 Majnún betyder ”galning”. Detta är titeln på den ryktbare älskaren i persiska och arabiska folksagor, vars älskade var Laylí. Då den symboliserar sann mänsklig kärlek på gränsen till det gudomliga, har berättelsen varit förebild för mången persisk romantisk dikt. Mest känd är den av Niẓámí skriven år 1188.

20 Arabiskt ordspråk.

21 En hänsyftning till islams trosbekännelse: ”Det finnes ingen gud utom Gud, och Muḥammad är Hans sändebud.”

22 Saná’í (ca. 1045–1131).

23 Saná’í.

24 Koranen 50:30.

25 Rúmí.

26 En hänsyftning till den tradition i vilken Gud sägs tilltala profeten Muḥammad med dessa ord: ”Vore det icke för Dig skulle Jag ej ha skapat sfärerna.”

27 Från ett poem av Bahá’u’lláh.

28 Hátif-i-Iṣfahání (d.1783).

29 Koranen 67:3.

30 Koranen 41:53.

31 Från en tradition.

32 Shaykh Abú Ismá‘íl ‘Abdu’lláh Anṣárí från Hirát (1006–1089), sufiledare, poet och skriftlärd.

33 Koranen 1:6.

34 Rúmí.

35 Koranen 2:156.

36 Koranen 4:78.

37 Koranen 18:39.

38 Profeten Muḥammad.

39 Rúmí.

40 Koranen 16:61.

41 Från en tradition.

42 Från en tradition.

43 Koranen 83:28.

44 Från en tradition.

45 Från en bön av Imám ‘Alí.

46 ”Vore det icke för Dig” hänvisar till den tradition som citeras i not 26. ”[H]ar Vi misslyckats att lära känna Dig” syftar på en bön som tillskrivs Muḥammad som lyder, ”Vi har icke lärt känna Dig, O Gud, såsom Du borde lära kännas.” ”Eller ännu närmare” anspelar på Koranen 53:9.

47 Sa‘dí (ca. 1213–1292), författare till Gulistán och andra poetiska verk.

48 Från en tradition.

49 Rúmí. Detta är en hänsyftning till Koranen 18:71.

50 Koranen 57:3.

51 Rúmí.

52 Detta syftar på Bahá’u’lláh själv, som ännu inte hade tillkännagivit sin kallelse.

53 Koranen 4:130.

54 Jfr. ‘Aṭṭár.

55 Ibn-i-Fáriḍ (1181–1235).

56 Från en tradition.

57 Jfr. Koranen 50:22.

58 Saná’í.

59 Profeten Muḥammad.

60 Från en tradition.

61 Imám ‘Alí

62 Rúmí.

63 Koranen 9:51.

64 Rúmí.

65 Koranen 76:5.

66 Från en tradition.

67 Koranen 28:88.

68 Koranen 15:21.

69 Hátif-i-Iṣfahání.

70 Från en tradition.

71 Tillskrivs Rúmí.

72 En hänsyftning till två sufi-koncept. Doktrinen om existensens enhet tillskrivs vanligen Ibnu’l-Arabí (1165–1240), den om framträdandets enhet tillskrivs Aḥmad Sirhindí (1564–1624). Se ‘Abdu’l-Bahá, Några besvarade frågor, kapitel 82.

73 Koranen 17:79. En hänsyftning till gudsmanifestationens ställning.

74 ”Ordet beskyddare i Sju dalar har ingen koppling till bahá’í-trons beskyddarskap.”
Ur ett brev daterat 8 januari 1949 skrivet å Shoghi Effendis vägnar.

75 Koranen 2:90.

76 Rúmí.

77 Ibn-i-Fáriḍ.

78 I stycket som följer förklarar Bahá’u’lláh innebörden av var och en av de fem bokstäver som bildar ordet ”sparv” (gunjishk) på persiska.

79 Mottagare av denna skrift var Mírzá Hádí Qazvíní.

80 Hänsyftar till den muslimska trosbekännelsen. Se not 21.

81 Báb.

82 Syftar till Bahá’u’lláhs annalkande tillkännagivande.

83 Från en tradition.

84 Rúmí.

85 Koranen 76:5.

86 Koranen 21:69.

87 Koranen 67:3.

88 Rúmí.

89 Rúmí.

90 Rúmí.

91 Koranen 4:78-79.

92 En hänsyftning till de tre nivåerna av visshet som beskrivs i de mystiska traditionerna inom islam.

93 Koranen 39:53.

94 Jfr. Koranen 37:173.

95 Se not 72.

96 Rúmí. Bahá’u’lláh jämför här Shaykh ‘Abdu’r-Raḥmán, skriftens mottagare, med Ḥusámu’d-Dín Chalabí, som Rúmí tillägnade Mathnaví. Ḥusámu’d-Dín betyder ”trons svärd”.

97 Sa‘dí.

98 Koranen 41:30.

99 Koranen 11:112.

100 Sa‘dí.

101 Sa‘dí.

102 Rúmí.

103 Från en bön som tillskrivs Imám ‘Alí.

104 Jfr. Rúmí. Här berättar Rúmí en historia om fyra grymma fåglar som, när de dödas, förvandlas till fyra godhjärtade fåglar. Allegorin hänvisar till att besegra onda egenskaper och ersätta dem med goda.

105 Koranen 89:29-30.

106 Jfr. Koranen 41:53.

107 Koranen 17:14.

108 Berömda författare som skrev om grammatik och retorik.

109 Rúmí.

110 Koranen 59:19.

111 Koranen 18:17.

112 Koranen 24:37.

113 Koranen 2:282.

114 Från en tradition.

115 Koranen 83:26.

116 Koranen 2:156.

117 Rúmí.

118 Koranen 21:27.

119 Sa‘dí.

120 Rúmí. En hänsyftning till Avicennas (Abu-‘Alí Síná [980–1037]) cykliska teori.

121 Rúmí.

122 Från en tradition.

123 Från en tradition.

124 Rúmí.

125 Saná’í.

126 En antydan om Bahá’u’lláhs nära förestående ­uppenbarelse.

127 Rúmí.

128 Koranen 76:13.

129 Ett berömt ordspråk som citeras av många islamiska källor.

130 Koranen 55:29.

131 Jfr. Koranen 6:79.

132 Koranen 6:75.

133 Rúmí.

134 Från en tradition.

135 Från en dikt som citeras i ett antal islamiska verk.

136 Se Sju dalar, stycke 44.

137 Jfr. Koranen 35:43, 48:23.

138 Koranen 4:166.

139 Jfr. Koranen 7:143.

140 Rúmí. Shams-i-Tabríz var den sufist som utövade ett starkt inflytande på Rúmí och som ledde hans uppmärksamhet från vetenskap till mysticism. En stor del av Rúmís arbeten har tillägnats Shams-i-Tabríz.