Visshetens bok (Kitáb-i-Íqán)


Skriv ut och PDF
Förlag: Bahá'í-förlaget AB, 2002
Författare: Bahá'u'lláh
Omslag: Angelica Farzaneh-Far och Sonja Farzaneh-Far
Sidor: 222
Hard Cover
ISBN: 91-7444-127-2


Del 1

I VÅR HERRES, DEN UPPHÖJDES, DEN HÖGSTES, NAMN 

1 Ingen människa skall nå den sanna för­ståelsens oceans stränder, såvida hon icke är avskild från allt som är i himlen och på jorden. Helga era själar, o världens folk, att ni måhända må uppnå den ställning, som Gud bestämt för er och sålunda inträda i det taber­nakel, som i enlighet med För­synens skickel­ser har uppförts på Bayáns himla­valv.

2 Dessa ords väsen är detta: De som beträder trons väg, de som törstar efter visshetens vin, måste rena sig från allt vad jordiskt är – sina öron från tomt prat, sina sinnen från fåfänga inbillningar, sina hjärtan från världsliga böjelser, sina ögon från det som förgår. De borde sätta sin lit till Gud och, i det de håller fast vid Honom, följa Hans väg. Då skall de göras värdiga den strålande glansen från den gudomliga kunskapens och förståelsens sol och bli mottagare av en ynnest som är oändlig och osynlig, eftersom människan aldrig kan hoppas nå fram till kunskapen om den Allhärlige, aldrig kan dricka ymnigt ur den gudomliga kun­skap­ens och vis­domens flod, aldrig kan inträda i odödlig­hetens boning, ej heller få del i den gudom­liga när­hetens och ynnestens bägare, såvida hon dess­förinnan icke upphör att betrakta dödliga människors ord och gärningar som måttstock för den sanna förståelsen och erkännandet av Gud och Hans Profeter.

3 Betrakta det förgångna. Hur mången, hög som låg, har icke i alla tider längtansfullt väntat på ankomsten av Guds Manifestationer, förkropps­ligade i Hans Utvaldas helgade gestalter. Hur ofta har de icke väntat Hans ankomst, hur ofta har de icke bett att den gudomliga barmhärtighetens bris skall fläkta och den utlovade Skönheten träda fram ur fördold­hetens förlåt och bli manifesterad för hela världen. Och närhelst nådens portar så öppnades och den gudomliga frikostighetens moln så göt sitt regn över mänskligheten och den Oseddes ljus så lyste ovan den himmelska maktens horisont, förnekade de alla Honom och vände sig bort från Hans anlete – Guds eget anlete. Vänd er, för att bekräfta denna sanning, till det som upptecknats i varje helig bok.

4 Begrunda ett ögonblick och reflektera över vad som varit orsaken till en sådan förnekelse hos dem, som sökt med sådan iver och längtan. Deras angrepp har varit våldsammare än vad penna eller tunga kan beskriva. Icke en enda av Helighetens Manifestationer har framträtt, utan att folket om­kring Honom plågat Honom genom förnekan­den, för­dömande och häftig opposition. Sålunda har det blivit uppenbarat: ”Arma människor! Ingen Bud­bärare kommer till dem utan att de hånskrattar åt Honom!” [1] [2]Vidare säger Han: ”Varje folk har i lönndom smidit ränker mot sin Bud­bärare för att gripa Honom med våld och tvistat med tomma ord för att bringa sanningen på fall.” [3]

5 Likaledes är de ord, som framströmmat från kraftens källa och nedkommit från härlighetens him­mel, oräkneliga och bortom vanlig mänsklig fattnings­förmåga. För dem, som besitter sann för­stå­else och insikt, är i sanning Húds sura tillräcklig. Överväg en stund dessa heliga ord i ert hjärta och sträva att med fullständig avskildhet begripa deras innebörd. Tag Profeternas underbara uppträdande i betraktande och erinra er de smädelser och för­nekelser, som uttalats av för­nekandets och falsk­hetens barn, så att ni måhända må låta det mänskliga hjärtats fågel flyga från lik­giltighetens och tvivlets boningar till trons och viss­hetens näste, dricka djupt av den uråldriga vis­domens rena vatten och få del av frukten från den gudomliga kunskap­ens träd. Sådan är den ren­hjärtades andel i det bröd, som nedsänts från evig­hetens och helighetens riken.

6 Gjorde ni er bekant med de smädelser, som hopats över Guds Profeter, och uppfattade de verk­liga orsakerna till Deras belackares beskyll­ningar, torde ni med all säkerhet inse betydelsen av Deras ställning. Dessutom, ju mer ingående ni betraktar förnekelserna från dem, som motsatt sig de gudom­liga egen­skaper­nas Manifesta­tioner, desto fastare kommer er tro på Guds sak att bli. Därför kommer olika berättelser, som rör Guds Profeter, kortfattat att om­nämnas i denna skrift, så att de må klargöra sanningen att maktens och härlighetens Manifestationer, i alla tider och genom alla sekler, utsatts för grymheter så fruktans­värda, att ingen penna djärvs beskriva dem. Måhända får detta ett fåtal att upphöra att oroas av skränet och protesterna från teologerna och de dår­aktiga i denna tid och förmå dem att stärka sin tillit och visshet.

7 Bland Profeterna fanns Noa. Under nio­hundra­femtio år förmanade Han vädjande sitt folk och kallade dem till trygghetens och fridens till­flykts­ort. Ingen uppmärksammade dock Hans kallelse. Varje dag utsatte de Hans välsignade person för sådan smärta och sådant lidande, att ingen trodde att Han skulle kunna överleva. Hur ofta förnekade de icke Honom, hur illvilligt röjde de icke sin misstro mot Honom! Därför har det uppenbarats: ”Och varje gång några gick förbi Honom, hånade de Honom. Till dem sade Han: ’Fastän ni hånar oss nu, skall vi framdeles håna er alldeles som ni hånar oss. Ni skall i sinom tid få erfara detta.’” [4] Långt senare utlovade Han fler­faldiga gånger seger åt sina följeslagare och fastslog tidpunkten för detta. Men när tiden var inne, upp­fylldes icke det gudomliga löftet. Detta fick några bland Hans fåtaliga efter­följare att vända sig bort från Honom, vilket omvittnas av det som upptecknats i de mest kända böckerna. Dessa har ni säkerligen läst; om icke, kommer ni utan tvivel att göra det. Slutligen, enligt vad som uppges i böcker och traditioner, bestod kretsen kring Honom av endast fyrtio eller sjuttiotvå anhängare. Till sist ropade Han ur sitt väsens djup med hög röst: ”Herre, lämna icke en enda av förnekarna kvar på jorden.” [5]

8 Betrakta och begrunda nu en stund detta folks egensinne. Vad kunde ha varit anledningen till en sådan förnekelse och ett sådant avståndstagande från deras sida? Vad kunde ha fått dem att vägra att lägga bort förnekelsens klädnad och pryda sig med erkännandets mantel? Och vad kunde ha orsakat att det gudomliga löftet ej uppfylldes, vilket ledde sökar­na till att förneka det som de tidigare god­tagit? Medi­tera djupt över detta, så att de osynliga tingens hem­lighet må uppenbaras för er, så att ni må inandas en andlig och oförgänglig väldofts sötma och må erkänna sanningen att den Allsmäktige, sedan ur­minnes tid och för evärdlig tid, har prövat och kom­mer att fortsätta att pröva Sina tjänare, så att ljus må särskiljas från mörker, sanning från falskhet, rätt från orätt, vägledning från villfarelse, lycka från bedrövel­se och rosor från törnen. All­deles som Han uppenbarat: ”Tänker människorna, då de säger: ’Vi tror’, att de skall lämnas ifred och icke sättas på prov?” [6]

9 Och efter Noa lyste ljuset från Húds anlete fram ovan skapelsens horisont. I närmare sjuhundra år manade Han, enligt vad som berättats, folket att vända sig till och närma sig den gudomliga när­varons Ridván. Vilka skurar av plågor som regnade över Honom, tills slutligen Hans enträgna uppmaningar gav upphov till en ökad upproriskhet och Hans outtröttliga strävanden ledde till Hans folks avsiktliga blindhet. ”Och för förnekarna skall för­nekelsen blott öka deras egen fördömelse.” [7]

10 Och efter Honom framträdde Sálihs heliga gestalt från den Eviges, den Osynliges, Ridván och kallade åter folket till det eviga livets flod. I mer än hundra år förmanade Han dem att hålla fast vid Guds föreskrifter och att sky det som är förbjudet. Hans förmaningar bar dock ingen frukt och Hans vädjan visade sig vara gagnlös. Flera gånger drog Han sig tillbaka och levde i avskildhet. Allt detta, fastän denna eviga Skönhet icke kallade folket till något annat än Guds stad. Alldeles som det är uppenbarat: ”Och till thamúdstammen sände Vi deras broder Sálih. ’O, mitt folk’, sade Han, ’tillbed Gud! Ni har ingen annan Gud jämte Honom …’ De svarade: ’O Sálih, vi hade våra förhoppningar fästade vid dig ända tills nu, förbjuder du oss att dyrka det som våra fäder dyrka­de? Vi hyser sanner­ligen tvivel om det du manar oss till.’” [8] Allt detta visade sig vara fruktlöst, tills slut­ligen ett väldigt skri hördes och alla föll ned i den djupaste fördömelse.

11 Senare trädde Guds Väns [9] sköna anlete fram ur förlåten och ytterligare en av den gudom­liga led­ningens fanor hissades. Han inbjöd jordens folk till rätt­färdig­hetens ljus. Ju lidelsefullare Han för­manade dem, desto häftigare tilltog folkets avund och vill­farelse, utom hos dem, som helt avskilde sig från allt utom Gud och på visshetens vingar steg till den ställ­ning, som Gud upphöjt över människors fattnings­förmåga. Det är väl känt vilken stor hop av fiender som belägrade Honom, tills slutligen avundens och upprorets eldar antändes mot Honom. Efter att episoden med elden inträffat blev Han, Guds Lampa bland människor­na, enligt vad som upptecknats i alla böcker och krönikor, bortdriven från sin hemstad.

12 Och när Hans dag var till ända, var tiden inne för Moses. Rustad med det himmelska herra­väldets spira, prydd med den gudomliga kunskap­ens vita hand, skridande fram från Guds kärleks Párán och svingande maktens och det eviga maje­stätets orm lyste Han ut över världen från ljusets Sinai. Han kallade alla folk och släkten på jorden till evighetens konungarike och inbjöd dem att få del av frukten från trofasthetens träd. Säkert är ni med­veten om faraos och hans folks häftiga opposition och den fåfänga inbillningens stenar, som för­nekarnas händer slungade mot detta välsignade Träd. Detta till den grad, att farao och hans folk slutligen reste sig och uppbjöd sina yttersta krafter för att med falskhetens och förnekelsens vatten utsläcka detta heliga Träds eld, glömska av sanning­en att inget jordiskt vatten kan kväva den gudom­liga visdomens flammor eller jord­iska vindstötar förmå utsläcka det eviga herra­väldets lampa. Nej, snarare kan sådant vatten endast förmå flamman att brinna än intensivare och vind­stötar som dessa endast säkerställa att lampan bevaras, kunde ni blott iakttaga med urskillningens öga och vandra den väg som är Guds heliga vilja och välbehag. En troende i faraos släkt, vars historia den Allhärlige återgivit i Sin bok, uppenbarad för Sin Älskade, har så riktigt anmärkt: ”I faraos familj fanns en troende man, som dolde sin tro, och han sade: ’Dödar ni en man därför att han säger: ”Gud är min Herre”, när han redan kommit till er med tecken från er Herre? Om han är en lögnare drabbar lögnen honom själv, men om han är en sanningens man kommer något av det han hotar med att drabba er. Gud vägleder förvisso icke den, som är en över­trädare, en lögnare.’” [10] Till slut var deras orätt­fär­dig­het så stor att just denne troende av­rättades på det mest nesliga sätt. ”Må Guds för­bannelse nedkomma över tyranniets folk.”

13 Och begrunda nu detta. Vad kunde ha orsakat sådan strid och konflikt? Varför är det så att ankomsten av varje sann Gudsmanifestation åtföljts av sådana stridigheter och sådant tumult, sådant för­tryck och sådan omvälvning? Detta trots det faktum att alla Guds Profeter, närhelst de blivit mani­festerade för världens folk, alltid har förutsagt ankomsten av ännu en Profet efter dem och fast­ställt de tecken, som skulle kungöra ankomsten av den kommande reli­gions­ordningen. Härom vittnar uppteckningarna i alla heliga böcker. Varför är det då så att, trots männi­skors för­vänt­ningar under deras sökande efter Helig­hetens Manifestationer och oaktat de tecken, som upp­tecknats i de heliga böcker­na, det likväl i varje tids­ålder och epok begåtts sådana våldsamma, för­tryck­ande och grym­ma hand­lingar mot alla Guds Profeter och Utvalda? Alldeles som Han uppenbarat: ”Var gång ett Sände­bud kommer till er med det, som era själar icke åstundar, sväller ni av högmod, anklagar somliga för att vara bedragare och dräper andra.” [11]

14 Begrunda, vad kunde ha varit motivet för sådana gärningar? Vad kunde ha drivit dem att uppträda så mot Uppenbararna av den Allhärliges skönhet? Vad som än i gångna dagar varit orsaken till dessa människors förnekelse och opposition, har nu lett till förvändhet hos människorna i denna tid. Att vidhålla att Försynens vittnesbörd var ofull­ständigt, och att det därför orsakat folkets för­nekelse, är inget annat än uppenbar hädelse. Hur fjärran den All­väl­görandes nåd, Hans kärleksfulla försyn och barm­härtig­het vore det icke att, bland alla människor, skilja ut en själ för att vägleda Sina skapade varelser, och att å ena sidan undanhålla honom det fulla måttet av Sitt gudomliga vittnesbörd och å andra sidan pålägga Sitt folk sträng veder­gällning, därför att de vänt sig bort från Hans Utvalde! Nej, de mångfaldiga gåvorna från alla varelsers Herre har i alla tider, genom Sitt gudom­liga väsens Mani­festa­tioner, omslutit jorden och allt som dväljs där. Icke för ett ögonblick har Hans nåd hållits tillbaka, ej heller har Hans kärleksfulla godhets skurar upphört att falla över mänskligheten. Följakt­ligen kan sådant upp­trädande icke tillskrivas någon­ting annat än trång­synt­heten hos de själar, som be­träder arrogansens och högmodets dal, är förlorade i avlägsenhetens obygder, vandrar sina egna falska inbillningars väg och följer diktaten från sin tros ledare. De bekym­rar sig blott och bart om att resa motstånd, deras enda åstundan är att ignorera sanningen. För varje iakttagare med ur­skill­ning är det tydligt och klart att hade dessa människor, under de dagar då någon av sanningens Sols Mani­festationer framträdde, helgat sina ögon, öron och hjärtan från vadhelst de sett, hört eller känt, hade de förvisso icke berövats åsynen av Guds skön­het, ej heller förirrat sig långt bort från härlighetens boning­ar. Men eftersom de vägt Guds vittnesbörd enligt sin egen kunskaps normer, hopplockade från sina reli­gionsledares läror, och funnit det vara oförenligt med sin be­gränsade förståelse, stod de upp för att begå sådana ovärdiga handlingar.

15 Religionsledare har i alla tider hindrat sitt folk från att nå den eviga frälsningens stränder, i det de hållit auktoritetens tyglar i sitt mäktiga grepp. Somliga har, på grund av sin lystnad efter ledarskap, andra i brist på kunskap och förståelse, varit orsak till att folket berövats detta. Genom deras godkännande och auktoritet har alla Guds Profeter druckit själv­uppoffringens kalk och flugit till härlighetens höjder. Vilka outsägliga grymheter de, som tagit auktoritetens och lärdomens säten i besitt­ning, utsatt världens sanna Konungar, dessa den gudomliga dygdens Ädelstenar, för! Belåtna med ett förgängligt herravälde har de berövat sig själva en evig överhöghet. Sålunda såg deras ögon icke ljuset från den högt Älskades anlete, ej heller lyssnade deras öron till de ljuva melodierna från Åstundans fågel. Av detta skäl har teologerna i varje tidsålder omnämnts i alla de heliga böckerna. Så säger Han: ”O, bokens folk! Varför betvivla de Guds tecken ni själva varit vittnen till?” [12] Och vidare säger Han: ”O, bokens folk! Varför höljer ni sanningen med falskhet? Varför med vett och vilja dölja sanningen?”[13] Åter säger Han: ”Säg: O, bokens folk! Varför stöta bort troende från Guds väg?” [14] Det är uppenbart att med ”bokens folk”, som stött bort sina medmänniskor från Guds raka väg, avses ej några andra än den tidens teologer, vilkas namn och karak­tär röjts i de heliga böckerna och vilka åsyftas i verser och traditioner som upptecknats däri, betraktade ni blott med Guds öga.

16 Betrakta en stund med fast och stadig blick, född av Guds ofelbara öga, den gudomliga kun­skap­ens horisont och begrunda de fulländade ord som den Evige uppenbarat, så att måhända den gudomliga vis­domens mysterier, intill denna stund dolda under härlighetens förlåt och bevarade inom Hans ynnests tabernakel, må bli manifesterade för er. Dessa reli­giösa ledares förnekelser och protester har huvud­sakligen haft sin grund i deras brist på kunskap och för­ståelse. De ord, som yttrats av Uppenbararna av den ende sanne Gudens skönhet och som tillkännager de tecken som skulle föregå den före­stående Mani­festationens ankomst, vare sig förstod eller famnade de. Därför höjde de revoltens fana och framkallade split och upproriskhet. Det är klart och tydligt att den sanna innebörden i det, som evig­hetens Fåglar yttrat, ej yppas för några andra än dem, som manifesterar det eviga Varat, och att melodi­er­na från helighetens Näktergal ej kan nå andra öron än det eviga rikets invånares. Tyranniets kopt kan aldrig få del i den bägare, som rättvisans sept berört med sina läppar, och förnekelsens farao kan aldrig hoppas erkänna den hand, som tillhör sanningens Moses. Alldeles som Han säger: ”Ingen känner innebörden i detta, utom Gud och de som äger välgrundad kunskap.” [15]Och likväl har de sökt ut­tolk­ningen av boken från dem, som är insvepta i slöjor, och har vägrat söka upp­lysning från kunskap­ens källa.

17 Och när Mose dagar var till ända och Jesu ljus, som lyste fram från Andens gryningsplats, omslöt världen, reste sig hela Israels folk i protest mot Honom. De skränade att Han, vars ankomst Bibeln förutsagt, ovillkorligen måste förkunna och uppfylla Mose lagar, medan denne unge nazaré, som gjorde anspråk på ställningen som den gudom­lige Messias, hade upphävt lagarna om skilsmässa och sabbaten – de tyngst vägande av alla Mose lagar. För övrigt, hur är det med tecknen på den Manifestation som ännu förestår? Dessa Israels folk väntar fortfarande, intill denna dag, på den mani­festation som Bibeln förut­sagt! Hur många helig­hetens Manifestationer, hur många Uppen­barare av det eviga ljuset, har icke fram­trätt sedan Mose tid och likväl väntar Israel fort­farande, insvept i de tätaste slöjor av satanisk inbill­ning och falska före­ställningar, på att den avgudabild, som hon själv skapat, skall framträda med sådana tecken, som hon själv tänkt ut! Sålunda har Gud gripit dem för deras synder, utsläckt trons ande inom dem och plågat dem med den allra nedersta eldens flammor. Och detta endast därför att Israel vägrade fatta inne­börden i de ord, som uppenbarats i Bibeln rörande tecknen på den kommande Uppen­barelsen. Efter­som hon aldrig fattade dessas sanna betydelse och sådana händelser till synes aldrig inträffade, för­blev hon utestängd från att igenkänna Jesu skönhet och skåda Guds ansikte. Och de väntar fortfarande på Hans ankomst! Sedan urminnes tid och intill denna dag har jordens alla släkten och folk klamrat sig fast vid sådana fantasifulla och opassande tankar, och så­lunda berövat sig själva de klara vatten, som flödar ur renhetens och helighetens källor.

18 Då Vi vecklat ut dessa mysterier har Vi i Våra tidigare skrifter, som riktades till en vän på Hijáz melodiska språk, anfört några av de verser som uppen­barats för forna tiders Profeter. Som svar på er begäran skall Vi nu på dessa sidor åter anföra samma verser, denna gång yttrade på Iraks under­bara tungo­mål, så att de, som törstar svårt i avlägsenhetens obygder, måhända må nå fram till den gudomliga när­varons ocean och de, som tynar bort i avsöndringens ödemarker, ledas till den eviga återföreningens hem. Så må villfarelsens dimmor skingras och den gudom­liga ledningens lysande ljus bryta fram ovan mänsk­liga hjärtans horisont. Till Gud sätter Vi Vår lit och till Honom ropar Vi om hjälp, att det från denna penna måhända må flöda sådant som skall återuppliva människors själar, så att de alla må stå upp från sina likgiltighetens läger och lyssna till suset från löven i paradiset, från det träd som den gudomliga kraftens hand, med Guds tillåtelse, planterat i den Allhärliges Ridván.

19 För dem, som äger förståelse, är det klart och tydligt att då Jesu kärleks eld förtärde de judiska begränsningarnas slöjor och Hans myndig­het gjorts synlig och delvis genomdrivits, hänsyftade Han, den osynliga Skönhetens Uppen­barare, på sin egen bort­gång när Han en dag vände sig till sina lärjungar och, i det Han tände saknadens eld i deras hjärtan, sade till dem: ”Jag går bort och kommer åter till er.” [16] På ett annat ställe sade Han: ”Jag går och en annan skall komma och förtälja för er allt som jag icke förtalt och fullborda allt det jag sagt er.” Båda dessa yttranden har endast en innebörd, begrundade ni blott med gudomlig insikt Guds enhets Manifestationer.

20 Varje iakttagare med urskillning kommer att inse att både Jesu bok och Jesu sak blev be­kräftade under Koranens religionsepok. Vad gäller namnen förkunnade Muhammad själv: ”Jag är Jesus.” Han erkände sanningen i Jesu tecken, profetior och ord och intygade att de alla kom från Gud. I detta avse­ende har varken Jesu person eller Hans skrifter skilt sig från Muhammad och Hans heliga bok, efter­som båda har kämpat för Guds sak, prisat Honom och uppenbarat Hans bud. Sålunda tillkännagav Jesus själv: ”Jag går bort och kommer åter till er.” Betrakta solen. Om den nu skulle säga: ”Jag är gårdagens sol”, skulle den tala sanning. Och skulle den, med tidens gång i åtanke, säga sig vara en annan än denna sol, skulle den fortfarande tala sanning. Om det på samma sätt skulle sägas att alla dagar är blott en och densamma, är det rätt och riktigt. Och skulle det, med hänsyn till deras särskilda namn och beteck­ningar, sägas att de skiljer sig åt, vore det återigen sant. Ty även om de är en och densamma, igenkänner man dock hos var och en en särskild beteckning, en speciell egen­skap, ett utmärkande drag. Föreställ dig på mot­svarande sätt hur skillnad, variation och enhet är kännetecknande för helighetens olika Manifesta­tioner, så att du må förstå de anspelningar som Skaparen av alla namn och egen­skaper gjort på de mysterier som rör skillnad och enhet, och upptäcka svaret på din fråga om varför den eviga Skönheten i olika tid­er kallat sig själv vid olika namn och titlar.

21 Därefter frågade Jesu följeslagare och lär­jungar Honom om de tecken, som ovillkorligen måste utmärka återkomsten av Hans manifestation. När, frågade de, skall detta ske? Upprepade gånger frågade de denna oförlikneliga Skönhet och varje gång Han svarade, framhöll Han ett särskilt tecken som skulle förebåda ankomsten av den utlovade religions­ord­ningen. Härom vittnar upp­teckningarna i de fyra evangelierna.

22 Denne Förorättade kommer endast att anföra ett av dessa exempel och sålunda, för Guds skull, förläna mänskligheten sådana nådegåvor som ännu ligger fördolda i det dolda och heliga Trädets skatt­kammare, så att dödliga människor måhända icke för­blir berövade sin del av den odödliga frukten, utan når fram till en daggdroppe av det eviga livets vatten som från Bagdad, ”Fridens boning”, nu förunnas hela mänsk­lig­heten. Vi begär varken lön eller belöning. ”Vi när era själar för Guds skull; vi begär varken gengåva eller tack från er.” [17] Detta är den föda som skänker evigt liv till de renhjärtade och i anden upplysta. Detta är det bröd om vilket det är sagt: ”Herre, sänd ned till oss Ditt bröd från himlen.” [18] Detta bröd skall aldrig för­vägras dem som förtjänar det, ej heller kan det någon­sin ta slut. Det växer i evighet på nådens träd; det kommer i alla tider ned från rättvisans och barmhärtighetens himlar. Alldeles som Han säger: ”Ser du icke vad Gud liknar ett gott ord vid? Vid ett gott träd, som är fast rotat, vars grenar når upp till himlen och som ständigt bär frukt.” [19]

23 Ack så beklagligt att människan skulle beröva sig själv denna rikliga gåva, denna oförgäng­liga nåde­gåva, detta eviga liv! Det tillkommer henne att värde­sätta denna föda som kommer från himlen, så att må­hända de döda, genom den underbara ynnesten från sanningens Sol, må bringas till liv och de förtvinade själarna återupplivas av den obe­gränsa­de Anden. Skynda, o min broder, medan tid ännu gives, så att våra läppar må smaka den odödliga drycken, ty livets fläkt som nu blåser från den högt Älskades stad kan ej bestå, det heliga yttrandets brusande flod måste ovillkorligen stillas och Ridváns portar kan ej stå öppna för evigt. Den dag skall förvisso komma, då paradisets Näk­ter­gal kommer att ha flugit bort från sin jordiska boning till sitt himmelska näste. Då skall dess melo­di ej höras mer och rosens skönhet upphöra att lysa. Grip därför tillfället, innan den gudomliga vårtiden är förbi och evighetens Fågel upphört att sjunga sin melodi, så att ditt inre öra ej må utestängas från att lyssna till dess kallelse. Detta är Mitt råd till dig och till Guds älskade. Låt vemhelst som så önskar vända sig till detta, låt vemhelst som så önskar vända sig bort. Gud är i sanning oberoende av människan och det hon får se och bevittna.

24 Dessa är de melodier som sjöngs av Jesus, Marias Son, med majestätisk kraft i evangeliets Rid­ván och som uppenbarar de tecken som ovill­kor­ligen måste förebåda ankomsten av Manifesta­tionen efter Honom. I det första evangeliet, enligt Matteus, är det upptecknat: Och när de frågade Jesus om tecknen på Hans ankomst, sade Han till dem: ”Omedelbart efter de dagarnas förtryck [20] skall solen förmörkas, månen skall upphöra att ge sitt sken, stjärnorna skall falla från himlen och jordens makter skall skakas. Då skall Människosonens tecken visa sig på himlen och då skall alla jordens stammar höja klagorop. Och man skall se Människosonen komma bland himlens moln med makt och stor härlighet. Och Han skall sända sina änglar vid det kraftfulla ljudet av en basun.” [21]Återgivet på persiska [22] är innebörden i dessa ord följande: När det förtryck och de hem­sökelser som skall drabba mänskligheten kommer att ha inträffat, då skall solen hindras att lysa och månen att ge sitt sken, himlens stjärnor skall falla ned på jorden och jordens pelare skall skälva. Vid den tiden skall Människo­sonens tecken visa sig på himlen, det vill säga att när dessa tecken har visat sig skall den utlovade Skön­heten och livets Väsen träda fram ur det osynliga riket in i den synliga världen. Och Han säger: Vid den tiden skall alla folk och släkten, som bor på jorden, sörja och veklaga och de skall se denna gudomliga Skönhet komma från himlen, ridande på molnen med makt, storhet och stor­slagenhet och sända sina änglar vid det kraftfulla ljudet av en basun. Likaledes har i de tre övriga evangelierna, enligt Lukas, Markus och Johannes, samma utsagor upp­tecknats. Eftersom Vi utförligt hänvisat till dem i Våra skrifter, uppenbarade på arabiska, har Vi ej omnämnt dem på dessa sidor utan begränsat Oss till en enda hänvisning.

25 Eftersom de kristna teologerna har miss­lyckats att fatta dessa ords innebörd, icke insåg avsikt­en och syftet med dem och har klamrat sig fast vid den bokstavliga tolkningen av Jesu ord, blev de därför berövade den flödande nåden från den muham­medan­ska uppenbarelsen och dess rikliga gåvor. De okun­niga inom det kristna samfundet, de som följde sin tros ledares exempel, hindrades på samma sätt från att skåda härlighetens Konungs skön­het, eftersom de tecken, som skulle åtfölja upp­stigandet av den mu­hamme­danska religionsepokens sol, faktiskt icke visade sig. Sålunda har tidsåldrar svunnit hän, sekler förflutit och denna allra renaste Ande återvänt till sin uråldriga överhöghets till­flykts­­orter. Ännu en gång har den eviga Anden blåst i den mystiska basunen och förmått de döda att hasta ut ur likgiltighetens och vill­farelsens gravar till väg­ledningens och nådens rike. Och likväl utropar ännu detta förväntansfulla sam­fund: När skall detta ske? När skall den Utlovade, föremålet för vår förväntan, bli manifesterad, så att vi må stå upp för Hans saks seger, må uppoffra våra ägodelar för Hans skull, må ge våra liv på Hans väg? Likaså har sådana van­föreställningar fått andra sam­fund att förirra sig bort från Försynens oändliga barm­härtig­hets Kawthar och att sysselsätta sig med sina egna gagnlösa tankar.

26 Förutom detta ställe finns ytterligare en vers i Evangeliet, där Han säger: ”Himmel och jord skall förgå, men Mina ord skall icke förgå.” [23] Sålunda hävdade anhängarna till Jesus, att Evan­ge­liets lag aldrig kommer att upphävas och att Han, närhelst den utlovade Skönheten är manifesterad och alla tecknen är uppenbarade, ovillkorligen åter måste bekräfta och kungöra den lag som prokla­merats i Evan­geliet, så att det icke må återstå någon annan tro i världen än Hans tro. Detta är deras grundläggande trosuppfattning. Och deras över­tygelse är sådan, att skulle en person bli mani­festerad med alla de utlovade tecknen och förkunna något som står i strid med bokstaven i Evangeliets lag, måste de förvisso förneka honom, vägra att underordna sig hans lag, förklara honom vara en avfälling och hånskratta åt honom. Detta har bevisats genom det som inträffade när den muhamme­danska uppen­barelsens Sol blev uppen­barad. Hade de, med ödmjukt sinnelag, hos varje religionsepoks Guds­manifesta­tion sökt den sanna innebörden i dessa ord som uppen­barats i de heliga böckerna – ord, som, genom att de missuppfattats, orsakat att människorna berövats igenkännandet av Sadratu’l-Muntahá, det yttersta Syftet – skulle de sannerligen ha vägletts till ljuset från sanningens Sol och upptäckt den gudom­liga kunskapens och vis­domens mysterier.

27 Denne tjänare kommer nu att med dig dela en daggdroppe ur den omätliga oceanen av de sanningar som ligger förborgade i dessa heliga ord, så att urskillningens hjärtan måhända må begripa alla de anspelningar och innebörder som finns i yttran­dena från Helighetens Manifestationer, så att det över­väldigande majestätet i Guds ord ej må hindra dem från att nå fram till Hans namns och egen­skapers ocean, ej heller utestänga dem från att igen­känna Guds Lampa, som är sätet för uppen­barelsen av Hans förhärligade Väsen.

28 Beträffande orden ”Omedelbart efter de dagarnas förtryck”, syftar de på den tid då människor kommer att bli förtrycka och plågade, den tid då de förbleknande spåren efter sanningens Sol och frukten från kunskapens och visdomens Träd kommer att ha försvunnit ur människors krets, då styret över mänsk­ligheten kommer att ha fallit i händerna på de dår­aktiga och okunniga, då portarna till gudomlig enhet och förståelse – skapelsens väsentliga och högsta syfte – kommer att ha till­slutits, då säker kunskap kommer att ha givit vika för fåfäng inbillning och korruption kommer att ha tillskansat sig rätt­färdighetens ställ­ning. Ett sådant tillstånd bevittnas i denna dag, då tyglarna i varje samfund har fallit i händerna på dåraktiga ledare, som styr efter sina egna nycker och begär. I deras mun har omnämnandet av Gud blivit till ett tomt namn, bland dem Hans heliga Ord en tom bokstav. Så behärskas de av sina begär att samvetets och för­nuftets lampa släckts i deras hjärtan, och detta trots att den gudomliga kraftens fingrar har låst upp portarna till kunskapen om Gud och den gudomliga kun­skapens och den himmelska nådens ljus upplyst och inspirerat alla skapade tings innersta väsen, på så sätt att i varje ting en dörr till kunskap öppnats och inom varje atom spår av solen blivit manifesterade. Och likväl, trots alla dessa mång­faldiga uppenbarelser av gudomlig kunskap som omslutit världen, inbillar de sig ännu fåfängt att kunskapens dörr är tillsluten och att barm­härtig­hetens skurar har upphört. Fast­klamrade vid gagnlösa föreställningar har de avlägsnat sig långt bort från den gudomliga kunskapens ‘Urvatu’l-Vuthqá. Deras hjärtan tycks ej vara hågade för kunskap och dörren dithän, ej heller betänker de dess yttringar, eftersom de i den gagnlösa före­ställ­ningen funnit den dörr som leder till världslig rikedom, medan de i mani­festerandet av kunskapens Uppenbarare ej finner någonting annat än kallelsen till självuppoffring. Därför håller de naturligtvis fast vid den förra och flyr från den senare. Fastän de i sina hjärtan erkänner att Guds lag är en och densamma, utfärdar de från alla håll ett nytt påbud och kungör allt som oftast ett nytt dekret. Det står icke två att finna som är ense om en och samma lag, ty de söker ingen annan Gud än det egna begäret och de beträder ingen annan väg än villfarelsens väg. I ledarskapet har de igenkänt det yttersta målet för sin strävan och de betraktar högmod och överlägsenhet som de högsta målen för sitt hjärtas åstundan. De har satt sina lumpna ränker ovan det gudomliga påbudet, nekat att underkasta sig Guds vilja, sysselsatt sig med själviskt beräknande och vandrat hycklarens väg. Med all sin kraft och styrka bemödar de sig att befästa sig i sin ynkliga strävan, rädda att minsta misstro undergräver deras auktoritet eller skämmer framvisandet av deras stor­slagenhet. Smordes och upplystes ögat med guds­kunskapens balsam, skulle det sannerligen upptäcka att en hop glupska bestar samlats och gjort människo­själars kadaver till sitt rov.

29 Vilket ”förtryck” är större än det som omnämnts? Vilket ”förtryck” är tyngre än det att en själ, som söker sanningen och önskar nå fram till kunskapen om Gud, icke skulle veta var han skall söka den eller hos vem? Ty uppfattningarna går starkt isär och sätten att nå fram till Gud har mång­faldigats. Detta ”förtryck” är det väsentliga känne­märket för varje uppenbarelse. Om det icke inträffar, kommer icke sanningens Sol att bli manifesterad. Ty den gudom­liga ledningens dagbräckning följer ovillkor­ligen på mörk­ret i villfarelsens natt. Av detta skäl har hänvisningar till detta gjorts i alla krönikor och traditioner, nämligen att orätt­färdighet skall täcka jordens yta och mörker skall omsluta mänskligheten. Eftersom de traditioner, som det hänvisats till, är väl kända och denne tjänares syfte är att vara kortfattad, avstår Han från att citera dessa traditioners texter.

30 Skulle detta ”förtryck”, vilket bokstavligen betyder tryck, tolkas som att jorden kommer att bli hoppressad, eller skulle människors fåfänga inbill­ning tänka ut att liknande katastrofer skall drabba mänsk­lig­heten, är det klart och tydligt att inga sådana händelser någonsin kan inträffa. De kommer säkert att invända att denna förutsättning för gudomlig uppenbarelse icke har blivit manifesterad. Sådan var och är fortfarande deras invändning. Med ”förtryck” avses däremot bristen på förmåga att förvärva andlig kunskap och uppfatta Guds ord. Med detta menas att när sanningens Sol har gått ned och speglarna som återspeglar Hans ljus har gått hädan, kommer mänsk­ligheten att hemsökas av ”förtryck” och vedermödor, utan att veta vart den skall vända sig för att få ledning. Sålunda visar Vi dig hur tradi­tion­erna skall tolkas och uppenbarar för dig den gudom­liga visdomens myste­rier, så att du måhända må uppfatta deras innebörd och höra till dem som druckit ymnigt ur den gudom­liga kun­skapens och förståelsens bägare.

31 Och nu angående Hans ord ”Solen skall för­mörkas, månen skall upphöra att ge sitt sken och stjärnorna skall falla från himlen.” Med termerna ”sol” och ”måne”, som omnämnts i Guds Profeters skrifter, åsyftas icke endast och allenast det synliga universums sol och måne. Nej, snarare har De med dessa termer avsett en mångfald innebörder. I varje enskilt fall har De givit dem en särskild betydelse. Sålunda betyder ”sol” i en bemärkelse dessa san­ning­ens Solar, som uppstiger från den uråldriga härlig­hetens gryningsplats och fyller världen med en fri­kostig utgjutelse av nåd från ovan. Dessa san­ningens Solar är Guds allomfattande Manifesta­tioner i Hans egenskapers och namns världar, och all­deles som den synliga solen, påbjuden av Gud, den Sanne, den Till­bedde, bistår i utvecklingen av allt jordiskt, såsom träden, frukterna och deras färger, mineralerna i jorden och allt som kan bevittnas i skapelsens värld, så åstad­kommer dessa gudomliga Ljuskällor, genom sin kärleksfulla omsorg och sitt fostrande inflytande, att den gudomliga enhetens träd, Hans enhets frukter, avskiljandets blad, kun­skapens och visshetens blom­ster samt visdomens och yttrandets myrten, existerar och blir manifesterade. Sålunda är det genom att dessa Guds Ljuskällor uppstiger, som världen förnyas, det eviga livets vatten väller fram, nådens och barm­härtighetens vågor svallar, ynnestens moln samlas och frikostig­hetens bris blåser över allt skapat. Det är den värme som dessa Guds Ljus­källor frambringar och de odödliga eldar De tänder, som får Guds kärleks ljus att brinna häftigt i mänsklighetens hjärta. Det är genom den rikt flödande nåden från dessa avskilj­andets Symboler, som det eviga livets ande blåses in i de dödas kroppar. Förvisso är den synliga solen endast ett tecken på prakten hos denna sanningens Sol, denna Sol som aldrig kan ha en like, en avbild eller rival. Genom Honom lever alla ting, rör sig och finns till. Genom Hans nåd manifesteras de och till Honom återvänder de. Från Honom har alla ting sprungit fram och till Hans uppenbarelses skatt­kamrar har de alla begivit sig. Ja, från Honom utgick alla skapade ting och till Hans lags förvaringsplatser vände de åter.

32 Att dessa gudomliga Ljuskällor tidvis tycks vara begränsade till vissa benämningar och egen­skaper, vilket ni iakttagit och nu iakttar, beror en­dast och allenast på vissa själars ofullkomliga och be­gränsade fattningsförmåga. Tvärtom, De har i alla tider varit och kommer i evighet att förbli upphöjda över varje lovprisande namn och helgade från varje be­skrivande egenskap. Intet namns kärna kan hoppas träda in i Deras helighets förgård och de högsta och renaste av alla egenskaper kan aldrig nalkas Deras härlighets ko­nunga­rike. Oänd­ligt högt är Guds Pro­feter upp­höjda över fattnings­förmågan hos männi­skor­na, som aldrig kan lära känna Dem annat än genom Deras egna Jag. Fjärran vore det Hans härlig­het att Hans Utvalda skulle lovsjungas av någon annan än Dem själva. Förhärligade är De över männi­skors lov­prisande, upphöjda är De över mänsk­lig förståelse!

33 Termen ”solar” har i dessa ”obefläckade själars” skrifter mången gång tillämpats på Guds Pro­feter, dessa lysande Symboler för avskildhet. Bland dessa skrifter är följande ord upptecknade i ”Nudbihs bön”: ”Varthän har de strålande Solarna begivit sig? Vart har dessa skinande månar och tind­rande stjärnor för­svunnit?” Sålunda har det gjorts uppenbart att termer­na ”sol”, ”måne” och ”stjärnor” ursprungligen betecknar Guds Profeter, helgonen och deras följe­slagare, dessa ljuskällor, vars kun­skaps ljus har upp­lyst det synligas och det osynligas världar.

34 I en annan bemärkelse avses med dessa termer den tidigare religions­ordningens teologer, som lever under den påföljande uppenbarelsens dagar och som håller religionens tyglar i sitt grepp. Upplystes dessa teologer av den senare uppen­barelsens ljus, vore de Gud till behag och lyste med ett evigt ljus. I annat fall kommer de att förklaras vara slocknade, även om de till synes är människors ledare, eftersom tro och förnekelse, vägledning och villfarelse, lycka och olycka, ljus och mörker, alla är beroende av bekräftel­sen från Honom, som är sanningens Sol. Vemhelst, bland varje tidsålders teologer, som på räkenskapens dag anammar trons vittnesbörd från den sanna kun­skapens Källa, han blir i sanning mottagaren av lär­dom, gudomlig ynnest och den sanna för­ståelsens ljus. I annat fall bränn­märks han som skyldig till dårskap, förnekelse, hädelse och förtryck.

35 Det är tydligt och klart för varje iakttagare med urskillning att alldeles som stjärnans ljus för­bleknar inför solens strålande prakt, blir den jordiska kunskapens, visdomens och förståelsens ljuskälla till intet då den ställs ansikte mot ansikte med den lysande prakten hos sanningens Sol, den gudomliga upplysningens Sol.

36 Att termen ”sol” har använts om religions­ledare beror på deras höga ställning, deras anseende och ryktbarhet. Sådana är de allmänt erkända teo­logerna i varje tidsålder, de som talar med auktoritet och vars anseende är fast grundat. Om de är av­bilder av sanningens Sol kommer de sannerligen att räknas som de främsta av alla ljuskällor, i annat fall skall de kännas igen som helveteseldens bränn­punkter. All­deles som Han säger: ”Sannerligen, solen och månen är båda dömda till helveteseldens plågor.” [24] Ni är utan tvekan bekant med den tolkning av termerna ”sol” och ”måne”, som nämns i denna vers, och därför finns ingen anledning att hänvisa till den. Och vem­helst som är av samma natur som denna ”sol” och ”måne”, det vill säga följer dessa ledares exempel genom att inrikta sig mot falskhet och vända sig bort från sanningen, kommer obestridligen ut ur helvetiskt mörker och vänder åter dit.

37 Och nu, o sökare, tillkommer det oss att orubbligt hålla fast vid ‘Urvatu’l-Vuthqá, så att vi måhända må lämna villfarelsens dunkla natt bakom oss och ivrigt mottaga den gudomliga ledningens gryningsljus. Skall vi icke fly från förnekelsens ansikte och söka oss till visshetens skyddande skugga? Skall vi icke frigöra oss från det sataniska mörkrets fasa och hasta fram mot den himmelska Skönhetens upp­stig­ande ljus? Sålunda skänker Vi er frukten från den gudomliga kunskapens Träd, så att ni med glädje och fröjd må vistas i den gudomliga visdomens Ridván.

38 I en annan bemärkelse avses med termerna ”sol”, ”måne” och ”stjärnor” sådana lagar och läro­satser, som stiftats och kungjorts i varje religions­ordning, såsom lagarna om bön och fasta. Dessa har, sedan pro­feten Muhammads skönhet hade trätt in bakom förlåten, enligt Koranens lag ansetts vara de mest grundläggande och bindande lagarna i Hans reli­gions­­ordning. Detta omvittnas i de traderade texter­na och krönikorna, vilka ej behöver åberopas här efter­som de är allmänt kända. Nej, i varje religions­ordning har snarare lagen om bön framhävts och blivit allmänt genomdriven. Härom vittnar de upp­teckna­de tradi­tioner som tillskrivits de ljus som utgått från sanning­ens Sol, profeten Muhammads innersta väsen.

39 Traditionerna fastslog det faktum att i alla religionsordningar har lagen om bön utgjort ett grundläggande element i alla Gudsprofeters uppen­barelse – en lag vars form och genomförande an­passats till varje tidsålders skiftande behov. Efter­som varje efterföljande uppenbarelse har avskaffat de seder, levnadsvanor och läro­satser, som varit klart, ut­tryck­ligt och fast upprättade i den tidigare religions­­ordningen, har dessa följaktligen sym­boliskt uttryckts med termerna ”sol” och ”måne”. ”Så att Han må pröva er, vem av er som utmärker sig i gärningar!” [25]

40 Vidare, i traditionerna har termerna ”sol” och ”måne” tillämpats på bön och fasta, alldeles som det är sagt: ”Fasta är upplysning, bön är ljus.” En dag kom en välkänd teolog till Oss på besök. Under Vårt samtal med honom hänvisade han till den ovan citerade traditionen. Han sade: ”Eftersom fastan gör att kroppens temperatur stiger, har den därför liknats vid solljuset, och då den nattliga bönen svalkar människan, har den jämförts med månens sken.” Därvid insåg Vi att den stackars mannen ej hade gynnats med en enda droppe ur den sanna förståelsens ocean och hade förirrat sig långt bort från den gudomliga visdomens brinnande buske. Vi anmärkte då hövligt till honom: ”Den tolkning som ers höghet har givit denna tradition är den som är allmänt vedertagen bland människorna. Kunde den icke ut­tolkas på annat sätt?” Han frågade Oss: ”Vilket skulle det kunna vara?” Vi gav då detta svar: ”Mu­hammad, Profeternas insegel och den mest bemärkte av Guds Utvalda, har liknat Koranens reli­gions­ordning vid himlen, på grund av dess upp­höjd­het, dess överlägset stora inflytande, dess majestät och det faktum att den omfattar alla religioner. Och eftersom solen och månen utgör himlens mest lysande och framträdande ljuskällor, har på samma sätt två lysande sfärer förordnats i Guds religions himmel – fasta och bön. ’Islam är himlen; fastan är dess sol, bönen dess måne.’”

41 Detta är syftet bakom Gudsmanifesta­tioner­nas symboliska ord. Följaktligen har använd­ningen av termerna ”sol” och ”måne”, för de ting som redan nämnts, visats och bestyrkts av de heliga verser­nas och de upptecknade traditionernas text. Härav fram­går klart och tydligt att med orden ”solen skall förmörkas, månen skall upphöra att ge sitt sken och stjärnorna skall falla från himlen” åsyftas teologernas hals­starrig­het samt upphävandet av lagar som, genom gudomlig Uppenbarelse, varit fast etablerade; allt detta har på symboliskt språk förebådats av Guds­manifestationen. Ingen utom de rättfärdiga skall få del i denna bägare, ingen utom den gudfruktige kan få del däri. ”De rättfärdiga skall dricka ur en bägare, vars dryck beretts vid kamferkällan.” [26]

42 Det är obestridligt att ”solen” och ”månen” i lärosatser, lagar, förordningar och förbud, som fast­ställts under den föregående religionsepoken och som överskyggat folken under denna tid, i varje efter­följande uppenbarelse blir förmörkade, det vill säga, de är förbrukade och upphör att utöva sitt inflytande. Betänk nu, om Evangeliets folk insett innebörden i de symboliska termerna ”sol” och ”måne”, om de, till skillnad från de trilska och förvända, sökt upp­lysning från Honom, den gudomliga kunskapens Uppen­barare, skulle de säkerligen ha förstått syftet med dessa symboler och ej blivit plågade och be­tryckta av mörkret i sina själviska begär. Ja, men eftersom de misslyckats att förvärva sann kunskap från dess verkliga Källa, har de gått förlorade i egen­sinnets och vantrons farofyllda dal. De har fort­farande icke vaknat till insikt om att alla de tecken som förebådats blivit manifesterade, att den utlovade Solen gått upp över den gudomliga uppen­barelsens horisont och att ”solen” och ”månen” i en tidigare religionsordnings lärosatser, lagar och lärdom förmörkats och gått ned.

43 Och begiv dig nu med fast blick och stadiga vingar in på visshetens och sanningens väg. ”Säg: Det är Gud. Låt dem sedan förströ sig med sina kitsliga anmärkningar.” [27]Sålunda kommer du att räknas till de följeslagare, om vilka Han säger: ”De som säger: ’Gud är vår Herre’, och orubbligt fortsätter på Hans väg, till dem skall änglarna förvisso stiga ned.” [28] Då kom­mer du att bevittna alla dessa mysterier med dina egna ögon.

44 O min broder! Tag du andens steg, så att du snabbt som ett ögas blinkning må ila genom av­lägsen­hetens och sorgens obygder, nå den eviga åter­föreningens Ridván och i ett enda andetag meddela dig med de himmelska Själarna. Ty med mänskliga fötter kan du aldrig hoppas till­ryggalägga dessa omät­liga avstånd, ej heller nå ditt mål. Frid vare med den som sanningens ljus väg­leder till all sanning och som, i Guds namn, står på Hans saks väg, på den sanna förståelsens strand.

45 Detta är innebörden i den heliga versen ”Men icke! Jag svär vid Herren över öster och väster” [29], eftersom ”Solarna”, som det hänvisas till, var och en har sin särskilda plats för uppgång och nedgång. Och efter­som de som kommenterat Koranen misslyckats att fatta den symboliska innebörden av dessa ”Solar”, har de haft svårt att tolka den ovan anförda versen. Somliga av dem hävdade att efter­som det är ett faktum att solen varje dag går upp från en ny plats, har termerna ”öster” och ”väster” uttryckts i pluralis. Andra har skrivit att med denna vers avses årets fyra årstider, eftersom de ställen där solen går upp och där den går ner varierar med årstidernas växlingar. Så djup är deras förståelse! Icke desto mindre framhärdar de i att tillvita dessa kunskapens Ädelstenar, dessa vis­domens oförvitliga och allra renaste Symboler, vill­farelse och dårskap.

46 Sträva du på samma sätt att utifrån dessa strålande, dessa mäktiga, slutgiltiga och otvetydiga utsagor begripa innebörden i ”klyvandet av himlen” – ett av de tecken, som ovillkorligen måste förebåda ankomsten av den sista timman, upp­ståndel­sens dag. Såsom Han sagt: ”När himlen skall klyvas isär.” [30] Med ”himmel” menas den gu­dom­liga uppenbarelsens himmel, som upphöjs i och med varje Guds­manifesta­tion och som slits sönder i och med den följande. Med ”klyvas isär” menas att den tidigare religions­ordning­en är ersatt och upp­hävd. Jag svär vid Gud! Att denna himmel klyvs isär är, för den som har urskillnings­förmåga, en mäktig­are handling än att klyva skyarna. Begrunda en stund. Att en gudomlig uppenbarelse som i åratal varit tryggt etablerad; under vars skugga alla de som anslutit sig har fostrats och närts; genom vars lags ljus otaliga släktled har tuktats; vars ords för­träfflighet människorna hört sina fäder förtälja; på sådant sätt att mänskligt öga ej skådat någonting annat än det genomträngande inflytandet av dess nåd och dödligt öra ej hört någonting annat än dess budords kraftfulla majestät – vilken handling är mäktigare än den att en sådan uppen­barelse, genom Guds kraft, skulle ”klyvas isär” och upp­hävas vid framträdandet av en enda själ? Begrunda, är detta en mäktigare handling än den som dessa usla och dåraktiga människor inbillat sig att ”klyvandet av himlen” skulle innebära?

47 Betrakta vidare vedermödorna och bitter­heten i dessa den gudomliga Skönhetens Uppen­barares liv. Begrunda hur de, på egen hand och allena, mötte världen och alla dess folk och för­kunnade Guds lag! Oavsett hur svåra förföljelser dessa heliga, dessa dyrbara och ömsinta Själar än utsattes för, förblev de likväl i sin överflödande kraft tålmodiga, och trots sin överlägsenhet, led de och härdade ut.

48 Bemöda dig på samma sätt att begripa innebörden i ”förvandlandet av jorden”. Vet att vilka hjärtan den frikostiga barmhärtighetens skurar från den gudomliga uppenbarelsens ”him­mel” än fal­lit över, dessa hjärtans jord har sannerligen förvandlats till den gudomliga kunskapens och visdomens jord. Vilka enhetens myrtnar deras hjärtans mylla fram­bragt! Vilka blomster av sann kunskap och visdom deras upplysta bröst fram­burit! Om deras hjärtans jord förblev oförändrad, hur skulle då dessa själar, som ej lärts en enda bokstav, ej haft någon lärare och ej gått i någon skola, kunnat yttra sådana ord och framvisa sådan kunskap som ingen kan fatta? Det synes mig som de formats av den obegränsade kun­skapens lera och knådats med den gudomliga vis­domens vatten. Därför har det sagts: ”Kunskap är ett ljus som Gud ingjuter i hjärtat hos vemhelst Han önskar.” Det är detta slag av kunskap, som är och alltid har varit värd att prisa, och ej den begränsade kunskap, som sprungit fram ur beslöjade och dunkla sinnen. Ja, denna begränsa­de kunskap tillskansar de sig förstulet, den ene från den andre, och yvs fåfängt över detta!

49 O, om människornas hjärtan kunde renas från dessa människogjorda begränsningar och dunkla tankar som pådyvlats dem, så att de måhända må upplysas av ljuset från den sanna kunskapens Sol och begripa den gudomliga vis­dom­ens mysterier. Betänk nu, om dessa hjärtans för­torkade och ofruktbara mylla förblev oförändrad, hur skulle de någonsin kunna bli Mottagarna av Guds mysteriers uppen­barelse och bli Uppen­bararna av det gudomliga Väsendet? Sålunda har Han sagt: ”På den dag då jorden skall förvandlas till en annan jord.” [31]

50 Frikostighetens bris från skapelsens Konung har förmått förvandla till och med den fysiska jorden, övervägde ni blott i era hjärtan den gudomliga uppen­barelsens mysterier.

51 Och fatta nu innebörden i denna vers: ”Hela jorden skall på uppståndelsens dag vara blott en handfull för Honom och i Hans högra hand skall himlarna vara hopvecklade. Prisad vare Han, och högt upphöjd vare Han över det de sätter vid Hans sida!” [32] Och var nu rättvis i din dom. Skulle denna vers betyda det som människorna antar att den gör, vad nytta, kan man undra, skulle det vara för män­niskan? Dessutom är det tydligt och klart att ingen hand, synlig för det mänskliga ögat, skulle kunna utföra sådana gärningar eller alls kunna tillskrivas den ende sanne Gudens upphöjda väsen. Nej, att erkänna något sådant är ingenting annat än ren hädelse, en full­ständig förvrängning av sanningen. Och skulle det antas att med denna vers avses Guds Manifestationer, vilka på domens dag skall kallas att utföra sådana gärningar, synes också detta vara fjär­ran från sanning­en och är sannerligen till ingen nytta. Tvärtom, med termen ”jord” avses för­stå­elsens och kunskapens jord och med ”himlar” den gudomliga uppenbarelsens himlar. Begrunda hur Han med sin hands mäktiga grepp förvandlat kun­skapens och förståelsens jord, som tidigare vecklats ut, till blott en handfull, och hur Han därtill spridit ut ny och ädel jord i människornas hjärtan och sålunda förmått de friskaste och ljuv­lig­aste blomster och de mäktigaste och ståtligaste träd att springa fram ur människans upplysta bröst.

52 Begrunda likaså hur gångna tiders religions­ordningars upphöjda himlar vecklats ihop i maktens högra hand, hur den gudomliga uppenbarelsens himlar upphöjts på Guds befallning och smyckats med Hans underbara påbuds sol, måne och stjärnor. Sådana är Guds ords mysterier, vilka blivit avslöja­de och manifesterade, på det att du måhända må upp­fatta den gudomliga ledningens morgon­ljus, må släcka den gagnlösa föreställningens, de fåfänga inbillningarnas, tveksamhetens och tvivlets lampa med förtröstans och försakelsens kraft och må tända den gudomliga kunskapens och visshetens nyfödda ljus i ditt hjärtas innersta kammare.

53 Vet i sanning, att det syfte som bär upp alla dessa symboliska termer och svår­förståe­liga anspel­ningar, som utgår från uppenbararna av Guds heliga sak, har varit att skärskåda och pröva världens folk, så att rena och upplysta hjärtans jord därigenom må skiljas från den förgängliga och ofrukt­bara myllan. Guds väg har alltsedan urminnes tid varit sådan bland Hans skapade varel­ser och härom vittnar upp­teck­ning­ar­na i de heliga böckerna.

54 Och reflektera likaledes över den uppen­barade versen om ”Qiblih” [33]. När Muhammad, profetskapets Sol, hade flytt från gryningens Bathá [34] till Yathrib [35], fortsatte Han att under bönen vända sitt ansikte mot Jerusalem, den heliga staden, ända tills judarna började yttra otillbörliga ord mot Honom – ord, som, om de nämndes, illa skulle passa dessa sidor och trötta läsaren. Muhammad harmades djupt över dessa ord. Medan Han var försjunken i meditation och förundran och intensivt blickade mot himlen, hörde Han Gabriels milda stämma säga: ”Vi ser Dig från ovan, med Ditt ansikte vänt mot himlen, men Vi skall få Dig att vända Dig mot ett Qiblih som skall behaga Dig.” [36] En senare dag, när Profeten till­sammans med sina följeslagare bad middagsbönen och redan hade ut­fört två rakat av de före­skrivna, hördes åter Gabriels röst: ”Vänd Ditt ansikte mot den heliga moskén.” [37] [38] Mitt under samma bön vände Mu­hammad plötsligt sitt ansikte bort från Jerusalem och mot Kaba, varpå en djup förfäran plötsligt grep Profetens följeslagare. De skakades allvarligt i sin tro. Så stor var deras bestörtning, att många av dem avbröt sin bön och avföll från sin tro. I sanning, Gud förorsakade icke denna stora oro annat än för att skärskåda och pröva Sina tjänare. I annat fall kunde Han, den fulländade Konungen, mycket väl ha låtit Qiblih förbli oförändrad och låtit Jerusalem förbli tillbedjans riktpunkt för sin religionsordning och där­igenom icke undanhållit denna heliga stad det sär­skilda erkännande som förärats den.

55 Ingen av de många Profeter, vilka nedsänts som Guds ords Budbärare alltsedan Moses blev mani­festerad – sådana som David, Jesus eller någon av de andra mer upphöjda Manifestationerna som framträtt under tiden mellan Mose och Muham­mads uppen­barelser – ändrade någonsin lagen om Qiblih. Dessa Budbärare från skapelsens Herre föreskrev alla och envar sitt folk att vända sig i sam­ma riktning. I Guds, den fulländade Konung­ens, ögon är alla platser på jorden en och densamma med undantag för den plats, som Han under Sina Manifestationers dagar förordnar för ett särskilt syfte. Alldeles som Han uppenbarat: ”Öst och väst tillhör Gud; åt vilket håll ni än vänder er är Guds ansikte där.” [39] Oaktat sanningen i dessa fakta, varför skulle Qiblih ha blivit ändrad och sålunda orsaka en sådan förfäran bland folket, förmå Profet­ens följeslagare att vackla och störta så stor för­virring över dem? Ja, sådant som väcker bestörtning i alla människors hjärtan sker endast så att varje själ må prövas med Guds prövosten, så att den sanne må igenkännas och särskiljas från den falske. Så­lunda har Han, efter brytningen bland folket, uppen­barat: ”Vi utsåg icke det Du önskade till att bli Qiblih, annat än för att kunna skilja den som följer Sändebudet från den som vänder Honom ryggen.”[40] ”Skrämda åsnor som flyr för ett lejon.” [41]

56 Övervägde ni blott en stund dessa yttran­den i ert hjärta, skulle ni sannerligen finna för­ståelsens portar stå olåsta framför er och skåda all kunskap och dess mysterier avslöjade inför era ögon. Sådant sker allenast så att människors själar må utvecklas och befrias från jagets och begärets fångbur. I övrigt har den fulländade Ko­nung­en till sitt väsen i all evighet varit oberoende av alla varelsers fattnings­förmåga och kommer ständ­igt, i sitt eget varande, att förbli upp­höjd över varje själs tillbedjan. En enda fläkt från Hans överflöd räcker för att smycka hela mänsk­lig­heten med rikedomens klädnad, och en droppe ur Hans frikostiga nåds ocean är tillräcklig för att förläna alla varelser det eviga livets härlighet. Men efter­som det gudomliga Syftet har påbjudit att den sanne skall särskiljas från den falske och solen från skuggan, har Han sålunda i varje tidsålder från Sin härlighets rike nedsänt dessa skurar av prövningar över mänsklig­heten.

57 Mediterade människorna över de forna Pro­feternas liv, skulle de så lätt få erfara och förstå dessa Profeters sätt, att de skulle upphöra att av­skärmas av sådana gärningar och ord, som står i mot­sättning till deras egna världsliga begär, och sålunda förtära alla hindrande slöjor med den eld, som brinner i den gudomliga kunskapens buske, och förbli i säkerhet på fridens och visshetens tron. Betrakta exempelvis Moses, ‘Imráns son, en av de upphöjda Profeterna och Upphovsman till en gudomligt uppenbarad bok. En dag i sin ungdom, innan Hans uppdrag hade kun­gjorts, passerade Han marknadsplatsen och fick se två män strida med varandra. En av dem bad Moses om hjälp gentemot sin motståndare. Moses gick då emellan och dräpte denne. Om detta vittnar det som upptecknats i den heliga boken. Anfördes detaljerna här, skulle de förlänga och störa resonemanget. Nyheten om denna händelse spred sig i hela staden och Moses var fylld av fruktan, vilket omvittnas i bokens text. När så varningen ”O Moses! I sanning, stormännen rådslår om att döda Dig” [42] nådde Hans öron, begav Han sig ut ur staden och uppehöll sig i Midjans land, i Shoebs tjänst. På återvägen gick Moses in i den heliga dalen, som är belägen i Sinais öken, och såg där i en syn härlighetens Konung från ”Trädet som varken tillhör öst eller väst”. Där hörde Han Andens själsväckande stämma tala ur den tända elden, påbjudande Honom att sprida den gudomliga led­ningens ljus över faraos släkts själar; så att Han, genom att befria dem från skuggorna i jagets och begärets dal, kan möjliggöra för dem att nå den himmelska fröjdens ängder, och, genom att med försakelsens Salsabíl frälsa dem från avlägsenhetens förvirring, förmå dem att träda in i den gudomliga närvarons fridfulla stad. När Moses trädde inför farao och framförde det gudomliga budskapet till honom, såsom Han påbjudits av Gud, talade farao skymfande till Honom och sade: ”Är du icke den som begick ett mord och blev en förnekare?” Så förtalde majestätets Herre att farao hade sagt till Moses: ”En sådan gärning du begått! Du är en av de otacksamma. Han sade: ’Ja, jag gjorde det och jag var bland dem som felade. Och jag flydde från er då jag fruktade er, men min Herre har givit mig visdom och gjort mig till ett av Sina Sändebud.’” [43]

58 Och betänk nu i ditt hjärta den oro Gud uppväcker. Reflektera över de märkliga och mång­faldiga prövningar med vilka Han sätter Sina tjänare på prov. Betrakta hur Han plötsligt bland Sina tjänare utvalt och anförtrott den gudomliga led­ningens upp­höjda livsuppgift åt Den, som var känd som dråpare, och som själv hade erkänt sitt grymma dåd och som i nära trettio år, i världens ögon, fostrats i faraos hem och närts vid hans bord. Var icke Gud, den alls­mäktige Konungen, i stånd att hålla Mose hand borta från mord, så att manspillan ej skulle tillskrivas Honom och orsaka bestörtning och motvilja bland folket?

59 Reflektera likaledes över Marias tillstånd och villkor. Så djupt var detta allra skönaste anletes bryderi, så smärtsamt hennes läge, att hon bittert beklagade att hon någonsin fötts. Härom vittnar den heliga versens text, där det omtalas att Maria, efter att hon fött Jesus, jämrade sig över sin be­lägenhet och utropade: ”Ack, om jag fått dö innan detta skedde, och nu vore glömd, helt bort­glömd!” [44] Jag svär vid Gud! Sådan veklagan förtär hjärtat och omskakar ens väsen. Sådan själslig för­färan, sådan uppgivenhet, kunde icke ha uppstått annat än genom fiendens klander och förnekarnas och de förstockades kitsliga anmärkningar. Begrunda, vilket svar skulle Maria kunnat ge de människor som omgav henne? Hur skulle hon kunna hävda att ett Spädbarn, vars fader var okänd, hade avlats av den Helige ande? Därför tog Maria, detta beslöjade och odödliga anlete, med sig sitt Barn och återvände hem. Så snart folket fick syn på henne, höjde de sina röster och sade: ”O, Arons syster! Din fader var icke en orättfärdig man och din moder ingen synderska.” [45]

60 Och meditera nu över denna största omvälv­ning, denna smärtsamma prövning. Trots allt detta förlänade Gud detta Andens väsen, Han som folket visste var faderlös, profetskapets härlig­het och gjorde Honom till Sitt vittnesbörd för alla som är i himlen och på jorden.

61 Se hur Gudsmanifestationernas sätt, såsom de påbjudits av skapelsens Konung, står i motsats till människors sätt och önskningar. Då du börjar begripa dessa gudomliga mysteriers väsen, kommer du att fatta Guds, den gudomlige Tjusarens, den mest Älskades, avsikt. Du kommer att betrakta den­ne allsmäktige Härskares ord och gärningar som ett och detsamma, så att vad du än ser i Hans gärningar, detsamma skall du finna i Hans yttranden, och vad som än står att läsa i Hans yttranden, det skall du känna igen i Hans gärningar. Sålunda är så­dana gärningar och ord till det yttre en hämndens eld för de ondskefulla och till det inre barm­härtig­hetens vatten för de rättfärdiga. Om hjärtats öga öppnades, skulle det säkerligen förnimma att orden, som uppen­barades från Guds viljas himmel, är helt samstämmiga med och desamma som de gärningar, som utgått från den gudomliga maktens konunga­rike.

62 Och tag dig nu i akt, o broder! Om något sådant skulle uppenbaras under denna religions­epok och sådana händelser inträffa i nutiden, vad skulle folket då göra? Jag svär vid Honom, som är mänsk­lig­hetens sanne Fostrare och Guds ords Up­penbarare, att folket ögonblickligen och obestrid­ligen skulle för­klara Honom vara en förnekare och döma Honom till döden. Hur fjärran är de icke från att lyssna till rösten som kungör: Se, en Jesus har framträtt ur den Helige andes andedräkt och en Moses är kallad till en gudomligt förordnad upp­gift! Om så en myriad röster höjdes, skulle inget öra lyssna om Vi sade att ett faderlöst Barn hade förlänats profetkallelsen eller att en mördare från den Brinnande buskens eld bringat bud­skapet: ”Sannerligen, sannerligen, Jag är Gud!”.

63 Om rättvisans öga öppnas skall det, i ljuset av det sagda, raskt inse att Han, som är upphovet till och det yttersta syftet med allt detta, är mani­festerad denna dag. Fastän liknande händelser icke in­träffat under denna religionsepok, klamrar sig folk­et likväl fortfarande fast vid sådana fåfänga inbill­ningar som omhuldas av de förtappade. Hur grova anklagelser har man icke riktat mot Honom! Hur svåra för­följelser har man icke utsatt Honom för – an­klagel­ser och förföljelser vars like människor varken sett eller hört!

64 Store Gud! När yttrandets flod nått detta stadium skådade Vi och se, Guds utsökta dofter spreds från uppenbarelsens daggryning och mor­gon­brisen fläktade från den Eviges Saba! Dess budskap fröjdade ånyo hjärtat och skänkte omätlig glädje till själen. Den gjorde allting nytt och bringa­de otaliga och oskattbara gåvor från den outgrund­lige Vännen. Det mänskliga lovprisandets klädnad kan aldrig hop­pas motsvara dess ädla form, ej heller kan yttrandets mantel passa dess lysande gestalt. Utan ord vecklar den ut de inre mysterierna och utan tal uppen­barar den hemligheterna i de gudomliga yttrandena. Den lär ut klagosånger och sorgekväden till näkter­galarna, som sjunger på avlägsenhetens och den djupa sorgens gren, undervisar dem om kärlekens vägar och visar dem hemligheten i hjärtats under­kastelse. För blom­mor­na i den himmelska återföreningens Ridván uppen­barar den den lidelsefulle älskarens ömhets­betygelser och avslöjar den fagras behagfullhet. Åt anemonerna i kärlekens trädgård förlänar den sanningens mysterier och i älskares bröst anförtror den tecknen på den yttersta förfining. Så ymnigt är dess nåds utflöde i denna stund att den Helige ande själv känner avund! Den har skänkt droppen havets vågor och begåvat stoftkornet med solens glans. Så stora är dess frikostighets utflöden att det mest stink­ande kryp sökt sig till myskens väldoft och fladder­musen till solens ljus. Den har vederkvickt de döda med livets andedräkt och förmått dem att skynda ut ur sina dödliga kroppars gravkamrar. Den har insatt den okunnige på lärdomens säten och upp­höjt förtryckaren till rättvisans tron.

65 Universum är havande med dessa mång­faldiga nådegåvor och väntar på den stund, då dess ej skådade gåvors verkningar skall bli manifesterade i denna värld, då de som försmäktar och törstar svårt skall nå sin mest Älskades levande Kawthar och den vilse­gångne vandraren, som förlorat sig i avlägsen­hetens och intighetens obygder, skall inträda i livets taber­nakel och nå återförening med sitt hjärtas åstundade. I vems hjärtas mylla skall då dessa heliga frön gro? I vems själs trädgård skall de osynliga verkligheternas blomster spira upp? Sannerligen säger Jag, så häftig är flamman från kärlekens buske som brinner i hjärtats Sinai, att strömmarna av heliga ord aldrig kan släcka dess låga. Oceaner kan aldrig mildra denna Leviatans brinnande törst och denna den odödliga eldens Fågel Fenix kan ej dväljas annorstädes än i glöden från den mest Älskades anlete. Tänd därför, o broder, andens lykta med visdomens olja inne i ditt hjärtas innersta kammare och skydda den med förståelsens kupa, så att förnekarnas andedräkt ej må utsläcka dess låga eller fördunkla dess klarhet! Sålunda har Vi upplyst yttrandets himlar med glansen från den gudomliga visdomens och förståelsens sol, så att ditt hjärta må finna ro, så att du må vara bland dem, som på viss­hetens vingar svävat till sin Herres, den Allbarmhärtiges, kärleks himmel.

66 Och nu angående Hans ord ”Och då skall Människosonens tecken visa sig på himlen”. Med dessa ord menas att när de himmelska lärosatsernas sol förmörkats, de gudomligt instiftade lagarnas stjärnor fallit och den sanna kunskapens måne – mänsk­lighetens fostrare – fördunklats, när väg­led­ningens och sällhetens normer förvänts och natten sänkt sig över sanningens och rättfärdighetens morgon, då skall Människosonens tecken visa sig på himlen. Med ”himmel” avses den synliga himlen, ty när den stund närmar sig då Solen på rättvisans himmel skall bli manifesterad och den gudomliga ledningens ark skall segla på härlighetens hav, då skall en stjärna visa sig på himlen och för sitt folk förebåda ankomsten av detta allra största ljus. På samma sätt skall en stjärna bli manifesterad på den osynliga himlen och vara ett förebud för världens folk om denna sanna och upphöjda morgons gryning. Dessa tvåfaldiga tecken, på den synliga himlen och den osynliga, har förebådat varje Guds­profets uppen­barelse, vilket man vanligtvis tror.

67 Bland Profeterna fanns Abraham, Guds vän. Innan Han manifesterade sig, hade Nimrod en dröm. Därpå kallade han samman siarna, som under­rättade honom om att en stjärna blivit synlig på himlen. Dessutom framträdde en härold, som över hela landet tillkännagav att Abraham skulle komma.

68 Efter Honom kom Moses, Han som sam­talade med Gud. Siarna under Hans tid varnade farao med följande ord: ”En stjärna har visat sig på himlen och se, den förebådar avlelsen av ett Barn, som håller ditt öde och ditt folks öde i Sin hand.” Likaså fram­trädde en vis man, som i nattens mörker förde med sig glädjebud till Israels folk och skänkte hugsvalan till deras själar och tillförsikt till deras hjärtan. Detta omvittnas av det som upptecknats i de heliga böcker­na. Om­nämndes detaljerna, skulle denna epistel svälla ut till en bok. Dessutom är det icke Vår önskan att återge berättelserna från svunna dagar. Gud är Vårt vittne på att det Vi nu nämner endast och allenast har sin grund i Vår stora tillgivenhet till dig, så att måhända jordens fattiga må nå rikedomens havs stränder, de okunniga vägledas till den gudomliga kunskapens ocean och de, som törstar efter förståelse, få del av den gudomliga visdomens Salsabíl. I övrigt anser denne tjänare det vara ett gravt misstag och en grov överträdelse att fästa avseende vid sådana uppteckningar.

69 När stunden för Jesu uppenbarelse närmade sig, sökte likaledes några av magerna Jesu stjärna, medvetna om att den visat sig på himlen, och följde den tills de kom till den stad som var säte i Herodes konungarike. Hans makts välde omfattade vid den tiden hela landet.

70 Dessa mager sade: ”Var finns Han som är född till judarnas Konung? Ty vi har sett Hans stjärna i öster och har kommit för att tillbedja Honom!” [46] Sedan de sökt, fann de att barnet fötts i Betlehem, i Judeens land. Detta var det tecken som manifesterades på den synliga himlen. Vad beträffar tecknen på den osynliga himlen – den gudomliga kunskapens och förståelsens himmel – så var det Yahyá, Zakarjas son, som gav folket budskapet om Jesu framträdande. Alldeles som Han uppenbarat: ”Gud ger dig förebud om Yahyá, som skall vittna om Guds Ord och vara en stor människa och renlevnadsman.”[47] Med termen ”Ord” avses Jesus, vars ankomst Yahyá förebådade. Vidare står det skrivet i de himmelska skrifterna: ”Johannes Döpa­ren predikade i Judeens öken och sade: Visa ånger, ty himmelriket är nära.” [48] Med Johannes avses Yahyá.

71 Likaså blev den synliga himlens tecken mani­festerade innan Muhammads skönhet avslöja­des. Vad beträffar den osynliga himlens tecken, fram­trädde fyra män som en efter en förkunnade för folket glädjebudet om det gudomliga ljusets uppgång. Rúz-bih, senare kallad Salmán, hedrades genom att få vara i deras tjänst. När slutet närmade sig för en av dem, sände han Rúz-bih till nästa, intill den fjärde, som, då han kände döden nalkas, vände sig till Rúz-bih och sade: ”O Rúz-bih! När du tagit hand om min kropp och lagt den i jorden, begiv dig då till Hijáz, ty där skall Muhammads sol gå upp. Lycklig är du, ty du skall skåda Hans ansikte!”

72 Och nu angående denna underbara och mest upphöjda sak. Du skall i sanning veta att mången astronom har tillkännagivit att dess stjärna framträtt på den synliga himlen. Likaså framträdde på jorden Ahmad och Kázim [49], dessa skimrande tvillingljus – må Gud helga deras vilorum!

73 Av allt Vi anfört har det gjorts klart och tydligt, att innan var och en av Speglarna som åter­speglar det gudomliga Väsendet uppenbaras, måste de tecken som förebådar Deras an­komst ovillkorligen uppenbaras på såväl den synliga himlen som den osynliga, vilken inrymmer sätet för kunskapens sol, visdomens måne och förståelsens och yttrandets stjärnor. Den osynliga himlens tecken måste ovill­kor­ligen bli personifierat i den fullkomliga männi­ska, som, innan varje Manifestation fram­träder, under­visar och förbereder människornas själar inför ankomsten av den gudomliga Ljuskällan, Guds enhets Ljus bland människorna.

74 Och nu angående Hans ord ”Och då skall alla jordens stammar sörja och de skall se Människo­sonen komma bland himlens moln med makt och stor härlighet.” Dessa ord låter förstå att människorna under dessa dagar skall sörja förlusten av den gudom­liga skönhetens Sol, kunskapens måne och den gudomliga visdomens stjärnor. Därpå skall de skåda den Utlovades, den dyrkade Skönhetens, anlete, ned­stigande från himlen, ridande på molnen. Med detta menas att den gudomliga Skönheten kommer att bli manifesterad från Guds viljas himmel och kommer att framträda i form av det tempel som människan utgör. Termen ”himmel” betecknar höghet och upphöjdhet, eftersom den är säte för uppenbarelsen av dessa helig­hetens Mani­festa­tioner, den uråldriga härlig­hetens Dag­bräck­ningar. Dessa uråldriga Varelser har, fastän De förlösts ur sina mödrars sköten, i verklig­heten nedstigit från Guds viljas himmel. Fastän De dväljs på denna jord, är likväl härlighetens tillflykts­orter i rikena därovan Deras sanna boningar. Medan De vandrar bland dödliga, svävar De i den gudomliga närvarons himmel. Utan fötter beträder De andens väg och utan vingar höjer De sig till den gudomliga enhetens ädla höjder. Med varje flyktigt andetag om­sluter De rymdens oändlighet och i varje ögon­blick genomkorsar De det synligas och det osynligas konunga­riken. På Deras troner står skrivet: ”Ingen­ting, vad det än må vara, avhåller Honom från att sysselsätta Sig med någonting annat”, och på deras säten står inristat: ”Sannerligen, olika är Hans vägar alla dagar.” De är utsända genom dagarnas Uråld­riges över­jordiska makt och upphöjda genom Guds, den mäktigaste Konungens, upphöjda vilja. Detta är vad som avses med orden ”komma bland himlens moln”.

75 I de gudomliga Ljuskällornas yttranden har termen ”himmel” tillämpats på många och skiftande ting, som ”påbudets himmel”, ”viljans himmel”, ”det gudomliga syftets himmel”, ”den gudomliga kun­skap­ens himmel”, ”visshetens himmel”, ”ytt­randets him­mel”, ”uppenbarelsens himmel”, ”för­doldhetens him­mel” och liknande. I varje enskilt fall har Han givit termen ”himmel” en särskild innebörd, vars betydelse ej uppenbarats för några andra än dem, som invigts i de gudomliga myste­rier­na och druckit ur det odödliga livets bägare. Han säger till exempel: ”I himlen finns föda åt er och den rymmer det ni fått löfte om” [50], medan det är jorden som frambringar sådan föda. Likaledes har det sagts: ”Namnen ned­kommer från himlen”, medan de ut­går från männi­skans mun. Om du renade ditt hjärtas spegel från ill­viljans damm, skulle du fatta innebörden i de symbol­iska termer som uppen­barats av Guds all­omfattande ord, mani­festerat i varje religionsordning, och upp­täcka den gudomliga kunskapens mysterier. Likväl, icke förrän du med det fullständiga avskiljandets flamma förtär dessa den gagnlösa lärdomens slöjor, som nu är gängse bland människorna, kan du skåda den sanna kunskapens lysande morgon.

76 Vet i sanning att kunskap är av två slag, gudomlig och satanisk. Den ena väller fram ur den gudomliga inspirationens springbrunn, den andra är blott en återspegling av gagnlösa och dunkla tankar. Källan till den förra är Gud själv, driv­kraften till den senare det själviska begärets viskningar. Den ena leds av principen ”Frukta Gud; Gud kommer att under­visa er”, [51] den andra är blott en bekräftelse av san­ningen ”Kunskap är den tyngsta slöjan mellan männi­skan och hennes Skapare”. Den förra fram­bringar tålamodets, den längtande åstundans, den sanna för­ståel­sens och kärlekens frukt, medan den senare ej kan frambringa någonting annat än arrogans, högfärd och inbilskhet. I de uttalanden som gjorts av det heliga yttrandets Mästare, vilka klarlagt den sanna kun­skapens innebörd, kan man på intet sätt spåra någon odör från dessa mörka läro­satser som för­dunklat världen. Sådana läro­satsers träd kan ej fram­bringa annat än orätt­färdig­het och uppror­isk­het och bär ej annan frukt än hat och avund. Dess frukt är ett dödligt gift, dess skugga en förtärande eld. Så väl det har sagts: ”Håll dig fast vid ditt hjärtas Åstundans mantel, och lägg du bort all skam; säg till de världsvisa att gå sin väg, hur stort deras namn än är.”

77 Hjärtat måste därför ovillkorligen vara renat från människors tomma yttranden och helgat från varje världslig lidelse, så att det må upptäcka den gudom­liga inspirationens dolda innebörd och bli skatt­­kammaren för den gudomliga kunskapens mysterier. Sålunda har det blivit sagt: ”Den, som vandrar den snövita vägen och följer i den purpur­röda Pelarens fotspår, skall aldrig nå fram till sin boning, såvida hans händer ej är tomma på de världsliga ting som omhuldas av människorna.” Detta är det främsta kravet på den som vandrar denna väg. Betänk detta, så att du med obeslöjade ögon må förnimma sanningen i dessa ord.

78 Vi har avvikit från syftet med Vårt resone­mang, även om allt som nämnts endast tjänar till att bekräfta Vårt syfte. Vid Gud! Hur stor Vår önskan att vara kortfattade än är, känner Vi likväl att Vi ej kan hålla tillbaka Vår penna. Oaktat allt Vi nämnt, oräkneliga är likväl de pärlor som förblivit oborrade i Vårt hjärtas mussla! Hur många är icke de inre innebördernas hurier, som ännu ligger för­dolda i den gudomliga visdomens kamrar! Ingen har ännu närmat sig dem, dessa hurier, ”vilka varken männi­ska eller andeväsen tidigare rört”. [52] Oaktat allt som sagts, synes det som om icke en enda bokstav av Vårt syfte har yppats, ej heller ett enda tecken avslöjats beträff­ande Vårt ändamål. När skall en trogen sökare på­träffas, som skall ikläda sig pil­grims­dräkten, nå hjärtats åstundans Kaba och utan öra eller tunga uppdaga det gudomliga yttrandets mysterier?

79 Genom dessa lysande, dessa slutgiltiga och genomlysta utsagor har innebörden i ”himmel” i den tidigare nämnda versen sålunda gjorts klar och tydlig. Och nu angående Hans ord att Människo­sonen skall ”komma bland himlens moln”. Med termen ”moln” avses sådant som står i motsats till människors sätt och önskningar. Alldeles som Han uppenbarat i den vers som redan citerats: ”Var gång ett Sändebud kommer till er med det, som era själar icke åstundar, sväller ni av högmod, anklagar somliga för att vara be­dragare och dräper andra.” [53] Dessa ”moln” betecknar i viss mening upphävandet av lagar, upphävandet av tidigare religions­ord­ning­ar, avskaffandet av riter och seder, som är gängse bland människor, och upp­höjandet av den trofaste analfabeten över trons lärda motståndare. I en annan bemärkelse betecknar de den odödliga Skön­hetens framträdande i en dödlig männi­skas gestalt, med sådana mänskliga be­gränsningar som behovet att äta och dricka, fattigdom och rikedom, ära och förnedring, sömn och vakenhet och andra sådana ting, som sår tvivel i människors sinnen och får dem att vända sig bort. Alla sådana slöjor har symboliskt kallats ”moln”.

80 Dessa är de ”moln” som leder till att kun­skapens och förståelsens himlar, för alla som dväljs på jorden, blir sönderkluvna. Alldeles som Han uppen­barat: ”På den dagen skall himlen klyvas av moln­en.” [54] Alldeles som molnen hindrar männi­skors ögon från att skåda solen, hindrar dessa ting männi­skors själar från att igenkänna ljuset från den gudom­liga Ljuskällan. Härom vittnar det som uttalats av de icke troende, såsom det uppenbarats i den heliga boken: ”Och de har sagt: ’Vad slags sändebud är detta? Han äter mat och går omkring på gatorna. Om icke en ängel sänds ned och varnar tillsammans med honom, kommer vi icke att tro.’” [55] Andra Profeter har på lik­nande sätt varit underkastade fattigdom och lidande, hunger och denna världens sjukdomar och olyckor. Eftersom dessa heliga Gestalter under­kasta­des sådana beting­elser, gick människorna följaktligen vilse i far­hågornas och tvivlens obygder och plågades av för­virring och villrådighet. Hur, frågade de sig, kunde en sådan Person vara nedsänd från Gud, hävda sin över­höghet över alla jordens folk och släkten och göra anspråk på att själv vara hela skapelsens mål – alldeles som Han sagt: ”Vore det icke för Dig, skulle Jag icke ha skapat alla som finns i himlen och på jorden” – och likväl vara underkastad sådana triviala ting? Ni måste utan tvivel ha underrättats om de bedrövelser, den fattigdom, de lidanden och den förnedring som drabbat varje Guds Profet och Dennes följeslagare. Ni måste ha hört om hur Deras anhängares huvuden sändes som gåvor till olika städer, hur grymt de hindrades att utföra det som befallts dem. Var och en av dem blev till ett rov i händerna på Hans saks fiender och fick utstå vadhelst de påbjöd.

81 Det är uppenbart att de förändringar, som genomförts i varje religionsordning, utgör de mörka moln, som kommer emellan den mänskliga för­ståel­sens öga och den gudomliga Ljuskällan, som lyser fram från det gudomliga Väsendets dag­bräck­ning. Betänk hur människor, i släktled efter släktled, blint tagit efter sina fäder och uppfostrats enligt sådana sätt och vanor, som bestämts genom påbuden i deras tro. Skulle därför dessa människor plötsligt upptäcka att en Man, som levt mitt ibland dem och som, med avseende på varje mänsklig begränsning, varit deras like, stått upp för att upphäva varje hävdvunnen levnadsregel, som deras tro pålagt dem – regler enligt vilka de i århundraden har fostrats och vars mot­ståndare och förnekare de kommit att betrakta som icke troende, lastbara och gudlösa – skulle de för­visso svepas in i slöjor och hindras från att erkänna Hans sanning. Sådana ting är såsom ”moln” som beslöjar ögonen för dem, vars inre väsen ej smakat avskilj­andets Salsabíl, ej heller druckit ur Guds kunskaps Kawthar. Sådana männi­skor blir, när de lärt känna dessa omständigheter, så insvepta i slöjor att de utan minsta fråga förklarar Gudsmanifestationen vara en förnekare och dömer Honom till döden. Ni måste ha hört att sådana händelser utspelat sig i alla tider och iakttar dem nu i dessa dagar.

82 Det tillkommer oss därför att till det yttersta bemöda oss, så att, genom Guds osynliga hjälp, dessa mörka slöjor, dessa moln av himlasända prövningar, icke må hindra oss från att skåda Hans lysande anletes skönhet och att vi må igenkänna Honom uteslutande genom Hans eget jag. Och skulle vi begära ett vittnes­börd om Hans sanning, bör vi nöja oss med ett och endast ett, så att vi därigenom må nå fram till Honom, som är den oändliga nådens Källa och i vars närvaro all världens överflöd för­blek­nar till intet, så att vi må upphöra att dagligen kitsligt anmärka på Honom och att hålla fast vid vår egen fåfänga inbillning.

83 Herre Gud! Oaktat den varning, som uttalats på ett förunderligt symboliskt språk och med subtila anspelningar i gångna tider och som var avsedd att väcka världens folk och hindra dem från att berövas sin andel i Guds nåds svallande ocean, har likväl sådana händelser, som redan bevittnats, inträffat! Hänsyftningar till detta har även gjorts i Koranen, vilket denna vers omvittnar: ”Vad annat kan sådana förvänta sig än att Gud skall komma till dem över­skyggad av moln?” [56] Ett antal teologer, som håller hårt på bokstaven i Guds ord, har kommit att upp­fatta denna vers såsom ett av tecknen på den förväntade uppståndelse som fötts ur deras egen fåfänga in­bill­ning. Detta trots det faktum att liknande hän­syft­ningar gjorts i flertalet av de himmelska böckerna och upptecknats i alla de avsnitt, som står i samband med tecknen på den kommande Mani­festa­tionen.

84 Likaledes säger Han: ”På den dag då himlen skall utsända en påtaglig rök som helt skall insvepa människorna; detta skall vara ett plågsamt straff.” [57] Den Allhärlige har påbjudit just detta, som står i motsats till de orättfärdigas önskningar, att vara den prövosten och måttstock varmed Han prövar Sina tjänare, så att de rättfärdiga må skiljas från de orätt­färdiga och den trofaste särskiljas från för­neka­ren. Den symboliska termen ”rök” beteck­nar grava menings­skiljaktigheter, avskaffandet och ned­rivandet av erkända normer och det totala till­intet­görandet av dessas trångsynta talesmän. Vilken rök kan vara tätare och mer överväldigande än den som nu har insvept världens alla folk, en rök som blivit till en plåga för dem och från vilken de för­tvivlat misslyckas att frigöra sig, hur mycket de än bemödar sig? Så våldsam är denna jagets eld, som brinner i deras inre, att de i varje ögonblick synes vara hemsökta av nya plågor. Ju mer det omtalas för dem att denna underbara Guds sak, denna uppen­barelse från den Högste, blivit mani­festerad för hela mänskligheten och växer sig större och starkare för var dag, desto våldsammare tilltar lågorna från elden i deras hjärtan. Ju mer de blir varse den okuvliga kraften, den upp­höjda försakelsen och den orubbliga ståndaktig­heten hos Guds heliga följe­slagare, vilka med Guds hjälp blir allt ädlare och äro­fullare för var dag, desto djupare blir den förfäran som härjar deras själar. I dessa dagar har, prisad vare Gud, kraften i Hans ord uppnått ett sådant inflytande över människorna att de icke ens vågar viska ett ord. Skulle de råka stöta på en av Guds följeslagare, som, om han kunde, villigt och med glädje skulle uppoffra tiotusen liv som ett offer till sin Älskade, skulle deras fruktan vara så stor att de genast skulle bekänna sin tro på Honom, medan de i hemlighet skulle svärta ned och förbanna Hans namn! Alldeles som Han uppen­barat: ”Och när de möter er säger de: ’Vi tror.’ Men när de blir ensamma biter de sig i fingrarna av vrede. Säg: ’Måtte ni dö i er vrede!’ Gud känner förvisso era hjärtans innersta skrymslen.” [58]

85 Inom kort skall dina ögon skåda den gudom­liga maktens fanor, som vecklats ut i alla områden, och tecknen på Hans segerrika makt och herravälde uppenbara i alla länder. Eftersom fler­talet teologer misslyckats att uppfatta innebörden i dessa verser och ej fattat betydelsen av ”upp­ståndel­sens dag”, har de dåraktigt tolkat dessa verser enligt sin egen fåfänga och felaktiga föreställning. Den ende sanne Guden är Mitt vittne! Föga iakttagelse­förmåga erfordras för att möjliggöra för dem att ur det sym­boliska språket i dessa två verser utläsa allt det som Vi avsett att fram­lägga och att sålunda, genom den Allbarmhärtiges nåd, nå viss­hetens lysande morgon. Så ljuder tonerna från den himmelska melodi som himlens odödliga Fågel, sjungande på Bahás Sadrih, låter flöda över dig, på det att du med Guds tillåtelse må beträda den gudom­liga kunskapens och visdomens väg.

86 Och nu beträffande Hans ord ”Och Han skall sända Sina änglar …”. Med ”änglar” avses de, som, styrkta av andens kraft, med Guds kärleks eld har förintat alla mänskliga drag och begräns­ningar och iklätt sig de mest upphöjda Varelsernas och kerubernas egenskaper. Den helige Sádiq [59] säger i sitt lovtal över keruberna: ”Det står en grupp av våra shia-vänner bakom tronen.” Skiftande och mång­faldiga är tolkningarna av orden ”bakom tron­en”. I ett avseende tyder de på att det icke existerar några sanna shiiter. Alldeles som Han sagt på ett annat ställe: ”En sann troende är att likna vid de vises sten.” Därefter vänder han sig till sin åhörare och säger: ”Har du någonsin sett de vises sten?” Begrunda hur detta symboliska språk, klarare än någon aldrig så tydlig utläggning, vittnar om att det icke existerar någon sann troende. Sådant är Sádiqs vittnesbörd. Och betänk nu hur orättvisa och många de är, som, trots att de själva misslyckats att inandas trons väl­doft, har dömt dem som förnekare, de genom vilkas ord tron själv blivit erkänd och etablerad.

87 Och nu, eftersom dessa heliga varelser har helgat sig själva från varje mänsklig begränsning, begåvats med de andligas egenskaper och smyckats med de välsignades ädla drag, har de därför be­nämnts ”änglar”. Sådan är innebörden i dessa verser, där varje ord uttytts med hjälp av de mest lysande texter, de mest övertygande argument och de mest oveder­säg­liga bevis.

88 Eftersom Jesu anhängare aldrig förstått den dolda innebörden i dessa ord och eftersom de tecken, som de och deras tros ledare förväntat sig, icke visat sig, vägrade de därför att, intill den dag som idag är, erkänna sanningen hos dessa helig­hetens Manifesta­tioner, som blivit manifesterade alltsedan Jesu tid. De har sålunda berövat sig själva Guds heliga nåds ut­flöden och Hans gudomliga yttrandes under. Sådan är deras låga ställning på denna uppståndelsens dag! De har till och med misslyckats att förnimma att om Guds­manifesta­tionens tecken i varje tidsålder visade sig i den synliga världen, i enlighet med de hävdvunna tradi­tion­ernas text, skulle ingen på något sätt kunna förneka eller vända sig bort, ej heller skulle den välsignade kunna särskiljas från den eländige eller syndaren från den gudfruktige. Döm rättvist: Om de profetior som upptecknats i Evangeliet skulle upp­fyllas bokstavligt; om Jesus, Marias son, skulle ned­stiga på molnen från den synliga himlen, åtföljd av änglar – vem skulle då våga tvivla, vem skulle våga förkasta sanningen och bli alltmer förakt­full? Nej, en sådan bestörtning skulle omedelbart gripa värld­ens alla invånare, att icke en enda själ skulle känna sig i stånd att yppa ett ord, än mindre för­kasta eller er­känna sanningen. Det var på grund av att de miss­förstått dessa sanningar, som mången kristen teolog gjort invändningar mot Muhammad och framfört sin protest i ordalag som dessa: ”Om Du i sanning är den utlovade Profeten, varför är Du icke åtföljd av de änglar, som våra heliga böcker förut­sagt och som ovillkorligen måste nedstiga till­sammans med den utlovade Skönheten, för att bistå Honom i Hans uppenbarelse och verka som varnare för Hans folk?” Alldeles som den Allhärlige upp­tecknat deras utsaga: ”Varför har icke en ängel nedsänts till Honom för att vara en varnare tillsammans med Honom?” [60]

89 Sådana invändningar och menings­skiljaktig­heter har fortlevt i alla tider och århundraden. Männi­skorna har alltid sysselsatt sig med sådana sken­resone­mang och gagnlöst protesterat: ”Varför har icke det här eller det där tecknet visat sig?” Sådana olyckor drabbade dem endast därför att de klamrat sig fast vid sin tids teologers sätt och blint imiterat dem i er­kännan­det eller förnekandet av dessa av­skiljandets Väsen, dessa heliga och gudomliga Varel­ser. Dessa ledare har, på grund av att de varit försänkta i själviska begär och jagat efter för­gäng­liga och simpla ting, ansett dessa gudomliga Ljus­källor stå i mot­sats till den egna kunskapens och förståelsens måttstockar och vara motståndare till deras sätt och omdömen. Eftersom de tolkat Guds ord och Enhetens bok­stävers uttalanden och traditioner bokstavligt och uttolkat dem enligt sin egen bristfälliga förståelse, har de därför berövat sig själva och allt sitt folk Guds frikostigt nedströmmande nåd och barmhärtighet. Och likväl bär de vittnes­börd om denna välkända tradition: ”Sanner­ligen, Vårt ord är svårfattligt, för­bryllande svår­fattligt.” Vid ett annat tillfälle har det sagts: ”Vår sak är ytterst krävande, högeligen för­virrande; ingen mäktar bära den utom en himlens gunstling, en inspirerad Profet eller den vars tro Gud har prövat.” Dessa religions­ledare tillstår att inget av dessa tre uppställda villkor kan tillämpas på dem. De första två villkoren är uppenbarligen utom räckhåll för dem. Vad gäller det tredje, är det uppenbart att de icke vid något tillfälle stått orubbliga inför de pröv­ningar som sänts av Gud och att de, när den gudom­liga Prövostenen framträtt, icke visat sig vara någon­ting annat än slagg.

90 Store Gud! Trots att de erkänner sanningen i denna tradition, gör dessa teologer, som fort­farande är villrådiga om och tvistar om sin tros teologiska dunkelheter, likväl anspråk på att vara uttolkare av subtiliteterna i Guds lag och uttydare av Hans heliga ords innersta mysterier! De hävdar självsäkert att sådana traditioner, som visar på den emotsedde Qá’ims tillkommelse, ännu ej har upp­fyllts, samtidigt som de själva misslyckats att in­andas vällukten av dessa traditioners innebörd och fortfarande är glöm­ska av det faktum, att alla de tecken som förut­sagts har visat sig, att Guds heliga saks väg har uppen­barats och att skaran av trofasta i detta ögonblick, snabbt som blixten, färdas längs denna väg, samtidigt som dessa dåraktiga teologer väntar i hopp om att få bevittna de förutsagda tecknen. Säg: O ni dåraktiga! Vänta ni, alldeles som också de före er väntar!

91 Skulle de utfrågas om de tecken, som ovill­korligen måste förebåda uppenbarelsen och upp­stig­andet av den muhammedanska religions­ord­ningens sol, vilka Vi redan hänvisat till – tecken varav inget uppfyllts bokstavligt – och sades det till dem: ”Varför har ni förkastat de anspråk som fram­förts av de kristna och folken från andra religioner och betraktar dem som förnekare?”, kommer de, utan att veta vad de skall svara, att genmäla: ”Dessa böcker har för­vanskats och är icke och har aldrig varit av Gud.” Begrunda: Orden i verserna bevisar i sig vältaligt sanningen att de är av Gud. En liknande vers har också uppenbarats i Koranen, vore ni blott bland dem som förstår. Sannerligen säger Jag: Under hela denna tid har de fullständigt misslyckats att förstå vad som menas med att förvanska texten.

92 Ja, i skrifterna och yttrandena av de speglar, som återspeglat solen i den muhammedanska reli­gions­ordningen, har ”modifieringar som gjorts av de uppsatta varelserna” och ”förändringar som gjorts av de föraktfulla” omnämnts. Sådana ställen hänvisar dock enbart till speciella fall. Bland dem återfinns berättelsen om Ibn-i-Súríyá. När folket i Khaybar tillfrågade Brännpunkten i den mu­hamme­danska uppenbarelsen angående straffet för äkten­skaps­brott begånget av en gift man och en gift kvinna, svarade Muhammad och sade: ”Guds lag är stening till döds.” Varpå de protesterade och sade: ”Ingen sådan lag har uppenbarats i Moseböckerna.” Muhammad svarade och sade: ”Vem bland era rabbiner betraktar ni som en erkänd auktoritet och i besittning av säker kunskap om sanningen?” De enade sig om Ibn-i-Súríyá. Därefter kallade Mu­ham­mad honom till sig och sade: ”Jag uppfordrar dig inför Gud – som klöv havet åt er, lät manna komma ned över er och molnen överskygga er, som räddade er från farao och hans folk och upp­höjde er över alla mänskliga varelser – att säga oss vad Moses påbjudit beträffande äktenskapsbrott mel­lan en gift man och en gift kvinna.” Han svara­de: ”O Muhammad! Stening till döds är lagen.” Muhammad anmärkte: ”Hur kommer det sig då att denna lag har upphävts och upphört att tillämpas bland judarna?” Han svarade och sade: ”När Nebukad­nessar över­lämnade Jerusalem till lågorna och sände judarna i döden, överlevde endast ett fåtal. Den tidens teologer betraktade det ytterst begränsade antalet judar och den stora mängden amalekiter, rådslog och kom till slutsatsen att om de skulle genomdriva lagen i Mose­böckerna måste, enligt bokens mening, varje över­levande, som befriats ur Nebukad­nessars hand, av­rättas. På grund av sådana överväganden avskaffade de döds­straffet helt.” Under tiden inspirerade Gabriel Muhammads upplysta hjärta med dessa ord: ”De förvränger texten i Guds ord.” [61]

93 Detta är ett av de exempel som man hän­visat till. Sannerligen, med ”förvrängning” av texten avses icke det som dessa dåraktiga och föraktliga själar har inbillat sig, alldeles som somliga hävdar att judiska och kristna teologer ur Boken har utplånat sådana verser, som prisar och förhärligar Mu­ham­mads anlete, och istället infogat motsatsen. Så fullständigt tomma och falska dessa ord är! Kan en människa, som tror på en bok och anser den vara inspirerad av Gud, stympa den? Dessutom hade Moseböckerna spridits världen över och var icke begränsade till Mecka och Medina, så att man i hemlighet hade kunnat förvanska och förvränga texten i dem. Nej, med förvanskning menas snarare det som alla muslimska teologer är upptagna med idag, nämligen att tolka Guds heliga bok i enlighet med sina egna gagnlösa inbillningar och fåfänga önskningar. Och eftersom judarna under Mu­ham­mads tid tolkade de verser i Moseböckerna, som syftade på Hans manifestation enligt sina egna inbill­ningar, och vägrade att vara tillfreds med Hans heliga yttrande, anklagades de för att ha ”förvrängt” texten. Likaså är det uppenbart hur Koranens folk i denna dag har förvrängt texten i Guds heliga bok ifråga om tecknen på den väntade Manifestationen och tolkat den allt efter deras böjelse och begär.

94 På ännu ett ställe säger Han: ”En del av dem hörde Guds ord och sedan de förstått det, förvrängde de det med vett och vilja.” [62] Även denna vers visar att Guds ords innebörd har förvrängts, icke att själva orden har utplånats. Om sanningen i detta vittnar de som äger sunt förnuft.

95 Åter säger Han på ett annat ställe: ”Ve dem som förvanskar texten då de egenhändigt skriver av boken och sedan säger: ’Det här är från Gud’, så att de kan sälja den för ett ringa pris.” [63] Denna vers uppen­barades med hänsyftning på den judiska trons teo­log­er och ledare. För att behaga de rika, komma i åtnjut­ande av världsliga förmåner och få utlopp för sin avund och falska tro, avfattade dessa teologer ett antal avhandlingar, i vilka de till­bakavisade Muham­mads anspråk, och stödde sina argument på sådan bevis­ning, som det vore opass­ande att omnämna, och hävdade att dessa argument härletts ur Mose­böcker­nas text.

96 Detsamma kan bevittnas idag. Betänk, hur talrika är icke de offentliga fördömanden som för­fattats av denna tidsålders dåraktiga teologer mot denna underbaraste sak! Så fåfänga deras inbillningar att dessa smädelser står i överens­stämmelse med verserna i Guds heliga bok och i sam­klang med vad människor med urskillning yttrar!

97 Vårt syfte med att förtälja detta är att varna er; om de skulle vidhålla att de verser, där de tecken som åsyftas i evangelierna omnämns, har förvrängts, och om de skulle förkasta dem och istället klamra sig fast vid andra verser och traditioner, så skall ni veta att deras ord icke är annat än fullständig falsk­het och rent förtal. Ja, ”förvanskning” av texten, i den betydelse Vi har hänvisat till, har faktiskt gjorts i enstaka fall. Några av dessa har Vi nämnt, så att det må bli uppenbart för varje iakttagare med ur­skill­ning, att ett fåtal oskolade heliga Män givits gåvan att suveränt behärska mänsklig lärdom, på det att den illa­sinnade motståndaren må upphöra att hävda, att en viss vers tyder på att texten är ”förvanskad”, och insinuera att Vi, på grund av bristande kunskap, har omnämnt sådana ting. Dess­utom har de flesta verser, som antyder ”förvansk­ning” av texten, uppenbarats med hänsyftning på det judiska folket, utforskade ni blott öarna i Koranens uppenbarelse.

98 Vi har även hört ett antal av jordens dår­aktiga bedyra att det himmelska Evangeliets oför­falskade text icke existerar bland de kristna, utan har uppstigit till himlen. Så grovt de tagit miste! Så glömska av det faktum att en sådan utsaga tillvitar en nådefull och kärleksfull Försyn den gravaste orättvisa och grym­het! Hur skulle Gud, när en gång Jesu skönhets sol försvunnit ur Hans folks åsyn och uppstigit till den fjärde himlen, även kunna låta Hans heliga bok, Hans största vittnesbörd bland Hans skapelser, försvinna? Vad skulle då finnas kvar för detta folk att hålla fast vid, från det att Jesu sol gått ned och till dess att den muhammedanska religionsordningens sol gått upp? Vilken lag skulle kunna vara deras stöd och väg­ledning? Hur skulle ett sådant folk kunna göras till offer för Guds, den allsmäktige Hämnarens, hämn­ande vrede? Hur skulle de kunna hemsökas av den himmelske Konungens tuktande gissel? Fram­för allt, hur skulle utflödet av den Allvälgörandes nåd kunna hejdas? Hur skulle Hans kärleksfulla barmhärtighets ocean kunna stillas? Vi tar vår tillflykt till Gud, från det Hans skapelser inbillat sig om Honom! Upphöjd är Han över deras fattningsförmåga!

99 Käre vän! Nu, när ljuset från Guds eviga morgon bryter fram, när strålglansen från Hans heliga ord ”Gud är himlarnas och jordens ljus” [64] upplyser hela mänskligheten, när Hans tabernakels okränk­barhet kungörs genom Hans heliga yttrande ”Gud har önskat göra Sitt ljus fullkomligt” [65] och All­maktens hand, som bär Hans vittnesbörd ”I sitt grepp håller Han alla tings rike”, sprids till alla folk och släkten på jorden – nu tillkommer det oss att uppbåda alla krafter, så att vi måhända, genom Guds nåd och frikostighet, må inträda i den himmelska staden ”I sanning, vi tillhör Gud” och vistas i den upp­höjda boningen ”Och till Honom återvänder vi för­visso”. Det åligger dig att, med Guds tillåtelse, rena ditt hjärtas öga från världsliga ting, så att du må inse den gudom­liga kunskapens oändlighet och må skåda sanning­en så klart, att du ej skall behöva något bevis för att påvisa Hans verklighet, ej heller något tecken som styrker Hans vittnesbörd.

100 O tillgivne sökare! Om du svävade i andens heliga rike, skulle du igenkänna Gud manifesterad och upphöjd över allt, på sådant sätt att dina ögon ej skulle skåda någon utom Honom. ”Gud var allena; jämte Honom fanns ingen.” Så upphöjd är denna ställning att inget vittnesbörd kan vittna där­om, ej heller något bevis göra dess sanning rätt­visa. Om du utforskade sanningens heliga domän, skulle du finna att allt är känt blott genom ljuset från erkännan­det av Honom och att Han alltid varit och för evigt skall fortsätta att vara känd genom Sitt jag. Och om du dväljs i vittnesbördets land, var då nöjd med det Han själv uppenbarat: ”Är det icke nog för dem, att Vi sänt ned boken till Dig?” [66] Detta är det vittnesbörd Han själv förordnat; större bevis än detta finns ej och kommer ej någonsin att finnas: ”Detta bevis är Hans ord; Hans eget jag, vittnesbördet om Hans sanning.”

101 Och nu vädjar Vi till Bayáns folk, alla de lärde, de vise, teologerna och vittnena ibland dem, att icke glömma de önskningar och förmaningar som uppenbarats i deras bok. Låt dem ständigt hålla sina ögon fästade på väsentligheterna i Hans sak så att de, när Han, som är sanningens Kärna, alltings innersta Verklighet, Källan till allt ljus, är mani­fest­e­rad, ej klamrar sig fast vid vissa strofer i boken och utsätter Honom för det man tillfogade Honom under Koran­ens religionsepok. Ty sannerligen, mäktig är Han, den gudomliga maktens Konung, att genom en enda bokstav i sina underbara ord utsläcka hela Bayáns och dess folks livsanda, att med en enda bokstav skänka dem ett nytt och evigt liv och förmå dem att stå upp och skynda ut ur sina fåfänga och själviska begärs gravkamrar. Tag er i akt och var vaksamma; och minns att allt har sin fullbordan i tron på Honom, i att nå fram till Hans dag och i insikten om Hans gudomliga närvaro. ”Fromheten består icke i att ni vänder ansiktet mot öster eller mot väster, utan from är den som tror på Gud och på den yttersta dagen.” [67] Lyssna, o Bayáns folk, till den sanning som Vi för­manat er till, så att ni måhända må uppsöka skyddet av den skugga som på Guds dag bretts ut över hela mänskligheten.

Del 2

102 Sannerligen, Han som är sanning­ens Sol och det högsta Varats Uppenbarare inne­har för all tid obestridd överhöghet över allt som är i himlen och på jorden, funnes det så icke någon människa på jorden att lyda Honom. Han är i sanning oberoende av allt jordiskt herravälde, vore Han så helt ut­blottad. Så­lunda uppenbarar Vi för dig mysterierna i Guds sak och skänker dig den gudomliga visdomens ädelstenar, på det att du på försakelsens vingar må sväva till de höjder som är beslöjade för människors ögon.

103 Betydelsen och det väsentliga syftet bakom dessa ord, är att uppenbara och påvisa för de i hjärtat rena och i anden helgade att De, som är sanningens Ljuskällor och Speglarna som åter­speglar den gudom­liga Enhetens ljus, undan­tags­löst är förlänade en allt betvingande makt och iklädda oövervinnerlig över­höghet, i vilken tids­ålder eller epok De än sänds ned från sina osynliga boningar av uråldrig härlighet till denna värld, för att fostra människors själar och skänka nåd till allt skapat. Ty dessa dolda Ädelstenar, dessa fördolda och osynliga Skatter, manifesterar och styr­ker i sig verklig­heten i dessa heliga ord: ”Sanner­ligen, Gud gör vadhelst Han önskar och föreskriver vadhelst Han behagar.”

104 För varje upplyst hjärta med urskillning är det uppenbart att Gud, det ovetbara Väsendet, det gudomliga Varat, är oändligt upphöjd bortom varje mänsklig egenskap, såsom kroppslig existens, upp­stigande och nedstigande, ut­träde och återgång. Fjär­ran vare det Hans härlighet, att mänsklig tunga på ett passande sätt skulle lovprisa Honom eller mänskligt hjärta begripa Hans omätliga mysterium. Han är och har alltid varit förborgad i Sitt Väsens uråldriga evig­het och skall i all tid förbli i Sin verklighet, dold för människors åsyn. ”Inget seende uppfattar Honom, men Han uppfattar allt. Han är den outgrundlige, den allt förnimmande.” [68] Inga direkta band kan på något sätt sammanbinda Honom med Hans skapade varel­ser. Han står upp­höjd bortom och över all åtskillnad och förening, all närhet och avlägsenhet. Inget tecken kan påvisa Hans närvaro eller frånvaro, ty genom ett av Hans befallnings ord har allt, som är i himlen och på jorden, blivit till och genom Hans önskan, som i sig är Urviljan, har allt trätt fram ur fullständig intighet och in i varandets rike, den synliga världen.

105 Herre Gud! Hur kunde det tänkas fin­nas någon släktskap eller möjlig förbindelse mellan Hans ord och dem som blivit skapade genom det? Versen ”Gud bjuder er att ta er i akt för Honom” [69] bär omisskännligt vittne om verkligheten i Vårt resone­mang och orden ”Gud var allena, det fanns ingen annan jämte Honom” är ett säkert vittnesbörd om dess sanning. Alla Guds Profeter och Deras utvalda, alla teologerna, de lärde och de vise i varje släktled erkänner samstämmigt sin oförmåga att uppnå för­ståelsen av denna all sannings Kärna och bekänner sin oförmåga att begripa Honom, som är alltings innersta Verklighet.

106 Eftersom dörren till kunskapen om dagar­nas Uråldrige sålunda är stängd framför ögonen på alla varelser, har den oändliga nådens Källa, i enlighet med sitt yttrande ”Hans nåd har övergått allt; Min nåd har omslutit dem alla”, förmått dessa lysande helighetens Ädelstenar att träda fram ur andens rike i det mänsk­liga templets ädla form och bli manifesterade för alla människor, så att de må skänka världen det oför­änder­liga Varats mysterier och kungöra subtiliteterna i Hans oförgängliga Väsen. Dessa helgade Speglar, dessa den uråldriga härlighetens Dag­bräckningar, är alla och envar Talesmän på jorden för Honom, som är universums centrala Sfär, dess Väsen och yttersta Syfte. Från Honom utgår Deras kunskap och makt, från Honom härrör Deras överhöghet. Deras anletens skönhet är blott en återspegling av Hans bild och Deras uppenbarelse ett tecken på Hans odödliga härlighet. De är Skattkamrarna för gudomlig kun­skap och Förvarings­platserna för himmelsk visdom. Ge­nom Dem förmedlas en nåd som är gränslös och genom Dem uppenbaras det ljus som aldrig kan fördunklas. Alldeles som Han sagt: ”Det finns ingen som helst skillnad mellan Dig och Dem, utom att De är Dina tjänare och är skapade av Dig.” Detta är betydelsen av traditionen ”Jag är Han, Honom själv; och Han är jag, mig själv”.

107 De traditioner och yttranden, som direkt berör Vårt tema, är skiftande och mångahanda, men Vi har avstått från att citera dem för att kunna fatta oss kort. Ja, vadhelst som finns i himlarna och vad­helst som finns på jorden är i sig ett direkt bevis på uppenbarelsen där av Guds egenskaper och namn, eftersom de tecken, som bär vältaligt vittnesbörd om uppenbarelsen av detta största Ljus, finns nedlagda inom varje atom. Det synes mig som vore det icke för denna uppenbarelses kraft, kunde ingen varelse någonsin finnas till. Hur strålande är icke de kun­skapens ljuskällor som lyser i en atom och hur vid­sträckta de visdomens oceaner som svallar inom en droppe! I högsta grad är detta sant om människan, som bland allt skapat blivit iklädd sådana gåvors klädnad och ensam blivit utvald att föräras en sådan hedersbevisning. Ty i henne är alla Guds egenskaper och namn potentiellt uppen­barade i en omfattning, som ingen annan ska­pad varelse överträffat eller över­glänst. Alla dessa namn och egenskaper är tillämpliga på henne. All­deles som Han sagt: ”Människan är Mitt myste­rium och Jag är hennes mysterium.” Mång­faldiga är de verser, som upprepade gånger uppen­barats i alla de himmelska böckerna och heliga skrifterna och som givit uttryck åt detta ytterst subtila och upphöjda tema. Alldeles som Han uppen­barat: ”Vi skall sannerligen visa dem Våra tecken i världen och inom dem själva.” [70] Åter säger Han: ”Och även i era egna jag. Kommer ni då icke att skåda Guds tecken?” [71] Och återigen uppenbarar Han: ”Och var ni icke lika dem, som glömmer Gud och som Han därför låtit glömma sitt eget jag.” [72] I detta samman­hang har Han, den evige Konungen – må själarna hos alla som dväljs inom det mystiska tabernaklet utgöra ett offer till Honom – yttrat: ”Den har lärt känna Gud som har lärt känna sig själv.”

108 Jag svär vid Gud, o högt aktade och ärade vän! Skulle du överväga dessa ord i ditt hjärta, skulle du förvisso finna dörrarna till gudomlig visdom och gränslös kunskap uppslagna inför dina ögon.

109 Av det som sagts, blir det uppenbart att alla ting i sin innersta verklighet vittnar om uppen­barandet av Guds namn och egenskaper inom sig. Var och en framvisar, i förhållande till sin förmåga, och är uttryck för kunskapen om Gud. Så mäktig och all­omfattande är denna uppenbarelse att den har om­fattat alla ting, såväl synliga som osynliga. Sålunda har Han uppenbarat: ”Har något annat än Du en uppen­barelseförmåga, som icke Du besitter och som kunde ha manifesterat Dig? Blint är det öga som icke förnimmer Dig.” Likaledes har den evige Konungen sagt: ”Intet har Jag förnummit utan att Jag förnam Gud i det, Gud före det eller Gud efter det.” Även i Kumayls tradition står det skrivet: ”Skåda, ett ljus har lyst fram ur evighetens morgon och se, dess vågor har trängt in i alla människors innersta verklighet!” Män­niskan, den ädlaste och mest fulländade av allt skapat, över­träffar dem alla i denna uppenbarelses intensitet och är ett fullödigare uttryck för dess härlighet. Och av alla människor är sanningens Sols Manifestationer de mest fullkomliga, de mest be­märkta och fram­stående. Ja, alla andra, förutom dessa Manifesta­tion­er, lever genom Deras viljas verkan och rör sig och finns till genom Deras nåds utgjutelser. ”Vore det icke för Dig, hade Jag icke skapat himlarna.” Ja, alla i Deras heliga närvaro förbleknar till fullständig intighet och är förgätna. Mänsklig tunga kan aldrig på ett passande sätt lovsjunga Dem och mänskligt tal aldrig veckla ut Deras mysterium. Dessa helighetens Tabernakel, dessa yppersta Speglar, som återspeglar den oförgäng­liga härlig­hetens ljus, är endast uttryck för Honom som är de osynligas Osynlige. Genom uppenbarelsen av dessa den gudomliga dygdens ädel­stenar, har alla Guds namn och egenskaper, såsom kunskap och makt, över­höghet och herravälde, barm­härtighet och visdom, härlighet, frikostighet och nåd, blivit mani­festerade.

110 Dessa Guds egenskaper är icke och har aldrig varit särskilt förunnade vissa Profeter och undan­hållna andra. Nej, alla Guds Profeter, Hans högt gynnade, Hans heliga och utvalda Budbärare, är utan undantag de som bär Hans namn och de som för­kroppsligar Hans egenskaper. De skiljer sig åt endast vad gäller sin uppenbarelses intensitet och den relativa styrkan i sitt ljus. Alldeles som Han uppenbarat: ”Några av Sändebuden har Vi låtit upphöja över de andra.” [73] Det har sålunda blivit tydligt och klart, att inom Guds Profeters och utvaldas tabernakel har ljuset av Hans gränslösa namn och upphöjda egen­skaper återspeglats, även om ljuset från några av dessa lysande Tempels egenskaper utåt sett må vara uppen­barat eller ej för människors ögon. Att en viss egen­skap hos Gud utåt sett icke har manifesterats av dessa avskiljandets Väsen, innebär på intet sätt att de, som är Dagbräckningarna för Guds egenskaper och Hans heliga namns Skattkamrar, faktiskt icke ägde denna. Därför har dessa upplysta Själar, dessa sköna Anleten, samtliga varit begåvade med alla Guds egen­skaper, såsom överhöghet, herravälde och lik­nande, även om De till synes varit berövade allt jord­iskt majestät. För varje öga med urskillning är detta tydligt och klart, det kräver varken bevis eller vittnes­börd.

111 Ja, eftersom världens folk har underlåtit att söka den inre innebörden i Guds heliga ord från den gudomliga kunskapens lysande och kristall­klara Käl­lor, har de, bedrövade och svårt törstande, försmäktat i den fåfänga inbillningens och egensinnets dal. De har förirrat sig fjärran från de friska och törstsläckande vattnen och samlats kring det salt som bränner bittert. Om dessa har evighetens Duva yttrat: ”Och om de ser rätt­färdig­hetens väg kommer de icke att ta den som sin väg, men om de ser villfarelsens väg, som sin väg tar de den. Detta därför att de behandlade Våra tecken som lögner och icke fäste avseende vid dem.” [74]

112 Detta intygas av det som bevittnats i denna underbara och upphöjda religionsordning. Myriad­er heliga verser har nedkommit från maktens och nådens himmel, likväl har ingen vänt sig till dem, ej heller upphört att klamra sig fast vid människors ord, av vilka icke en bokstav begripits av dem som uttalat dem. Av detta skäl har folket tvivlat på obestridliga sanningar såsom dessa och kommit att beröva sig själva den gudomliga kunskapens Ridván och den himmelska visdomens eviga ängder.

113 Och för att nu återgå till Vårt resonemang om frågan: Varför är det så att Qá’ims överhöghet, som bekräftats i de upptecknade traditionernas texter och förmedlats av den muhammedanska uppen­barel­sens lysande stjärnor, icke alls blivit mani­festerad? Nej, snarare har det motsatta inträffat. Har icke Hans lärjungar och efterföljare plågats av människorna? Är de icke fortfarande offer för sina fienders häftiga mot­stånd? Lever de icke idag ett liv som förnedrade och vanmäktiga dödliga? Ja, den överhöghet, som till­skrivs Qá’im och omtalas i skrifterna, är en verklig­het, vars sanning ingen kan betvivla. Denna över­hög­het är emellertid icke den överhöghet som människors sinnen falskeligen har inbillat sig. Dess­utom har var och en av de forna Profeterna, närhelst De inför sin tids folk förkunnade ankomsten av den kommande uppenbarelsen, ständigt och uttryckligt hän­visat till denna överhöghet, som den utlovade Manifesta­tion­en ovillkorligen måste vara iklädd. Här­om vittnar det som upptecknats i gångna tiders skrifter. Denna över­höghet har icke endast och ute­slutande till­skrivits Qá’im. Nej, snarare har egen­skapen ”över­höghet” och Guds alla övriga namn och egenskaper förunnats och skall för evigt förunnas alla Guds Manifestationer, före och efter Honom, efter­som dessa Manifesta­tioner, såsom redan för­klarats, är Förkroppsligandena av Guds, den Osyn­liges, egen­skaper och Uppen­bararna av de gudomliga mysteri­erna.

114 Vidare, med överhöghet avses den allt om­fatt­ande, allt genomsyrande kraft som naturligt utövas av Qá’im, vare sig Han framträder i världen iklädd jordiskt herravälde eller ej. Detta är endast och allen­ast beroende av Qá’ims egen vilja och eget gott­finn­ande. Ni torde raskt inse att termerna ”över­höghet”, ”rikedom”, ”liv”, ”död”, ”dom” och ”uppståndelse”, vilka om­talas i det förgångnas skrifter, icke är vad detta släkte tänkt sig och fåfängt inbillat sig. Nej, med överhöghet avses den överhöghet, som i varje reli­gions­ordning har sin boning i och utövas av Mani­festationens, san­ning­ens Sols, egen person. Denna överhöghet är det andliga herravälde, som Han till fullo utövar över allt, som är i himlen och på jorden, och vilken i sinom tid uppenbarar sig för världen, i direkt förhållande till dess för­måga och andliga mot­taglighet, alldeles som över­högheten hos Muhammad, Guds Budbärare, idag är synbar och uppenbar bland människorna. Ni är ju väl medveten om det som drabbade Hans tro under Hans religions tidiga dagar. Vilka kvalfulla lidanden till­fogades icke detta andliga Väsen, denna renaste och heligaste Varelse, av förnekarna och de vilsefarna, den tidens teologer och deras gelikar! Hur rikligt be­strödde de icke Hans väg med taggar och törnen! Det är uppen­bart att detta eländiga släkte, i sin onda och sataniska inbillning, betraktade varje oförrätt mot denna odöd­liga Varelse som ett medel att uppnå bestående salig­het, såtillvida som den tidens erkända teologer, såsom ‘Abdu’lláh-i-Ubayy, Abú-‘Ámir, eremiten, Ka‘b-Ibn-i-Ashraf och Nadr-Ibn-i-Hárith, alla behandlade Honom som en be­dragare och förklarade Honom vara en galning och en smädare. Så allvarliga anklagel­ser anförde de mot Honom, att när de räknas upp förbjuder Gud bläcket att flyta, Vår penna att röra sig eller bladet att bära dem. Dessa illasinnade beskyll­ningar eggade folket att resa sig och plåga Honom. Och hur bister blir icke denna plåga, om de samtida teologerna är dess huvud­sakliga an­stiftare, om de för­dömer Honom inför sina an­hängare, stöter ut Honom ur sin krets och förklarar Honom vara en kättare! Har icke detsamma veder­farits denne Tjänare och be­vitt­nats av alla?

115 Av detta skäl utropade Muhammad: ”Ingen av Guds Profeter har utstått så mycket ont som Jag.” Och i Koranen är alla de smädelser och det klander som riktades mot Honom, såväl som alla de plågor Han fick utstå, upptecknade. Vänd er till den, så att ni måhända må bli underrättad om det som drabbat Hans uppenbarelse! Så svår var Hans belägenhet, att alla under en tid upphörde att ha något samröre med Honom och Hans följeslagare. Vemhelst, som sågs i sällskap med Honom, föll offer för Hans fienders skoningslösa grymhet.

116 Vi skall i detta sammanhang anföra en enda vers ur denna bok. Skulle du iakttaga den med urskill­ningens öga, skall du under alla ditt livs återstående dagar begråta och beklaga de oförrätter som till­foga­des Muhammad, denne förorättade och för­tryckte Guds Budbärare. Denna vers uppen­barades i en tid då Muhammad, utmattad och sorgsen, för­smäktade under tyngden av folkets motstånd och oavbrutet plågades av dem. Mitt under Hans vånda hördes Gabriels röst kalla från Sadratu’l-Muntahá och säga: ”Men om deras motstånd blir tungt för Dig – uppsök, om du förmår, en öppning in i jorden eller en stege in i himlen.” [75] Innebörden i detta yttrande är att det icke fanns någon bot i Hans fall och att de ej skulle hålla sina händer borta från Honom, såvida Han icke gömde sig i jordens djup eller flög till himlen.

117 Betänk hur stor skillnaden är idag! Skåda, hur många är icke de härskare, som knäböjer inför Hans namn! Hur talrika är icke de nationer och konunga­riken, som sökt skydd under Hans skugga, som hyser tro och lydnad till Hans lära och yvs över detta! Från predik­stolen uppstiger idag lov­pris­ning­ar, som i yttersta ödmjukhet förhärligar Hans väl­signade namn, och från minareternas höjder ljuder ropet, som kallar samman Hans folk för att tillbedja Honom. Till och med de jordens konungar, som vägrat att omfatta Hans tro och ta av sig för­nekel­sens klädnad, tillstår och er­känner icke desto mindre storheten och det över­väldigande majestätet hos denna nådens och barm­härtighetens Sol. Sådan är Hans jordiska över­höghet, som du ser bevis på vart du än vänder dig. Denna överhöghet måste ovillkorligen uppen­baras och upp­rättas, antingen under varje Guds­manifesta­tions levnad eller efter att Han uppstigit till sin sanna boning i rikena där­ovan. Det du idag bevittnar, är blott en bekräftelse på denna sanning. Det andliga herravälde, som i första hand avses, har emellertid sin boning inom Dem och kretsar kring Dem från evighet till evighet. Det kan icke för ett ögonblick skiljas från Dem. Dess herradöme har omslutit allt som finns i himlen och på jorden.

118 Följande utgör ett bevis på den suveränitet som utövades av Muhammad, sanningens Sol. Har du icke hört hur Han med en enda vers skilde ljus från mörker, den rättfärdige från den ogudaktige och den troende från förnekaren? Alla de tecken och anspel­ningar som du hört om och som rör domens dag, såsom de dödas uppståndelse, räken­skapens dag, yttersta domen och annat, har blivit manifesterade genom uppenbarandet av denna vers. Dessa uppen­barade ord var en välsignelse för de rättfärdiga, som, då de hörde dem, utropade: ”O Gud, vår Herre, vi har hört och åtlytt.” De var en förbannelse för orätt­färdighetens folk, som, då de hörde dem, försäkrade: ”Vi har hört och gjort uppror.” De orden, skarpa som Guds svärd, har skilt den trofaste från förnekaren och åtskilt fader och son. Du har säkerligen bevittnat hur de, som bekänt sin tro på Honom, och de, som för­kastat Honom, har krigat med varandra och sökt komma åt varandras egen­dom. Hur många fäder har icke vänt sig bort från sina söner, hur många älskande har icke skytt sin älskade! Så skoningslöst skarpt var detta förunder­liga gudasvärd, att det klöv isär alla släktskapsband! Betänk å andra sidan den samman­svetsande kraften i Hans ord. Märk hur de, bland vilka själviskhetens Satan i åratal sått illviljans och hatets frön, blev så sammansmälta och förenade genom sin tro och lydnad mot denna underbara och överjordiska uppenbarelse, att de tycktes vara födda ur samma sköte. Sådan är den sammanbindande kraften i Guds ord som förenar hjärtana hos dem, som har försakat allt utom Honom, som har trott på Hans tecken och ur härlighetens hand druckit ymnigt från Guds heliga nåds Kawthar. Vidare, hur talrika är icke dessa folk av olika bekännelser, mot­strid­ande trossystem och motsatta temperament, vilka genom den gudomliga vårtidens återupplivande väldoft, som fläktar från Guds Ridván, skrudats i den gudomliga enhetens nya klädnad och druckit ur Hans enhets bägare!

119 Detta är betydelsen av de välkända orden ”Vargen och lammet skall beta tillsammans.” [76] Se okunnigheten och dårskapen hos dem, som, likt forna tiders folk, ännu förväntar sig att få bevittna en tid då dessa djur skall beta tillsammans på samma äng! Så illa det är ställt med dem! Det synes mig som deras läppar aldrig vidrört förståelsens bägare, ej heller har deras fötter beträtt rättfärdighetens väg. Vilken nytta skulle det för övrigt vara för världen om något sådant ägde rum? Så slående Han uttalat sig om dem: ”Hjärtan äger de med vilka de icke förstår och ögon med vilka de icke ser!”[77]

120 Betrakta hur denna enda vers, som ned­kommit från Guds viljas himmel, har fört världen och allt som däri finns till räkenskap inför Honom. För den, som erkände Hans sanning och vände sig till Honom, uppvägde hans goda gärningar hans miss­gärningar och alla hans synder efterskänktes och för­läts. Därigenom är sanningen i dessa ord om Honom manifesterad: ”Snar är Han till räkenskap.” Sålunda vänder Gud orättfärdighet till rättfärdighet, utforska­de ni blott den gudomliga kunskapens riken och famnade Hans visdoms mysterier. Likaså, vemhelst, som fick del i kärlekens bägare, erhöll sin andel av den eviga nådens ocean och den oförgängliga barm­härtig­het­ens skurar och trädde in i trons liv – det himmel­ska och eviga livet. Men den, som vände sig bort från denna bägare, dömdes till evig död. Med termerna ”liv” och ”död”, som omtalas i skrifterna, avses liv genom tro och död genom förnekelse. Då huvuddelen av folket misslyckats att fatta inne­börden av dessa ord, förkastade och försmådde de Mani­festationens person, berövade sig själva ljuset från Hans gudom­liga ledning och vägrade följa denna odödliga Skön­hets exempel.

121 När den koranska uppenbarelsens ljus tändes i Muhammads heliga hjärtas kammare, uttalade Han sig inför folket om den yttersta dagen och om upp­ståndelsen, domen, livet och döden. Därpå restes upp­rorets fanor och hånets portar öppnades. Så har Han, Guds Ande, förtalt vad förnekarna yttrat: ”Och skulle du säga: ’Efter döden skall ni förvisso uppväckas igen’, kommer för­nekar­na säkerligen att utropa: ’Detta är ingen­ting annat än uppenbar trolldom.’” [78] Vidare säger Han: ”Om du någonsin förundras, för­undransvärda är i sanning deras ord: ’Vad! Skulle vi då åter­uppstå i en ny skapelse sedan vi blivit till stoft?’” [79] Sålunda utbrister Han vredgat på ett annat ställe: ”Är Vi uttröttade av den första skapelsen? Likväl hyser de tvivel ifråga om en ny skapelse!” [80]

122 Eftersom de, som kommenterat Koranen, och de, som följer dess bokstav, missförstod den inre innebörden i Guds ord och icke lyckades fatta det väsentliga syftet med dem, sökte de med hänvisning till grammatiska regler bevisa att närhelst termen ”idhá” (som betyder ”om” eller ”när”) står före för­fluten tidsform, syftar den undantagslöst på fram­tiden. Sedan blev de ytterst förvirrade när de skulle försöka förklara de verser i den heliga boken där denna term faktiskt saknades. Alldeles som Han uppenbarat: ”Och en basunstöt ljöd; hör, detta är den förebådade dagen! Och varje själ är kallad till räkenskap – jämte en pådrivare och ett vittne.” [81] Då de förklarat denna och liknande verser har de i några fall hävdat att termen ”idhá” är under­förstådd. I andra fall har de grundlöst påstått att eftersom domens dag är oundviklig, har den därför icke hänvisat till en framtida händelse utan till en förgången. Hur fåfänga är icke deras ordklyverier! Hur grov deras blindhet! De vägrar att erkänna den basunstöt, som så tydligt i denna text ljöd genom Muhammads uppenbarelse. De berövar sig själva Guds pånyttfödande ande, som blåste in i den, och dåraktigt förväntar de sig att få höra basunstöten från Guds seraf, som endast är en av Hans tjänare. Har icke serafen själv, domedagens ängel, och hans likar blivit förordnade genom Mu­hammads eget yttrande? Säg: Vad! Ämnar ni ge det, som är till för ert eget bästa, i utbyte mot det, som är av ondo? Bedrövligt är det, som ni falskeligen bytt till er! I sanning, ni är ett ondskefullt släkte som lidit den smärtsammaste förlust.

123 Nej, med ”basun” avses Muhammads uppen­barelses basunstöt, som ljöd i universums hjärta, och med ”uppståndelse” avses Hans eget fram­träd­ande för att förkunna Guds sak. Han manade de vilsegångna och egensinniga att stå upp och skynda ut ur sina kroppars gravkamrar, skruda­de dem i trons vackra klädnad och vederkvickte dem med andan i ett nytt och underbart liv. Så­lunda, i den stund då Mu­ham­mad, denna gudomliga Skönhet, avsåg att avslöja ett av de mysterier som ligger dolda i de symboliska termerna ”upp­ståndelse”, ”dom”, ”paradis” och ”helvete”, hördes Gabriel, inspirationens röst, säga: ”Inom kort skall de skaka på huvudet åt Dig och säga: ’När skall detta ske?’ Säg då: ’Måhända är det nära!’” [82] Följd­er­na av denna vers allena räcker till för världens folk, skulle de blott överväga den i sina hjärtan.

124 Herre Gud! Hur fjärran har icke detta folk förirrat sig från Guds väg! Oaktat att uppståndelsens dag inleddes genom Muhammads uppenbarelse och oaktat att Hans ljus och känne­tecken hade omslutit jorden och allt som där finns, hånade likväl detta folk Honom, hängav sig åt de avgudar, som den tidens teologer i sin fåfänga och gagnlösa inbillning tänkt ut, och berövade sig själva den himmelska nådens ljus och den gudomliga barmhärtighetens skurar. Sanner­ligen, det ynkliga krypet kan aldrig förnimma helig­hetens vällukt och mörkrets fladdermus kan aldrig möta solens glans.

125 Sådant har inträffat under varje Guds­mani­festa­tions dagar. Alldeles som Jesus sade: ”Ni måste födas på nytt.” [83] Vidare säger Han: ”Om en människa icke blir född av vatten och av Anden, kan hon icke komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött; det som har fötts av Anden är ande.” [84] Inne­börden av dessa ord är att den, som i varje religions­epok är född av Anden och som vederkvicks av fläkten från Helighetens Mani­festa­tion, i sanning hör till dem som nått fram till ”liv” och ”åter­upp­ståndelse” och inträtt i Guds kärleks ”paradis”. Och vemhelst, som icke hör till dem, döms till ”död” och ”berövande”, till förnekelsens ”eld” och Guds ”vrede”. I alla skrifterna, böckerna och krönikorna har domen om död, om eld, om blindhet och om brist på förståelse och hörande avkunnats mot dem, vars läppar icke smakat den sanna kunskapens eteriska bägare och vars hjärtan berövats den Helige andes nåd under sina dagar. Alldeles som det tidigare upp­teck­nats: ”Hjärtan äger de med vilka de icke förstår.” [85]

126 På ett annat ställe i Evangeliet står det skrivet: ”Och det hände sig en dag att fadern till en av Jesu lärjungar hade dött. Denne lärjunge kom till Jesus, berättade om sin faders död och bad om tillåtelse att gå och begrava honom. Varpå Jesus, detta av­skilj­andets Väsen, svarade och sade: ’Låt de döda begrava sina döda.’” [86]

127 Två män från Kúfih gick likaledes till ‘Alí, kalifen. Den ene ägde ett hus och ville sälja det, den andre skulle bli köparen. De hade kommit överens om att denna transaktion skulle äga rum och att kontraktet skulle skrivas med ‘Alís vetskap. Denne, talesmannen för Guds lag, vände sig till skrivaren och sade: ”Skriv: ’En död man har köpt ett hus av en annan död man. Detta hus omgärdas av fyra gränser. En sträcker sig mot gravstenen, den andra till grav­valvet, den tredje till Sirát och den fjärde antingen till paradiset eller helvetet.’” Begrunda, hade dessa två själar vaknat till liv av ‘Alís basunstöt, hade de stått upp ur villfarelsens grav genom kraften i hans kärlek, skulle dödsdomen säkerligen icke ha avkunnats över dem.

128 I varje tidsålder och århundrade har Guds Profeters och Deras utvaldas syfte ej varit något annat än att bekräfta den andliga betydelsen av termerna ”liv”, ”uppståndelse” och ”dom”. Om någon blott en stund överväger detta yttrande av ‘Alí i sitt hjärta, upptäcker denne säkerligen alla mysterier som ligger dolda i termerna ”grav”, ”gravsten”, ”Sirát”, ”para­dis” och ”helvete”. Men ack så märkligt och be­klagans­värt! Se, hela folket är fängslat i själviskhetens grav och ligger begravt under de världsliga begärens nedersta djup! Om du nådde fram till så mycket som en daggdroppe av den gudomliga kunskapens kristall­klara vatten, skulle du raskt inse att sant liv icke är kroppsligt liv, utan andligt. Ty kroppsligt liv är gemen­samt för både människor och djur, medan det andliga livet endast ägs av de renhjärtade, som druckit ymnigt ur trons ocean och ätit av visshetens frukt. Detta liv känner icke någon död och denna tillvaro kröns av odödlighet. Alldeles som det sagts: ”Den sant troende lever både i denna värld och i den kom­mande världen.” Om med ”liv” avses detta jordiska liv, är det uppenbart att döden ovillkorligen drabbar det.

129 På liknande sätt bär uppteckningarna i alla skrifterna vittnesbörd om denna upphöjda sanning och detta ädlaste ord. Därtill utgör följande koran­vers, som uppenbarats om Hamzih, ”Martyrernas prins”, [87] och Abú-Jahl, ett lysande bevis och ett över­tygande vittnesbörd på sanningen i Vårt ytt­rande: ”Skall den döde, som Vi uppväckt till liv och givit ett ljus att vandra efter bland människorna, vara lik den som har sin like i mörkret, varifrån han icke träder fram?” [88] Denna vers nedkom från Urviljans himmel vid en tid då Hamzih redan iklätts trons heliga mantel och Abú-Jahl blivit allt­mer obeveklig i sin opposition och förnekelse. Från allmaktens Källsprång och från den eviga helig­hetens Källa utgick den dom, som förlänade Hamzih evigt liv och dömde Abú-Jahl till evig förbannelse. Detta var den signal, som fick för­nekelsens eldar att brinna med den hetaste flamma i förnekarnas hjärtan och öppet eggade dem att för­kasta Hans sanning. Högljutt skränade de: ”När dog Hamzih? När uppstod han? Vid vilken timma för­länades honom ett sådant liv?” Eftersom de icke förstod betydelsen av dessa ädla yttranden och ej heller sökte upplysning från trons erkända uttolkare, så att dessa kunde förmedla ett stänk från den gudom­liga kunskapens Kawthar till dem, tändes därför sådana ofredens eldar bland folket.

130 Du bevittnar ju idag hur alla människor, hög som låg, oaktat den strålande glansen från den gu­domliga kunskapens Sol, har klamrat sig fast vid det sätt som härrör från de föraktliga manifesta­tionerna av mörkrets furste. Man vädjar ständigt till dem om hjälp att reda ut dunkelheterna i sin tro, och de ger, på grund av bristande kunskap, sådana svar som på intet sätt kan äventyra deras eget rykte och ställning. Det är uppenbart att dessa själar, ömkliga och ynkliga som skalbaggar, icke undfått någon del i evighetens mysk­mättade bris och aldrig inträtt i det himmelska väl­behagets Ridván. Hur kan de då till andra skänka helighetens oförgängliga väldoft? Sådant är deras sätt och sådant skall det för evigt förbli. Blott de, som vänt sig till Gud och förkastat Satans mani­festationer, skall nå kunskap om Guds ord. Sålunda har Gud ånyo bekräftat lagen om Sin uppenbarelses dag och med maktens penna inristat den på den mystiska skriv­tavla, som är dold under den himmel­ska härlighetens förlåt. Uppmärksammade du dessa ord och i ditt hjärta övervägde deras yttre och inre innebörd, skulle du fatta betydelsen av alla de svårfattliga problem, som i denna tid blivit till oöver­stig­liga murar mellan människorna och kunskapen om domens dag. Då skulle inga fler frågor förbrylla dig. Vi hoppas sanner­ligen att du, om Gud så vill, icke skall återvända berövad och ännu törstande från den gudomliga barm­härtig­hetens oceans stränder, ej heller åter­komma ut­blottad från den oförgängliga helgedom, som ditt hjärta åstundar. Låt det nu visa sig vad ditt sökande och dina ansträngningar skall åstadkomma.

131 För att sammanfatta: Vårt syfte med att fram­lägga dessa sanningar har varit att påvisa över­hög­heten hos Honom, som är konungarnas Konung. Var rättvis: Är denna överhöghet, som genom yttrandet av ett enda ord manifesterat sådant genomgripande in­flytande, herravälde och vördnadsbjudande majestät, är denna överhöghet högst, eller det världsliga välde som tillhör dessa jordiska konungar, vilka, trots sin ivriga omsorg om sina undersåtar och sin hjälp till de fattiga, enbart är tillförsäkrade en yttre och flyktig tro och lydnad, medan de i människors hjärtan varken ingjuter till­givenhet eller respekt? Har icke denna gudomliga överhöghet genom kraften i ett enda ord under­kuvat, vederkvickt och återupplivat hela värld­en? Vad! Kan det ringa stoftet jämföras med Honom, som är Herrarnas Herre? Vilken tunga vågar uttala den oändliga skillnaden dem emellan? Nej, all jäm­förelse kommer till korta vad gäller uppnåendet av Hans överhöghets helgade tempel. Begrundade män­niskan detta, skulle hon säkerligen förnimma att till och med tjänaren vid Hans tröskel härskar över allt skapat! Detta har redan bevittnats och kommer i framtiden att bli manifesterat.

132 Detta är endast en av den andliga över­höghetens innebörder, som Vi framlagt i enlighet med folkets förmåga och mottaglighet. Ty Han, Skaparen, det förhärligade Anletet, är källan till sådana krafter som varken denne Förorättade kan uppenbara eller detta ovärdiga folk begripa. Oänd­ligt upphöjd är Han över människors lovprisande av Hans överhöghet! Förhärligad är Han bortom det de tillskriver Honom!

133 Och överväg nu detta i ditt hjärta: Om överhöghet skulle innebära jordisk överhöghet och världsligt herravälde, om det skulle inbegripa under­dånighet och yttre tro och lydnad från alla jordens folk och släkten – varigenom Hans älskade skulle upphöjas och få leva i fred och Hans fiender förnedras och plågas – skulle en sådan form av överhöghet icke gälla för Gud själv, Källan till allt herravälde, om Vars majestät och makt allt vittnar. Ty bevittnar du icke hur största delen av mänskligheten står under Hans fienders välde? Har de icke alla vänt sig bort från Hans väl­behags väg? Har de icke gjort det Han för­bjudit, och lämnat ogjort, ja, tillbakavisat och mot­satt sig, det Han påbjudit? Har icke Hans vänner ständigt fallit offer för Hans fienders tyranni? Allt detta är tydligare än till och med middagssolens glans.

134 Vet därför, o spörjande sökare, att jordisk överhöghet är av intet värde, ej heller kommer den någonsin att bli det, i Guds eller Hans utvaldas ögon. Vidare, om ”övervälde” och ”herravälde” tolkades som jordisk överlägsenhet och världslig makt, hur omöjligt vore det icke för dig att förklara dessa verser: ”Och sannerligen, Vår härskara skall segra.” [89]”Med glädje skulle de blåsa ut Guds ljus med munnen, men Gud har velat fullkomna Sitt ljus, låt vara att för­nekarna avskyr det.” [90] ”Han är Härskaren, ovan allt.” Lika­ledes omvittnar största delen av Koranen denna sanning.

135 Vore dessa dåraktiga och ömkliga själars tomma påståenden sanna, skulle de icke ha något annat val än att tillbakavisa alla dessa heliga yttranden och himmelska anspelningar. Ty ingen krigare stod att finna på jorden, mer framstående och närmare Gud än Husayn, son till ‘Alí – så oförliknelig och ojämförlig var han. ”Det fanns ingen i världen som kunde mäta sig med eller motsvara honom.” Likväl måste du ha hört vad som drabbade honom. ”Må Guds för­bannelse hemsöka ledaren för tyranniets folk.” [91]

136 Om versen ”Och sannerligen, Vår härskara skall segra” tolkas bokstavligt, är det uppenbart att den på intet sätt skulle kunna tillämpas på Guds utvalda och Hans härskaror, eftersom Husayn, vars hjälte­mod var uppenbart som solen, krossad och kuvad slutligen tömde martyriets bägare i Karbala, i Taffs land. Likaledes står det i den heliga versen: ”Med glädje skulle de blåsa ut Guds ljus med munnen, men Gud har velat fullkomna Sitt ljus, låt vara att förnekarna avskyr det.” Om den tolkades bokstav­ligt, skulle den aldrig överensstämma med sanning­en. Ty i varje tidsålder har Guds ljus till synes kvävts av jordens folk och Guds lampor utsläckts av dem. Hur kan då inflytandet från dessa lampors överlägsna överhöghet förklaras? Vad skulle Guds viljas kraft att ”fullkomna Sitt ljus” betyda? Såsom redan omvittnats, var förnekarnas fientlighet så stor att inget av dessa gudomliga ljus någonsin fann en skyddande tillflykt eller smakade fridens bägare. Så hårt förtrycktes de, att den ringaste av människor tillfogade dessa tillvarons väsen vadhelst han hade lust till. Dessa lidanden har iakttagits och utmätts av folket. Hur kan då sådana människor vara i stånd att förstå och utlägga dessa Guds ord, dessa verser av evig härlighet?

137 Men syftet med dessa verser är icke vad de föreställt sig. Nej, termerna ”övervälde”, ”makt” och ”myndighet” låter förstå en helt annan ställning och innebörd. Betänk till exempel den genom­träng­ande kraften i de droppar av Husayns blod, som bestänkte jorden. Vilket övervälde och inflytande har icke stoft­et i sig, genom detta blods helighet och kraft, utövat på människornas kroppar och själar! Detta till den grad, att den, som sökte bot för sina sjukdomar, hela­des genom att vidröra stoftet på denna heliga mark, och att vemhelst, som önskade skydda sin egendom, tryggade alla sina ägodelar genom att med absolut tro och förståelse bevara litet av denna heliga jord i sitt hus. Dessa är de yttre manifestationerna av dess kraft. Och skulle Vi förtälja om dess dolda för­mågor, skulle de förvisso säga: ”Han har sannerligen betraktat stoftet som Herrarnas Herre och har full­ständigt övergivit Guds tro.”

138 Vidare, påminn dig de skamliga omständig­heterna i samband med Husayns martyrium. Reflek­tera över hans ensamhet, hur till synes ingen stod att finna som kunde hjälpa honom, ingen att ta hand om hans kropp och begrava den. Men se likväl hur många de är, från jordens alla hörn, som i dessa dagar ikläder sig pilgrimsdräkten och uppsöker platsen för hans martyrium, så att de där må lägga huvudet mot tröskeln till Hans heliga vilorum! Sådant är Guds övervälde och makt! Sådan är Hans väldes och maje­stäts härlighet!

139 Tro ej att, eftersom detta hänt efter Hu­sayns martyrium, denna ära icke har varit till gagn för honom. Ty denna heliga själ är odödlig, lever Guds liv och vistas inom den himmelska härlig­hetens tillflykts­orter på den himmelska åter­föreningens Sadrih. Dessa tillvarons väsen är upp­offringens lysande föredömen. De har offrat och kommer att fortsätta att offra sina liv, sina ägodelar, sina själar, sin ande, sitt allt, på den högt Älskades väg. Ingen ställning, hur hög den än vore, skulle skattas högre av dem. Ty älskande har ingen annan åstundan än sin Älskades välbehag och inget mål förutom återförening med Honom.

140 Önskade Vi skänka dig en glimt av myste­rierna i Husayns martyrium och uppenbara dess frukter för dig, skulle dessa sidor aldrig räcka till, ej heller uttömma deras innebörd. Vårt hopp är att nåd­ens bris, om Gud så vill, må fläkta och den gudom­liga vårtiden kläda tillvarons träd i ett nytt livs kläd­nad, så att vi må upptäcka den gudomliga visdomens mysterier och genom Hans försyn göras oberoende av kunskapen om alla ting. Vi har, hittills, urskiljt endast en handfull obemärkta själar som nått fram till denna ställning. Låt framtiden utvisa vad Guds dom för­ordnar och Hans påbuds tabernakel avslöjar. Sålunda förtäljer Vi för dig om Guds saks under och låter tonerna i den himmelska melodin strömma in i dina öron, så att du måhända må uppnå den sanna kunskapens ställning och få del av dess frukt. Vet därför med visshet att dessa det himmelska maje­stätets ljus, om de än dväljs i stoftet, likväl har sin sanna hemvist på härlighetens säte i rikena där ovan. Om än berövade alla jordiska ägodelar svävar de likväl högt i de oändliga rike­domarnas världar. Och medan de prövas svårt i fiendens klor, tronar de likväl på maktens och det himmelska herraväldets högra sida. Mitt i deras för­nedrings mörker lyser den aldrig förbleknande här­lig­hetens ljus över dem och över deras hjälplöshet strömmar kännetecknen på en oövervinnerlig över­höghet ned.

141 Sålunda, medan Jesus, Marias son, en dag satt och talade i den Helige andes ton, yttrade Han ord som dessa: ”O människor! Ängens gräs, varmed jag stillar min hunger, är min föda. Marken är min bädd, månens ljus är min lampa om natten och mina egna fötter är min springare. Se, vem på jorden är rikare än jag?” Vid Guds rättfärdighet! Tusentals skatter krets­ar kring denna fattigdom och en myriad ärans konungariken trängtar efter sådan förnedring! Om du skulle nå en droppe ur oceanen av dessa ords inre innebörd, skulle du helt visst försaka världen och allt som däri finns och, likt Fågel Fenix, låta dig upp­slukas i den odödliga eldens flammor.

142 Likaledes berättas att en av Sádiqs följeslagare en viss dag beklagade sig över sin fattigdom inför honom. Varpå Sádiq, denna odödliga skönhet, svara­de: ”Sannerligen, du är rik, ty du har läppjat på rike­domens dryck!” Denna utfattiga själ förvirrades av de ord detta strålande anlete yttrat och sade: ”Var är mina rikedomar, jag som är i behov av minsta slant?” Varpå Sádiq anmärkte: ”Äger du icke vår kärlek?” Han svarade: ”Ja, den äger jag, o du ättling till Guds Profet!” Och Sádiq frågade honom och sade: ”Byter du bort denna kärlek mot tusen dinarer?” Han svara­de: ”Nej, aldrig skall jag byta bort den, om så världen och allt som däri finns gives mig!” Då anmärkte Sádiq: ”Hur kan den, som äger en sådan skatt, kallas fattig?”

143 Denna fattigdom och dessa rikedomar, denna förnedring och ära, detta herravälde, denna makt och liknande, som dessa fåfänga och dåraktiga själars ögon och hjärtan är fästade vid – allt detta förbleknar till fullständig intighet i denna förgård! Alldeles som Han sagt: ”O människor, ni är blott fattighjon som behöv­er Gud, men Gud är den Rike, den Oberoende.” [92] Med ”rikedomar” avses sålunda oberoendet av allt utom Gud och med ”fattigdom” avsaknaden av det som är av Gud.

144 Påminn dig likaledes den dag då de judar, som omringat Jesus, Marias son, pressade Honom att erkänna sitt anspråk på att vara Messias och Guds Profet, så att de skulle kunna förklara Honom vara en kättare och döma Honom till döden. Därpå ledde de bort Honom, Han som var solen på den gudomliga uppenbarelsens himmel, till Pilatus och Kaifas, den tidens ledande teolog. De främsta präst­er­na var alla församlade i palatset och därtill en stor folkskara, som samlats för att bevittna Hans lidande och för att håna och förorätta Honom. Fastän de upp­repade gånger förhörde Honom, med förhopp­ning­en att Han skulle tillstå sitt anspråk, bevarade Jesus likväl sitt lugn och talade icke. Slutligen reste sig en, som Gud fördömt, och i det han vände sig till Jesus, besvor han Honom och sade: ”Gjorde du icke anspråk på att vara den gudomlige Messias? Sade du icke: ’Jag är konungarnas Konung, mitt ord är Guds ord och jag är den som bryter sabbatsbudet’?” Därpå lyfte Jesus huvudet och sade: ”Ser du icke Människosonen sitta på maktens och kraftens högra sida?” Dessa var Hans ord och likväl, betänk hur Han till synes var berövad all makt, förutom den inre makt, som var av Gud och som omslutit allt som är i himlen och på jorden. Hur kan Jag återge allt som drabbade Honom sedan Han yttrat dessa ord? Hur skall jag beskriva deras skändliga uppträdande mot Honom? Till slut överhopade de Hans välsignade person med sådant lidande, att Han flög till fjärde himlen.

145 Det är också upptecknat, i evangelium enligt Lukas, att Jesus en viss dag gick förbi en jude som var förlamad och låg på en bädd. När juden såg Honom, kände han igen Honom och ropade på Honom om hjälp. Jesus sade till honom: ”Stig upp från din bädd, dina synder är dig förlåtna.” Vissa av de judar, som stod i närheten, protesterade och sade: ”Vem kan förlåta synder utom Gud allena?” Och så snart Jesus förnam deras tankar, svarade Han dem: ”Vilket är lättast, att säga till den lame: ’Stig upp, tag din bädd och gå’, eller att säga: ’Dina synder är dig förlåtna’, så att ni må veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder?” [93] Detta är den verkliga över­hög­heten och sådan är Guds Utvaldas makt! Allt det Vi upprepade gånger nämnt och de detaljer Vi anfört från olika källor, har icke något annat syfte än att göra det möjligt för dig att fatta inne­börden av hän­syft­ning­arna i Guds Utvaldas yttran­den, så att icke vissa av dessa yttranden får dig att vackla och ditt hjärta att förfäras.

146 Sålunda må vi med orubbliga steg beträda visshetens väg, så att måhända den bris som blåser från Guds välbehags ängder må fläkta det gudom­liga godtagandets ljuva doft över oss och förmå oss, för­gängliga dödliga som vi är, att nå fram till den eviga härlighetens konungarike. Då skall du begripa den inre innebörden i ”överhöghet” och liknande, som omtalas i traditionerna och skrifterna. Vidare är det redan tydligt och klart för dig, att det som judarna och de kristna klamrat sig fast vid och de kitsliga anmärkningar de överhopade Muhammads skönhet med, i vår tid vidmakthållits av Koranens folk och be­vitt­nats i deras fördömanden av ”Bayáns Punkt” – må alla själar, som dväljs i de gudomliga uppen­barelser­nas konungariken, utgöra ett offer till Honom! Se deras dårskap: De yttrar just de ord, som yttrades av judarna i det för­gångna, och vet det icke! Hur träffande och sanna är icke Hans ord om dem: ”Läm­na dem att roa sig med sina kitsliga anmärkningar!” [94] ”Vid ditt liv, o Muhammad! De har gripits av sina fåfänga inbill­ningars vanvett.” [95]

147 När den Osedde, den Evige, det gudomliga Väsendet, lät Muhammads sol stiga upp över kun­skapens horisont fanns bland de kitsliga anmärk­ning­ar de judiska teologerna riktade mot Honom den, att efter Moses skulle ingen Profet sändas från Gud. Ja, skrift­erna har omnämnt en Själ, som ovillkorligen måste bli manifesterad och som kommer att föra tron framåt och främja Mose folks intressen, så att den mosaiska religionsordningens lag må omsluta hela världen. Sålunda har den eviga härlighetens Konung i sin bok hänsyftat på de ord, som yttrats av dessa vandrare i avlägsenhetens och förvillelsens dal och sagt: ”’Guds hand är fjättrad’ säger judarna. Fjättrade vare deras egna händer! Och för vad de sagt, för­bannades de. Nej, utsträckta är båda Hans händer!”[96] ”Guds hand är ovan deras händer.” [97]

148 Fastän de som kommenterat Koranen på olika sätt skildrat de förhållanden som rör uppen­barandet av denna vers, bör du likväl bemöda dig om att uppfatta dess syfte. Han säger: Hur oriktigt är icke det som judarna inbillat sig! Han, som i sanning är Konungen, som lät Mose anlete bli manifesterat och förlänade Honom profetskapets klädnad – hur kan Hans hand vara kedjad och fjättrad? Hur kan Han tänkas sakna makt att låta ännu en Budbärare fram­träda efter Moses? Se det orimliga i deras ytt­rande, hur långt det avlägsnat sig från kunskapens och för­ståelsens väg! Lägg märke till hur, även i denna dag, alla dessa människor har sysselsatt sig med så dår­aktiga orimligheter. Under mer än tusen år har de reciterat denna vers och omedvetet uttalat sitt klander mot judarna, fullständigt omedvetna om att de själva, öppet och i lönndom, ger röst åt det judiska folkets tänkesätt och tro! Du är säkerligen medveten om deras gagnlösa påstående, att all uppenbarelse är av­slutad, att den gudomliga nådens portar är stängda, att från den eviga helighetens gryningsplatser ingen sol åter skall uppstiga, att den eviga frikostighetens ocean för alltid stillnat och att Guds Budbärare har upphört att bli manifesterade från den uråldriga härlighetens tabernakel. Sådan är graden av förståelse hos dessa trångsynta, föraktliga människor. Dessa människor har inbillat sig att flödet av Guds allt om­slutande nåd och rikliga barm­härtighet, vars upp­hör­ande ingen själ kan före­ställa sig, har stoppats. Från alla håll har de rest sig och rustat sig med tyranniets klädnad och till det yttersta bemödat sig att med sina tomma inbill­ning­ars bittra vatten utsläcka Guds brinnande buskes eld, glömska av att maktens glob inom sitt eget mäktiga bålverk skall skydda Guds lampa. Det full­ständiga armod, som detta folk fallit ned i, är säkerligen tillräckligt för dem, eftersom de berövats insikten om det väsentliga syftet och kun­skap­en om Guds saks mysterium och kärna. Ty den största och förnämsta nåd, som förlänas människan, är nåden att ”nå fram till Guds närvaro” och att er­känna Honom, vilket har utlovats alla folk. Detta är den allra högsta grad av nåd, som förunnats männi­skan av den All­välgörande, dagarnas Uråldrige, och rikligheten i Hans obetingade frikostighet gentemot Sina skapel­ser. Denna nåd och frikostighet har ingen av dessa människor fått del av, ej heller har de blivit förärade denna högsta heders­bevisning. Hur talrika är icke de uppenbarade verser, som uttryck­ligen bär vittnesbörd om denna allra tyngst vägande sanning och detta upphöjda tema! Och likväl har de förkastat det och feltolkat dess innebörd i enlighet med sina egna önskningar. All­deles som Han uppenbarat: ”Men de, som icke tror på Guds tecken eller att de någonsin skall möta Honom, dessa skall misströsta om Min barm­härtig­het och dem väntar en smärtsam tuktan.” [98] Likaså säger Han: ”De, som minns att de skall nå fram till sin Herres närvaro och att de skall återvända till Honom.” [99] Likaså säger Han på ett annat ställe: ”De, som var förvissade om att de skall möta Gud, sade: ’Hur ofta har icke en liten skara, med Guds vilja, besegrat en stor skara!’” [100] På ytterligare ett annat ställe uppenbarar Han: ”Låt då den, som hoppas nå sin Herres närvaro, handla rätt­färdigt.” [101] Och likaså säger Han: ”Han styr allting. Han gör Sina tecken tydliga, så att ni må vara fast förvissade om att nå er Herres närvaro.”[102]

149 Detta folk har tillbakavisat alla dessa verser, som ofelbart vittnar om verkligheten i att ”nå fram till den gudomliga Närvaron”. Inget tema har fram­hävts med större eftertryck i de heliga skrifter­na. Oaktat detta har de berövat sig själva denna upphöjda och ädlaste rang, denna högsta och äro­fulla ställning. Några har hävdat att med ”nå fram till den gudomliga Närvaron” avses ”uppen­barel­sen” av Gud på upp­ståndelsens dag. Skulle de hävda att Guds ”uppen­barelse” betecknar en ”universell uppenbarelse”, är det klart och tydligt att en sådan uppenbarelse redan existerar i alla ting. Sanningen i detta har Vi redan fast­slagit, eftersom Vi har visat att alla ting är mot­tagare och uppenbarare av den fulländade Konungens glans och att tecknen på uppen­barelsen av denna Sol, Källan till all glans, existerar och är manifesterade i varel­ser­nas speglar. Ja, om människan skulle skåda med den gudomliga och andliga urskillningens öga, skulle hon raskt inse att intet kan existera utan uppenbarandet av Guds, den fulländade Konungens, glans. Betänk hur allt skapat vältaligt vittnar om uppenbarelsen av detta inre ljus inom sig. Skåda hur portarna till Guds Ridván är öppnade inom alla ting, så att sökarna må nå förståelsens och visdomens städer och träda in i kunskapens och maktens träd­gårdar. Inom varje träd­gård skall de skåda den inre innebördens mys­tiska brud som en skatt bevarad inom yttrandets kamrar, i den yttersta behagfullhet och fullödigaste försköning. De flesta av Koranens verser visar på och vittnar om detta andliga tema. Versen ”Icke heller finns där något som icke lovprisar Honom” [103] är ett vältaligt vittnes­börd om detta och ”Vi lade märke till allt och ned­tecknade det ” [104] ett tro­värdigt vittne till detta. Om nu med ”nå fram till Guds närvaro” avses att nå fram till kunskapen om en sådan uppenbarelse, är det uppenbart att alla män­niskor redan nått fram till när­varon av denne oför­liknelige Konungs oföränderliga anlete. Så var­för då begränsa sådan uppenbarelse till upp­ståndel­sens dag?

150 Och om de skulle hävda att med ”gudomlig Närvaro” avses ”Guds särskilda uppenbarelse”, som av vissa sufier uttrycks som ”den heligaste ut­gjutel­sen”, om denna sker i Väsendet självt, är det uppen­bart att den funnits i evighet i den gudomliga kun­skapen. Om denna hypotes antas vara sann, så är att ”nå fram till Guds närvaro” i detta avseende uppen­bar­ligen icke möjligt för någon, eftersom denna uppen­barelse är begränsad till det innersta Väsendet, till vilket ingen människa kan nå fram. ”Vägen är spärrad och allt sökande avvisat.” Sinnet hos himlens gunst­lingar kan aldrig, hur högt de än svävar, nå denna ställning, hur mycket mindre då förståelsen hos dunkla och begränsade sinnen.

151 Och sade de nu att med ”gudomlig Närvaro” avses ”Guds sekundära uppenbarelse”, tol­kad som ”den heliga utgjutelsen”, kan detta obestrid­ligen tillämpas på skapelsens värld, det vill säga inom Guds primära och ursprungliga mani­festa­tions rike. Sådan uppenbarelse är begränsad till Hans Profeter och ut­valda, eftersom ingen mäktig­are än dem har blivit till i tillvarons värld. Denna sanning erkänns och betygas av alla. Dessa Guds Profeter och utvalda är mottagar­na och uppen­bararna av Guds alla oför­änderliga egen­skaper och namn. Dessa är de speglar som sant och troget återspeglar Guds ljus. Vadhelst som är till­lämpligt på dem är i verkligheten tillämpligt på Gud själv, som är både den Synlige och den Osynlige. Kunskapen om Honom, som är alltings upphov, och uppnående av Honom är omöjligt utom genom kunskap om och uppnående av dessa lysande varelser, som utgår från sanningens Sol. Sålunda, genom att nå fram till dessa heliga ljuskällors när­varo nås ”Guds närvaro”. Ur deras kunskap uppen­baras kunskapen om Gud och ur deras anletes ljus blir Guds Ansiktes glans manifesterad. Genom de mång­faldiga egenskap­erna hos dessa avskiljandets väsen, som är både de första och de sista, de skådade och de dolda, har det gjorts uppenbart att Han, som är sanningens Sol, är ”den Förste och den Siste, den Skådade och den Dolde”. [105] Lika­ledes Guds andra ädla namn och upp­höjda egen­skaper. Därför har vem­helst, i vilken reli­gions­­­ordning det än må vara, som erkänt och nått fram till dessa ärofulla, dessa lysande och yppersta ljuskällors närvaro, i sanning nått ”Guds närvaro” och inträtt i det eviga och odödliga livets stad. Att nå fram till en sådan närvaro är möjligt endast på upp­ståndel­sens dag, vilket är den dag då Gud själv framträder genom Sin allomfattande uppen­barelse.

152 Detta är innebörden i ”uppståndelsens dag”, som omtalats i alla skrifter och förkunnats för alla folk. Begrunda, kan en dyrbarare, mäktigare och mer ärofull dag än denna tänkas, så att människan god­villigt skulle avstå från dess nåd och beröva sig själv dess rikliga gåvor, vilka såsom vårregn strömmar ned från barmhärtighetens himmel över hela mänsklig­heten? Efter att sålunda slutgiltigt ha bevisat att ingen dag är större än denna dag och ingen uppenbarelse mer ärofull än denna uppen­barelse, och efter att ha lagt fram alla dessa tungt vägande och ofelbara bevis, som ingen förstående själ kan ifrågasätta och ingen lärd person förbise; hur är det möjligt att människan, genom gagnlösa tvister bland tvivlets och inbilsk­hetens folk, kan beröva sig själv en sådan frikostig nåd? Har de icke hört den välkända traditionen: ”När Qá’im fram­träder, den dagen är uppståndelsens dag”? På liknande sätt har imamerna, dessa den gudomliga ledningens outsläckliga ljus, tolkat att versen ”Vad annat kan sådana förvänta sig än att Gud skall komma till dem överskyggad av moln?” [106] – ett tecken som de obetingat har betraktat som ett av kännemärkena för uppståndelsens dag – hän­visar till Qá’im och Hans manifestation.

153 Sträva därför, o min broder, att fatta inne­börden i ”uppståndelse” och rena dina öron från dessa förkastade människors tomma ord. Trädde du in i det fullkomliga avskiljandets rike, skulle du raskt intyga att ingen dag är mäktigare än denna dag och att ingen uppståndelse, mer vörd­nads­bjudande än denna, någonsin kan tänkas. En enda rättfärdig handling, utförd under denna dag, är likvärdig med alla de dygdiga handlingar som män­niskor utfört under myriader århundraden – nej, Vi ber Gud om förlåtelse för en sådan jämförelse! Ty sannerligen, den belöning som en sådan gärning för­tjänar är oändligt bortom och ovan människors värdering. Eftersom dessa om­dömes­lösa och eländiga själar misslyckats att begripa den sanna innebörden i ”uppståndelse” och ”nå fram till den gudomliga Närvaron”, har de därför förblivit helt berövade dess nåd. Fastän det enda och grund­läggande syftet med all lärdom och den möda och det arbete som därtill hör är att nå fram till och igen­känna denna ställning, är de alla försjunkna i sina världs­liga studier. De nekar sig själva varje ledig stund och ignorerar fullständigt Honom, som är all lärdoms Väsen och själva Föremålet för deras sökande! Det synes mig som deras läppar aldrig vidrört den gudom­liga kunskapens bägare, ej heller tycks de ha undfått ens en daggdroppe av den gudomliga nådens skurar.

154 Betänk, hur kan den, som på Guds uppen­barelses dag misslyckas att nå den ”gudomliga När­varons” nåd och att igenkänna Hans Manifestation, med rätta kallas lärd, om han så ödslat eoner i sin jakt på kunskap och förvärvat människors hela be­gränsade och världsliga lärdom? Det är sanner­ligen uppen­bart att denne på intet vis kan anses besitta sann kunskap. Däremot kan den mest olärda av människor, om hon äras med denna högsta heders­bevisning, i sanning räknas som en av de gudomligt lärda vars kunskap är av Gud, ty en sådan människa har nått den högsta graden av kunskap och uppnått lärdomens yttersta krön.

155 Denna ställning är också ett av tecknen på uppenbarelsens dag, alldeles som det är sagt: ”De ringa bland er skall Han upphöja och de som är upphöjda skall Han göra ringa.” Och likaledes har Han uppenbarat i Koranen: ”Och Vi önskar gynna dem som förnedrats i landet, göra dem till andliga ledare bland människor och göra dem till Våra arv­tagare.”[107] Det har i denna dag bevittnats hur många av teologerna, på grund av sitt förkastande av San­ningen, fallit ned i och blivit kvar i okunnig­hetens största djup, och vars namn utplånats från skrift­rullen med de ärofullas och lärdas namn. Och hur många av de okunniga, som, därför att de accepterat tron, svävat uppåt och nått kunskapens högsta krön, och vars namn inskrivits av Maktens penna på den gudomliga kunskapens tavla. Sålunda: ”Vadhelst Han önskar, skall Gud upphäva eller bekräfta, ty hos Honom är uppenbarelsens källa.” [108] Därför har det sagts: ”Att söka bevis när Beviset fastslagits är inget annat än en opass­ande handling, och att vara upptagen med att jaga efter kunskap när Föremålet för all lärdom nåtts är i sanning klander­värt.” Säg, o jordens folk! Skåda denne flammande Yngling som hastar fram över andens gränslösa djup och för er kungör budskapet ”Se, Guds Lampa lyser” och kallar er att upp­märk­samma Hans sak, som, fastän dold under den uråldriga glansens slöjor, lyser i Iraks land ovan den eviga helighetens daggryning.

156 O min vän, utforskade ditt sinnes fågel him­lar­na i Koranens uppenbarelse, medi­te­rade den över den gudomliga kunskapens rike som vecklats ut däri, skulle du förvisso finna ett oräkne­ligt antal dörrar till kunskap stå öppna framför dig. Du skulle säkerligen inse att allt det, som i denna dag hindrat detta folk från att nå den eviga nådens oceans stränder, var det­samma, som i den mu­hammedanska religionsordning­en förhindrade den tidens folk att igenkänna den gudomliga Ljuskällan och att betyga Hans sanning. Du skall även uppfatta ”återkomstens” och ”uppen­barelsens” mysterier och skall tryggt förbli i viss­hetens och tillförsiktens högsta boningar.

157 Och det hände sig en viss dag att ett antal av denna oförlikneliga Skönhets motståndare, de som förirrat sig fjärran från Guds oförgängliga helge­dom, hånfullt yttrade dessa ord till Muhammad: ”Sanner­ligen, Gud har ingått ett förbund med oss att vi icke skall sätta tilltro till något sändebud, förrän han fram­bär ett offer som eld från himlen skall förtära.” [109] Innebörden i denna vers är att Gud har ingått ett förbund med dem att de icke skall tro på någon Bud­bärare, såvida han ej utför Abels och Kains mirakel, det vill säga frambär ett offer och att elden från himlen förtär det; alldeles som de hört förtäljas i berättelsen om Abel, en berättelse som är upptecknad i skrifterna. På detta svarade Muham­mad och sade: ”Redan har Sändebud före mig kommit till er med säkra vittnes­börd och med det ni talar om. Varför dräpte ni dem? Säg mig det, om ni är sanningens människor.” [110] Och var nu rättvis. Hur kunde det folk, som levde på Muhammads tid, ha funnits till tusentals år tidigare, under Adams eller andra Pro­feters tid? Varför skulle Muhammad, detta sann­färdighetens Väsen, ha anklagat sin tids folk för mordet på Abel eller andra Profeter? Du har inget annat val än att anse Muhammad vara en bedragare eller en dåre – Gud förbjude! – eller att vidhålla att detta ogudaktiga folk var just samma folk som i varje tidsålder vände sig emot och häck­la­de Guds Profeter och Budbärare, tills de slutligen blev orsak till att alla dessa led martyrdöden.

158 Överväg detta i ditt hjärta, så att den gudom­liga kunskapens ljuva vindar, som blåser från barm­härtig­hetens ängder, må fläkta väldoften från den Älskades yttrande över dig och förmå din själ att nå förståelsens Ridván. Eftersom de egensinniga i varje tidsålder icke förmått famna den djupare inne­börden i dessa mäktiga och innehållsrika yttranden och inbillat sig att de svar Guds Profeter givit dem var ovid­kommande för de frågor de ställt, har de därför till­skrivit dessa kunskapens och förståelsens Väsen okunnig­het och dårskap.

159 Likaledes uttalar Muhammad i en annan vers sin protest mot den tidens folk. Han säger: ”Fastän de tidigare hade bett om seger över dem som icke trodde; när Han som de hade kunskap om kom till dem, tvivlade de likväl på Honom. Guds förbannelse över förnekarna!” [111] Begrunda hur denna vers också låter förstå att det folk som levde under Muhammads tid var samma folk, som under gångna Profeters tid stred och kämpade för att främja Guds tro och undervisa Guds sak. Och likväl, hur kunde de generationer som levde under Jesu och Mose tid och de som levde under Muhammads dagar faktiskt anses vara ett och samma folk? Vidare, de man tidigare känt till var Moses, uppen­bararen av Moseböckerna, och Jesus, Evangeliets upphov. Detta oaktat, varför sade Mu­hammad: ”Då Han som de hade kunskap om kom till dem” – det vill säga Jesus eller Moses – ”tvivlade de på Honom”. Kallades icke Muhammad till synes vid ett helt annat namn? Kom Han icke från en helt annan stad? Talade Han icke ett helt annat språk och uppenbarade en helt annan lag? Hur kan då sanningen i denna vers slås fast och dess innebörd göras tydlig?

160 Sträva därför efter att begripa innebörden i ”återkomst”, som så uttryckligt har uppenbarats i själva Koranen och som ännu ingen förstått. Vad säger du? Om du säger att Muhammad var ”åter­komsten” av gångna tiders Profeter, vilket omvitt­nas av denna vers, så måste likaledes Hans följe­slagare vara ”återkomsten” av de dåtida följe­slagar­na, alldeles som ”återkomsten” av gångna tiders folk klart intygas av texten i de ovannämnda verserna. Och om du förnekar detta, har du säkerligen förkastat sanningen i Koranen, Guds säkraste vittnesbörd till människorna. Sträva på samma sätt att fatta betydelsen av ”åter­komst”, ”uppenbarelse” och ”uppståndelse”, såsom bevitt­nats under det gudomliga Väsendets Manifesta­tioners dagar, så att du med egna ögon må skåda ”återkomsten” av de heliga själarna i helgade och upplysta kroppar och må tvätta bort okunnighetens damm och rena det förmörkade jaget med barm­härtighetens vatten, som flödar från den gudomliga kunskapens källa; så att du måhända, genom Guds kraft och den gudomliga ledningens ljus, må särskilja den eviga glansens morgon från vill­farelsens mörka natt.

161 Dessutom är det uppenbart för dig, att Bärarna av det Gud betrott dem har blivit mani­festerade för jordens folk såsom Talesmännen för en ny sak och Bärarna av ett nytt budskap. Eftersom dessa den himmelska tronens Fåglar alla är nedsända från Guds viljas himmel och då de alla står upp för att förkunna Hans oemotståndliga tro, betraktas de där­för som en enda själ och en och samma person. Ty De dricker alla ur Guds enda kärleksbägare och får alla del av frukten från samma enhetens träd. Dessa Guds Manifestationer har var och en en tvåfaldig ställning. En är den rena abstraktionens och den grundläggande enhetens ställning. Om du, i detta avseende, kallar Dem alla vid ett enda namn och tillskriver Dem samma egenskaper, har du icke avvikit från sanningen. All­deles som Han uppen­barat: ”Ingen skillnad gör Vi mellan någon av Hans Budbärare.”[112] Ty alla och envar av Dem kallar jordens folk att erkänna Guds enhet och förkunnar för dem en oändlig nåds och fri­kostighets Kawthar. De är alla iklädda profet­skapets klädnad och för­ärade härlighetens mantel. Så­lunda har Muhammad, Koranens Punkt, uppenbarat: ”Jag är alla Profeter­na.” Likaledes säger Han: ”Jag är den förste Adam, Noa, Moses och Jesus.” Liknande utsagor har framförts av ‘Alí. Yttranden som detta, som visar på den grundläggande enheten hos dessa Enhetens Talesmän, har också flödat från Guds odöd­liga yttrandes Kanaler och den gudomliga kunskapens ädelstenars Skattkamrar och har blivit upptecknade i skrifterna. Dessa Anleten är mottagarna av det gudomliga påbudet och dagbräckningarna för Hans uppenbarelse. Denna uppenbarelse är upphöjd över mångfaldens slöjor och talens krav. Sålunda säger Han: ”Vår sak är blott en.” [113] Eftersom saken är en och densamma måste dess Talesmän ovillkorligen vara en och densamme. Likaledes har den muham­medanska trons imamer, dessa visshetens lampor, sagt: ”Muhammad är vår förste, Muhammad vår siste, Muhammad vårt allt.”

162 Det är klart och tydligt för dig, att alla Profeterna är Guds saks tempel och att De framträtt klädda i varjehanda skrudar. Betraktar du med urskilj­ande ögon, ser du Dem alla vistas i samma taber­nakel, sväva i samma himmel, sitta på sam­ma tron, tala samma språk och förkunna samma tro. Sådan är enig­heten hos dessa tillvarons Väsen, dessa Ljuskällor av gränslös och omätlig glans. Skulle därför en av dessa helighetens Manifestationer för­kunna och säga: ”Jag är alla Profeters återkomst”, talar Han verkligen sann­ing. I varje efterföljande uppen­barelse är likaså åter­komsten av den före­gå­ende uppenbarelsen ett faktum, vars sanning orubb­ligt slagits fast. Eftersom åter­komsten av Guds Profeter, vilket verser och tradi­tion­er bär vittne om, slutgiltigt påvisats, är därför också återkomsten av Deras utvalda definitivt bevisad. Denna återkomst är i sig alltför uppenbar för att fordra något vittnes­börd eller bevis. Betänk till exempel att Noa var en bland Profeterna. Då Han ikläddes profetskapets mantel och manades av Guds ande att stå upp och förkunna Hans sak, blev vem­helst, som trodde på Honom och erkände Hans tro, förlänad nåden av ett nytt liv. Om denne kunde det i sanning sägas att han återföddes och åter bringades till liv, eftersom han, innan han kom till tro på Gud och tog emot Hans Manifestation, fäst sin kärlek vid världsliga ting, såsom tillgivenhet till jordiska ägo­delar, till hustru, barn, mat, dryck och liknande, detta till den grad att hans enda intresse, dag som natt, varit att samla rikedomar och skaffa sig medel till för­ströelse och nöjen. Bortsett från detta hade han, innan han fick del av trons livgivande vatten, varit så fången i sina förfäders traditioner och så lidelsefullt hän­given efterlevnaden av deras sedvänjor och lagar, att han skulle ha föredragit att ljuta döden hellre än att bryta mot en enda bokstav i dessa vidskepliga seder och bruk, som var gängse bland hans folk. Alldeles som folket utropat: ”Vi har sannerligen funnit våra för­fäder vara troende och, sannerligen, vi följer i deras fotspår.” [114]

163 Just dessa människor blev, fastän inhöljda i alla dessa begränsningens slöjor och trots sådana sed­vänjors band, så snart de drack av trons odödliga dryck ur visshetens bägare från den Allhärliges Mani­festations hand, så omdanade att de för Hans skull försakade sin släkt, sina ägodelar, sina liv, sin tro, ja allt utom Gud! Så överväldigande var deras trängtan efter Gud och så upplyftande var deras hänförelses hänryckning, att världen och allt som däri finns för­bleknade till intet inför deras ögon. Har icke detta folk varit exempel på ”pånytt­födelsens” och ”åter­komstens” mysterier? Har det icke omvittnats att just dessa människor, innan de förlänades Guds nya och underbara nåd, på alla upptänkliga sätt sökte trygga sina liv mot ofärd? Hade icke ett törne kunnat fylla dem med fasa och åsynen av en räv driva dem på flykten? Men när de en gång förärats Guds högsta hedersbevisning och förunnats Hans frikostiga nåd, skulle de, om de kunnat, beredvilligt ha uppoffrat tiotusen liv på Hans väg! Ja, deras välsignade själar skulle, med förakt för sina kroppars burar, trängta efter be­fri­else. En enda krigare i denna här skulle ha mött och bekämpat en stor folkhop! Och likväl, hur kunde de, om icke för den omvandling som format deras liv, vara i stånd att manifestera sådana gärningar, som strider mot människors sätt och är oförenliga med deras världsliga önskningar?

164 Det är uppenbart att ingenting mindre än denna mystiska omvandling skulle kunna förmå en sådan anda och ett sådant uppträdande, så ytterst olikt deras tidigare seder och bruk, att bli mani­festerat i tillvarons värld. Ty deras oro vändes till frid, deras tvivel till visshet, deras ängslan till mod. Sådan är kraften i det gudomliga elixiret, som, snabbt som ett ögas blinkning, omvandlar människors själar!

165 Betrakta till exempel ämnet koppar. Om det i sin egen fyndighet skyddades från att anta fast form, skulle det inom loppet av sjuttio år uppnå guldets tillstånd. Det finns emellertid de som häv­dar att koppar i sig självt är guld, som, genom att ha övergått i fast form, befinner sig i ett fördärvat till­stånd och därför icke har uppnått sitt eget tillstånd.

166 Hur det än må vara med detta, det verkliga elixiret kommer ögonblickligen att förmå ämnet kop­par att uppnå guldets tillstånd och genomila de sjuttio årens stadier på ett enda ögonblick. Skulle detta guld kunna kallas koppar? Skulle det kunna hävdas att det icke uppnått guldets tillstånd, sam­tidigt som prövo­stenen finns till hands att pröva det och särskilja det från koppar?

167 Likaledes genomilar dessa själar, genom det gudomliga Elixirets styrka, på ett ögonblick stoftets värld och träder in i helighetens rike, och genom­korsar med ett enda steg begränsningarnas jord och når den av platser Oberoendes domän. Det till­kom­mer dig att till det yttersta sträva att nå fram till detta Elixir, som, i ett snabbt andetag, förmår okunnig­hetens väster att nå kunskapens öster, upp­lyser nattens mörker med morgonens glans, väg­leder den som vandrar i tvivlets öken till den gudomliga När­varons källsprång och visshetens Fontän och förlänar dödliga själar äran att mottagas i odödlig­hetens Rid­ván. Skulle nu detta guld kunna tänkas vara koppar, så skulle likaledes dessa människor kunna tänkas vara desamma som innan de undfick trons gåva.

168 O broder, se hur de inre mysterierna i ”på­nyttfödelse”, ”återkomst” och ”upp­ståndelse”, genom dessa fullt tillräckliga, dessa obestridliga och slut­giltiga yttranden, vart och ett har avslöjats och retts ut inför dina ögon. Gud give att du, genom Hans nåde­rika och osynliga bistånd, må avkläda din kropp och själ den gamla klädnaden och pryda dig med den nya och oförgängliga skruden.

169 Sålunda kan de som i varje påföljande reli­gions­ordning gick före resten av mänskligheten i antagandet av Guds tro, de som drack ymnigt av kun­skapens klara vatten från den gudomliga Skön­hetens hand och nådde trons och visshetens högsta höjder, till namn, verklighet, gärningar, ord och rang be­traktas som ”återkomsten” av dem som i en före­gående religionsordning förvärvat liknande heders­bevis. Ty vad människorna i en tidigare religions­ordning än manifesterat, detsamma har fram­visats av människorna i denna senare genera­tion. Betrakta rosen: Vare sig den blommar i öst eller i väst, är den icke desto mindre en ros. Ty det viktiga i detta avseende är icke rosens yttre gestalt och form, utan snarare den lukt och doft den skänker.

170 Rena därför din syn från alla jordiska begränsningar, så att du må se dem alla såsom bärarna av ett enda namn, talesmännen för en enda sak, mani­festationerna av ett enda jag och uppen­bararna av en enda sanning, och så att du må upp­fatta Guds ords mystiska ”återkomst”, såsom de vecklats ut av dessa yttranden. Reflektera en stund över hur anhängarna inom den muhammedanska religionsordningen upp­trädde. Betänk hur de, genom Muhammads livgivande anda, renades från de världsliga fåfängligheternas orenheter, befriades från själviska önskningar och avskildes från allt utom Honom. Se hur de, före alla jordens folk, nådde Hans heliga närvaro – Guds egen närvaro – hur de försakade världen och allt som däri finns och beredvilligt och glädjefullt offrade sina liv vid denne den Allhärliges Manifestations fötter. Och be­trakta nu ”återkomsten” av just samma beslut­samhet, just samma ståndaktighet och försakelse, som mani­festerats av anhängarna till Bayáns Punkt. [115] Du har bevittnat hur dessa anhängare, genom Herrarnas Herres nåds under, höjde den ädla försakelsens baner på ärans otillgängliga höjder. Dessa ljus har utgått från en enda Källa och dessa frukter är frukterna från ett och samma Träd. Du kan varken urskilja olikheter eller skillnader bland dem. Allt detta är av Guds nåd! Till den Han önskar skänker Han Sin nåd. Gud give att vi skyr förnekelsens land och träder ned i god­tagandets ocean, så att vi, med ett öga renat från alla mot­stridiga element, må förnimma enighetens och mång­faldens, variationens och enhetens, begräns­ning­ens och avskildhetens världar och flyga till den högsta och innersta helgedomen i Guds ords inre innebörd.

171 Av dessa utsagor har det alltså gjorts tydligt och klart, att skulle en Själ i ”änden som icke känner någon ände” bli manifesterad och stå upp för att förkunna och hävda en sak, som en annan Själ i ”begynnelsen som icke har någon begynnelse” för­kunnat och hävdat, kan det i sanning sägas om Honom som är den siste och om Honom som var den förste, att de är en och densamme, eftersom båda är Talesmännen för en och samma sak. Av detta skäl har Bayáns Punkt – må allas liv utom Hans offras för Honom – liknat Guds­manifesta­tion­erna vid solen, som, fastän den stiger upp från ”begynnelsen som icke har någon begynnelse” till ”änden som icke känner någon ände”, likväl är samma sol. Om du nu skulle säga att denna sol är den förra solen, så talar du sanning, och om du skulle säga att denna sol är ”åter­komsten” av den solen, så talar du också sanning. Likaledes har det genom denna utsaga gjorts uppen­bart att termen ”den siste” är tillämplig på ”den förste” och termen ”den förste” är tillämplig på ”den siste”, eftersom både ”den förste” och ”den siste” har stått upp för att förkunna en och samma tro.

172 Oaktat hur klart detta tema än är för dem som druckit ymnigt av kunskapens och visshetens vin, hur många är likväl icke de som genom sin oförmåga att förstå dess innebörd tillåtit termen ”Profeternas insegel” att fördunkla sin förståelse och beröva sig nåden av alla Hans mångfaldiga gåvor! Har icke Mu­hammad själv tillkännagivit: ”Jag är alla Profeterna”? Har Han icke sagt det Vi redan nämnt: ”Jag är Adam, Noa, Moses och Jesus”? Varför skulle Muhammad, denna odödliga Skönhet, som har sagt: ”Jag är den förste Adam”, vara ur stånd att även säga: ”Jag är den siste Adam”? Ty alldeles som Han betraktade sig själv som ”den förste av Profeterna” – nämligen Adam – är på samma sätt ”Profeternas insegel” också tillämpligt på denna gudomliga Skönhet. Det är obestridligen uppenbart att eftersom Han är ”den förste av Pro­feterna” är Han likaledes deras ”insegel”.

173 Detta temas mysterium har i denna religions­ordning utgjort en svår prövning för hela mänsklig­heten. Se så många, som, fastklamrade vid dessa ord, icke trott på Honom som är deras sanne Uppen­barare. Vad, undrar Vi, skulle detta folk kunna för­moda att begreppen ”först” och ”sist” betyder, när det är Gud – förhärligat vare Hans namn – som åsyftas? Om de vidhåller att dessa termer åsyftar detta materiella universum, hur skulle det kunna vara möj­ligt när tingens synliga ordning alltjämt uppen­bar­ligen finns till? Nej, i detta fall betyder ”först” inget annat än ”den siste” och ”sist” inget annat än ”den förste”.

174 Alldeles som i ”begynnelsen som icke har någon begynnelse” termen ”sist” i sanning är till­lämplig på Honom, det synligas och det osynligas Fostrare, är likaså termerna ”först” och ”sist” till­lämpliga på Hans Manifestationer. De är på en och samma gång Talesmännen för ”den förste” och ”den siste”. Medan de är insatta på ”den förstes” säte, besitter de ”den sistes” tron. Stod ett urskillningens öga att finna, skulle det raskt förnimma att tales­männen för ”den förste” och ”den siste”, för ”den uppenbare” och ”den dolde”, för ”begynnelsen” och ”inseglet” icke är några andra än dessa heliga Varelser, dessa avskiljandets Väsen, dessa gudomliga Själar. Och skulle du sväva i det heliga riket ”Gud var allena, det fanns ingen annan jämte Honom”, skulle du i denna förgård finna alla dessa namn fullständigt obefintliga och fullkomligt förgätna. Då skall dina ögon ej längre vara fördunklade av dessa slöjor, dessa termer och anspelningar. Så eterisk och upphöjd är denna ställning att icke ens Gabriel kan nå den utan ledsagare, ej heller himlens fågel utan bistånd!

175 Och bemöda dig nu att begripa innebörden i detta yttrande av ‘Alí, kalifen: ”Att genomstinga ärans slöjor, utan hjälp.” Till dessa ”ärans slöjor” räknas teo­logerna och de lärde, som lever under Guds­mani­festationens dagar, de, som, på grund av sin brist på urskillning och sin kärlek och lust till ledarskap, för­summat att underkasta sig Guds sak, ja, till och med vägrat att öppna sina öron för den gudomliga melodin. ”De har stoppat fingrarna i öronen.” [116] Och likaså har folket, som fullständigt ignorerat Gud och tagit dessa som sina herrar, utan förbehåll underställt sig dessa pompösa och sken­heliga ledares auktoritet, ty själva har de varken syn, hörsel eller hjärta att särskilja sanning från falskhet.

176 Oaktat alla Guds Profeters, helgons och ut­valdas gudomligt inspirerade maningar, som ålägger människorna att se med egna ögon och höra med egna öron, har de föraktfullt förkastat deras råd och blint följt, och skall fortsätta att följa, sin tros ledare. Skulle en fattig och obemärkt person, som saknar den klädsel som de lärde bär, rikta sig till dem och säga: ”Följ Guds Budbärare, o folk!” [117] så skulle de, stor­ligen förvånade över en sådan utsaga, svara: ”Vad! Menar du att alla dessa teologer, alla dessa lärdomens talesmän med all sin auktoritet, pompa och ståt har felat och miss­lyckats att särskilja sanning från falsk­het? Gör du, och sådana som du, anspråk på att ha begripit sådant som de icke förstått?” Om dräkternas antal och överdåd betraktades som krite­rier på lärdom och sanning, skulle förvisso folken i en gången tids­ålder, vilka våra dagars folk aldrig över­träffat i antal, storslagenhet och makt, räknas som ett mer högt­stående och värdigare folk.

177 Det är klart och tydligt att närhelst helig­hetens Manifestationer uppenbarades, hindrade den tidens teologer folket från att nå sanningens väg. Det­ta omvittnas av det, som upptecknats i alla de heliga skrifterna och himmelska böckerna. Icke någon Gudsprofet blev manifesterad, utan att falla offer för de samtida prästernas oförsonliga hat, kraft­fulla avståndstagande, förnekelse och förbann­else. Ve dem för deras händers ondskefulla verk i gången tid! Ve dem för vad de nu gör! Vilka ärans slöjor mer tyng­ande än dessa villfarelsens förkropps­lig­anden! Vid Guds rättfärdighet! Att genomstinga sådana slöjor är den mäktigaste av alla handlingar och att slita sönder dem den mest förtjänstfulla av alla gärningar! Må Gud bistå oss och bistå er, o andens härskara, så att ni under Hans Manifesta­tions tid måhända nådefullt må bistås att utföra sådana gärningar och under Hans dagar nå fram till Guds närvaro.

178 Vidare, bland dessa ”ärans slöjor” finns såda­na termer som ”Profeternas insegel” och lik­nande, och att undanröja dem är, i dessa simpla och syndfulla själars ögon, en enastående bedrift. Alla har de, på grund av dessa gåtfulla yttranden, dessa tunga ”ärans slöjor”, hindrats från att skåda sanningens ljus. Har de icke hört denna himmelska fågels[118] melodi som yttrar detta mysterium: ”Ett tusen Fátimihgestalter har jag äktat och alla dessa var döttrar till Muham­mad, son till ‘Abdu’lláh, ’Profeter­nas insegel’”? Se, hur många är icke de mysterier, som ännu ligger outredda inom Guds kunskaps tabernakel, och hur talrika är icke Hans visdoms ädelstenar, som ännu ligger fördolda i Hans okränkbara skattkamrar! Över­vägde du detta i ditt hjärta, skulle du inse att Hans händers verk varken känner begynnelse eller ände. Hans påbuds domän är alltför vidsträckt för de dödligas tunga att beskriva eller för det mänskliga sinnets fågel att genomkorsa och Hans försyns skickelser är alltför outrannsakliga för det mänsk­liga sinnet att begripa. Ingen ände har drabbat Hans skapelse och den har alltid existerat alltifrån ”be­gynnelsen som icke har någon begynnelse”; och ingen begynnelse har skådat Hans skönhets Mani­festationer och de kommer att fortleva till ”änden som icke känner någon ände”. Överväg detta ytt­rande i ditt hjärta och begrunda hur det är tillämpligt på alla dessa heliga själar.

179 Likaledes, sträva att begripa innebörden i melodin från den eviga skönheten, Husayn, son till ‘Alí, som, då han vände sig till Salmán, yttrade ord som dessa: ”Jag var hos ett tusen Adamgestalter, mellan vilka det var en tidsrymd på femtiotusen år, och för var och en av dem tillkännagav jag den tron­följd, som förlänats min fader.” Han förtäljer sedan vissa detaljer innan han säger: ”Jag har ut­kämpat ett tusen slag på Guds väg, varav det minsta och obetyd­ligaste var likt slaget vid Khaybar, det slag där min fader kämpade och stred mot för­nekarna.” Bemöda dig nu att ur dessa två tradi­tion­er uppfatta mysterier­na i ”ände”, ”återkomst” och ”skapelse utan be­gynnelse eller ände”.

180 O min älskade! Omätligt upphöjd är den himmelska melodin ovan det mänskliga örats strävan att höra, eller sinnets att fatta, dess mysterium! Hur kan den hjälplösa myran träda in i den All­härliges för­gård? Och likväl förkastar svaga själar, i brist på förståelse, dessa svårfattliga yttranden och ifrågasätter sanningen i sådana traditioner. Nej, ingen kan begripa dem utom de som äger ett förstående hjärta. Säg: Han är den ände, för vilken ingen ände i hela universum kan tänkas och för vilken ingen begynnelse i skapel­sens värld kan föreställas. Skåda, o jordiska härskara, ändens glans uppenbarad i begynnelsens Manifesta­tioner!

181 Så märkligt! Med en hand klamrar sig dessa människor fast vid de verser i Koranen och de tradi­tioner hos visshetens folk, som de har funnit stämma överens med sina egna böjelser och intressen, och med den andra förkastar de dem, som står i motsats till sina själviska önskningar. ”Tror ni då på delar av boken och förnekar delar av den?” [119] Hur skulle ni kunna döma det ni icke förstår? Alldeles som till­varons Her­re i sin ofelbara bok, efter att ha talat om ”inseglet” i sitt upphöjda yttrande ”Muhammad är Guds Sände­bud och Profeternas insegel” [120], för alla människor uppenbarat löftet om att ”nå fram till den gudomliga Närvaron”. Om att nå den odödliga Ko­nungens när­varo vittnar bokens verser, varav vi redan nämnt några. Den ende sanne Guden är mitt vittne! Ingen­ting mer upphöjt eller mer uttryckligt än att ”nå fram till den gudomliga Närvaron” har uppenbarats i Koranen. Väl är det för den som har nått dit den dag då de flesta människor, alldeles som ni själv bevittnar, har vänt sig bort därifrån.

182 Och likväl, på grund av den förra versens mysterium, har de vänt sig bort från den nåd som utlovats av den senare, trots det faktum att ”nå fram till den gudomliga Närvaron” på ”uppståndelsens dag” uttryckligen är utsagt i boken. Det har visats och slutgiltigt fastslagits genom klara bevis, att med ”upp­ståndelse” avses framträdandet av Guds Mani­festa­tion för att förkunna Hans sak och med att ”nå fram till den gudomliga Närvaron” avses att nå fram till Hans skönhet i Hans Manifestations person. Ty sanner­ligen, ”Inget seende uppfattar Honom men Han upp­fattar allt.” [121] Oaktat alla dessa otvivelaktiga fakta och klara utsagor, har de dåraktigt klamrat sig fast vid termen ”insegel” och på Hans närvaros dag förblivit fullständigt berövade igenkännandet av Honom, som är uppenbararen av både Inseglet och Begynnelsen. ”Tuktade Gud människorna för deras förvända hand­lingar, skulle Han icke kvarlämna en enda levande varelse på jorden. Men till en utsatt tidpunkt ger Han dem frist.” [122] Men bortsett från allt detta, om detta folk nått fram till en droppe av de kristallklara ström­mar som flödar från orden ”Gud gör vadhelst Han önskar och förordnar vadhelst Han behagar”, skulle de icke ha riktat några otillständiga och kitsliga an­märkningar som dessa mot Hans uppenbarelses Bränn­punkt. Guds sak, alla gärningar och ord, hålls i Hans makts grepp. ”Allt ligger fånget i Hans mäktiga hand, allt är lätt och möjligt för Honom.” Han genomför vadhelst Han önskar och gör allt Han åstundar. ”Vemhelst som säger ’vadan’ eller ’varför’ har hädat!” Skakade dessa människor av sig för­sum­lig­hetens slummer och insåg vad deras händer vållat, skulle de helt visst förgås och skulle de själv­mant kasta sig i elden – deras ände och verkliga hemvist. Har de icke hört det Han uppen­barat: ”Han skall icke tillfrågas om sina gärningar”? [123] I ljuset av dessa yttranden, hur kan människan drista sig att ifrågasätta Honom och befatta sig med tomma ord?

183 Herre Gud! Så stor är människornas dår­aktig­het och förvändhet, att de vänt ansiktet mot sina egna tankar och önskningar och vänt ryggen åt Guds kunskap och vilja – helgat och förhärligat vare Hans namn!

184 Var rättvis: Skulle dessa människor erkänna sanningen i dessa lysande ord och heliga hän­syft­ning­ar och igenkänna Gud som ”Den som gör vadhelst Han behagar”, hur skulle de då kunna fortsätta att klamra sig fast vid dessa iögonenfallande absurditeter? Nej, med hela sin själ skulle de godtaga och under­kasta sig vadhelst Han säger. Jag svär vid Gud! Vore det icke för det gudomliga påbudet och Försynens outgrund­liga skickelser, hade jorden själv fullständigt tillintet­gjort alla dessa människor! ”Han kommer dock att ge dem frist till den utsatta tidpunkten, en dag som är känd.”

185 Tolvhundraåttio år har förflutit sedan den muhammedanska religionsordningens gryning, och varje dagbräckning har dessa blinda och simpla män­niskor reciterat sin Koran och likväl miss­lyckats att fatta en enda bokstav i denna bok! Gång på gång läser de dessa verser, som klart vittnar om dessa heliga temans verklighet och bär vittne om den eviga Härlig­hetens Manifestationers sanning, och uppfattar allt­jämt icke syftet med dem. De har under hela denna tid till och med misslyckats att inse, att i varje tidsålder har läsandet av skrifterna och de heliga böckerna icke något annat syfte än att göra det möjligt för läsaren att uppfatta deras innebörd och reda ut deras innersta mysterier. Ty att läsa utan att förstå är icke till någon bestående nytta för människan.

186 Och det hände sig en dag att en man, som behövde hjälp, kom och besökte denna Själ och bad om att få del av Hans kunskaps ocean. Under sam­talet med honom omnämndes tecknen som rör domens dag, uppståndelsen, pånyttfödelsen och räkenskap­en. Han bad Oss enträget att förklara hur världens folk, i den­na underbara religionsordning, fördes till räken­skap, när inga gjordes medvetna om detta. Därpå med­dela­de Vi honom, i enlighet med hans förmåga och för­ståelse, vissa av vetenskapens och den uråldriga vis­domens sanningar. Sedan frågade Vi honom och sade: ”Har du icke läst Koranen och är du ej med­veten om denna välsignade vers: ’På den dagen skall varken människa eller ande till­frågas om sin synd.’ [124] Inser du icke att med ’till­frågas’ avses icke att fråga med tunga eller tal, alldeles som versen i sig antyder och visar? Ty därefter sägs det: ’Syndarna skall kännas igen genom sitt ansiktsuttryck och de skall gripas i pannluggen och fötterna.’ [125] ”

187 Sålunda skall världens människor dömas efter sitt ansiktsuttryck. Genom det är deras vill­farelse, deras tro och deras orättfärdighet manifeste­ra­de. All­deles som det idag är uppenbart hur vill­farelsens folk, genom sina ansiktsuttryck, känns igen och särskiljs från den gudomliga ledningens efterföljare. Skulle dessa människor, helt för Guds skull och utan annan åstundan än att behaga Honom, överväga bokens verser i sina hjärtan, skulle de helt visst finna vadhelst de söker. I dess verser skulle de finna allt det uppen­barat och manifesterat, stort som smått, som inträffat i denna religionsepok. I dem skulle de till och med känna igen hänvisningar till Guds namns och egen­skapers Manifestationers avfärd ut ur sitt fädernes­land, till de styrandes och folkets motstånd och för­aktfulla arrogans, och till den universella Mani­festa­tionens bosättning och etablerande i ett bestämt och särskilt angivet land. Ingen människa kan emeller­tid begripa detta utom den, som äger ett förstående hjärta.

188 Vi förseglar vårt tema med det, som tidigare uppenbarades för Muhammad, så att dess insegel må sprida väldoften av denna heliga mysk, som leder människor till den oförgängliga glansens Ridván. Han sade, och Hans ord är sanningen: ”Och Gud kallar till Fridens boning,[126] och Han vägleder den Han önskar in på den rätta vägen.” [127] ”För dem finns en Fridens boning hos deras Herre, och Han skall vara deras beskyddare för deras gärningars skull.” [128] Detta har Han uppenbarat, på det att Hans nåd må omsluta hela världen. Prisad vare Gud, all tillvaros Herre!

189 Vi har på olika sätt och upprepat fram­lagt varje temas innebörd, så att varje själ, hög som låg, enligt sin förmåga och kapacitet, måhända må erhålla sin andel och sitt mått därav. Skulle någon vara oförmögen att begripa ett visst argument, må denne sålunda,genom att vända sig till ett annat, nå sitt mål. ”Så att alla slags människor må veta var de skall släcka sin törst.”

190 Vid Gud! Denna himlens Fågel, som nu dväljs i stoftet, kan, jämte dessa melodier, frambringa en myriad sånger och är i stånd att, frånsett dessa ytt­randen, veckla ut otaliga mysterier. Varje enskild ton i dess ännu outtalade yttranden är omätligt upphöjd över allt som redan uppenbarats och oändligt för­härligad bortom det som strömmat från denna Penna. Låt framtiden avslöja den stund då den inre inne­bördens brudar, såsom Guds vilja påbjudit, obeslöja­de skyndar fram ur sina mystiska boningar och manifesterar sig i tillvarons uråldriga rike. Ingenting, vad det än må vara, är möjligt utan Hans tillåtelse; ingen makt kan bestå utom genom Hans makt och det finns ingen Gud utom Han. Hans är skapelsens värld och Hans är Guds sak. Allt förkunnar Hans uppen­barelse och allt vecklar ut Hans andes mysterier.

191 Vi har redan på de föregående sidorna till­delat var och en av dessa Ljuskällor, som upp­stiger från den eviga helighetens dagbräckningar, två ställ­ningar. En av dessa, den grundläggande enhetens ställ­ning, har Vi redan förklarat. ”Ingen skillnad gör Vi mellan någon av dem.” [129] Den andra är åtskillnadens ställning och den hänför sig till skapelsens värld och dess begränsningar. I detta hänseende har var och en av Guds Manifestationer en åtskild individualitet, ett klart föreskrivet upp­drag, en förutbestämd uppen­barelse och särskilt angivna begränsningar. Var och en av dem är känd under ett annat namn, känne­tecknas av en speciell egenskap, fullbordar ett bestämt upp­drag och är anförtrodd en särskild uppenbarelse. All­deles som Han säger: ”Några av Sändebuden har Vi låtit överglänsa de andra. Till några har Gud talat, några har Han upphöjt och förhärligat. Och till Jesus, Marias son, gav Vi uppenbara tecken och Vi stärkte Honom med den Helige ande.” [130]

192 Det är på grund av denna skillnad i deras ställning och uppdrag som de ord och yttranden, som flödar från dessa den gudomliga kunskapens Käll­språng, synes gå isär och vara olika varandra. Ty enligt dem, som är invigda i den gudomliga visdomens mysterier, är alla deras yttranden i verkligheten endast uttryck för en enda sanning. Eftersom de flesta människor misslyckats att värde­sätta de ställningar Vi hänvisat till, känner de sig därför förvirrade och förfärade över de olika yttran­den, som fällts av Mani­festationer som i grunden är en och densamme.

193 Det har alltid varit uppenbart att alla dessa skiljaktiga yttranden kan tillskrivas skillnader i ställ­ning. Sålunda, sett från Deras enhets och sublima avskildhets ståndpunkt, har egenskaperna gudanatur, gudomlighet, högsta enhet och innersta väsen varit och är tillämpliga på dessa tillvarons Väsen, eftersom De alla förblir på den gudomliga uppenbarelsens tron och är insatta på den gudomliga fördoldhetens säte. Genom Deras fram­trädande är Guds uppen­barelse manifesterad och genom Deras anlete är Guds skön­het uppenbarad. Sålunda har Guds eget tonfall hörts i det som yttrats av dessa det gudomliga Varats Mani­festa­tioner.

194 Sedda i ljuset av Deras andra ställning – ställ­ningen som kännetecknas av åtskillnad, diffe­ren­tier­ing, världsliga begränsningar, utmärkande drag och normer – manifesterar De fullkomlig träl­dom, ytter­sta fattigdom och fullständig själv­utplåning. All­deles som Han säger: ”Jag är Guds tjänare.[131] Jag är blott en människa som ni.” [132]

195 Sträva du, utifrån dessa obestridliga och fullt bevisade utsagor, att uppfatta innebörden i de frågor du ställt, så att du må bli orubblig i Guds tro och icke bli förfärad över skiljaktigheterna i Hans Profeters och utvaldas yttranden.

196 Skulle någon av Guds allomfattande Mani­festationer tillkännage: ”Jag är Gud!”, talar Han verk­ligen sanning och inget tvivel råder om detta. Ty det har upprepade gånger bevisats, att genom Deras uppenbarelse, Deras egenskaper och namn är Guds uppenbarelse, Hans namn och Hans egen­skaper manifesterade i världen. Sålunda har Han uppenbarat: ”Dessa pilar var Guds, icke dina!” [133] Och Han säger även: ”I sanning, de som svor trohet till dig, svor i själva verket denna trohet till Gud.” [134] Och skulle någon av dem yttra orden: ”Jag är Guds Budbärare”, säger Han också sanningen, den otvivelaktiga san­ningen. Alldeles som Han säger: ”Muhammad är icke fader till någon man bland er, utan Han är Guds Budbärare.” [135] Sedda i detta ljus, är De alla endast Budbärare från denne fulländade Konung, detta oföränderliga Väsen. Och skulle De alla kungöra: ”Jag är Profeternas insegel”, yttrar De, bortom minsta spår av tvivel, sannerligen ingenting annat än sanningen. Ty De är alla blott en enda person, en enda själ, en enda ande, en enda varelse, en enda uppenbarelse. Alla är De manifestationen av ”begynnelsen” och ”änden”, ”den förste” och ”den siste”, ”den sedde” och ”den dolde” – allt detta som tillhör Honom, som är Andarnas innersta Ande och alla Väsens eviga Väsen. Och skulle De säga: ”Vi är Guds tjänare”, är även detta ett uppen­bart och obestridligt faktum. Ty De har blivit mani­festerade i yttersta träldom, en träldom vars like ingen människa någonsin kan uppnå. Sålunda hävdade dessa tillvarons Väsen, i stunder då De var djupt nedsänkta i den uråldriga och eviga helig­hetens oceaner eller då De svävade till de gudomliga myste­riernas högsta höjder, att Deras yttrande var gudom­lighetens stämma, Guds egen kallelse. Om ur­skill­ningens öga öppnades, skulle det inse att i just detta tillstånd har De betraktat sig själva såsom helt utplånade och icke-existerande inför Honom, som är den allt Genomträngande, den Oförgänglige. Det synes mig som De betraktat sig själva såsom full­ständigt intet och ansett om­nämnandet av Dem i denna förgård vara en hädelse. Ty jagets obetydligaste viskning är, inom en sådan förgård, ett bevis på självhävdelse och oberoende tillvaro. Enligt dem, som nått fram till denna förgård, är en sådan föreställning i sig en grov överträdelse. Hur mycket grövre vore det då icke, om något annat omnämndes i denna Närvaro, om människans hjärta, hennes tunga, hennes sinne eller hennes själ ägnade sig åt någon annan än den högt Älskade, om hennes ögon skådade något annat anlete än Hans skönhet, om hennes öron lyssnade till någon annan melodi än Hans stämma eller om hennes fötter vandrade någon annan väg än Hans väg.

197 På denna dag fläktar Guds bris och Hans ande har genomträngt allt. Sådan är utgjutelsen av Hans nåd att pennan är stillad och tungan är stum.

198 I kraft av denna ställning har De gjort anspråk på att själva vara gudomlighetens stämma och liknande, medan De i kraft av Budbärarskapets ställ­ning förklarat sig vara Guds Budbärare. Vid varje tillfälle har de givit röst åt ett yttrande, som skulle vara förenligt med stundens krav, och tillskrivit sig själva alla dessa uttalanden, uttalanden som spänner från den gudomliga uppenbarelsens rike till skapel­sens rike och från gudomlighetens domän ända till den jordiska tillvarons domän. Sålunda är vadhelst De yttrat, vare sig det gäller gudomlighetens, herra­väldets, profet­skapets, budbärarskapets, beskyddar­skapets, apostla­skapets eller träldomens rike, bortom skuggan av ett tvivel, sant. Därför måste de uttalan­den, som Vi citerat till stöd för Vårt resonemang, upp­märksamt beaktas, så att de skiljaktiga yttrandena av den Oseddes Mani­festationer och helighetens Dag­bräckningar må upp­höra att uppröra själen och för­brylla sinnet.

199 Dessa ord, som yttrats av sanningens Ljus­källor, måste ovillkorligen begrundas, och skulle deras betydelse icke uppfattas, måste upplysning sökas från Förvaltarna av kunskapens förvarings­platser, så att dessa må förklara deras innebörd och reda ut deras mysterium. Ty det tillkommer icke någon människa att tolka de heliga orden i enlighet med sin egen ofullkomliga förståelse, ej heller att, då hon funnit dem stå i strid med sina egna böjelser och begär, avvisa och förkasta deras sanning. Ty sådant är brukligt idag bland tidens teologer och lärde, som besitter kunskapens och lärdomens säten och som benämnt okunnighet kunskap och kallat för­tryck för rättvisa. Skulle dessa tillfråga sanning­ens Ljus om de föreställningar, som deras fåfänga inbillning snidat till, och skulle de finna Hans svar stå i strid med deras egna uppfattningar och deras egen förståelse av boken, så skulle de förvisso stämpla Honom, som är all kunskaps gruva och källsprång, såsom förståelsens raka motsats. Sådant har skett i varje tidsålder.

200 När till exempel Muhammad, tillvarons Herre, tillfrågades om nymånarna, svarade Han, såsom Gud påbjudit: ”Det är tidrymder som fast­ställts för människorna.” [136] Därpå stämplades Han som en okunnig människa av dem som hörde Honom.

201 I versen som handlar om ”Anden” säger Han likaledes: ”Och de kommer att fråga Dig om Anden. Säg: ’Anden utgår på Min Herres befall­ning.’” [137] Så snart Muhammad givit sitt svar, pro­testerade de alla högljutt och sade: ”Se, en okunnig människa, som icke vet vad Anden är, kallar sig själv ’den gudomliga kunskapens Uppenbarare’!” Och se nu vår tids teo­loger, som, emedan de blivit ärade med Hans namn och då de funnit att deras fäder erkänt Hans uppen­barelse, blint underkastat sig Hans sanning. Märk, om detta folk idag fick sådana svar som genmäle på sådant ifrågasättande, skulle de tveklöst förkasta och för­döma dem – ja, de skulle åter uttala just samma kitsliga anmärkningar, alldeles som de yttrat dem i denna dag. Allt detta, trots att dessa tillvarons Väsen är oändligt upphöjda över sådana fantasifulla före­ställningar och omätbart förhärligade bortom alla dessa fåfänga ytt­ran­den och ovan varje förstående hjärtas fattnings­förmåga. Deras så kallade lärdom är, då den jämförs med denna kunskap, fullständig falsk­het, och all deras förståelse ingenting annat än skränig villfarelse. Ja, vadhelst, som utgår från dessa den gudomliga vis­domens Gruvor och dessa den eviga kunskapens Skattkamrar, är sanning och ingenting annat än sanning. Yttrandet ”Kunskap är en enda punkt, vilken de dåraktiga mångfaldigat” är ett bevis för Vårt resonemang och traditionen ”Kunskap är ett ljus som Gud sprider i hjärtat på vemhelst Han önskar” en bekräftelse av Vår utsaga.

202 Eftersom de icke uppfattat innebörden i ”kunskap” och med detta ord benämnt de före­ställ­ning­ar, som deras egen inbillning format och som härrört från dem som förkroppsligar okunnigheten, har de därför tillfogat kunskapens Källa sådant som du hört om och bevittnat.

203 Exempelvis har en viss man [138], känd för sin lärdom och sina insikter och som räknar sig själv som en av sitt folks mest framstående ledare, i sin bok fördömt och förtalat den sanna lärdomens alla tales­män. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av hans oförbehållsamma utsagor, såväl som av hans anspelningar boken igenom. Då Vi ofta hört talas om honom, ämnade Vi läsa några av hans verk. Fastän Vi aldrig varit benägna att läsa andra personers skrifter, kände Vi likväl, eftersom några personer hade frågat Oss angående honom, att det var nödvändigt att se i hans skrifter så att Vi, med kunskap och förståelse, skulle kunna svara Våra frågeställare. Hans verk, på arabiska, var emellertid icke tillgängliga förrän Vi en dag informerades av en viss person att ett av hans alster, betitlat Irshádu’l-‘Avám, [139] stod att finna i denna stad. Från denna titel förnam Vi odören av inbilskhet och högfärd, emedan han menat sig vara en lärd person och betraktat resten av folket som okunnigt. Hans värde framgick i själva verket redan genom själva den titel han valt för sin bok. Det blev uppenbart att dess upphovsman följde jagets och begärets väg och var förlorad i okunnighetens och dårskapens öken. Det synes Mig som han glömt den välkända tradition, som lyder: ”Kunskap är allt som är vetbart; och makt och styrka, hela skapelsen.” Icke desto mindre lät Vi sända efter boken och behöll den hos Oss några dagar. Troligtvis såg Vi i den två gånger. Den andra gången råkade Vi stöta på berättelsen om Muhammads ”Mi‘ráj” [140] och om Mu­hammad har det sagts: ”Vore det icke för Dig, hade jag icke skapat sfärerna.” Vi uppmärksammade att han hade räknat upp ett tjugotal eller fler vetenskaper, vilka han betraktade som grundläggande att ha kännedom om för att förstå mysteriet med ”Mi‘ráj”. Vi inhämtade av hans utsagor att såvitt man ej är djupt insatt i dem alla, kan man aldrig nå en riktig förståelse av detta sublima och upphöjda tema. Bland de uppräknade vetenskaperna fanns vetenskapen om metafysiska abstraktioner och om alkemi och natur­magi. Sådana tomma och förkastade läror har denne man betraktat som de nödvändiga förutsättningarna för förståelsen av den gudomliga kunskapens heliga och bestående mysterier.

204 Herre Gud! Sådan är graden av hans för­ståelse! Och likväl, se vilka kitsliga anmärkningar och smädel­ser han hopat över Dem, som förkroppsligar Guds omätliga kunskap! Hur träffande och sanna är icke orden: ”Kastar du dina smädelser i ansiktet på Dem, som den ende sanne Guden gjort till För­valtarna av skatterna i Sin sjunde sfär?” Icke ett enda förstående hjärta eller sinne, icke en enda bland de vise och lärde, har tagit notis om dessa befängda utsagor. Och likväl, hur klart och tydligt är det icke för varje hjärta med urskillning, att denna så kallade lärdom är och alltid har varit förkastad av Honom, som är den ende sanne Guden. Hur kan kunskapen i dessa vetenskaper, som i de verkligt lärdas ögon är så föraktliga, betraktas som väsentlig för att uppfatta mysterierna med ”Mi‘ráj”, då Han, som själv är ”Mi‘rájs” Herre, aldrig ned­tyngdes av en enda bok­stav ur dessa inskränkta och dunkla läror och aldrig befläckade sitt strålande hjärta med någon av dessa fantasifulla van­föreställ­ningar? Så sant Han talat: ”Allt vad människan uppnått färdas på en lam åsna, medan sanningen, ridande på vinden, rusar genom rymden.” Vid Guds rättfärdighet! Vem­helst som åstundar att famna mysteri­et med detta ”Mi‘ráj” och åtrår en droppe ur denna ocean måste, om hans hjärtas spegel redan är fördunklad av dam­met från dessa läror, ovillkor­ligen rena och luttra den innan ljuset från detta mysterium kan återspeglas däri.

205 De, som på denna dag är nedsänkta i den uråldriga kunskapens ocean och dväljs i den gudom­liga visdomens ark, förbjuder människorna sådan gagnlös strävan. Deras lysande bröst är, prisad vare Gud, helgade från varje spår av sådan lärdom och upphöjda över sådana tunga slöjor. Vi har förintat denna den tätaste av alla slöjor med den Älskades kärleks eld – den slöja som åsyftas i yttrandet ”Den tyngsta av alla slöjor är kunskapens slöja.” På dess aska har Vi rest den gudomliga kunskapens taber­nakel. Vi har, lovad vare Gud, bränt ”ärans slöjor” med den högst Älskades skönhets eld. Vi har från det mänskliga hjärtat drivit ut allt utom Honom, som är världens Åstundade, och sätter en ära i detta. Vi håller icke fast vid någon kunskap, förutom Hans kunskap, och fäster Oss icke vid någonting annat än den strålande härligheten i Hans ljus.

206 Vi blev synnerligen förvånade när Vi märkte att hans enda syfte var att få människorna att inse att han var i besittning av all denna lärdom. Och likväl, Jag svär vid Gud att icke en enda fläkt, som blåser från den gudomliga kunskapens ängder, någonsin har fläktat över hans själ, ej heller har han någonsin rett ut ett enda av den uråldriga visdomens mysterier. Nej, om kunskapens innebörd någonsin uttyddes för honom, skulle förfäran fylla hans hjärta och hela hans existens skakas i grunden. Oaktat hans simpla och orimliga utsagor, se till vilka omåttliga höjder hans anspråk nått!

207 Herre Gud! Hur stor är icke Vår bestörtning över hur folket samlats kring honom och hyst tro och lydnad mot hans person! Nöjda med förgängligt stoft, har detta folk vänt sig dit och förkastat Honom, som är Herrarnas Herre. Belåtna med kråkans kraxande och förälskade i korpens ansikte, har de avstått från näktergalens melodi och rosens tjusning. Vilka out­säg­liga villfarelser har icke läsningen i denna preten­tiösa bok bragt i dagen! De är alltför ovärdiga att beskrivas av någon penna och alltför simpla för ens ett ögonblicks uppmärksam­het. Om dock en prövo­sten stod att finna, skulle den ögonblickligen särskilja sanning från falskhet, ljus från mörker och sol från skugga.

208 Bland de vetenskaper, som denne charlatan bekänt sig till, finns alkemin. Vi hyser hoppet att antingen en konung eller en man med överlägsen makt må anmoda honom att överföra denna veten­skap från fantasins rike till verklighetens värld och från blott och bart anspråkens nivå till konkret resul­tat. O, om denne olärde och ödmjuke Tjänare, som aldrig gjorde anspråk på sådana ting, ej heller ens betraktade dem som kriteriet på sann kunskap, finge utföra samma uppgift, så att sanningen härigenom måtte bli känd och skild från falskhet. Men till vilken nytta? Allt som detta släktled kunde erbjuda Oss var sår från dess pilar och den enda bägare de framräckte till Våra läppar var bägaren med deras gift. På Vår hals bär Vi ännu ärr efter kedjor och på Vår kropp är bevisen på en obeveklig grymhet inpräglade.

209 Och vad gäller denne mans insikter, hans okunnighet, förståelse och övertygelse; se vad boken, som omfattar allt, har uppenbarat: ”Zaqqúmträdet[141] skall bli Athíms [142]föda.” [143] Därefter följer vissa verser tills Han säger: ”Smaka detta, ty du är minsann den mäktige Karím!” [144] Betänk hur klart och uttryckligt han blivit beskriven i Guds oförgängliga Bok! Vidare har denne man i sin egen bok, med hycklad ödmjuk­het, anspelat på sig själv som ”den athímske tjänaren”: ”Athím” i Guds bok, mäktig i den stora hopen, ”Karím” till namnet.

210 Överväg den välsignade versen, så att inne­börden av orden ”Det finns varken något grönt eller visset som icke är nedtecknat i den ofelbara boken,” [145] må inpräglas på ditt hjärtas tavla. Icke desto mindre har en hop människor hyst tro och lydnad till honom. De har förkastat kunskapens och rättvisans Moses och klamrat sig fast vid okunnighetens Sámirí. [146] De har vänt bort sina ögon från sanningens Sol, som lyser i den gudomliga och eviga himlen, och har fullständigt ignorerat Dess glans.

211 O min broder! Endast en gudomlig Gruva kan frambringa den gudomliga kunskapens ädel­stenar, den mystiska Blommans doft kan in­andas blott i den fulländade trädgården och den ur­åldriga vis­domens liljor kan ej blomstra annorstädes än i det fläckfria hjärtats stad. ”I god mylla spirar växterna rikligt på sin Herres tillskyndan, men i dålig mylla spirar de endast sparsamt.” [147]

212 Eftersom det klart har visats att endast de, som är invigda i de gudomliga mysterierna, kan begripa melodierna från himlens Fågel, åligger det därför var och en att söka upplysning från de i hjärtat upplysta och ur de gudomliga mysteriernas Skatt­kamrar om det svårgripbara i Guds tro och de svår­fattliga anspelningarna i det, som helighetens Dag­bräckningar yttrat. Sålunda kommer dessa myste­rier att redas ut, ej med hjälp av förvärvad kunskap utan endast och allenast genom Guds bi­stånd och Hans nåds utflöden. ”Fråga därför dem, som har uppsikt över skrifterna, om ni icke vet det.” [148]

213 Men, o min broder, när en sann sökare be­stämmer sig att förbereda sitt sökande på den väg, som leder till kunskapen om dagarnas Uråldrige, måste han före allt annat rena och luttra sitt hjärta, som är sätet för uppenbarelsen av Guds inre mysterier, från all förvärvad kunskaps fördunklande damm och anspelningarna från dem, som för­kroppsligar den sataniska inbillningen. Han måste luttra sitt bröst, som är helgedomen för den Älskades beständiga kärlek, från allt orent och helga sin själ från allt som hänför sig till vatten och lera, från alla dunkla och flyktiga band. Han måste så rena sitt hjärta att ingen återstod av vare sig kärlek eller hat må dröja kvar däri, så att denna kärlek icke blint förleder honom till villfarelse eller detta hat stöter bort honom från sanningen. Alldeles som du bevittnar i denna dag hur de flesta människor, på grund av sådan kärlek och sådant hat, är berövade det odödliga Ansiktet, har irrat långt bort från Dem, som förkroppsligar de gudomliga mysterierna, och, utan herde, flackar omkring i glömskans och villfarelsens öken. Denne sökare måste ständigt sätta sin lit till Gud, måste för­saka jordens folk, avskilja sig från stoftets värld och hålla fast vid Honom, som är Herrarnas Herre. Han får aldrig söka upphöja sig själv över någon, måste från sitt hjärtas tavla tvätta bort varje spår av högmod och högfärd, måste hålla fast vid tålamod och ödmjukhet, iakttaga tystnad och avstå från tomt prat. Ty tungan är en pyrande eld och omåttligt prat ett dödligt gift. Materiell eld förtär kroppen, medan tungans eld slukar både hjärta och själ. Den förras kraft varar blott en tid, medan verkningarna av den senare består i ett århundrade.

214 Denne sökare borde också betrakta baktal som grov villfarelse och hålla sig undan dess välde, eftersom baktal släcker hjärtats ljus och förkväver själens liv. Han borde vara nöjd med litet och vara fri från alla omåttliga begär. Han borde värdesätta gemenskapen med dem som försakat världen och betrakta undvikandet av skrytsamma och världsliga människor som en dyrbar förmån. I gryningen varje dag borde han meddela sig med Gud och med hela sin själ framhärda i sökandet efter sin Älskade. Han borde förinta varje egensinnig tanke med lågan i det kärleksfulla omnämnandet av Honom och med blixtens hastighet ila förbi allt förutom Honom. Han borde bistå de fattiga och aldrig neka de ut­blottade sin ynnest. Han borde visa vänlighet mot djur och än mycket mer mot sin medmänniska, mot henne som är begåvad med talförmåga. Han borde icke tveka att offra sitt liv för sin Älskade, icke heller tillåta folkets klander att vända honom bort från sanningen. Han borde icke önska andra det han icke önskar sig själv, icke heller lova det han icke håller. Av hela sitt hjärta borde sökaren undvika gemenskap med dem som gör vad ont är och be om förlåtelse för deras synder. Han borde förlåta den syndige och aldrig förakta dennes låga ställning, ty ingen vet vilket hans eget slut skall bli. Hur ofta har icke en syndare i dödens timma nått trons väsen och, i det han dricker ymnigt av den odödliga drycken, flugit till den himmelska här­skaran. Och hur ofta har icke en gudfruktig troende, vid timman för sin själs uppstigande, blivit så för­ändrad att han fallit ned i den nedersta elden. Vårt syfte med att uppenbara dessa övertygande och kraftfulla yttranden är att inskärpa hos sökaren, att han borde betrakta allt förutom Gud som över­gående och räkna allt utom Honom, Föremålet för all tillbedjan, som fullständig intighet.

215 Dessa är bland den upphöjdes egenskaper och utgör den andligt sinnades hallstämpel. De har redan omnämnts i samband med fordringarna på de vandrare, som beträder den verkliga kunskapens väg. När den avskilde vandraren och uppriktige sökaren har uppfyllt dessa väsentliga villkor, då och endast då kan han kallas en sann sökare. Närhelst han uppfyllt de villkor, som underförstås i versen ”Den som anstränger sig för Vår skull”, [149] skall han åtnjuta den välsignelse, som förlänas av orden ”På Våra vägar skall Vi sannerligen vägleda honom.” [150]

216 Först när sökandets, den uppriktiga strävans, den längtande åstundans, den lidelsefulla hän­given­hetens, den brinnande kärlekens, hän­ryck­ning­ens och extasens lykta är tänd inom sökarens hjärta och Hans nåds och barmhärtighets vind fläktas över hans själ, skall villfarelsens mörker skingras, tvivlens och far­hågornas dimmor förjagas och kunskapens och viss­hetens ljus omsluta hans varelse. I den stunden skall den gåtfulle Härold, som bär Andens glädjande bud­skap, lysa fram från Guds stad, strål­ande såsom morgonen, och skall med kunskapens basunstöt väcka hjärtat, själen och anden ur försumlighetens slummer. Då skall de mångfaldiga ynnestbevisen och den flö­dande nåden från den heliga och eviga Anden förläna sökaren ett sådant nytt liv, att han skall finna sig begåvad med ett nytt öga, ett nytt öra, ett nytt hjärta och ett nytt sinne. Han kommer att begrunda världs­alltets uppenbara tecken och utgrunda själens dolda mysterier. Skåd­ande med Guds öga kommer han att inom varje atom förnimma en dörr, som leder honom till den fullkomliga visshetens ställningar. I alla ting skall Han upptäcka den gudomliga uppen­barel­sens mysterier och bevisen på en evigt bestående uppen­barelse.

217 Jag svär vid Gud! Skulle den, som beträder vägledningens väg och söker bestiga rätt­färdig­hetens höjder, nå fram till denna ärofulla och ojämförliga ställning, skulle han på tusen mils avstånd inandas Guds väldoft och förnimma en gudomlig lednings glänsande morgon höja sig ovan alltings dag­bräck­ning. Varje ting, oavsett hur litet, vore för honom en uppenbarelse, som leder honom till sin Älskade, föremålet för hans sökande. Så stor skall denne sökares urskillningsförmåga vara, att han skall skilja på sanning och falskhet, alldeles som han särskiljer solen från skuggan. Om Guds ljuva dofter skulle spridas i österlandets mest avlägsna hörn, skall han förvisso känna igen och inandas deras vällukt, om han så skulle dväljas i västerlandets mest avlägsna ände. Han kommer, på samma sätt, att klart särskilja alla Guds tecken – Hans underbara yttranden, Hans stora verk och mäktiga gärningar – från människors göranden, ord och sätt, alldeles som juveleraren som vet att skilja ädelstenen från stenen, eller den som särskiljer vår från höst och hetta från köld. När människosjälens kanal är renad från alla världsliga och hämmande band, skall själen ofelbart förnimma den Älskades andedräkt över omätliga avstånd och skall, ledd av dess väldoft, nå fram till och träda in i visshetens stad. Däri skall han urskilja Hans uråldriga visdoms under och förnimma alla de dolda lärorna från de prasslande löven på Trädet som frodas i denna stad. Med både sitt inre och yttre öra skall han från dess stoft höra härlighetens och lovprisandets sånger, som uppstiger till Herrarnas Herre, och med sitt inre öga skall han upptäcka mysterierna i ”åter­komst” och ”uppståndelse”. Hur outsägligt ärofulla är icke de tecken, de kännetecken, de uppenbarelser och den glans som Han, som är namnens och egenskapernas Konung, har bestämt för den staden! Att nå fram till denna stad släcker törst utan vatten och tänder kärleken till Gud utan eld. Inom varje grässtrå finns en outgrundlig visdoms mysterier nedlagda och över varje rosenbuske låter en myriad näktergalar i lyck­salig hänförelse sin melodi flöda. Dess underbara tulpaner vecklar ut mysteriet med den brinnande buskens oförgängliga eld och dess helighets ljuva dofter sprider den messianska Andens parfym. Den består rikedom utan guld och förlänar oförgänglighet utan död. I varje löv finns outsägliga fröjder för­borga­de och inuti varje kammare ligger otaliga mysterier dolda.

218 De, som tappert strävar att söka efter Guds vilja, skall, när de en gång försakat allt utom Ho­nom, bli så tillgivna och fästade vid den staden att för dem vore ett ögonblicks avskilj­ande från den otänkbart. De skall lyssna till osvik­liga bevis från denna för­samlings Hyacint och mot­taga de säkraste vittnes­börden från dess Ros skönhet och dess Näktergals melodi. Omkring vart tusende år skall denna stad förnyas och prydas på nytt.

219 Varför det, o Min vän, tillkommer oss att till det yttersta bemöda oss att nå fram till den staden och genom Guds nåd och huldhet riva sönder ”ärans slöjor”, så att vi med obeveklig orubblighet må offra våra modlösa själar på den nye Älskades väg. Vi borde med tårfyllda ögon åter och åter igen innerligt bön­falla Honom att förunna oss ynnesten av denna nåd. Denna stad är inget annat än Guds ord, uppenbarat i varje tidsålder och reli­gions­ordning. På Mose tid var det Moseböckerna, på Jesu tid Evange­liet, på Muhammads, Guds Budbärares, tid Koranen, i denna dag Bayán och i religionsordningen från Honom, som Gud skall låta manifestera, Hans egen bok – boken, till vilken tidigare religionsordningars alla böcker ovillkor­ligen måste hänföras, boken, som bland dem alla framstår som enastående och ojämförlig. I dessa städer bestås andlig näring i ymnig mängd och har oförgängliga fröjder förordnats. Den föda de består är det himmelska brödet och den ande de skänker är Guds oförgängliga välsignelse. Avskilda själar består de enhetens gåva, de gör de utblottade rika och erbjuder kunskapens bägare till dem som vandrar i okunnighetens öken. All den vägledning, de välsignel­ser, den lärdom, den förståelse, den tro och visshet, som förlänats allt som är i himlen och på jorden, är dolda och bevarade inom dessa städer.

220 Till exempel var Koranen ett ointagligt bål­verk för Muhammads folk. Vemhelst, som under Hans dagar trädde in däri, skyddades från fiendens djävul­ska angrepp, hotande pilar, själsförtärande tvivel och hädiska viskningar. Honom bestods även en andel av de eviga och rikliga frukterna – vis­domens frukter från det gudomliga Trädet. Honom gavs att dricka de oförgängliga vattnen ur kunskapens flod och att smaka vinet från den gudomliga Enhetens mysterier.

221 Allt det, som människor var i behov av i samband med Muhammads uppenbarelse och Hans lagar, stod att finna uppenbarat och manifesterat i denna glänsande härlighets Ridván. Denna bok utgör ett bestående vittnesbörd för dess folk efter Muham­mad, eftersom dess påbud är obestridliga och dess löfte ofelbart. Alla har blivit påbjudna att följa före­skrifterna i denna bok fram till ”år sextio” [151] – året för ankomsten av Guds underbara Manifestation. Denna bok är den bok, som ofelbart leder sökaren till den gudomliga Närvarons Ridván och som förmår den, som övergivit sitt land och beträder sökarens väg, att träda in i den eviga återföreningens tabernakel. Dess väg­ledning kan aldrig föra vilse, dess vittnesbörd kan inget annat vittnesbörd överträffa. Alla andra tradi­tioner, alla andra böcker och uppteckningar saknar en sådan hedersbevisning, eftersom både traditionerna och de som uttalat dem bekräftas och bevisas endast och allenast genom texten i denna bok. Dessutom går traditionerna själva högeligen isär och dunkelheterna är mångfaldiga.

222 Muhammad själv yttrade dessa ord då Hans uppdrag närmade sig sitt slut: ”I sanning, Jag efter­lämnar bland er Mina två viktiga vittnes­börd: Guds bok och Min familj.” Fastän många traditioner hade uppenbarats genom denna pro­fetiska Källa och gu­domliga väglednings Gruva, nämnde Han likväl endast denna bok och utsåg den därigenom till det mäktigaste hjälpmedlet och säkraste vittnesbördet för sökarna, en vägledning för folket intill uppståndelsens dag.

223 Betrakta med orubblig blick, med rent hjärta och helgad ande uppmärksamt vad Gud i Sin bok, erkänd som autentisk av såväl den aktade som den ringe, fastställt som väg­ledningens vittnesbörd för Sitt folk. Detta vittnesbörd måste vi båda, liksom världens alla folk, hålla fast vid, så att vi genom dess ljus må känna igen och särskilja sanning från falskhet, väg­ledning från villfarelse. Eftersom Muhammad har inskränkt sina vittnes­börd till sin bok och sin familj och eftersom familjen har gått bort, återstår Hans bok allena som Hans enda vittnesbörd bland folket.

224 I början av sin bok säger Han: ”Alif. Lám. Mím. Inget tvivel råder om denna bok: Den är en vägledning för de gudfruktiga.” [152] I Koranens lös­ryckta bokstäver ligger det gudomliga Väsendets mysterier inneslutna och inom deras skal ligger Hans enhets pärlor förborgade. I brist på utrymme uppe­håller Vi Oss icke vid dem i detta ögonblick. De betecknar till synes Muhammad själv, som Gud vänder sig till och säger: ”O Muhammad, det råder intet tvivel eller ovisshet om denna bok, som ned­sänts från den gudomliga Enhetens himmel. I den finns vägledning för dem som fruktar Gud.” Betänk hur Han förordnat och påbjudit just denna bok, Koranen, såsom vägledning för alla som är i himlen och på jorden. Han, det gudomliga Varat och ovetbara Väsendet, har själv betygat att denna bok, bortom allt tvivel och all ovisshet, är hela mänsk­lighetens led­sagare intill uppståndelsens dag. Och Vi frågar nu, är det rätt av dessa människor att med tvivel och betänk­ligheter betrakta detta tyngst vägande vittnesbörd, vars gudomliga ursprung Gud kun­gjort och förklarat vara sanningen förkropps­ligad? Är det rätt av dem att vända sig bort från det Han förordnat som det förnämsta vägledande hjälpmedlet för att uppnå kun­skap­ens högsta krön och söka något annat än denna bok? Hur kan de låta människors absurda och dår­aktiga yttranden så misstrons frön i sina sinnen? Hur kan de alls gagnlöst tvista om att en viss person sagt si eller så, eller att en viss sak icke inträffade? Om det kunnat tänkas finnas något förutom Guds bok, som kunnat visa sig vara ett mer kraftfullt hjälpmedel och en säkrare vägledning för mänskligheten, skulle Han då ha underlåtit att uppenbara det i denna vers?

225 Det åligger oss att icke avvika från Guds oemotståndliga föreskrift och fasta påbud, som uppen­barats i den ovannämnda versen. Vi borde erkänna de heliga och underbara skrifterna, ty att underlåta detta är att ha underlåtit att erkänna sanningen i denna välsignade vers. Ty det är uppen­bart att vemhelst, som underlåtit att erkänna sanning­en i Koranen, i verklig­heten underlåtit att erkänna sanningen i de föregående skrifterna. Detta är endast den uppenbara innebörden av versen. Uttydde Vi dess inre innebörder och vecklade ut dess dolda mysteri­er, skulle evigheten icke räcka till för att uttömma deras betydelse, ej heller skulle universum förmå höra dem! Gud betygar sannerligen sanningen i Vårt yttrande!

226 På ett annat ställe säger Han likaledes: ”Och om ni hyser tvivel om det Vi sänt ned till Vår Tjänare, frambringa då en sura lik denna och kalla era vittnen, utöver Gud, om ni är sanningens män!” [153] Se vilken upphöjd ställning och fulländad kraft de besitter, dessa verser som Han förklarat vara Sitt säkraste vittnesbörd, Sitt ofelbara bevis, tecknet på Sin allt betvingande makt och en uppenbarelse av Sin viljas kraft. Han, den gudomlige Konungen, har kungjort Sin boks versers obestridliga överhöghet över allt som betygar Hans sanning. Ty, jämförda med alla andra bevis och kännetecken, lyser de gudomligt uppen­barade verserna som solen, medan alla andra är som stjärnor. För världens folk är de det bestående vittnes­bördet, det ovederläggliga beviset, den fulländade Konungens skinande ljus. Deras ypperlighet saknar sin like, deras förträfflighet kan ingenting överträffa. De är de gudomliga pärlornas skattkammare och de gudomliga mysteriernas förvaringsplats. De utgör det oupplösliga bandet, den fasta länken, ‘Urvatu’l-Vuthqá, det outsläckliga ljuset. Genom dem flyter den gudomliga kunskapens flod och genom dem glöder Hans uråldriga och fulländade visdoms eld. Detta är den eld, som i ett och samma ögonblick tänder kärlekens flamma i de trofastas bröst och framkallar likgiltighetens köld i fiendens hjärta.

227 O vän! Det tillkommer oss att icke sätta oss över Guds befallning, utan snarare att foga oss i och underkasta oss det Han förordnat som Sitt gudom­liga vittnesbörd. Denna vers är ett alltför tungt vägande och innehållsdigert yttrande för denna hemsökta själ att framlägga och utveckla. Gud talar sanning och visar vägen. Han är i sanning upphöjd över hela Sitt folk; Han är den Mäktige, den Välgörande.

228 Likaledes säger Han: ”Sådana är Guds verser: Sanningsenligt uppläser Vi dem för dig. Men vilken uppenbarelse skall de tro på, om de förkastar Gud och Hans verser?”[154] Om du fattar innebörden av denna vers, inser du sanningen i att ingen mani­festation, större än Guds Profeter, någonsin uppen­barats och att inget vittnesbörd, mäktigare än Deras uppenbarade versers vittnesbörd, någonsin blivit synligt på jorden. Nej, detta vittnesbörd kan inget annat vittnesbörd någonsin överträffa, utom det som Herren din Gud önskar.

229 På ett annat ställe säger Han: ”Ve varje ljug­ande syndare, som hör Guds verser uppläsas för sig men sedan, som om han icke hört dem, fram­härdar i högmodigt förakt. Låt honom veta att ett plågsamt straff väntar.” [155] Innebörden av denna vers allena är tillräcklig för allt, som är i himlen och på jorden, om människorna blott övervägde sin Herres verser. Ty du hör hur människorna i denna dag föraktfullt ignorerar de gudomligt uppenbarade verserna, som om de vore det simplaste av allt. Och likväl har ingenting större än dessa verser någonsin blivit synligt eller skall någonsin bli manifesterat i världen! Säg till dem: ”O bekymmerslösa människor! Ni upprepar vad era fäder i gången tid har sagt. Vilka frukter de än samlat från sin trolöshets träd, desamma skall också ni samla. Inom kort skall ni samlas till era fäder och med dem skall ni dväljas i helvetisk eld. En ondskans boning, boningen för tyranniets folk!”

230 På ytterligare ett ställe säger Han: ”Och när han får kännedom om vilken som helst av Våra verser, gör han narr av dem. Ett nesligt straff väntar dem!” [156] Folket anmärkte hånfullt: ”Utför då ett annat mirakel och giv oss ett annat tecken!” En kunde säga: ”Låt nu ett stycke av himlen falla ned över oss” [157] och en annan: ”Om detta är den verkliga sanningen från Dig, låt då stenar regna ned över oss från himlen.” [158] Alldeles som Israels folk, på Mose tid, bytte bort det him­melska brödet mot jordens simpla ting, sökte lika­ledes dessa människor byta de gudomligt uppen­barade verserna mot sina skändliga, sina lumpna och gagnlösa begär. Likaså ser du i denna dag att fastän andlig föda har nedkommit från den gudom­liga barm­härtighetens himmel och nedströmmat från Hans kärleksfulla nåds moln, och fastän livets hav, på befall­ning av all tillvaros Herre, svallar inom hjärtats Ridván, har likväl dessa människor, glupska som hundar, samlats kring kadaver och nöjt sig med en salt sjös stillastående vatten. Herre Gud! Hur märkligt beter sig icke dessa människor! De skriker efter väg­ledning fastän de fanor, som tillhör Honom som väg­leder allt, redan höjts. De klamrar sig fast vid kunskapens dunkla labyrinter, medan Han, som är all kunskaps Mål, lyser såsom solen. De ser solen med sina egna ögon och frågar likväl denna lysande Himla­sfär om beviset för dess ljus. De ser vårregnen ström­ma ned över sig och söker likväl ett vittnesbörd om denna frikostighet. Solens bevis är dess ljus, som skiner och omsluter allt. Regnskurens vittnes­börd är dess frikostighet, som förnyar världen och ikläder den livets mantel. Ja, den blinde kan ej förnimma någon­ting från solen utom dess hetta och den förtorkade jorden får ingen del av barmhärtighetens skurar. ”Förundras icke, om förnekaren ej förnimmer någon­ting annat i Koranen än en räcka bokstäver, ty i solen finner den blinde ingenting annat än hetta.”

231 På ett annat ställe säger Han: ”Och då Våra otvetydiga verser uppläses för dem, säger de som enda argument: ’Återbörda våra fäder, om ni talar san­ning!’” [159] Se vilka dåraktiga vittnesbörd de sökte från dem, som förkroppsligar en allt omslutande barm­härtighet! De bespottade de verser, vari en enda bokstav är större än skapandet av himlar och jord, och som, med trons ande, ger liv åt de döda i jagets och begärets dal, och de skrek: ”Gör att våra fäder skyndar ut ur sina gravar.” Så förvänt och högmodigt var detta folk. Var och en av dessa verser är, för alla världens folk, ett ofelbart vittnesbörd och ett ärofullt bevis på Hans sanning. Var och en av dem är i sanning tillräcklig för hela mänskligheten, mediterade du blott över Guds verser. I just den ovannämnda versen ligger mysteriers pärlor dolda. Vilken sjukdomen än må vara, är det botemedel den erbjuder osvikligt.

232 Bekymra er icke om det tomma påståendet från dem, som hävdar att Boken och dess verser aldrig kan utgöra ett vittnesbörd för gemene man, eftersom de varken fattar deras innebörd eller uppskattar deras värde. Och likväl är det ofelbara vittnesbördet från Gud, till både österlandet och västerlandet, ingenting annat än Koranen. Vore den bortom människors förståelse, hur skulle den då kunnat förklaras vara ett allmängiltigt vittnesbörd för alla folk? Vore deras påstående sant skulle ingen åläggas att lära känna Gud, ej heller vore det nödvändigt för dem, eftersom kunskapen om det gudomliga Varat övergår kunskap­en om Hans bok och gemene man icke skulle äga förmågan att begripa den.

233 Ett sådant påstående är fullständigt vilse­ledande och otillåtligt. Det drivs endast och allenast fram av arrogans och högmod. Motivet bakom detta är att leda folket på avvägar, bort från det gudomliga välbehagets Ridván, och att strama åt auktoritetens tyglar över folket. Och likväl, i Guds ögon är dessa enkla människor oändligt överlägsna och upphöjda över sina religiösa ledare, som vänt sig bort från den ende sanne Guden. Att förstå Hans ord och begripa de himmelska Fåglarnas yttranden, är på intet sätt beroende av mänsklig lärdom. De är endast och allenast beroende av hjärtats renhet, själens kyskhet och andens frihet. Detta omvittnas av dem som idag, om än utan en endaste bokstav av gängse lärdom, besitter de främsta lärostolarna; deras hjärtas trädgård är, genom den gudomliga nådens skurar, smyckad med visdomens rosor och förståelsens tulpaner. Väl är det för dem i hjärtat uppriktiga för deras andel av ljuset under en mäktig Dag!

234 Och likaledes säger Han: ”Beträffande dem, som icke tror på Guds verser eller att de någonsin skall möta Honom, dessa skall misströsta om Min barmhärtighet och dem väntar en smärtsam tukt­an.” [160] Likaså: ”Och de säger: ’Skall vi då överge våra gudar för en förryckt skald?’” [161] Följden av denna vers är uppenbar. Se vad de anmärkte sedan verserna uppenbarats. De kallade honom skald, be­spottade Guds verser och ropade: ”De här orden från honom är bara de gamles sagor!” [162] Med detta menade de att dessa ord, som yttrats av gångna tiders folk, hade Muhammad sammanställt och kallat för Guds ord.

235 Likaledes har du i denna dag hört människor­na tillvita denna uppenbarelse liknande anklagelser och säga: ”Han har ställt samman dessa ord från ord ur det förgångna” eller ”dessa ord är förfalskade”. Fåfängt och högdraget är det de säger, låg deras ställ­ning och rang!

236 Efter de förnekelser och förkastelsedomar de uttalat, och som Vi hänvisat till, protesterade de och sade: ”Ingen oberoende Profet skulle, enligt våra skrifter, framträda efter Moses och Jesus för att upp­häva lagen om gudomlig uppenbarelse. Nej, Han som skall bli manifesterad måste ovillkorligen full­borda lagen.” Därefter uppenbarades denna vers, som visar på alla gudomliga teman och som intygar sanningen att flödet av den Allbarmhärtiges nåd aldrig kan upphöra: ”Och Josef kom fordom till er med tydliga kännetecken, men ni upphörde aldrig att tvivla på budskapet som han kom med till er, till dess han dog och ni sade: ’Gud skall på inga villkor låta en budbärare framträda efter Honom.’ Sålunda vilse­leder Gud den som är överträdaren, tvivlaren.” [163] Förstå därför av denna vers och var förvissad om att folket i alla tider, fastklamrade vid en vers i boken, har framfört sådana gagnlösa och absurda yttranden, då de påstår att ingen Profet åter skulle bli mani­fester­ad för världen. Alldeles som de kristna teologerna, som genom att hålla fast vid den vers i Evangeliet som Vi redan hänvisat till, försökt förklara att Evangeliets lag aldrig någonsin skall upphävas och att ingen obero­ende Profet åter skall bli manifesterad, såvida denne ej bekräftar Evangeliets lag. De flesta människor har angripits av samma andliga åkomma.

237 Alldeles som du bevittnar hur Koranens folk, liksom gångna tiders folk, tillåtit orden ”Profeternas insegel” att beslöja sina ögon. Och likväl vittnar de själva om denna vers: ”Ingen känner dess uttolkning utom Gud och de, som äger välgrundad kunskap.” [164]Och då Han, som äger all välgrundad kunskap, Han, som är dess moder, själ, hemlighet och väsen, uppen­barar något som går det allra minsta emot deras begär, mot­sätter de sig Honom förbittrat och förnekar Honom skamlöst. Detta har du redan hört och bevittnat. Sådana ord och gärningar har endast och allenast religionsledarna uppviglat till, de, som icke dyrkar någon annan gud än sina egna begär, som icke hyser tro och lydnad till någonting annat än guld, som är insvepta i lärdomens tätaste slöjor och som, insnärjda i dess dunkelheter, har förlorat sig i vill­farelsens obygder. Alldeles som tillvarons Herre ut­tryckligen förkunnat: ”Vad tror du? Han, som gjort sina passioner till gud, som Gud låter gå vilse genom en kunskap och vars öron och hjärta Han förseglat och över vars ögon Han kastat en slöja – vem skall vägleda en sådan efter att Gud förkastat honom? Skall ni då icke låta er varnas?” [165]

238 Fastän till synes innebörden av orden ”som Gud låter gå vilse genom en kunskap” är vad som uppenbarats, betecknar de likväl för Oss de samtida teologerna, som vänt sig bort från Guds skönhet och som, fastklamrade vid sin egen lärdom sådan den formats av deras egna fantasier och begär, har för­kastat Guds gudomliga budskap och uppenbarelse. ”Säg: Det är ett budskap av största vikt, från vilket ni viker undan!” [166]Likaledes säger Han: ”Och då våra otvetydiga verser uppläses för dem, säger de: ’Detta är bara en man, som gladeligen skulle förleda er från det som era fäder dyrkade.’ Och de säger: ’Detta är blott och bart en uppdiktad lögn.’” [167]

239 Lyssna till Guds heliga stämma och upp­märksamma Hans ljuva och odödliga melodi. Se hur Han högtidligt varnat dem, som tillbakavisat Guds verser, och förskjutit dem, som förnekat Hans heliga ord. Betänk hur långt bort människorna förirrat sig från den gudomliga Närvarons Kawthar, och hur grov trolösheten och arrogansen varit hos de andligt ut­blottade inför den helgade Skönheten. Fastän detta huldhetens och frikostighetens Väsen förmådde dessa flyktiga varelser att träda in i odödlighetens rike och vägledde dessa utblottade själar till rikedomens helga­de flod, stämplade likväl somliga Honom som ”en som smädar Gud, alla varelsers Herre”, anklagade andra Honom för att vara ”den som håller tillbaka människorna från trohetens och den sanna trons väg” och förklarade åter andra Honom vara en ”galning” och liknande.

240 Likaledes iakttager du i denna dag vilka lumpna tillvitelser de öst över denna odödlighetens Ädelsten och vilka outsägliga överträdelser de hopat över Honom, som är renhetens Källa. Fastän Gud, hela Sin bok igenom och i Sin heliga och odödliga skrift, har varnat dem, som förnekar och förkastar de uppen­barade verserna, och kungjort Sin nåd för dem, som tar emot dem, se likväl det otal kitsliga an­märkningar de riktat mot de verser, som nedsänts från Guds eviga helighets nya himmel! Så sker, trots det faktum att intet öga någonsin skådat ett så stort ut­flöde av frikostighet, ej heller något öra hört om en sådan uppenbarelse av nåd och barmhärtighet. En sådan frikostighet och uppenbarelse har blivit mani­festerad, att de uppenbarade verserna, likt vårregn, tycktes strömma ned från den Allvälgörandes barm­härtighets moln. De Profeter som ”förlänats stånd­aktighet”, vars upphöjdhet och härlighet lyser såsom solen, hedrades var och en med en bok, som alla sett och vars verser veder­börligen blivit fastställda. Då däremot de verser, som regnat ned från detta den gudomliga barm­härtighetens Moln, har varit så rikliga att ingen ännu förmått att skatta deras antal. Ett tjugotal volymer är nu till­gängliga. Så många som fortfarande är utom räckhåll för Oss! Så många som rövats bort och fallit i fiendens händer, och vars öde ingen känner.

241 O broder, vi borde öppna våra ögon, medi­tera över Hans ord och uppsöka Guds Manifesta­tioners skyddande skugga, så att vi måhända må varnas av bokens omisskännliga råd och ägnar upp­märksamhet åt de förmaningar som upptecknats i de heliga skrifterna, så att vi icke kitsligt må anmärka på versernas Uppenbarare, så att vi må överlämna oss helt till Hans sak och helhjärtat anta Hans lag, så att vi måhända må inträda i Hans barmhärtighets förgård och dväljas på Hans nåds strand. Han är, i sanning, barmhärtig och förlåtande mot Sina tjänare.

242 Och likaledes säger Han: ”Säg, o bokens folk! Vill ni icke kännas vid Oss bara för att vi tror på Gud, på det Han har sänt ned till oss, på det Han fordom sänt ned och därför att de flesta av er är ogärnings­män?” [168] Hur uttryckligt uppenbarar icke denna vers Vårt syfte och hur klart framställer den icke sanning­en i Guds versers vittnesbörd! Denna vers uppen­bara­des vid en tidpunkt då islam angreps av förnekarna och dess efterföljare anklagades för kätteri, då Mu­hammads följeslagare stämplades som gudsförnekare och efterföljare till en lögnaktig svart­konstnär. Under dess tidiga dagar, då islam till synes ännu saknade makt och myndighet, blev Profetens vänner, som vänt sig till Gud, plågade, förföljda, stenade och förtalade, vart de än gick. Vid ett sådant tillfälle nedsändes denna välsignade vers från den gudomliga uppen­barelsens himmel. Den uppenbarade ett ovedersägligt bevis och förde med sig den ofelbara vägledningens ljus. Den anvisade Muhammads följe­slagare att för­kunna följande för förnekarna och avgudadyrkarna: ”Ni förföljer och förtrycker oss, och likväl, vad annat har vi gjort än trott på Gud och på de verser, som nedsänts till oss genom Muhammads tunga, och på dem, som nedkommit till Profeterna i det för­gångna?” Med detta menas att deras enda brott var att ha insett att de nya och underbara verserna från Gud, vilka ned­kommit till Muhammad, liksom dem, som uppenbarats till det förgångnas Profeter, alla var från Gud och att ha erkänt och anammat sanningen i dem. Detta är det vittnesbörd som den gudomlige Konung­en lärt sina tjänare.

243 Är det i ljuset härav rättvist av detta folk att förneka dessa nyligen uppenbarade verser, som har omslutit både öst och väst, och att betrakta sig själva som vidmakthållare av sann tro? Borde de icke snarare tro på Honom, som har uppenbarat dessa verser? Med tanke på det vittnesbörd Han själv givit, hur skulle Han kunna undgå att räkna dem, som har betygat sanningen i det, såsom sant troende? Fjärran vore det Honom, att Han från sin nåds dörrar skulle avvisa dem, som vänt sig till och omfattat sanningen i de gudomliga verserna, eller att Han skulle hota dem, som hållit fast vid Hans säkra vittnesbörd! Han stadfäster i sanning sanningen genom sina verser och bekräftar sin uppenbarelse genom sina ord. Han är i sanning den Mäktige, Hjälpen i farans stund, den Allsmäktige.

244 Och likaledes säger Han: ”Och hade Vi sänt ned en bok till dig, skriven på pergament, och de vid­rört den med sina händer, skulle för­nekar­na säker­ligen ha sagt: ’Detta är ingenting annat än handgriplig svartkonst.’” [169] De flesta verserna i Koranen visar på detta tema. Vi har för korthets skull nämnt endast dessa verser. Betänk, har något annat i hela boken, förutom verserna, fastslagits som måttstock för er­kännandet av Hans skönhets Manifestationer och som människorna kunnat hålla fast vid och därmed förkasta Guds Manifestationer? Tvärtom, vid varje tillfälle har Han med eld hotat dem som förkastar och bespottar verserna, vilket redan visats.

245 Om därför någon skulle framträda och framlägga en myriad verser, avhandlingar, epistlar och böner, av vilka ingen har förvärvats genom studier, vilken tänkbar ursäkt skulle kunna rätt­färdiga dem, som förkastar dem och berövar sig själva deras nåds kraft? Vilket svar skulle de kunna ge, när deras själ en gång uppstigit och lämnat sitt dystra tempel? Skulle de kunna försöka rättfärdiga sig själva genom att säga: ”Vi har hållit fast vid en viss tradition, och då vi icke sett den uppfyllas bokstavligt har vi riktat sådana kitsliga anmärkningar mot dem, som förkroppsligar den gudom­liga uppenbarelsen, och hållit oss fjärran från Guds lag”? Har du icke hört att en av anled­ning­arna till att vissa Profeter betecknats som Profeter som ”förlänats ståndaktighet” var att en bok uppen­barades till Dem? Och likväl, hur skulle detta folk kunna rättfärdigas, då de förkastar Uppenbararen och Upp­hovs­mannen till så många volymer med verser, och följer hans ord, han, som dåraktigt sått tvivlets frön i människors hjärtan och som, likt Satan, har rest sig för att leda folket in på förtappelsens och vill­farelsens vägar? Hur skulle de kunna tillåta sådant att beröva sig ljuset från den gudomliga frikostighetens Sol? Bortsett från detta, om dessa människor tar avstånd från och tillbaka­visar en sådan gudomlig Själ, en sådan helig Ande, vid vem, undrar Vi, skulle de kunna klamra sig fast, och till vems ansikte, förutom Hans ansikte, skulle de kunna vända sig? Sannerligen: ”Alla har en del av himlarna, till vilken de vänder sig.” [170] Vi har visat dig dessa två vägar, gå du den väg du själv väljer. Detta är i sanning sanningen och efter sanningen återstår ingenting annat än villfarelse.

246 Bland bevisen, som påvisar denna uppen­barelses sanning, finns detta, att i varje tidsålder och religionsordning, närhelst det osynliga Väsendet uppenbarades, personifierad i Sin Manifestation, sökte vissa själar, obemärkta och avskilda från alla världsliga snaror, upplysning från profetskapets Sol och den gudomliga vägledningens Måne och nådde fram till den gudomliga Närvaron. Av denna orsak hånade och bespottade den tidens teologer och de besuttna dessa människor. Alldeles som Han uppenbarat om dem som förirrade sig: ”Då sade Hans folks ledare, som icke var troende: ’Vi ser i Dig endast en människa som vi, och vi ser icke någon som följt Dig, utom de simplaste och mest obetänksamma bland oss, ej heller ser vi att ni är oss överlägsna; nej, vi anser er vara lögnare.’” [171] De häcklade dessa heliga Manifestationer och protesterade med orden: ”Ingen har följt er utom de för­aktliga bland oss, de som icke är värda någon upp­märk­samhet.” Deras syfte var att visa att ingen bland de lärde, de rika eller de namnkunniga trodde på dem. Med detta och liknande bevis sökte de påvisa falsk­heten hos Honom, som icke säger någonting annat än sanningen.

247 I denna mest glänsande religionsordning, denna mäktigaste överhöghet, har emellertid ett antal upplysta teologer, personer med utsökt bild­ning, lärde i besittning av mogen visdom, nått fram till Hans förgård, druckit ur Hans gudomliga närvaros bägare och iklätts äran av Hans yppersta ynnest. De har, för den Älskades skull, försakat världen och allt som däri finns. Vi skall nämna namnen på några av dem, så att det måhända må stärka de klenmodiga och uppmuntra de rädd­hågsna.

248 Bland dem var Mullá Husayn, som blev mot­tagaren av den strålande härligheten från den gudom­liga uppenbarelsens Sol. Vore det icke för honom, hade Gud icke insatts på Sin barm­härtighets säte, ej heller bestigit den eviga härlig­hetens tron. Bland dem var också Siyyid Yahyá, sin tids unika och oför­likne­liga gestalt, Mullá Mu­ham­mad ‘Alíy-i-Zanjání, Mullá ‘Alíy-i-Bastámí, Mullá Sa‘íd-i-Bárfírúshí, Mullá Ni‘matu’lláh-i-Mázin­darání, Mullá Yúsuf-i-Ardibílí, Mullá Mihdíy-i-Khu’í, Siyyid Husayn-i-Turshízí, Mullá Mihdíy-i-Kandí, Mullá Báqir, Mullá ‘Abdu’l-Kháliq-i-Yazdí, Mullá ‘Alíy-i-Baraqání och andra, nära nog fyra­hundra till antalet, vars namn alla är inskrivna i Guds ”beskyddade skrift”.

249 Alla dessa vägleddes av ljuset från denna gudomliga uppenbarelses Sol, tillstod och erkände Hans sanning. Sådan var deras tro, att de flesta av dem försakade sina ägodelar och sin släkt och höll fast vid den Allhärliges välbehag. De offrade sina liv för sin högt Älskade och gav upp allt på Hans väg. Deras bröst gjordes till måltavlor för fiendens pilar och deras huvuden prydde förnekarens spjut. Ingen mark återstod, som icke drack blodet från dessa som för­kroppsligade avskiljandet, och inget svärd, som icke krossade deras nackar. Deras gärningar allena betygar sanningen i deras ord. Är icke vittnesbördet från dessa heliga själar, som så ärofullt stått upp för att ge sina liv för sin Älskade att hela världen för­undrade sig över hur de offrat sig själva, tillräckligt för denna tids människor? Är icke detta tillräckligt vittne om tro­lösheten hos dem, som för en spottstyver svek sin tro, som bytte bort odödlighet mot det som förgår, som gav upp den gudomliga Närvarons Kawthar för salta källor och vars enda mål i livet är att bemäktiga sig andra människors egendom? Alldeles som du bevitt­nar hur de alla sysselsatt sig med världens fåfäng­lig­heter och förirrat sig fjärran från Honom, som är Herren, den Högste.

250 Var rättvis: Är deras vittnesbörd godtagbart och värt att uppmärksammas, de vars gärningar är förenliga med deras ord, de vars yttre uppträdande överensstämmer med deras inre liv? Sinnet för­bryllas av deras gärningar och själen förundras över deras tapperhet och vad deras kroppar uthärdar. Eller är vittnesbördet från dessa trolösa själar, som icke andas någonting annat än själviska begär och som är fångna i sina fåfänga inbillningars bur, god­tag­bart? Likt mörk­rets fladdermöss lyfter de icke huvudet från sitt läger annat än för att jaga efter världens flyktiga ting, och finner ingen vila om natten utom när de arbetar för att främja målen i sitt lumpna liv. Nedsjunkna i sina själviska planer glömmer de det gudomliga påbudet. Under dagen strävar de med hela sin själ efter världs­liga fördelar och nattetid är deras enda sysselsättning att tillfredsställa sina kötts­liga begär. Enligt vilken lag eller måttstock skulle människor kunna rättfärdigas, när de håller fast vid dessa trång­synta själars för­nek­else och ignorerar tron hos dem, som, för Guds väl­behags skull, försakat liv och ägodelar, ryktbarhet och berömmelse, anseende och ära?

251 Betraktades icke händelserna i ”martyrer­nas furstes” [172] liv som de största av alla tilldragelser, som det största beviset på hans sanning? Förklarade icke den tidens folk att dessa händelser saknade mot­stycke? Vidhöll de icke att ingen manifestation av sanningen någonsin visat sådan ståndaktighet, sådan iögonenfallande härlighet? Och likväl var denna episod i hans liv, vilken ju tog sin början på morgonen, av­slutad vid middagstid samma dag, medan dessa heliga ljus i arton år hjältemodigt utstått skurar av plågor som från alla håll öst ned över dem. Med vilken kärlek, vilken hängivenhet, vilken fröjd och helig hän­ryckning de offrade sina liv på den Allhärliges väg! Om denna sanning vittnar alla. Och likväl, hur kan de förringa denna uppenbarelse? Har någon tidsålder bevittnat sådana ödesdigra händelser? Om dessa följe­slagare icke vore de sanna gudssökarna, vilka andra skulle kunna benämnas så? Har dessa följeslagare sökt makt eller ära? Har de någonsin trängtat efter rike­dom? Har de hyst någon annan åstundan än Guds välbehag? Om dessa följeslagare, med alla sina förunderliga vittnesbörd och underbara gärningar, vore falska, vem är då värdig att göra anspråk på sanningen? Jag svär vid Gud! Deras gärningar är i sig ett tillräckligt vittnesbörd och ett ovedersägligt bevis för jordens alla folk, övervägde människorna i sina hjärtan blott den gudomliga uppenbarelsens myste­ri­er. ”Och de som handlar orätt skall snart få veta vilket öde som väntar dem!” [173]

252 Dessutom är sanningens och falskhetens tecken angivet och fastställt i boken. Med denna gudomligt utsedda prövosten måste alla människors krav och anspråk ovillkorligen prövas, så att den sannfärdige må bli känd och särskiljas från bedraga­ren. Denna prövosten är inget annat än denna vers: ”Önska er döden, om ni är sanningens männi­skor!” [174] Betrakta dessa obestridligt uppriktiga martyrer, vars sannfärdighet bokens uttryckliga text omvittnar och vilka alla, som du bevittnat, har offrat sitt liv, sina ägodelar, sina hustrur, sina barn, sitt allt och uppstigit till paradisets högsta boningar. Är det rätt att förkasta dessa avskilda och upphöjda varelsers vittnesbörd om sanningen i denna ena­stå­ende och ärofulla uppen­barelse och att såsom godtagbara betrakta de för­dömanden som uttalats mot detta glänsande Ljus av detta trolösa folk, som, för guldets skull, övergivit sin tro och som, för ledar­skapets skull, förnekat Honom som är mänsklig­hetens främste Ledare? Detta, trots att deras karaktär nu är avslöjad inför alla människor, som har insett att dessa är de som på inga villkor ämnar lämna ifrån sig ens det ringaste grand av sin världsliga auktoritet för Guds heliga tros skull, än mycket mindre sitt liv, sina ägodelar och liknande.

253 Se hur den gudomliga Prövostenen i enlig­het med bokens uttryckliga text har avskilt och sär­skiljt de sanna från de falska. Detta oaktat glömmer de fortfarande denna sanning, och i likgiltighetens sömn jagar de efter världens fåfängligheter och är upptagna av tankar på fåfängt och jordiskt ledar­skap.

254 ”O människoson! Mången dag har gått dig förbi medan du sysselsatt dig med dina fantasier och fåfänga inbillningar. Hur länge skall du slumra på din bädd? Lyft upp ditt huvud ur din slummer, ty Solen har stigit till zenit; måhända må den lysa över dig med skönhetens ljus.” [175]

255 Låt det dock bli känt att ingen av dessa lärde och teologer, som Vi hänvisat till, var iklädd ledar­skapets rang och värdighet. Ty välkända och inflyt­elserika religionsledare, vilka besitter auktori­tetens säten och utövar ledarskapets funktioner, kan på intet vis hysa tro och lydnad till sanningens Uppenbarare, förutom vemhelst som din Herre önskar. Utom för ett fåtal, har något sådant aldrig inträffat. ”Och få av Mina tjänare tillhör de tack­samma.” [176] Alldeles som icke en enda bland de namn­kunniga teologerna, som hållit folket i auktoritetens grepp i denna religions­ordning, har antagit Tron. Nej, de har motarbetat den med sådan fientlighet och beslut­sam­het, att inget öra hört och inget öga sett något liknande.

256 Báb, Herren, den mest upphöjde – må allas liv utgöra ett offer till Honom – har för teologerna i varje stad uppenbarat en särskild epistel, i vilken Han utförligt visat karaktären hos vars och ens för­nekelse och förkastelsedom. ”Så tag er nogsamt i akt, ni män med insikt.” [177] Genom sina hänvis­ningar till deras motstånd avsåg Han att undanröja de invändningar, som Bayáns folk skulle kunna resa den dag då ”Mustagháth[178] manifesteras, den senare uppståndel­sens dag, och därvid hävda att, medan ett antal teologer under Bayans religionsepok anammat tron, ingen av dem under denna senare uppenbarelse har erkänt Hans anspråk. Hans syfte var att varna människorna, så att de icke, Gud förbjude, skulle klamra sig fast vid sådana dåraktiga tankar och beröva sig själva den gudomliga Skönheten. Ja, de teologer, som Vi refererat till, var i de flesta fall icke namn­kunniga, och genom Guds nåd blev de alla renade från jordisk fåfänga och fria från ledarskapets grannlåt. ”Sådan är Guds gåva; till den Han önskar skänker Han den.”

257 Ett annat bevis och tecken på sanningen i denna uppenbarelse, som bland alla övriga bevis lyser såsom solen, är den ståndaktighet, med vilken den eviga Skönheten kungör Guds tro. Fastän Han var en yngling och fastän den sak Han uppenbarade stod i strid med önskningarna hos jordens alla folk, såväl hög som låg, rik som fattig, upphöjd som förnedrad, kung som undersåte, stod Han likväl upp och kungjorde den orubbligt. Alla har känt till och hört detta. Han fruktade ingen, Han var obekymrad om följderna. Skulle något sådant kunna bli mani­festerat utom genom kraften i en gudomlig uppen­barelse och styrkan i Guds oövervinnerliga vilja? Vid Guds rättfärdighet! Skulle någon härbärgera en så stor uppenbarelse i sitt hjärta, så skulle blotta tanken på ett sådant till­kännagivande förvirra honom! Skulle alla männi­skors hjärtan trängas ihop i hans hjärta, så skulle han likväl tveka att inlåta sig på ett så vådligt företag. Han skulle endast kunna åstadkomma detta med Guds tillåtelse, endast om hans hjärtas kanal anslöts till den gudomliga nådens Källa och hans själ var förvissad om den Allsmäktiges osvikliga stöd. Vad, undrar Vi, tillskriver de en så stor djärvhet? An­klagar de Honom för dårskap, såsom de anklagade de forna Profeterna? Eller vidhåller de att Hans motiv ej var något annat än ledarskap och för­värvandet av jordiska rikedomar?

258 Herre Gud! I sin bok, som Han kallat ”Qayyúmu’l-Asmá” – den främsta, den största och mäktigaste av alla böcker – förutsade Han sitt eget martyrium. I den återfinns detta stycke: ”O Du, Guds Kvarleva! Jag har offrat mig helt för Dig, jag har tagit emot förbannelser för Din skull och icke trängtat efter någonting annat än martyrium på Din kärleks väg. Tillräckligt vittne för mig är Gud, den Upp­höjde, Beskyddaren, dagarnas Uråldrige!”

259 Likaledes, i sin tolkning av bokstaven ”Há” åstundade Han martyriet och yttrade: ”Jag tyckte Mig höra en stämma kalla i Mitt innersta väsen: ’Offra då det du älskar mest på Guds väg, alldeles som Husayn, frid vare med honom, har offrat sitt liv för Min skull.’ Och om jag icke var uppmärksam på detta ound­vik­liga mysterium – vid Honom, som håller mitt liv i Sina händer – om så alla jordens konungar förenade sig, vore de ur stånd att ta ifrån mig en enda bokstav, hur mycket mindre då dessa tjänare, dessa som ej är värda någon uppmärksamhet och vilka sannerligen hör till de utstötta … På det att alla må känna till graden av mitt tålamod, min underkastelse och själv­uppoffring på Guds väg.”

260 Kunde Uppenbararen av ett sådant yttrande anses vandra någon annan väg än Guds väg och ha trängtat efter någonting annat än Hans välbehag? I just denna vers ligger en fläkt av avskiljande fördold, en fläkt, som, om den till fullo spreds över världen, skulle få alla varelser att försaka sina liv och offra sina själar. Reflektera över detta släktleds avskyvärda upp­trädande och bevittna deras häp­nadsväckande otack­samhet. Märk hur de slutit sina ögon för all denna härlighet och föraktligt traktar efter de stinkande kadaver, från vars bukar ropen från de trognas slukade kroppar stiger. Och likväl, vilka otillständiga smädelser har de icke utslungat mot dessa helighetens Daggryningar? Sålunda förtäljer Vi för dig vad som vållats av förnekarna, de, som på uppståndelsens dag har vänt bort sina ansikten från den gudomliga Närvaron och som Gud har plågat med deras egen förnekelses eld och för vilka Han i den kommande världen berett en tuktan som skall sluka både deras kroppar och själar. Ty dessa har sagt: ”Gud är makt­lös och Hans barmhärtighets hand är fjättrad.”

261 Orubblighet i tron är ett säkert vittnesbörd och ett ärofullt bevis på sanningen. Alldeles som ”Profeternas insegel” sagt: ”Två verser har gjort mig gammal.” Båda dessa verser visar på ståndaktighet i Guds sak. Alldeles som Han säger: ”Var orubblig, såsom du blivit befalld!” [179]

262 Och betrakta nu hur denne Guds Ridváns Sadrih i blomman av sin ungdom stått upp för att förkunna Guds sak. Se vilken orubblighet denna Guds Skönhet uppenbarat! Hela världen reste sig för att hindra Honom, likväl misslyckades den full­ständigt. Ju svårare förföljelse de utsatte denne väl­signelsens Sadrih för, desto mer ökade Hans glöd och desto klarare brann Hans kärleks låga. Allt detta är uppenbart och ingen ifrågasätter dess sanning. Slut­ligen gav Han upp sin ande och flög till rikena där­ovan.

263 Och bland bevisen på sanningen i det Han manifesterade fanns den upphöjdhet, den överjordiska kraft och överhöghet som Han, varandets Uppen­barare och den Tillbeddes Manifestation, ensam och utan bistånd, har uppenbarat i hela världen. Knappt hade denna eviga Skönhet uppenbarat sig i Shiraz år sextio och slitit sönder fördoldhetens slöja, förrän upphöjdhetens, maktens, herraväldets och kraftens tecken, som utgår från detta väsendenas Väsen och havens Hav, var uppenbara i alla länder. Detta till den grad att från varje stad visade sig denna gudom­liga Ljuskällas tecken, bevis, kännetecken och vittnes­börd. Hur många var icke de rena och kärleks­fulla hjärtan, som trofast återspeglade ljuset från denna eviga Sol, och så mångfaldiga de utflöden av kunskap från denna gudomliga visdoms Ocean, som omslöt alla varelser! I varenda stad reste sig alla teologer och ämbetsmän för att hindra och kuva dem och rustade sig med illvilja, avund och tyranni för att underkuva dem. Hur stort var icke det antal heliga själar, dessa rättvisans väsen, som, anklagade för tyranni, avrätta­des! Och hur många renhetens förkropps­liganden, som icke fram­visade annat än sann kunskap och fläckfria gärningar, led en kvalfull död! Trots allt detta viskade var och en av dessa heliga själar, fram till sitt sista ögonblick, Guds namn och svävade i ödmjukhetens och under­kastelsens rike. Sådan var den kraft och det omdanande inflytande Han utövade över dem, att de upphörde att hysa någon annan åstundan än Hans vilja och vigde sina själar till åminnelsen av Honom.

264 Begrunda: Vem i denna värld är i stånd att manifestera en sådan överjordisk makt, ett sådant genomgripande inflytande? Alla dessa fläckfria hjär­tan och helgade själar har i fullkomlig under­kastelse hörsammat Hans påbuds kallelse. Istället för att beklaga sig hembar de tack till Gud och mitt under sin våndas mörker framvisade de icke något annat än strålande underkastelse under Hans vilja. Det är uppenbart hur obarmhärtigt hatet var och vilken bit­ter illvilja och fientlighet alla jordens folk hyste gent­emot dessa följeslagare. Den förföljelse och smärta de tillfogade dessa heliga och andliga varel­ser ansågs av dem själva som medel till frälsning, välgång och evig framgång. Har världen sedan Adams dagar bevittnat sådant tumult, sådant våld­samt uppror? Trots all den tortyr de genomled och den mångfald plågor de utstod, blev de före­mål för allmän smälek och för­bannelse. Det synes mig som tåla­modet uppenbarades blott på grund av deras tapper­het och att själva trofastheten föddes blott genom deras handlingar.

265 Överväg i ditt hjärta dessa ödesdigra händel­ser, så att du må uppfatta storheten i denna uppen­barelse och förnimma dess överväldigande härlighet. Då skall trons ande, genom den Barm­härtiges nåd, inandas i ditt väsen och du skall bli insatt och förbli på visshetens säte. Den ende Guden är Mitt vittne! Om du begrundade en stund skulle du inse att, frånsett alla dessa fastslagna sanningar och ovan­nämnda bevis, det förnekande, fördömande och för­bannande som jordens folk uttalat, i sig självt är det mäktigaste beviset och säkraste vittnesbördet om san­ningen hos dessa hjältar på underkastelsens och av­skiljandets mark. Närhelst du mediterar över de kits­liga anmärkningar, som uttalats av hela folket, vare sig de är teologer, lärde eller okunniga, ju fastare och orubb­ligare kom­mer du att bli i tron. Ty vad som än skett har profeterats av Dem, som är den gudomliga kun­skapens Gruvor och Mottagare av Guds eviga lag.

266 Även om Vi icke avsåg att omnämna tradi­tionerna från en svunnen tid, kommer Vi likväl, på grund av Vår kärlek till dig, att citera några få stycken som är tillämpliga i Vårt resonemang. Vi känner dock ej att de är nödvändiga, eftersom det Vi redan nämnt räcker till för världen och allt som däri finns. Faktum är att alla de heliga skrifterna och deras mysterier har förtätats i denna korta fram­ställning. Detta till den grad att om någon i sitt hjärta skulle begrunda det en stund, skulle han, utifrån allt som sagts, upptäcka Guds ords mysterier och uppfatta innebörden i vadhelst som blivit manifesterat av denne fulländade Konung. Eftersom människor skiljer sig åt be­träff­ande sin förståelse och ställning, kommer Vi sålunda att om­nämna några få traditioner, så att dessa må skänka ståndaktighet till den vacklande själen och ro till det bekymrade sinnet. Därigenom kommer Guds vittnes­börd till människorna, hög som låg, att vara full­ständigt och fullkomligt.

267 Bland dem finns traditionen ”Och när Sanningens baner är manifesterat, förbannas det av människorna i både öst och väst”. Försakelsens vin måste ovillkorligen drickas ymnigt, avskiljandets höga höjder måste ovillkorligen nås och den medi­tation som åsyftas i orden ”En timmes reflektion är att föredra framför sjuttio år av from tillbedjan”, måste ovillkorligen iakttagas, så att hemligheten med männi­skornas usla uppträdande må avslöjas, dessa männi­skor, som, trots den kärlek och trängtan efter sanning de föreger, likväl förbannar Sanningens efterföljare, när Han väl blivit manifesterad. Denna sanning bär ovannämnda tradition vittnesbörd om. Det är uppen­bart att anledningen till ett sådant uppträdande icke är något annat än upphävandet av de regler, vanor, sedvänjor och ritualer, som de varit under­kastade. Däremot, om den Barmhärtiges Skönhet skulle foga sig efter just de regler och vanor, som är gängse bland människorna, och om Han skulle godkänna efter­levnaden av dem, skulle sådan strid och osämja icke alls bli manifesterad i världen. Denna upphöjda tradition intygas och bekräftas av dessa ord som Han uppenbarat: ”Den dag då sammankallaren skall kalla samman till ett bistert värv.” [180]

268 Den himmelske Häroldens gudomliga kall­else bortom härlighetens slöja, en kallelse, som upp­manar mänskligheten att fullständigt försaka allt de håller fast vid, står i strid med deras begär och detta är orsaken till de bittra prövningar och våldsamma upp­ror som inträffat. Betrakta folkets beteende! De igno­rerar dessa välgrundade tradi­tioner som alla har upp­fyllts, klamrar sig fast vid dem som är av tvivel­aktig giltighet och frågar varför dessa icke blivit upp­fyllda. Och likväl har de ting, som för dem var obegripliga, blivit mani­festera­de. Tecknen och känne­tecknen på sanningen lyser alldeles som middagssolen och likväl strövar männi­skorna förvirrade omkring utan mål i okunnig­hetens och dårskapens öken. Trots Koranens alla verser och de erkända traditionerna, som alla visar på en ny religion, en ny lag och en ny uppenbarelse, väntar detta släktled fortfarande i hopp om att få skåda den Utlovade, som skulle vidmakt­hålla lagen i Muhammads religionsordning. Judarna och de kristna vidmakthåller likaledes samma påstående.

269 Bland de yttranden, som förebådar en ny lag och en ny uppenbarelse, finns raderna i ”Nudbihs bön”: ”Var är Han, som är bevarad för att förnya föreskrifterna och lagarna? Var är Han, som har auktoriteten att omforma tron och dess efterföljare?” Han har likaledes uppenbarat i Zíyárat [181]: ”Frid över den förnyade sanningen.” Abú-‘Abdi’lláh, som till­frågades om Mihdís karaktär, svarade och sade: ”Han skall utföra det som Muhammad, Guds Bud­bärare, har utfört och skall rasera allt som varit före Honom, alldeles som Guds Budbärare raserat levnads­sättet för dem som föregick Honom.”

270 Se hur de, oaktat dessa och liknande tradi­tioner, fåfängt hävdar att de lagar som förut uppen­barats på intet vis får förändras. Och likväl, är icke ändamålet med varje uppenbarelse att få till stånd en omdaning av mänsklighetens hela karaktär, en om­daning som skall manifestera sig både till det yttre och till det inre, som skall påverka såväl dess inre liv som dess yttre betingelser? Ty om mänsklighetens karak­tär icke förändrades skulle Guds universella Mani­festationer framstå som meningslösa. I ”‘Aválim”, en auktoritativ och välkänd bok, är det upptecknat: ”En yngling från Baní-Háshim skall bli manifesterad och Han skall uppenbara en ny bok och kungöra en ny lag.” Därefter följer dessa ord: ”Teo­logerna kommer att utgöra huvuddelen av Hans fiender.” På ett annat ställe berättas om Sádiq, Mu­hammads son, att han sade följande: ”Det skall fram­träda en yngling från Baní-Háshim, som skall uppfordra folket att svära Honom trohet. Hans bok kommer att vara en ny bok, till vilken Han skall mana folket att lova sin tro. Bister är Hans uppenbarelse till araben. Om ni hör talas om Honom, skynda då till Honom.” Så väl de följt den vägledning som givits av trons imamer och visshetens lampor! Fastän det tydligt har framlagts: ”Om ni skulle höra, att en Yngling från Baní-Háshim har framträtt och kallar människorna till en ny och gudomlig bok och till nya och gudomliga lagar, skynda då till Honom”, har de alla likväl förklarat denne tillvarons Herre vara en förnekare och kungjort att Han var en kättare. De skyndade icke till detta háshimitiska Ljus, denna gudomliga Manifestation, annat än med dragna svärd och hjärtan fyllda av illvilja. För övrigt, märk hur uttryckligt teologernas fientlighet har omnämnts i böckerna. Oaktat alla dessa uppenbara och betydelse­fulla traditioner, alla dessa omisskännliga och obestridliga anspelningar, har människorna förkastat kunskapens och det heliga yttrandets obefläckade Väsen och vänt sig till upp­rorets och villfarelsens talesmän. Trots dessa upp­tecknade traditioner och uppenbarade yttranden, yttrar de endast det som drivs fram av deras själviska begär. Och skulle sanningens Väsen uppenbara det, som står i strid med deras böjelser och begär, kommer de omedelbart att förklara Honom vara en förnekare och invända: ”Detta står i strid med det som sagts av trons imamer och de glänsande ljusen. Inget sådant har stadgats av vår okränkbara lag.” Likväl har i denna dag sådana värdelösa utsagor gjorts, och görs fortfarande, av dessa stackars dödliga.

271 Och betrakta nu denna andra tradition och märk hur allt detta har blivit förutsagt. I ”Arba‘in” är det upptecknat: ”Från Baní-Háshim skall en yngling träda fram och Han skall uppenbara nya lagar. Han skall kalla folket till sig, men ingen kom­mer att uppmärksamma Hans kallelse. Teolog­erna kommer att utgöra huvuddelen av Hans fiender. Hans bud kommer de ej att lyda, utan de kommer att invända: ’Detta står i strid med det som överlämnats till oss av trons imamer.’” I denna dag upprepar alla precis samma ord, fullständigt omedvetna om att Han är insatt på tronen ”Han gör vadhelst Han önskar” och residerar på sätet ”Han föreskriver vad­helst Han behagar”.

272 Ingen förståelse kan fatta Hans uppenbarelses natur, ej heller kan någon kunskap begripa Hans tros fulla mått. Alla yttranden är beroende av Hans bifall och alla ting är i behov av Hans sak. Alla, utom Honom, är skapade av Hans påbud och rör sig och finns till genom Hans lag. Han är Uppenbararen av de gudomliga mysterierna och Uttolkaren av den dolda och uråldriga visdomen. Sålunda är det återgivet i ”Biháru’l-Anvár”, ”‘Aválim” och ”Yanbú‘” om Sádiq, Muhammads son, att han yttrade dessa ord: ”Kun­skap är tjugosju bokstäver. Allt, som Profeterna uppenbarat därav, är två bokstäver. Ingen människa har hittills känt till fler bokstäver än dessa två. Men när Qá’im träder fram, skall Han låta de återstående tjugofem bokstäverna bli manifesterade.” Betänk: Han har klargjort att kunskap består av tjugosju bok­stäver och betraktat alla Profeterna, alltifrån Adam till ”Inseglet”, som Uttolkare av endast två av dess bok­stäver och att de blivit nedsända med dessa två bokstäver. Han säger också att Qá’im kommer att uppenbara alla de återstående tjugofem bokstäverna. Se, utifrån detta yttrande, hur stor och upphöjd Hans ställning är! Hans rang överträffar alla Profeternas och Hans uppenbarelse övergår fattningsförmågan och förståelsen hos alla Deras utvalda. En uppen­barelse, vilken Guds Profeter, Hans helgon och utvalda antingen icke blivit underrättade om eller vilken de, i enlighet med Guds outgrundliga påbud, icke avslöjat – en sådan uppenbarelse har dessa lågsinnade och lastbara människor sökt mäta med sina egna bristfälliga sinnen, sin egen bristfälliga lärdom och förståelse. Skulle den icke överensstämma med deras normer, förkastar de den genast. ”Tror du att de flesta av dem hör eller förstår? De är precis som de oskäliga djuren, nej, de förirrar sig än mer från vägen!” [182]

273 Hur, undrar Vi, förklarar de den tidigare nämnda traditionen, en tradition som i omiss­känn­liga ordalag förebådar uppenbarandet av outgrund­liga ting och att nya underbara tilldragelser inträffar på Hans dag? Sådana förunderliga händelser fram­manar så stora stridigheter bland folket, att alla teologerna och de lärde dömer Honom och Hans följeslagare till döden och alla jordens folk reser sig för att motsätta sig Honom. Alldeles som det upptecknats i ”Káfí”, i Jábirs tradition, i ”Fátimihs skrift” angående Qá’ims karaktär: ”Han skall manifestera Mose fullkomlighet, Jesu glans och Jobs tålamod. Hans utvalda skall förnedras på Hans dag. Deras huvuden skall erbjudas som gåvor, alldeles som förut turkarnas och dala­miternas huvuden. De skall dräpas och brännas. Fruktan skall gripa dem, förfäran och bestört­ning skall injaga skräck i deras hjärtan. Jorden skall färgas av deras blod. Deras kvinnor skall sörja och jämra sig. Dessa är i sanning mina vänner!” Betänk, icke en enda bokstav i denna tradition återstår att fullborda. På de flesta platser har deras välsignade blod blivit utgjutet; i varje stad har de tillfångatagits, de har blivit uppvisade överallt i provinserna och somliga har blivit brända med eld. Och likväl har ingen stannat upp för att begrunda att om den ut­lovade Qá’im skulle uppenbara en föregående reli­gions­ordnings lagar och förordningar, varför skulle då sådana traditioner ha blivit upptecknade och varför skulle missämja och stridigheter uppstå i sådan grad, att människorna skulle betrakta dräpandet av dessa följeslagare som en förpliktelse, som ålagts dem, och anse förföljandet av dessa heliga själar vara ett medel att vinna den största gunst?

274 För övrigt, märk hur allt som skett och alla gärningar som begåtts har omnämnts i forna tradi­tioner. Alldeles som det är upptecknat i ”Rawdiy-i-Káfí” angående ”Zawrá’”. I ”Rawdiy-i-Káfí” berättas det av Mu‘ávíyih, Vahhábs son, att Abú-‘Abdi’lláh har sagt: ”’Känner du till Zawrá’?’ Jag sade: ’Må mitt liv vara ett offer till dig! Man säger att det är Bagdad.’ ’Nej’, svarade han. Och tillade sedan: ’Har du gått in i staden Rayy’ [183], på vilket jag svarade: ’Ja, jag har gått in där.’ Varpå han frågade: ’Besökte du kreaturs­marknaden?’ ’Ja’, svarade jag. Han sade: ’Har du sett det svarta berget på höger sida om vägen? Detta är Zawrá’. Där skall åttio män, bland vissas barn, dräpas, vilka alla är värda att kallas kalifer.’ ’Vilka kommer att dräpa dem?’ frågade jag. Han svarade: ’Persiens barn!’”

275 Sådan är betingelsen och ödet för Hans följeslagare, vilket förutsagts i gången tid. Och märk nu hur, enligt denna tradition, Zawrá’ icke är något annat än Rayys land. På den platsen har Hans följe­slagare avrättats under stort lidande och alla dessa heliga varelser har lidit martyrdöden i händerna på perserna, såsom det är upptecknat i traditionen. Detta har du hört och det intygas av alla. Varför stannar då icke dessa jordbundna, masklika människor upp för att meditera över dessa traditioner, vilka samtliga är lika uppenbara som solen i sin middagsglans? Av vilken orsak vägrar de att anamma Sanningen och låter vissa traditioner, vilkas betydelse de misslyckats att fatta, hindra dem från att erkänna Guds Uppen­barelse och Hans Skönhet och förmå dem att dväljas i den helvetiska avgrunden? Sådant skall icke tillskrivas någonting annat än trolösheten hos den tidens teo­loger och lärde. Om dessa har Sádiq, Muhammads son, sagt: ”Den tidens lärde kommer att vara de mest ondskefulla bland teologerna under himlens skugga. Från dem har ont utgått och till dem skall det återvända.”

276 Vi bönfaller Bayáns lärde att icke slå in på sådana vägar och att icke under Mustagháths tid tillfoga Honom, som är det gudomliga Väsendet, det himmelska Ljuset, den absoluta Evigheten, Be­gynnel­sen och Änden av den Osynliges Manifestationer, det som gjorts på denna dag. Vi ber dem att icke förlita sig på sitt intellekt, sin fattningsförmåga och lärdom, ej heller tvista med den himmelska och gränslösa kunskapens Uppenbarare. Och likväl, oaktat alla dessa förmaningar förnimmer Vi att en enögd man, som själv är folkets ledare, reser sig med den djupaste illvilja gentemot Oss. Vi vet på förhand att i alla städer kommer människor att stå upp för att för­trycka den välsignade Skönheten, att de, som är följe­slagare till tillvarons Herre och alla människors ytter­sta Åstundan, kommer att fly ur förtryckarens åsyn och söka tillflykt undan honom i öknen, medan andra kommer att underkasta sig och med fullkomlig avskildhet offra sina liv på Hans väg. Det synes Mig som Vi kan urskilja att en person, känd för sådan gudsfruktan och fromhet att människor ser det som sin plikt att lyda honom och vars påbud de betraktar det vara nödvändigt att underkasta sig, kommer att resa sig för att angripa själva roten på det gudomliga Trädet och bemöda sig att till det yttersta av sin förmåga stå emot och bekämpa Honom. Sådant är människornas sätt!

277 Vi hoppas sannerligen att Bayáns folk skall bli upplyst, skall sväva i andens rike och förbli där, skall urskilja sanningen och med insiktens öga igen­känna den hycklande falskheten. I dessa dagar sprids emellertid sådana avundsjukans odörer, att – Jag svär vid Fostraren av alla varelser, synliga som osynliga – från begynnelsen av världens grundande, fastän den icke har någon begynnelse –­ intill denna dag har sådan illvilja, sådant avund och hat på intet sätt visat sig eller kommer någonsin att bevittnas i framtiden. Ty ett antal personer, som aldrig inandats rättvisans väldoft, har höjt upp­viglingens fana och ingått förbund mot Oss. På alla håll bevittnar Vi hotet från deras spjut och i alla riktningar igenkänner Vi skaften på deras pilar. Så sker, trots att Vi aldrig yvdes över något, ej heller sökte Vi företräde framför någon annan själ. För var och en har Vi varit en ytterst godhjärtad följe­slagare, en ytterst fördragsam och tillgiven vän. I sällskap med de fattiga har Vi sökt gemenskap och bland de högt uppsatta och lärde har Vi varit ödmjuka och undergivna. Jag svär vid Gud, den ende sanne guden! Oavsett hur smärtsamma de sorger och lidanden, som fiendens hand och bokens folk tillfogat Oss än har varit, förbleknar de alla likväl till fullständig intighet i jämförelse med det som drabbat oss i händerna på dem, som ger sig ut för att vara Våra vänner.

278 Vad mer skall Vi säga? Universum skulle, om det skådade med rättvisans öga, vara ur stånd att bära tyngden av detta yttrande! När Vi under den första tiden efter Vår ankomst till detta land urskilde tecknen på nära förestående tilldragelser, beslöt Vi att dra Oss tillbaka innan de ägde rum. Vi begav Oss till öknen och där, avskilda och ensamma, levde Vi i två år ett liv i fullständig ensamhet. Från Våra ögon strömmade våndans tårar och i Vårt blödande hjärta svallade en ocean av kvalfull smärta. Mången kväll hade Vi ingen mat att nära Oss med och mången dag fann Vår kropp ingen vila. Vid Honom som har Mitt liv i Sina händer! Trots dessa skurar av plågor och oupphörliga hemsökelser var Vår själ försjunken i lycksalig glädje och hela Vår varelse vittnade om outsäglig lycka. Ty i Vår ensamhet var Vi ej medvetna om någon själs skada eller gagn, hälsa eller sjukdom. Ensamma umgicks Vi med Vår ande, glömska av världen och allt som däri finns. Vi visste emellertid icke att den gudomliga förutbestämmelsens nät sträcker sig utöver de mest vidsträckta av världsliga föreställningar och att Hans påbuds pil når längre än de djärvaste mänskliga planer. Ingen kan undfly de snaror Han sätter ut och ingen själ kan finna befrielse, annat än genom under­kastelse under Hans vilja. Vid Guds rättfärdighet! Vårt tillbakadragande tänkte sig ingen återvändo och Vårt avskiljande hyste icke någon förhoppning om återförening. Det enda syftet med Vårt tillbaka­dragande var att undvika att bli föremål för osämja bland de trofasta, en källa till oro för Våra följe­slagare, orsaken till skada för någon själ eller an­led­ningen till sorg för något hjärta. Utöver detta hyste Vi icke någon annan avsikt och bortsett från detta hade Vi inget mål i sikte. Och likväl intrigerade var och en utifrån sitt eget begär och jagade efter sin egen fåfänga föreställning, till den stund då kallelsen kom från den mystiska Källan och bjöd Oss att återvända dit var­ifrån Vi kom. I det att Vi gav upp Vår vilja inför Hans vilja, underkastade Vi Oss Hans befall­ning.

279 Vilken penna kan återge det Vi såg vid Vår återkomst! Två år har förflutit under vilka Våra fiender oupphörligt och ihärdigt stämplat för att till­intet­göra Oss, vilket alla omvittnar. Icke desto mindre har ingen bland de trofasta stått upp för att skänka Oss något bistånd, ej heller kände sig någon benägen att komma till Vår räddning. Nej, istället för att bistå Oss, har de genom sina ord och gär­ningar låtit skurar av ständiga sorger regna över Vår själ! Mitt ibland dem står Vi, beredda att våga livet, helt undergivna Hans vilja, så att, genom Guds kärleksfulla godhet och Hans nåd, denna uppenbarade och uppenbara Bokstav måhända må ge sitt liv som ett offer på den främsta Punktens, det mest upphöjda Ordets, väg. Vid Honom, på vars befallning Anden talat, vore det ej för Vår själs trängtan, skulle Vi icke för ett ögonblick dröjt Oss kvar i denna stad. ”Gud är till­räckligt vittne för oss.” Vi avslutar Vårt resonemang med orden: ”Det finns ingen kraft eller styrka utom i Gud allena.” ”Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända.”

280 De som har förstående hjärtan, de som druckit ymnigt av kärlekens vin och som icke ett ögonblick tillfredsställt sina själviska begär, skall skåda de kännetecken, vittnesbörd och bevis, som, glänsande som solen i sin härlighet vid middagstid, intygar sanningen i denna underbara uppenbarelse, denna överjordiska och gudomliga tro. Begrunda hur folket har förkastat Guds Skön­het och klamrat sig fast vid sina lystna begär. Trots alla dessa fulländade verser, dessa omisskännliga anspelningar, som uppen­barats i ”den tyngst vägande uppenbarelsen”, Guds betrodde bland människorna, och trots dessa tydliga traditioner, var och en mer uppenbar än det mest uttryckliga yttrande, har människorna ignorerat och tillbaka­visat sanningen i dem och hållit fast vid bok­staven i vissa traditioner, vilka de enligt sin förståelse funnit vara oförenliga med sina förväntningar och vars innebörd de misslyckats att fatta. De har sålunda skingrat varje hopp och berövat sig själva den All­härliges rena vin och den odödliga Skönhetens klara och oförgängliga vatten.

281 Betänk att till och med det år, då ljusets Kärna skall ha blivit manifesterad, uttryckligen har upp­tecknats i traditionerna och likväl förblir de obekym­rade, ej heller upphör de för ett enda ögon­blick att jaga efter sina själviska begär. Enligt tradi­tion­en tillfrågades Sádiq av Mufaddal: ”Hur förhåller det sig med tecknet på Hans uppenbarelse, o min mästare?” Denne svarade: ”År sextio skall Hans sak bli manifesterad och skall Hans namn bli kungjort.”

282 Så märkligt! Trots dessa uttryckliga och uppenbara hänvisningar har dessa människor skytt sanningen. Exempelvis har de sorger, den fången­skap och de svårigheter man utsatt den gudomliga dygdens Väsen för, omnämnts i äldre traditioner. I ”Bihár” är det upptecknat: ”I vår Qá’im skall det finnas fyra tecken från fyra Profeter: Moses, Jesus, Josef och Mu­ham­mad. Tecknet från Moses är fruktan och för­väntan, från Jesus det som sades om Honom, från Josef fångenskap och förställning, från Mu­hammad uppen­barandet av en bok lik Koranen.” Trots en så av­görande tradition, som på ett så omisskännligt språk förebådat denna dags händelser, har ingen stått att finna, som uppmärksammat dess förutsägelse, och det synes mig att ingen kommer att göra det i fram­tiden, utom den som din Herre önskar. ”Gud skall i sanning förmå den Han vill att lyssna, men Vi skall icke förmå dem, som är i sina gravar, att lyssna.”

283 Det är uppenbart för dig att himlens Fåglar och evighetens Duvor talar ett tvåfaldigt språk. Det ena språket, det yttre språket, saknar anspelningar, är öppet och obeslöjat, så att det må tjäna som en väg­ledande lampa och en fyrbåk, varigenom vand­rare må uppnå helighetens höjder och sökare må träda in i den eviga återföreningens rike. Sådana är de obeslöjade tradi­tion­er och de uppenbara verser som redan om­nämnts. Det andra språket är beslöjat och fördolt, så att vadhelst som ligger dolt i de illasinnades hjärtan må bli manifesterat och deras innersta väsen komma i dagen. Sålunda har Sádiq, Muhammads son, talat: ”Gud skall sannerligen pröva dem och sålla dem.” Detta är den gudomliga måttstocken, detta är Guds Prövosten, varmed Han prövar Sina tjänare. Ingen uppfattar innebörden i dessa yttran­den utom de, vars hjärtan är förvissade, vars själar har vunnit Guds ynnest och vars sinnen är avskilda från allt utom Honom. I sådana yttranden är den bokstavliga tolk­ningen, sådan den vanligtvis förstås av folket, icke vad som avsetts. Sålunda är det upptecknat: ”Varje kunskap har sjuttio innebörder, av vilka blott en enda är känd bland folket. Och när Qá’im skall framträda, skall Han för människorna uppenbara alla de som återstår.” Han säger även: ”Vi yttrar ett enda ord och med det avser vi sjuttioen innebörder; var och en av dessa innebörder kan vi förklara.”

284 Detta nämner Vi endast så att folket icke må bli förfärat på grund av vissa traditioner och yttran­den, vilka ännu ej uppfyllts bokstavligt, så att de snarare må hänföra sin villrådighet till sin egen brist på förståelse och icke till att löftena i tradition­erna ej uppfyllts, eftersom den innebörd som trons imamer avsett ej är känd av detta folk, vilket tradi­tionerna själva bevisar. Folket får därför icke tillåta sådana yttranden att beröva sig de gudomliga gåvorna, utan borde snarare söka upplysning från dem som är deras erkända Uttolkare, så att de dolda mysterierna må redas ut och bli manifesterade för dem.

285 Vi förnimmer dock icke någon bland jordens folk, som, då han uppriktigt trängtar efter sanningen, söker vägledning från de gudomliga Mani­festa­tioner­na angående de svårfattliga ämnena i sin tro. Alla dväljs i glömskans land och alla är efterföljare till ondskans och upprorets folk. Gud skall sannerligen göra emot dem det, som de själva gör, och skall glömma dem, alldeles som de har ignorerat Hans närvaro på Hans dag. Sådant är Hans påbud för dem, som har förnekat Honom, och sådant skall det vara för dem, som förkastat Hans tecken.

286 Vi avslutar Vårt resonemang med Hans ord, upphöjd vare Han: ”Och vemhelst, som drar sig undan åminnelsen av den Nådefulle, vid honom skall Vi kedja en Satan och denne skall bli hans ständige följeslagare.” [184] ”Och den, som vänder sig bort från hågkomsten av Mig, hans liv skall förvisso bli ett liv i elände.” [185]

287 Så har det uppenbarats i gången tid, begrep ni det blott.

288 Uppenbarat av Bá och Há. [186]

289 Frid vare med honom, som vänder sitt öra till melodin från den Mystiska fågeln som kallar från Sadratu’l-Muntahá!

290 Förhärligad vare vår Herre, den Högste!



PERSONREGISTER OCH ORDFÖRKLARINGAR

‘Abdu’lláh : Profeten Muhammads fader. Han tillhörde Háshim­­släkten, en del av det arabiska folket, avkom­lingar till Ismael. (178)

‘Abdu’lláh-i-Ubayy : En framträdande motståndare till Muham­mad, kallad ”Hycklarnas furste”. (114)

Abraham : Israels stamfader. Hans levnad sätts till perioden 2100 f. Kr. – 2000 f. Kr. Han benämns av judar, kristna och muslimer som ”Guds vän”. (11, 67)

Abú-‘Abdi’lláh : En av den sjätte imamens söner. (269, 274)

Abú-‘Ámir : En munk som var en av Muhammads mot­ståndare. (114)

Abú-Jahl : ”Dåraktighetens fader”. Beteckning, given av muslimerna, på en oförsonlig fiende till Muhammad. (129)

Adam : Enligt kristen tradition den första människan, enligt muslimsk tradition den förste Profeten. (157, 161, 172, 272)

Ahmad : Se Shaykh Ahmad (-i-Ahsá’í)

‘Alí (-ibn-i-Abí-Talíb) : Se även Fátimih samt Imam. Dödad år 661 e. Kr. (127, 135, 175, 179)

Alif. Lám. Mím .: Dessa och andra lösryckta bok­stäver återfinns i inledningen till vissa suror i Koranen. (224)

Amalekiter : Nomadstam under gammaltestamentlig tid. Stammen fördrevs på ett tidigt stadium från Baby­lonien varefter folket spred sig över Arabien, Palestina, Syrien och ända till Egypten. Ett flertal faraoner är av amalekitisk ätt. (92)

Arba‘in : ”Fyrtio”. Bahá’u’lláh citerar en bok med denna titel, skriven av Mohaddeth Bahrayni. (271)

Aron : Mose broder. (59)

Athím : ”Syndare”. (209)

‘Aválim : En sammanställning av shiitiska traditioner. (270, 272)

 : Bokstav i det arabiska alfabetet, vars numeriska värde i abjadsystemet är 2. (288)

Báb : ”Port”. Báb var islams Qá’im och Mihdí (”den Ut­lovade”). Han var även ättling till Muhammad och Bahá’u’lláhs förelöpare. Báb föddes den 20 oktober 1819, tillkännagav sin ställning som Gudsmanifestation den 23 maj 1844 och martera­des den 9 juli 1850. (256)

Bagdad : ”Fridens boning”. Staden grundades av kalifen Mansur år 762 e. Kr. på platsen för en kristen by på floden Tigris västra strand. Bahá’u’lláh tillkännagav sin ställ­ning i Bagdad år 1863. (22, 274)

Bahá : ”Ljus”, ”Ära”, ”Härlighet”, ”Prakt”. Titeln finns nedskriven i Bábs persiska Bayán och hänvisar till Bahá’u’lláh. (85)

Bahá’u’lláh : Mírzá Husayn ‘Alí, Gudsmanifestation och bahá’í­-trons grundare. Bahá’u’lláh föddes den 12 november 1817 i Teheran och gick bort den 29 maj 1892 i Bahjí utanför Akká i Palestina. (Shoghi Effendis inledning)

Baní-Háshim : Släkt vars anfader var Háshim. Muhammad tillhörde denna släkt. Se vidare ‘Abdu’lláh. (270, 271)

Bathá : Mecka. (54)

Bayán : ”Förklaring”. Bábs viktigaste bok, skriven på persiska. Han skrev även en mindre omfattande Bayán på arabiska. Termen Bayán används även som samlings­begrepp för hela Bábs förkunnelse och religions­ordning. (1, 101, 219, 256, 276, 277)

Bayáns punkt : Báb. (170,171)

Betlehem : Jesu födelsestad. (70)

Bihár : Hänvisning till shiitisk tradition. (282)

Biháru’l-Anvár : En sammanställning från 1600-­talet av shiitiska traditioner. (272)

Enhetens bokstäver : Profeten Muhammads apostlar. (89)

Elixir : Ett tänkt ämne som alkemister eftersökt för att kun­na omvandla oädla metaller till guld. Ämnet kallas också ”de vises sten”. (164, 166, 167)

Farao : Titel på Egyptens konungar under antiken. (12, 16, 57, 68, 92)

Fátimih : Muhammads och Khadíjahs dotter. Hon gifte sig med ‘Alí, Muhammads kusin, och fick tre söner. En av sönerna dog som spädbarn och från de två andra, Hasan och Husayn, härstammar Profetens efter­kommande, vilka benämns ”siyyider”. (178, 273)

Fridens boning : Se Bagdad. (22, 188)

Fågel Fenix : En mytisk solitär fågel. Genom eget handlande för­tärs den av eld för att sedan återuppstå ur askan. Symboliserar ständig förnyelse. (65, 141)

Gabriel : Ärkeängeln, den högste av alla änglar, den Helige ande. Det är enligt traditionen hans plikt att skriva ned Guds föreskrifter. Genom Gabriel uppenbarades Koranen för Muhammad. (54, 92, 116, 123, 174)

Guds vän : Se Abraham. (11)

 : Bokstav i det arabiska alfabetet. Dess numeriska värde i abjadsystemet är 5. Bokstaven används ibland som symbol för Bahá’u’lláh. (259, 288)

Hájí Mírzá Karím Khán : Ursprungligen lärjunge till Siyyid Kázim, sedermera betraktad som bábítrons antikrist. Författare till ”Irshadu’l-‘Avám”, ”Vägledning för den okunnige”. (203)

Hamzih : ”Martyrernas prins”, hederstitel som gavs åt Muhammads farbror. (129)

Herodes : Herodes I (den store). Född av idumeisk ätt i Askalon 73 f. Kr. och uppfostrad som jude. Utsågs av den romerska senaten 40 f. Kr. till konung över Judeen. Lät återuppbygga templet i Jerusalem. Dog i Jerusalem 4 f. Kr. (69)

Hijáz : Ett område i sydvästra Arabien, omfattande städerna Medina och Mecka och många andra platser med anknytning till Muhammads historia. Betraktas som heligt land av muslimer. ”Språket i Hijáz” är arabiska. (18, 71)

Húd : En profet som sändes till stammen ‘Ád. Han var ätt­ling till Noa och omnämns i Koranen. (5, 9)

Huri : Vackert kvinnligt väsen i paradiset. (78)

Husayn : se: Imam.

Ibn-i-Súríyá : En lärd judisk rabbin på Mohammads tid. (92)

Imam : ”Ledare”, titel på de tolv ursprungliga utnämnda ledarna för shia-islam. Även högre präster inom shia-islam har tagit sig denna titel. (152, 161, 270, 271). Islam delades kort efter Muhammads död i två rikt­ningar. Sunni menar att samfundets ledare, kalifer, ut­ses genom folkligt val. Shia utgår från att Muhammad utnämnde sin svärson ‘Alí till rörelsens ledare och ledarna har rätt att utnämna i succession. ‘Alí är både den förste imamen och den fjärde kalifen. (Årtal anges e. Kr.)

1. ‘Alí ibn Abí-Talíb;. Profeten Muhammads kusin. Gifte sig sedermera med Muhammads dotter Fatimih, varvid han även blev Profetens svärson. Den förste av de tolv imamerna, 632-661. Fjärde kalifen för alla muslimer 656-661. Dödad med ett förgiftat svärd.

2. Hasan, äldste son till ‘Alí.

3. Husayn, andre son till ‘Alí och Fátimih; -680, dödad tillsammans med cirka 70 anhängare i Karbala. (135-140, 179)

4. ‘Alí, son till 3:e imamen; 680-712.

5. Muhammad, son till 4:e imamen; 712-734.

6. Ja‘far, benämnd as-Sádiq ”den sannfärdige”, son till 5:e imamen; 734-765. (86, 142, 270, 272, 275, 281, 283)

7. Músa’l-Kázim, son till 6:e imamen; 765-799, förgiftad.

8. ‘Alí ar-Ridá, ‘Alí Ibn Músar-Ridá; son till 7:e imamen; 799-818, förgiftad.

9. Muhammad, benämnd al-Jawád ”den fri­kost­ige” och at-Taqí ”den fromme”; son till 8:e imamen; 818-835, förgiftad.

10. ‘Alí den fjärde, benämnd an-Naqí ”den hög­väl­borne” och al-Hádí ”vägvisaren”; son till 9:e imamen; 835-868.

11. Hasan den andre, benämnd al-‘Askarí ”armén”; son till 10:e imamen; 868-873. Dör utan avkom­lingar.

12. Muhammad, uppges vara son till 11:e imamen. Anses ha försvunnit vid 5 års ålder och därefter ha kommunicerat via representanter under 65 år. Han skall i sinom tid återkomma under titlarna Qá’im respektive Mihdi.

Imám ‘Alí : Se ‘Alí.

‘Imrán : Förfader till Moses och Aron. (57)

Insegel : Se Profeternas insegel. (272)

Irak : En del av det turkiska imperiet vid tiden för uppen­barandet av denna bok (1862 e. Kr.). (18, 155)

Irshadu’l-‘Avám : Se Hájí Mírzá Karím Khán.

Jábir : Krönikör, samtida med profeten Muhammad. (273)

Ja‘far-i-Sádiq : Se Imam.

Jerusalem : Judendomens religiösa centralort. (54)

Jesus : Kristendomens grundare. (17, 19-21, 24, 69-70,88, 125-126, 141, 144-145, 159, 161, 172, 191, 236, 273, 282)

Job : Gammaltestamentlig profet, utsatt för svåra lidanden. (273)

Johannes Döparen : Jesu förelöpare. (70)

Josef : Jakobs son och enligt Koranen en profet. (236, 282)

Judeen : Södra delen av nuvarande Israel. (70)

Ka‘b-Ibn-i-Ashraf : Konspirerade med Muhammads ärke­fiende Abú Sufyán med syfte att döda Honom. (114)

Kaba : ”Kub”. Den kubiska byggnaden i centrum av moskén i Mecka, innehållande den svarta stenen. (54, 78)

Káfí : En viktig samling av shiitiska traditioner. Jábir är författare till det återgivna citatet. (273)

Kaifas : Den judiske överstepräst som var ordförande i den domstol som rannsakade och dömde Jesus. (144)

Kain och Abel : Adams och Evas två söner. Kain, äldste sonen, dräpte Abel. (157)

Kalif : ”Efterföljare” eller ”viceregent”. Den främste politiske och religiöse ledaren inom sunni-islam bar denna titel. Shia-islam accepterar inte kaliferna som trons ledare. Se även Imam. (274)

Karbala : En stad cirka 90 kilometer sydväst om Bagdad vid floden Eufrat. Imám Husayn marterades och begravdes i staden. (136)

Karím : ”Den ärofulle”. (209)

Kawthar : En flod i paradiset som är källan till alla andra floder. En del av dess vatten når till en stor sjö på vars stränder de trognas själar vilar när de passerat den fruktansvärda bro som sträcker sig tvärs över helvetet. (25, 65, 81, 118, 129, 161, 239, 249)

Kázim : Se Siyyid Kázim (-i-Rashtí).

Kerub : Ängel, himmelsk väktare som finns i Guds närhet. (86)

Khaybar : Namnet på en oas och judisk befästning nära Medina. Erövrades av Muhammad. (92, 179)

Koppar : Grundämne nr 29. (165, 166)

Kopt : Ättling till ett forntida egyptiskt folk. De var icke-troende på Mose tid. Sedermera ett egyptiskt arabisktalande kristet folk. (16) Se även Sept.

Koranen : ”Läsning”. Islams heliga skrift, uppenbarad av Muhammad. Bahá’u’lláh omtalar skriften som ”den ofelbara boken”.

Kúfih : En stad vid floden Eufrats västra sida, nu helt försvunnen. (127)

Kumayl : En av ‘Alís lärjungar som samlade många traditioner. (109)

Leviatan : Ett mytiskt havsodjur, nämnt i Gamla testamentet. (65)

Mager : En samhällsklass av präster och vise män i Persien och Medien från akamenidisk tid till Muhammads tid. (69, 70)

Manifestation : Arabiska termen ”Rasúl” innebär ”Guds­manifestation”, den upphöjda gestalt som uppenbarar en ny religionsordning inklusive förnyade andliga och sociala lagar. Begreppet skall inte förväxlas med ”Nabí”, en underordnad profet med begränsade upp­drag inom en religionsordning.

Maria: Jesu moder. (24, 59)

Medina : Stad, tidigare benämnd Yathrib, ligger norr om Mecka. Namnet betyder ”stad”. Begravningsplats för Muhammad. Islams näst heligaste stad efter Mecka. (93)

Mecka : Muhammads födelseplats, platsen för Kaba och islams heligaste stad. Arabiens huvudstad, den främsta vallfartsorten inom islam. (93)

Midjan : En stad och ett område vid Röda havet, öster om Akabaviken. Boplats för ättlingar till Midjan som var son till Abraham och Ketura. (57)

Mihdí : ”Den utlovade”. Se Báb. (269)

Mi‘ráj : Muhammads nattliga resa tillsammans med ärke­ängeln Gabriel från Mecka till Jerusalem. (203, 204)

Moses : En av judendomens främsta uppenbarare, erkänd av islam som en av de stora Profeterna. Moses ledde israelernas uttåg ur Egypten. Han verkade omkring 1 500 f. Kr. (12, 57-58, 62, 68, 159, 161, 172, 210, 236, 273, 282)

Mu‘ávíyih : (274)

Mufaddal : Hängiven anhängare till Imám Sádiq, har fört ett flertal av imamens traditioner vidare till eftervärlden. (281)

Muhammad : Islams Gudsmanifestation och Koranens uppenbarare. Muhammad föddes år 570 e. Kr, till­kännagav sin kallelse år 613, flydde till Medina år 622, avled 632. (20 m.fl.)

Mullá ‘Abdu’l-Kháliq-i-Yazdí : Judisk präst som accep­tera­de islam, blev därefter medlem av shaykhí-skolan och slutligen omvänd av Mullá Husayn till bábítron. (248)

Mullá ‘Alíy-i-Baraqání : Farbror till Táhirih, en av de mest lärda och kända medlemmarna i shaykhí-samfundet. Efter omvändelsen till bábítron en av dess ivrigaste och kunnigaste förespråkare i Teheran. (248)

Mullá ‘Alíy-i-Bastámí : En av Den levandes bokstäver. Sändes på ett särskilt uppdrag av Báb från Shíráz 1844. Bábítrons första martyr. (248)

Mullá Báqir : Bildad man från Tabriz, en av Den levandes bokstäver, åtföljde Bahá’u’lláh i Núr, Mázindarán och Badasht. (248)

Mullá Husayn : Den förste som förklarade sin tro på Báb, varför han gavs titeln Bábu’l-Báb, ”Portens Port”, av Báb. Föddes 1813, led martyrdöden vid Shay kh Tabarsí 1849. (248)

Mullá Mihdíy-i-Kandí : Bror till Mullá Báqir. (248)

Mullá Mihdíy-i-Khu’í : Nära följeslagare till Bahá’u’lláh och lärare för barnen i Hans hem. Marterad i Shaykh Tabarsí. (248)

Mullá Muhammad ‘Alíy-i-Zanjání : Erhöll tillnamnet Hujjat. Lärd och bildad bábí, ledare under massakern i Zanján där han marterades tillsammans med 1800 andra bábíer. (248)

Mullá Ni’matu’lláh-i-Mázindarání : Bábí, marterades i Shaykh Tabarsí. (248)

Mullá Sa‘íd-i-Bárfirúshí : (248)

Mullá Yúsuf-i-Ardibílí : En av Den levandes bokstäver, marterad i Shaykh Tabarsí. (248)

Mustagháth : ”Den åkallade.” Hänvisning till Bahá’u’lláhs framträdande. (256, 276)

Nadr-Ibn-i-Hárith : Motståndare till Muhammad. (114)

Nebukadnessar : Konung i Babylon. Erövrade Jerusalem omkring år 600 f. Kr., förstörde staden och genomdrev ”den babyloniska fångenskapen” ett tiotal år senare. (92)

Nimrod : Beskrivs i muslimska kommentarer som Abra­hams plågoande. (67)

Noa : Gammaltestamentlig profet. (7, 9, 161, 172)

Nudbihs bön : ”Veklagan”, bön som återger imamernas liv. (33, 269)

Paradiset : En gudomlig trädgård, ett tillstånd av lycksalig­het. (18, 23, 123, 125, 127, 128, 252)

Párán : Bergskedja mellan Sinai och Seir. Moses använder ”Párán” som hänvisning till Muhammad, ”Seir” till Jesus Kristus. (Se 5 Mos. 33:2.) (12)

Pilatus : Romersk ståthållare i Judeen, 26-36 e. Kr. (144)

Profet : Gudsuppenbarare. Ordet används omväxlande för Gudsmanifestation och underordnad profet. Se Mani­festation.

Profeternas insegel : Titel, åsyftande Muhammad. (172)

Qá’im : ”Den som står upp”, även benämnd Mihdí ”den rätt­ledde”. Shia-islams beteckning för den 12:e imamens återkomst. Se Báb. (90, 113, 114, 152, 272, 273, 282, 283)

Qayyúmu’l-Asmá : En kommentar till Josefs sura (12:e suran) i Koranen skriven av Báb år 1844 som Hans första uppenbarelseskrift och bekräftad av Bahá’u’lláh som ”det första, största och mäktigaste” av alla bábí­uppenbarelsens verk. (258)

Qiblih : Den riktning i vilken man vänder sig i obligatorisk bön. Koranens sura 2:136-145 fastställer Mecka som Qiblih inom islam. (54, 55)

Rakat : Att ödmjukt buga sig respektive nedfalla på marken, del av framförandet av obligatorisk bön. (54)

Rawdiy-i-Káfí : Samling av traditioner. (274)

Rayy : Gammal stad i vars närhet Teheran byggdes. (274, 275)

Referenser : De refererade bibel- och korantexternas for­muleringar baseras på Kitáb-i-Íqáns, Visshetens boks, engelska förlaga. Bibelreferenser ges med den gängse bok-, kapitel- och versbeteckningen. Koranen översätts i princip inte. De utgåvor som finns på andra språk än arabiska benämns vanligen ”Korankommentarer” och innehåller ofta både ursprunglig text, översättning och kommentarer. Koranen delas in i kapitel, även kallade suror, och verser. Indelningen i suror överensstämmer vanligtvis mellan olika utgåvor, indelningen i verser varierar ofta något. I denna bok tillämpas numrering enligt Bernström: Koranens budskap, Proprius förlag, 2000.

Ridván : Namnet på paradisets väktare. Bahá’u’lláh använder namnet för att beteckna själva paradiset. (9, 64, 112, 130, 149, 158, 188, 221, 230, 233)

Rúz-bih : Även benämnd Salmán. En perser som antagit kristendomen. Fick höra att en profet skulle framträda i Arabien, färdades dit och mötte Muhammad vid Dennes flykt till Medina, erkände Dennes ställning och blev muslim. (71)

Saba : En stad och omkringliggande landområde i södra Arabien. Ordet står också för boplats, hem. (64)

Sádiq : Ja‘far-i-Sádiq. Se Imam.

Sadratu’l-Muntahá : Betecknar ett träd, i äldre tid planterat vid slutet av en väg för att tjäna som ledning. Sym­bol­isk beteckning för Gudsmanifestationen. (26, 116, 289)

Sadrih : ”Gren”. (85, 139, 262)

Sálih : En forntida profet för araberna, omnämnd i Koranen. (10)

Salmán : Se Rúz-Bih. (71, 179)

Salsabíl : ”Mjukt rinnande”, en fontän i paradiset. (57, 68, 81)

Sámirí : Enligt muslimsk tro var det han, inte Aron, som skapade guldkalven. (210)

Sept : Ättling till någon av Jakobs tolv söner. Se även Kopt. (16)

Seraf : Himmelskt väsen som bland annat sjunger lovsånger till Gud. (122)

Shaykh Ahmad (-i-Ahsá’í) : Den förste av Bábs två före­löpare. Född 1753 e. Kr. i Ahsá vid Persiska vikens sydkust, grundare av shaykhí-skolan och författare till 96 böcker. Död år 1831. (72)

Shíráz : Residensstad i provinsen Fárs i Persien, Bábs födelseplats och platsen för Hans tillkännagivande år 1844 e. Kr. (år 1260 e. H.). (263)

Shoeb : Präst i Midjan. Moses gifte sig med hans dotter. I 2 Mos. 18:1 anges namnet Jetro. (57)

Sinai : Berg där Gud överlämnade lagen till Moses. (12, 57, 65)

Sirát : ”Bro” eller ”stöd”. Enligt islam den väg som alla troende färdas på till himlen. Kan ej beträdas av syndare. Uttryck för Guds religion. (127, 128)

Siyyid : Se Fátimih för förklaring av begreppets ursprung.

Siyyid Husayn-i-Turshízí : En mujtahid (präst av högre rang), en av de sju martyrerna i Teheran. (248)

Siyyid Kázim (-i-Rashtí) : Shaykh Ahmads främste lärjunge och hans efterföljare som ledare för shaykhi-skolan. Gick bort 1843 i Karbala. (72)

Siyyid Yahyá (-i-Dárálí) : En framstående och kunnig präst, blev bábí och marterades efter belägringen i Nayríz den 29 juni 1850, tio dagar före Bábs död. (248)

Sufi : Muslimsk mystiker. (150)

Sura : ”Rad” eller ”serie”. Betecknar kapitel i Koranen. (226)

Taff : Slättlandet omkring staden Karbala. (136)

Thamúdstammen : En forntida hamitisk folkstam som bodde i Edom.(10)

Traditioner : Den auktoritativa uppteckningen av Muham­mads inspirerade uttalanden och handlingar vid sidan av den centrala uppenbarelse som Koranen innehåller.

‘Urvatu’l-Vuth : ”Det starkaste handtaget”, Guds förbund. (28, 37, 226)

Vahháb : (274)

De vises sten : Se Elixir. (86)

Yahyá : Johannes döparen, Jesu Kristi förelöpare. (70)

Yanbú‘ : En sammanställning av shia-traditioner. (272)

Yathrib : Det äldre namnet för staden Medina. (54)

Zaqqúmträdet : Ett träd i helvetet som bär bitter frukt. (209)

Zawrá’ : Berg i Persien. Åsyftar både Teheran och Bagdad. (274, 275)

Zíyárat : Besöksskrift uppenbarad av Imám ‘Alí. (269)

År sextio : År 1260 e. H., 1844 e. Kr., året för Bábs tillkännagivande. (221, 263, 281)



[1] Se Referenser i ordförklaringen.

[2] Kor. 36:30.

[3] Kor. 40:5.

[4] Kor. 11:38.

[5] Kor. 71:26.

[6] Kor. 29:2.

[7] Kor. 35:39.

[8] Kor. 11:61,62.

[9] Abraham.

[10] Kor. 40:28.

[11] Kor. 2:87.

[12] Kor. 3:70.

[13] Kor. 3:71.

[14] Kor. 3:99.

[15] Kor. 3:7.

[16] Joh. 14:28.

[17] Kor. 76:9.

[18] Kor. 5:114.

[19] Kor. 14:24.

[20] Det grekiska ord som använts (thlipsis) har två innebörder: tryck och förtryck.

[21] Matt. 24:29-31.

[22] Stycket citeras på arabiska och kommenteras på persiska.

[23] Luk. 21:33.

[24] Kor. 55:5.

[25] Kor. 67:2.

[26] Kor. 76:5.

[27] Kor. 6:91.

[28] Kor. 41:30.

[29] Kor. 70:40. ”Öster” och ”väster” anges i originalet i pluralform.

[30] Kor. 82:1.

[31] Kor. 14:48.

[32] Kor. 39:67.

[33] Den påbjudna böneriktningen.

[34] Mecka.

[35] Medina.

[36] Kor. 2:144.

[37] I Mecka.

[38] Kor. 2:149.

[39] Kor. 2:115.

[40] Kor. 2:143.

[41] Kor. 74:50-51.

[42] Kor. 28:20.

[43] Kor. 26:19-21.

[44] Kor. 19:23.

[45] Kor. 19:28.

[46] Matt. 2:2.

[47] Kor. 3:39.

[48] Matt 3:1-2.

[49] Shaykh Ahmad-i-Ahsá’í och Siyyid Kázim-i-Rashtí.

[50] Kor. 51:22.

[51] Kor 2:282.

[52] Kor. 55:74.

[53] Kor. 2:87.

[54] Kor. 25:25.

[55] Kor. 25:7.

[56] Kor. 2:210.

[57] Kor. 44:10-11.

[58] Kor. 3:119.

[59] Den sjätte imamen inom shia-islam.

[60] Kor. 25:7.

[61] Kor. 4:46.

[62] Kor. 2:75.

[63] Kor. 2:78.

[64] Kor. 24:35.

[65] Kor. 9:32.

[66] Kor. 29:51.

[67] Kor. 2:177.

[68] Kor. 6:103.

[69] Kor. 3:28.

[70] Kor. 41:53.

[71] Kor. 51:21.

[72] Kor. 59:19.

[73] Kor. 2:253.

[74] Kor. 7:146.

[75] Kor. 6:35.

[76] Jes. 65:25.

[77] Kor. 7:179.

[78] Kor. 11:7.

[79] Kor. 13:5.

[80] Kor. 50:15.

[81] Kor. 50:20-21.

[82] Kor. 17:51.

[83] Joh. 3:7.

[84] Joh. 3:5-6.

[85] Kor. 7:179.

[86] Luk. 9:60.

[87] Muhammads morbror.

[88] Kor. 6:122.

[89] Kor. 37:173.

[90] Kor. 9:32.

[91] Kor. 11:18.

[92] Kor. 35:15.

[93] Mark. 2:3-12, Luk. 5:18-26.

[94] Kor. 6:91.

[95] Kor. 15:72.

[96] Kor. 5:64.

[97] Kor. 48:10.

[98] Kor. 29:23.

[99] Kor. 2:46.

[100] Kor. 2:249.

[101] Kor. 18:110.

[102] Kor. 13:2.

[103] Kor. 17:44.

[104] Kor. 78:29.

[105] Kor. 57:3.

[106] Kor. 2:210.

[107] Kor. 28:5.

[108] Kor. 13:41.

[109] Kor. 3:183.

[110] Kor. 3:183.

[111] Kor. 2:89.

[112] Kor. 2:285.

[113] Kor. 54:50.

[114] Kor. 43:22.

[115] Báb.

[116] Kor. 2:19.

[117] Kor. 36:20.

[118] Imám ‘Alí.

[119] Kor. 2:85.

[120] Kor. 33:40.

[121] Kor. 6:103.

[122] Kor. 16:61.

[123] Kor. 21:23.

[124] Kor. 55:39.

[125] Kor. 55:41.

[126] Bagdad.

[127] Kor. 10:25.

[128] Kor. 6:127.

[129] Kor. 2:136.

[130] Kor. 2:253.

[131] Kor. 19:30.

[132] Kor. 18:110.

[133] Kor. 8:17.

[134] Kor. 48:10.

[135] Kor. 33:40.

[136] Kor. 2:189.

[137] Kor. 17:85.

[138] Hájí Mírzá Karím Khán.

[139] Vägledning för den okunnige.

[140] Uppstigande.

[141] Helvetesträdet.

[142] Den syndfulle.

[143] Kor. 44:43-44.

[144] Den högt uppsatte. Kor. 44:49.

[145] Kor. 6:59.

[146] Magiker samtida med Moses.

[147] Kor. 7:58.

[148] Kor. 16:43.

[149] Kor. 29:69.

[150] Ibid.

[151] År 1260 e.H., året då Báb tillkännagav sitt budskap.

[152] Kor. 2:1-2.

[153] Kor. 2:23.

[154] Kor. 45:6.

[155] Kor. 45:7-8.

[156] Kor. 45:9.

[157] Kor. 26:187.

[158] Kor. 8:32.

[159] Kor. 45:25.

[160] Kor. 29:23.

[161] Kor. 37:36.

[162] Kor. 8:31.

[163] Kor. 40:34.

[164] Kor. 3:7.

[165] Kor. 45:23.

[166] Kor. 38:67-68.

[167] Kor. 34:43.

[168] Kor. 5:59.

[169] Kor. 6:7.

[170] Kor. 2:148.

[171] Kor. 11:27.

[172] Imám Husayn.

[173] Kor. 26:227.

[174] Kor. 2:94.

[175] Bahá’u’lláhs Förborgade ord, arabiska delen, nr 62.

[176] Kor. 34:13.

[177] Kor. 59:2.

[178] Han som åkallas.

[179] Kor. 11:112.

[180] Kor. 54:6.

[181] Besöksskrift uppenbarad av ‘Alí.

[182] Kor. 25:44.

[183] Gammal stad i vars närhet Teheran är byggd.

[184] Kor. 43:36.

[185] Kor. 20:124.

[186] Bá och Há innebär Bahá.

Print Friendly Version of this pageSkriv ut Get a PDF version of this webpagePDF
Opening: The Hidden Words
Please stand by… X