De sju dalarna och De fyra dalarna


Skriv ut och PDF

Förlag: Bahá’í-förlaget AB, 1999
Författare: Bahá'u'lláh
Sidor: -
Omslag: Häfte, storlek A5
ISBN: -


De sju dalarna

och

De fyra dalarna

av

Bahá’u’lláh

“De sju dalarna och De fyra dalarna bör betraktas som separata skrifter eftersom de uppenbarades för olika personer.”

- Shoghi Effendi

 

Sju dalar

Originalets titel: Haft Vádí

Översättning till svenska från den engelska översättningen The Seven Valleys

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRORD 7

SJU DALAR 15

Sökandets dal 19

Kärlekens dal 23

Kunskapens dal 27

Enhetens dal 34

Förnöjsamhetens dal 49

Förundrans dal 52

Den sanna fattigdomens och absoluta intighetens dal 57

NOTER 69

FÖRORD

 

Sju Dalar av Bahá’u’lláh kan betraktas som höjdpunkten av vad som skrivits på mystikens område. Denna djuplodande skrift skrevs som svar på frågor ställda avShaykh Muhyi’d-Dín, domare i Khaniqín - en stad nära den persiska gränsen nord­ost om Baghdád. Domaren hade uppenbarligen studerat súfísm, en typ av mysti­cism som framträdde i Irán för tolvhundra år sedan som en rörelse inom islám. Målet för súfís­men var att uppnå Gudsnärvaro genom medi­tation, bön, kontemp-lation och extas. En särskild terminologi hade utvecklats för att förklara de olika stadierna av andlig utveckling. Somliga súfíer omfattade läran att man kan närma sig Gud direkt utan Muhammeds eller andra profeters hjälp. Detta synsätt ledde logiskt till den grundsatsen att de var befriade från de religiösa lagarna och att för dem, om än inte för massorna, skulle samvetet vara en säker vägledning. Jalálu’d-Dín Rúmí och al-Ghazzálí, de största av de persiska mystikerna, bestred denna teori och hävdade att man endast genom lydnad inför Guds lag såsom den uppenbarats av Hans Budbärare kunde uppnå den gudomliga närvaron.

Shaykh Muhyi’d-Dín var utan tvivel förtrogen med den persiske súfín Faridu’d-Dín ‘Attárs skrif­ter. ‘Attár hade ett passande namn eftersom han arbetade med parfymhandel innan han blev filosof. ‘Attárs mest uppskattade litterära verk var Man­tiqu’t-Tayr eller Fåglarnas samtal. Häri utstakas själens färd genom sju dalar av sökande, kärlek, kun­skap, avskiljande, förening, förundran och utplåning. Bahá’u’lláh använder ett liknande, dock ej identiskt mönster i sin persiska Sju Dalar, vilken skisserar de sju stadier som själen genomgår i sin utveckling mot sin tillvaros mål.

Bahá’u’lláh skrev detta verk efter sin återkomst till Baghdád från Sulaymániyyihs bergs­trakter. Ämnet är i grunden bortom tid och rum och utgör religionens innersta sanningar. Den andliga verk­ligheten är densamma i alla de etablerade religio­nerna och utgör grunden för all tro. Det är detta som åsyftas i Bahá’u’lláhs för­klaring av sin lära: “Detta är Guds oföränderliga tro, evig i det förgångna, evig i framtiden.”

De sociala lärosatserna i bahá’í-tron är avsedda för och tillämpbara i vår tidsålder och avviker markant från de etiska principerna hos tidigare civilisa­tioners religiösa system. Men Sju Dalar behand­lar det konungarike som ej är av denna världen och skiljer sig inte väsentligen från Bergs­predikan eller från Muhammeds beskrivning av Gud, den Barmhärtige, den Medlidsamme.

Sju Dalar lär att man finner vägen till Guds närvaro genom att lyssna till det budskap som ges av Guds Manifestation för vår tid. En vanlig mänsk­lig varelse, eller ens en mycket ovanlig sådan, kan inte förvänta sig att kunna bli en Kristus. Lika lite som en tistel kan bära fikon, kan en män­niska lägga en tum till sin egen längd genom tan­kens kraft. Ingen kan göra anspråk på att vara identisk med Guds väsen, emedan ingen besitter oändlig kraft, kunskap och godhet. Dock kan varje männi­ska, hur ringa hennes ursprung än är, förvärva Guds egenskaper genom att underkasta sig de gudomliga lagarna och genom att reflektera över Guds ord som det uppen­barats av de höga Profeterna. Den individ som når målet för sökandet längs mystikens stig - Guds närvaro - är den, som igenkänner Guds Manifestation för den tid han lever i och som genom att följa Hans vägledning har iklätt sig de himmelska egenskaper, som gör honom i stånd att närma sig den Älskade. En sådan människa kommer aldrig att utropa sig själv som en som är Gud lik, men hennes handlingar kommer att visa vem hon är. Vi kan här erinra oss berättel­sen om den persiske mannen som tog sin son med till en vacker trädgård, där många människor hade samlats till bön. Efter någon timmes bön såg sig pojken omkring och fann att många av de bedjande inte bad, utan hade slumrat till. Pojken vände sig till fadern och frågade: “Är inte vi bättre än dessa människor, som sover istället för att bedja?” Fadern svarade stillsamt: “Du skulle kanske ha varit bättre, om du inte hade ställt den frågan.”

I Enhetens Dal hänsyftar Rúmís vers om Khidr till Koranens berättelse om den gudomlige budbärare, som Moses slog följe med i sin strävan efter upplysning. De gick ombord på ett skepp som under Budbärarens ledning gjordes till ett vrak. Denna händelse förvånade Moses och Han utbrast: “Har du slagit hål i skeppet så att besättningen skall drunkna?” [i]Senare förklarade Budbäraren att “Vad fartyget beträffar tillhörde det några fattiga män som hämtade sitt levebröd ur havet och jag ville göra åverkan på det därför att de hotades av en kung, som med våld bemäktigade sig alla fartyg han kunde få tag i.” [ii]Incidenten har en tvåfaldig betydelse. Den första är att det skapade, med sin bristfälliga måttstock, inte kan bedöma eller vara förmer än sin Skapare. Den andra är att en olycka nedsänd från himlen kan vara ett uttryck för omtänksamhet och barmhärtighet.

I Förundrans Dal citeras en rad av Saná’í angående förnuftets oförmåga att utan bistånd förstå Guds ord. Poeten frågar sig om en spindel kan snärja en Fenix. Den sägenomspunna fågeln Fenix, som förväntas leva i tusen år, har figurerat som ett ofta återkommande ämne i många folks teologi. Fågeln, som lever i enskildhet, sägs ha en flöjtliknande näbb med hundra hål som vart och ett sänder ut en ton som ljuder av mystik. När döden närmar sig bereder Fenix ett begravningsbål, frambringar sin tragiska sång och tänder bålet med sina fjädrar. I det att glöden falnar till en enda gnista, uppstår mirakulöst en ny Fenix ur askan. Som svar på en fråga om detta, har bahá’í-trons Beskyddare, Shoghi Effendi, förklarat att fågeln Fenix “inte har något samband med Manifestationen utan har använts i poetiskt syfte för att förmedla idén om odödlighet eller något som reser sig ur förstörelsen …”

Även om innehållet i Sju Dalar kan tyckas esoteriskt och något skilt från vardagslivet har det dock en vid praktisk tillämpning. Bokens grundtanke är att en sant gudsinspirerad person i sitt uppförande spontant kommer att framvisa sin lidelse för rättvisa, sanning, redbarhet, barmhärtighet och andra heliga karaktärsdrag, som inskärpts av Manifesta-tionen av den Älskade.

Alltför ofta har samhället fått lida på grund av att skenheliga människor, kyrkans stöttepelare och av samhället prisade personer, varit övertygade om att de var “frälsta” och att de utan att straffas kunde överge de grundläggande reglerna för anständigt uppträdande. De “frälsta” har således infört en dubbelmoral genom att ta sig friheten att föreskriva andra regler för sig själva än för gemene man. Det är i synnerhet de egenrättfärdiga som varit anmärkningsvärt oförstående inför nya profeters läror och bud. Jesus besvärade sig inte med att försöka rädda de “rättfärdiga”, de skriftlärda ochfariséerna. Han skänkte inte Sin välsignelse till dem som var övertygade om sin egen frälsning utan till dem vars sinnen hungrade och törstade efter rättfärdighet. Sann mystik innebär inte en tillflykt för den skurkaktige eller en hamn för den självgode och ej heller en fristad för den som undflyr socialt ansvar. Genom Sju Dalar går den utvalda vägen som leder oss till kunskap om Gud och till tjänande av våra medmänniskor.

Fyra Dalar är ett brev som författades i Bagdad efter sammanställandet av Sju Dalar. Adressaten är den lärde Shaykh ‘Abdu’r-Rahmán från staden Karkúk i irakiska Kurdistan. Här skildras fyra sätt på vilket det osynliga synliggjorts, det mänskliga hjärtats fyra stadier, samt fyra sorters vägfarare i deras strävan att nå fram till den Ende tillkommande, den Ende berömvärde, den Ende tilldragande, den Älskade. De fyra gudomliga tillstånden sammanfattas i denna vers i Koranen (57:3): ”Han är den förste och den siste; den Uppenbare och den Fördolde; ja Han är den Allvetande.”

Robert L. Gulick, Jr.

Sju dalar

I Guds namn, den Milde, den Barmhärtige!

Pris vare Gud, som frambragt varandet ur intet; ingraverat preexistensens mysterier på människans skrifttavla; lärt henne om det gudomliga yttrandets mysterier det hon ej visste; gjort henne till en strålande bok för dem som trott och underkastat sig; fått henne att bevittna alla tings skapelse (Kullu-Shay’) i denna mörka och fördärvade tidsålder, och att tala från evighetens höjd med en underbar röst i det Fulländade templet [iii], på det att varje människa i sig själv, av sig själv, i sin Herres uppenbarelses ställning, må betyga att det sannerligen icke finns någon Gud utom Han, och att varje människa därigenom må tillvinna sig vägen till verkligheternas höjdpunkt, tills ingen skall begrunda någonting, vad det än må vara, utan att se Gud däri.

Och Jag prisar och förhärligar det första havet som utgått från det Gudomliga väsendets hav, och den första morgonen som glödde från enhetens horisont och den första solen som uppsteg på evighetens himmel, och den första elden som tändes av prexistensens ljus i enhetens lykta: Han, som var Ahmad i de upphöjdas konungadöme och Muhammed bland de närståendes skaror, och Mahmud [iv] i de uppriktigas rike. ”... med vilket namn ni än åkalllar Honom - tillkommer Honom de yppersta namn” [v] i de kunnigas hjärtan. Må en överflödande, beständig och evig frid vila över Hans hus och Hans följeslagare!

Vi har vidare lyssnat till vad kunskapens näktergal sjöng på grenarna i ditt väsens träd och erfarit vad visshetens duva ropade på grenarna i ditt hjärtas lövsal. Jag tyckte Mig i sanning inandas de rena dofterna från din kärleks klädnad och verkligen möta dig genom att studera ditt brev. Och då Jag fäste Mig vid att du nämnde din död i Gud och ditt liv genom Honom och din kärlek till Guds älskade, till uppenbarelserna av Hans namn och Gryningsplatserna för Hans egenskaper – uppenbarar Jag för dig heliga och strålande tecken från härlighetens plan, för att locka dig till helighetens, närhetens och skönhetens förgård och dra dig till en ställning, där du i skapelsen skall se intet utom din Älskades, den Vördades anlete och betrakta alla skapade ting endast såsom på den dag då ingen är nämnd.

Om detta har enhetens näktergal sjungit i Ghawthíyyihs trädgård [vi]. Han sade: “Och på ditt hjärtas tavla kommer en skrift att framträda om de svårfångade mysterierna i orden: ‘Frukta Gud, och Gud skall skänka dig kunskap.” [vii] Och din själs fågel skall minnas preexistensens heliga helgedomar och sväva på längtans vingar i den himmel som är “att vandra de vägar som din Herre har utstakat” [viii] och skörda gudsgemenskapens frukter i de trädgårdar som är “ät sedan av all slags frukt”. [ix]

Vid Mitt liv, o vän, om du skulle smaka dessa frukter från dessa blomsters gröna trädgård, de som växer i länder invid Essensens österländska ljus i namnens och egenskapernas speglar - skulle längtan slita tålamodets och återhållsamhetens tyglar ur din hand och få din själ att skaka med det blixtrande ljuset och dra dig från det jordiska hemlandet till den första himmelska boningen i verkligheternas mittpunkt, och lyfta dig till ett plan där du skulle sväva i skyn liksom du går på jorden, och röra dig över vattnet liksom du löper på land.

Må det därför glädja Mig, och dig, och envar som uppstiger till kunskapens himmel, och vilkens hjärta vederkvickes av detta, att visshetens vind har blåst över hans väsens trädgård från den Allbarmhärtiges Saba.

Frid vare med honom som följer den rätta stigen!

Och vidare: De stadier som kännetecknar vägfararens färd från stoftets boning till det himmelska hemlandet sägs vara sju. Somliga har kallat dem sju dalar, andra sju städer. Och de säger att inte förrän den resande tar avsked av jaget och genomkorsar dessa stadier, skall han nå närhetens och föreningens hav, ej heller skall han dricka av det oförlikneliga vinet. Det första är

SÖKANDETS DAL

Springaren i denna dal är tålamod; utan tålamod kommer vägfararen på denna resa ingenstans och uppnår intet mål. Ej heller bör han någonsin låta sig nedslås; skulle han så sträva i hundra tusen år och ändå misslyckas med att skåda Vännens skönhet, får han inte vackla. Ty de som söker den Kaba [x] som är “för Oss” gläder sig åt underrättelsen: “På Våra vägar skall Vi leda dem” [xi] I sitt sökande har de beslutsamt omgjordat sina länder med tjänandets gördel och bemödar sig i varje ögonblick om att färdas från tanklöshetens plan tillvarandets rike. Intet band skall hålla dem tillbaka och intet råd skall avskräcka dem.

Det åligger dessa tjänare att rena hjärtat, som är de gudomliga skatternas källsprång, från varje fläck och att avhålla sig från all den efterhärmning av sina förfäder och herrar som innebär att följa i deras spår, och att stänga vänskapens och fiendskapens dörr för alla människor på jorden.

På denna resa når sökaren ett stadium där han ser alla skapade ting irra omkring sökande efter Vännen. Hur mången Jakob får han icke se, jagande efter sin Josef. Han kommer att skåda mången älskare hasta åstad för att söka den Älskade. Han kommer att bevittna en värld av trängtan som söker efter den Ende åtrådde. I varje ögonblick finner han ett betydelsefullt ting, i varje stund blir han medveten om ett mysterium, ty han har frigjort sitt hjärta från båda världarna och satt åstad för att finna den Älskades Kaba. [xii]Vid varje steg kommer hjälpen från det osynliga riket att följa honom och hettan i hans sökande att öka.

Man måste bedöma sökandet med kärlekens Majnún [xiii] som måttstock. Det berättas att man en dag träffade på Majnún då han siktade damm medan tårarna föll. De frågade “Vad gör du?” Han svarade “Jag letar efter Laylí.” De ropade “Ve dig! Laylí är av ren ande och du söker henne i stoftet!” Han svarade: “Jag söker henne överallt; måhända finner jag henne någonstans.”

Ja, även om de vise finner det skamligt att söka Herrarnas Herre i stoftet, betecknar det dock en ihärdig iver i sökandet. “Vemhelst som ihärdigt söker efter något skall finna det.” [xiv]

Den sanne sökaren jagar intet utom föremålet för sitt sökande och älskaren har ingen önskan utom förening med sin älskade. Ej heller skall sökaren nå sitt mål om han icke offrar allt. Det vill säga, vad än han sett, hört och förstått, allt måste han räkna för intet så att han må träda in i andens rike, vilket är Guds stad. Möda fordras om vi ska söka Honom; iver krävs, om vi skall få dricka av den honung som är återföreningen med Honom och om vi smakar av denna kalk kommer vi att förkasta världen.

På denna färd vistas den resande i varje land och dväljs i varje trakt. I varje ansikte söker han Vännens skönhet; i varje land letar han efter den Älskade. Han ansluter sig till varje sällskap och söker gemenskap med varje själ, på det att han i något sinne måtte kunna uppdaga Vännens hemlighet, eller i något ansikte måtte skåda den Älskades skönhet.

Och om han, med Guds hjälp, på denna resa finner ett spår av den spårlöse Vännen, och från den himmelske budbäraren inandas väldoften av den länge förlorade Josef [xv], skall han genast träda in i

KÄRLEKENS DAL

och upplösas i kärlekens eld. I denna stad är hänförelsens himmel rest och längtans sol som upplyser världen strålar, och kärlekens eld flammar och när kärlekens eld flammar bränner den förnuftets skörd till aska.

Nu är vandraren omedveten om sig själv och om allt förutom honom själv. Han ser varken okunnighet eller kunskap, varken tvivel eller visshet; han kan icke skilja vägledningens morgon från förvillelsens natt. Han flyr från såväl otro som tro och dödligt gift är balsam för honom. Därför säger ‘Attár [xvi]:

För den otrogne villfarelse - för den trogne tro,

för ‘Attárs hjärta, ett grand av din smärta.

Springaren i denna dal är smärta; och om ej smärta funnes toge denna resa aldrig slut. På detta stadium har älskaren ingen tanke utom på sin Älskade och söker ingen tillflykt utom hos Vännen. I varje ögonblick offrar han hundra liv på den Älskades stig, för varje steg kastar han tusen huvuden för den Älskades fötter.

O Min Broder! Icke förrän du träder in i kärlekens Egypten skall du nå fram till den Josef som är Vännens skönhet och icke förrän du, såsom Jakob, försakar dina yttre ögon skall du kunna öppna ditt inre väsens öga; och icke förrän du brinner med kärlekens eld skall du umgås med Längtans älskare.

En älskare fruktar intet och intet ont kan komma honom nära: Du ser honom kall i elden och torr i havet.

En älskare är den som är kall i helvetets eld,

en vis man är den som är torr i havets vågor. [xvii]

Kärleken erkänner ingen tillvaro och begär intet liv: I döden ser den livet och i förnedringen söker den ära. För att förtjäna kärlekens vanvett måste människan överflöda av sunt förstånd; för att förtjäna Vännens band, måste hon vara full av ande. Välsignad den hals som fångas i Hans snara, lyckligt det huvud som faller till stoftet på Hans kärleks stig. O vän, giv därför upp ditt jag, på det att du må finna den Oförliknelige, passera förbi denna dödliga jord på det att du må söka dig ett hem i himmelens hägn. Var som intet om du vill tända varandets eld och bli redo att beträda kärlekens stig.

Kärleken bemäktigar sig icke en levande själ,

falken slår ej ned på en död mus. [xviii]

Kärleken sätter vid varje steg en värld i brand och den ödelägger varje land dit den för sitt banér. Tillvaro äger ej bestånd i hans konungadöme; de vise äger ingen myndighet inom dess rike. Kärlekens Leviatan slukar förnuftets mästare och utplånar kunskapens herre. Han tömmer de sju haven men hans hjärtas törst är likväl osläckt och han säger: “Finnes det ej än mer?” [xix] Han skyr sig själv och drar sig bort från allt på jorden.

Kärleken en främling till jord och himmel är,

i sig han sjuttiotvå galenskaper bär [xx]

Han har fjättrat en myriad offer, sårat myriader vise män med sin pil. Du skall veta att varje rodnad i världen härrör från hans vrede och varje blekhet på människors kinder kommer från hans gift. Han underkastar sig ingen annan bot än döden, vandrar ingen annan stans än i skuggornas dal. Likväl är hans bittra droppar sötare än honung på älskarens läppar och i sökarens ögon är hans utplåning skönare än hundra tusen liv.

Därför måste det sataniska jagets slöjor brännas bort i kärlekens eld, på det att anden må bli luttrad och renad och sålunda kunna lära känna Världarnas Herres ställning.

Tänd kärlekens eld och bränn bort alla ting,

sätt sedan din fot i de älskandes land. [xxi]

Och om älskaren, styrkt av Skaparens bekräftelse, undslipper klorna på kärlekens örn kommer han att träda in i

KUNSKAPENS DAL

och komma från tvivel till visshet och vända bort från illusionens mörker till gudsfruktans ledande ljus. Hans inre ögon kommer att öppnas och förtroligt kommer han att samtala med sin Älskade. Han kommer att glänta på porten till sanning och fromhet och stänga de fåfänga inbillningarnas dörrar. Han är i detta stadium nöjd med Guds påbud och ser krig som fred och finner i döden det eviga livets hemligheter. Med inre och yttre ögon bevittnar han uppståndelsens mysterier i skapelsens riken och i människornas själar, och med rent hjärta uppfattar han den gudomliga visdomen i Guds Manifestationers ändlösa uppenbarelser. I oceanen finner han en droppe, i droppen ser han havets hemligheter.

Klyv atomens hjärta, och si!

Däri skall du finna en sol. [xxii]

Vandraren i denna dal ser i den Ende sannes skapelser intet annat än ren försyn och i varje ögonblick säger han: “Inga brister står att finna i Guds, den Barmhärtiges skapelse: Lyft på nytt din blick– kan du finna den minsta brist?” [xxiii] I orätt ser han rättvisa, och i rättvisa nåd. I okunnighet finner han mången dold kunskap, och i kunskapen myriader visdomar uppenbarade. Han bryter sönder kroppens och lidelsernas bur och sluter sig till det odödliga rikets folk. Han kliver upp på den inre sanningens stege och hastar till den inre meningens himmel. Han seglar i den ark som bär namnet: “Vi skall visa dem Våra tecken i världen och inom dem själva…” [xxiv] och färdas över det hav som heter: “ända till dess det blir uppenbart för dem att detta (denna Bok) är sanningen!” [xxv] Och om han möter orättvisa kommer han att ha tålamod och om han blir utsatt för vrede kommer han att visa kärlek.

Det var en gång en älskare som åtskild från sin älskade i många år lidit kval och suckat och förtärts i åtskillnadens eld. Av kärlekens herravälde var hans hjärta tömt på tålamod och hans kropp uttröttad av hans ande; han höll livet utan henne för ett gyckelspel och han förtärdes av tidens gång. Hur mången dag fann han icke någon vila i sin längtan efter henne, hur mången natt höll icke den smärtfyllda saknaden efter henne sömnen borta; blott en suck kvarstod av hans slitna kropp, hans hjärtas sår hade gjort honom till ett sorgeskri. Han skulle ha givit tusen liv för en munfull av hennes närvaros bägare, men det tjänade honom intet till. Läkarna visste ingen bot för honom och vännerna skydde hans sällskap; ja, läkare har ingen medicin för en kärlekssjuk om inte den älskades ynnest förlöser honom.

Slutligen mognade förtvivlans frukter på hans längtans träd och hoppets eld falnade till aska. Så en natt kunde han inte leva längre och han lämnade sitt hem och begav sig till marknadsplatsen. Plötsligt blev han förföljd av en väktare. Han började springa med väktaren i hälarna; sedan kom flera väktare samman och spärrade varje flyktväg för den utmattade. Den stackars mannen kände gråten välla fram ur hjärtat och sprang av och an medan han jämrade sig för sig själv: “Säkert är denne väktare ‘Izrá’íl, min dödsängel,som så stadigt förföljer mig, eller också är han en människoplågare som vill skada mig.” Hans fötter bar honom vidare, den ena foten blödande av kärlekens pil och hans hjärta klagade. Så kom han till en trädgårdsmur och med outsäglig smärta klättrade han upp på den, för den visade sig vara mycket hög; och utan tanke på sitt liv kastade han sig ned i trädgården.

Och där fick han se sin älskade med en lampa i handen, letande efter en ring hon hade tappat. När älskaren, med hjärtat uppgivet fick se sin hänförande kärlek, drog han ett djupt andetag och lyfte sina händer i bön och ropade, “O, Gud! Skänk denne väktare ära, rikedom och ett långt liv. Ty väktaren var Gabriel som vägledde denne stackare; eller också var han Isráfíl som skänkte denne olycklige livet!”

Hans ord var verkligen sanna, ty han hade funnit mången dold rättvisa i det som synbarligen var väktarens grymhet, och sett hur mycket barmhärtighet som låg dold bakom slöjan. Av vrede hade väktaren lett den törstande i kärlekens öken till hans älskades hav och upplyst saknadens mörka natt med återföreningens ljus. Han hade drivit en som var långt borta till närhetens trädgård, hade lett en plågad själ till hjärtats läkare.

Om nu älskaren hade kunnat se framåt skulle han ha välsignat väktaren från början och bett för honom, och han skulle ha sett denna grymhet som rättvisa; men eftersom slutet var dolt för honom jämrade han sig och klagade i början. Annorlunda är det för dem som färdas i kunskapens gröna dal ty de ser änden i begynnelsen, fred i krig och vänlighet i vrede.

Sådant är tillståndet för vägfararna i denna dal; men folket i dalarna ovanför denna ser slutet och begynnelsen som ett; nej de ser varken begynnelse eller slut och bevittnar varken “först” eller “ sist” [xxvi]. Nej, snarare är det så att inbyggarna i den odödliga staden, som har sin boning i det gröna trädgårdsriket, icke ens ser “varken först eller sist”; de flyr från allt som är först och tillbakavisar allt som är sist. Ty de har passerat förbi namnens världar och snabbt som blixten flytt bortom kännetecknens världar. Sålunda har det sagts: “Absolut enhet utesluter alla egenskaper.” [xxvii] Och de har upprest sina boningar i Essensens skugga.

Med anledning av detta har Khájih ‘Abdu’lláh [xxviii] - må Gud, den allra Högste, helga hans älskade själ, - gjort en skarpsinnig anmärkning och ett vältaligt yttrande om innebörden av “Led oss på den raka vägen” [xxix] vilken lyder: “Visa oss den rätta vägen, det vill säga, ära oss med kärleken till Ditt Väsen, så att vi måtte befrias från att vända oss till oss själva och till något annat än Dig, och måtte bli helt och hållet Dina, och känna endast Dig, och se endast Dig, och tänka på ingen utom Dig.”

Nej, dessa höjer sig även över detta tillstånd, varför det är sagt:

Kärlek är en slöja mellan älskaren och den älskade,

mer än detta har jag icke lov att säga. [xxx]

Vid denna timma har kunskapens morgon grytt och vägfarandets och vandrandets lyktor släckts. [xxxi]

För Moses var detta dolt,

trots all styrka och ljus.

Må då du som alls ej har vingar,

icke försöka flyga. [xxxii]

Om du är en gudsgemenskapens och bönens människa, svinga dig då upp på vingarna av heliga själars bistånd, så att du må skåda Vännens mysterier och uppnå den Älskades ljus. “Vi är förvisso från Gud och till Honom skall vi återvända.” [xxxiii]

Efter att ha passerat genom Kunskapens dal, som är det sista av begränsningens plan, kommer den vägfarande till

ENHETENS DAL

och dricker ur det Absolutas bägare, och skådar enhetens Manifestationer. I denna ställning genomtränger hans blick mångfaldens slöjor, flyr från sinnlighetens värld och stiger upp i enhetens himmel. Med Guds öra hör han, med Guds öga ser han den gudomliga skapelsens mysterier. Han träder in i Vännens helgedom och som en förtrolig vän delar han den Älskades paviljong. Han sträcker ut sanningens hand ur det Absolutas barm; han uppdagar maktens hemligheter. Han ser hos sig själv varken namn, anseende eller rang utan finner sin egen ära i att prisa Gud. Han ser i sitt eget namn Guds namn; för honom “kommer alla sånger från Konungen” [xxxiv] och varje melodi kommer från Honom. Han sitter på tronen “Säg: Allt är från Gud” [xxxv] och finner vila på mattan “Det finns ingen styrka eller makt utom hos Gud!” [xxxvi]. Han betraktar allting med enhetens öga och ser den gudomliga solens lysande strålar skina från Essensens gryningspunkt på alla skapade ting i lika mån, och ser enhetens ljus återspeglad i hela skapelsen.

Det står klart för ers högvördighet att all den omväxling som den vägfarande skådar under färdens olika stadier härrör från hans egen synförmåga. Vi skall ge ett exempel på detta så att dess betydelse blir helt klar: Betrakta den synliga solen; fastän den lyser med ett enda sken över alla ting och på befallning av uppenbarelsens Konung skänker ljus åt hela skapelsen, uppenbarar den sig och sprider sina håvor på varje plats allt efter den platsens möjligheter. I en spegel exempelvis, återger den sin egen skiva och form, och det beror på spegelns känslighet; i en kristall får den eld att framträda och i andra föremål visar den endast effekten av sitt sken men inte sin skivas hela form. Och likväl fostrar den, på Skaparens befallning, genom den effekten, varje ting beroende på dess egenskaper, vilket du inser.

Likaledes framträder färger i varje föremål enligt detta föremåls natur. I ett gult klot exempelvis, lyser strålarna gult, i ett vitt är strålarna vita och i ett rött framträder röda strålar. Då kommer dessa variationer från föremålet självt och ej från det strålande ljuset. Och om en plats avskärmas från ljuset, som av en mur eller ett tak, kommer den helt och hållet att vara berövad ljusets glans, ej heller kommer solen att lysa därpå.

Sålunda har vissa svaga själar stängt in kunskapens länder inom jagets och lidelsens mur och fördunklat dem med okunnighet och blindhet, och har blivit avskärmade från den mystiska solens ljus och från den Evigt älskades mysterier; de har förirrat sig långt bort från den juvelprydda visdomen i Budbärarnas Herres klara tro, har blivit utestängda från den Allskönes helgedom och förvisade från praktens Kaba. [xxxvii] Sådant är värdet hos denna tidsålders människor!

Och om en näktergal [xxxviii] skulle svinga sig upp från jagets lera och ta sin boning i hjärtats rosenhydda, och med arabiska melodier och ljuva persiska sånger förtälja Guds mysterier – av vilka ett enda ord till friskt nytt liv uppväcker de dödas kroppar och utgjuter den helige Ande över denna tillvaros multnande ben – skall du få skåda tusen klor av avund, en myriad näbbar av hätskhet jaga Honom och med all sin kraft trakta efter Hans död.

Ja, för en tordyvel tycks en ljuv doft motbjudande, och för den som lider av snuva är en angenäm parfym utan värde. Därför har det sagts till ledning för den okunnige:

Rensa ditt huvud från snuva

och inandas i stället Guds andedräkt. [xxxix]

I korthet har åtskillnaderna hos tingen nu blivit klarlagda. Således, när vandraren endast blickar på platsen för framträdandet - det vill säga, när han enbart ser alla de mångfärgade kloten - ser han gult och rött och vitt; därför har stridigheter rått bland skapelserna och ett dunkelt stoft från inskränkta själar har dolt världen. Och några fäster verkligen sin blick på ljusets glans och några har druckit av enhetens vin, och dessa ser ingenting utom själva solen.

Således, eftersom de rör sig på dessa tre olika plan, har vandrarnas förståelse och ord skilt sig åt; och därför framträder ständigt tecken på konflikt på jorden. För somliga finns som bebor enhetens plan och talar om den världen, och några befinner sig i begränsningens riken och några på jagets avsatser, medan åter andra är helt avskärmade. Därför gör dagens okunniga, som inte har någon del i den gudomliga skönhetens strålglans, vissa anspråk och i varje epok och tidsålder åsamkar de människorna från enhetens hav det som de själva gjort sig förtjänta av. “ Om Gud skulle straffa människorna för det onda de gör skulle Han inte lämna en enda levande varelse på jorden. Men Han beviljar dem en frist till en tidpunkt som Han själv har utsatt.” [xl]

O Min Broder! Ett rent hjärta är såsom en spegel, rengör det med kärlekens glansmedel och avskiljandet från allt utom Gud, så att den sanna solen måtte lysa däri och den eviga morgonen gry. Då kommer du klart att förstå betydelsen av “Varken Min jord eller Min himmel inrymmer Mig, men Min trofasta tjänares hjärta rymmer Mig.” [xli] Och du kommer att ta upp ditt liv i din hand och med oändlig längtan kasta det inför den nye Älskade.

Närhelst uppenbarelsens ljus från enhetens Konung intar hjärtats och själens tron, blir Hans sken synligt i varje lem och kroppsdel. Då framstrålar mysteriet i den välkända traditionen ur mörkret: “En tjänare dras till Mig i bön tills Jag svarar honom, och när Jag svarat honom blir Jag det öra varmed han hör…” Ty sålunda har husets Herre framträtt i Sitt hem och alla pelare i boningen lyser av Hans ljus. Och ljusets rörelse och verkan kommer från Ljusgivaren; så kommer det sig att alla rör sig genom Honom och stiger upp genom Hans vilja. Och detta är det källsprång ur vilket de som är nära dricker, som det är sagt: “ En källa ur vilken de som är nära Gud skall dricka...” [xlii]

Ingen skall emellertid tolka dessa yttranden som antropomorfism [xliii] eller i dem se Guds världars nedstigande till skapelsens nivåer; ej heller bör de leda ers högvördighet till sådana antaganden. Ty Gud är till Sitt väsen helig bortom uppstigande och nedstigande, inträde och utträde. Han har i all evighet varit höjd över mänskliga varelsers egenskaper och kommer för evigt att så förbli. Ingen människa har någonsin känt Honom, ingen själ har någonsin funnit stigen som leder till Hans väsen. Varje mystiker har gått vilse i den dal, som är kunskap om Honom, varje helgon har förlorat sig när han sökt förstå Hans innersta väsen. Helgad är Han över de vises förstånd, upphöjd är Han över de lärdes kunskap! Vägen är spärrad och att söka efter den är ogudaktigt. Hans bevis är Hans tecken, Hans väsen är Hans vittnesbörd. [xliv]

Därför har de som älskar den Älskades anlete sagt: “O, Du vilkens väsen allena visar vägen till Hans väsen, och som är helgad över all likhet med Hans skapade varelser.” [xlv]Hur kan absolut intighet sporra sin springare på preexistensens ängar eller en flyktig skugga nå den eviga solen? Vännen [xlvi] har sagt, “Vore det inte för Dig, hade vi ej lärt känna Dig,” och den Älskade [xlvii] har sagt, “ej heller nått Din närvaro.”

Ja, dessa anmärkningar som här gjorts rörande kunskapens olika nivåer är att hänföra till Manifestationernas kunskap om den Verklighetens sol som kastar Sitt ljus på Speglarna. Och glansen från detta ljus finns i människornas hjärtan; likväl är det dolt under sinnenas slöjor och denna jords betingelser, likt ett ljus i en lykta av järn som först sedan järnhöljet tagits bort strålar fram med sitt klaraste sken.

På samma sätt är det att när du tar bort illusionernas höljen från ditt hjärta så uppenbaras enhetens ljus.

Således är det klart att icke heller för strålarnas del finns det ingång eller utgång – hur mycket mindre då för Varandets innersta Väsen och detta efterlängtade Mysterium. O Min Broder, färdas på dessa plan i sökandets anda, icke i blind efterhärmning. En sann vandringsman kommer ej att rygga tillbaka inför nedslående ord eller låta sig hindras av varnande anspelningar.

Hur kan ett förhänge skilja älskaren från sin älskade?

Inte ens Alexanders mur kan skilja dem åt! [xlviii]

Hemligheterna är många men främlingarna kan räknas i myriader. Rader av böcker räcker ej till för att rymma den Älskades mysterium, ej heller kan det uttömmas på dessa sidor fastän det ej utgörs av mer än ett ord, ej av mer än ett tecken. ”Kunskap utgörs av en enda punkt, men de okunniga har mångfaldigat den.” [xlix]

Begrunda från samma utgångspunkt skillnaderna mellan världarna. Trots att de gudomliga världarna är utan ände omtalas de av somliga som varande fyra: Tidens värld(zamán), som är den som har både begynnelse och ände; fortvarons värld (dahr), som har en begynnelse men vars ände icke är uppenbarad; beständighetens värld (sarmad),vars begynnelse ej kan ses, men som veterligen har en ände; och evighetens värld (azal),där varken begynnelse eller ände kan urskiljas. Fastän det finns olika utläggningar av dessa ämnen, skulle en detaljerad redogörelse blott verka tröttande. Således har några sagt att beständighetens värld varken har begynnelse eller ände och har betecknat evighetens värld som den osynliga, ointagliga Empyréen. [l] Andra har kallat dessa den himmelska förgårdens värld (Láhút), den yttersta sfären (Jabarút), änglarnas rike (Malakút) och förgängelsens värld (Násút).

Resorna på kärlekens stig räknas som fyra: Från skapelserna till den Ende sanne; från den Ende sanne till skapelserna; från skapelserna till skapelserna; från den Ende sanne till den Ende sanne.

Månget yttrande har fällts av mystikens siare och skriftlärde från gångna tider som Jag inte nämnt här, emedan Jag ogillar ymnigt citerande av uttalanden från förr; ty att citera andras ord vittnar om förvärvad lärdom, icke om den gudomliga gåvan. Att Vi citerat ens så mycket som här gjorts är av hänsyn till människors önskemål och till vad som är skick och bruk vänner emellan. Vidare ligger sådant utanför ramen för denna epistel. Vår obenägenhet att återge deras ord beror inte på stolthet, snarare är den ett uttryck för visdom och ett bevis på nåd.

Om än Khidr gjorde skeppet på havet till ett vrak,

finns i denna orätt likväl tusenfalt rätt. [li]

För övrigt betraktar sig denne Tjänare som ytterligt ringa och såsom ett intet, även jämfört med en av Guds älskade, och hur mycket ringare icke då i närvaro av Hans heliga. Upphöjd vare Min Herre, den allra Högste! Dessutom är Vår avsikt den att beskriva stadierna på vandrarens färd, icke att framställa mystikernas motstridiga påståenden.

Ehuru ett kortfattat exempel har givits beträffande begynnelsen och änden av den relativa världen, egenskapernas värld, skall dock ytterligare ett belysande exempel nu tillfogas, så att den fulla betydelsen må bli uppenbar. Ers högvördighet kan exempelvis begrunda sitt eget jag. Ni är den förste i förhållande till er son men den siste i förhållande till er fader. I er yttre skepnad framvisar ni en bild av styrka i den gudomliga skapelsens riken, i ert inre väsen uppenbarar ni de dolda mysterier som gudomligen nedlagts inom er och anförtrotts er att förvalta. Således är detta att vara först och sist, yttre och inre, i den betydelse som här avses, något som är sant beträffande er själv, så att ni genom dessa fyra tillstånd som förlänats er, skall förstå de fyra gudomliga tillstånden och för att ert hjärtas näktergal från alla grenarna i tillvarons rosenträd, synliga såväl som dolda, må utropa: “Han är den Förste och den Siste; Han är den Uppenbare och den Dolde…” [lii]

Dessa förklaringar ges i det relativas sfär på grund av människornas begränsningar. Annat är det med de gestalter, som i ett enda steg har passerat förbi det relativas och begränsades värld och vistats på det Absolutas sköna plan och upprest sitt tält i myndighetens och maktens världar – med en enda gnista har bränt bort dessa begränsningar och utplånat dessa ord med en daggdroppe. Och de simmar i andens hav och svävar i ljusets heliga luft. Vilken mening har då ord på ett sådant plan, där “först” och “sist” eller andra som dessa varken märks eller yttras! I detta rike är det första själva det sista, och det sista blott det första.

Bygg i din själ av kärlek ett bål

bränn sedan bort alla tankar och ord. [liii]

O min vän, betrakta dig själv: Hade du icke blivit fader eller fått en son skulle du heller ej ha uppfattat dessa ord. Glöm dem nu alla, så att du må lära av Kärlekens mästare i enhetens lärosal och vänd åter till Gud, och försaka overklighetens inre land [liv] för din sanna ställning, och vistas i skuggan av kunskapens träd.

O du käre! Gör dig fattig, på det att du må kunna träda in i rikedomens högborg; och gör din kropp ödmjuk, på det att du må dricka ur härlighetens flod och nå insikt om den fulla innebörden av de dikter du frågat om.

Sålunda har det klargjorts att dessa stadier är beroende av vandrarens synförmåga. I varje stad skall han finna en värld, i varje dal nå ett källsprång, på varje äng höra en sång. Men falken från mystikens himmel har mången underbar andlig sång i Sitt bröst, och den persiska fågeln har mången ljuvlig arabisk melodi i sin själ; likväl är dessa fördolda och skall så förbli.

Om jag talar ut, skall månget förstånd omskakas,

och om jag skriver, skall mången penna brytas. [lv] [lvi]

Frid vare med honom som avslutar denna upphöjda resa och följer den Sanne i vägledningens ljus.

Och efter att ha genomkorsat de höga planen på denna överjordiska resa, inträder vandraren i

FÖRNÖJSAMHETENS DAL

I denna dal känner han den gudomliga förnöjsamhetens vindar blåsa från det andliga planet. Han bränner bort begärets slöjor och med sitt inre och yttre öga uppdagar han inom och utom alla ting den dag som innebär: “Gud skall ur Sitt överflöd sörja för alla och envar …” [lvii] Från sorg vänder han till sällhet, från ångest till fröjd. Hans smärta och sorg viker för jubel och hänryckning.

Fastän vandrarna i denna dal till det yttre må dväljas i stoftet, tronar de likväl till det inre på den mystiska innebördens höjder; de äter av de inre betydelsernas ändlösa gåvor och dricker av andens utsökta viner.

Tungan förmår icke i ord beskriva dessa tre dalar och talet kommer till korta. Pennan träder icke in på detta fält, bläcket efterlämnar endast en plump. Pådessa plan har hjärtats näktergal andra sånger och hemligheter, som får hjärtat att bäva och själen att ropa högt, men detta den inre meningens mysteriummå blott viskas från hjärta till hjärta, anförtros endast från bröst till bröst.

Blott hjärta kan tala till hjärta om mystikernas sällhet.

Ingen budbärare kan förtälja därom och inget sändebrev uttrycka den. [lviii]

Jag är tyst av svaghet inför mången uppgift,

ty mina ord kunde ej räkna dem och mitt tal skulle komma till korta. [lix]

O vän, till dess du träder in i sådana mysteriers trädgård får du ej läppja på denna dals odödliga vin. Och om du skulle smaka det skulle du skydda dina ögon från alla andra ting och dricka av förnöjsamhetens vin; och du skulle frigöra dig från allt annat och binda dig till Honom, lägga ner ditt liv på Hans stig och kasta bort din själ. Det finnes dock ingen annan i denna nejd som du behöver glömma: “Gud fanns och intet annat fanns utom Honom.” [lx] Ty på detta plan bevittnar vandraren Vännens skönhet i allting. Även i eldens flammor ser han den Älskades anlete. I ett bländverk skådar han verklighetens hemlighet och uttyder ur egenskaperna Essensens gåta, ty han har bränt bort slöjorna med sina suckar och dragit bort täckelset med ett enda ögonkast; med genomträngande blick skådar han den nya skapelsen; med strålande hjärta fattar han subtila sanningar. Detta betygas tillfullo genom: “Och vi har denna dag gjort din syn skarp.” [lxi]

Efter att ha färdats genom den rena förnöjsamhetens plan kommer vandraren till

 

FÖRUNDRANS DAL

och kastas ut i storslagenhetens oceaner, och i varje ögonblick växer hans förundran. Än ser han rikedomens form som fattigdomen själv och frihetens väsen som ren vanmakt. Än förstummas han av den Allhärliges skönhet, än är han led vid sitt eget liv. Hur många av mystikens träd har ej denna förundrans virvelvind ryckt upp med rötterna, hur många själar har den icke utmattat. Ty i denna Dal kastas vandraren in i förvirring, fastän i ögonen på den som nått fram är sådana under uppskattade och välbehagliga. I varje ögonblick skådar han en värld full av under, en ny skapelse, och går från förvåning till förvåning och är förlorad i vördnad inför enhetens Herres verk.

I sanning, o Broder, om vi begrundar varje skapat ting skall vi finna en myriad fullkomliga visdomar och få kunskap om en myriad nya och underbara sanningar. Ett av de skapade fenomenen är drömmen. Se hur många hemligheter som är nedlagda däri, hur många visdomar som är gömda där, hur många världar som är förborgade. Lägg märke till hur, alltmedan du sover i en boning vars dörrar är stängda, du plötsligt finner dig vara i en avlägsen stad vilken du inträtt i utan att röra fötterna eller trötta din kropp; utan att använda ögonen ser du; utan att anstränga öronen hör du; utan tunga talar du. Och måhända kommer du när tio år passerat i den yttre världen att bevittna just det du drömde i natt.

Nu finns det många visdomar att begrunda i drömmen, som inga utom människorna i denna dal till alla delar kan rätt förstå. För det första, vad är det för en värld där, utan öga och öra och hand och tunga, en människa ändå utnyttjar alla dessa? För det andra, hur kan det komma sig att du, i den yttre värld som du befinner dig i idag, kan se resultatet av en dröm som du skådat i sömnens värld för ett tiotal år sedan? Betänk skillnaden mellan dessa båda världar och de mysterier de gömmer så att du måtte ernå gudomliga bekräftelser och göra himmelska upptäckter, och inträda i helighetens sfärer.

Gud, den Upphöjde har nedlagt dessa tecken i människorna, i syfte att att filosoferna icke skall förneka mysterierna i livet efter detta eller förringa vad som utlovats dem. Ty en del håller sig till förnuftet och förnekar vadhelst förnuftet ej kan fatta, dock kan klena sinnen aldrig begripa de ting vi berättat, utan endast den högsta gudomliga intelligensen kan förstå dem:

Hur kan klent förstånd omfatta Koranen eller spindeln snärja en fenix i sitt nät? [lxii]

Alla dessa tillstånd kan bevittnas i Förundrans dal och i varje ögonblick söker vandraren efter mer och utmattas ej. Sålunda har Herren över det Första och det Sista [lxiii], när han förkunnat kontemplationens stadier, med förundran sagt: “O, Herre gör än större min förvåning över Dig!”

Begrunda likaså fullkomligheten i människans skapelse och att alla dessa plan och tillstånd ligger sammanvecklade och undangömda inom henne.

Räknar du dig själv som en ynklig skepnad

när universum ligger vecklat samman inom dig? [lxiv]

Således måste vi bemöda oss om att utplåna det djuriska tillståndet tills innebörden i det mänskliga kan framträda i ljuset.

Sålunda framförde också Luqmán, som hade druckit ur visdomens källa och smakat barmhärtighetens vatten, drömmen som ett bevis och exempel när han förklarade uppståndelsens och dödens betydelse för sin son Nathan. Vi återger denna förklaring här, på det att genom denne ringa Tjänare ett minne av denne yngling i den gudomliga enhetens skola, denne äldste inom undervisningens och det Absolutas konst, må bevaras. Han sade: “O son, om du har förmågan att ej sova, då har du förmågan att ej dö. Och om du har förmågan att icke vakna upp efter din sömn, då skall du också ha förmåga att icke uppstå efter döden.”

O vän, hjärtat är de eviga mysteriernas boning, gör det ej till ett hem för flyktiga fantasier; ödsla ej bort den skatt som är ditt ädla liv med att sysselsätta dig med denna snabbt förgängliga värld. Du kommer från helighetens värld – bind ej ditt hjärta till jorden; du har din boning i närhetens förgård - välj icke stoftets hemvist.

Det finns kort sagt intet slut på beskrivningen av dessa stadier, men på grund av de oförrätter som jordens folk begått, är denne Tjänare icke till sinnes att fortsätta:

Berättelsen är ännu oavslutad och jag har ej lust att fullfölja den -

så förlåt mig då, jag ber. [lxv]

Pennan stönar och bläcket utgjuter tårar och hjärtats flod [lxvi] rör sig i vågor av blod. “Ingenting kan drabba oss utom det som Gud bestämt för oss.” [lxvii] Frid vare med honom som följer den rätta vägen!

Efter att ha bestigit förundrans höga toppar kommer vägfararen till

DEN SANNA FATTIGDOMENS OCH ABSOLUTA INTIGHETENS DAL

Denna ställning innebär att dö från jaget och att leva i Gud, att vara fattig i sig själv och rik i den Åstundade. Den fattigdom som här åsyftas innebär att vara fattig på den skapade världens ting, men rik på de ting som tillhör Guds värld. Ty när den sant uppriktige älskaren och hängivne vännen når den Älskades närvaro, kommer den Älskades gnistrande skönhet och elden i älskarens hjärta tända en låga som kommer att bränna bort alla slöjor och höljen. Ja, allt vad han har, från hjärta till hud, kommer att sättas i brand, så att intet utom Vännen blir kvar.

Då den Uråldriges egenskaper stod uppenbarade,

brände Moses bort de jordiska tingens egenskaper. [lxviii]

Den som uppnått denna ställning är helgad från allt som tillhör världen. Om därför de som kommit till Hans närvaros hav icke befinns äga något av denna förgängliga världs begränsade ting, det må vara yttre rikedom eller personliga åsikter, är detta utan betydelse. Ty vadhelst skapelserna har är begränsat av deras egna gränser och vadhelst den Sanne har är helgat därifrån. Detta yttrande måste begrundas djupt för att dess innebörd klart skall framgå. “Sannerligen, de rättfärdiga skall dricka ur en bägare vars vin har beretts vid kamferkällan.” [lxix] Om uttydningen av “kamfer” skulle bli känd blir den sanna innebörden av det sagda uppenbar. Detta tillstånd är den fattigdom om vilket det sagts, “Fattigdom är Min härlighet.” [lxx] Vad inre och yttre fattigdom beträffar finns månget stadium och mången innebörd, som Jag ej ansett lämpliga att nämna här; därför har Jag hänskjutit dem till en senare tidpunkt, beroende på vad Gud må önska och ödet besegla.

Detta är det plan på vilket spåren efter alla ting (Kull-i-Shay’) utplånas inom vandraren, och på evighetens horisont det Gudomliga anletet uppstiger ur mörkret och innebörden av “Allt på jorden skall förgås; utom din Herres anlete…” [lxxi] uppenbaras.

O Min vän, lyssna med hjärta och själ till andens sånger och värdesätt dem som vore det dina egna ögon. Ty himmelsk visdom skall icke alltid, likt regn från vårens skyar, regna ned på den jord som är människornas hjärtan; och även om den Allvälgörandes nåd aldrig avtar och aldrig upphör, är dock för varje period och tidsålder en andel tilldelad och en nådegåva fördelad, detta enligt ett visst mått. “Ingenting finns som inte härrör ur Våra förrådskammare och ur dem nedsänder Vi bara enligt ett bestämt mått.” [lxxii] Den Älskades nåds moln låter regnet falla endast över andens trädgård och skänker denna ynnest endast under vårens tid. De andra årstiderna har ingen del i denna största nåd och ofruktbar mark har ingen del i denna gunst.

O Broder! Inte varje hav har pärlor; inte varje gren bär blommor, ej heller sjunger näktergalen däruppå. Så, innan det mystiska paradisets näktergal vänder åter till Guds trädgård och den himmelska morgonens strålar återvänder till Sanningens sol, bemöda dig nu, så att du måhända i denna den förgängliga världens stofthög må infånga en väldoft från den eviga trädgården och för alltid leva under beskärm av folken i denna stad. Och då du nått denna högsta ställning och kommit till detta mäktigaste plan, då skall du skåda den Älskade och förgäta allt annat.

Den Älskade lyser på port och mur

utan slöja, o människa med synförmåga. [lxxiii]

Nu har du övergivit livets droppe och kommit till Livgivarens hav. Detta är det mål du frågade efter; om det är Guds vilja skall du nå det.

I denna stad rives även ljusets slöjor itu och försvinner. “Hans skönhet har ingen slöja utom ljuset, Hans anlete inget täckelse utom uppenbarelse.” [lxxiv] Hur underligt att medan den Älskade är synlig som solen jagar de tanklösa fortfarande glitter och usla metaller. Ja, själva intensiteten i Hans uppenbarelse har höljt Honom och mäktigheten i Hans framstrålning har dolt Honom.

Likt solen har Han strålat klart,

men ack, Han har kommit till de blindas stad. [lxxv]

I denna dal lämnar vägfararen bakom sig de stadier som är “enhet av Väsen och Manifestation” [lxxvi] och når en enhet som är helgad över dessa två tillstånd. Endast i extasen kan man omfatta detta ämne, tal eller argument räcker inte till; och vemhelst som har dröjt vid detta steg på färden, eller uppfångat en fläkt från detta blomstrande land, vet varom Vi talar.

På alla dessa resor får vandraren icke avvika en hårsmån från “Lagen”, ty detta är i sanning “Vägens” hemlighet och frukten på “Sanningens” träd; och på alla dessa stadier måste han klamra sig fast vid den klädnad som är att lyda buden och hålla hårt om det rep som är att sky alla förbjudna ting, på det att han må näras från Lagens kalk och bli upplyst om Sanningens mysterier. [lxxvii]

Om något av denne Tjänares yttranden icke skulle förstås eller skulle orsaka förvirring, måste detsamma undersökas ånyo, så att intet tvivel måtte återstå utan innebörden bli lika klar som den Älskades anlete, strålande från “den Härliga ställningen.” [lxxviii]

Dessa resor har ingen synlig avslutning i tidens värld, men den avskilde vägfararen må – om osynlig bekräftelse skulle nedkomma till honom och Sakens Beskyddare skulle bistå honom – genomkorsa dessa sju stadier i sju steg, nej snarare i sju andetag, nej snarare i ett enda andetag, om Gud vill och så behagar. Och detta emedan “Gud har visat den Han vill av Sina tjänare Sin nåd.” [lxxix]

De som svävar i enhetens himmel och når det Absolutas hav, håller denna stad – som är den ställning som är liv i Gud – för mystikernas yttersta tillstånd och de älskandes mest avlägsna hemland. Men för Denne försvinnande från mystikens ocean, är detta den första porten till hjärtats borg, det vill säga människans första ingång till hjärtats stad; och hjärtat har förlänats fyra stadier, vilka skulle kunna uppräknas om en själsfrände stod att finna.

När pennan sattes att beskriva denna ställning,

bröts den itu och papperet revs sönder. [lxxx]

Salám! [lxxxi]

O Min vän! Mången jakthund jagar denna gasell från enhetens öken, mången rovfågelsklo griper efter denna sångtrast från evighetens trädgård. Skoningslösa korpar väntar i försåt på denna fågel från Guds himlar och avundens jägare smyger sig på denna hjort från kärlekens äng.

O Shaykh! Gör av din strävan en glaskupa så att den måhända kan skydda denna låga från de vindar som blåser emot den, enär detta ljus längtar efter att tändas i Herrens lykta och att få lysa i andens glob. Ty det huvud som har lyfts i kärlek till Gud skall säkerligen falla för svärdet, och det liv som upptänds av längtan skall förvisso bli offrat, och det hjärta som minns den Älskade skall säkerligen flöda över av blod. Hur träffande har det inte sagts:

Lev fri från kärlek, ty själva dess frid är kval,

dess begynnelse är smärta, dess ände döden. [lxxxii]

Frid vare med den som följer den rätta vägen!

* * * * *

De tankar du uttryckt angående tolkningen av namnet på den vanliga fågel som på persiska kallas Gunjishk (sparv) har beaktats. [lxxxiii] Du tycks vara väl bevandrad i mystikens sanningar. Likväl har på vart plan varje bokstav tilldelats en betydelse som hänför sig till detta plan. Sannerligen, vandraren finner en hemlighet i varje namn, ett mysterium i varje bokstav. I viss mening syftar dessa bokstäver på helighet.

Káf eller Gáf (K eller G) syftar på Kuffi (“frigör”), det vill säga “Frigör dig från dina begär, stig sedan fram till din Herre.”

Nún syftar på Nazzih (“rena”), det vill säga “Rena dig från allt utom Honom på det att du måtte överlämna ditt liv åt Hans kärlek.”

Jím betyder Jánib (“hålla sig tillbaka ”), det vill säga “Håll dig borta från den Ende sannes tröskel om du fortfarande besitter jordiska egenskaper.”

Sh ín betyder Ushkúr (“tacka”), det vill säga “Tacka din Herre på Hans jord på det att Han må välsigna dig i Sin himmel, ehuru i enhetens värld denna himmel är detsamma som Hans jord.”

Káf syftar på Kuffi, det vill säga “Avbörda dig begränsningarnas höljen på det att du må lära känna vad du icke vetat om Helighetens stadier.” [lxxxiv]

Om du skulle lyssna till denna dödliga Fågels [lxxxv] melodier skulle du söka odödlighetens kalk och skjuta undan varje förgänglig bägare.

Frid vare med dem som vandrar den rätta vägen!

NOTER



[i] Koranen 18:71 Bernströms övers.

[ii] Koranen 18:79

[iii] Manifestationen.

[iv] Muhammed, Ahmed och Mahmúd är namn och titlar på Profeten, vilka kommer av verbet “prisa”, “upphöja”.

[v] Koranen 17:110.

[vi] Predikan av ‘Alí.

[vii] Koranen 2:282.

[viii] Koranen 16:71.

[ix] Koranen 16:71.

[x] Kaba eller Ka‘bih är helgedomen i Mekka som är vallfärdsmål för muslimerna; “för Oss” betyder här “Vårt mål”.

[xi] Koranen 29: 69

[xii] Helgedomen i Mekka som här har betydelsen “Vårt mål”.

[xiii] Bokstavligen betyder Majnún “vansinnig”. Detta är titeln på en älskare, prisad i persiska och arabiska folksagor, som älskade Laylí, dottern till en arabisk prins. Då den symboliserar sann mänsklig kärlek på gränsen till det gudomliga, har berättelsen varit förebild för mången persisk romantisk dikt, särskilt en av Nizámí från 1188-1189 e. Kr.

[xiv] Arabiskt ordspråk.

[xv] Syftar på berättelsen om den förlorade Josef i Koranen och Gamla testamentet.

[xvi] Faridu’d-Dín ‘Attár (ca 1150-1230 e. Kr.), den store persiske súfípoeten.

[xvii] Persisk mystisk dikt.

[xviii] Persisk mystisk dikt. Jämför Förborgade ord, arabiska delen nr 7.

[xix] Koranen 50:29.

[xx] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí (1207-1273 e. Kr.). Han kallades Mawláná (“vår Mästare”) och är den största av alla persiska súfískalder och grundare av Mawlaví, ordenssällskapet “de virvlande dervisherna”.

[xxi] Från ett ode av Bahá’u’lláh.

[xxii] Persisk mystisk dikt.

[xxiii] Koranen 67:3.

[xxiv] Koranen 41:53.

[xxv] Koranen 41:53.

[xxvi] Koranen 57:3.

[xxvii] Uttalande tillskrivet ‘Alí.

[xxviii] Shaykh Abú Ismá‘íl ‘Abdu’lláh Ansárí från Hirát (1006-1088 e. Kr.), súfíledare och ättling till Muhammeds följeslagare Abú Ayyúb. Han är främst känd för sina Munáját(bönfallan) och Rubá’íyyát (fyrradig vers med växlande rytm). “Ansár” betyder “Hjälpare” eller Muhammeds följeslagare i Medina.

[xxix] Koranen 1:6.

[xxx] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí.

[xxxi] Detta åsyftar den mystiska vandringen och sökandet efter sanning under ledning av olika “Ljus” eller súfíledare. Bahá’u’lláh varnar här mystikern att ankomsten av den Gudomliga Manifestationen på Sin Dag gör vidare sökande onödigt, såsom ‘Alí sagt: “Släck lampan när solen har gått upp”. Solen syftar här på Gudsmanifestationen på den nya dagen.

[xxxii] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí.

[xxxiii] Koranen 2:151.

[xxxiv] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí.

[xxxv] Koranen 4:80.

[xxxvi] Jfr Koranen 18:39.

[xxxvii] Helgedomen i Mekka. Här är betydelsen “mål”.

[xxxviii] Syftar på Bahá’u’lláhs egen manifestation.

[xxxix] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí.

[xl] Koranen 16:61.

[xli] Hadíth, d.v.s. handling eller yttrande som traditionellt tillskrivs profeten Muhammed eller någon av de heliga imámerna.

[xlii] Koranen 83:28.

[xliii] D.v.s. att föreställa sig Gud i mänsklig gestalt (ö.a.).

[xliv] Predikan av ‘Alí.

[xlv] Hadíth.

[xlvi] Profeten Muhammed.

[xlvii] Profeten Muhammed.

[xlviii] Háfiz: Shamsu’d-Din Muhammed från Shíráz, död ca 1389 e. Kr. – en av de största persiska skalderna.

[xlix] Hadíth.

[l] Enligt ordboken betyder Empyréen “den högsta (sjunde) himlen”, dvs. den yttersta sfären (ö.a.).

[li] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí.

[lii] Koranen 57:3.

[liii] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí.

[liv] Detta syftar på súfísmens idé om det inre planet vilket, i jämförelse med den uppenbarade sanningen, är overkligt.

[lv] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí.

[lvi] Detta syftar på Bahá’u’lláh själv som ännu inte uppenbarat Sin mission.

[lvii] Koranen 4:130.

[lviii] Háfiz.

[lix] Arabisk dikt.

[lx] Hadith.

[lxi] Från Koranen 50:22.

[lxii] Persisk mystisk dikt.

[lxiii] En beteckning på ‘Alí, Muhammeds efterträdare och den första imámen.

[lxiv] ‘Alí.

[lxv] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí.

[lxvi] Bokstavligen “Jayhún”, en flod i Turkestan.

[lxvii] Koranen 9:51.

[lxviii] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí.

[lxix] Koranen 76:5.

[lxx] Muhammed.

[lxxi] Koranen 55:26,27.

[lxxii] Koranen 15:21.

[lxxiii] Farídu’d-Dín ‘Attár (ca 1150-1230 e. Kr.), den store persiske súfípoeten.

[lxxiv] Hadith.

[lxxv] Mathnavi, av Jalálúd-Dín Rúmí.

[lxxvi] Panteism, en súfídoktrin enligt vilken “Endast Gud existerar, Han är i alla ting och alla ting är i Honom.” Den innebär att Gud söks i skapelsen, snarare än i uppenbarelsen.

[lxxvii] Detta syftar på de tre stadierna i súfílivet: 1) Sharí‘at eller religiösa lagar. 2) Taríqat, eller den stig på vilken mystikern vandrar i sitt sökande efter den Ende sanne. Detta stadium innefattar också att leva som eremit. 3) Haqíqat, eller sanningen, som för súfín är målet efter att ha rest genom alla tre stadierna. Här lär oss Bahá’u’lláh att lydnad inför religionens lagar är grundläggande, i motsats till vissa súfíer, vilka anser att de i sitt sökande efter sanningen kan sätta sig över lagen.

[lxxviii] Maqám-i-Mahmúd. Koranen 17:81.

[lxxix] Koranen 2:84.

[lxxx] Persisk mystisk dikt.

[lxxxi] “Fred” - detta ord används för att avsluta en avhandling.

[lxxxii] Arabisk dikt.

[lxxxiii] De fem bokstäver som detta persiska ord innehåller är: G, N, J, SH, K, dvs Gáf, Nún, Jím, Shín, Káf.

[lxxxiv] Dessa och tidigare citat är från islams lärosatser.

[lxxxv] Denna syftning i traditionell persisk stil pekar på Bahá’u’lláh själv.

 




De fyra dalarna

Han är den Starke, den högst Högt älskade!

“O sanningens ljus, Hisám-i-Dín, den frikostige,

ingen prins har världen framfött som Du!” [1]

Jag undrar varför kärlekens band skars av så tvärt och vänskapens fasta förbund bröts. Minskade någonsin, Gud förbjude, Min hängivenhet eller felade Min djupa tillgivenhet, att du således glömde Mig och strök Mig ur dina tankar?

“Vilket fel från Min sida har fått dig att upphöra med din ynnest?

Är det att Vi är simpla och du av hög rang?” [2]

Eller är det så att en enda pil drev dig från slagfältet? [3] Har de inte sagt dig att trohet är en plikt för dem som följer den mystiska vägen, att den är den sanna vägvisaren till Hans heliga närvaro? “Men för dem som säger: ‘Gud är vår Herre’ och går direkt till Honom, till dem ska änglarna stiga ned …” [4]

Likaledes säger Han, “Gå då rätt fram som du har blivit befalld,” [5] Därför åligger denna kurs dem som dväljs i Guds närvaro.

Jag gör som bjuden och överlämnar budskapet,

må det bli dig till ledning eller förtret. [6]

Trots att Jag inte har erhållit något svar på Mina brev, och trots att det är mot de vises bruk att återigen uttrycka Min uppskattning, har ändå denna nya kärlek brutit alla de gamla reglerna och sederna.

Förtälj ej mer om Laylís och Majnúns smärta –

din kärlek gjorde världen glömsk av gången kärlek.

Så snart ditt namn nämndes, tog älskarna det fatt

och drev talarna och lyssnarna att dansa av och an. [7]

Och om gudomlig visdom och himmelska råd [säger Rúmí]:

Varje fullmåne, o min älskade, i tre dagar är jag galen;

idag är den första av dem – Det är därför du ser mig glad.

Vi hör att du rest till Tabríz och Tiflis för att sprida kunskap eller att något annat högt syfte har fört dig till Sanandaj. [8] [9]

O min framstående vän! De som gör framsteg på mystikens vägar är av fyra slag. Jag skall kort beskriva dem så att stegen och egenskaperna hos varje slag må stå klara för dig.

DEN FÖRSTA DALEN

Om vandrarna strävar efter den Åsyftades (Maqsúd) mål, tillhör denna ställning jaget – men det jag som är “Guds jag som står inom Honom med lagar”. [10]

På detta plan tillbakavisas inte jaget utan är älskat; det är behagfullt och skall inte undflys. Fastän detta plan i början är konfliktens rike slutar det dock med uppnåendet av praktens tron. Som det är sagt: “O Abraham i denna dag, O vän, andens Abraham! Döda dessa fyra rovfåglar,” [11] så att efter döden livets gåta må redas ut.

Detta är planet för det jag, som är Gud till behag. Betänk versen:

”O, du själ som är förtröstansfull!

Vänd åter till din Herre, förnöjd med Hans gåvor och Honom till behag!” [12]

som slutar:

”Stig in i skaran av Mina tjänare!

Och stig in i Mitt paradis!” [13]

Denna ställning har många tecken, oräkneliga bevis. Därför är det sagt: “ Härefter skall Vi visa dem Våra tecken på jordenoch inom dem själva, ända till dess det står klart för dem att det är sanningen” [14] och att det inte finns någon Gud utom Honom.

Man måste således läsa sitt eget jags bok, hellre än någon avhandling om retorik. Därför har Han sagt: “ Läs nu din bok! I dag behövs ingen annan att göra räkenskap för dina handlingar än du själv.” [15]

Det berättas om en mystiker som begav sig ut på resa med en lärd grammatiker som sällskap. De kom till stranden av Storhetens hav. Mystikern kastade sig direkt i vågorna medan grammatikern stod kvar, förlorad i sina resonemang som var som ord skrivna på vatten. Mystikern ropade till honom: “Varför följer du inte efter?” Grammatikern svarade: “O, broder, jag vågar inte gå vidare, jag måste vända åter igen.” Då ropade mystikern, “Glöm det du läst i böcker av Síbavayh och Qawlavayh, av Ibn-i-Hájib och Ibn-i-Málik, [16]och korsa vattnet.”

Jagets död fordras här, inte retorik:

Var då intet och gå på vågorna. [17]

Likaledes är det skrivet: “Och var inte som de som glömmer Gud och som Han därför har fått att glömma sina egna jag. Dessa är de orättfärdiga.” [18]

DEN ANDRA DALEN

Om vandrarens mål är den Lovvärdes (Mahmúds) boning [19] är detta det ursprungliga förståndets ställning, som är känd som Profeten och den Allra största pelaren. [20] Här står förstånd för den gudomliga, universella anden, vars överhöghet upplyser alla skapade ting – ej heller hänvisar det till varje svagt hjärna, ty det är som den vise Saná’í har skrivit:

Hur kan svagt förstånd omfatta Koranen,

eller spindeln snärja en fenix i sin väv?

Vill du att förståndet inte skall fånga dig?

Lär det Guds kärleks vetenskap!

På detta plan möter vandraren mången prövning och bakslag. Än lyfts han upp till himlen, än kastas han ned i djupen. Som det har sagts: “Än lyfter Du mig till härlighetens topp, än kastar Du mig i avgrundens djup”. Det mysterium som skattas på detta plan avslöjas i följande heliga vers från Grottans sura:

“Du måtte ha sett den uppgående solen passera till höger om deras grotta och den sjunkande solen lämna dem till vänster, medan de befann sig i dess rymliga kammare. Detta är ett av Guds tecken. Den som Gud vägleder är i sanning vägledd; men för den som Han leder vilse kan skall du ingalunda finna en beskyddare.” [21]

Om en människa kunde veta vad som ligger dolt i denna enda vers, skulle det vara honom tillräckligt. Därför, för att prisa sådana, har Han sagt: “Människor som varken handel eller köpenskap kan avvända från åkallan av Gud …” [22]

Denna ställning förlänar människan kunskapens sanna rättesnöre och befriar henne från prövningar. I detta rike är sanningssökandet ovidkommande ty Han har sagt om vägledningen av vandrarna på detta plan, “Frukta Gud, och Gud skall undervisa er. ” [23]Och återigen: “Kunskap är ett ljus som Gud kastar in i hjärtat på vemhelst Han vill.” [24]

Således bör en människa förbereda sitt hjärta så att det blir värdigt den himmelska nådens nedstigande, och så att den frikostige Munskänken må bjuda honom att dricka av det tilldelade vinet från det nådefulla kärlet. “Låt alla som strävar, sträva efter att uppnå något sådant!” [25]

Och nu säger Jag, “Vi kommer i sanning från Gud och till Honom skall vi återvända.” [26]

DEN TREDJE DALEN

Om de älskande sökarna önskar leva inom den Tilldragandes (Majdhúb) [27] förgård får ingen själ vistas på denna konungsliga tron utom kärlekens skönhet. Detta rike kan ej återges i ord.

Kärleken skyr denna värld såväl som den andra världen,

honom är dårskaperna sjuttiotvå.

Kärlekens harpolekare sjunger detta kväde:

Tjänande förslavar, kungavärdighet förleder. [28]

Detta plan kräver ren tillgivenhet och gemenskapens ljusa flöde. Då Han berättade om dessa grottans följeslagare, sade Han: “De talar inte förrän Han har talat; och de följer Hans bud.” [29]

På detta plan räcker varken förståndets styre eller jagets myndighet. Därför har en av Guds profeter frågat: “O min Herre, hur skall vi nå fram till Dig?” Och svaret kom: “Lämna dig själv bakom dig och stig sedan fram mot Mig.”

Dessa är ett folk som håller den lägsta platsen för att vara ett med härlighetens tron och för dem är ingen skillnad mellan skönhetens lusthus och det fält där ett slag utkämpas för den Älskades sak.

Inbyggarna på detta plan yttrar inga ord – men de rider sina springare i galopp. De ser blott den Älskades inre verklighet. För dem är alla förståndiga ord betydelselösa och oförståndiga ord är fulla av betydelse. De kan inte skilja en lem från en annan, en del från en annan. För dem är hägringen den sanna floden; för dem är avfärd återkomst. Därför har det sagts:

Berättelsen om Din skönhet nådde eremitens däld;

förvirrad sökte han värdshuset där vinet köps och säljs.

Kärleken till Dig har raserat tålamodets fästning,

smärtan efter dig har stadigt spärrat hoppets port likaså. [30]

I detta rike är undervisning förvisso gagnlös.

Älskarnas lärare är den Älskades skönhet,

Hans ansikte deras läxa och deras enda bok.

Lära om förundran, om längtande kärlek är deras plikt,

med lärda kapitel och tråkiga ämnen befattar de sig ej.

Den kedja som binder dem är Hans myskdoftande hår,

den cykliska formen [31] är för dem blott en trappa till Honom. [32]

Här följer en åkallan till Gud, den Upphöjde, den Förhärligade:

O Herre! O Du vilkens frikostighet villfar önskningar!

Jag står inför Dig, glömsk av allt utom Dig.

Giv att kunskapens grand i min ande

må undfly begären och den simpla leran;

giv att Din uråldriga gåva, denna droppe av visdom,

må flöda samman med Ditt stora hav. [33]

Sålunda säger Jag: Det finns ingen styrka eller makt utom hos Gud, Beskyddaren, den Självbestående. [34]

DEN FJÄRDE DALEN

Om mystikerna hör till dem som nått den Älskades (Mahbúb) skönhet, är denna ställning medvetandets topp och den gudomliga ledningens hemlighet. Detta är centrum för mysteriet: “Han gör vad Han vill, [35]föreskriver vad Han finner för gott.” [36]

Om än alla jordens och himlens inbyggare skulle avslöja denna strålande hänsyftning, denna dunkla gåta, intill den dag då trumpeten ljuder, skulle de ändå ej förstå ens en bokstav därav ty detta är ställningen för Guds oåterkalleliga påbud, Hans förutbestämda mysterium. Därför, då sökarna frågade om detta, svarade Han, “Detta är ett bottenlöst hav som ingen någonsin skall famna.” [37] Och de frågade igen och Han svarade, “Det är den svartaste av nätter genom vilken ingen kan finna sin väg.”

Vemhelst som känner denna hemlighet kommer förvisso att dölja den och skulle han avslöja ens det minsta spår därav,skulle de nagla fast honom på korset. Ändå, vid den levande Guden, funnes det någon sann sökare, skulle Jag avslöja det för honom; ty de har sagt: “Kärlek är ett ljus som aldrig dväljs i ett hjärta besatt av fruktan.”

Sannerligen, den vandrare som färdas till Gud, till den karmosinröda pelaren på den snövita stigen, kommer aldrig att nå fram till sitt himmelska mål om han inte överger allt vad människor äger: “Och om han inte fruktar Gud kommer Gud att få honom att frukta alla ting; medan alla ting fruktar den som fruktar Gud. [38]

Tala det persiska språket om än arabiska behagar dig mer;

en älskare behärskar månget språk. [39]

Hur ljuvt är detta verspar som uppenbarar en sådan sanning:

Se, våra hjärtan öppnas som musslor då Han låter nåd regna som pärlor,

och våra liv är öppna måltavlor, då Han slungar smärtans pilar.

Och vore det inte mot Bokens lag, skulle Jag sannerligen förläna en del av Mina ägodelar till den som skulle dräpa mig, och jag skulle göra honom till Min arvinge; ja, Jag skulle ge honom en andel, skulle tacka honom, skulle söka vederkvicka Mina ögon med beröringen av hans hand. Men vad kan Jag göra? Jag har inga ägodelar, ingen makt, och detta är vad Gud har förordnat. [40]

Det synes Mig att Jag i detta ögonblick känner väldoften av Hans klädnad [41] som blåser från Bahás Egypten; [42] sannerligen han tycks vara nära även om människor tror att Han är avlägsen. [43] Min själ förnimmer parfymen som sprids av den Älskade, Mitt sinne fylls av väldoften från Min käre Följeslagare.

Lyd plikten från långa kärleksår

och förtälj om lyckliga dagar som gått,

så att land och himmel må skratta högt idag,

och den må glädja sinne och hjärta och öga. [44]

Detta är den fulla medvetenhetens, den fullständiga självuppgivelsens rike. Icke ens kärleken är en väg till denna trakt och längtan har ingen boning här; varför det sägs: “Kärlek är en slöja mellan älskaren och den älskade.” Här blir kärleken ett hinder och en skiljemur, och allt annat än Han är blott en slöja. Den vise Saná’í har skrivit:

Aldrig skall det lystna hjärtat komma till den som stjäl hjärtan,

aldrig förenas den beslöjade själen med kärlekens ros.

Ty detta är den absoluta befallningens rike och det är fritt från alla jordens egenskaper.

De upphöjda inbyggarna i denna boning utövar med största glädje gudomlig auktoritet vid hänryckningens hov och de bär verkligen en kunglig spira. På rättvisans högsäten utfärdar de sina befallningar och de nedsänder gåvor efter varje människas förtjänst. De som dricker ur denna kalk vistas i praktens höga lusthus ovanför Dagarnas uråldriges tron och de sitter i maktens yttersta sfär i den upphöjda paviljongen: “Inget ska de känna av sol eller bitande kyla.” [45]

Häri står inte de höga himlarna i konflikt med den låga jorden, ej heller strävar de att upphöja den, ty detta är nådens land, inte åtskillnadens rike. Om än dessa själar i varje ögonblick uppträder i ett nytt ämbete är deras tillstånd dock ständigt detsamma. Därför står det skrivet om detta rike: “Inget värv håller Honom borta från något annat.” [46] Och om ett annat tillstånd är det sagt: “Varje stund är Han verksam i något nytt arbete.” [47]Detta är den föda vars smak ej förändras, vars färg ej ändras. Om du äter därav skall du sannerligen sjunga denna vers: “Jag vänder mitt ansikte till Honom som har skapat himlarna och jorden …och jag är inte en av dem som lägger gudar till Gud..” [48] “Och sålunda visade vi Abraham himlarnas och jordens rike så att han skulle bli fullt övertygad.” [49] ”Stick därför din hand i ditt bröst och sträck sedan fram den med kraft och se, du skall finna att den är ett ljus för hela världen.” [50]

Så kristallklart detta svala vatten är som Munskänken bringar! Så lysande detta rena vin i den Älskades händer! Så välsmakande denna munfull från den himmelska kalken! Må det göra dem gott,som dricker därav och smakar dess sötma och når fram till dess kunskap.

Det är inte passande att jag säger dig mer,

ty bäckfåran kan inte rymma havet. [51]

Ty mysteriet i detta yttrande ligger dolt inom den stora ofelbarhetens [52] förråd och förvaras i maktens skattkammare. Det är helgat över förklaringens ädelstenar; det är bortom vad de finaste tungor kan uttala.

Här är förundran högt prisad och yttersta fattigdom oundgänglig. Därför har det sagts: “Fattigdom är Min stolthet.” [53] Och återigen: “Gud har ett folk under härlighetens kupol, som Han döljer i den strålande fattigdomens klädnad.” [54] Dessa är de som ser med Hans ögon, hör med Hans öron, som det står skrivet i den välkända traditionen.

Angående detta rike finns det mången tradition och mången vers av allmän eller speciell betydelse men två av dessa räcker för att tjäna som ljus för människor med förstånd och hjärta.

Den första är Hans yttrande: “O Min tjänare! Åtlyd Mig och Jag skall göra dig lik Mig själv. Jag säger ‘Varde’ och det är och du skall säga ‘Varde’ och det skall bli.”

Och den andra: “O Adams son! Sök gemenskap med ingen innan du har funnit Mig, och närhelst du längtar efter Mig skall du finna Mig nära dig.”

Vilka höga bevis och förunderliga hänsyftningar som än återges här berör de blott en enda bokstav, en enda punkt. “Sådan har Guds väg varit … och ingen förändring kan du finna i Guds väg.” [55]

Jag började detta brev för en tid sedan i hågkomst av dig och eftersom ditt brev inte hade nått mig då, började jag med några förebrående ord. Nu har din nya försändelse skingrat den känslan och förmått Mig att skriva till dig. Att tala om Min kärlek till er högvördighet är obehövligt. “Gud är ett tillräckligt vittne!” [56] För hans högvördighet Shaykh Muhammed – måtte Gud den Upphöjde välsigna honom! – skall Jag begränsa Mig till följande två verser som jag ber må överlämnas till honom:

Jag söker din närhet, kärare än den ljuva himmelen;

Jag ser ditt anlete, skönare än paradisets lusthus. [57]

Då Jag anförtrodde detta kärleksbudskap till Min penna, avvisade den bördan och den föll i vanmakt. När den sedan återhämtade sig talade den och sade “Ära vare Dig! Jag vänder Mig till Dig i ånger och jag är den förste av dem som tror” [58] Prisad vare Gud, världarnas Herre!

Låt oss berätta, någon annan dag

detta farväls smärta och ve;

låt oss skriva på annat sätt,

kärlekens hemligheter – bättre så.

Lämna blod och larm och allt detta,

och säga intet mer om Shams-i-Tabríz. [59]

Frid vare med dig och över dem som kretsar kring dig och når ditt sällskap.

Det jag skrivit före detta har ätits av flugorna, så ljuvt var bläcket. Som Sa‘dí säger: “Jag skall avhålla mig från att skriva något mer, ty mina ljuva ord har samlat flugorna runt om mig.”

Och nu kan inte handen skriva något mera och vädjar att detta är nog. Därför säger jag: “Din Herres härlighet, all storhets Herre, är fjärran från vad de påstår om Honom.” [60]

 



[1] Mathnaví av Rúmí.

[2] Sa‘dí, Muslihu’d-Dín från Shíráz (c:a 1184 – 1291 A.D.) berömd författare till Gulistánoch andra poetiska verk.

[3] Persiskt ordspråk som beskriver en människa som ger upp lättvindigt. Här används bibetydelsen att denne shaykh kan ha ansett sin ställning som mystisk ledare ifrågasatt genom det faktum att han blir undervisad om den nya sanningen av Bahá’u’lláh.

[4] Koranen 41:30.

[5] Koranen 11:112; se även 42:15.

[6] Sa‘dí.

[7] Sa‘dí.

[8] Senna, huvudstad i persiska Kurdistán.

[9] Denna inledning till Fyra dalarna är skriven i bästa persiska brevstil. Reglerna för klassiskt brevskrivande på persiska fordrar citat från litterära verk och löften om bestående kärlek till adressaten, som förebrås för att ha nonchalerat skribenten.

[10] Hadith.

[11] Mathnaví . Här berättar Rúmí en historia om fyra onda fåglar som då de dödas omvandlas till fyra fåglar, representerande godheten. Allegorin gäller undertryckandet av onda egenskaper och ersättandet av dem med goda.

[12] Koranen 89:27-28.

[13] Koranen 89:29-30.

[14] Koranen 41:53.

[15] Koranen 17:15.

[16] Berömda grammatik- och retorikförfattare.

[17] Mathnaví .

[18] Koranen 59:19.

[19] En av Guds egenskaper och en av Muhammads titlar.

[20] Maqám-i-Mahmúd – Prisvärd ställning – är ställningen hos profeter som begåvats med beständighet.

[21] Koranen 18:16. Detta syftar på den fullständiga tilltrons ställning. Skaran i grottan uppfattas som de tidiga kristna martyrerna.

[22] Koranen 24:36-37.

[23] Koranen 2:282.

[24] Hadith.

[25] Koranen 37:59.

[26] Koranen 2: 151.

[27] Guds egenskap som drar alla skapade varelser till Honom.

[28] Mathnaví.

[29] Koranen 21:27.

[30] Sa‘dí.

[31] Abu-‘Alí Síná (Avicenna, 980-1037), uttryckte sin cykliska teori i fyraraders dikter:

Varje likhet, varje form som försvinner idag,

I tidens skatters hus stuvas undan väl.

Då världen roterat till sin forna plats,

Ur det osynliga dess ansikte drar Han fram.

Se också Some Answered Questions, sid. 284.

[32] Mathnaví.

[33] Ibid.

[34] Jfr Koranen 18:39. 18:37.

[35] Koranen 2:254.

[36] Koranen 5:1.

[37] Yttrande tillskrivet ‘Alí.

[38] Citat återgivet på arabiska i det persiska originalet.

[39] Mathnaví .

[40] Detta uppenbarades före Bahá’u’lláhs tillkännagivande. Raderna som följer syftar på Hans nära förestående tillkännagivande.

[41] Bokstavligen Hás klädnad, där bokstaven , H, här syftar till Bahá.

[42] Detta refererar till berättelsen om Josef i Koranen och i Bibeln.

[43] Detta syftar till dem som inte förväntade sig det nära förestående framträdandet av “Han som Gud skall tillkännage”.

[44] Mathnaví.

[45] Koranen 76:13.

[46] Detta citat kommer från en kommentar till Koranen 55:29. Jämför ordboken Lisánu´l-‘Arab.

[47] Koranen 55:29.

[48] Koranen 6:79.

[49] Koranen 6:75.

[50] Jämför Koranen 7:105 etc. och Hadíth.

[51] Mathnaví.

[52] ‘Ismat-i-Kubrá , den Gudomliga Manifestationens oföränderliga attribut.

[53] Muhammad.

[54] Hadíth.

[55] Koranen 48:23. Jfr även 33:62.

[56] Koranen 4:166. 4:164.

[57] Sa‘dí.

[58] Koranen 7:140.

[59] Shams-i-Tabriíz, den súfí som utövade ett kraftfullt inflytande över Jalálu’d-Din Rúmí och ledde hans uppmärksamhet bort från vetenskap och till mysticism. En stor del av Rúmís verk är dedikerade till honom. Dessa rader kommer från Mathnaví.

[60] Koranen 37:180.

Print Friendly Version of this pageSkriv ut Get a PDF version of this webpagePDF
Opening: The Hidden Words
Please stand by… X